Kategoriarkiv: 2020-

EN HÅRDKOKT SKOTSK DECKARE – ALAN PARKS: MAY GOD FORGIVE

Publicerat den av

Alan Parks:
May god forgive
Utgiven 2022
378 sidor
Cannongate Books

May god forgive är den femte i serien om polisen Harry McCoy i 70-talets Glasgow. Jag har varit ett stort fan sedan jag läste den första Bloody January. Förvisso föll den tredje boken Bobby March will live forever mig inte helt i smaken men tack och lov så var The April Dead riktigt bra  Jag,som du förstår håller han på att gå igenom årets månader i titlarna.

Ofta när jag läser recensioner av deckare skriver de alldeles för mycket. Jag vill inte veta något mer än om den är värld att läsa. Och i Alan Parks fall är svaret ett tveklöst ja. Med May god forgive fortsätter Alan Parks att skriva en mycket läsvärd serie deckare.

Lite kort om inledningen:
Vi är tillbaka i the underbelly of Glasgow, En frisersalong bränns med och flera oskyldiga kvinnor dör. Det är det är tre unga killar som gjort det och de jagas av både poliser och journalister. Varför tände de eld på salongen där bara unga kvinnor som inte tillhörde den kriminella världen. Harry McCoy och hans kolleger har inga riktiga ledtrådar att gå på. Trycket från pressen och allmänheten är mycket stor….

Det är lite mysigt att komma tillbaka till Parks Glasgow. Det börjar kännas lite hemvant trots att Parks Glasgow inte lär vinnas några skönhetspriser. Som vanligt att det skitit och gått. Det regnar hela tiden. Förutom att det är ett fall som kräver mycket av Harry så kämpar nu med ett magsår som hans ohälsosamma livsstil givit honom,  Som vanligt spelar hans gode vän Stevie Cooper, en vän sedan barndomen och djupt kriminell en stor roll i historien.

Skickligt vävar Parks ihop en intrig som är betydligt mer komplicerad än vad vi som först kunde ana. Persongalleriet är stort och med små penndrag bygger han elegant upp karaktärerna. Och lika mycket som Harry och Stevie är Glasgow en huvudrollsinnehavare.

Det är spännande, skitiga, roliga brutala och välskrivna deckare. Jag längtar redan efter nästa volym som väl bör komma under 2023.

Parks har fått eller blivit nominerad till priser. För denna fick han den prestigefyllda The McIlvanney Prize för årets bästa skotska deckare 2022..
På svenska finns endast den första i serien…Tyvärr..

EN AMERIKANSK TRAGEDI – JOHN VERCHER: AFTER THE LIGHTS GO OUT

Publicerat den av

John Vercher:
After the lights go out
Utgiven 2022
288 sidor
Soho Press

John Vercher är ett nytt och spännande namn på den litterära himlen.
After the lights go out är den amerikanske författarens andra roman. Hans första Three-fifths, fick fina recensioner och var nominerad till CWA John Creasey (New Blood) Award. Denna roman är dock inte en deckare.

Xavier ”Scarecrow” Wallace är i 30-årsåldern. Xavier är mulatt. Xaviers pappa är vit och hans mamma svart. Mamman lämnade dem för många år sedan. Xavier har ingen kontakt med henne vilket plågar honom djupt.

Xavier är MMA-brottare men har varit avstängd i ett år efter att åkt fast för doping. Nu närmar sig tiden för hans avstängning mot sitt slut. Men också för hans karriär. MMA är det enda han kan och det enda han vill ägna sig åt. Hans tränare är kusinen Shot. Han driver på honom hårt för att han skall komma tillbaka i form. Det har en både nära och svår relation.

Alla år inom MMA har satt sina spår. Xavier lider av Kronisk traumatisk encefalopati, en sjukdom som uppstår efter upprepade huvudskador. Enligt Wikipedia ger det ”En mångfald av symtom som irritabilitet, aggressivitet, förlust av korttidsminnet, depression, svårighet att planera och till slut demensliknande skador i hjärnan. Symtomen utvecklas långsamt och börjar först efter flera år”.
Detta har Vercher väl fångat i skildringen av Xavier. Författaren själv har lång erfarenhet som fysioterapeut inom idrotent att ösa ur.

Xaviers sjukdom gör det svårt för honom att satsa hårt och hans kusin vet inte är hur illa det faktiskt är. Och Xavier vill inte ta till sig det. Hans minne blir allt sämre och sämre. Och ångesten över dess konsekvenser tär på honom.

Parallellt med att Xavier får allt svårare att klara av livet så håller hans far, Sam, på att gå in i dimman. Pappan har alzheimer och är på ett sjukhem. Sam blir allt mer förvirrad och börjar vräka ur sig rasistiska uttryck. I ett avsnitt känner pappan inte igen Xavier och anklagar honom att stjäla från honom och ropar ”nigger” efter honom.
Xavier plågas av insikten att hans far som uppenbarligen älskat honom, alltid varit honom nära, och varit hans tränare under barndomen, i grund och botten är en rasist.

Xavier får möjligheten att sparra med en kille på gymmet. Hans kusin säger honom att ta det lugnt, du får inte skada honom för han har viktiga matcher framför sig. Xavier tappar dock kontrollen och gör slarvsylta den unge boxaren. Det får förödande konsekvenser för Xaviers liv som du får läsa om själv.

Det är inget snack om annat än att John Vercher skrivit en mycket, mycket bra roman. En amerikansk tragedi. Vercher höll mig fången från sidan ett. Och jag vet inget om och är helt ointresserad av MMA.

Det är en roman som gestaltar svåra frågor på ett elegant sätt. Om ras, våldet i våra liv, social status, familjehemligheter och åldrande.

Hela roman berättas utifrån Xavier. Det är nästan som en inre monolog stundtals. På ett lysande sätt ser vi hur hans sjukdom slår ut honom som människa.

Verchers prosa är muskulös och kraftfull men också mjuk och musikalisk. Dialogen är klockren. Och han har skapat en serie mycket trovärdiga romangestalter.

Skildringen av fadern var också stark. Eftersom jag själv har en mamma som är på väg in i dimman så kände jag igen mycket.
Scenerna när han åter får kontakt med sin mamma och får förklaringar till varför hon försvann ut ur hans liv är också gripande. Ja, överhuvudtaget finns många starka scener mellan Xavier och de närmaste i han omgivning. Jag var engagerad i karaktärerna på ett sätt som inte ofta händer.

Romanen är också en initierad bok om hur det är att vara atlet på högsta nivå. Glädjen att ge sig hän, att pressa sig till det yttersta men också hur det sliter på kroppen och psyke. Och tomheten när den vägen stängs.
Man kan tolka titeln som att den både syftar vad som händer när hjärnan inte fungerar som den skall. Eller vad som händer med en idrottsman efter karriären, när rampljuset släcks.

Denna bok är inte en deckare men stämningen och atmosfären påminner ofta om deckargenren. Jag tänkte flera gånger på S.A Crosby vars lysande deckare jag hyllat på bloggen. Både i språk och ämnesval var vi i samma härad. Och det är på samma höga nivå.

Jag kan se att både kritiker och läsare givit boken högsta betyg. Och jag kan bara instämma i hyllningskören. Det är en mycket bra, välskriven och välkomponerad amerikansk tragedi.

ATT DEMONTERA EN DEMOKRATI – UWE WITTSTOCK – FEBURARI 33 – LITTERATURENS VINTER

Publicerat den av

Uwe Wittstock (1955-)
Februari 33 – Litteraturens vinter
”Februar 33: Der Winter der Literatur”
Utgiven 2021
På svenska 2022
Översättning: Jens Christian Brandt
366 sidor
Nirstedt/litteratur
Recensionsexemplar

Hur lång tid tar det att demontera en demokrati? Lite över en månad. Det var den tiden det tog för Hitler 1933. 4 veckor och 2 dagar efter maktskiftet trädde Förordningen till skydd av stat och folk i kraft. En förordning som i ett slag förvandlade Tyskland till en diktatur.
Om den månaden, februari 1933, har den tyske litteraturvetaren och journalisten Uwe Wittstock skrivit en mycket spännande och välskriven bok. Hans perspektiv är hur det drabbade författarna, skådespelare, journalister och andra intellektuella. De har lämnat efter sig dokumentation i form av dagböcker, brev och böcker. Källor som Wittstock öser ut.

Det är så lätt att när vi sitter i facit i hand ha tankar om hur vi skulle ha gjort. Men vi har ju egentligen ingen aning. Styrkan i Wittstocks bok är att han skapar en så stark känsla av ett nu. Jag befinner mig mitt i de snabba omvälvningarna. Dag för dag får vi följa dessa människor och deras svåra val allt eftersom våldet ökar, inskränkningarna blir större och hotet mot dem allt mer verkligt. Många lever i tron att det här kommer blåsa över. För att en eller två dagar senare fly hals över huvud till ett annat land och inte återkomma Till Tyskland på många, många år.

Wittstock använder sig av den korsklippningsteknik som vi känner igen från Peter Englunds böcker. Det blir som en journalfilm med många aktörer. Här finns kända namn som Berthold Brecht, Thomas, Heinrich (hans bror) och Klaus Mann  (hans son), Georgs Grosz men också många namn som var okända för mig. Boken blir på det sättet en serie av minibiografier och ett panorama över ett det tyska litterära 30-talet. Wittstocks stil är driven och boken är trots sitt tunga ämne också en bladvändare.

Men jag läste den med ett obehag. För som Wittstock påpekar finns det paralleller med vår tid. Wittstock skriver: ”Den ökande splittringen mellan olika grupper i samhället. De hätska tongångarna på nätet, som fördjupar sprickan. De borgerliga mittenpartierna vankelmod kring frågan hur samtidens benägenhet till ytterligheter ska hanteras” (sid. 8)
Vi lever i en tid då SD släps in i finrummet och normaliseras av krafter i det politiska systemet. Att skriva detta när vi fått en fått en sverigedemokrat som ordförande i justitieutskottet känns mycket oroande.

Att Februari 33 säger något om vår samtid visar det faktum att boken, som jag trodde mest skulle intressera bokmalar med intresse för tysk litteratur, redan är inne på andra tryckningen. Grattis till det relativt nya och spännande förlaget Nirstedt/litteratur till denna lyckträff.

Jag kan inte annat än att varmt rekommendera den mycket intressanta, rappt skrivna och spännande bok som visar vikten av att vi står upp för vår demokrati. Wittstock visar hur skör demokratin kan vara när starka krafter sätts i rörelse.

 

 

 

FINNS PRAG? – RICHARD SWARTZ: OSTRON I PRAG

Publicerat den av

Richard Swartz: (1945-)
Ostron i Prag
Utgiven 2022
325 sidor
Bokförlaget Polaris
Recensionsexemplar

Richard Swartz är en av våra finaste pennor som jag läst med stort nöje så länge jag kan minnas. Både i SVD och DN har hans kunniga och välskrivna artiklar givit oss insikter i frågor om Europa, ffa Östeuropa, där han verkat under lång tid. Sedan många är han bosatt i Wien. Han måste vara en av de mest centraleuropeiska svenskar vi har.

Nu har Swartz kommit ut med en bok som är svår att genrebestämma. Kan man kalla det en roman? Jag är tveksam för det lika mycket en självbiografi, en essä om Prag och åren efter Pragvåren, en reseskildring och en melankolisk  utvecklingsroman.

Berättelsens huvudperson har lämnat Handelshögskolan i Stockholm med mediokra betyg, Det var bara en utbildning han studerat för att blidka sin far. Han är helt ointresserad av att bli vuxen och ta ansvar. Han vill bevara sin frihet. Ffa när det gäller relationer. Han flyr till Prag, en stad dit ingen annan vill resa. Flyr från en relation med en kvinna han inte älskar och de kvinnor som han är otrogen med. Han beger till Prag under förevändningen att studera ekonomi.
Varför Prag som ingen annan är intresserad av efter Pragvåren? När alla andra vill glömma det väcker det hans intresse. Han undrar hur det är leva under det som kallades ”normaliseringen”. Han vill förstå Prag och dess invånare. Något som visar sig vara mycket mer svårfångat än han trott.

På ett ställer skriver Swartz:
Staden gömmer sig under flera skikt av metaforer. Ibland visar den upp sig som det gyllene Prag (i själva verket flagnat och smutsgrått), de hundra tornens Prag (illa räknat), det judiska Prag (utan judar, nästa alla mördade), som Franz Kafkas Prag (som staden inte tog notis om när han levde) eller det magiska Prag (Guillaume Apollinaire hade i det gamla gettot upptäckt ett ut som på hebreiskt sätt gick baklänges).
Bild på bild, den ena mer missvisande än andra. Det enda de har gemensamt är att de har ingenting med de existerande Prag att göra (sid 168)

Genomgående i boken är att inget är vad det synes vara, Hans ekonomistudier baseras på siffror som alla är friserade. Alla hans kvinnliga partners visar sig vara mest intresserad av honom som en väg till ett pass.
Swartz beskriver att diktaturen på ett plan mjuknat efter Pragvåren. Den släpper inte makten man alla vet alla vara är ett spel för gallerierna och att som makten säger inte är sant. Pragbon lever sitt riktiga liv i i hemmet där man kan prata om hur saker är. I övrigt har de givit upp och anpassat sig. Alla deltager i pjäsen.

Och enligt Swartz så håller hela Prag sig samman med hjälp av ett ständigt ölrus. Prag är fyllt av krogar där mängder av öl konsumeras. Ölruset blir ett skydd mot livets hårdhet och lögnerna. I det möts alla och ruset slätar över motsättningarna Ruset blir också en som en protest mot diktaturen.

Ostron i Prag är på många sätt en mycket fascinerade tidsbild av en svunnen tid med flera särpräglade personer som vi får möta. Och välskriven. Förstås, det är Richard Swartz som för pennan.
Min ringa beläsenhet gör att jag vet inte om det finns många stilister av Swartz kaliber i Sverige. Det finns något gammaldags över hela texten Och det är inte negativt. Swartz är en mycket omsorgsfull skribent som vårdar språket. En konsekvens av exilen? Han får texten att sjunga. Och där finns ett stråk av en både skarp och finstämd humor som jag finner mycket tilltalande. Visst kan han bli lite omständlig och långrandig på sina ställen men det är små skönhetsfläckar i en annars på många sätt högklassisk text.

På samma sätt som huvudpersonen inte blir klokare på Prag under sina två år i staden känner jag mig inte heller klokare. Jag har lärt mig en massa om Prag men samtidigt känns som att jag vet lika lite som när jag öppnade boken. Prag glider emellan mina fingrar. Frågan är om Prag egentligen finns…. annat än i fantasin?

Tack för recensionsexemplaret.

MAGNIFIKA MUSIKALISKA MEMOARER – JEREMY DENK : EVERY GOOD BOY DOES FINE – A LOVE STORY, IN MUSIC LESSONS

Publicerat den av

Jeremy Denk: (1970-):
Every good boy does fine –
A love story, in music lessons
Utgiven 2022
368 sidor
Picador

Den amerikanske pianisten Jeremy Denk är inte väl speciellt känd i i Europa, I hemlandet USA är han ett stort namn som vunnit många priser. Jag kände till honom, men inte mer. För ett par veckor sedan ramlade jag på denna trevliga intervju med honom på Youtube med anledning av hans nyligen publicerade och hyllade Every good boys does fine.
https://www.youtube.com/watch?v=uyMG7pOTt7c (Om du ser den får du en bra bild av boken.)

Då klassisk musik spelar stor roll i mitt liv både som körsångare och skivsamlare (old school!) älskar jag att läsa texter av personer som verkligen kan skriva om musik. Jag föll direkt för Denks charm och intelligens i intervjun och beställde boken. När den väl kom öppnade jag första sidan och förstod att alla annan läsning var jag tvungen att lägga åt sidan. Hans charm och humor fanns där från första sidan.

Every good boys does fine är en lysande bok för alla med intresse för musik och pianospel. Denk skildrar de första 25 åren i sitt liv fram tills han är etablerad pianist. En rörande skildring av en uppväxt av ett konstnärstemperament i en dysfunktionell familj. En kärleksförklaring till musiken och vad den kan betyda för oss.

Denk är en gnistrande intelligent författare. Han är inte bara begåvad vad gäller musik. Hans matematiklärare sade han var en boren matematiker, han hade fallenhet för och studerade kemi parallellt med musiken för att blidka nervösa föräldrar och hans engelsklärare sade han skulle satsa på litteraturen! Det är bara att konstatera: förutom att han är en mycket fin pianist så kan han verkligen skriva. Texten sprudlar av energi, musikaliska insikter och humor. Det var i stort sett inte en enda sida där jag inte strök för något eller skrattade åt hans formuleringar.

Boken är fylld av porträtt av fascinerande lärare och musiker, många av dem stora namn, som kantar Denks väg. Boken är en kärleksförklaring till dem, även om det ibland blir mer av hatkärlek.

Denk visar vilket oerhört arbete det innebär att bli musiker. Det finns alltid något att förbättra, både konstnärligt och/eller tekniskt trots tusentals timmars arbete. Och hur svårt det är att finna sin egen röst bland alla olika pedagogers viljor och åsikter. Även om Denk är en strålande begåvning kämpar han hela tiden. Vetskapen om att han är duktig i kombination med en mycket vacklande självkänsla. En ständig resa mellan hopp och förtvivlan.

Under läsningen har jag lärt mig oerhört mycket om musik, Trots att jag lyssnat på pianomusik i många, många år har Denk öppnat upp ögonen för mig. Jag kommer inte kunna lyssna på samma sätt. Denk har givit mig nycklar in i musiken som jag inte haft tidigare.
Boken är helt enkelt en magnifik läsning. Kanske något för lång men det är en liten blemma i sammanhanget. Detta är en bok jag kommer återvända till för att  fördjupa min kunskap och kärlek till musiken och samtidigt få mig ett gott skratt.

Denk finns på Spotify så där kan du höra vilken fin pianist han är. Jag rekommenderar Bachs Goldbergvariationer,

Nöjsam läsning och lyssning.

EN KVINNA MED MÅNGA TALANGER – BEN MACINTYRE: AGENT SONYA – ÄLSKARINNA, MAMMA, SOLDAT, SPION

Publicerat den av

Ben Macintyre:
Agent Sonya – älskarinna, mamma, soldat, spion
Utgiven 2020
På svenska 2021
Översättning: Birgitta Ericsson
Historiska media

Den engelske journalisten Ben Macintyre har gjort succé med sina historiska faktaböcker som man läser som välskrivna romaner eller deckare. Jag har tidigare läst två riktigt bra böcker av honom; A Spy Among Friends: Philby And The Great Betrayal, om den legendariske dubbelagenten Kim Philby, och boken om Oleg Gordievsky, The Spy And The Traitor –The Greatest Espionage Story Of The Cold War, en bok som är mer spännande än de flesta deckare jag läst.
Macintyre gör gedigen research, skriver medryckande och inkännande om de personer han skildrar. Han är helt enkelt en riktigt bra författare. Nu har jag läst hans senaste med stort nöje. Det är en helt otrolig levnadshistoria om en för mig helt okänd spion.

Sonya var kodnamnet för Urusla Kuczynski som blev en av de mest framgångsrika agenterna som spionerade för Ryssland under 1900-talet. Hennes främsta insats, eller värsta enligt amerikanarna, var att hon genom att rekrytera den briljante fysikern Klaus Fuchs, hjälpte ryssen att ta fram atombomben.

Urusla var tysk judinna. Med betoning på tysk. Hennes far Robert var en framstående forskare inom statistisk. Han ägde Tysklands största privata bibliotek och umgicks i den tidens främsta intelligentsia. Robert Kuczynski och hans stora familj såg sig som tyskar.

Hans unga dotter gav sig tidigt in i politiken och blev en aktiv ungkommunist.
Macintyre inleder boken med ”Den 1e maj 1924 drämde en polis i Berlin en gummibatong i ryggen på en sextonårig flicka och bidrog till att skapa en revolutionär. (sid. 9 )

Urusla gifte sig tidigt med Rudi som var arkitekt. Det var svårt att få arbete i Tyskland och genom kontakter hamnade de i Shanghai. Ursula förfasade sig över rikedomen hos de få och en fattigdom som hon inte kunde föreställa sig för de många. Där träffade hon den karismatiska amerikanska journalisten och spionen Agnes Smedly som rekryterade henne. Hon blev också vän med den främste spionen i historien enligt Ian Fleming, författaren bakom James Bond-böckerna: den legendariske Richard Sorge, en festprisse och kvinnokarl. Enligt Macintyre var det hela livs stora kärlek.

Ursula fick lära sig att bygga radiosändare för att kunna skicka meddelanden till Moskva. Hon gjorde det med stor framgång och det blev början på en enastående karriär som tog henne runt i Kina, Ryssland, Schweiz för att till slut, inte utan problem då hon ansågs som en säkerhetsrisk av MI5, komma till England dit hennes familj flyttat under kriget. Hela tiden spionerade hon för Ryssland och steg i de militära graderna. Macintyre tror att hon hade en förmåga att skapa tillit vilket gjorde att hon klarade sig undan de sanslösa utrensningar som en alltmer paranoid Stalin låg bakom.

Under åren hann hon få tre barn med tre olika män. Två av dem var hon gift med. Äktenskapen och barnen blev den perfekta täckmanteln för Urusla lyckade under enorm press vara mamma och hemmafru på dagtid och spion och radiotelegrafist på nätterna. Barnen klagade ofta på att deras mamma sov på dagtid. Det gjorde inte kamraternas föräldrar!!

Jag har inte för avsikt att berätta mer om boken för du vet redan nu om det är något för dig eller inte. Och jag vill inte ta läsupplevelsen ifrån dig. Den är för mig kanske inte i nivå med de två tidigare jag läst. Dock Macintyres lägsta nivå är mycket hög. De två andra blev lite mer som deckare med sina dramatiska avslut. I Agent Sonya får vi i lugn och ro följa Urusla liv till slutet när är dekorerad hjälte i DDR. Men det är ett fascinerande porträtt av en enastående kvinna, intelligent, övertygad och passionerad som försöker leva två liv parallellt under svår press. Det är också ett levande porträtt av en del av 1900-talet svåra historia och de värderingar som de var beredda att offra sin liv för.

Alla med det minsta intresse för historia kommer ha stort utbyte av denna och Macintyres andra böcker. Som tur är har jag många kvar att läsa.

EN GIFTIG BERÄTTELSE OM DET MODERNA RYSSLAND – SERGEJ LEBEDEV: DEBUTANT

Publicerat den av

Sergej Lebedev (1981-):
Debutant
”Дебютант”
Utgiven 2020
På svenska 2021
Översättning: NIls Håkanson
256 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Mitt favoritförlag, Nilsson förlag, har nu förvånat mig genom att ge ut som vad jag tror är deras första ryska roman. Sergej Lebedevs hyllade, välskrivna och skrämmande Debutant. Hans första roman Vid glömskans rand (2010) finns sedan tidigare på svenska. Debutant är hans femte roman. Hans svenska översättare är ingen mindre än Nils Håkanson som nyligen vann Augustpriset för Dolda gudar.

Romanen inleds magnifikt. Lebedev målar upp elegant upp det lilla samhälle som dissidenten Vyrin bor i. Vyrin lever under skyddad identitet. Efter många års rädsla har han till slut landat i något som verkar vara ett relativt lugn. Även om han aldrig kan komma tillbaka till den han egentligen var både som individ och medborgare. Vyrin går till sin favoritrestaurang där personalen känner honom och där han känner sig relativt trygg.
Rädd som han är för getingar får han lite panik när han känner ett stick i nacken och försöker genast ta bort gadden. Men det är ingen geting utan den ryska underrättelsetjänsten som efter lång tid till slut tagit honom. Det gift som dödade Vyrin heter Debutant, ett gift som inte lämnar några spår efter sig. Det perfekta giftet.

På en annan plats i Europa, troligen i Tjeckien men Lebedev ger oss inga ortsnamn, sitter en annan dissident Kalitin och lever ett ganska tomt liv. Tomt sedan han flydde ett Sovjet som brakade samman och inte längre var ett land som han kunde tro på. Ett beslut han i dag ångrar. Kalitin är vetenskapsmannen som skapade Debutant. Nu sitter han och drömmer om hur han skulle gjort eller vad han kan göra för att få fortsätta att ägna sig åt sin älskade vetenskap. Men både cancern, som har just fått besked om, och en begynnande känsla av att den rysk underrättelsetjänsten kanske är på gång, har börjat flåsa honom i nacken. Kalitin börjar förbereda sig för att fly. Men vart?

På boken baksida står det är att det är en “isande thriller” och paralleller har dragits till ingen mindre än mästaren John le Carré. Jag tycker dock att det är lite missvisande att kalla det en thriller. Visst finns det spänningsmoment. Skall de två yrkesmördarna från underrättelsetjänsten på jakt efter Kalitin, men som hela tiden stöter på problem, lyckas. Kan Kalitin komma undan? Men som med John le Carré så står spänningen inte i centrum. Det är mer som en restprodukt av en annan berättelse.

Den fascinerande bok som Lebedev skrivit handlar om ett system och de människor, processer, tankar och symboler som vidmakthåller det. Och konsekvenserna för de som flyr. Det är en moralisk roman om vetenskapsmännens ställningstaganden eller i Kalitins fall icke ställningstagande. Han brinner för kemin men viker undan för blicken när ha ser vad det kan användas till. Framförallt när andra än ryssarna själva använder det.

Vi får följa den lille Kalitin från hans barndom till en sedermera framgångsrik karriär i denna mycket hemliga och sektliknande värld där de mest fruktansvärda kemiska vapen utvecklas. På vägen berättar Lebedev om Sovjets paranoida historia och hur den nu under Putin är på väg tillbaka i det moderna Ryssland.
Det är lätt att se paralleller till alla giftmord eller försök som drabbar ryska dissidenter de senaste åren troligen beordrade av Putin. Jag har tidigare skrivit om Rysslandskännaren Luke Hardings bok om mordet på avhopparen Alexander Litvinieko, A very expensive poison.

Men tro nu inte efter denna karakterisering av boken är det är en tung social-historisk roman. Lebedev är en utsökt stilist, stundtals poetisk, som Nils Håkanson översatt till en mycket njutbar svenska. Berättelsen med alla dess utvikningar flyter elegant fram. Lebedev har en skarp blick för både människor och miljöer och en stundtals mild humor mitt i det svarta.
Lebedev bekräftar, nyanserar och fördjupar det vi dagligen ser läser om i ett Ryssland som går in i framtiden baklänges.

Återigen ser Nilsson förlag till att vi får upp ögonen för ett spännande författarskap.

Avslutningsvis tänkte jag ofta på denna intressanta ledare av Peter Wolodarski i DN från 211221 som jag tor du kommer åt utan att prenumerera. https://www.dn.se/ledare/peter-wolodarski-varfor-agerar-putin-sa-fientligt-mot-omgivningen/

 

EN UNDERBAR DECKARE – ANTTI TUOMAINEN: KANINFAKTORN

Publicerat den av

Antti Tuomainen (1971-):
Kaninfaktorn
“Jäniskerroin”
336 sidor
Romanus och Selling

Mitt bloggande har genom åren givit mig mycket tillbaka. Det som överraskat mig och glatt mig kanske allra mest är att jag sedan ett par år får uppdrag som lektör. Det innebär att jag läser en bok, ofta långt före den kommit ut, och skriver ett utlåtande som förhoppningsvis hjälper förlaget att bedöma om de skall försöka få rättigheterna till boken. Och till min stora glädje har detta lett till att några fina böcker kommit ut på svenska.

Ett av de uppdrag som givit mig alla störst läsglädje är denna underbara finska deckare som jag läste i höstas, i engelsk översättning av David Hackston som också den snart kommer ut. Kaninfaktorn är en deckare av toppklass. Tyvärr fick inte det förlaget jag jobbar för boken men tack och lov kommer den ut på svenska på Romanus och Selling.

Antti Toumainen

Antti Tuomainen är född 1971 och ett stort namn i Finland. Har ett antal deckare bakom sig. Flera av dem nominerade till och vinnare av utmärkelser i Finland, Norden och i Storbritannien. På svenska finns sedan tidigare Helaren utgiven på Forum 2012

Numer är Antti och jag Facebook-kompisar (!) och jag ser att hans karriär verkar gå spikrakt uppåt. Kaninfaktorn skall nu bli en serie på Amazon med Steve Carell i huvudrollen.

Henri Koskinen är en mycket matematiskt begåvad man som arbetar med riskanalyser på ett försäkringsbolag. Han är bara intresserad av sådant som går att beräkna. T.ex. är möbleringen i hans lägenhet planerad efter olika möblers nyttjandegrad. Vad kollegorna gjort på helgen finner han helt ointressant.

Samtidigt som Henri får sparken så dör hans bor. Brodern är Henris motsats. Han äger en nöjespark som Henri nu får ta över, med allt vad det innebär med kunder och personal. En sämre lämpad person får man leta efter. Det blir inte bättre när det visar sig att brodern har stora skulder till några tungt kriminella figurer. Och de vill ha tillbaka dem nu!

När jag började läsa boken tänkte jag på Homeland och Bron. Serier med psykiskt dysfunktionella personer som lyckas ha ett arbete. Det är svårt att få det trovärdigt. Jag tycker att Bron, även om det är en spännande serie!, misslyckas kapitalt med det, men Homeland är mycket mer trovärdig.

Tuomainen lyckas i romanen med konststycket att göra Henri trovärdig. Han har säkert en bokstavskombination, men man tror att han kan fungera och kan ha ett mycket kvalificerat jobb. Och jag förstår varför Henri blivit som han blivit. Allteftersom romanen går tycker jag mer och mer om honom och dras in i hans öde.

Deckarhistorien är mycket spännande och väl uppbyggd men det är bara en liten del av vad som gör denna bok så läsvärd. Tuomainen måste vara mycket kunnig i matematik, vilket jag inte är. Hans sätt att införa matematiska föreställningar i hur Henri tänker och agerar är mycket skickligt gjort. Och det är ofta oerhört roligt.
Tuomainen har en underbar humor när han beskriver hur Henris värld krockar med hur vi vanliga känslostyrda människor fungerar. Det blir en utvecklingsroman som skildrar hur Henri vaknar till insikt om att livet har andra färger och facetter än de han hittills har sett.

Romansen med den kvinnliga huvudperson Laura är både öm och tafatt. Och Tuomainen skriver innerligt om den men samtidigt skrattade jag högt åt när Henri inte förstår att något som är så ologiskt som förälskelse kan vara så härligt.

Kaninfaktorn är helt enkelt en välskriven, mycket rolig, intelligent och känslomässigt engagerande deckare som dessutom lyckas vara spännande. Det skall vara den första i en trilogi. Det finns med andra ord mycket att se fram emot.

Skyll dig själv om du inte läser den.

S.A. COSBY LEVERERAR IGEN – S.A. COSBY: RAZORBLADE TEARS

Publicerat den av

S.A Cosby:
Razorblade Tears
Publicerad 2021
336 sidor
Flatiron books

S.A. Cosbys förra bok Blacktop Wasteland tyckte jag mycket om. Det var med glädje jag såg fram emot hans nya Razorblade Tears. Men skulle den vara lika lyckad som den tidigare undrade jag? Oron var obefogad. Crosby har skrivit ytterligare en utmärkt deckare.

Ike driver en trädgårdsfirma. Ike har varit ostraffad sedan han släpptes ut ur fängelset för 15 år sedan. Han rörde sig i hårt kriminella kretsar och har mycket blod på sina händer.

Nu lever han ett vanligt liv, lyckligt gift med Maya. De har en vuxen son, Isaiah som Ike älskar men aldrig kunnat acceptera. Sonen är homosexuell och gift med en Derek, en vit man. Deras relation har varit sårig och de har knappt haft någon kontakt sedan Ike kom ut ur fängelset.
Romanen inleds med att polisen knackar på och berättar att Isaiah och Derek är brutalt mördade.

På begravningen träffar han Dereks pappa Buddy Lee som Ike knappt är bekant med. Även Buddy Lee har ett långt brottsregister. Buddy Lee är “white trash” som lever i en trailer-park. Buddy Lee kunde inte heller stå ut med att hans son var homosexuell. Och nu står de där, två medelålders män fyllda av sorg och skuldkänslor.

När polisutredningen rinner ut i sanden lyckas Buddy Lee övertala Ike att de måste ta tag i det själva. Ingen av dem vill återvända till sitt kriminella liv och till den vrede som drev dem framåt. Nu har de inget val.

Alla de kvaliteter som fanns i Blacktop wasteland finns även i denna bok. Hur Crosby med några enkla pennstreck tecknar dessa psykologiskt trovärdiga figurer, bygger upp en scen eller beskriver en miljö. Prosan är primärt dialogdriven, med både skärpa, elegans och humor. Det är en gnistrande prosa som skapar ett sug i texten.

Temata från Blacktop wasteland känns igen. Att vara svart och fattig i sydstaterna i USA. Att hantera ett kriminellt förflutet. Att leva i ett samhälle genomsyrat av rasism. Diskriminering mot de som är annorlunda. Buddy Lee lär sig mycket om vad det är att vara svart i USA genom Ikes konfrontationer. Crosby problematiserar även rasismen med att visa hur starkt föraktet är band de svarta mot homosexuella.
Det är mycket våldsamma deckare men våldet känns inte onödigt utan logiskt utifrån karaktärernas liv och valmöjligheter.

Romanens huvudperson Ike kämpar med ett förflutet, likt huvudpersonen i Blacktop wasteland, som han inte vill tillbaka till. Det är också en historia om en sårig far och son relation. Och om kärleken i en familj präglad av faderns brottsliga förflutna.

Jakten på Isaiahs och Dereks mördare är ett sätt att bli en bra pappa i efterskott när allt är försent. De sörjer sina söner djupt. De inser båda hur mycket han älskat dem och vilket högt pris de fått betala genom att förskjuta dem. Det blir en resa där de båda fäderna inser att kärlek är kärlek oavsett ras och sexuell läggning. Det är mycket gripande.

Razorblade Tears är en lite längre berättelse än Blacktop wasteland. Cosby vågar ta ut svängarna lite mer. Lite mindre action och mer gestaltning. Den här boken är mer psykologiskt komplex och mer djuplodande än den föregående. Men lika spännande och jag avslutade boken med en liten klump i halsen.

S.A. Cosby är en mycket skicklig deckarförfattare som jag varmt rekommenderar.

ATT MÄTA UPP VÄRLDEN. MED LIVET SOM INSATS – NICK CRANE: LATITUDE -THE ASTONISHING ADVENTURE THAT SHAPED THE WORLD

Publicerat den av

Nicholas Crane:
Latitude -The Astonishing Adventure that Shaped the World
Publicerad 2021
272 sidor
Michael Joseph

Nicholas (Nick) Crane är en prisbelönt författare med lång verkslista och som även står bakom ett par dokumentärserier på BBC.
Crane har vunnit Thomas Cook Travel Book Award, ett av mest prestigefyllda prisen i den genren.

Boken handlar om de vetenskapsmän som 1735 gav sig över till Sydamerika för att genom mätningar se hur jordklotet var format. Något man inte visste då. Detta var oerhört viktigt för att få korrekta kartor. Det var ett projekt med mycket prestige i. De utmaningar som väntade dem kan avskräcka vem som helst. De få som överlevde kom hem först efter 10 år

Latitude var en bok som genast fångade mig. Jag har tidigare knappt läst något om 1700-talet. Inte heller om koloniseringen av Sydamerika. Jag är dessutom lite av en naturvetenskaplig nolla vilket först gjorde mig ännu mer intresserad av berättelsen, men som sedan visade sig vara lite problematiskt.

Crane skriver med ett härligt driv och lätthet. Med den vane skribentens säkra hand och med några få penseldrag har han förflyttat oss till 1700-talets Frankrike. Förberedelserna pågår för denna stora expedition som kom att pågå under många, många år och vara fylld av eländiga strapatser och fantastiska upptäckter. 
Det blir en härlig äventyrsberättelse. Förutom de oerhörda svårigheter som expeditionen genomlider för att kunna genomföra sin forskning skildrar Crane de stora motsättningarna som finns mellan expeditionens ledare. Dessa oerhört begåvade och egensinniga män. De var tvungna att samarbeta men drog väldigt ofta år olika håll.

Ett problem, förutom de vetenskapliga trätorna, var bland annat att då de var ute under mycket lång tid tog pengarna ofta slut. Eller att en resa tagit så lång tid att de inte ett färdmedel som kunde transportera dem vidare. Detta gjorde att de ofta var i händerna på ortens politiska makt som ibland stötte dem, men ibland inte. Trots att de var på uppdrag av både den franska och spanska kungen. Det krävde en diplomatisk skicklighet som ofta inte fanns utan det slutade många gånger i mindre katastrofer.

Lokalbefolkningen såg skeptiskt på dem. För invånarna i Quito, Ecuador, där större delen av boken utspelar sig var det en självklarhet att de egentligen var på jakt efter deras guld. Det vetenskapliga begrep de sig inte på 

Jag blev helt förvånad över vad dessa män under långa perioder utsatte sig för att kunna göra sina experiment. Strapatserna är oändliga under vedervärdiga förhållande. På höga höjder, under svinkalla dagar och nätter, väntade de på att förhållandena blev lämpliga för att de skulle kunna göra sina mätningar. Oftast gick de därifrån tomhänta. Eller i Guayaquil där insekterna gjorde att det nästan inte gick att överhuvudtaget vara, dag som natt.
Vid ett tillfälle åkte en av ledarna för att ordna mer pengar till Lima i Peru. En nätt och strapatsrik utflykt på 5 månader!

Det har varit helt fascinerade att dyka ned i den här tiden och den här delen av världen, till stor del okänd för mig. Det blev många studier på google maps. Tyvärr gjorde min okunskap inom naturvetenskap att jag ibland svårt att förstå vad de egentligen gjorde. Experimenten gick mig lite förbi.

Cranes bok är, förutom en färgstark och hisnande skildring av en expedition, en idéhistoria om vetenskapen på 1700-talet. Mycket intressant. Påminde mig Daniel Kehlmans berömda roman om Humboldts, Världens mått som jag läste för många år sedan.
Latitude är helt enkelt en mycket trevlig, underhållande och lärorik stund i läsfåtöljen som jag varmt kan rekommendera.

EN LITTERÄR KÄFTSMÄLL – KARIN SMIRNOFF: SVITEN OM JANA KIPPO

Publicerat den av

Karin Smirnoff (1964-):
Jag for ner till bror (2018)
Vi for upp med mor (2019)
Sen for jag hem (2020)
1018 sidor
Polaris förlag

Jag är väl en av de sista i Sverige som läser Karin Smirnoff. Hennes tre böcker om Jana Kippo har gjort ett segertåg över landet. Den första nominerades till Augustpriset vilket tydligen väckte en del uppståndelse.

Ofta hamnar min blick utomlands när jag letar böcker. Svenska författare och framför allt kvinnliga svenska författare är, det är bara att erkänna, något av en vit fläck. Dessutom hade jag fått för mig att det var en serie deckare. Men en tung rekommendation från en person i min närhet fick mig att plocka upp böckerna. Och jag upptäckte en för mig unik röst.

Första boken var en litterär käftsmäll som jag var oförberedd på. Språket gnistrande och sprakade. Korthuggna och explosiva meningar fyllda av dialektala ord, hopslagna ord, namn med bara gemener som skapar en fart och fläkt över texten. Den västerbottniska språket sjöng i mitt huvud och det var ljuv musik. Tanken gick naturligt till Torgny Lindgren-läsning på 80-talet.

Smirnoff får mig fick mig även att tänka på ”southern noir”. Deckargenren om den vita underklassen i Sydstaterna. Berättelsen utspelar sig på landet i Västerbotten med en hel del misär och elände. Det är inte någon reklamfilm för livet på landet i Norrland.

Berättelsen, helt kort, handlar i om Jana som i första boken kommer hem till det fiktiva Smalånger för att ta hand om sin tvillingbror som håller på att supa ihjäl sig. Där finns även hennes mor som hon inte haft kontakt med på många år.
Jana börjar jobba i hemtjänsten där hon får ta hand om flera människor som funnits in hennes barndom. Hon möter åter sin uppväxt fylld av våld, incest och lögner. Jana, denna skadeskjutna och viljestarka kvinna, som längtar efter närhet och kärlek och samtidigt gör sig nästan omöjlig att älska. En fascinerade romankaraktär.

Det är en berättelse fylld av färger och starka effekter. Naturen ligger nära och är medskapande. Skildringen av arbetet med de gamla känns in på kroppen. Fysiskt. Efter många år inom äldreomsorgen som ung känner jag igen hur det är att möta människor i livet slutskede, då kropp och sinne börja falla samman.

Smirnoff är en berättare som med Jag for ner till bror fångade mig från första sidan och sedan inte släppte greppet. Det är ingen deckare men minst lika spännande och lika fylld av gåtor som de bästa i den genren.

I den andra boken Vi for upp med mor, som är lika stark som den första, hamnar vi i det fiktiva Kukkojärvi.  Där skall deras mor skall begravas och väl där hamnar Jaanas bror i en religiös sekt. Smirnoff skildra skickligt intoleransen och dubbelmoralen. Jana kämpar med näbbar och klor för att få tillbaka honom.

Det som var styrkorna i första boken fanns även här och jag slukade dem båda på några dagar.

Den tredje delen handlar om Janas process att bli konstnär och hitta en egen plats i livet. Då lämnar Jana Norrland och boken utspelar sig i Stockholm och Bohuslän. Efter de två helgjutna böcker kände jag en viss trötthet i tredje delen. Den tappar när hon lämnar sin egen miljö. Historierna höll inte riktigt ihop. Den kändes mer konstruerad. Ungefär som när man gör en säsong till på en lyckad tv-serie utan att egentligen ha en helgjuten historia att berätta. Det finns mycket som är bra även i tredje delen men också en hel del som kunde skurits bort.

Jag borde nog tagit en liten paus för efter två intensiva böcker kände jag mig i sista boken lite mätt på den fascinerande Jana Kippo. Frågan är om jag gjort det om jag väntat ett par månader emellan.

Låt dock inte detta avskräcka dig. Jag har medvetet inte skrivit om den mycket mer mångfacetterade handlingen med ett stort persongalleri. Den glädjen vill jag inte ta i från dig.

Med Karin Smirnoff har vi fått en ny och spännande litterär röst.

HISTORISK DECKARE OM V2-BOMBERNA – ROBERT HARRIS: VEDERGÄLLNING

Publicerat den av
9789189298002_200x_vedergallning

Robert Harris:
Vedergällning
”V2”
Utgiven 2020
På svenska 2021
Översättning: Svante Skoglund
314 sidor
Bookmark förlag
Recensionsexemplar

Den engelske journalisten Robert Harris har blivit en av de mest framgångsrika engelska författarna av historiska och politiska deckare. Jag hade mycket stort utbyte av En officer och en spion som var en lysande bok om Dreyfuss-affären. Förutom en av hans tidigare, Archangelsk, har jag läst två av hans senaste böcker Konklaven och München som båda två var besvikelser.

Nu kommer hans senaste bok, Vedergällning, på svenska. Det är hans 14e bok. De höga betygen på Goodreads fick mig att hoppas på att jag skulle få läsa en ny bra bok av Harris.

Som vanligt blandar Harris verkliga och fiktiva personer. Vedergällning binder samman två historier. En handlar om Rudi Graf (en fiktiv person) och hur han genom sin barndomsvän Werner von Braun dras in i arbetet med att utveckla och skjuta iväg de teknisk avancerade V2-bomberna som satte skräck i engelsmännen. Bomberna hade paradoxalt nog hade mycket begränsat militärt värde och som kostade ofantliga summor.

Den andra berättelsen handlar om Kay Caton-Walsh och hennes begåvade kvinnliga kolleger som flögs ut till Belgien. De kunde med hjälp av radarspaningen snabbt räkna ut, genom att studera bombernas bana och nedslagsplats, varifrån de sköts. Detta kunde ge engelsmännen möjlighet att bomba dessa rörliga uppskjutningsplatser.

Harris tar lång tid på sig att komma igång och någonstans i mitten började jag tycka att läsningen var nöjsam. Men sedan tappar den och romanen landar i ett antiklimax. Berättelsen om Rudi Graf är visserligen relativt intressant även om det blev lite för mycket teknik för min smak. Och interiörerna i Tredje riket gav inget nytt. Där går han på väl upptrampade stigar.
Den andra historien var märkligt doftlös och ointressant. Personteckning av Kay är så skissartad att hon överhuvudtaget inte blir någon jag engagerar mig i.

De två berättelserna gjuts egentligen aldrig samman till en helhet och båda saknar en riktig dramatisk nerv. Som i München lyckas Harris inte få liv i den verklighetsbaserade berättelsen. Och jag undrar vad Harris egentligen ville berätta med denna bok.

Vedergällning kan du hoppa över om du inte har stort intresse för flygplan och bomber.
Eller ta steget över kölen. För ett par år sedan läste jag en norsk deckare, Aslak Nores Ulvefellen där V2 och von Braun spelar stor roll. Det förvånar mig att inget svenskt förlag nappat på denna lysande och prisbelönta deckaren. Den var inte svår på norska. Rekommenderas varmt istället.

EN UNDERBAR ROMAN – ANDREW O’HAGAN: MAYFLIES

Publicerat den av

Andrew O’Hagan (1968-)
Mayflies
Utgiven 2020
288 sidor
Faber & Faber

Den skotske författaren Andrew O’Hagan är inte välkänd i Sverige. I sitt hemland är han ett mycket etablerat namn. Tre av hans romaner har varit nominerade till Bookerpriset och han är editor-at-large på London Review of Books. Det var där jag upptäckte honom. Hans välskrivna och underhållande essäer i olika ämnen är ett av de stora glädjeämnena i tidskriften. En av hans romaner finns på svenska. Våra fäders hus kom ut 2000.

Mayflies är hans senaste roman som nyligen kom ut i Storbritannien och har fått mycket fina recensioner. BBC kommer göra en tv-serie i 6 delar baserat på boken. Låt oss hoppas att romanen kommer på svenska för det var länge sedan jag skrattade och blev så berörd av en roman som av denna “life-affirming book about death” som O’Hagan beskrev den i en intervju.

”Tully Dawson made himself new to the world and ripe for the glories of that summer by showing he was unlike his father. It wasn’t a matter to fight over: some families are made up of strangers and nothing can change it.”
Året är 1986. Vi är i Irvine utanför Glasgow. Tully är en 20-årig svarare och berättaren Jimmys bästa vän. Tully är som man säger på engelsk “larger-than life.”
”He had innate charisma, a brilliant record collection, complete fearlessness in political arguments, and he knew how to love more than anybody else.”
De är unga män från arbetarklassen på väg ut i livet med en önskan att bli något annat än sina fäder. “Being young is a sort of warfare in which the great enemy is experience.”

Det är svåra tider. “Thatcherism had passed through the town like the flood of Exodus”. Tullys pappa sitter hemma hela dagarna sedan de lade ned gruvan. Jimmys föräldrar tappade lusten att vara hans föräldrar och utgår från att den 18-årige Jimmy klarar sig bra själv. Tully, som ju är två år äldre, blir som en storebror för honom. Jimmy välkomnas i Tullys familj som en extra familjemedlem.

Tully är den som tjänar pengar, Jimmy går fortfarande i skolan, och säger att de måste åka till The Summer of Tenth på G-Mex, en utställningshall i Manchester. Det är ett event där man firar punkens 10-års jubileum med konserter med storheter som The Fall, Magazine, New Order, The Smiths..m.m. “I don´t wanna be funny but if we miss it we might as well be dead”. Han betalar Jimmys biljett.

Tillsammans med kompisarna Tibbs, Limbo och Hogg drar de ner till Manchester. En stad fylld av skivbutiker, barer och konserter. ”We came into Manchester like air into Xanadu. The place was a state of mind for us and we saw cascades of glitter in ordinary things,” Det blir en en helg som de kommer minnas tillbaka till som en av sitt livs stora upplevelser.

Dialogen är knivskarp och mycket rolig. Besatta av populärkultur som man bara kan vara i den åldern består deras repliker nästan mest av citat från olika filmer som Gudfadern, engelska “kitchensink dramas”, och poplåtar. De politiska diskussionerna går varma och så även allt snack om fotboll.
Vår berättare Jimmy är lite utanför detta då han till skillnad från dem andra är en bokmal. Jimmy, som tack vare att en lärare uppmärksammar hans begåvning, kommer vidare till universitetsstudier.

Första delen frustar och energi och skratt, fylld av den vänskap och kärlek som man kan känna i ett tonårsgäng. Ungdomlighet, tron på att allt är möjligt och samtidigt bräckligheten och ovissheten om vilken framtid som väntar på dem. Det är också en berättelse om frånvarande fäder.

Andra delen utspelar sig 2007. Jimmy är nu en etablerad författare som lever i London. Han har inte haft mycket kontakt med Tully som bor kvar i Skottland,
En kväll hör Tully av sig och berättar att han har fått cancer och har 4 månader kvar att leva. Han vill att Jimmy ställer upp och följer med honom till en klinik i Zürich där han kan få dödshjälp.

Jag vill inte skriva mer om den delen för det vill jag att du själv läser. Men det är paradoxalt just en livsbejakande bok om döden. Det var ett par dagar sedan jag läste ut den, men känner klumpen i halsen nu när skriver och tänker tillbaka på de sista sidorna. Men O’Hagan styr skickligt bort oss från varje form av sentimentalitet vilket gör att texten blir ännu starkare.

Halvvägs genom läsningen läste jag en intervju med O’Hagan. Han säger att visst är Mayflies en roman, men i stort sett allt är sant. Tully är hans gode vän Keith Martin (romanen är dedikerad till Keith och hans mamma Joy) som bad honom skriva om deras gäng så att det skulle finnas kvar. O’Hagan var inne i ett stort romanprojekt som han arbetat med i 6 år men det fanns inget att göra än att ta en paus från det och skriva boken. Det är jag mycket glad för att han gjorde.

De två delarna i boken blir en helhet som visar våra liv med all den glädje och all den sorg som kan finnas i det. O’Hagan är en mycket skicklig stilist vars prosa är en njutning att läsa. Detta är en mänsklig bok, en bok om att bli vuxen, vänskap och kärlek. Det är en bok att minnas, att skratta åt, att gråta till och att läsa mer än en gång.

Här finns en intervju med O’Hagan om romanen. Det finns inga spoilers så titta gärna om du är intresserad.
https://www.youtube.com/watch?reload=9&v=ESfilpt_09s

VILSE I KYLAN – DAVID YOUNG: STASI WINTER

Publicerat den av

David Young:
Stasi Winter
Utgiven 2020
368 sidor
Zaffre Publishing

Det är med stigande glädje som jag följt David Youngs serie om den östtyska polisen Karin Müller i 70-talets DDR. Böckerna har blivit bättre och bättre och den fjärde Stasi 77 var en fullträff och gripande berättelse.

Stasi Winter är alltså den femte Young har skrivit. Han har publicerat en sjätte The Stasi Game som visst är fristående från sviten av de fem föregående.

I Stasi Winter känns det som att han vill sammanfatta och avluta serien. Personer och händelser från första boken Stasi Child återkommer och kastar sin skugga över händelserna i boken. Och till skillnad från i de tidigare böckerna refererar han onödigt mycket till vad som hänt i de tidigare böckerna. Det gör att läsare av Stasi Winter med gott minne får väl många spoilers.

De som vill läsa om handlingen hittar det på andra ställen på nätet. Efter avslutad läsning får jag konstatera att detta var den absolut svagaste boken i serien med en historia som var lite för otrolig och alldeles för utdragen. Och den engagerade mig tyvärr inte. Young går vilse i den smällkalla vinter på Rügen 1979.
Det var med sorg som jag lade ned boken och kände att detta var riktigt tråkigt. Till skillnad från när jag avslutade Stasi 77 starkt berörd.

Låt inte detta avskräcka dig från att läsa de andra i serien. Och även denna bok får höga betyg på Goodreads och Amazon. Men jag är alltså av en avvikande mening.
Synd på så rara ärter.

MED EN TEOLOGISK BLICK PÅ SAMTIDEN – MIKAEL KURKIALA: NÄR SJÄLEN GÅR I EXIL : MODERNITET, TEKNOLOGI OCH DET HELIGA & JOEL HALLDORF: GUD: JAKTEN – EXISTENTIELL SVINDEL I DET TJUGOFÖRSTA ÅRHUNDRADET

Publicerat den av

Mikael Kurkiala:
När själen går i exil : modernitet, teknologi och det heliga
247 sidor
Utgiven 2019
Verbum

Joel Halldorf (1980-)
Gud: Jakten – existentiell svindel i det tjugoförsta århundradet
342 sidor
Utgiven 2020
Fri tanke

Detta var oväntade och mycket stimulerande läsupplevelser för mig. Först tänkte jag inte skriva om böckerna. Det är inte mitt område och det skulle krävas en del för att göra dem rättvisa. Men jag fann dem mycket intressanta och vill att de finner sina läsare.

Själv är jag att betraktas som en ”teologisk analfabet”. Jag har under många år känt mig främmande för den kyrkliga världen. Jag hade ett visst intresse under 80-talet men de högmässor som jag som körsångare i olika körer upplevde under 15-20 år gjorde att jag kände mig allt mer främmande.
Dessutom har jag blivit mycket provocerad och upprörd över den institutionaliserade pedofilin inom den katolska kyrkan över stora delar av världen. Och tyvärr inte endast där. Det finns en utmärkt dokumentär på SVT Play, Biskopen och pojkarna, om likartade övergrepp inom anglikanska kyrkan med förgreningar upp i engelska eliten och kungahuset. Den ligger ute till 210122 för er som vill se den. https://www.svtplay.se/biskopen-och-pojkarna

Samtidigt är jag inte så naiv att jag tror att vi svenskar, som kanske är det mest sekulariserade landet i världen (men kanske bara på ytan om man skall tro Halldorf), har sett världens ljus. Att alla troende på resten av detta jordklot bara inte fattar bättre. Eller lika bra som vi svenskar. Och jag kan bli mycket trött på de självsäkra och predikande ”nya ateisterna” som tex Richard Dawkins.

I våras fick jag och läste Mikael Kurkialas bok När själen går i exil

av en person som trodde att jag skulle tycka den var intressant. Kurkiala är docent i kulturantropologi och verksam vid Svenska kyrkans forskningsavdelning. I boken diskuterar han vad som händer när vi förlorar våra myter och berättelser. De som vi kan spegla oss i på ett andligt plan och som kan hjälpa oss att förstå våra liv. Vad händer när det andliga och existentiella försvinner och det bara är det ekonomiska och teknologiska synsättet som är ett legitimt sätt att se på världen? När ekonomi är viktigare än vår ta hand om vår planet så att vi på lång sikt överlever.
Ett annat exempel, som Kurkiala lyfter fram, är att vi låtit våra barn bli investeringsobjekt för riskkapitalister inom skolvärlden.

En tanke som slår mig när jag skriver detta är att vi har ett utmärkt exempel på effekterna av detta tänkande i den kris för äldrevården som seglat upp under corona. De gamla är sedan lång tid inte ”värda” något utan är produktionsenheter i ett stort system. Som skall bli så billigt och effektivt som möjligt.

Det finns mycket mer i Kurkialas bok som jag varmt rekommenderar.

Samma person som gav mig Kurkiala satte Joel Halldorfs bok i händerna på mig när den kom ut i höstas. Jag kan villigt erkänna att jag började läsa utan någon större entusiasm. Det var en present och det var lika bra att läsa den så det blev av! Det tog dock inte många sidor förrän jag läste med ett allt större intresse. Halldorf är, som alla som läst honom i Expressen vet, en mycket kunnig och driven skribent och dessutom en god berättare. Och det intressanta temat från Kurkiala känns igen.

Halldorf är själv pingstvän, docent i teologi och djupt förankrad i sin tro. Med en nyfiken blick tittar teologen Halldorf på en mängd olika samhällsfenomen och diskuterar viktiga och existentiella frågor inte bara för oss som individer utan för det samhälle som vi tillsammans formar. Och jag ser saker jag inte sett förut.

Halldorfs tes är att alla människor är religiösa varelser, ”homo adorans”. Men vad hon tror på spelar mycket stor roll. Och här känns Kurikalas tema igen.
Det för mig kanske mest intressanta kapitlet handlar om hur nationalismen tar över kyrkans roll. Detta tankesätt som gör att vi är beredda att dö för vårt fosterland, en gemenskap som på många sätt är skapad och upplevd. Ett tankesätt som även är grunden för SD:s ideologi.

Halldorf är trygg i sin tro. Han ser skönheten med andra trosriktningar som inte stämmer med hans synsätt. Han uttrycker t.ex en stor sympati för islam. Även om det finns betydande skillnader har de tron gemensamt. Och Halldorf väjer inte för det faktum att kyrkan också kan stå för något destruktivt när saker går fel som i t.ex. Knutby som han skriver om i boken.

Det är oerhört intressant läsning. Så intressant att jag läste boken två gånger.

Men för att göra det lättare för mig i juletid så hänvisar jag intresserade läsare till Per Svenssons fina recension i Expressen. Svensson beskriver boken väl och fångar min egen läsupplevelse. https://www.expressen.se/kultur/bocker/joel-halldorf-ar-en-religionens-stridshast/

Både Kurkiala och Halldorf är två mycket läsvärda författare. De har fått mig att förstå att även jag, som står utanför denna världen, har mycket intressant tankestoff att hämta. De har tillsammans öppnat ett intellektuellt fönster för mig och fått mig att se på tron och kyrkan med andra ögon. Ingen dålig bedrift.

Joel Halldorf har för övrigt en mycket intressant pod med sin teologkollega Patrik Hagman som jag varmt kan rekommendera. Den heter Läsarna.

EN FULLTRÄFF – PETER MOHLIN OCH PETER NYSTRÖM: DET SISTA LIVET

Publicerat den av

Peter Mohlin & Peter Nyström:
Det Sista Livet
Utgiven 2020
472 sidor
Norstedts
Vinnare av Crimetime Award – Årets deckardebut 2020

Efter avslutad läsning är jag imponerad. Författarduon har redan i sin debut har skrivit en både välkomponerad och välskriven bok. En förstklassig deckare helt enkelt.

Det är lång bok. 470 tättryckta sidor. De har självförtroendet att sakta bygga historien, de helgjutna personporträtten och miljöbeskrivningarna (Karlstad med omnejd). Dialogen är trovärdig och har inte en falsk ton. De håller också deckarklichéerna stången även om de kanske är nära vid ett enstaka tillfälle.
Mohlin & Nyström lyckas koppla ett grepp på första sidan som de sedan inte släpper.

Detta är bra. Bra på riktigt. Även om Peter o Peter knappast behöver hjälp med att öka försäljningen rekommenderar jag dig att snabbt bege till närmast bok eller näthandeln och snappa upp denna godbit.

Författarna har sagt att det fortsättningen kommer redan till våren. Då kommer i alla fall inte jag vänta till att den kommer på pocket utan hänga på låset.

EN NY SPÄNNANDE RÖST – S.A. COSBY: BLACKTOP WASTELAND

Publicerat den av

S.A. Cosby:
Blacktop Wasteland
Utgiven 2020
304 sidor
Headline Publishing Group

S.A. Cosby är ett nytt namn för mig och ett namn att komma ihåg.
Född, uppvuxen och bosatt i Virginia i sydöstra USA. Han har två romaner bakom sig. Skriver även noveller och en av dem vann Anthony Award for Best Short Story 2019.

Beauregard ”Bug” Montage är en lyckligt gift man med två barn som han älskar över allt på denna jord. Men hans finansiella situation är katastrofal. Han ligger 800 dollar back på hyran till verkstaden han driver. Han har fått en konkurrent som med sina låga priser håller på att driva Bug i konkurs. Hans mamma sitter på ett äldreboende som slukar pengar, en av sönerna behöver nya glasögon, dottern från en tidigare relation pengar till skolavgiften m.m. Bug är helt enkelt desperat.
Bug har ett kriminellt förflutet. Han är en enastående bilförare, omöjlig att fånga in och har kört ”the get-away-car” vid olika rån.

Bug får ett förslag av en bekant, Ronnie, en notoriskt opålitlig kriminell. Ronnie har via sin tjej fått reda på att den juvelerarbutiken där hon arbetar är ett relativt lätt råna. De har dessutom osedvanligt mycket diamanter för en butik av den storleken.Trots att varningsklockor ringer är Bug tillräckligt desperat för att ge sig i slang med Ronnie. Det blir självfallet inte alls som de tänkt sig utan historien tar sig helt andra katastrofala vändningar.

Parallellt med den mycket spännande deckarhistorien löper historien om Bug som blivit övergiven av sin far Anthony, en ökänd kriminell. Det har lett till ett hål i hans själ. Han har kvar sin fars bil som ha vårdat ömt och vägrar sälja trots hans fru Kia uppmanar honom för att delvis lösa den akuta ekonomin. För Bug är familjen och hans söner det viktigaste i hans liv. Han vill ge dem ett annat liv än det som hans fader gav honom. Men när hela helvetet brakar loss dras familjen in på  ett mycket dramatiskt sätt.

Det är bara att konstatera att det här är en bra bok. Bra på riktigt, både som deckare och som litterär text. Cosby kopplar greppet från första sidan och släpper ned mig på marken med en duns 300 sidor senare. Texten är en tryckkokare och det är inte bara själva deckarhistorien. Det handlar om att vara svart och fattig i sydstaterna. Den press det innebär att räkningarna kommer in och du har inga utvägar. Det långt mellan människor på landsbygden och du måste klara dig själv. Cosby har en hårdkokt skarpslipad prosa, som svarta diamanter.

Det finns mycket att tycka om med denna roman. Den har en mycket stark “sense of place” som engelsmännen säger. Trots den korthuggna prosan växer ett både hårt och vackert landskap fram
Romanen drivs av sin välskrivna dialog och är därför lätt att läsa.
Och trots att jag inte är ett dugg intresserad av bilar och biljakter läste jag dem med andan i halsen

Cosby lyckas skapa trovärdiga romanfigurer. Beauregard är en skadad men mycket älskvärd person som gör vad han kan för att skapa ett bra liv för familjen. Han smärta och kärlek bränner på sidorna.
Även de mindre rollerna är mycket väl gestaltade. Den hopplöse Ronnie, han hemska mamma och hans älskade fru Kia som lever i konstant rädsla att Beauregard kommer mördas när han ger sig in hetluften igen. Det är en stundtals mycket våldsam bok men det är inget påklistrat för att skapa spänning utan i konsekvens med de hot personerna utsätts för och de val de gör.

Boken har både i New York Times och The Guardian som en av de bästa deckarna under 2020. Jag kan varmt rekommendera er att läsa S.A. Cosby.

NÄR LÄSTE DU EN ROMAN FRÅN INDONESIEN SENAST? – EKA KURNIAWAN: TIGERMANNEN

Publicerat den av

Eka Kurniawan (1975-):
Tigermannen
”Lelaki Harimau”
Utgiven 2004
På svenska 2020
Översättning: Stefan Denarek
233 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

För ett par år sedan introducerade det modiga förlaget Nilsson förlag den indonesiske författaren Eka Kurniawan på svenska med tegelstenen Skönhet är ett sår. Jag läste den med stort nöje. Läs mer här. Det är en bred berättelse fylld av med ett stort persongalleri, magiska händelser och med Indonesiens brutala historia som en fond.

Tigermannen å andra sidan är en relativt kort roman med ett litet persongalleri, tät och välskriven. Den fångar dig från första sidan och håller dig i ett grepp ända till slutet. Den betecknas som lite av thriller men det är för mig av underordnad karaktär och inte det som gör romanen läsvärd.

Eftermiddagen när Margio dödade Anwar Sadat var Kyai Jahro förnöjt upptagen med fiskarna i sin damm, med inget annat sällskap än de saltstänkta dofterna som blåste mellan kokospalmerna och höga toner från havsbruset, resterna av en storm som kröp förbi sjögräs, eldkronor och korallbuskar (sid.7)

Detta är den suggestiva första meningen i romanen. Även denna gång är det Stefan Denarek som står för den vackra svenskan. Det är knappast inledningen på en deckare.
Kurniawan har direkt placerat oss i den lilla byn någonstans vid en kust någonstans i Indonesien. Den förblir namnlös.

När polisen fångar Margio förklarar han sig genast skyldig.
Det var inte jag sade Margio lugnt och troskyldigt. “Det var tigern i min kropp,” (sid. 53)

Medan myter och folktro var en betydligt större komponent i Skönhet är en sorg är det mycket mer återhållet här. Det är inte tigern som är det viktiga eller ens något märkligt. Det är bara en förklaring så god som någon till varför Margio gjorde det han gjorde.
Sedan går vi tillbaka i Margios liv där han växer upp i byn med en far som han alltmer avskyr och en oerhört förtryckt mor. Det är en intim skildring av bylivet och människorna i hans omgivning. Utan påklistrad exotism.
Och där finns Maharani som är så vacker att Margio, den modige vildsvinsjägaren, helt tappar målföret och blir som förstenad när hon förklarar honom sin kärlek.
Sakta skruvas berättelsen åt och Margio drivs till det brutala mord som är romanens utgångspunkt. Det är hjärtskärande att läsa.

Som jag skrev i texten om Skönhet är en sorg är Kurniawans stjärna i stigande. För Tigermannen fick ha Financial Times Emerging Voices Fiction Award och var med på “the Short list” till Man Booker International Prize. Han har nämnts som en möjlig första nobelpriskandidat från en mycket folkrik del av världen som aldrig fått det nämligen Sydostasien. Bara Indonesien har ju över 250 miljoner invånare.

Oavsett ett eventuellt Nobelpris, är du nyfiken på att ge dig på en resa utanför allfartsvägarna har du med Kurniawans båda mycket välskrivna böcker många spännande, underhållande och givande stunder i läsfåtöljen framför dig.

Tack för recensionsexemplaret.

EN STOR LÄSUPPLEVELSE – KJELL WESTÖ: TRITONUS

Publicerat den av

Kjell Westö (1961-):
Tritonus
Utgiven 2020
381 sidor
Bonniers

Efter att endast läst en roman av en författare kan man knappast beskriva denne som en favoritförfattare. Men kanske efter två? Ja! säger jag. Kjell Westö är härmed utnämnd till detta!

Den svavelgula himlen fick jag i födelsedagspresent när den kom. En riktig läsupplevelse. Det var inte bara jag som tyckte det. Boken blev en succé och en filmatisering är på gång.

För ett par veckor sedan kom Westös senaste roman Tritonus. När jag läste att den handlar om en klassisk stjärndirigent ville jag läsa den omgående. Sedan några år sjunger jag i Göteborgs symfoniska kör och befinner mig i marginalen i denna på många sätt fascinerande värld.

Tritonus handlar om stjärndirigenten Thomas Brander, en man uppåt de 60. Brander har byggt ett stor hus, Casa Tritonus, i den finska skärgården, i Ravais. Det är ett modernt skrytbygge, högre än kyrkan i samhället. Han har till och med en hiss installerad i huset! Här vill han dra sig undan efter sina långa turnéer för att ladda energi.

Brander lever i och av musik, kosta vad det kosta vill. Det är bara det att hans karriär har börjat gå på tomgång. Han får dåliga recensioner och uppdragen börjar gå till yngre och kanske mer begåvade dirigenter. Och han lämnar en kyrkogård av brustna relationer bakom sig.
Det som smärtar honom mest är att en av hans före detta, Krista, en mycket begåvad violinist, som han är i det närmaste besatt av, nu har en lysande karriär och en relation med Kalasmaa, ett stjärnskott på dirigenthimlen.
Musiken och musiklivet börjar allt mer bli både en himmel och helvete för Brander.

Granne med Brander bor Reidar Lindell. En kurator, han blev aldrig färdig med psykologprogrammet, och gitarrist i coverbandet Rainbow som består av några ur lokalbefolkningen. Reidar älskar musik och övar flitigt, men någon Ritchie Blackmore är han inte. Han vet att det inte hjälper, han vet att han inte är bra helt enkelt och att bandet är mediokert. Men Rainbow är mycket uppskattat i Ravais. Deras musik sprider glädje på den lokala krogen. Till skillnad från Brander ger honom musicerandet mycket mer glädje.

Lindell är både “starstruck” och nyfiken på sin nya granne. Men framför allt är han likt Brander ensam. Lindell är änkling och hans dotter arbetar utomlands.
Brander är först mycket avvaktande till Lindells kontaktförsök men sakta och trevande börjar en vänskap mellan dem uppstå. Brander, som är en svår person, egentligen inte speciellt sympatisk, låter sig ändå dras in i vänskapen och därigenom i livet i den lilla skärgårdskommunen.

Westö är en mycket god författare. För att använda en klyscha, när jag börjat läsa kunde jag inte sluta. Det är en underbar roman för alla musikälskare. Westö skriver entusiastiskt och kunnigt om musik, både rock och klassiskt. Vi får inblickar bakom kulissen i den klassiska musikvärlden (Han har gjort sin research.Tack-listan längst bak i boken är lång!).
Den andra världen, coverbandets värld, antar jag att Westö känner väl då han själv spelar i band.

Porträttet av Brander är porträttet av en manlighet i kris. Fenomenet demondirigenten, listan av finska manliga tungviktare i branschen är lång, är på väg att dö ut. Det är nya tider. Brander har själv förlorat uppdrag efter att ha förekommit i metoo-debatten.
Skickligt blandar han fiktiva personer med verkliga inom den klassiska musiken och ger oss inblickar i en värld fylld av politik, stenhård konkurrens och genikult.

Det är dock inte bara en roman om den stora världen, den som Brander tillhör. Lindell står för den lilla världen, fast förankrad i lila Ravais, och med en lite misslyckad karriär.  Han levt där länge och känner alla. Men det är inte bara en liten idyll. Omvärlden tränger sig. Bråk med flyktingar, en ung man med fascistiska böjelser, miljöförstöring och nu Corona. Den lilla världen är ständigt hotad av den stora världen.
Och i den lilla världen ställs relationer som Lindell haft i hela sitt liv på prov.

Det tog inte många sidors läsning innan jag ville åka till Ravais. Westö manade fram ett landskap och en natur som jag ville uppleva. Även om Westö är känd som för sina porträtt av staden Helsingfors, är han en god naturskildrare. Snopet fick jag konstatera att Ravais och dess skärgård med många suggestiva namn var fiktiva.

Sammantaget blev jag helt tagen av denna mycket välskrivna roman om kärlek, vänskap och musik. Westös vackra prosa flyter fram på sidorna och jag ville bara bromsa mig för att boken inte skulle ta slut.
Nu när det tyvärr är det lever Brander, Lindell och de andra i lilla Ravais kvar i mig. Jag undrar hur kommer gå det för dem. Och jag vill redan läsa om boken.
Men innan jag gör det har jag till min stora glädje några olästa romaner av Westö att se fram emot.

För er som är intresserade har Kjell Westö satt ihop listor på Spotify med musiken som förekommer i boken. Sök på Tritonus.

Ett litet P.S.
För er som inte är så insatta i den klassiska musikvärlden har Finland producerat unikt många stora dirigenter. Här finns namn som Esa-Pekka Salonen, Paavo Berglund, Osmo Vänskä, Okko Kamu och Sakari Oramo, verksamma över hela världen, för att nämna några..
2018 hörde jag pojkspolingen Klaus Mäkelä (född 1996!) dirigera en fin Sjostakovitj 10:a, ett stort verk, med Göteborgs symfoniker. Det var imponerande. En av orkestermusikerna sade till mig att han var bra inte för sin ålder utan “bra på riktigt”.

Jag har själv haft förmånen av sjunga Mahlers andra symfoni med Jukka-Pekka Saraste och inte minst Orffs Camina Burana för Göteborgs symfonikers unge vidunderlige chefsdirigent Santtu-Matias Rouvali. Det var ett minne för livet! Ren magi.

Nu börjar dock den manliga hegemonin äntligen brytas av namn som Susanna Mälka och Anna-Maria Helsing.

Det är bara att gå ut på Spotify och lyssna! Men läs Tritonus först!

EN ENASTÅENDE DEBUT – LYDIA SANDGREN: SAMLADE VERK

Publicerat den av

Lydia Sandgren (1987-)
Samlade verk
Utgiven 2020
680 sidor
Bonniers

I slutet av mars lade min kamrat T. ut en bild på Facebook med rubriken Karantänläsning. På bilden fanns några litterärt tungviktiga böcker, något annat var inte att vänta sig av honom. Överst på högen, som en gul marsipanbakelse, låg en tjock bok jag inte kände igen. Dess titel var Samlade verk och jag kunde inte riktigt se vem som var författaren. Kunde det verkligen finnas en författare som kommit med sina “Samlade verk” som JAG inte kände till!?, tänkte jag lite förnärmat. Nyfiken kontaktade jag T. som svarade att det var hans kamrat och kollega Lydia Sandgrens debut

Jag googlade vidare och förstod att det var en göteborgsroman som skildrade en bokförläggare i livskris. En recensent skrev att hon hade känt samma läsglädje som när hon läste Jan Kjaerstads Förföraren. Detta fick mig att studsa till. Förföraren är en de mest tankeväckande och underhållande romaner jag läst. En berättelse med ett sug som inte släpper, en stor litterär upplevelse. (Jag skrev om Kjaerstads Erövraren, den tredje delen i den svit som inleds med Förföraren, här).

Nu har jag läst Samlade verk och är helt betagen. Det är en fullkomligt makalös debut, en lysande bok som har givit mig den största läsglädje jag känt på många år.

Boken inleds med att Martin Berg, snart 50 år, ligger på golvet, omgiven av en massa papper. Det är alla anteckningar, noteringar, utkast m.m till de noveller och romaner som aldrig blev av. Inte heller blev det något av den stora biografi över William Wallace som ännu inte skrivits men som Martin Berg såg som sin uppgift att skriva. Istället för en begåvad och erkänd författare blev Martin förläggare på ett litet förlag tillsammans med sin lite småpräktige men driftige kompis Per. De ger ut kvalificerad litteratur men kämpar hela tiden vid ruinens brant.

Martin försöker som vanligt frustrerat få tag på sin bäste vän Gustav Becker. Det går dagar utan att Gustav, som nu bor i Stockholm, och dricker allt mer, svarar eller hör av sig. Gustav har blivit en mycket berömd konstnär vars främsta motiv genom åren har varit porträtt av Cecilia Berg.

Cecilia är Martins fru. Den mycket mer begåvade och drivna, men samtidigt mycket hemlighetsfulla Cecilia, har varit försvunnen 15 år. Kort efter hon doktorerat i idé och lärdomshistoria försvann hon och lämnade Martin och deras två barn, Rakel o Elis. Sedan dess har de inte hört ett ord.

Samlade verk är en utvecklingsroman som växlar mellan nutid och dåtid. Romanen berättas huvudsakligen utifrån Martins perspektiv. Vi följder en del av hans uppväxt, mötet med Gustav, universitetsstudier, mötet med den mystiska Cecilia och den trojka som de tre blir. Vi följer dem i vänskap, kärlek och arbete.
De bor i Paris under ett par månader då Martin skall skriva sin stora roman, Gustav måla och Cecilia läsa. Cecilias stenhårda disciplin får de andra att inte bara hänga på barerna hela dagarna. Trots detta får Martin inte ur sig något medan Gustav mellan fyllorna studerar konst på museerna och målar.
Sedan kommer familjeliv, Gustavs flytt, Cecilias försvinnande och nu till sist en saftig mittlivskris.

Parallellt i nutid (romanen utspelar sig 2012) följer vi dottern Rakel som studerar psykologi och som plågas av hennes mors frånvaro. Det blir inte bättre av att Gustav Becker skall ha en stor retrospektiv på Konstmuseet och affischer med Cecilias porträtt finns över hela staden. Medan Martin uppgivet inte längre letar efter Cecilia kan inte Rakel släppa det.

Det är en klyscha men jag var fast från första sidan. Läste knappt tidningen eller tittade på Tv. Varje stund gick till att läsa.

Martin Berg bor inte långt ifrån där jag bor. Martin är ett år yngre än jag är och skulle gått året under mig på Hvitfeldtska gymnasiet , kanske pluggat filosofi med några av mina kamrater på universitetet. Vi kanske hade sprungit på varandra på rockklubben Errols eller baren C von.
Jag blev helt betagen av Sandgrens skildring av den perioden. Som en sociolog och arkeolog har hon grävt fram hur det var att leva i akademiska och kulturella kretsar i Göteborg under 80-talet. Det var som att jag upplevde den perioden i mitt liv på nytt. Det Göteborg jag växte upp i och blev vuxen i kom åter till liv. Det var magiskt för denna läsare.

Det är en ”pretentiös” roman fylld av massa referenser och blinkningar till olika författare och andra skribenter. Men det är egentligen inte romanen som är pretentiös utan de människor hon skildrar och deras mer eller mindre realistiska ambitioner. Jag skrattade högt många gånger åt de fina gliringar som Sandgren får in på olika ”kultur-män” och kvinnor för den delen. Men det är inte raljant utan ömsint och insiktsfullt. Genom hela romanen pulserar en kärlek till tänkande, litteratur och konst.

Sandgren är en riktig berättare. Under läsningen reflekterade jag mycket över hur få romaner jag läst de senaste åren som varit riktigt bra berättelser. Jag hade svårt att komma på några, trots många fina läsupplevelser. Och jag märkte nu hur mycket jag saknade det. Jag kom att tänka på Kjell Westös Den svavelgula himlen, den tidigare nämnde Kjaerstad, Michael Ondaatjes The Cats Table, Jamue Cabrés Jag bekänner. Många är det inte men Sandgren sällar sig till den skaran.

Sandgren har skrivit en mycket intelligent, rolig, vemodig och insiktsfull roman om kärlek, vänskap, konst, litteratur. Om hur svårt det är att vara människa, om hur det är när livet inte blir som du tänkt dig. Jag kände inte att det fanns ett enda falskt tonfall i personteckningarna, allt ifrån huvudrollerna ned till minsta biroll. Jag levde som sagt med dessa människor i flera dagar och kunde inte släppa dem.

Det är också en välkomponerad roman. Berättelsens olika skikt är skickligt sammansatta och hon håller läsaren i spänning ända till den perfekta avslutningen på sidan 690. Inte undra på att det tog henne 12 år att skriva romanen.

Om inte denna bok får Borås Tidnings Debutantpris går skam på torra land. Men vi får hoppas det inte blir som Sandgren skriver om någon som ”lyckats få Borås Tidnings debutantpris och som förr eller senare skulle producera en anemisk andra roman som var den litterära motsvarigheten till paralyserat rådjur i helljus” (sid 516).

Jag kommer i alla fall kasta mig över nästa bok som Lydia Sandgren publicerar. Hoppas inte väntan blir alltför lång. Detta kan vara inledningen till ett betydande författarskap.

TARTAN NOIR – ALAN PARKS: BOBBY MARCH VILL LIVE FOREVER

Publicerat den av

Alan Parks:
Bobby March will live forever
Utgiven 2020
368 sidor
Cannongate

Alan Parks är ett relativt nytt namn på ”tartan noir”- scenen. Tartan noir är ett begrepp för hårdkokta deckare från Skottland. Och hårdkokt är han den gode Alan. Jag blev ett stort fan när jag läste Bloody January (Blodig januari utgiven på Modernista). February´s son var också mycket bra.
Nu har den tredje delen om Harry McCoy Bobby March will live forever kommit ut. Och jag kastade mig över den.

Serien utspelar 1973 i Glasgow, en hård och skitig stad med stora sociala motsättningar.
Harry McCoy är en 30-årig polis som rör sig hemvant i dess undre värld. Hans bästa vän Stevie Cooper, som han lärde känna på barnhemmet där han växte upp, är en av de tyngsta kriminella i Glasgow. Och i böckerna tvinnas deras öden samman. I en värld av våld droger och mord,

Alan Parks kan verkligen skriva. Hans intelligenta hårdkokta prosa och bryska humor var en glädje att återvända till. Han är också skicklig på att skapa trovärdiga karaktärer som jag nu i för tredje gången återsåg med glädje. Han levandegör också Glasgow på ett sätt som verkar mycket trovärdigt. Dialogen är rapp och med bra stuns.

Ändå kör han i diket med denna tredje bok. Efter avslutad läsning kan jag inte förstå vad det var för historia han egentligen ville berätta. Intrigen består av många delar som inte riktigt hänger ihop. Bobby March i titeln är kanske den minst viktiga delen av romanen. Berättelsen saknade ett fokus och en motor. Den blir alldeles för spretig och med konstruerade vändningar av intrigen. Det gjorde att jag till slut helt tappade intresset för dramats upplösning. Inte bra när det gäller en deckare.

Även om denna bok inte höll måtett kan jag varmt rekommendera de två första i serien.

/reviderad 210816

EN LYSANDE BOK OM WINSTON CHURCHILL OCH HANS KRETS – ERIK LARSON: THE SPLENDID AND THE VILE: A SAGA OF CHURCHILL, FAMILY, AND DEFIANCE DURING THE BLITZ

Publicerat den av

Erik Larson (1954-)
The Splendid and the Vile:
A Saga of Churchill, Family, and Defiance During the Blitz
Utgiven 2020
608 sidor
Crown 

Erik Larson är journalist och författare från USA. Detta är hans 8:e bok. På svenska finns sedan tidigare två böcker översatta. I odjurets trädgård: en amerikansk familj i Hitlers Berlin och Djävulen i den vita staden.

Erik Larson

Larsons specialitet är historiska berättelser. Han är inte en traditionell historiker men han läser in sig på ett område eller en händelse och skriver sedan en faktabaserad berättelse. Hans läsekrets är stor, böckerna får fina recensioner och hamnar högt upp på försäljningslistorna i USA.

Det är maj 1940. Chamberlain vill avgå och han har försökt få Lord Halifax (1881-1959) att ta över. Halifax vill inte. Det leder till att Winston Churchill (1874-1965) blir premiärminister. Många beundrade Churchill som talare men var samtidigt skeptiska till honom som premiärminister. Churchill ansågs som för våghalsig. Churchill hade ett par kraftfulla militära misslyckanden bakom sig bla slaget vid Gallipoli under första världskriget.

Under 1940–1941 försökte tyskarna bomba sönder England. De ville till varje pris besegra landet i det som kallas The Battle of Britain. England var illa förberett och hade både en för liten flotta och för litet flygvapen.

Churchill kallar in sin mycket egensinne och manipulative vän Max Beaverbrook, en kanadensisk tidningsman, för att bygga upp flygindustrin. Han går över många lik för att få produktionen att öka vilket han dock lyckas mycket bra med.

Churchill inser samtidigt att utan USA:s hjälp kommer Storbritannien förr eller senare att falla. Med smicker och list försöker han få Roosevelt att låna ut fartyg. Roosevelt har dock en negativ hemmaopinion och ett nyval att ta hänsyn till. Då Roosevelt blir omvald med knapp marginal knyts USA närmare England. Det är dock efter när denna bok utspelar sig som USA slutligen går med i kriget, vilket var Churchills mål hela tiden.

Vi får följa Churchill och hans närmsta krets, nästan dagligen, under detta fruktansvärda år. Larson har satt ett mikroskop över de politiska förvecklingarna och det är fascinerande att följa.

Sir John Colville (1915-1987) Ur Colvilles välskrivna dagböcker hämtar Larson mycket intressant material

Runt Churchill finns hans familj, en mängd mer eller mindre kända politiker, vetenskapsmän och hans tjänsteman. Larson har tagit del av en mängd dokument, brev och dagböcker. Många i Churchills närhet var välskrivande och flitiga dagboksförfattare bla en av Churchills privatsekreterare John Colville och Churchills blott 18-åriga dotter Mary. Larson använder sig även av tex Goebbels och Görings dagböcker.

Larsson berättar om ett högt politiskt spel i Storbritannien, Tyskland och USA, förälskelser, utomäktenskapliga affärer, spel- och alkoholproblem, fina baler och eleganta middagar blandat med starka scener där vi möter de ohämmade bombningarna och dess förödande konsekvenser. De skapar en oerhörd förstörelse. Värst är när de har gått vidare från London och bombar sönder både Coventry och Portsmouth. Ödeläggelsen är total och fasansfull att läsa om.
Dessa två spår saxar Larson mycket skickligt mellan när han driver sin berättelse framåt. Mitt i allt det hemska finns det som sagt middagar att äta och baler att gå på, förälskelser att falla i och trasiga familjerelationer som gör sig påminda. Livet är både högt och lågt i en salig röra i dödens närhet.

Churchill, vilket otroligt fascinerande figur. En man full av idiosynkrasier. Hans retoriska förmåga var helt enastående. Han skapade ett hopp, trots att det var allt annat än ljust, med sina tal och obändiga optimism. Churchill som ligger i sängen och arbetar rökandes cigarr fram till lunch. Han dricker en massa whisky och champagne dagligen. På kvällarna plågar han sina medarbetare genom att aldrig låta dem gå till sängs då det finns frågor att diskutera. Och Churchill ruckar aldrig på sin rutin att bada 2 gånger om dagen och tvekar inte att visa sig färgglada morgonrockar för vem som än behagar.
Trots att han har en allt annat än hälsosam livsstil har han mer energi än sina betydligt yngre medarbetare i sin omgivning. John Colville berättar att när Churchill blev premiärminister började hans medarbetare att springa i korridorerna för att hinna med i det tempo som 65-åringen satte upp.

Sammantaget har Larson skrivit en underbar som bok svepte med mig. Den glädje som jag kände över att läsa denna fantastiska bok var mycket, mycket stor. För att använda en klyscha, det är en riktig bladvändare. Persongalleriet är stort och intressant. Jag levde med dessa människorna och i deras värld under några dagar. Jag ville bara ha mer och mer och ville inte det skulle ta slut. Larson skriver en fin medryckande prosa med bra känsla för de detaljer som gör att texten kommer till liv.

Nöjsam läsning.

/reviderad 210816

 

ETT KÄRT ÅTERSEENDE – DAVID YOUNG: A DARKER STATE

Publicerat den av

David Young (1968-)
A Darker State
Utgiven 2018
384 sido
Zaffre Publishing

A Darker State är den tredje boken om Karin Müller, polis i Volkspolizei (Folkspolisen) i Östtyskland på 70-talet. Jag har tyckte mycket om de två första böckerna, Stasi Child och Stasi Wolf, som blivit succéer i Storbritannien fått priser och översatts till många språk. Tyvärr inte till svenska.

A Darker State tar vid efter Stasi Wolf. Karin är tillbaka till Berlin. Nybliven mamma till ett par tvillingar och på mammaledighet. Hon har inte lust att avbryta ledigheten. Men ett erbjudande om en flott lägenhet, befordran till major med ansvar för en avdelning som skall arbeta med brott som bör hällas i det fördolda för allmänheten och möjligheten att åter få arbeta med sin parhäst Werner Tilsner gör att Karin inser att hon har egentligen inte någon möjlighet att tacka nej

Snart kopplas de in på ett brutalt mord på en ung man som hittats i närheten av Frankfurt an der Oder, nära polska gränsen, med en sportsocka nedtryckt i halsen och höga nivåer av testosteron i blodet. Han visar sig inte vara det första offret. Och han visar sig vara homosexuell. Det är inte ett brott i Östtyskland som vill framstå i ett progressivt skimmer men som ändå anses vara något av en sjukdom.

David Young

Snart visar denna utredning krocka med vad Ministeriet för rikets säkerhet och underrättelsetjänsten Stasi vill att de skall rota i. Utredningen får oanade konsekvenser för Karins liv och familj. Den visar att ingen står fri från Stasis tentakler som finns på de mest oväntade ställen.

Jag har som varit varit mycket förtjust i två föregående böckerna och detta är inget undantag. Young har åter skrivit en riktig bladvändare som känns både psykologiskt och historiskt trovärdig.
Han målar upp livet i DDR i gråa men sannolika färger. Karin Müller ser att det som Stasi och polisen gör inte alltid är det rätta men tror på staten och partiet. Hon kan inte se att det hon vet om livet i väst gör att det är bättre. Bara annorlunda.
Jag tycker om samspelet mellan Kain, hennes partner Tilsner och rättsmedicinaren Jonas Schmidt som i denna bok dras in mer i handlingen än tidigare.

David Young som har varit verksam som journalist skriver en flyhänt prosa. Han kan strukturera sin berättelse och vrida och vända på den på ett trovärdigt sätt i lagom tempo.
Det är intressant när han i förordet skriver om vad vilka faktiska skeenden i Östtyskland han utgår ifrån och vad han har hittat på.

Jag hade mycket svårt att lägga ifrån mig boken när jag väl börjat på den.
Till min stora glädje finns det två delar till. Stasi 77 och Stasi Winter. Det är för mig obegripligt att inget svenskt förlag snappat upp denna intressanta och mycket spännande serie av välskrivna deckare.

/Reviderad 210819