EN NY SPÄNNANDE RÖST – S.A. CROSBY: BLACKTOP WASTELAND

S.A. Crosby:
Blacktop Wasteland
Utgiven 2020
304 sidor
Headline Publishing Group

S.A. Crosby är ett nytt namn för mig och ett namn att komma ihåg.
Född, uppvuxen och bosatt i Virginia i sydöstra USA. Han har två romaner bakom sig. Skriver även noveller och en av dem vann Anthony Award for Best Short Story 2019.

Beauregard ”Bug” Montage är en lyckligt gift man med två barn som han älskar över allt på denna jord. Men hans finansiella situation är katastrofal. Han ligger 800 dollar back på hyran till verkstaden han driver. Han har fått en konkurrent som med sina låga priser håller på att driva Bug i konkurs. Hans mamma sitter på ett äldreboende som slukar pengar, en av sönerna behöver nya glasögon, dottern från en tidigare relation pengar till skolavgiften m.m. Bug är helt enkelt desperat.
Bug har ett kriminellt förflutet bakåt i tiden. Han är en enastående bilförare, omöjlig att fånga in och har kört ”the get-away-car” vid olika rån.

Bug får ett förslag av en bekant, Ronnie, en notoriskt opålitlig kriminell. Ronnie har via sin tjej fått reda på att den juvelerarbutiken där hon arbetar är ett relativt lätt råna. De har dessutom osedvanligt mycket diamanter för en butik av den storleken.Trots att varningsklockor ringer är Bug tillräckligt desperat för att ge sig i slang med Ronnie. Det blir självfallet inte alls som de tänkt sig utan historien tar sig helt andra katastrofala vändningar.

Parallellt med den mycket spännande deckarhistorien löper historien om Bug som blivit övergiven av sin far Anthony, en ökänd kriminell. Det har lett till ett hål i hans själ. Han har kvar sin fars bil som ha vårdat ömt och vägrar sälja trots hans fru Kia uppmanar honom för att delvis lösa den akuta ekonomin. För Bug är familjen och hans söner det viktigaste i hans liv. Han vill ge dem ett annat liv än det som hans fader gav honom. Men när hela helvetet brakar loss dras familjen in på  ett mycket dramatiskt sätt.

Det är bara att konstatera att det här är en bra bok. Bra på riktigt, både som deckare och som litterär text. Cosby kopplar greppet från första sidan och släpper ned mig på marken med en duns 300 sidor senare. Texten är en tryckkokare och det är inte bara själva deckarhistorien. Det handlar om att vara svart och fattig i sydstaterna. Den press det innebär att räkningarna kommer in och du har inga utvägar. Det långt mellan människor på landsbygden och du måste klara dig själv. Crosby har en hårdkokt skarpslipad prosa, som svarta diamanter.

Det finns mycket att tycka om med denna roman. Den har en mycket stark “sense of place” som engelsmännen säger. Trots den korthuggna prosan växer ett både hårt och vackert landskap fram
Romanen drivs av sin välskrivna dialog och är därför lätt att läsa.
Och trots att jag inte är ett dugg intresserad av bilar och biljakter läste jag dem med andan i halsen

Crosby lyckas skapa trovärdiga romanfigurer. Beauregard är en skadad men mycket älskvärd person som gör vad han kan för att skapa ett bra liv för familjen. Han smärta och kärlek bränner på sidorna.
Även de mindre rollerna är mycket väl gestaltade. Den hopplöse Ronnie, han hemska mamma och hans älskade fru Kia som lever i konstant rädsla att Beauregard kommer mördas när han ger sig in hetluften igen. Det är en stundtals mycket våldsam bok men det är inget påklistrat för att skapa spänning utan i konsekvens med de hot personerna utsätts för och de val de gör.

Jag kan varmt rekommendera er att läsa S-A. Cosby.

 

 

 

 

NÄR LÄSTE DU EN ROMAN FRÅN INDONESIEN SENAST? – EKA KURNIAWAN: TIGERMANNEN

Eka Kurniawan (1975-):
Tigermannen
”Lelaki Harimau”
Utgiven 2004
På svenska 2020
Översättning: Stefan Denarek
233 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

För ett par år sedan introducerade det modiga förlaget Nilsson förlag den indonesiske författaren Eka Kurniawan på svenska med tegelstenen Skönhet är ett sår. Jag läste den med stort nöje. Läs mer här. Det är en bred berättelse fylld av med ett stort persongalleri, magiska händelser och med Indonesiens brutala historia som en fond.

Tigermannen å andra sidan är en relativt kort roman med ett litet persongalleri, tät och välskriven. Den fångar dig från första sidan och håller dig i ett grepp ända till slutet. Den betecknas som lite av thriller men det är för mig av underordnad karaktär och inte det som gör romanen läsvärd.

Eftermiddagen när Margio dödade Anwar Sadat var Kyai Jahro förnöjt upptagen med fiskarna i sin damm, med inget annat sällskap än de saltstänkta dofterna som blåste mellan kokospalmerna och höga toner från havsbruset, resterna av en storm som kröp förbi sjögräs, eldkronor och korallbuskar (sid.7)

Detta är den suggestiva första meningen i romanen. Även denna gång är det Stefan Denarek som står för den vackra svenskan. Det är knappast inledningen på en deckare.
Kurniawan har direkt placerat oss i den lilla byn någonstans vid en kust någonstans i Indonesien. Den förblir namnlös.

När polisen fångar Margio förklarar han sig genast skyldig.
Det var inte jag sade Margio lugnt och troskyldigt. “Det var tigern i min kropp,” (sid. 53)

Medan myter och folktro var en betydligt större komponent i Skönhet är en sorg är det mycket mer återhållet här. Det är inte tigern som är det viktiga eller ens något märkligt. Det är bara en förklaring så god som någon till varför Margio gjorde det han gjorde.
Sedan går vi tillbaka i Margios liv där han växer upp i byn med en far som han alltmer avskyr och en oerhört förtryckt mor. Det är en intim skildring av bylivet och människorna i hans omgivning. Utan påklistrad exotism.
Och där finns Maharani som är så vacker att Margio, den modige vildsvinsjägaren, helt tappar målföret och blir som förstenad när hon förklarar honom sin kärlek.
Sakta skruvas berättelsen åt och Margio drivs till det brutala mord som är romanens utgångspunkt. Det är hjärtskärande att läsa.

Som jag skrev i texten om Skönhet är en sorg är Kurniawans stjärna i stigande. För Tigermannen fick ha Financial Times Emerging Voices Fiction Award och var med på “the Short list” till Man Booker International Prize. Han har nämnts som en möjlig första nobelpriskandidat från en mycket folkrik del av världen som aldrig fått det nämligen Sydostasien. Bara Indonesien har ju över 250 miljoner invånare.

Oavsett ett eventuellt Nobelpris, är du nyfiken på att ge dig på en resa utanför allfartsvägarna har du med Kurniawans båda mycket välskrivna böcker många spännande, underhållande och givande stunder i läsfåtöljen framför dig.

Tack för recensionsexemplaret.

EN STOR LÄSUPPLEVELSE – KJELL WESTÖ: TRITONUS

Kjell Westö (1961-):
Tritonus
Utgiven 2020
381 sidor
Bonniers

Efter att endast läst en roman av en författare kan man knappast beskriva denne som en favoritförfattare. Men kanske efter två? Ja! säger jag. Kjell Westö är härmed utnämnd till detta!

Den svavelgula himlen fick jag i födelsedagspresent när den kom. En riktig läsupplevelse. Det var inte bara jag som tyckte det. Boken blev en succé och en filmatisering är på gång.

För ett par veckor sedan kom Westös senaste roman Tritonus. När jag läste att den handlar om en klassisk stjärndirigent ville jag läsa den omgående. Sedan några år sjunger jag i Göteborgs symfoniska kör och befinner mig i marginalen i denna på många sätt fascinerande värld.

Tritonus handlar om stjärndirigenten Thomas Brander, en man uppåt de 60. Brander har byggt ett stor hus, Casa Tritonus, i den finska skärgården, i Ravais. Det är ett modernt skrytbygge, högre än kyrkan i samhället. Han har till och med en hiss installerad i huset! Här vill han dra sig undan efter sina långa turnéer för att ladda energi.

Brander lever i och av musik, kosta vad det kosta vill. Det är bara det att hans karriär har börjat gå på tomgång. Han får dåliga recensioner och uppdragen börjar gå till yngre och kanske mer begåvade dirigenter. Och han lämnar en kyrkogård av brustna relationer bakom sig.
Det som smärtar honom mest är att en av hans före detta, Krista, en mycket begåvad violinist, som han är i det närmaste besatt av, nu har en lysande karriär och en relation med Kalasmaa, ett stjärnskott på dirigenthimlen.
Musiken och musiklivet börjar allt mer bli både en himmel och helvete för Brander.

Granne med Brander bor Reidar Lindell. En kurator, han blev aldrig färdig med psykologprogrammet, och gitarrist i coverbandet Rainbow som består av några ur lokalbefolkningen. Reidar älskar musik och övar flitigt, men någon Ritchie Blackmore är han inte. Han vet att det inte hjälper, han vet att han inte är bra helt enkelt och att bandet är mediokert. Men Rainbow är mycket uppskattat i Ravais. Deras musik sprider glädje på den lokala krogen. Till skillnad från Brander ger honom musicerandet mycket mer glädje.

Lindell är både “starstruck” och nyfiken på sin nya granne. Men framför allt är han likt Brander ensam. Lindell är änkling och hans dotter arbetar utomlands.
Brander är först mycket avvaktande till Lindells kontaktförsök men sakta och trevande börjar en vänskap mellan dem uppstå. Brander, som är en svår person, egentligen inte speciellt sympatisk, låter sig ändå dras in i vänskapen och därigenom i livet i den lilla skärgårdskommunen.

Westö är en mycket god författare. För att använda en klyscha, när jag börjat läsa kunde jag inte sluta. Det är en underbar roman för alla musikälskare. Westö skriver entusiastiskt och kunnigt om musik, både rock och klassiskt. Vi får inblickar bakom kulissen i den klassiska musikvärlden (Han har gjort sin research.Tack-listan längst bak i boken är lång!).
Den andra världen, coverbandets värld, antar jag att Westö känner väl då han själv spelar i band.

Porträttet av Brander är porträttet av en manlighet i kris. Fenomenet demondirigenten, listan av finska manliga tungviktare i branschen är lång, är på väg att dö ut. Det är nya tider. Brander har själv förlorat uppdrag efter att ha förekommit i metoo-debatten.
Skickligt blandar han fiktiva personer med verkliga inom den klassiska musiken och ger oss inblickar i en värld fylld av politik, stenhård konkurrens och genikult.

Det är dock inte bara en roman om den stora världen, den som Brander tillhör. Lindell står för den lilla världen, fast förankrad i lila Ravais, och med en lite misslyckad karriär.  Han levt där länge och känner alla. Men det är inte bara en liten idyll. Omvärlden tränger sig. Bråk med flyktingar, en ung man med fascistiska böjelser, miljöförstöring och nu Corona. Den lilla världen är ständigt hotad av den stora världen.
Och i den lilla världen ställs relationer som Lindell haft i hela sitt liv på prov.

Det tog inte många sidors läsning innan jag ville åka till Ravais. Westö manade fram ett landskap och en natur som jag ville uppleva. Även om Westö är känd som för sina porträtt av staden Helsingfors, är han en god naturskildrare. Snopet fick jag konstatera att Ravais och dess skärgård med många suggestiva namn var fiktiva.

Sammantaget blev jag helt tagen av denna mycket välskrivna roman om kärlek, vänskap och musik. Westös vackra prosa flyter fram på sidorna och jag ville bara bromsa mig för att boken inte skulle ta slut.
Nu när det tyvärr är det lever Brander, Lindell och de andra i lilla Ravais kvar i mig. Jag undrar hur kommer gå det för dem. Och jag vill redan läsa om boken.
Men innan jag gör det har jag till min stora glädje några olästa romaner av Westö att se fram emot.

För er som är intresserade har Kjell Westö satt ihop listor på Spotify med musiken som förekommer i boken. Sök på Tritonus.

Ett litet P.S.
För er som inte är så insatta i den klassiska musikvärlden har Finland producerat unikt många stora dirigenter. Här finns namn som Esa-Pekka Salonen, Paavo Berglund, Osmo Vänskä, Okko Kamu och Sakari Oramo, verksamma över hela världen, för att nämna några..
2018 hörde jag pojkspolingen Klaus Mäkelä (född 1996!) dirigera en fin Sjostakovitj 10:a, ett stort verk, med Göteborgs symfoniker. Det var imponerande. En av orkestermusikerna sade till mig att han var bra inte för sin ålder utan “bra på riktigt”.

Jag har själv haft förmånen av sjunga Mahlers andra symfoni med Jukka-Pekka Saraste och inte minst Orffs Camina Burana för Göteborgs symfonikers unge vidunderlige chefsdirigent Santtu-Matias Rouvali. Det var ett minne för livet! Ren magi.

Nu börjar dock den manliga hegemonin äntligen brytas av namn som Susanna Mälka och Anna-Maria Helsing.

Det är bara att gå ut på Spotify och lyssna! Men läs Tritonus först!

EN ENASTÅENDE DEBUT – LYDIA SANDGREN: SAMLADE VERK

Lydia Sandgren (1987-)
Samlade verk
Utgiven 2020
680 sidor
Bonniers

I slutet av mars lade min kamrat T. ut en bild på Facebook med rubriken Karantänläsning. På bilden fanns några litterärt tungviktiga böcker, något annat var inte att vänta sig av honom. Överst på högen, som en gul marsipanbakelse, låg en tjock bok jag inte kände igen. Dess titel var Samlade verk och jag kunde inte riktigt se vem som var författaren. Kunde det verkligen finnas en författare som kommit med sina “Samlade verk” som JAG inte kände till!?, tänkte jag lite förnärmat. Nyfiken kontaktade jag T. som svarade att det var hans kamrat och kollega Lydia Sandgrens debut

Jag googlade vidare och förstod att det var en göteborgsroman som skildrade en bokförläggare i livskris. En recensent skrev att hon hade känt samma läsglädje som när hon läste Jan Kjaerstads Förföraren. Detta fick mig att studsa till. Förföraren är en de mest tankeväckande och underhållande romaner jag läst. En berättelse med ett sug som inte släpper, en stor litterär upplevelse. (Jag skrev om Kjaerstads Erövraren, den tredje delen i den svit som inleds med Förföraren, här).

Nu har jag läst Samlade verk och är helt betagen. Det är en fullkomligt makalös debut, en lysande bok som har givit mig den största läsglädje jag känt på många år.

Boken inleds med att Martin Berg, snart 50 år, ligger på golvet, omgiven av en massa papper. Det är alla anteckningar, noteringar, utkast m.m till de noveller och romaner som aldrig blev av. Inte heller blev det något av den stora biografi över William Wallace som ännu inte skrivits men som Martin Berg såg som sin uppgift att skriva. Istället för en begåvad och erkänd författare blev Martin förläggare på ett litet förlag tillsammans med sin lite småpräktige men driftige kompis Per. De ger ut kvalificerad litteratur men kämpar hela tiden vid ruinens brant.

Martin försöker som vanligt frustrerat få tag på sin bäste vän Gustav Becker. Det går dagar utan att Gustav, som nu bor i Stockholm, och dricker allt mer, svarar eller hör av sig. Gustav har blivit en mycket berömd konstnär vars främsta motiv genom åren har varit porträtt av Cecilia Berg.

Cecilia är Martins fru. Den mycket mer begåvade och drivna, men samtidigt mycket hemlighetsfulla Cecilia, har varit försvunnen 15 år. Kort efter hon doktorerat i idé och lärdomshistoria försvann hon och lämnade Martin och deras två barn, Rakel o Elis. Sedan dess har de inte hört ett ord.

Samlade verk är en utvecklingsroman som växlar mellan nutid och dåtid. Romanen berättas huvudsakligen utifrån Martins perspektiv. Vi följder en del av hans uppväxt, mötet med Gustav, universitetsstudier, mötet med den mystiska Cecilia och den trojka som de tre blir. Vi följer dem i vänskap, kärlek och arbete.
De bor i Paris under ett par månader då Martin skall skriva sin stora roman, Gustav måla och Cecilia läsa. Cecilias stenhårda disciplin får de andra att inte bara hänga på barerna hela dagarna. Trots detta får Martin inte ur sig något medan Gustav mellan fyllorna studerar konst på museerna och målar.
Sedan kommer familjeliv, Gustavs flytt, Cecilias försvinnande och nu till sist en saftig mittlivskris.

Parallellt i nutid (romanen utspelar sig 2012) följer vi dottern Rakel som studerar psykologi och som plågas av hennes mors frånvaro. Det blir inte bättre av att Gustav Becker skall ha en stor retrospektiv på Konstmuseet och affischer med Cecilias porträtt finns över hela staden. Medan Martin uppgivet inte längre letar efter Cecilia kan inte Rakel släppa det.

Det är en klyscha men jag var fast från första sidan. Läste knappt tidningen eller tittade på Tv. Varje stund gick till att läsa.

Martin Berg bor inte långt ifrån där jag bor. Martin är ett år yngre än jag är och skulle gått året under mig på Hvitfeldtska gymnasiet , kanske pluggat filosofi med några av mina kamrater på universitetet. Vi kanske hade sprungit på varandra på rockklubben Errols eller baren C von.
Jag blev helt betagen av Sandgrens skildring av den perioden. Som en sociolog och arkeolog har hon grävt fram hur det var att leva i akademiska och kulturella kretsar i Göteborg under 80-talet. Det var som att jag upplevde den perioden i mitt liv på nytt. Det Göteborg jag växte upp i och blev vuxen i kom åter till liv. Det var magiskt för denna läsare.

Det är en ”pretentiös” roman fylld av massa referenser och blinkningar till olika författare och andra skribenter. Men det är egentligen inte romanen som är pretentiös utan de människor hon skildrar och deras mer eller mindre realistiska ambitioner. Jag skrattade högt många gånger åt de fina gliringar som Sandgren får in på olika ”kultur-män” och kvinnor för den delen. Men det är inte raljant utan ömsint och insiktsfullt. Genom hela romanen pulserar en kärlek till tänkande, litteratur och konst.

Sandgren är en riktig berättare. Under läsningen reflekterade jag mycket över hur få romaner jag läst de senaste åren som varit riktigt bra berättelser. Jag hade svårt att komma på några, trots många fina läsupplevelser. Och jag märkte nu hur mycket jag saknade det. Jag kom att tänka på Kjell Westös Den svavelgula himlen, den tidigare nämnde Kjaerstad, Michael Ondaatjes The Cats Table, Jamue Cabrés Jag bekänner. Många är det inte men Sandgren sällar sig till den skaran.

Sandgren har skrivit en mycket intelligent, rolig, vemodig och insiktsfull roman om kärlek, vänskap, konst, litteratur. Om hur svårt det är att vara människa, om hur det är när livet inte blir som du tänkt dig. Jag kände inte att det fanns ett enda falskt tonfall i personteckningarna, allt ifrån huvudrollerna ned till minsta biroll. Jag levde som sagt med dessa människor i flera dagar och kunde inte släppa dem.

Det är också en välkomponerad roman. Berättelsens olika skikt är skickligt sammansatta och hon håller läsaren i spänning ända till den perfekta avslutningen på sidan 690. Inte undra på att det tog henne 12 år att skriva romanen.

Om inte denna bok får Borås Tidnings Debutantpris går skam på torra land. Men vi får hoppas det inte blir som Sandgren skriver om någon som ”lyckats få Borås Tidnings debutantpris och som förr eller senare skulle producera en anemisk andra roman som var den litterära motsvarigheten till paralyserat rådjur i helljus” (sid 516).

Jag kommer i alla fall kasta mig över nästa bok som Lydia Sandgren publicerar. Hoppas inte väntan blir alltför lång. Detta kan vara inledningen till ett betydande författarskap.

TARTAN NOIR – ALAN PARKS: BOBBY MARCH VILL LIVE FOREVER

Alan Parks:
Bobby March will live forever
Utgiven 2020
368 sidor
Cannongate

Alan Parks är ett relativt nytt namn på ”tartan noir”- scenen. Tartan noir är ett begrepp för hårdkokta deckare från Skottland. Och hårdkokt är han den gode Alan. Jag blev ett stort fan när jag läste Bloody January (Blodig januari utgiven på Modernista). February´s son var också mycket bra.
Nu har den tredje delen om Harry McCoy Bobby March will live forever kommit ut. Och jag kastade mig över den.

Serien utspelar 1973 i Glasgow, en hård och skitig stad med stora sociala motsättningar.
Harry McCoy är en 30-årig polis som rör sig hemvant i dess undre värld. Hans bästa vän Stevie Cooper, som han lärde känna på barnhemmet där han växte upp, är en av de tyngsta kriminella i Glasgow. Och i böckerna tvinnas deras öden samman. I en värld av våld droger och mord,

Alan Parks kan verkligen skriva. Hans intelligenta hårdkokta prosa och bryska humor var en glädje att återvända till. Han är också skicklig på att skapa trovärdiga karaktärer som jag nu i för tredje gången återsåg med glädje. Han levandegör också Glasgow på ett sätt som verkar mycket trovärdigt. Dialogen är rapp och med bra stuns.

Ändå kör han i diket med denna tredje bok. Efter avslutad läsning kan jag inte förstå vad det var för historia han egentligen ville berätta. Intrigen består av många delar som inte riktigt hänger ihop. Bobby March i titeln är kanske den minst viktiga delen av romanen. Berättelsen saknade ett fokus och en motor. Den blir alldeles för spretig och med konstruerade vändningar av intrigen. Det gjorde att jag till slut helt tappade intresset för dramats upplösning. Inte bra när det gäller en deckare.

Jag kan dock mycket väl tänka mig att läsa nästa bok i serien för jag tycker mycket om Parks sätt att skriva, skildringen av huvudkaraktärerna och staden Glasgow.

Och jag kan som sagt varmt rekommendera de två första i serien.

 

EN LYSANDE BOK OM WINSTON CHURCHILL OCH HANS KRETS – ERIK LARSON: THE SPLENDID AND THE VILE: A SAGA OF CHURCHILL, FAMILY, AND DEFIANCE DURING THE BLITZ

Erik Larson (1954-)
The Splendid and the Vile:
A Saga of Churchill, Family, and Defiance During the Blitz
Utgiven 2020
608 sidor
Crown 

Erik Larson är journalist och författare från USA. Detta är hans 8:e bok. På svenska finns sedan tidigare två böcker översatta. I odjurets trädgård: en amerikansk familj i Hitlers Berlin och Djävulen i den vita staden.

Erik Larson

Larsons specialitet är historiska berättelser. Han är inte en traditionell historiker men han läser in sig på ett område eller en händelse och skriver sedan en faktabaserad berättelse. Hans läsekrets är stor, böckerna får fina recensioner och hamnar högt upp på försäljningslistorna i USA.

Första gången jag hörde talas om honom var för ett par år sedan då en ung guide på det judiska The Tenement Museum i Brooklyn berättade om honom. När jag sade att hon måste läsa Steve Sem-Sandbergs mästerverk De fattiga i Lodz kontrade hon med Larsons I odjurets trädgård.

Det är maj 1940. Chamberlain vill avgå och han har försökt få Lord Halifax (1881-1959) att ta över. Halifax vill inte. Det leder till att Winston Churchill (1874-1965) blir premiärminister.  Många beundrade Churchill som talare men var samtidigt skeptiska till honom som premiärminister. Churchill ansågs som för våghalsig. Churchill hade ett par kraftfulla militära misslyckanden bakom sig bla slaget vid Gallipoli under första världskriget.

Under 1940–1941 försökte tyskarna bomba sönder England. De ville till varje pris besegra landet i det som kallas The Battle of Britain. England var illa förberett och hade både en för liten flotta och för litet flygvapen.
Churchill kallar in sin mycket egensinne och manipulative vän Max Beaverbrook, en kanadensisk tidningsman, för att bygga upp flygindustrin. Han går över många lik för att få produktionen att öka, vilket han lyckades mycket bra med.
Churchill inser samtidigt att utan USA:s hjälp kommer Storbritannien förr eller senare att falla. Med smicker och list försöker han få Roosevelt att låna ut fartyg. Roosevelt har dock en negativ hemmaopinion och ett nyval att ta hänsyn till. Då Roosevelt blir omvald med knapp marginal knyts USA närmare England. Det är dock efter när denna bok utspelar sig som USA slutgiltigen går med i kriget, vilket var Churchills mål hela tiden.

Vi får följa Churchill och hans närmsta krets, nästan dagligen, under detta fruktansvärda år. Larson har satt ett mikroskop över de politiska förvecklingarna och det är fascinerande att följa.

Sir John Colville (1915-1987) Ur Colvilles välskrivna dagböcker hämtar Larson mycket intressant material

Runt Churchill finns hans familj, en mängd mer eller mindre kända politiker, vetenskapsmän och hans tjänsteman. Larson har tagit del av en mängd dokument, brev och dagböcker. Många i Churchills närhet var välskrivande och flitiga dagboksförfattare bla en av Churchills privatsekreterare John Colville och Churchills blott 18-åriga dotter Mary. Larson använder sig även av tex Goebbels och Görings dagböcker.

Larsson berättar om ett högt politiskt spel i Storbritannien, Tyskland och USA, förälskelser, utomäktenskapliga affärer, spel- och alkoholproblem, fina baler och eleganta middagar blandat med fruktansvärda scener där vi möter de ohämmade bombningarna och dess konsekvenser.
Tyskland skapar en oerhörd förstörelse. Värst är när de har gått vidare från London och bombar sönder både Coventry och Portsmouth. Ödeläggelsen är total och fasansfull att läsa om.
Allt detta saxar Larson mycket skickligt när han driver sin berättelse framåt.

Samtidigt finns det som sagt middagar att äta och baler att gå på, förälskelser att falla i och trasiga familjerelationer som gör sig påminda. Livet är både högt och lågt i en salig röra i dödens närhet.

Den glädje som jag kände över att läsa denna fantastiska bok var mycket, mycket stor. För att använda en klyscha, en riktig bladvändare som gav mig en stor läsgjädje.

Churchill, vilket otroligt fascinerande figur. En man full av idiosynkrasier. Hans retoriska förmåga var helt enastående. Han skapade ett hopp, trots att det var allt annat än ljust, med sina tal och obändiga optimism.
Churchill ligger i sängen och arbetar rökandes cigarr fram till lunch. Han dricker en massa whisky och champagne dagligen. På kvällarna plågar han sina medarbetare genom att aldrig låta dem gå till sängs då det finns frågor att diskutera. Och Churchill ruckar aldrig på sin rutin att bada 2 gånger om dagen och tvekar inte att visa sig färgglada morgonrockar för vem som än behagar.
Trots att han har en allt annat än hälsosam livsstil har han mer energi än sina betydligt yngre medarbetare i sin omgivning. John Colville berättar att när Churchill blev premiärminister började hans medarbetare att springa i korridorerna för att hinna med i det tempo som 65-åringen satte upp.

Sammantaget har Larson skrivit en underbar som bok svepte med mig. Persongalleriet är stort och intressant. Jag levde med dessa människorna och i deras värld under några dagar. Jag ville bara ha mer och mer och ville inte det skulle ta slut. Larson skriver en fin medryckande prosa med bra känsla för de detaljer som gör att texten kommer till liv.

Om hans andra böcker håller samma höga klass är jag mycket förvånad över att han inte är mer känd i Sverige.