Kategoriarkiv: Japanska

JAPANEN SOM BORDE FÅTT NOBELPRISET – KOBO ABÉ: KVINNAN I SANDEN – ROMAN

Publicerat den av

kvinnaKobo Abé (1924-1993)
Kvinnan i sanden
”砂の女”
Utgiven 1962
På svenska 1980
Denna utgåva 2015
Översättare: Irmelin Fritzel & Keiko Kockum
240 sidor
Norstedts

Det var i alla fall var Kenzaburo Oe sade när han fick Nobelpriset 1994.

Kobo Abé kände jag till sedan tidigare. Panache-serien gav i min ungdom ut Kartongmänniskan, en titel som fastande.  Jag kände till att Kvinnan i sanden är en klassiker i modern japansk litteratur. När Norstedts nu återutgiver den i sin fina klassikerserie var det en anledning att bekanta sig med detta författarskap. Det är en märklig bok, svår att skriva om. Både enkel och oerhört mångfacetterad på samma gång.

En insektssamlare, vars namn vi får reda på sista sidan, tar ledigt från jobbet för att åka ut och leta efter någon ny insekt som kan göra honom berömd. Han kommer till en by bland en mängd sanddyner. När han inser att han behöver ett rum för natten så hjälper byborna honom till en kvinna som bor i ett hus i en djup sandgrop. Han hissas ned och vi läsare vet redan att han kommer aldrig komma ur den.

kobo

Kobo Abé

Kvinnans uppgift är att skotta sand. Sanden rinner hela tiden. Om de inte gräver varje dag så kommer sanden att begrava dem och i förlängningen hela byn. Allt i gropen är bara sand, den kommer innanför kläderna, in i kroppens håligheter, i vattnet och maten som de får nedsänt av männen i byn. Om det är stekhet sommar eller iskall vinter spelar ingen roll, sanden måste skottas.

Romanen skildrar i detalj deras liv i gropen. Kvinnan, som förblir namnlös, har helt förlikat sig med livet där. Mannen försöker komma därifrån, protesterar och bråkar  men det hjälper föga.
Deras relation pendlar mellan hjälplöshet, närhet, sexualitet, våld, hopp och uppgivenhet. Och hela tiden finns sanden i bakgrunden. Sanden som man tror står stilla men som är i kontinuerlig rörelse, sanden som med sina 1/8 mm stora korn kan begrava civilisationer.

Abés stil är klar, koncis och ger mig som läsare starka bilder. I början var romanen konkret, men allteftersom läsningen glider fram så blir värden mer mardrömslik. En krypande känsla av obehag och av svindel infinner sig.

Kafka infinner sig naturligt som en referens. Även på Myten om Sisyfos. Och mindes helt plötsligt citatet av Albert Camus ”man måste tänka oss Sisyfos lycklig”. För hur skall vi förhålla oss till en värld som försätter oss i situationer som vi inte kan rå över, där vi är maktlösa inför övermakten, tomheten, meningslösheten. Så utvecklas denna spännande bok till ett existentiellt drama med ett slut som lämnar mycket rum för reflektion.

Tack för recensionsexemplaret.

EN MANIKERS BEKÄNNELSE – HARUKI MURAMKAMI: VAD JAG PRATAR OM NÄR JAG PRATAR OM LÖPNING

Publicerat den av

Haruki Murakami (1949-):
Vad jag pratar om när jag pratar om löpning.
”Hashiru koto ni tsuite kataru toki ni boku no kataru koto”
Övers. Eikiko ocu Yukiko Duke
Utgiven: 2007
210 sidor
Norstedts

Jag har aldrig ägnat mig åt löpning och kommer inte heller att göra det. Varför läsa denna bok som handlar om just löpning? Det finns flera skäl. Murakami är en mycket spännande författare, jag läste några positiva recensioner och dessutom fick den rekommenderad av närstående. Det visade sig vara en mycket läsvärd och underhållande bok.

Murakami är en egensinnig författare med ett härligt schvung i berättandet och en stor distans till sig själv. Stilen är precis, effektiv och med stor portion av humor.
Eftersom löpningen har varit en så viktig del i hans liv och på djupet påverkat hur han ser på livet och på sig själv så vill han delge oss sina tankar. Det är inte en bok för en frälst löpare som vill frälsa andra utan en beskrivning av en yttre och inre resa där han utsätter sin kropp för stora påfrestningar.

När Murakami är i 30-årsåldern driver han en jazzklubb, jobbar långa dagar, stressar mycket, försöker skriva på nätterna och är storrökare. Det går ganska bra för hans första böcker men han är inte nöjd med dem utan vill satsa på författarskapet. Han bryter helt och håller med det livet. Säljer baren, flyttar utanför stan, börjar gå upp kl 5 på morgonen för att skriva. Därefter ger han sig ut för att springa. Sedan dess har han sprungit 1 timma om dagen i stort sett varje dag, deltagit i en massa tävlingar och sprungit maraton minst 1 gång per år. Han har på senare år även tävlat i triathlon.

Murakami säger sig inte vara en tävlingsmänniska. Han har inget behov av att mäta sig med andra. Varför då utsätta sig för detta? Murakami beskriver det som att det är löpningen och den koncentration och uthållighet som den innebär har skapat förutsättningar för att bli den romanförfattare han i dag är. De tegelstenar som han skriver hade inte varit möjliga utan samma satsning och engagemang som löpningen innebär. För Murakami är skrivandet ett  hårt fysiskt arbete. Hans inställning ligger långt ifrån vurmandet av det romantiska geniet. Här gäller hårt och koncentrerat arbete. En viss begåvning krävs förstås men det är bara en början.

För mig blir Murakami lite av en sekulär munk. Han skapar ett eget ”kloster” med fasta rutiner, få sociala kontakter och löpningen i stället för bön! Han skapar sin egen ”totala institution” för att tala i Goffmanska termer.

Vi får följa Murakami under tiden ha bygger upp sin kropp, tränar allt hårdare och utsätter sig för allt tuffare utmaningar. Det kanske mest fascinerande avsnittet är hans beskrivning av vad som händer när han första gången springer ett ultramaraton på 10 mil. Jag säger inte mer utan det spännande kapitlet för du läsa själv.

Detta är en underhållande bok om träning, kreativitet och skrivande som rekommenderas varmt.

/Reviderad 200519