EN AMERIKANSK TRAGEDI – JOHN VERCHER: AFTER THE LIGHTS GO OUT

John Vercher:
After the lights go out
Utgiven 2022
288 sidor
Soho Press

John Vercher är ett nytt och spännande namn på den litterära himlen.
After the lights go out är den amerikanske författarens andra roman. Hans första Three-fifths, fick fina recensioner och var nominerad till CWA John Creasey (New Blood) Award. Denna roman är dock inte en deckare.

Xavier ”Scarecrow” Wallace är i 30-årsåldern. Xavier är mulatt. Xaviers pappa är vit och hans mamma svart. Mamman lämnade dem för många år sedan. Xavier har ingen kontakt med henne vilket plågar honom djupt.

Xavier är MMA-brottare men har varit avstängd i ett år efter att åkt fast för doping. Nu närmar sig tiden för hans avstängning mot sitt slut. Men också för hans karriär. MMA är det enda han kan och det enda han vill ägna sig åt. Hans tränare är kusinen Shot. Han driver på honom hårt för att han skall komma tillbaka i form. Det har en både nära och svår relation.

Alla år inom MMA har satt sina spår. Xavier lider av Kronisk traumatisk encefalopati, en sjukdom som uppstår efter upprepade huvudskador. Enligt Wikipedia ger det ”En mångfald av symtom som irritabilitet, aggressivitet, förlust av korttidsminnet, depression, svårighet att planera och till slut demensliknande skador i hjärnan. Symtomen utvecklas långsamt och börjar först efter flera år”.
Detta har Vercher väl fångat i skildringen av Xavier. Författaren själv har lång erfarenhet som fysioterapeut inom idrotent att ösa ur.

Xaviers sjukdom gör det svårt för honom att satsa hårt och hans kusin vet inte är hur illa det faktiskt är. Och Xavier vill inte ta till sig det. Hans minne blir allt sämre och sämre. Och ångesten över dess konsekvenser tär på honom.

Parallellt med att Xavier får allt svårare att klara av livet så håller hans far, Sam, på att gå in i dimman. Pappan har alzheimer och är på ett sjukhem. Sam blir allt mer förvirrad och börjar vräka ur sig rasistiska uttryck. I ett avsnitt känner pappan inte igen Xavier och anklagar honom att stjäla från honom och ropar ”nigger” efter honom.
Xavier plågas av insikten att hans far som uppenbarligen älskat honom, alltid varit honom nära, och varit hans tränare under barndomen, i grund och botten är en rasist.

Xavier får möjligheten att sparra med en kille på gymmet. Hans kusin säger honom att ta det lugnt, du får inte skada honom för han har viktiga matcher framför sig. Xavier tappar dock kontrollen och gör slarvsylta den unge boxaren. Det får förödande konsekvenser för Xaviers liv som du får läsa om själv.

Det är inget snack om annat än att John Vercher skrivit en mycket, mycket bra roman. En amerikansk tragedi. Vercher höll mig fången från sidan ett. Och jag vet inget om och är helt ointresserad av MMA.

Det är en roman som gestaltar svåra frågor på ett elegant sätt. Om ras, våldet i våra liv, social status, familjehemligheter och åldrande.

Hela roman berättas utifrån Xavier. Det är nästan som en inre monolog stundtals. På ett lysande sätt ser vi hur hans sjukdom slår ut honom som människa.

Verchers prosa är muskulös och kraftfull men också mjuk och musikalisk. Dialogen är klockren. Och han har skapat en serie mycket trovärdiga romangestalter.

Skildringen av fadern var också stark. Eftersom jag själv har en mamma som är på väg in i dimman så kände jag igen mycket.
Scenerna när han åter får kontakt med sin mamma och får förklaringar till varför hon försvann ut ur hans liv är också gripande. Ja, överhuvudtaget finns många starka scener mellan Xavier och de närmaste i han omgivning. Jag var engagerad i karaktärerna på ett sätt som inte ofta händer.

Romanen är också en initierad bok om hur det är att vara atlet på högsta nivå. Glädjen att ge sig hän, att pressa sig till det yttersta men också hur det sliter på kroppen och psyke. Och tomheten när den vägen stängs.
Man kan tolka titeln som att den både syftar vad som händer när hjärnan inte fungerar som den skall. Eller vad som händer med en idrottsman efter karriären, när rampljuset släcks.

Denna bok är inte en deckare men stämningen och atmosfären påminner ofta om deckargenren. Jag tänkte flera gånger på S.A Crosby vars lysande deckare jag hyllat på bloggen. Både i språk och ämnesval var vi i samma härad. Och det är på samma höga nivå.

Jag kan se att både kritiker och läsare givit boken högsta betyg. Och jag kan bara instämma i hyllningskören. Det är en mycket bra, välskriven och välkomponerad amerikansk tragedi.