Kategoriarkiv: RECENSIONSEXEMPLAR

EN LITTERÄR PÄRLA – ARTHUR SCHNITZLER: EN SENKOMMEN BERÖMMELSE

Publicerat den av

Arthur Schnitzler (1862-1931)
En senkommen berömmelse
”Später Ruhm”
Översättning: Jens Christian Brandt
160 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Författaren och dramatikern Arthur Schnitzler antar jag inte är ett känt namn hos oss i dag. Desto mer glädjande att Nilsson förlag ger ut denna kortroman. Här kan du läsa mer om författaren.

En dag förändras Edvard Saxbergers liv. Herr Saxberger, en tjänsteman nära sin pensionering, denna präktige småborgare som regelbundet träffar likasinnade på café och ibland spelar lite biljard, en ständig ungkarl som lever ett inrutat och stillsamt liv.
Cirklarna rubbas dock när han en dag får herr besök av författaren Wolfgang Meier, en ung man som är en av medlemmarna i det unga litterära sällskapet ”Entusiasterna”. Herr Maier har funnit och läst Strövtåg, en diktsamling Saxberger skrev i sin ungdom och som ingen brydde sig om och som Saxberger själv mer eller mindre glömt. Saxberger blir närmast chockad över alla lovord som Maier öser över hans ungdomsalster.
När Saxberger letar fram några av de exemplar som själv sparat inser han att han tittat på dem utan att se dem. Inte ens deras färg minns han rätt.

Meier ber Saxberger komma till den restaurang där Entusiasterna varje dag träffas och diskuterar. Smickrad, men lite motvilligt, går han dit. Snart är han en återkommande gäst hos dem. Saxberger blir upplivad av att ungdomen upptäckt honom. Han fylls av en sällan känd livsglädje och energi.
Saxberger börjar sakta identifiera sig mer och mer med dem. Är inte även han en konstnär som ingen upptäckt eller som tigits ihjäl? En man vars liv kunde sett helt annorlunda ut om han bara hade setts av det kulturella etablissemanget, ja setts av någon!
Saxberger är inte van att reflektera över sig själv, men när han nu oväntat lyfts till skyarna som en stor författare dras han med i det. Problemen kommer när Entusiasterna vill ha nya dikter av den store Saxberger…..

Ömsint skildrar Schnitzler en man, som inte verkar vara speciellt begåvad, som börjar ifrågasätta hela sitt liv. Vi som läsare förstår ju att gruppen Entusiasterna består mest skrävlande medelmåttor som troligen inte kommer bli något. Schnitzler skildrar denna självupptagna grupp av unga litteratörer och skådespelare med en glimt i ögat. Han raljerar inte med någon i berättelsen utan karaktärerna är skildrade med värme och en stillsam ironi.

Mer tänker jag inte säga om handlingen i denna lilla pärla som kanske aldrig sett dagens ljus om inte Schnitzlers kvarlåtenskap inte hade räddats undan nazisterna. Där fanns denna kortroman. Om jag förstått det hela rätt publicerades denna text som skrev på slutet av 1800-talet först 2014.

En senkommen berömmelse är en fin, humoristisk, sorglig och välkomponerad historia. Mycket av romanen utspelar sig på olika kaféer. Det märks att Schnitzler är dramatiker då hans dialog är mycket säker och ett nöje att läsa. Romanen blir en skildring bohemlivet i Wien på slutet av 1800-talet.

Romanen är översatt till en mycket njutbar svenska av Jens Christian Brandt.

Återigen har lilla Nilsson förlag givit mig en läsupplevelse. När jag efter avslutad läsning skulle gå igenom texten som en förberedelse för min recension så blev resultatet att jag med lika stor behållning läste romanen en gång till! Inget dåligt betyg.

Jag hoppas denna lilla pärla för många läsare. Det är den värd. Och de frågor den väcker är inte på något sätt passé.

FINNS PRAG? – RICHARD SWARTZ: OSTRON I PRAG

Publicerat den av

Richard Swartz: (1945-)
Ostron i Prag
Utgiven 2022
325 sidor
Bokförlaget Polaris
Recensionsexemplar

Richard Swartz är en av våra finaste pennor som jag läst med stort nöje så länge jag kan minnas. Både i SVD och DN har hans kunniga och välskrivna artiklar givit oss insikter i frågor om Europa, ffa Östeuropa, där han verkat under lång tid. Sedan många är han bosatt i Wien. Han måste vara en av de mest centraleuropeiska svenskar vi har.

Nu har Swartz kommit ut med en bok som är svår att genrebestämma. Kan man kalla det en roman? Jag är tveksam för det lika mycket en självbiografi, en essä om Prag och åren efter Pragvåren, en reseskildring och en melankolisk  utvecklingsroman.

Berättelsens huvudperson har lämnat Handelshögskolan i Stockholm med mediokra betyg, Det var bara en utbildning han studerat för att blidka sin far. Han är helt ointresserad av att bli vuxen och ta ansvar. Han vill bevara sin frihet. Ffa när det gäller relationer. Han flyr till Prag, en stad dit ingen annan vill resa. Flyr från en relation med en kvinna han inte älskar och de kvinnor som han är otrogen med. Han beger till Prag under förevändningen att studera ekonomi.
Varför Prag som ingen annan är intresserad av efter Pragvåren? När alla andra vill glömma det väcker det hans intresse. Han undrar hur det är leva under det som kallades ”normaliseringen”. Han vill förstå Prag och dess invånare. Något som visar sig vara mycket mer svårfångat än han trott.

På ett ställer skriver Swartz:
Staden gömmer sig under flera skikt av metaforer. Ibland visar den upp sig som det gyllene Prag (i själva verket flagnat och smutsgrått), de hundra tornens Prag (illa räknat), det judiska Prag (utan judar, nästa alla mördade), som Franz Kafkas Prag (som staden inte tog notis om när han levde) eller det magiska Prag (Guillaume Apollinaire hade i det gamla gettot upptäckt ett ut som på hebreiskt sätt gick baklänges).
Bild på bild, den ena mer missvisande än andra. Det enda de har gemensamt är att de har ingenting med de existerande Prag att göra (sid 168)

Genomgående i boken är att inget är vad det synes vara, Hans ekonomistudier baseras på siffror som alla är friserade. Alla hans kvinnliga partners visar sig vara mest intresserad av honom som en väg till ett pass.
Swartz beskriver att diktaturen på ett plan mjuknat efter Pragvåren. Den släpper inte makten man alla vet alla vara är ett spel för gallerierna och att som makten säger inte är sant. Pragbon lever sitt riktiga liv i i hemmet där man kan prata om hur saker är. I övrigt har de givit upp och anpassat sig. Alla deltager i pjäsen.

Och enligt Swartz så håller hela Prag sig samman med hjälp av ett ständigt ölrus. Prag är fyllt av krogar där mängder av öl konsumeras. Ölruset blir ett skydd mot livets hårdhet och lögnerna. I det möts alla och ruset slätar över motsättningarna Ruset blir också en som en protest mot diktaturen.

Ostron i Prag är på många sätt en mycket fascinerade tidsbild av en svunnen tid med flera särpräglade personer som vi får möta. Och välskriven. Förstås, det är Richard Swartz som för pennan.
Min ringa beläsenhet gör att jag vet inte om det finns många stilister av Swartz kaliber i Sverige. Det finns något gammaldags över hela texten Och det är inte negativt. Swartz är en mycket omsorgsfull skribent som vårdar språket. En konsekvens av exilen? Han får texten att sjunga. Och där finns ett stråk av en både skarp och finstämd humor som jag finner mycket tilltalande. Visst kan han bli lite omständlig och långrandig på sina ställen men det är små skönhetsfläckar i en annars på många sätt högklassisk text.

På samma sätt som huvudpersonen inte blir klokare på Prag under sina två år i staden känner jag mig inte heller klokare. Jag har lärt mig en massa om Prag men samtidigt känns som att jag vet lika lite som när jag öppnade boken. Prag glider emellan mina fingrar. Frågan är om Prag egentligen finns…. annat än i fantasin?

Tack för recensionsexemplaret.

DEN FÖRSTA MISS MARPLE – AGATHA CHRISTIE: MORDET I PRÄSTGÅRDEN

Publicerat den av

Agatha Christie (1890-1976):
Mordet i prästgården
”The murder at the vicarage”
Utgiven 1930
Denna utgåva 2022
Översättning: Vanja Lantz
291 sidor
Recensionexemplar
Bookmark förlag

Pusseldeckare har aldrig varit “my cup of tea”. Det har jag tydligt deklarerat ifall någon pratat om det. Det lilla jag läst har inte givit mersmak. Detta gäller också om de filmatiserats. Frågan är om jag vet vad jag pratat om?

När Bookmark förlag frågade mig om jag vill läsa Mordet i prästgården sammanföll det med att en vän under period läst Miss Marple-böcker och pratat om det med entusiasm. Jag tänkte att det kanske är dags att ge genren en chans igen.

Mordet i prästgården visade sig vara den första romanen där den berömda Miss Marple dyker upp. Denna intelligenta kvinna som ser allt och som drar de slutsatser som polisen inte klarar av.

Vad gäller handlingen gör jag det lätt för mig och citerar förlagets hemsida:
I charmig brittisk landsbygdsmiljö, i St Mary Mead, hittas kyrkovärden Protheroe, en illa omtyckt man, mördad. Det är kyrkoherden Clemens som finner honom, bara timmar efter att han uttalat orden: Den som mördar Protheroe, skulle göra världen en stor tjänst.

Vid sidan av polisens utredning gör även Miss Marple, bygdens gamla ungmö, egna undersökningar. Hon finner att det inte bara är kyrkoherden, utan hela byn som haft lömska motiv att mörda Protheroe.

Ja mycket känns igen. Den lilla byn där alla känner alla. De flesta invånarna är mer eller mindre originella och/eller har lite egenheter för sig. Och trådarna dem emellan löper än hit och än dit på ofta oväntade sätt som vi blir varse under läsningens gång,

Denna gång läste jag med glädje. Christie är en intelligent författare med människokännedom. Även om romanfigurerna är schablonartade finns det en hel del av mänskligt djup i dem. Intrigen är skickligt hopsnickrad utan att vara överdrivet finurlig.
Christie skriver rappt och roligt och så vitt jag kan bedöma har Vanja Lantz gjort ett mycket fint jobb med den svenska språkdräkten. Den brittiska humorn lyser igenom.

Det kanske var humorn som ibland fick mig att tänka på P.G. Woodhouse. Även om hans figurer är mycket mer excentriska så utspelar sig även hans romaner i en liten sluten värld fylld av original. Och lika brittisk som Christie. Man väntar sig nästan att Jacob Rees-Mogg skall dyka upp i en scen.

Kort sagt. Detta var en mycket positiv överraskning. En både lättsam och mycket nöjsam läsning. Mer sånt!

 

EN GIFTIG BERÄTTELSE OM DET MODERNA RYSSLAND – SERGEJ LEBEDEV: DEBUTANT

Publicerat den av

Sergej Lebedev (1981-):
Debutant
”Дебютант”
Utgiven 2020
På svenska 2021
Översättning: NIls Håkanson
256 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Mitt favoritförlag, Nilsson förlag, har nu förvånat mig genom att ge ut som vad jag tror är deras första ryska roman. Sergej Lebedevs hyllade, välskrivna och skrämmande Debutant. Hans första roman Vid glömskans rand (2010) finns sedan tidigare på svenska. Debutant är hans femte roman. Hans svenska översättare är ingen mindre än Nils Håkanson som nyligen vann Augustpriset för Dolda gudar.

Romanen inleds magnifikt. Lebedev målar upp elegant upp det lilla samhälle som dissidenten Vyrin bor i. Vyrin lever under skyddad identitet. Efter många års rädsla har han till slut landat i något som verkar vara ett relativt lugn. Även om han aldrig kan komma tillbaka till den han egentligen var både som individ och medborgare. Vyrin går till sin favoritrestaurang där personalen känner honom och där han känner sig relativt trygg.
Rädd som han är för getingar får han lite panik när han känner ett stick i nacken och försöker genast ta bort gadden. Men det är ingen geting utan den ryska underrättelsetjänsten som efter lång tid till slut tagit honom. Det gift som dödade Vyrin heter Debutant, ett gift som inte lämnar några spår efter sig. Det perfekta giftet.

På en annan plats i Europa, troligen i Tjeckien men Lebedev ger oss inga ortsnamn, sitter en annan dissident Kalitin och lever ett ganska tomt liv. Tomt sedan han flydde ett Sovjet som brakade samman och inte längre var ett land som han kunde tro på. Ett beslut han i dag ångrar. Kalitin är vetenskapsmannen som skapade Debutant. Nu sitter han och drömmer om hur han skulle gjort eller vad han kan göra för att få fortsätta att ägna sig åt sin älskade vetenskap. Men både cancern, som har just fått besked om, och en begynnande känsla av att den rysk underrättelsetjänsten kanske är på gång, har börjat flåsa honom i nacken. Kalitin börjar förbereda sig för att fly. Men vart?

På boken baksida står det är att det är en “isande thriller” och paralleller har dragits till ingen mindre än mästaren John le Carré. Jag tycker dock att det är lite missvisande att kalla det en thriller. Visst finns det spänningsmoment. Skall de två yrkesmördarna från underrättelsetjänsten på jakt efter Kalitin, men som hela tiden stöter på problem, lyckas. Kan Kalitin komma undan? Men som med John le Carré så står spänningen inte i centrum. Det är mer som en restprodukt av en annan berättelse.

Den fascinerande bok som Lebedev skrivit handlar om ett system och de människor, processer, tankar och symboler som vidmakthåller det. Och konsekvenserna för de som flyr. Det är en moralisk roman om vetenskapsmännens ställningstaganden eller i Kalitins fall icke ställningstagande. Han brinner för kemin men viker undan för blicken när ha ser vad det kan användas till. Framförallt när andra än ryssarna själva använder det.

Vi får följa den lille Kalitin från hans barndom till en sedermera framgångsrik karriär i denna mycket hemliga och sektliknande värld där de mest fruktansvärda kemiska vapen utvecklas. På vägen berättar Lebedev om Sovjets paranoida historia och hur den nu under Putin är på väg tillbaka i det moderna Ryssland.
Det är lätt att se paralleller till alla giftmord eller försök som drabbar ryska dissidenter de senaste åren troligen beordrade av Putin. Jag har tidigare skrivit om Rysslandskännaren Luke Hardings bok om mordet på avhopparen Alexander Litvinieko, A very expensive poison.

Men tro nu inte efter denna karakterisering av boken är det är en tung social-historisk roman. Lebedev är en utsökt stilist, stundtals poetisk, som Nils Håkanson översatt till en mycket njutbar svenska. Berättelsen med alla dess utvikningar flyter elegant fram. Lebedev har en skarp blick för både människor och miljöer och en stundtals mild humor mitt i det svarta.
Lebedev bekräftar, nyanserar och fördjupar det vi dagligen ser läser om i ett Ryssland som går in i framtiden baklänges.

Återigen ser Nilsson förlag till att vi får upp ögonen för ett spännande författarskap.

Avslutningsvis tänkte jag ofta på denna intressanta ledare av Peter Wolodarski i DN från 211221 som jag tor du kommer åt utan att prenumerera. https://www.dn.se/ledare/peter-wolodarski-varfor-agerar-putin-sa-fientligt-mot-omgivningen/

 

MOSKVA 1937. I MASSAVRÄTTNINGARNAS EPICENTRUM – EUGEN RUGE: METROPOL

Publicerat den av

Eugen Ruge (1954-):
Metropol
Utgiven 2019
På svenska 2021
Översättning: Aimée Delblanc
427 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

För ett par år sedan debuterade Eugen Ruge med en stor roman baserad på hans familjs historia. Tiden då ljuset avtar (Nilsson förlag) blev en succé, vann pris och filmatiserades. Jag läste den med stort nöje.

Nu åtta år senare har Ruge publicerat romanen Metropol som är vad man i filmvärlden kallar en prequel. Om farmor Charlotte och styvfarfar Wilhelm och deras upplevelser i Ryssland 1937-1938. Ruge skriver att Charlotte aldrig berättade om de traumatiska åren de var i landet.
Via en historiker får Ruge vetskap om att det finns en akt på henne. Han får också hjälp med att få ut den från det Ryska statsarkivet för social och politisk historia.

Utifrån det materialet har Ruge skrivit en fascinerande och gripande roman. För roman är det. I det spännande efterordet berättar han om vad som är sant och vad som är fabulerat. Ramverket är sant, romanfigurerna är inte fiktiva men allt de säger och tänker är resultat av författarens egen fantasi.

Charlotte och Wilhelm är kommunister och flyr nazisternas Tyskland för att i Sovjet arbeta för Komintern. Organisationens uppdrag var att på alla möjliga sätt sprida revolutionen över Europa världen. Det var en organisation som inte skydde några medel.

Romanen utspelar sig som sagt 1937 ett år som är “annus horribilis” i Rysslands historia. Det är det året som Stalins och NKVD:s (underrättelsetjänsten) paranoia blommade ut helt. Detta ledde till att ett mycket stort antal människor dömdes i påhittade rättegångar och huvudena rullade på löpande band. Det var många tusen. Det spelade ingen roll på vilken nivå du var på i samhället. Ingen gick säker.

Romanen inleds med att Charlotte och Wilhelm är på resa i Georgien, den stora ledarens land. Stalin var ju inte ryss. I Pravda läser de att Alexander Emel som de känner och sålt en grammofonspelare till är anklagad för att vara spion som på uppdrag av Trotskij stått i spetsen för en kampgrupp. Emel är alltså en folkfiende, det värsta epitet du kan få och detsamma som en dödsdom. Wilhelm och Charlotte får panik. För att ha umgåtts med en folkfiende och inte insett att han eller hon var det var också förenat med livsfara.

Hotell Metropol.

Wilhelm och Charlotte fråntas sina arbetsuppgifter och flyttas till legendariska Hotel Metropol tillsammans med många andra från deras avdelning. I över ett år bor de på hotellet och lever sysslolösa under ovissheten om de kommer överleva. Allteftersom människor runt om dem bara försvinner och ingen vågar prata om det. Charlotte och Wilhelm är dock några av de få som överlever Hotel Metropol. Ruge skriver i efterordet att han inte vet hur det kom sig att de kom undan

Om Tiden då ljuset avtar var en bred familjeroman som spände över lång tid är det en mycket mer komprimerad roman. Det är fascinerande att följa dessa kommunister som trots allt det de upplever håller fast vid som tro. När man läser de dokument som finns i boken, som är autentiska, associerade jag till religiösa sekter med sina absoluta renhetskrav, att man inte på något sätt får avvika från den rättas tron.
När jag under läsningen surfat lite för att få lite bakgrund runt året 1937, hittills okänt för mig, framgår det att historikerna dock inte kan riktigt kan förklara uppkomsten av paranoian och massavrättningarna. Men det är som om hela samhället under Stalin var en gigantisk sekt.

Jag kan erkänna att det tog ett lite tag att komma in i romanen. Det är många namn och en hel del fakta att hålla reda när Ruge bygger upp den historiska bakgrunden. Men när väl romanen verkligen rullar igång så sögs jag in i den och var ohjälpligt fast. Hotel Metropol blir det lilla mikrokosmos som skildrar världen utanför.

Jag mindes inte att Ruge var en så god stilist som jag tycker han är i denna roman. Veteranen Aimée Delblanc har överfört det till en mycket fin svenska. Meningarna är ofta korta, lätta, musikaliska och precisa att det är en njutning att läsa. Det är en vacker, finstämd och nästan ömsint prosa.

Porträttet av Charlotte och Wilhelm och deras allt annat än enkla relation är inkännande och nyanserat.
Med säker hand beskriver Ruge hur personerna anpassar sig steg för steg i en allt vansinnigare värld. Många är trots det orubbliga i sin kommunistiska övertygelse. De vet dessutom att de inte kan protestera om de skulle vilja. För då rullar deras huvuden.

Vasiliy Vasilievich Ulrikh (1889-1951)

Romanens komiska höjdpunkt är porträttet av en av de högsta domarna under Stalin Vasiliy Vasilievich Ulrikh. Han klarade sig märkligt nog. Han var Stalins hantlangare och skrev under oerhört många dödsdomar.

Ruges porträtt av honom är inte insmickrande. En osäker, fåfäng och feg man orolig för sin status, sin fetma och sina väderspänningar. Mest intresserad av att jaga kjoltyg men rädd för hans lika tjocka fru skall komma på honom. Detta porträtt av en tom människa fick mig att skratta högt. Om än mot en tragisk fond. Det var dessa människor som gjorde processerna möjliga.

Förutom de säkra personporträtten så lever vinjetterna vi ser av Moskva ochTbilisi.

Det säger en del om standarden på den svenska litteraturbevakningen att ingen tidning än recenserat denna välskrivna, välkomponerade, historiskt intressanta och spännande roman. Läs den. Jag lovar att du inte kommer bli besviken.

Här kan du läsa vad jag skrev om Tiden då ljuset avtar.

SYLVASSA MINIATYRER – FLEUR JAEGGY: JAG ÄR BROR TILL XX

Publicerat den av

Fleur Jaeggy (1940-)
Jag är bror till XX
”Sono il fratello di XX”
Utgiven 2014
På svenska 2021
Översättning: Viveca Melander
139 sidor
Nilsson Förlag
Recensionsexemplar

För två år sedan läste jag Fleur Jaeggys tunna roman Tuktans ljuva år när Nilsson förlag åter introducerade henne på svenska. De gav då även ut den hyllade och av mig ännu olästa Proleterka.

Nu har de givit ut hennes novellsamling Jag är bror till XX från 2014. Det är en tunn volym. Tjugo korta berättelser sällan över fem-sex sidor. Men det är inte en bok som du snabbt läser igenom. Många av novellerna har jag läst mer än en gång, ibland tre-fyra gånger för att fånga deras essens.

Jag kände igen mycket från Tuktans ljuva år. Men blev ändå överraskad över kraften i dessa auto-fiktiva miniatyrer. Det är som om det korta formatet gör hennes texter ännu mer drabbande.
När jag läser vad jag skrev om romanen inser jag att jag bara skulle återupprepa mig. För de tankar jag hade tänkt att kasta ned var i princip identiska och visar på kontinuiteten i hennes författarskap. Mao uppmanar jag att läsa min recension av romanen om detta fångar ditt intresse.

Om jag skulle beskriva vad novellerna handlar om skulle säkert många av er undra om det är något för er, det hade jag gjort. Därför låter jag bli. Men texterna är som små svarta diamanter som gnistrar starkt. Du kan lätt skära dig på dem. Prosan är sylvass. Inte ett onödigt ord. Mystiska, gåtfulla och undanglidande men samtidigt oerhört kraftfulla och stundtals gripande texter. Jaeggy skriver så visuellt att bilderna etsar sig in i hjärnan. Det finns en lyster i svenskan översatt av den mycket välrenommerade Viveca Melander.
Det är inga egentliga svåra texter. Men du måste läsa dem med full uppmärksamhet för att avlocka dem dess hemligheter.

Det är ett galleri av särlingar som befolkar Jaeggys texter blandat med riktiga personer som var viktiga vänner till henne. Vi möter bland annat Nobelpristagaren Josef Brodsky (1940-1996) och den stora österrikiska poeten Ingeborg Bachmann (1926-1973). Ibland förutsätter Jaeggy viss kunskap. Den korta texten om Bachmann blir ännu mer gåtfull om man inte vet att hon dog sviterna av brand. Den förorsakades av att hon rökte i sängen, blott 43 år gammal.

Eftersom det är svårt för mig att sammanfatta denna mycket spännande bok gör jag det lätt för mig och tipsar er om en mycket välskriven recension i The New Yorker av författaren Sheila Heti som väl fångar detta mycket fascinerade författarskap.
https://www.newyorker.com/magazine/2017/09/25/the-austere-fiction-of-fleur-jaeggy

Nilsson förlag har återigen introducerat ett säreget och spännande författarskap. Det är bara att lapa i sig.

HISTORISK DECKARE OM V2-BOMBERNA – ROBERT HARRIS: VEDERGÄLLNING

Publicerat den av
9789189298002_200x_vedergallning

Robert Harris:
Vedergällning
”V2”
Utgiven 2020
På svenska 2021
Översättning: Svante Skoglund
314 sidor
Bookmark förlag
Recensionsexemplar

Den engelske journalisten Robert Harris har blivit en av de mest framgångsrika engelska författarna av historiska och politiska deckare. Jag hade mycket stort utbyte av En officer och en spion som var en lysande bok om Dreyfuss-affären. Förutom en av hans tidigare, Archangelsk, har jag läst två av hans senaste böcker Konklaven och München som båda två var besvikelser.

Nu kommer hans senaste bok, Vedergällning, på svenska. Det är hans 14e bok. De höga betygen på Goodreads fick mig att hoppas på att jag skulle få läsa en ny bra bok av Harris.

Som vanligt blandar Harris verkliga och fiktiva personer. Vedergällning binder samman två historier. En handlar om Rudi Graf (en fiktiv person) och hur han genom sin barndomsvän Werner von Braun dras in i arbetet med att utveckla och skjuta iväg de teknisk avancerade V2-bomberna som satte skräck i engelsmännen. Bomberna hade paradoxalt nog hade mycket begränsat militärt värde och som kostade ofantliga summor.

Den andra berättelsen handlar om Kay Caton-Walsh och hennes begåvade kvinnliga kolleger som flögs ut till Belgien. De kunde med hjälp av radarspaningen snabbt räkna ut, genom att studera bombernas bana och nedslagsplats, varifrån de sköts. Detta kunde ge engelsmännen möjlighet att bomba dessa rörliga uppskjutningsplatser.

Harris tar lång tid på sig att komma igång och någonstans i mitten började jag tycka att läsningen var nöjsam. Men sedan tappar den och romanen landar i ett antiklimax. Berättelsen om Rudi Graf är visserligen relativt intressant även om det blev lite för mycket teknik för min smak. Och interiörerna i Tredje riket gav inget nytt. Där går han på väl upptrampade stigar.
Den andra historien var märkligt doftlös och ointressant. Personteckning av Kay är så skissartad att hon överhuvudtaget inte blir någon jag engagerar mig i.

De två berättelserna gjuts egentligen aldrig samman till en helhet och båda saknar en riktig dramatisk nerv. Som i München lyckas Harris inte få liv i den verklighetsbaserade berättelsen. Och jag undrar vad Harris egentligen ville berätta med denna bok.

Vedergällning kan du hoppa över om du inte har stort intresse för flygplan och bomber.
Eller ta steget över kölen. För ett par år sedan läste jag en norsk deckare, Aslak Nores Ulvefellen där V2 och von Braun spelar stor roll. Det förvånar mig att inget svenskt förlag nappat på denna lysande och prisbelönta deckaren. Den var inte svår på norska. Rekommenderas varmt istället.

EN MODERN KLASSIKER – ANNA SEGHERS: TRANSIT

Publicerat den av

Anna Seghers (1900-1983)
Transit
Övers: Jens Christian Brandt
317 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Visst är det en njutning när man stöter på en roman som fångar uppmärksamheten och väcker lässuget redan i första stycket. Transit gjorde det för mig. Du märker att du är i händerna på en författare som kan skriva och du vill bara fortsätta.

Anna Seghers var ett aktat namn i DDR och ordförande för landets författarförening mellan 1952-1978. Hon mottog det mycket prestigefyllda Georg Büchner Preis.

Transit kom ut 1944 och är delvis självbiografisk. Seghers flydde själv via Frankrike med sin familj till México under kriget.

Å nej, kanske du tänker. Ytterligare en bok om andra världskriget. Och det är sant. Det är det men inte så mycket om kriget som om konsekvenserna för de som behövde lämna sina hem och sitt land av olika skäl. Det som på engelska kallas ”collateral damage”. De civila som skadas av krigets konsekvenser. Transit är ingen blodig och brutal krigsskildring utan snarare psykologiskt porträtt av en gupp människor som hamnade i kläm med ibland fasansfulla konsekvenser.
Tyvärr är bokens tema åter mycket aktuellt. Det gör det till en läsning som berör mer än den gjort för ett par år sedan.

Nu har favoritförlaget Nilsson förlag gjort ytterligare en kulturgärning och ger ut en rykande färsk översättning i vacker svensk språkdräkt signerad Jens Christian Brandt.

Vi får följa en namnlös ung tysk som flytt från ett koncentrationsläger. Genom en tillfällighet kommer han i Paris över en väska som tillhör en författare, Weidel, som är död. I väskan finns det handlingar som kan hjälpa honom att fly landet.
Han tar sig igenom Frankrike och hamnar till slut i Marseille. Under andra världskriget var det den enda hamn i Frankrike som inte tyskarna kontrollerade. Det fanns förstås ingen som helst möjlighet för alla flyktingar att komma med de få fartyg som avseglade. De hamnade i ett slags limbo där hela deras liv, alla samtal och drömmar handlade om att få ett visum. Men det var inte bara så enkelt:
Man fick räkna med att det skulle ta lite tid att lämna detta eländiga landet. Risken var att visumet hann gå ut. Man hade visserligen skaffat visum och betalat biljetterna. Men det fanns inget fartyg som tog en direkt till målet.Man var tvungen att passera andra länder på vägen som krävde transit visum

Väl i Marseille driver romanens huvudperson runt bland alla andra flyktingar, dricker kaffe och samtalar. Även han hamnar i samma limbo där han gör tafatta försök att lämna Marseille utan att egentligen vilja. Han börjar i sina försök att fly utge sig för att vara Weidel.
En dag rycks han ur apatin. Han får se en kvinna som han inte kan släppa och blir blixtförälskad i. Tyvärr är hon inte ensam. Saker och ting kompliceras ytterligare när det visar sig vara Weidels fru, som är ovetande om att hennes make är död. Deras vägar korsas och ett triangeldrama uppstår.
Mer vill jag inte skriva om handlingen som kan låta lite banal. Och denna fina roman är allt annat än banal.

Seghers prosa är både filmisk och med en drömlik karaktär. Jag vet inte om det är det suggestiva fotot på omslaget av Boris Lipnitzki som gjorde att jag såg hela boken som en svartvit film från 40-talet. Som Casablanca med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman.

Byråkratin beskrivs med samma undanglidande känsla som hos Kafka. De stackars flyktingarna vandrar runt mellan olika konsulat där de väntar i timmar i olika köer för att få de olika intyg och papper som behövs. Och det gäller som sagt att då dem i rätt tid och ordning så att inte något av dem hinner gå ut. Dessutom måste du hela tiden ha ett aktuellt intyg på att du var på väg från Marseille annars får du inte vara kvar i staden. Det var ett tröstlöst arbete som ofta resulterade i ingenting.
Och mitt detta kaos finns så berättar Seghers en skir historia om kärlek med förhinder.

Transit är en stillsamt gripande roman. Det utgår ett lyster från texten. När jag satt och gick igenom romanen någon dag efter avslutad läsning gjorde lystern från orden att jag ville läsa den igen. Jag kan mao varmt rekommendera denna moderna tyska klassiker.

Nilsson förlag har tidigare givit ut en annan mycket bra roman på samma tema. Dola de Jongs Åkern är världen.
Under våren kommer de att ge ut Seghers roman Det sjunde korset.
Transit har för övrigt blivit film i regi av fine regissören Christian Petzold.

Nöjsam läsning.

NÄR LÄSTE DU EN ROMAN FRÅN INDONESIEN SENAST? – EKA KURNIAWAN: TIGERMANNEN

Publicerat den av

Eka Kurniawan (1975-):
Tigermannen
”Lelaki Harimau”
Utgiven 2004
På svenska 2020
Översättning: Stefan Denarek
233 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

För ett par år sedan introducerade det modiga förlaget Nilsson förlag den indonesiske författaren Eka Kurniawan på svenska med tegelstenen Skönhet är ett sår. Jag läste den med stort nöje. Läs mer här. Det är en bred berättelse fylld av med ett stort persongalleri, magiska händelser och med Indonesiens brutala historia som en fond.

Tigermannen å andra sidan är en relativt kort roman med ett litet persongalleri, tät och välskriven. Den fångar dig från första sidan och håller dig i ett grepp ända till slutet. Den betecknas som lite av thriller men det är för mig av underordnad karaktär och inte det som gör romanen läsvärd.

Eftermiddagen när Margio dödade Anwar Sadat var Kyai Jahro förnöjt upptagen med fiskarna i sin damm, med inget annat sällskap än de saltstänkta dofterna som blåste mellan kokospalmerna och höga toner från havsbruset, resterna av en storm som kröp förbi sjögräs, eldkronor och korallbuskar (sid.7)

Detta är den suggestiva första meningen i romanen. Även denna gång är det Stefan Denarek som står för den vackra svenskan. Det är knappast inledningen på en deckare.
Kurniawan har direkt placerat oss i den lilla byn någonstans vid en kust någonstans i Indonesien. Den förblir namnlös.

När polisen fångar Margio förklarar han sig genast skyldig.
Det var inte jag sade Margio lugnt och troskyldigt. “Det var tigern i min kropp,” (sid. 53)

Medan myter och folktro var en betydligt större komponent i Skönhet är en sorg är det mycket mer återhållet här. Det är inte tigern som är det viktiga eller ens något märkligt. Det är bara en förklaring så god som någon till varför Margio gjorde det han gjorde.
Sedan går vi tillbaka i Margios liv där han växer upp i byn med en far som han alltmer avskyr och en oerhört förtryckt mor. Det är en intim skildring av bylivet och människorna i hans omgivning. Utan påklistrad exotism.
Och där finns Maharani som är så vacker att Margio, den modige vildsvinsjägaren, helt tappar målföret och blir som förstenad när hon förklarar honom sin kärlek.
Sakta skruvas berättelsen åt och Margio drivs till det brutala mord som är romanens utgångspunkt. Det är hjärtskärande att läsa.

Som jag skrev i texten om Skönhet är en sorg är Kurniawans stjärna i stigande. För Tigermannen fick ha Financial Times Emerging Voices Fiction Award och var med på “the Short list” till Man Booker International Prize. Han har nämnts som en möjlig första nobelpriskandidat från en mycket folkrik del av världen som aldrig fått det nämligen Sydostasien. Bara Indonesien har ju över 250 miljoner invånare.

Oavsett ett eventuellt Nobelpris, är du nyfiken på att ge dig på en resa utanför allfartsvägarna har du med Kurniawans båda mycket välskrivna böcker många spännande, underhållande och givande stunder i läsfåtöljen framför dig.

Tack för recensionsexemplaret.

FÖRSTA BOKEN I SERIEN OM JASON LAMB – MICK HERRON: SLÖA HÄSTAR

Publicerat den av

Mick Herron (1963-)
Slöa hästar
”Slow Horses”
Utgiven 2010
På svenska 2020
Översättning Gabriel Setterborg
367 sidor
Modernista
När River Cartwright gör bort sig ordentligt under en operation hamnar han på Slough House och blir en “slö häst”. Slough House är inte ett hus och det ligger inte i orten Slough, en stad som engelsmännen drivit med sedan lång tid tillbaka.
Poeten John Betjeman (1906-1984) skrev under andra världskriget:
Come friendly bombs and fall on Slough!
It isn’t fit for humans now,
There isn’t grass to graze a cow.
Swarm over, Death!

Ricky Gervais satte staden på kartan genom att The Office utspelar sig där. Vem minns inte den gråa och trista stadsbilden som visades i början av varje avsnitt.

Slough House inte heller ens ett hus utan ligger i en anonym kontorsbyggnad i Finsbury i London. Där hamnar alla de som på olika sätt gjort bort sig på MI5 (https://www.mi5.gov.uk/) och som anses vara hopplösa fall. De blir “slöa hästar”. De sitter och skyfflar papper dagarna i ända. Arbetsgivaren hoppas att deras erbarmligt tråkiga arbetsuppgifter skall få dem att säga upp sig.

Det är en udda samling män och kvinnor som trots det tappert hänger sig kvar. Några för brist på annat, andra för att de har ett fåfängt hopp om att få återvända till Regents Park, MI5:s huvudkontor.
De leds av den sliskige och kraftigt överviktige Jackson Lamb som har en garderob som får en obäddad säng att se stilig ut. Lamb lägger gärna av en brakare när han pratar med sina medarbetare som han både föraktar och värnar om. Vad Jackson Lamb har gjort för att hamna i detta avstjälpningsplats för misslyckade spioner är något som sysselsätter hans medarbetares tankar.

När en ung man kidnappas av en högerextrem sekt och kidnapparna lägger ut en film på Youtube att de kommer halshugga honom blir det hög aktivitet hos MI5. Men Jackson Lamb och hans föredettingar får information som ger vid handen att den officiella förklaringen till varför han kidnappats inte håller. De börjar följa sina egna spår och krockar snart Regents Park. Det visar inbegripa politiskt falskspel på hög nivå.

Slöa hästar kom ut 2010 och är den första i en serie böcker om gruppen på Slough House. Den var nominerad CWA Ian Fleming Steel Dagger Award. Mick Herron är numer en ordentligt hyllad författare. På bokomslaget citeras tungviktaren Val McDermid som kallar Herron “vår generations John Le Carré. Lever boken upp till dessa förväntningar? Absolut. Det är mycket välskriven och tät deckare. Herron har också en svart humor som fick mig att gapskratta flera gånger.

Skickligt klipper Herron ihop en historia om jakten på den unge mannen, det politiska spelet och de enskilda ödena. Det är lite av en kollektivroman men Herron lyckats mejsla fram alla dessa personer så de bli levande individer. Trots att det var 10 år sedan den kom så är den politiska konflikten med terrorister och sociala medier lika aktuell
Dessutom lyckas han med det viktigaste. Det är helt enkelt väldigt spännande och för att använda en klyscha svårt att lägga från sig boken när man väl börjat på den.
Vi ska vara glada att Modernista äntligen ger oss svenska läsare Herron i en fin översättning av Gabriel Setterborg. Jag kommer ha svårt att vänta på att andra delen Dead Lions, belönad med CWA 2013 Goldsboro Gold Dagger för årets bästa kriminalroman, kommer på svenska.
Det är obegripligt att det tagit 10 år för innan han översatts. För dig som är intresserad av bra kriminallitteratur, här har du en godbit.

Just håller Slow Horses att spelas in med Gary Oldman som Jackson Lamb. Det tror jag är ett mycket bra val.
Tack Modernista för recensionexemplaret.

EN ITALIENSK ÅTERUPPTÄCKT – GIORGIO BASSANI: INNANFÖR STADSMUREN

Publicerat den av

Giorgio Bassani (1916-2000)
Innanför stadsmuren
”Dentro le mure”
Utgiven 1993
På svenska 2020
Översättning Johanna Hedenberg
190 sidor
Modernista förlag

Giorgio Bassanis författarskap är inte stort men han är ett mycket respekterat namn i den italienska 1900-talslitteraturen. I min ungdom gav det enastående förlaget Coeckelberghs ut några av hans romaner på svenska. Jag tror jag läste en eller två men det är inget som sitter kvar.

Nu har Modernista börjat att ge ut honom. Tidigare har de givit ut den roman som räknas som hans mästerverk, Den förlorade trädgården (Il giardino dei Finzi-Contini).
Nu går de vidare med Innanför stadsmuren som består av 5 fristående berättelser. De kom ut 1956 under namnet Cinque storie Ferraresi. För den boken fick Bassani Premio Strega, det kanske finaste litterära priset i Italien. Bassani reviderade sedan berättelserna och de kom åter ut 1973 under namnet Dentro le mura. Det är den versionen som Johanna Hedenberg, känd sina översättningar av Elena Ferrante, har klätt svensk i språkdräkt. Så vitt jag kan bedöma han hon gjort ett mycket gott arbete.

Bassani växte upp i den lilla italienska staden Ferrara i Emilio-Romagna som ligger i norra Italien. Det är en relativt liten stad (ca 130 000 invånare) fylld av renässansarkitektur. Sedan 1995 finns staden med på Unesco världsarvslista. Det är till denna lilla, av en mur inringade, stad som Bassani tar oss.

Det är fem olikartade berättelser. De utspelar sig under första halvan av 1900-talet med en tonvikt på tiden före och under andra världskriget när fascisterna härjade i Ferrara.
När man läst boken känns det nästa som om jag varit på en resa i staden. För på många sätt är Ferrara huvudpersonen. Likt en filmare sveper Bassanis skarpa blick över staden, ner i dess trånga gränder och in i de hus där personerna i berättelserna bor.

Bassani kommer från stadens judiska kommunitet vilket löper som en tråd genom berättelserna. Det är berättelser som berör kärlek över klassgränser och religioner, om en socialistisk lärarinna som sitter i husarrest hos sin syster, om den första massakern i Ferrara där 11 personer mördades och kampen mot fascismen. Men det är inga raka berättelser, de vindlar sig fram.

Den starkaste berättelsen för mig är En minnestavla på Via Mazzini om den judiske mannen som oväntat återvänder från koncentrationslägren och som genom sin blotta närvaro tvingar Ferrara-borna att blicka tillbaka på hur de betedde sig under kriget.

Bassani började sin bana som poet. Gick vidare med att försöka skriva lite kortare berättelser. I boken Judiska hödöfter som Coekelberghs gav ut 1980, och som visade sig stå i min hylla, skriver Bassani om hur han slitit med dessa fem korta berättelser. Den första Lida Mantovani är på ca 40 sidor. Det är berättelsen om arbetarflickan som förälskar sig i en aristokratisk judisk slarver, blir gravid och övergiven men räddas av en betydligt äldre bokbindare som förälskat sig i henne. Den höll han på med under nästan 20 år.

Det märks att Bassani är en omsorgsfull författare. Han är inte de stora åthävornas man. Han är en utsökt stilist. Bassanis meningar är skarpslipade, trots att de ofta är långa, lite vindlande och bland lite gammalmodiga i sin snirklighet.

Trots att jag många gånger njöt av språkbehandlingen och Bassanis förmåga att måla upp Ferrara och dess invånare var det också en bok som ibland gled mig lite ur händerna. I hans detaljrikedom och med de svepande kameraåkningarna tappade jag ibland den dramatiska nerven i berättelserna. Fick läsa om stycken ibland inte för att de egentligen var svåra utan bara för jag tappade bort mig.

Den andra berättelsen, Promenaden före middagen, om mesalliansen mellan Elia, en judisk läkarstudent, och Gemma, en enkel bondflicka, som tvingas gifta sig när hon blir gravid, slutar med dessa rader. Det är kvinnans syster som berättar. Hon sitter och pratar med Elia. Gemma är död sedan flera år.
”Men såg han henne egentligen? Såg han henne verkligen. Det var ett egendomligt uttryck han hade i ögonen just då, stackars Gemma. Kanske var det just så han betraktat saker och människor sedan morgonen efter den kväll då han lovat gifta sig med hennes syster – uppifrån och på något vis utanför tiden. (sid. 76)

När jag läste det tänkte jag att det är just på det sättet Bassani skriver, ”uppifrån och på något vis utanför tiden”. Med sitt helikopterperspektiv levandegör han skickligt en liten norditaliensk stad under en svår period under det hittills värsta sekel mänskligheten upplevt. Det är inte illa det.
Trots mina reservationer är det inte ut tal om att Bassani är mycket läsvärd författare

Tack för recensionsexemplaret.

 

EN UNGERSK MODERN KLASSIKER – MAGDA SZABO: DÖRREN

Publicerat den av

Magda Szabó (1917-2007)
Dörren
”Az Ajtó”
Utgiven 1987
På svenska 2020
Översättning: Eva-Teresia Lundberg
och Maria Ortman
300 sidor
Nilsson förlag

En ungersk upptäckt. Det är vad Magda Szabó är för mig. En upptäckt som ger mersmak. På omslaget till hennes storartade roman Dörren citeras den amerikanska författaren Claire Messud. “Den har förändrat synen på mitt eget liv. Ett fullkomligt uppriktigt och nyansrikt verk.”
Jag vet inte om Messud hade läst Dörren när hon skrev Kvinnan på övervåningen som jag skrev om när den kom på svenska. Det är också en mycket stark roman om två kvinnor från olika delar av samhället som möts och vars relation leder till en katastrof.

Nilsson förlag har återigen hittat en mycket bra författare som de glädjer oss med. I höstas gav de ut Szabós roman Izas ballad, tidigare utgiven på svenska under titeln I all oskuld. Nu kommer Dörren som anses vara ett av hennes främsta verk.
Magda Szabó är en älskad författare i sitt hemland Ungern. Hennes verkslista är lång. Hennes mest populära bok Abigail blev också en mycket uppskattad tv-serie.
Szabó var gift med med författaren och översättaren Tibor Szobotka (1913-1982) som bla översatte James Joyce till ungerska.

Magda Szabó Foto: Petöfi Literary Museum

Jag drömmer sällan. När det händer brukar jag vakna med ett ryck, badande i svett. Så lägger jag mig ned igen, och medan jag väntar på att hjärtat ska lugna sig grubblar jag över nätternas obetvingade magi. Som barn och ung hade jag varken behagliga eller obehagliga drömmar; det är bara ålderdomen som om och om igen låter det förflutna välla mot mig: denna hårt packade fasa av avlagringar från förr, så skrämmande för att den är kompaktare och mer tragisk än någonting jag hade kunnat uppleva i verkligheten. För det som får mig att vakna har aldrig hänt. (sid. 5)

Så inleds romanen. Den som talar är romanens röst, den framgångsrika författaren. I en återkommande mardröm kan hon kan inte öppna dörren för att släppa in sjukvårdspersonalen som skall skall komma in till hennes sjukling.

Men skriver hon: En gång så öppnades en dörr för henne av en person som
inte ens skulle öppnat den om hustaket stod i lågor över henne. Jag var den enda med makt att rubba låset; hon som vred om nyckeln trodde mer på mig än på Gud och i det ödesdigra ögonblicket trodde jag också att jag var en gud
(sid 6.)
Den kvinnan var Emerentia, deras hushållerska under 20 år.
Hittills har jag levt modigt, och förhoppningsvis får jag dö på samma sätt, modigt och utan lögner men det förutsätter att jag säger det rakt ut: det var jag som dödade Emerentia. Det kan ingen ändra på: inte ens det faktum att jag inte alls ville förgöra henne, utan rädda henne. (sid. 7)

Berättelsen inleds med att författarinnan och hennes man har fått en större lägenhet. Hennes karriär som legat på is i tio år börjar ta fart. (Szabó själv var under en period stämplad som fiende till staten och fick inte ge ut sina böcker.) Hon vill ha hjälp med hushållet för att kunna koncentrera sig på sitt författarskap.
In i deras liv kommer Emerentia som bor i ett hus tvärs över gården. Det är en tjänstebostad som Emerentia har fått för att hon är vaktmästare och fixare i området. Emerentia, denna starka och intelligenta kvinna, accepterar att börja arbeta hos dem. Om hon inte hade uppskattat dem hade hon bara vänt dem ryggen. Hon vet sitt värde.

De första åren är deras relation mycket distanserad men det kommer att förändras av skäl som du själv får läsa dig till. Emerentia är en arbetshäst med järnfysik som sliter dygnet om och gör ett oerhört gott arbete. Men hon är en gåta.
Författaren blir mer och mer intresserad eller snarare besatt av denna kvinna med mycket stark integritet. Emerentia som inte vill ha någon hjälp men samtidigt hjälper alla, som föraktar alla med makt men samtidigt har en stor makt över alla hon möter, föraktar religion (författarinnan är djupt troende) men i sitt liv lever mer som en kristen än de flesta kristna.

Och hon är hemlighetsfull. Ingen får komma in i Emerentias hus. Dörren är låst. Hennes sociala liv, som är stort, sker på verandan utanför. Ingen, inte ens hennes brorson, den enda släkting hon har i livet, har varit där. Vad kan det vara hon gömmer? Hur ser hennes historia ut?

Romanen berättas helt utifrån författaren perspektiv. Det finns knappt någon dialog. Trots ett relativt brett persongalleri så är de i skymundan, även hennes man. Romanen är snarast som ett tätt kammarspel mellan två mycket olika individer som både älskar och hatar, hyllar och rackar ned på varandra, indragna i en lång envig. De helt beroende av varandra samtidigt som kriserna och brotten är många.

Det är som Messud skriver ett “uppriktigt och nyanserat” verk. Jag skall inte ge mig in på att försöka beskriva det mer i detalj. Jag hoppas istället på att jag kan få dig tillräckligt intresserad för att läsa boken. Som framgår av citaten är Szabó en mycket god stilist med en elegant prosa som borrar sig ned i djupen. Hon bygger skickligt upp karaktärerna och håller en stark psykologisk spänning vid liv hela boken igenom ända till det omtumlande slutet. Det finns ett sug i texten som är svårt att motstå. Det är helt enkelt en mycket bra roman.

Dörren blev kanske den sista översättningen för Maria Ortman, en av våra mest välrenommerade översättare. Hon hann aldrig avsluta den innan hon avled. Arbetet togs över av Eva-Teresia Lundberg. Tillsammans har de gjort, såvitt jag kan bedöma, ett mycket fint arbete.
När den översattes till franska vann romanen 2003 det prestigefyllda Prix Femina Etrangér.

Dörren har filmatiserats i regi av Istvan Szabó, som mig veterligen inte är släkt med författaren. Szabó är ett stort namn inom europeisk film och har bland annat regisserat mästerverket Mephisto efter en roman av Klaus Mann. Det får gå ett tag men sedan vill jag gärna se filmatiseringen.

Jag är oerhört imponerad av förläggaren Henrik Nilssons förmåga att hitta spännande författarskap. Jag har läst flera av förlagets böcker och lägsta nivån är mycket hög. Szabó hör till en av de finaste läsupplevelser förlaget givit mig.
Till min glädje har Henrik berättat att de även kommer att ge ut Abigail.

Låt oss hoppas att denna fina författare får många svenska läsare.

Tack för recensionsexemplaret.

ETT LYSANDE REPORTAGE OCH VINNARE AV ORWELL PRIZE FOR POLITICAL WRITING 2019 – PATRICK RADDEN KEEFE: SÄG INGET : EN SANN HISTORIA OM MORD OCH TERROR PÅ NORDIRLAND

Publicerat den av

Patrik Radden Keefe (1976):
Säg Inget – En sann historia om mord och terror på Nordirland
Utgiven 2019
På svenska 2020
Översättning: Bengt Ohlsson
388 sidor
Bonniers

När engelsmännen röstade för Brexit var det inte många som tänkte på konsekvenserna för Nordirland, den lilla delen av Storbritannien bestående av sex landskap med en mycket våldsam historia. Vad jag läst mig till efter omröstningen verkar det hos de styrande i Westminster finnas ett fundamentalt ointresse för och mycket liten kunskap om Nordirlands komplexa situation. Irlands-frågan har också seglat upp den kanske svåraste nöten att knäcka i förhandlingarna.

Under min barndom på 70-talet var konflikten i Nordirland ofta på nyheterna. Ett inbördeskrig där bomber detonerades och många mördades. Det var en konflikt jag aldrig riktigt förstod mig på. Ända fram tills nu.

Den amerikanske journalisten Patrick Radden Keefe, som vanligtvis arbetar på The New Yorker, har förvisso en liten del irländskt påbrå men det var inte det som gav honom impulsen att skriva detta enastående reportage. Nej, det var en tidningsnotis som fångade hans intresse och blev början till ett flerårigt forskningsarbete. Resultatet blev en bred berättelse om The Troubles som det 30-åriga inbördeskriget kallas.

På Nordirland är huvuddelen av befolkningen protestanter och vill tillhöra Storbritannien. På Irland är de flesta katoliker och vill ha ett enat Irland. Konflikten på ön har djupa rötter som går långt tillbaka. Radden Keefe skriver:
I familjen Price – liksom i hela Nordirland – pratade man om forna tiders strider som om det vore förra veckan. Därför kunde det vara svårt att nagla fast en bestämd tidpunkt när stridigheterna mellan England och Irland började, Det var rent av svårt att föreställa sig ett Irland före det som familjen Price kallade ”saken”. Det spelade ingen roll vart man sökte sig i historien, den fanns alltid där. Den var äldre an konflikten mellan protestanter och katoliker; äldre än den protestantiska kyrkan. Man kunde gå tusen år tillbaka i tiden, till de normandiska erövrarna som for över Irländska sjön på 1100-talet, på jakt efter nya marken. Eller till Henrik VIII och 1500-talets Tudorstyre, som befäste Irlands underordning. Eller till de protestantiska emigranterna från Skottland och norra England som sökte sig till ön under 1600-talet och upprättade plantager där den gaelisktalande befolkningen blev trälar på marker som förut varit deras egna.

Men för familjen Price var påskupproret 1916 den avgörande händelsen när irländska upprorsmän ockuperade postkontoret i Dublin och utropade en fri och självständig republik. (sid. 22)

Boken tar sin början 1969. Under 50–60 talet förde IRA en relativt lugn tillvaro. Men 1969 brakade helvetet loss. Det som satte igång det kallades Slaget om Bogside. Varje sommar marscherade lojalisterna (protestanterna) genom det katolska Derry (som protestanterna kallar Londonderry) för att hedra de protestanter som 1689 stängde stadens grindar för den katolske kungens styre. Den årliga protestantiska provokationen brukade inte besvaras. 1969 blev den besvarad och upploppet som följde spred sig snabbt över hela Nordirland och blev inledningen till det mycket våldsamma inbördeskriget.

En av konsekvenserna av konflikten var att Belfast tydligt delades upp. Det satte upp så kallade ”fredsmurar” som delade staden i katolska och protestantiska områden. Du rörde dig helst inte på ett område som tillhörde den andra sidan.

I ett försök att rensa slummen byggdes det under slutet av 60-talet upp nya bostadsområden bl.a. Divis Flats. Det var ett lyft för många fattiga familjer att få en lägenhet i området. Tyvärr var husens kvalitet var mycket låg och området blev efter ett tag lite av ett ghetto. De som bodde där var nästan uteslutande katoliker och det blev en knutpunkt för IRA:s väpnade motstånd.
Det var i Divis Falls som den 38-åriga 10-barnsmamman och änkan Jean Conville 1972 fördes bort för att aldrig komma tillbaka. Hennes försvinnande och frågan vad som hände henne är utgångspunkten för Radden Keefes bok.

Katolikerna på Nordland var diskriminerade. Deras möjligheter till bra utbildning, jobb mm var mycket sämre än för protestanterna. Studenterna på Queens University i Belfast, både protestanter och katoliker, blev inspirerade av protestvågorna runt om i Europa och världen. De ville fredligt protestera mot det som de såg som motsvarigheten till apartheid i Sydafrika.
Samtidigt började en ung generation tycka att IRA:s väpnande kamp och glorifieringen av alla hjältar i det förgångna var lite passé. Nog skulle man kunna komma fram på en mer fredlig väg.

Samma år 1969, i en fredlig protestmarsch från Dublin till Derry arrangerad av studenterna på Queens University, blir de utsatta för stenkastning av lojalisterna. Många skadas och det blir för Dolours Price en vändpunkt. När hon såg det glödande hatet i lojalisternas ögon förstod hon att det aldrig kunde ske någon förändring på fredlig väg.
Dolours och hennes syster Marian, som kommer från en mycket hängiven republikansk familj, väljer att ansluta sig till den väpnade kampen. Dolours blev den första kvinnliga frontsoldaten i IRA. Hon var också den som gav impulserna till att börja spränga bomber i England istället för på Nordirland. Deras bomber skadade endast lokalbefolkningen, deras landsmän, vilket ändå inte gav önskad effekt hos politikerna i London.
Dolours och Marian genomförde senare en hungerstrejk som gjorde dem legendariska i republikanska kretsar.

Nordirland är en liten landsdel där alla känner alla. Dolours och Marian kände redan som unga den person som kom att bli ansiktet utåt i den politiska kampen, Gerry Adams. De kände även Brendan Hughes som var Adams parhäst men också hans motsats.
Adams var intelligent, vältalig med en modulerad baryton och en skicklig strateg. Hughes däremot stod för operationerna. Bankrånen för att dra in pengar till verksamheten, kidnappningar, mord på de som skvallrade eller bröt mot någon av IRA:s regler m.m.

När inbördeskriget eskalerade skickade London allt mer militärer och polisen förstärktes. Det var dock inget som katolikerna blev gladare av. Både militären och polisen var primärt protestantisk och tittade ofta åt ett annat håll. För katolikerna var de protestanternas förlängda arm och inte att lita på. Kriget bara fortsatte att eskalera.

Radden Keefe skildrar i boken processen från insikten att det våldsamma kriget inte får önskat resultat till hur den slipade Gerry Adams till slut lyckas få det till att övergå till en politisk process. Den processen som leder till fredsavtalet The Good Friday Agreement 1998.
Avtalet sågs av många inom IRA som ett svek. Allt annat än att kapa banden helt med Storbritannien var ett svek. Många av IRA:s soldater frågade sig om det då verkligen var värt det.
Alla mord, alla bomber, allt lidande utan att vi kapar banden till fienden i öster?
Efter att ha lämnat IRA var det många som led av posttraumatiskt stressymptom (PTSD) och sjönk ned i olika former av missbruk.

Radden Keefe. skriver ”Genom att fläta samman Jean Conville, Dolours Price, Brendan Hughes och Gerry Adams liv ville jag berätta om folk radikaliseras i sin kompromisslösa hängivelse till ett ideal, och hur individer – och ett helt samhälle – försöker förklara det politiska våldet när de väl har gått igenom prövningen och äntligen har tid att tänka efter” (Sid 367)

Porträttet av Gerry Adams är mycket fascinerande. Adams säger att han aldrig tillhört IRA vilket alla som var inblandade sade att han självklart var. Redan när Adams var i 20-årsåldern var det hans godkännande som låg bakom många av de operationer som IRA genomförde. Men Adams bara gled undan alla frågorna från journalisterna.
Hans vän Brendan Hughes sade, efter att deras vägarna skiljts i vredesmod, att Adams är en sociopat som har mycket blod på sina händer.
Samtidigt säger Radden Keefe att eftersom det var ett brott som ledde till fängelse att erkänna att man varit medlem i IRA var Adams förnekande något som gjorde fredsprocessen möjlig. För London hade inte förhandlat med en terrorist.

Patrick Radden Keefe Foto: Phil Montgomery

Det är i mitt tycke en helt lysande bok Radden Keefe har skrivit. Med en djup kunskap och oerhört mycket research får vi en ingående berättelse om konflikten. Många är de personer om Radden Keefe pratat med. Det är inte något som är lätt gjort på Nordirland. Om du skvallrar kan du räkna med att du snart är död, även om du flyr landet. Det är vad bokens titel anspelar på.

Radden Keefe skriver med stor närvarokänsla om en mycket våldsam och komplex period. Jag befinner mig i 70-talets Belfast under läsningen. Persongalleriet är stort och vi kommer dessa fascinerande människor mycket nära. Jag blev oerhört gripen av boken och den förtjänar alla lovord den fått.

Jag kan förstå att Brexit skapar oro. Efter The Good Friday Agreement har livet återgått till något som liknar ett normalt liv. Nordirland har en god ekonomisk utveckling där den numer nästan osynliga gränsen har skapat goda förutsättningar. Men konflikten går som sagt djupt ned och långt tillbaka. Det finns all anledning att vara orolig över att det kan tändas en gnista.

Om du har det minsta intresse för Nordirland kan jag inte nog rekommendera denna bok. Eller om du bara vill läsa ett oerhört välskrivet och gripande reportage.
Jag kan svårligen tänka mig att jag kommer läsa en lika bra facklitterär bok under 2020. Årets bok redan nu? Ja kanske det.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200413

VINNARE AV PREMIO BAGUTTA 1990 – FLEUR JAEGGY: TUKTANS LJUVA ÅR

Publicerat den av

Fleur Jaeggy (1940-)
Tuktans ljuva år
”I beati anni del castigo”
Utgiven 1989
På svenska 1994
Övers: Viveca Melander
109 sidor
Nilsson förlag

Fleur Jaeggy är ett okänt namn för mig. Men inte för Nilsson förlag som nu ger ut två tunna volymer av henne. Dels en återutgivning den prisbelönta Tuktans ljuva år från 1989 och dels romanen Proleterka från 2003.
Jaeggy föddes i Zürich 1940 men skriver uteslutande på italienska. Hon har bott i Italien sedan många år där hon har fått flera litterära utmärkelser.

Romanen inleds med dessa rader:
När jag var fjorton år var jag elev på en internatskola i Appenzell. Det var trakter där Robert Walser tog många promenader när han var intagen på mentalsjukhus i Herisau, inte långt ifrån vår skola. Han dog i snön. Vi kände inte till författaren. Och inte heller vår litteraturlärarinna kände till honom. Ibland tänker jag att det skulle vara vackert att dö så där, efter en promenad, sjunka ned i en naturlig grav, i snön, i Appenzell, efter nästa 30 år på ett mentalsjukhus. (sid. 5)

Redan i första meningen, av denna självlysande svarta diamant till text, sätter Jaeggy tonen. En vacker och komprimerad prosa, en svartsyn och en svart humor, vuxenvärldens oförstående, den unga människans tankar om livet och fasa/fascination för döden.

Roman har självbiografiska drag. Jaeggy bodde själv på internatskolor i sin barndom. Och det är ingen rolig miljö. Den är vacker och perfekt på ytan. Tomheten och ensamheten hos barnen, som välsituerade föräldrar lämnar in till dessa fängelseliknande anstalter, är stor. Det är övergivna barn.

Denna kortroman skildrar mötet mellan berättaren och Frederique, en elev som kommer när berättaren bott på internatet ett par år. Hon fascineras av den svala, kontrollerade och begåvade Frederique som är både beläst och kan spela Beethoven på piano. Frederique avvisar henne först men vänskap eller någon form av kärlek uppstår. Men den är inte okomplicerad. På det slutna internatet skapas ett psykologiskt tryck, där makt, dominans och hierarkier både styr och förstör relationer. När sedan den vackra och lättjefulla Micheline kommer till skolan sätts en boll i rullning som gör att berättaren förlorar det som är det viktigaste i hennes liv.

Jag skall villigt erkänna att det är svårt att skriva om denna mycket vackra och täta text. Prosan är som slipade vassa knivar. Under ytan ligger hela tiden hotet, djupet och döden. Ofta drar den emot prosadikten. Den är ofta absurd. Vissa scener får mig att undra om det är en dröm eller en verklig händelse. Det är en text som går att läsas mer än en gång.

Fleur Jaeggy

Jaeggy är ingen insmickrande författare. Jag läste att hon var god vän med den store österrikiske författaren Thomas Bernhard. Jag kan tänka mig att de har mycket gemensamt i deras skoningslösa svartsyn.
Med kunskapen om deras vänskap kunde jag inte låta bli att tänka på Bernhards självbiografiska skildring av tiden han var inlagd på sjukhus för sin lungsjukdom. Också en svartsynt skildring av en stympad barndom. (https://www.adlibris.com/se/bok/sjalvbiografierna-orsaken-kallaren-andhamtningen-kylan-ett-barn-9789186307882)

Med Fleur Jaeggy har Nilsson förlag återigen visat vägen till ett spännande författarskap.

BABYLON BERLIN DEL 2 – VOLKER KUTSCHER: DEN STUMMA DÖDEN

Publicerat den av

Volker Kutscher (1962-)
Den stumma döden
”Der stumme Tod. Gereon Raths zweiter Fall.”
Utgiven 2009
På svenska 2019
Översättning Ola Wallin
608 sidor
Ersatz

Lilla Ersatz förlag verkar ha dragit en vinstlott när de nu översätter romanserien om Gereon Rath. I Tyskland är den en mycket stor framgång. Volker Kutscher publicerade förra året den 8:e volymen i serien.

Jag såg tv-serien baserad på första boken på en maratonvisning på Göteborgs filmfestival. Det var så mastigt, slut vid halv två på natten!, att jag inte mindes alls hur mycket den avvek från boken när jag senare läste romanen. Den läste jag med stort nöje och skrev om den här.

När serien väl kom på SVT började jag se om den. Tyvärr störde jag mig till slut för mycket på avvikelserna från boken och att den var både smetigare och mer fylld av klichéer. Jag orkade endast med sju avsnitt.

Nu har del två i romanserien kommit. Den stumma döden.
Vi är i Berlin år 1930, ett år efter första delen. Filmbranschen är i en brytningstid. Ljudfilmen håller på att bryta in. Motståndet från de som inte vill göra ljudfilm, som tycker att det förflackar filmen, är kompakt.
En kvinnlig filmstjärna dör på en inspelning när en stor lampa faller ned flera meter från en ramp och krossar henne. Rath kopplas in då det ser ut att vara fuffens med i spelet. Kanske har en konkurrent iscensatt det.
En vildsint jakt på en evenetuellt förbrytare inleds. När sedan en filmstjärna till hittas mördas ökar pulsen ännu mer. Mer vill jag inte skriva om handlingen utan det får du läsa själv.

Jag såg verkligen fram emot att läsa Den stumma döden som förlaget så vänligen gav mig. Betygen på Amazon och Goodreads är mycket höga.
Jag vill absolut inte avskräcka er från läsning om ni uppskattade första delen, men tyvärr fungerade inte uppföljaren för mig. Varför? Kutscher får mig aldrig att tycka att själva mordgåtan är spännande. Han lyckas inte skapa ett tillräckligt psykologiskt tryck. Romanen är på lite över 600 sidor och en strängare redaktör hade kunnat förtätat berättelsen. Raths jakt på förövaren och hans problem med sin överordnande dras runt ett eller två varv för mycket.
När jag hade läst 100 sidor slog det mig att det var som att läsa ett seriealbum. Romanens gestalter kändes som tecknade figurer och Gideon Rath  som en rättskaffens Tin-Tin-figur. Därför drog jag lite extra på smilbanden när Rath 200 sidor senare får ansvar för en liten hund.

Eftersom jag inte fångades av spänningen lade jag märke till andra saker. Det blev tydligt att Kutschers prosa är relativt platt. Då och då är dialogen också pinsamt stolpig.
Personerna blir som sagt lite av pappfigurer och det sker ingen utveckling av dem under boken. Det är samma personer från början till slut. Allt detta hade jag kunnat förlåta om historien gripit mig och varit tillräckligt spännande.

Det var dock intressant att läsa om brytningen i filmbranschen. Och efter ett par resor till Berlin är det spännande att läsa om de platser och miljöer som Kutscher tecknar. Han får till 30-talets Berlin till liv, det är inte tu tal om det.

Det är bara att konstatera att för mig lyckades inte Kutscher följa upp sin lyckade debut med en roman på samma nivå. Jag blev både förvånad och lite ledsen över det under läsningen.
Boken håller nu på att filmas. Det tror jag däremot kan bli riktigt bra. För mycket av handlingen och vändningarna är mycket lämpade för en spännande tv-serie. Låt oss hoppas att det blir så!

 

EN EPOK OCH EN MAN I DESS MITT – ULF IRHEDEN: FRANS JOSEF – KEJSARE I KATASTROFERNAS TID

Publicerat den av

Ulf Irheden:
Frans Josef – Kejsare I Katastrofernas Tid
Utgiven 2018
365 sidor
Bokförlaget Perenn

För ett tag sedan blev jag kontaktad av det lilla förlaget Perenn som frågade om jag ville läsa en bok de, eller rättare sagt förläggaren Per Nilsson givit ut. Perenn är ett enmansförlag specialiserat på utgivning från Östeuropa. http://perenn.com/
En för mig okänd skribent Ulf Irheden hade skrivit en biografi över den siste store habsburgske kejsaren Frans Josef (1830-1916). Per frågade mig försynt om jag vill läsa och kanske skriva om den. Jag tackade ja.

När jag försökte finna information om den för mig okände författaren läser jag att han att är journalist, har en pol. mag. i historia, skriver lite för militärhistoriska Svärdet och Pennan och översatt bla Anthony Beevors berömda bok om Stalingrad. Men till min stora förvåning verkar han mest ha arbetat som reseledare för resor i Europa. Detta verkar mao vara hans debut som författare. Och det är en klart imponerande debut!

Det skall fan vara förläggare. Boken har inte, så vitt jag kan finna, recenserats i några tidningar. På förlagets hemsida citeras Sveriges Radios germanofil nummer 1, Gunnar Bolin när han i ett program säger ”… så man har ett fantastiskt tillfälle att lära sig mycket om detta stora kejsardöme, hur det gick under och varför, om man läser Joseph Roths underbara roman och sen den här jättefina biografin över kejsar Frans Josef också …” Där finns även ett citat av den svenska journalist och författare som troligen vet mest om Centraleuropa, den lysande essayisten Richard Swartz, som genom åren lär mig oerhört mycket om regionen och dess litteratur.
”med stor insikt om det väsentliga, säkert omdöme och njutbar stil har han [Ulf Irheden] lyckats med att på relativt begränsat utrymme få med en hel epok. Boken tillhör helt enkelt de allra bästa jag läst i ämnet.”

Eftersom jag själv inte har några större förkunskaper gör jag det lite lätt för mig genom att citera dessa herrar. Men utan att ha något att jämföra med kan jag konstatera att Irheden har skrivit en mycket underhållande, välskriven och kunnig bok om en hel epok.

När Frans Josef tillträdde som artonåring 1848 var hans rike mycket vidsträckt. Från Prag i norr, Karpaterna i öster, Trieste i väster och ned till Montenegro i söder. När han dog 1916 hade han genom ett sista beslut att förklara krig mot Serbien, efter ett helt liv med freden som främsta mål, varit orsak till att första världskriget inleddes. Det kriget slog sönder hela regionen och skapade motsättningar som beredde vägen för andra världskriget. En ödets ironi?

Tro inte att Frans Josef var den demokratisk och pacifist bara för att han verkade för fred. Det var fred på hans villkor. Det habsburgska riket var en etnisk kökkenmödding som Frans Josef försökte hålla på plats. Som kejsare var han en enväldig härskare som helst ville ha lugn och ro i sitt rike. Demokrati var inget för honom.
Men det var lättare sagt än gjort. Hans konservatism och rigiditet gjorde honom avog mot det nya.  Det visade sig bla i att han inte insåg de möjligheter som nya vapen och nytt strategiskt tänkande på slagfältet gav. Resultatet blev att flera krig både förlängdes och förlorades. Det kostade många hundratusentals människors liv.
Hans kejserlighet gick ända in i märgen vilket gjorde honom besatt av titlar, social rangordning och att allt gjordes enligt protokollet. För detta betalade han ett högt pris. Många är de mycket tragiska olyckor som drabbade hans familj som ett resultat av hans rigida moral och normer.

Allteftersom han blev äldre och allt mer av en institution så blev han också en anakronism. Det är dock intressant att för det österrikiska folket var han en symbol. När de i andra länder gav sig på kungahuset gav de sig i Österrike på politikerna. Har var kejsare i hela 68 år, mycket längre än medellivslängden vid den tiden. Han symbolvärde blev med tiden mycket starkt.

Det fina med Irhedens bok är hur han på så få sidor kan fånga en epok, en epok med många omvälvande förändringar. Han tar fram de stora linjerna inom politiken och kulturområdet. Samtidigt berättar han intressant och levande om det lilla livet, familjen och andra människor i Frans Josefs omgivning. Han växlar skickligt mellan de stora och små perspektiven och det finns ett bra driv i berättandet.

Irheden är mycket militärhistorisk intresserad. Skall jag rikta någon kritik mot boken var att jag hade svårt att hålla intresset uppe under de skildringar av olika slag med truppförflyttningar hit eller dit, som utgör en liten del av boken. Men det är bara en mindre anmärkning.

Om du har ett intresse för Europas historia under 1800-talet och framåt kan jag verkligen rekommendera denna bok. Den utveckling vi ser i Europa just nu har självfallet långa trådar tillbaka till denna tid.
Jag lärde mig mycket och hade roligt på den understundom hemska resan som Frans Josefs liv var. Irhedens bok är en helt enkelt ett stycke mycket välskriven och underhållande folkbildning.
Må den finna sin publik!

/reviderad 210811

 

FRIGYES KARINTHY: EN RESA RUNT MIN HJÄSSA

Publicerat den av

Frigyes Karinthy (1887-1938)
En resa runt min hjässa
”Utazás a koponyám körül”
Översatt från nederländskan av Ellen Berg
Utgiven 1937
På svenska 2018
280 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Nu har ett av mina favoritförlag givit ut ytterligare en pärla i sin klassikerserie Absint. För det är just vad En resa runt min hjässa av Frigyes Karinthy är. Frigyes Karinthy sa du?! Vem är det? Ja, det är det nog inte många i vår del av världen som vet. Jag undrade hur tusan förlaget hittat till denna bok. När jag sedan såg att den var utgiven i New York Review of Books klassikerserie blev jag mindre förvånad. Den kände läkaren och författaren Oliver Sacks höjer den till skyarna och har skrivit förordet till den amerikanska utgåvan.

Frigyes Karinthy runt 1930

Karinthy var en framstående ungersk journalist och författare. Han var känd för sina humoristiska parodier och längre fram under sin litterära karriär även för mer seriösa verk. Han är i Ungern också känd som Nalle Puhs översättare.

En dag sitter Karinthy på sitt favoritkafé och funderar på nästa litterära projekt. Han hör hur ett tåg dundrar förbi. Det hade kanske inte varit så mycket att orda om om det inte varit så att Budapest vid den tiden inte hade några tåglinjer. Tåget återkommer sedan varje dag vid kl. 19. Sedan börjar andra tecken på att allting inte står rätt till att yppa sig, synförändringar, kräkningar, svårigheter att hålla balansen.

Karinthy, som en gång i tiden studerade medicin och har många läkare i sin vida vänkrets, inser efter ett tag att det är en tumör. Och lika säker som han är på det, lika motsträvig är han på att ta reda på om det verkligen stämmer. Eller berätta för sin fru som är läkare verksam i Wien.

Till slut kan han dock inte komma undan. Efter många konsultationer med olika läkare  rekommenderas han att fara till Stockholm för att bli opererad av Herbert Olivecrona, den främste hjärnkirurgen i världen vid den tiden. En resa som räddar hans liv.

Den världsberömde Herbert Olivecrona

Det är fascinerande att följa vad som händer med honom både fysiskt och psykiskt när tumörens grepp hårdnar. Trots att det är svåra upplevelser han beskriver gör han det med så lätt hand att det inte blir för obehagligt att läsa om det.

Karinthy kan i detalj följa själva operationen, eftersom den görs med lokalbedövning. Det var i och för sig en läsning som fick mig att kippa efter andan! Som Martin Ingvar skriver i sitt efterord att på 30-talet var oddsen för att klara en tumöroperation inte de bästa.

Operationen skedde 1936, boken kom ut året efter.

1938 omkom tyvärr Karinthy i en stroke.

Detta låter ju inte som en bladvändare men det är det. Karinthy är en berättare och kåsör av klass. Det finns något ålderdomligt i sättet och stilen. Ibland som att läsa ett bättre kåseri i en veckotidning för många år sedan. Han är rolig, elegant och spirituell. Även mot slutet när texten mörknar. Paradoxalt nog läser jag ofta denna sjukdomshistoria med ett leende på läpparna.

Med Karinthy får vi förmånen att göra en mycket läsvärd en resa i det inre, men inte i en metaforisk mening, utan hur det upplevs när hela ens värld faktiskt förändras.

/reviderad 2010730

 

EN DJUPDYKNING I BERLINS UNDRE VÄRLD – VOLKER KUTSCHER: BABYLON BERLIN 1 – DEN VÅTA FISKEN

Publicerat den av

Volker Kutscher (1962-)
Babylon Berlin 1 – Den Våta Fisken
”Der Nasse Fisch”
Utgiven 2007
På svenska 2018
Översättning: Ola Wallin
560 Sidor
Ersatz förlag
Recensionexemplar

Det lilla förlaget Ersatz är inget jag förknippar med kriminallitteratur. Deras mycket intressanta utgivning fokuserar på litteratur från Ryssland och andra östeuropeiska länder. De ger ut böcker av kvalificerade författare och för de flesta av oss troligen helt okända. Jag har svårt att föreställa mig att många av deras böcker är kommersiellt framgångsrika. Därför var det var mycket glädjande när de fick belöningen för sin trägna utgivning av nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj.

Frågan är om de inte nu har ytterligare en kommersiell framgång på lut. Jag både hoppas och tror det. Den våta fisken är den första delen av serie historiska deckare om Gereon Rath av den tyske journalisten Volker Kutscher. De har blivit en stor succé i hemlandet där den sjunde delen nu kommer ut.

På senaste Göteborg Filmfestival var jag på en maratonvisning av hela tv-serien Babylon Berlin som bygger på Den våta fisken. Ingen mindre än Tom Tykwer (Spring Lola) ligger bakom denna den mest påkostade tv-serien i Tysklands historia. Du har verkligen något att se fram emot när den kommer på SVT.

Volker Bruch som Gereon Rath

Jag blev som sagt förvånad är jag såg att den skulle komma på ut på svenska på Ersatz. Att inte några av de stora förlagen snappat upp denna godbit. För det är just vad det är.

Romanen utspelar sig mellan 28.e april och 21e juni 1929. I ett Tyskland som bubblar av politiska motsättningar, demonstrationer, kravaller och smygande nazism kommer Gereon Rath till Berlin. Rath har arbetat som mordutredare i Köln. Dock gjorde han ett grovt misstag som han genom sin fars kontakter lyckades komma undan. Fadern såg till att Gereon nu hamnat hos sedlighetspolisen i Berlin. Det är ett steg nedåt och Gereon vill tillbaka till mordutredningarna.
Helt plötsligt yppar sig en möjlighet när två man bestialiskt mördas. Rath får tillgång till information som gör att han börjar inleda en egen spaning. Utredningen för honom in i Berlins undre värld med sin omfattande kriminalitet, droger, klubbar, poliskorruption m.m.

Det är bara att gratulera Ersatz till detta fynd. Kutscher har skrivit en mycket atmosfärrik, spännande och intelligent historisk deckare som höll mig, trots att jag sett serien, fången hela vägen. Prosan är klar och enkel utan vara tråkig. Och ut ur texten stiger detta fascinerande Berlin under Weimarrepublikens dödsdagar fram. Man kan nästan säga att staden är bokens egentliga huvudperson.

Jag hoppas att Ersatz fortsätter ge ut serien för jag vill läsa mer om Gereon Raths äventyr.
Nöjsam läsning.

/reviderad 210730

 

 

EN MÄSTERLIG BOK – FREDERIC DARD: BÖDELN GRÅTER

Publicerat den av

FRÉDÉRIC DARD (1921–2000)
Bödeln gråter
”Le bourreau pleure”
Utgiven 1959
På svenska 2017
Översättning: Fredrik Ekelund
200 sidor
Absint Noir
Recenisionsexemplar

Belönad med Grand prix de littérature policière

Bödeln gråter är den fjärde boken jag läser av Frédéric Dard. Ni som följer min blogg vet att jag är mycket förtjust i hans knivskarpa och samtidigt poetiska skrivna psykologiska små deckare. Dard, som är okänd i Sverige, är en klassiker i sitt hemland Frankrike.

Alla de lovord som jag öst över de tre tidigare böckerna gäller även här. Men Bödeln gråter är ännu bättre. En mästerlig bok.

Så här beskriver förlaget boken: På en lugn liten bergsväg i närheten av Barcelona kliver en kvinna plötsligt ut framför en bil. Föraren Daniel, en känd konstnär, stannar för att se vad som hänt och finner att hon är vid liv, men inte har något minne av vem hon är eller varifrån hon kommer. Han blir fascinerad av den unga kvinnan och bestämmer sig för att försöka hjälpa henne att minnas sitt förflutna. Det dröjer inte länge förrän Daniel inser att han blivit förälskad i henne, men allteftersom hemligheterna från hennes tidigare liv rullas upp förvandlas romansen mer och mer till en mardröm.

Mer utsökt precision mejslar Dard ut landskapet och personerna, konstnären Daniel och den mystiska Marianne vars minne och förflutna försvunnit när Daniel körde på henne. Den där krypande känslan av obehag infinner sig direkt. Sakta men säkert skruvar sedan Dard åt tumskruvarna när Daniel, som blivit oerhört förälskad i Marianne, till slut måste ta reda på vem egentligen hon är. Det blir en resa in i mörkrets hjärta.
Som vanligt hos Dard handlar det som en människa som blir besatt och den besattheten har ett pris, ett högt pris.

Kontrasten till en deckare jag avslutade häromdagen kunde inte vara större. Här händer nästan allt under ytan. Romanfigurerna är mångfacetterade och komplexa och berättelsen går på djupet.

Med tanke på att Dard skrev 3-5 böcker om året är jag mycket imponerad över den vackra prosan. Meningarna är som små slipade diamanter. Det är en en sällsam njutning att läsa Dard i Fredrik Ekelunds suveräna översättning.
Låt oss hoppas på fler volymer!

Här kan ni läsa vad jag skrivit om de tre andra böckerna
Jänkarna
Hissen
För att fåglarna dör

/reviderad 210727

EN STUDIE I BESATTHET – FRÉDÉRIC DARD – FÖR ATT FÅGLARNA DÖR

Publicerat den av

FRÉDÉRIC DARD (1921–2000)
För att fåglarna dör
”Puisque les oiseaux meurent”
Utgiven 1960
På svenska 2018
Översättning: Fredrik Ekelund
171 sidor
Absint Noir
Recensoionexemplar

Via sitt lilla imprint Absint Noir har Nilsson förlag presenterat den oerhört produktive Frédéric Dard för oss i Sverige. Ni som följer min blogg vet att jag läst två av dem, Jänkarna och Hissen, med stor glädje.

Nu har jag läst För att fåglarna dör. Det är bara att konstatera att Dard återigen fångar mig från första sidan. Han har en återhållen stil där jag redan från början känner ett obehag, en krypande känsla under ytan och kan inte sluta läsa. Återigen läser jag en fascinerade berättelse om en person som bli trängd och besatt. Och när denne lyckas med sitt mål blir det bara ännu värre. För att fåglarna dör är egentligen inte en deckare. Det är ett psykologiskt kammarspel, både intensivt förtätat och psykologiskt trovärdigt.

Återigen har Fredrik Ekelund givit oss Dard på en mycket njutbar svenska.
Detta är tunna och lättlästa böcker. Tycker du om psykologiska deckare då har du en ask av praliner att sätta i dig!
Köp och läs så förlaget översätter fler!

Här kan du läsa vad jag skrev om Jänkarna och Hissen.

/reviderad 210727

ROBERT HARRIS: MÜNCHEN

Publicerat den av

Robert Harris (1957- )
München
”Munich”
Utgiven 2017
På svenska 2018
Översättning: Svante Skoglund
330 sidor
Bookmark Förlag
Recensionsexemplar

Robert Harris anses vara en av den historiska thrillerns mästare. Med lång erfarenhet som politisk journalist har han mycken kunskap och insikt om det politiska livet och spelet. Hans roman The Ghost,  var underlag för Roman Polanskis mästerliga film. Jag har tidigare läst Archangel som jag tyckte om, En officer och en spion som var mycket, mycket bra och senast Konklaven som jag tyckte var riktigt trist och tråkig.

Nu har den kommit på svenska, München, hans senaste alster som förlaget vänligen skickade till mig. Den har blivit väl mottagen i både England och USA med fina recensioner i tex Guardian, New York Times, Washington Post och höga betyg på Amazon. Efter bottennappet med Konklaven hoppades jag på att åter få en lika stor upplevelse som vid läsningen av En officer och en spion.

München utspelar sig under några dagar under 1938 då Neville Chamberlain, den nu så bespottade premiärministern, sluter ett avtal med Hitler:
Jag tar mig friheten att citera Wikipedia:
”Münchenöverenskommelsen är det avtal rörande Tjeckoslovakien, som ingicks den 30 september 1938 mellan Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien. Avtalet innebar bland annat att Tjeckoslovakien skulle avträda det tyskspråkiga så kallade Sudetlandet till Tyskland.

Avtalet föregicks av Münchenkonferensen den 29–30 september 1938 med Adolf Hitler som värd. Vid hemkomsten visade Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain upp avtalet. Han menade att avtalet hade ”blidkat” Nazityskland och därmed garanterat freden i Europa. Då Tyskland i strid med överenskommelsen införlivade hela Tjeckien och gjorde Slovakien till en formellt självständig satellitstat, valde Storbritannien och Frankrike att ge Polen en försvarsgaranti. Den 1 september 1939 utbröt andra världskriget, då Tyskland invaderade Polen och västmakterna svarade med att förklara krig mot Tyskland.”

Som Robert Harris sade i den trevliga intervjun i Babel, har han länge varit intresserad av överenskommelsen men inte hittat någon historia som skulle få det till en roman eller thriller

Nu efter 20 år fick han en idé. Runt alla toppolitiker och tjänstemän både i den brittiska och tyska förvaltningen som faktiskt funnits, har han skapat en historia om Hugh Legat och Paul Hartmann, båda två lägre tjänstemän i sina respektive länder. De lärde känna varandra och var mycket goda vänner under sina år i Oxford. Nu är Hartmann involverad i motståndsrörelsen och vill få hjälp av Legat att förhindra Chamberlain att skriva på en överenskommelse som han visste att Hitler ändå skulle ignorera. Hartmann ville ha engelsmännens hjälp att sätta käppar i hjulet vilket kunde leda till att armén avsatte Hitler.

Harris vill med denna bok visa på en annan Chamberlain. Han var inte en feg politiker, utan en man som präglad av första världskriget ville undvika ett krig till varje pris. Han gjorde allt som han trodde vara rätt. Men en gentleman med ett handslag man kan lita på har inte en chans mot en manipulativ lögnare som Hitler.

Harris har skrivit en bok där han väl beskriver stämningarna den tiden. Rädslan och klaustrofobin. Och som Jessica Gedin sade kan han göra miljöerna levande.

Men för denna läsare var detta en tråkig läsupplevelse. Harris ligger så när det som faktiskt hände att jag många gånger tänkte att jag hellre läst en bok av en välskrivande historiker än denna roman. Figurerna är ganska platta och det blir inte alls varken spännande eller gripande. Historian om Legat och Hartmann är ganska tunn och får tyvärr aldrig liv.

Jag lade ifrån mig boken med en gäspning. Ja visst jag lärde mig en del, då Harris har gjort mycket gedigen research, men som thriller och eller som roman var detta ett sömnpiller för mig. Denna gång känns det som ett misslyckat äktenskap mellan två genrer.

Det verkar som att skall man läsa Harris är det de tidigare böckerna man skall läsa. Genombrottet Fatherland och böckerna som utspelar sig i det antika Rom. och om du inte läst En officer och en spion rekommenderar jag den varmt.

/reviderad 210727

ATT VANDRA I DRÖMMEN – ANTONIO TABUCCHI: REQUIEM – EN HALLUCINATION

Publicerat den av

Antonio Tabucchi (1943-2012):
Reqiuem  – en hallucination
”Requiem: uma alucinação”
Utgiven 1991
På svenska 2017
Översättning: Hans Berggren
140 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Att läsa Antonio Tabucchis kortroman Requiem är som att falla, att falla in i en dröm. Världen är undanglidande och mystisk, svår att både gripa och begripa. Det draget fanns i den första romanen jag läste av honom, den postuma Till Isabel – en mandala, men det är ännu starkare här.

En stekhet dag i juli har berättelsens huvudperson stämt möte med en man kl. 12.00. Först tror han att det är kl. 12 på dagen men då mannen inte kommer inser han att det troligen var menat kl. 12 på natten. Den person som han skall träffa är Portugals store författare Fernando Pessoa (1888-1935), författaren till Orons bok, och en av Tabucchis husgudar.

När han inser att han har tolv timmar att slå ihjäl ger sig vår huvudperson ut på en tur runt i det stekheta Lissabon och träffar både levande och döda.  Det är både för honom kända och okända personer. Det är taxichauffören som inte kan några gatunamn men ändå hittar överallt, det är bartendern i baren på Museu Nacional de Arte Antiga som arbetat på Harry´s bar i Paris med att servera exklusiva drinkar till celebriteter, men nu mest får sälja lemonad till muséets besökare, det är läkaren som inte trivdes med sitt arbete och nu försörjer sig på att gå runt och berätta berättelser för folk på gatan, det är kyrkogårdsvaktmästaren som sitter och äter bönsoppa varje dag för det enda hans fru kan laga, det är vännen som på dödsbädden lämnar över en lapp som han inte förstår och nu vill han han reda på vad vännen menade. Alla har de en historia att berätta eller en insikt som livet givit dem. För de flesta ha det inte gått bra för i livet, det har inte tagit den vändning de hoppats på.

Trots att Lissabon är, antar jag, en myllrande storstad är scenerna ofta tomma på andra individer än berättaren och den han möter. Jag som läsare trampar runt i en ovisshet om vad som är vad samtidigt som min fantasi berikas med bilder skriven på en oerhört vacker och musikalisk prosa. Det är som sagt drömlikt och mycket suggestivt.

När han till slut möter Pessoa och försöker få honom att berätta vad som är sant om hans barndom och inte vad andra skrivit och trott. Han vill ha ett ärligt svar. Då svarar Pessoa:
”Hör här, ni skall veta att jag inte är ärlig i den mening ni ger ordet. Min känsla uppstår genom den sanna fiktionen och jag betraktar den sortens ärlighet som en form av fattigdom, den suveräna sanningen har alltid varit att låtsas, det har alltid varit min övertygelse” (sid 119–120).
Dessa ord kan ses som ett credo över denna ljuvliga lilla roman.

Hans Berggren, en av våra mest meriterade översättare från portugisiska och engelska, har fört över Tabucchis portugisiska till en mycket njutbar svenska. Ja du läste rätt. Italienaren Tabucchi skrev denna bok på portugisiska som en hyllning till det landet som han i bodde under många år vars kultur han älskade djupt.
Även om Tabucchis Portugal säkerligen har lite att göra med det verkliga Portugal har jag genomläsningen av hans två böcker en oerhört stor lust att boka biljett på nästa plan till Lissabon, en stad som framstår i ett vackert melankoliskt skimmer.

Om inte Tabucchi avlidit i cancer 2012 var det många som trodde han skulle fått Nobelpriset i litteratur. För Reqiuem  – en hallucination fick han italienska Pen-priset och nominerades till International Man Booker Award. Men tro inte att det är svår pretentiös litteratur. Långt ifrån. Det finns en sinnlig berättarglädje som gör att detta inte blir det sista jag läser an denna lysande författare. Om du inte läst honom är kan jag inte annat än att hoppas du unnar dig att läsa denna underbara bok.

/reviderad 210727

MER FRANSK NOIR – FRÉDÉRIC DARD: HISSEN

Publicerat den av

FRÉDÉRIC DARD (1921–2000)
Hissen
”Le Monte-charge”
Utgiven 1961
På svenska 2017
Översättning: Fredrik Ekelund
152 sidor
Absint Noir

Nyligen läste jag Frédéric Dards Jänkarna som jag tyckte mycket om. (Läs mer om den och Dard här).Nu sög jag tag i den tunna lila boken Hissen. Och den var ännu ett snäpp vassare.

Vi får följa Albert som återvänder till sitt barndomshem som stått tomt i flera år. Han blir deprimerad av mötet med den tomma lägenheten och minnena av hans sedan flera år avlidna mor. Det är julafton. Albert går ut för att äta. På restaurangen möter han en kvinna som påminner om hans gamla kärlek Anna. Det mötet får oanade konsekvenser. Albert har en stor hemlighet han bär på men hon visar sig ha en lika stor och skrämmande.

Dard är en mycket skicklig författare. Med små, enkla och effektiva medel målar han upp romanfigurerna och miljöerna. Berättelsen utspelar sig under ett dygn. Det är som att stiga in i en tryckkokare. Obehaget kryper in på kroppen direkt och orosmolnen hopar sig. Dard har komprimerat berättelsen så att bara det absolut mest nödvändiga som finns kvar. Den är elegant komponerad och med en oväntad avslutning. Det gick inte att sluta när jag väl börjat. Det riktigt bra noir helt enkelt!

Jag läser inte franska så jag vet inte hur han klingar i original men Fredrik Ekelunds översättning är en njutning att läsa. Deckarfantaster, missa inte Frédéric Dard.

/reviderad 210405

 

ABSINT NOIR – FRÉDÉRIC DARD: JÄNKARNA

Publicerat den av

FRÉDÉRIC DARD (1921–2000)
Jänkarna
”Les Scélérats”
Utgiven 1959
På svenska 2017
Översättning: Fredrik Ekelund
182 sidor
Absint Noir
Recensionsexemplar

Jag blev lite förvånad när jag såg att Nilsson förlag skulle börja ge ut klassiska deckare på ett sidoförlag under det smakrika namnet Absint Noir. Men vid närmare eftertanke är det inte så märkligt. Henrik B. Nilsson, förlagets grundare, låg bakom förlaget Minotaur som i deckarvågens början introducerade nu mycket kända namn för oss läsare som t.ex  Denise Mina, Peter Robinson och Ian Rankin.

När jag träffade förlaget på bokmässan passade jag på att förskansa mig de tre första romanerna som de nu ger ut. De är skrivna av en för mig helt okänd förrättare Frédéric Dard som var ett stort namn i Frankrike. Han var en oerhörd produktiv och skrev över 300 böcker som såldes i oerhört stora upplagor.

Boken utspelar sig i en sliten industristad på 50-talet. Louise, en 17-årig fattig fabriksarbetare, bor med en marterad mamma och en aggressiv alkoholiserad styvfar i ett fattigt område.
Louise upptäcker att det flyttat in ett amerikanskt par, Roolands, i en villa ganska nära dem. I ett finare område. Paret sitter utanför sitt lilla hus och dricker drinkar i hammocken. De är så eleganta och världsvana. De har dessutom en stor bil som väcker en stark längtan hos Louise. Hon blir helt betagen av paret och lyckas med att bli deras hembiträde.
Detta sätter igång ett psykologiskt drama som sätter hela deras både Roolands och Louise värld i gungning och som får katastrofala följder,

Frédéric Dard

Dard bygger skickligt upp karaktärerna, miljöerna och spänningen. Jag blev helt fångad av berättelsen som tog sig lite andra vägar än jag trodde den skulle göra. Jänkarna är helt enkel en mycket välskriven och spännande psykologisk deckare översatt till en njutbar svenska av författaren Fredrik Ekelund.
Jag är glad att jag har två till av hans böcker i bokhyllan.

/reviderad 210228

 

EN STIGANDE STJÄRNA PÅ DEN LITTERÄRA HIMLEN – EKA KURNIAWAN: SKÖNHET ÄR ETT SÅR

Publicerat den av

Eka Kurniawan (1975-)
Skönhet är ett sår
”Cantik Itu Luka”
Utgiven 2002
På svenska 2017
Översättning: Stefan Danerek
530 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

När jag hörde att Nilsson förlag skulle ge ut en indonesisk författare höjde jag på ögonbrynen. Men Eka Kurniawan är en tydligen en stjärna är i stigande. Skönhet är ett sår var nominerad till prestigefyllda International Man Booker Award 2006.

Indonesien är ett gigantiskt land på många sätt. Jag citerar Wikipedia.
Indonesien består av över 13 000 öar och 33 provinser. Med över 252 miljoner invånare är det världens fjärde folkrikaste land och har världens största muslimska befolkning. Jag har läst att de ha en stark muntlig tradition men att antalet erkända författare från regionen inte är stort till antalet. Den enda indonesiska författare jag kände till före Kurniawan är Pramoedya Ananta Toer (1925–2006) som var en ständig nobelpriskandidat fram till sin död.

Eka Kurniawan föddes 1975 i västra Indonesien. Har ett förflutet som journalist. Han skriver romaner, noveller, filmmanus, essäer och bloggar. Han är hyllad som den största författaren som kommit efter Toer. Att Kurniawan är sprungen ur muntlig tradition är något som verkligen märks i han sätt att berätta sin historia.
Tre av hans böcker finns översatta till engelska. Skönhet är ett sår blev hans stora internationella genombrott. Det är inte svårt att förstå varför.

På omslaget till romanen citerar förlaget New York Review of Books: ”Kurniawan är på många sätt en litterär arvtagare till Günter Grass, Gabriel Garcia Marquez och Salman Rushdie.” Det är stora ord men jag tycker det finns täckning för det. Skönhet är ett sår är likt några av deras romaner tegelstenar som kopplar stora grepp om det land och den tid boken utspelar sig i. Det är en myllrande berättelse, fylld av karaktärer och utvikningar. Romanen ligger hela tiden nära sagan och myten. Fantastiska och i en normal värld obegripliga saker kan hända och händer.

I den fiktiva staden Halimunda reser sig Dewi Ayu upp ur graven efter att ha varit död i 21 år. Dewi var Halimundas mest berömda prostituerade, känd för sin skönhet. Hon valde att dö efter att först ha fött 3 oerhört vackra döttrar, vars pappor hon inte hade en aning vilka de är.
Döttrarnas skönhet har ställt till det för dem och de har på olika sätt försvunnit ut ur hennes liv. Nu har hon till sin sorg blivit gravid igen och vill ha en riktigt ful dotter. En dotter som inte skulle få de problem som vackra flickor får. Hon fick sin önskan uppfylld:
Hon var till exempel inte säker på att bebisens näsa verkligen var en näsa, eftersom den påminde mer om ett eluttag än de näsor hon sett sedan barnsben: munnen såg mer ut som myntinkastet på en spargris och öronen liknade ett par grythandtag.(sid 26)
Dewi blir så deprimerad att hon vägrar titta på henne när hon fötts. Bestämmer sig dock att ge henne ett namn ”Skönhet”. Därefter dör hon. Nu är hon tillbaka, 21 år senare och denna vindlande berättelse drar igång.

Jag skall inte försöka återge mer av handlingen i denna oerhört rika roman. Berättelsen om Dewi Ayus familjs öden och äventyr är på många sätt en underhållande och uppsluppen berättelse fylld av sagans mystik. Det är samtidigt en mycket brutal berättelse om Indonesiens moderna och mycket blodiga historia. Den holländska kolonialtiden, den japanska ockupation efter andra världskriget, en misslyckad kommunistisk revolution till den nuvarande indonesiska diktaturen.
(Jag skall sent glömma Joshua Oppenheimer skakande dokumentär The Look of Silence om den brutala jakten på kommunister i 60-talets Indonesien)

Eka Kurniawan har skrivit en hela tiden fascinerade underhållande, upprörande, humoristisk släktberättelse med en mörk fond i bakgrunden. Låt dig inte bli avskräckt av att den är på över 500 sidor. Den är lättläst och det finns inte en svacka i hela romanen.

Romanen är översatt till en smidig svenska av Stefan Danerek. Är det inte fantastiskt att i ett litet land som Sverige finns det en person som kan översätta direkt från ett för oss mycket ovanligt språk.
Vi får hoppas att denna roman får många läsare.

/Reviderad 200915

 

EN MAGIKER – LEO PERUTZ: NATTETID UNDER STENBRON

Publicerat den av

Leo Perutz (1882-1957)
Nattetid under stenbron
”Nachts unter der steinernen Brücke”
Utgiven 1975
På svenska 1983
Översättning Sven Christer Swahn
292 sidor
Nilsson Förlag

Jag trodde jag hade koll på kända tyskspråkiga författare. Men när jag öppnade ett kuvert från Nilsson förlag och en roman av Leo Perutz ramlade ur såg jag ut som ett stort frågetecken. Va, vem? Leo Perutz?!

Några stunders googlande gav vid handen att det är ett stort namn i den österrikiska litteraturen. Perutz föddes i Prag 1882. Flyttade som ung till Wien. Perutz, som var jude, emigrerade sedan till Palestina 1938 i samband med Anschluss. Han skrev 11 romaner och bland hans beundrare fanns tungviktare som Jorge Luis Borges, Italo Calvino och Graham Greene. Flera av han böcker har filmatiserats.

Nu när Nilsson förlag återutger Nattetid under Stenbron I Sven Christer Swahns fina översättning från 1983, är det början på en utgivning av hans mest kända romaner. Återigen en kulturgärning av det lilla förlaget.

Denna roman, om man nu kan kalla boken det, liknar inget jag läst tidigare Det är en vindlande berättelse som främst utspelar sig i Prag och dess judiska getto under 1600-talet, men med trådar framåt till författarens nutid. Det är ett Prag befolkat av krigare, trashankar, gycklare, handelsmän, rabbis, skräddare, tiggare och annat löst folk. Men vi är också uppe i höjderna hos den lätt galne kejsaren Rudolf den II som utan verklighetsförankring kör landets ekonomi i botten i jakten på sköna ting.

Det gå knappast att tala om en berättelse eller handling. I början framstår boken som en novellsamling, en samling vilda, roliga, intelligenta, gripande och spännande berättelser, ja nästan skrönor, fyllda av magiska realism. Människor pratar med de döda, i en novell kan en fånge pratade med hundar som han sitter inspärrad med och de berättar om en stor skatt som är hans om han kommer ur finkan.
När du minst anar hur berättelserna hänger ihop så dyker små tecken upp och till slut knyter Perutz ihop det mycket elegant. Du skall inte tro att det är en svår experimentell roman. Absolut inte. Jag läste om de första 70 sidorna efter en litet uppehåll och jag njöt och skrattade lika mycket som första gången. Och det är en bok som jag skulle kunna läsa om bara för läsglädjen.

Perutz är en god berättare med ett stramt språk och nära till skrattet och sorgen. Det är både vildvuxet och återhållet berättat. Och sagan ligger alltid nära.
Jag rekommenderar Perutz varmt till alla nyfikna bokmalar i vårt avlånga land.

/reviderad 210228

”JAG TROR INTE ATT DET UNDER DETTA ÅRHUNDRADE FUNNITS EN FAMILJ I TYSKLAND SOM VARIT MER BETYDELSEFULL ORIGINELL OCH INTRESSANT ÄN FAMILJEN MANN.” – TILLMAN LAHME: FAMILJEN MANN

Publicerat den av

Tilmann Lahme (1974-)
Familjen Mann
”Die Manns”
Utgiven 2015
På svenska 2017
Översättning: Linda Östergaard
Bonniers

Min förvåning var stor när jag såg att Bonniers skulle ge ut Tillman Lahmes lovordade grupporträtt över familjen Mann. Vem i Sverige läser Thomas Mann i dag?
Bonniers har, vilket jag tycker är helt enastående, de senaste åren givit nyöversättningar av Buddenbrooks, Bergtagen och senast Doktor Faustus. Tre tegelstenar i bokhyllan. De två förstnämnda läste jag har jag läst för många år sedan. Minns att de kräver sin insats men att jag fick rikligt tillbaks. Jag trodde inte att det fanns en publik för litteratur som tar både väldigt mycket tid och intellektuellt arbete i anspråk. Jag har tydligen fel.

I Tyskland däremot verkar inte Thomas Mann och hans familj släppt sitt grepp om läsarna trots att Mann varit död sedan 1955.  Tillman Lahme som är professor i kulturvetenskap på Universitet Lüneburg och har ägnat mycket tid åt familjen Mann ffa om sonen Golo Mann vars biografi han skrivit. Lahme har nu fått ta del av 3 000 nyfunna brev som familjemedlemmarna skickade till varandra
Utifrån dem och sin enorma kunskap om familjen Mann tecknar Lahme ett storartat porträtt av familjen, i USA kallad The Amazing Family.

Vi får följa familjen Mann från 1922 kronologiskt till alla har gått bort 2002.
Efter avslutad läsning kan jag konstatera att det är en enastående bok om en enastående familj. Välskriven, spännande och fördomsfri. Han dömer dem inte utan sätter in deras stundtals märkliga handlingar i sitt sammanhang.

Thomas Mann (1875-1955) och hans fru Katia (1883-1980) född Pringsheim och dotter till en mycket rik industriman, får sex barn. Erika (1905-1969), Klaus (1906-1949), Golo (1909-1994), Monika (1910-1992), Elisabeth (1918-2002) och Michael (1919-1977). Alla mycket begåvade men plågade över att leva i skuggan av sin berömde far. En far som var känslomässigt oåtkomlig och favoriserade Erika och Elisabeth och var likgiltig inför Michael som han helt enkelt inte tyckte om. Klaus begravning gick han inte ens på.

Thomas Mann

När Thomas Manns dagböcker började publiceras fann läsarna att bakom den mycket kontrollerade och konservativa fasaden fanns en författare som undertryckte sin homosexualitet och förälskelser i småpojkar (Döden I Venedig!) och servitörer. Han sublimerade sin sexuella läggning i konsten, men var samtidigt själsligen mycket plågad vilket också ledde till somatiska problem.

För även om detta är fascinerande och intressanta människor var det en förskräckligt självupptagen skara på många sätt. Erika och Klaus, det självutlämnande radarparet, som kastar sig in i den ena relationen efter den andra, Erika bisexuell, Klaus homosexuell. De far världen runt. Klaus bodde under större delen av sitt liv på hotell och drogar och super ned sig. Han påbörjar det ena mer eller mindre lyckade teater- eller bokprojektet efter det andra. Hela tiden skriver de till mamma Katia och begär pengar för att klara sin utsvävande livsstil.

Klaus är i dag mest känd för romanen Mephisto, som bla är ett nidporträtt av den homosexuelle teaterregissören Gustaf Gründgens som blev framgångsrik under tredje riket. Gründgens hade varit Klaus svåger då han varit gift med Erika. Mephisto filmatiserades 1981 av den ungerske mästerregissören Istvan Szábo, med en enastående Klaus Maria Brandauer som Gründgens. Rekommenderas varmt.

Golo är deras motsats. Han är lite klumpig och tafatt. Även han homosexuell men till skillnad från Klaus oerhört plågad av detta. Den introverte och djupt intellektuelle Golo utvecklas till att bli en mycket framstående historiker, prisbelönt författare och politisk skribent som samarbetade med Willy Brandt.
Under perioder plågad av svåra depressioner men är ändå den enda i skaran som ger intrycket av att vara någorlunda normalfungerande och den som framstår som mest sympatisk.

Monika är det svarta fåret i familjen, Hon är också depressiv men helt utan handlingskraft och får ingen ordning på sitt liv. Illa omtyckt av alla inklusive föräldrar.

Elisabeth satsade stenhårt på en karriär som pianist men hade inte på länga vägar den begåvning som krävdes. Sadlade till slut om, gifte sig med en äldre italiensk professor och slutade sitt som en framstående förkämpe för att rädda våra hav.

Michael ville bli soloviolinist. Även här räckte begåvningen inte till med mer än en undanskymd plats i viola-stämman i en symfoniorkester. I ett utslag av hans hetsiga temperament attackerade han en med musikant vilket blev slutet på den karriären. Skolade om sig till germanist. Förmodligen var hans död ett självmord.
Hela sitt liv bad han om pengar från sina föräldrar för att klara av sitt lyxliv.

Mitt i allt detta finns föräldrarna. Thomas Mann, fjärran, sittandes på sitt arbetsrum där han, den store mannen, Trollkarlen (Der Zauberer), inte får störas. Katia styr familjen med järnhand och fördelar både kärlek och kyla.
Det är verkligen en helt anstående familj. Så oerhört begåvad och så oerhört destruktiv. Citatet i rubriken är från den tyska litteraturkritikens gigant Marcel Reich-Ranicki som hela sitt liv var fascinerad av dem.

Förutom att skildra The Amazing family blir också boken exposé över Europas historia. Mann går från att var en konservativ antidemokrat till den mest kända motståndaren till Hitler. Mann flydde landet för USA redan 1933 för att sedan inte bo där mer. De var en familj mitt i den politiska hetluften ffa det äldsta barnen Erika och Klaus som kämpade på barrikaderna för att fördöma Hitler och visa på att det fanns ett annat Tyskland.
Till slut återvänder Thomas och Katia till Europa men bosätter sig i Zûrich i Schweiz, kluvna inför det Tyskland som kommer efter kriget

Familjen var så flitig med pennan skrev så mycket brev och dagböcker så man kan undra hur det hann med något annat. Det kan vi vara glada för idag. Undan dem hade vi inte Lahme kunnat skriva denna helt fascinerande bok. Alla med det minsta intresse för tyska litteratur eller Europa under andra världskriget uppmanas att kasta sig över detta porträtt över en oändligt begåvad och oändligt dysfunktionell familj mitt den politiska och kulturella hetluften.

/reviderad 210228

EN POSTUM PÄRLA – ANTONIO TABUCCHI: TILL ISABEL – EN MANDALA

Publicerat den av

Antonio Tabucchi (1943-2012)
Till Isabel : en mandala
”Per Isabel. Un mandala”
Utgiven 2013
På svenska 2017
Översättare Viveca Melander
162 sidor
Nilsson förlag

Han hann inte få något nobelpris, Antonio Tabucchi, innan cancern tog honom. Många ansåg att Tabucchi, en av de främsta i den moderna italienska litteraturen, förr eller senare skulle få det. Hans produktion var rik med över 30 böcker. Den mest berömda bok är romanen Påstår Pereira.

När jag nu äntligen läste Tabucchi blev det den postumt utgivna Till Isabel som Nilsson förlag var vänliga nog att skicka mig. Jag är glad över att äntligen ha läst honom. Att det är en mycket spännande författare bekräftar romanen.

Kort handlar det om Tadeus, en polsk poet, som försöker få reda på vad som hänt hans ungdomskärlek Isabelle. Romanen utspelar sig till stor del i Portugal, ett land Tabucchi levde och arbetade i under långa perioder i sitt liv. Ett land han älskade.

Antonio Tabucchi

Romanen består möten med olika människor som passerat i hennes liv. Vad hände egentligen med den vackra exotiska Isabelle som sögs upp i kampen mot Salazar. Hon som officiellt dog men dök upp någon annan stans. Romanen börjar nästan som en deckare, en regelrätt undersökning, för att på slutet, när han kommer allt närmre sanningen, allt längre in i den heliga mandalan, bli alltmer mystisk och eterisk. Finner hans sin Isabelle? Och varför vill han finna henne? Det tycker jag du skall upptäcka själv.

För mig var Till Isabel en roman som sög tag i mig direkt. Tabucchis melankoliska, poetiska och musikaliska språk drog in mig. Det sjöng inom mig. Jag ville sätta mig på nästa plan till Lissabon.
Jag måste samtidigt erkänna att boken tappade lite för mig när den blev alltför eterisk. Samtidigt kunde jag njuta av den suveräna språkbehandlingen. För översättningen står Viveca Melander en av våra främsta översättare från italienska.

Oavsett min lilla invändning  inser jag att Tabucchi är en författare man bör läsa. Nilsson ger samtidigt ut klassikern Påstår Pereira i pocket så om du vill hålla i plånboken börja med den. Sedan kan du ta denna.

/reviderad 210304

 

 

 

EN NY RÖST FRÅN MEXICO – YURI HERRERA: KROPPARNAS SJÄLAVANDRING

Publicerat den av

Yuri Herrera (1970-)
Kropparnas själavandring
”La transmigración de los cuerpos”
Utgiven 2013
På svenska 2017
Översättare: Maria Cederroth
123 sidor
Nilsson förlag

Hur många mexikanska författare har du läst? Inte många antar jag. Det har i alla fall jag inte gjort. Jag tror att David Toscanas underfundiga roman Klagosång över Miguel Pruneda är den enda. En bok jag gärna rekommenderar.
Annars är väl de mest kända mexikanska författarna nobelpristagaren Octavio Paz (1914–1998) och giganten Carlos Fuentes (1928–2012) som många anser också skulle fått priset.
Nu har vi tack vare lilla nyfikna förlaget Nilsson möjligheten att upptäcka ytterligare en mexikan, Yuri Herrera. En spännande bok även om den inte riktigt föll mig helt i smaken.

Herreras första bok på svenska, Tecken som föregår jordens undergång, är vad jag förstår en prisbelönt succé hos kritiker och läsare. Nu skickade förlaget hans andra bok på svenska till mig, Kropparnas själavandring.

Herrera skriver om ett totalt laglöst land där någon form av pest har drabbat en namnlös mexikansk stad. Kaos och rädsla råder. I staden finns en märklig man, Budbäraren, vars verkliga namn vi aldrig får veta. Detta gäller även några andra av de märkliga figurer som figurerar i texten.
Budbäraren har en gåva i sin förmåga att kunna medla och mäkla fred i konflikter. Nu skall han in i en konflikt mellan de två maffiaklanerna Castro och Fonseca som kidnappat varandras barn men där saker gått överstyr.
Trots risken att bli smittad ger han sig ut på de tomma gatorna för att tillsammans med ett gäng bisarra medhjälpare försöka reda ut konflikten.

Herrera är på många sätt en elegant stilist som i precisa och effektiva meningar skapar en mycket obehaglig och intensiv stämning. Jag sögs verkligen in i bokens första kapitel. Det kryper in på kroppen. Han skildrar i en hårdkokt stil, som påminner mycket om deckargenren, ett samhälle i totalt sönderfall där våldet och machismon styr. Herrera har också en underfundig humor som fick mig att skratta flera gånger.

I denna korta roman, som snarare är vad engelsmännen kallar en novella, är det intensiva språket det som jag mest uppskattar. Maria Cederroth har så vitt jag kan bedöma gjort ett mycket fint jobb.
Som vanligt har förlaget satt översättarens namn på omslaget! Dessa för oss okända men helt oundgängliga grupp måste lyftas fram mer. Bravo!!

Det som jag inte uppskattar är att det blev, som någon kritiker skrev, lite för mycket av en serietidning. Det är hårdkokt, ibland poetiskt vackert, skickligt och fräckt men jag bryr mig inte riktigt, blir inte berörd.

Jag är trots det glad att ha läst Herrera. Det är alltid spännande med nya litterära kontinenter. Och jag får intrycket att den första boken kanske är något vassare?
Med tanke på hur goda recensioner boken fått och hur kort den är rekommenderar jag ändå dig som är en nyfiken att ge den en chans.

/reviderad 210314

 

EN KULTURGÄRNING AV NILSSON FÖRLAG! LION FEUCHTWANGER: OPPERMANNS

Publicerat den av

 Lion Feuchtwanger (1884-1958)
Oppenheimers
”Die Geschwister Oppermann”
Utgiven 1933
Översättning Karl Fägersten
466 sidor
Nilsson förlag

Det är inte mindre än en kulturgärning som det spännande förlaget Nilsson gör när de återutger Lion Feuchtwangers roman Oppenheimers från 1933 i Karl Fägerstens i dag lite ålderdomliga men smidiga översättning. Feuchtwanger var en vida läst judisk författare i 30-talets Tyskland. Det är inget litterärt mästerverk, men en rappt skriven, fängslande och oerhört skrämmande bok som tyvärr ligger helt rätt i tiden.
Förlaget hade vänligen skickat mig ett recensionsexemplar. Eftersom boken gav min intrycket att vara högaktuell ville jag att fler skulle läsa och köpa den. Det var min tur att välja bok i vår bokcirkel så valet var lätt. Det blev ett mycket uppskattat val och flera av cirkelns medlemmar var skakade av läsningen.

Feuchtwanger skildrar familjen Oppenheimer. Fyra bröder har fått ärva faderns möbelfirma som ger dem en god inkomst. Företaget drivs av en av bröderna medan de andra fyra ägnar sig åt andra mer eller mindre ekonomiskt förtjänstfulla banor. I centrum står bröden Gustav som firar sin 50 års dag. Han står på toppen av sitt liv. bor i en fin villa, smakfullt inredd, i den högborgeliga förorten Grünewald i Berlin. Gustav har ett ganska bekymmerslöst liv, lite kvinnor som kanske ställer till det lite för honom, men har stora fråga är om den bok han skriven om den tyske författaren Lessing kommer bli utgiven.
Runt honom och familjen börjar nu tecknen bli allt mer tydliga på att de folkliga, som nazisterna kallas i boken, kommer till makten och att det kan gå riktigt illa för landet. Detta oroar inte Gustav. Ett land som frambringat författare som Göthe och Schiller m.m., ett av de stora kulturländerna, kan väl inte hänfalla till barbari. Men det är just vad som sker.
Vi får följa ett antal individer inom och utan familjen som får allt svårare att leva allteftersom de folkliga tar makten och utöver sitt statligt sanktionerade våld.

Lion Feuchtwanger

Det som är det mest skrämmande med boken är att den är skriven 1933. Hade den varit skriven efter kriget eller bara några år senare så hade inte varit förvånande. Feuchtwanger såg redan då vart det barkade hän. Han visar hur lätt de demokratiska instruktioner kan bryta samman, hur tunn fernissan kan vara. Alla tecknen finns där men vi lyssnar inte, tar dem inte på allvar. Kan inte se vilka nyheter som är sanna eller falska.
Förutom den uppenbara parallellen med vad som händer i delar av Europa så var det mer än en gång som jag kom att tänka hur Trump har tagit det republikanska partiet som gisslan och nu håller på att köra landet rejält i diket.

Oppermans är som sagt rappt skriven. Ibland känns det mer som en tidningsreportage än en roman. Det är som att Feuchtwanger skriver ett långt nödrop till världen. Och måste få ut det snabbt.
Det är en bok som jag hoppas får många läsare. Gärna yngre. Med sitt driv i språk och handling kan den säkert tilltala lite yngre läsare också
Mao köp och läs!
https://www.adlibris.com/se/bok/oppermanns-9789188155221

Till sist
Om du åker till Berlin kan du få en nästan gratis sightseeing om du tar buss 29. Turen börjar i ruffiga, dynamiska och alternativa Kreuzberg och går till det burgna Grünewald där det finns många vackra villor att titta på. Rekommenderas.

 

KONSTEN ATT VÄLJA EN PÅVE – ROBERT HARRIS: KONKLAVEN

Publicerat den av

Robert Harris (1957- )
Konklaven
”Conclave”
Utgiven 2016
på svenska 2017
Översättning: Svante Skoglund
285 sidor
Bookmark Förlag
Recensionsexemplar

En av förra årets läsupplevelser var Robert Harris lysande historiska deckare om Dreyfuss-affären, En Officer och spion, en tegelsten på över 500 sidor som var omöjlig lägga ifrån sig. Mycket skickligt målade han upp tiden, fångade ett antal intressanta karaktärer och bar sin stora kunskap om ämnet med lätt hand.
Nu är Harris tillbaka med Konklaven. Det var med stor glädje jag tog emot recensionsexemplaret från Bookmark. Den har fått överlag mycket goda recensioner i engelskspråkig press. Det är en tät thriller som skildrar en konklav där 120 kardinaler skall utse den nye påven. Hela romanen utspelar sig i Vatikanen och under 72 timmar.

Robert Harris har kallats den politiska thrillerns mästare. Han har en lång karriär bakom sig journalist och tv-reporter. Efter ett par fackböcker började han skriva historiska thrillers som alla blivit bästsäljare. Han intresse är att skilda de politiska spelen, maktens män och deras intriger.

Kardinal Lomelli, som har fått uppdraget att leda konklaven, kämpar både med sin egen tro och motsättningarna mellan de olika kandidaterna. Den karismatiske kanadensaren Tremblay, den mycket konservative Tedesco och afrikanen Ademyo som om han valdes skulle bli den första svarte biskopen, men som har mycket kontroversiella åsikter om homosexualitet. Valet har djup påverkan på vilken väg kyrkan kommer gå. Åt det konservativa eller mot en mer öppen kyrka.
Vem skall få 2/3 majoriteten och bli påve? När skall världen få se den vita röken som visar att påven är vald. Om det tar för lång tid visar det på att det finns en splittring inom kyrkan vilket vore en katastrof. Kyrkan måste stå stark och enad. För de som kan katolska kyrkan finns det säkert likheter med verkliga personer i lätt förklädnad.

Vi får följa omröstningarna, intrigerna och spelen mellan dem när de olika aktörerna raggar röster och blidkar motståndare. Lomelli får intressant och farlig information som tvingar honom att agera och gå över gränsen för det tillåtna. Är det så att han själv egentligen vill bli påve?

Efter avslutad läsning måste jag tyvärr konstatera denna läsare föll inte i farstun för Konklaven. Jag blev inte fångad av personerna och deras maktspel. De borde vara mer spännande men jag kunde inte riktigt engagera mig i dem. De hemligheter som uppdagade var inte heller något som tillförde romanen en krydda. Synd då jag tycker mycket om politiska thrillers både i bok och på vita duken
För mig blev boken stundom intressant då jag lärde mig en del om katolicismen och om ett påveval men tyvärr blev  passagerna där Harris skall ge oss bakgrundsinformation lite platta och mer redovisande.

Konklaven är dock generellt välskriven och gott stycke hantverk, men den fångade mig bara inte på riktigt.

/Reviderad  210102

 

EN VACKER ROMAN OM KRIGETS FASOR – DOLA DE JONG: ÅKERN ÄR VÄRLDEN

Publicerat den av

akernDola de Jong (1911-2003)
Åkern är världen
”En de akker is de wereld”
Utgiven 1946
På svenska 2017
Översättning Per Holmer
284 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Åkern är världen. Den goda säden, det är rikets barn, men ogräset är ondskans barn.
Matteus 13:38

Mitt nya favorit-förlag Nilsson förlag var vänliga nog att skicka mig denna utmärkta roman. Jag har redan läst tre mycket bra böcker som de givit ut. Antal Szerbs reseskildring Det tredje tornet – en resa i Italien 1936, Eugen Ruges fascinerande DDR -roman Den tid då ljuset avtar och inte minst mästerverket Jag bekänner av Jaume Cabré.

Jag satte igång att läsa, men blev inte engagerad. Språket kändes stundtals platt trots att översättaren är den mycket välrenommerade Per Holmer som översatt högklassig holländsk litteratur så länge som jag varit läskunnig. Började undra lite hur de tänkte när de ville ge ut boken. Kom lite över 100 sidor. Sedan lade jag den åt sidan.
När jag åter fick möjlighet satte jag mig och läste om boken. Från början. Och en annan bok öppnades sig framför mina ögon. En mycket vacker bok.

dola

Dola de Jong (1911-2003)

Dola de Jong
Dola de Jong föddes 1911 och växte upp i en assimilerad judisk familj i Arnheim, Holland. Hon ville bli balettdansös men fick inte för sina föräldrar. Istället genom faderns kontakter fick hon börja arbeta som journalist. Hon ger ut sin första roman 1939.
När de Jong märkte att situationen för judarna började bli ohållbar lämnar hon och hennes fästman 1940 Holland och hamnar till slut i Tangier. Där fastnar de och vågar inte åka vidare. De stannar till 1941. de Jong lyckades inte övertala resten av familjen att följa med och de förintades i lägren.
Romanen är baserad på hennes upplevelser i Tangier. Den kom ut 1946 och fick Amsterdams stads litteraturpris.
Efter kriget bor Dora huvudsakligen i USA där hon arbetar som journalist och författare bla till prisbelönta deckare. Hon dör 2003, 92 år gammal.

Åkern är världen
Åkern är världen är historien om det rotlösa paret Aart och Lies och deras lilla bebis Dolfje som flyr kriget i en liten husbil. De vill till Amerika men har fastnat i Nordafrika. På vägen har de plockat upp ett par barn av olika nationaliteter och åldrar som de vill rädda från kriget.
När romanen börjar så är vi redan framme i Afrika. De Jong skriver aldrig var de är men man listar efter tag ut att det är Marocko. Aart har lyckats arrendera en bit land. Hans projekt är att de skall kunna tjäna så mycket på åkern att de kan åka till USA. Men att Aart fick arrendera den berodde på att araberna, som kan sitt land, visste att den är i närmast obrukbar. Barnen arbetar så fort de kan gå och stå. Det är ett mycket hårt arbete med att hämta vatten, slita på åkern, handla mat och allt annat som behövs.
Förhållandena är vedervärdiga. De har det fattigt och lever på gränsen till svält. Ibland får de hjälp av den holländske konsuln som för att visa lite välvilja pytsar ut lite allmosor.Barnen är tacksamma för att blivit omhändertagna men samtidigt vilsna och ledsna.
Vi får följa denna ”familj” under ca ett år där berättelsen tar sig andra vägar än jag först anade.

Vad jag fann när jag läste om boken och kunde ge den min fulla koncentration var en vacker och gripande text. Porträtten av Aart och Lies, dessa tafatta drömmare, baserade på verkliga figurer, tar tag i mig. Men det är framförallt skildringen av barnen som gör denna bok så gripande och levande. Hur de, var för sig och i samspel med varandra, hanterar den svåra situation de hamnat i med både sorg och skratt, ilska och kärlek. Allteftersom blir det nästan som en kollektivroman där i några av kapitelna står ett av baren i centrum. Tillsammans målas en bild upp av hur det var att leva i denna förtvivlans håla.

De Jong lyckas verkligen måla upp livet i staden i all dess brokighet. Med flyktingar av olika nationaliteter som på alla de sätt, lagliga som olagliga, försöker ta sig fram. Flera gånger kom jag att tänka på gamla filmer som Casablanca, fast i boken utan allt den romantik som svävade över den typen av krigsfilm.
Språket är inte alls platt utan ömsint, prosan närvarande och visuell. Det är ingen tårdrypande text hon skrivit. De Jong håller en sådan distans så att du själv känner styrkan och vreden i hennes känslor. Det är inget som pådyvlas dig.

Det är klart att denna roman tyvärr har blivit oerhört aktuell. Den kamp för överlevnad som skildras, jakten på biljetter till en båt som skall ta dem därifrån, utelämnade till kriminella och byråkrater som kan pressa dem till vad som helst är just det som åter händer runt Medelhavet. Tyvärr visar denna roman att historien återupprepar sig. Det är inte identiskt men det är likartad. Och barnen är de som drabbas värst.

Som ni förstår är jag nu tacksam för att få läsa ytterligare en pärla som Nilssons lila modiga förlag givit ut. Om du inte har koll på deras utgivning så se till att få det. Det finns många intressanta böcker i deras utgivning som jag ser fram emot att läsa.

/Reviderad 210102

ZIGIC OCH FERREIRA ÄR TILLBAKA! – EVA DOLAN: EFTER DIN DÖD

Publicerat den av

dolan_efter_din_dod_omslag_inb_0Eva Dolan:
Efter din död
”After you die”
Utgiven 2016
På svenska 2017
399 sidor
Modernista
Recensionsexemplar

Efter din död är den tredje fristående deckaren i den utmärkta serien om poliserna Zigic och Ferreira på hatbrottsenheten i Peterborough som Modernista ger ut i fin översättning av Carla Wiberg.

Fallet som utreds denna gång skiljer sig från de förra. Det är ingen gästarbetare och invandrare som råkat illa ut när han eller hon försöker överleva ett liv på botten av  samhället. Nu utspelar sig handlingen i en liten välmående by utanför Peterborough. De mördade är Holly, en egensinnig och stark tonåring som blivit rullstolsbunden efter en klättringsolycka, och hennes frånskilda mor, Dawn. Anledningen till att hatbrottsenheten kopplats in är att Dawn har tidigare blivit hotad och anmält det.
Zigic och Ferreira börjar nysta och trådarna i den lilla byn visar sig spinna en intrikat väv. De riskerar att utredningen skall tas i från dem och kopplas till en vanlig mordutredning vilket de kämpar med näbbar och klor mot. Det blir inte mindre komplicerat när en tonårig pojke, placerad av det sociala hos en av Dawns och Hollys vänner, flyr byn. Han visar sig kunna vara ett viktigt vittne. När Zigic och Ferreira vill få mer information av sin kolleger läggs locket på från högre ort.

Som vanligt har Dolan skrivit en bladvändare med väl beskrivna karaktärer och miljöer. Zigic och Ferreira är två sympatiska huvudpersoner vars öden jag gärna delar. Förutom själva deckarintrigen finns i boken också en diskussion om det svåra ämnet dödshjälp. Men boken skiljer sig från de föregående. Den är mer av ett kammarspel med några få inblandade och inte den bredare duk hon brukar måla fram där samhällsproblemen gestaltas. Då jag är mer förtjust i den typen av deckare uppskattar jag inte Efter din död lika mycket som de tidigare.

Låt dock inte detta avskräcka dig. Dolan är en utmärkt deckarförfattare. Och jag hade nog inte haft denna invändning om jag läst de tidigare två! Det går att läsa denna som en fristående del. Hon bara antyder lite av vad som hänt i det mycket dramatiska slutet av Döda talar inte.

Du kan börja med denna men jag rekommenderar att du följer Zigic och Ferreira från början med boken Lång väg hem. Du kommer inte ångra dig. Nyligen kom den fjärde boken Tell no tales, ut. Den ser jag fram emot.

Här kan du läsa vad jag skrev om Lång väg hem
och  Döda talar inte.

/Reviderad 210102

PAUL KENNET ÄR TILLBAKA! – H.-K. RÖNBLOM: HÖSTVIND OCH DJUPA VATTEN

Publicerat den av

ronblom_hostvind_och_djupa_vatten_omslag_inb_0H.-K. RÖNBLOM (1901-1965)
Höstvind och djupa vatten
Utgiven 1955
Nyutgiven 2016
206 sidor
Modernista
Recensionsexemplar

Med Höstvind och djupa vatten slog H.-K. Rönblom igenom ordentligt. Det är den andra boken i serien om Paul Kennet som Modernista nu återutger. Jag citerar från deras hemsida:
”Höstvind & djupa vatten fick Expressens Sherlockpris när den först kom ut och röstades 1991 fram som »en av de 50 bästa kriminalromanerna genom tiderna« på Världsbibliotekets lista, en omröstning som bland annat Svenska Deckarakademin deltog i. 2015 utsågs den till »en av de 100 bästa deckarna genom tiderna« av Lotta Olsson i Dagens Nyheter.”

Paul Kennet är tillbaka som läroverkslärare i Sundborn efter sin tjänstledighet. Han har fått smak på att lösa gåtor. När Gerhard Bäck, medlem i nykterhetslogen Höstvind, mördas genom att vajer spänns upp över en väg väcks Kennets intresse. Polisen är inne på att det är ett vansinnesdåd men icke Kennet. Han tror att det är mer komplicerat. Men vem i den lilla staden kan ha velat den så anonyme Bäck något ont. Inte någon i logen väl?
Sakta börjar Paul Kennet applicera sin skarpa hjärna och den komplicerade historien rullas upp. Vid sin sida har nu sin syster Susanne som side-kick i vanligt deckarmanér.

Jag förstår varför den bok är omtyckt. Rönblom har vuxit en storlek som författare och stilist sedan första boken. En gammalmodig men elegant och ofta humoristisk prosa, pricksäkra personbeskrivningarna och skildringen av småstadslivet. Det är fascinerande att se ett till vissa delar svunnet Sverige.

Mitt problem är, som jag skrev om när jag läst första boken om Kennet, att jag insett att pusseldeckare inte är ”my cup of tea”. Jag tappar allt mer och mer intresset ju snirkligare det blir. När det trixiga lösandet av en gåta är så mycket i centrum blir jag till slut inte road. Men om du tillhör dem som tycker om pusseldeckare, avskräckes icke av dessa rader, Du har en högtidsstund framför dig.

/Reviderad 201205

NOMINERAD TILL TYSKA BOKPRISET 2016 – PETER STAMM: TA VÄGEN

Publicerat den av

ta-vagenPeter Stamm (1963-)
Ta vägen
”Weit über das land”
Utgiven 2016
På svenska 2016
Översättning av Sofia Lindelöf
176 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

 ”På dagen lade man knappt märke till buskarna som skilde tomten från grannens, de försvann i den allmänna grönskan, men när solen sjönk och skuggorna blev längre var det som om de växte till en mur som blev allt mer oöverstiglig tills det sista ljuset slutligen lämnat trädgården och hela den kvadratiska gräsmattan låg i en skugga, en mörk fängelsehåla som var omöjlig att ta sig ur.”

Det är inledningen till Peter Stamms senaste och helt nyutkomna roman som redan finns i en som vanligt fin översättning av Sofia Lindelöf. Ni som tidigare läst den hyllade schweiziske författaren känner igen säkra stilisten, den exakta beskrivningen och det klara språket. Kanske finns nyckeln till denna tunna lilla roman redan i första passagen? Förklaringen till det som aldrig förklaras.

Thomas och hans familj är hemkomna från två fina veckor i Spanien. Han hör hustrun Astrid ta hand om smutstvätten och försöka få barnen i säng. Thomas sitter på verandan, tar upp sitt vinglas, tvekar, sätter ned det och reser sig upp och går. Inte bara in i huset, utan ut på gatan och vidare och vidare för att försvinna helt.

Astrid vaknar nästan morgon och tror att Thomas gått till jobbet. Hon är lite förvånad men inte orolig. Dock, sakta börjar hon inse att Thomas är borta. Hon hittar på att Thomas är sjuk och meddelar hans arbetsgivare. Till slut går det inte att låtsas mer och hon kopplar in polisen. Astrid får hjälp av en polis vid namn Ruf (rop på tyska) men inte heller han lyckas finna Thomas.
Astrid försöker att normalisera livet för att till slut inse att det liv de hade hur tomt det än var är över.

Varför går Thomas sin väg? Thomas som var lyckligt gift, med två fina barn, ett bra jobb som ekonom på ett företag, några vänner som han spelade volleyboll med. Var hans liv ett fängelse som det antyds i inledningen. Vad gör vi när vi fått allt vi borde vilja ha?

Vi får aldrig några svar. Stamm ger oss några ledtrådar men inte mer. Vi följer Thomas vandring genom skogen, över bergen, genom byar och städer. Hela tiden håller han sig undan. Undviker kontakt. De kontakter han får släpper han inte in på livet.

Denna lilla roman är för mig också en beskrivning av Stamms hemland Schweiz. Byarna, städerna och hela landet känns som en kuliss, som om det inte är verkligt. Det finns en sugande tomhet mitt i texten.

Peter Stamm är för mig en skildrare av stumma män, män som saknar en kontakt med sitt känsloliv vilket gör att de fattar beslut som får stora konsekvenser Det är också ett tema romanen Sju år.

Jag känner igen mig från de tidigare böckerna och inser vilken skicklig författare han är. Men tyvärr blir Thomas till slut lite väl stum för denna läsare. Jag märker att jag lite grand tappar intresset för honom. Som tur är får Stamm till ett bra slut på romanen.

Även om jag inte var lika övertygad av denna bok som av Sju år så är det ett gott tecken att boken levde kvar i mig flera dagar efter avslutad läsning. Alla har vi väl någon gång funderat på hur det skulle vara att bara lämna allt och gå iväg.

Peter Stamm är en mycket fin författare väl värd att upptäckas.

/Reviderad 201205

”HAN ÖPPNAS, GRAVENS PORT” – H.-K. RÖNBLOM – DÖD BLAND DE DÖDA

Publicerat den av

H.-K. Rönblom (1961-1965)
dod-bland-de-dodaDöd bland de döda
Utgiven 1954
Återutgiven 2016
213 sidor
Modernista
Recension

Med två läckert formgivna volymer inleder Modernista återutgivningen av H.-K. Rönbloms deckare. Rönblom räknas bland de fyra stora i svensk kriminallitteratur från 50 och 60-talet tillsammans med Maria Lang, Stieg Trenter och Vic Suneson.

H.-K. (Hans-Krister) Rönblom (1901-1965) doktorerade i statsvetenskap och blev sedan publicist. Var politisk redaktör på Aftonbladet 1948-1956. Arbetade politiskt i Folkpartiet och var verksam i nykterhetsrörelsen.
Döda bland de döda (1954) är hans debut och den första i serien om amatördetektiven Paul Kennet, lärare och historiker.

Kennet kommer till den lila staden för att forska i ett arkiv. Har tar in på ett pensionat  som styrs av  änkan Fru Caspar. Bland de få gäster finns prästen Irenius med fru och barn, överste Brickfeldt, Fröken Blondin och hennes väninna sjuksköterskan fröken Jakobsson.

Kennet får ett rum som nyligen bebotts av en tjänsteman Odel som avlidit. Polisen har bedömt döden som naturlig men vissa omständigheter gör att Paul Kennet inte tror det stämmer. Han vill ha reda på hur det gått till:
”Vad som föranledde hans beslut var ingen åstundan att fånga en brottsling och överlämna denne i rättvisans händer. Paul ägnade i första ögonblicket ingen tanke åt att han kunde få med en brottsling att göra. Vad som drev honom var en önskan att veta hur det egentligen gått till, hans motvilja mot att en felaktig beskrivning av händelseförloppet skulle bli officiellt godkänd och fastslagen” (sid 24).
Kennet är fullt övertygad att om det är ett mord är det någon av gästerna som ligger bakom. Pusslandet kan börja!

Att läsa denna roman är som att stiga in i film från 50-talet. Jag kunde nästa höra en speaker-röst i huvudet vissa stunder under läsningen. Paul Kennet är en rättskaffens Kalle Blomqvist-figur. lagom ettrig och lagom besserwisseraktig.

H.K Rönblom Foto: Lennart Nilsson Scanpix Sweden

Själv är jag inte en älskare av pusseldeckare. De tråkar ofta ut mig. Det som gör att jag ändå uppskattar denna bok är trots all 50-tals patina är Rönblom en utmärkt, spirituell och lärd stilist. Han har fin blick på människornas starka och svaga sidor. Jag tror att Paul Kennet kommer utvecklas i kommande romaner.
Rönblom har också ett öga för småstadslivet och de hårda klasskillnaderna. Han målar upp det lilla Sverige på 50-talet. En tid som är väldigt nära men ändå långt borta, ja nästan exotiskt långt borta.

Kapitlen har underbara och poetiska namn som  ”Förgäves ut din åsyn tagen” (sid 30) ”Trodde min broder rätt är döden ett bekymmer” (sid 94) ”Vad vill en hind i klyftan där vargarne grina ”(Sid 197)

Och kan man annat än älska rader som dessa: ”Sällskapslivet vid frukostbordet kännetecknades av nyvaknad verksamhetslust. Vädret var inbjudande och det rådde en stämning av termos och medhavda smörgåsar” (sid 24)

Rönblom och Paul Kennet gav mig en trevlig stund i läsfåtöljen.

/reviderad 201205

 

VINNARE AV TYSKA BOKPRISET 2011 – EUGEN RUGE: DEN TID DÅ LJUSET AVTAR

Publicerat den av

Eugen Ruge (1952-):
Den tid då ljuset avtarden-tid
”In Zeiten des abnehmenden Lichts”
Utgiven 2011
På svenska 2016
Översättning Aimée Delblanc
437 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Lilla Skånebaserade Nilsson förlag framstår allt mer som ett nytt förlag att hålla koll på. Jag har tidigare läst Antal Szerb Det tredje tornet. Det är mycket imponerande att de nu ger ut den hyllade, men i Sverige helt okände författaren, Eugen Ruge i ett snyggt formgivet och tilltalande band. De har dessutom anlitat en av Sveriges mest erfarna översättare från det tyska språkområdet, Aimée Delblanc.

Är det på det viset att Tyskland börjar bli mer intressant för förlagen? Thorén & Lindskog har ju gått i bräschen med sin fina utgivning av bl.a. Uwe Timm och Peter Stamm. Weylers har givit ut hyllade Före Festen av Sasa Stanisic och Norstedts har nyligen publicerat  Kruso av Lutz Seiler (Deutsche Buchpreis 2015). En tysk vår på gång? Kanske det. Vi som är intresserade av språkområdet kan bara lapa i oss än så länge.

Den tid då ljuset avtar är Ruges debut och för den fick han både Deutsche Buchpreis 2011 och Alfred Döblin-priset. Den har liknats vid Thomas Manns stora familjeroman Buddenbrocks, en för övrigt mycket läsvärd roman.
Likt Manns roman skildrar den en familjs gradvisa fall och undergång. Här här är det dock egentligen ett lands historia, DDR, som skildras genom en familjens vardag. Det är ingen hemlighet att mycket är hämtat från författarens egen familjehistoria.

Vi får träffa fyra generationen av släkten Umnitzer.
Boken inleds med att vi möter Alexander Umnitzer som har fått reda på att han har cancer. Alexander besöker sin senile far Kurt, historiker och trogen kommunist, som suttit i sovjetisk fängelse. Alexander är där för att ta avsked. Han är på väg till Mexiko för att gå i fotspåren av sin farmor Charlotte och hennes man Wilhelm den store kommunisten och frihetskämpen.
Kurt är gift med Irina som han träffade under åren i Sovjet. De bor tillsammans med Irinas mor Nadjeza Ivanova som trots alla år i Tyskland inte kan ett ord tyska. Alexander har en son, Markus, tillsammans med sin exfru Melitta.

Det är ingen rak roman, ingen rak berättelse utan snarare ett montage. Ruge hoppar i tid och rum enligt en egen logik. Varje kapitel har en berättare och förutom Alexander som återkommer. Varje kapitel har ett årtal. Den förste oktober 1989, strax före murens fall, återkommer sex gånger och 2001 fem gånger. De övriga kapitlen är nedslag från 1952 och framåt. Det kanske låter konstruerat med det känns helt naturligt under läsningen.

Genom kompositionen lyckas Ruge skickligt bygga upp en väv av händelser och en mångfald av röster. Han har en imponerande lyhördhet för sin gestalters tonfall och tankevärld. Genom dem följer vi den socialistiska utopins undergång och DDR:s sönderfall. Men tro inte att denna bok består av typer som får representera olika ideal. Nej det är en samling levande, tänkande och kännande människor med alla de goda och dåliga sidor vi alla bär.
Fascinerande att se hur nära banden är kulturellt och historiskt mellan Tyskland och Ryssland vilket jag inte kände till.

Det är spännande och skrämmande att få komma in i det totalitära samhället. Det kanske är så att tiden är mogen för tyskarna att bearbeta den delen av sin historia. Jag tänker på  den fantastiska filmen De andras liv och dundersuccén Weissensee .

Ruge har skrivit en rik och intressant roman om ett folk och ett land som låg nära oss men ändå så långt borta. Vi som är intresserade av fin tysk litteratur skall vara glad för att Nilsson förlag ger oss möjligheten att läsa Den tid då ljuset avtar.

/reviderad 201205

DOWNTON ABBEY MED KOKAIN – EDWARD ST AUBYN: ROMANERNA OM PATRICK MELROSE – DEL 1

Publicerat den av

melrose
Edward St Aubyn (1960-)
Romanerna om Patrik Melrose – Del 1 
Glöm det, Dåliga Nyheter & Visst hopp
Never Mind 1992 – Bad News 1992 – Some hope 1995
På svenska 2016
Översättare: Erik Andersson
398 sidor
Bonniers

När Bonniers katalog damp ned i lådan för ett tag sedan blev jag mycket förvånad när jag såg att de skulle ge ut Edward St Aubyns hyllade romaner om Patrick Melrose. Jag läste om dem för ett par år sedan och anglofilen i mig blev genast intresserad. En författare som jämförts med Evelyn Waugh, P G Woodhouse och den i Sverige lite kände Anthony Powell, vars långa romansvit ”A dance to the music of time” på tolv volymer jag, tro det eller ej, läste i början av 80-talet. (Powell har kallats Englands motsvarighet till Marcel Proust) Parallellt med nyfikenheten fanns också en liten rädsla då utgångspunkten för den mycket självbiografiska sviten är de övergrepp som hans sadistiska fader Roger St Aubyn utsatte Edward för mellan 5 och 8 års ålder. St Aubyn har sagt att hans terapi och att skiva romanerna hindrade honom för att ta sig av daga.

Jag frågade bokens översättare Erik Andersson, som jag känner, varför han trodde att förlaget ville ge ut böckerna. Han svarade något i stil med svenskarnas intresse och förtjusning över den engelska överklassen. Och den är väl bekant. Downton Abbey t.ex har ju trogna följeslagare i Sverige.

Sviten om Patrik Melrose består av 5 korta romaner. Bonniers har valt att ge ut de tre första i en volym. Det var så St Aubyn tänkte sig det från början. Som en triologi. Dock återkom han med två romaner som fullbordade sviten: Mother´s Milk (2005, nominerad till The Booker Prize) och At Last (2012).

Böckernas miljö är bland de rika och framgångsrika i överklass och adel. Men det är långt från det snälla Downtown Abbey, långt därifrån.
Alla tre romanerna utspelar sig under en dag eller två. I den första Glöm det (Never mind) är Patrick fem år. Romanen centreras till den fasansfulla scen då hans far förgriper sig på honom.
I andra delen Dåliga Nyheter (Bad News) är Patrick 22 år och en fullfjädrad och stenrik narkoman. Han åker till New York för att hämta askan efter sin bortgångne far. Under ett dygn lever han rövare och knarkar som en besatt, hör röster och beter sig mot de människor han möter. Båda kända och okända.
I tredje delen Visst hopp (Some Hope) möter vi Patrick, nu 28 år gammal, på en förskräcklig tillställning i brittiska överklassen. Nu är han ren från drogerna men fortfarande svårt traumatiserad av det som hänt honom. Men ett visst ljus börjar skönjas vid horisonten. Det ser ut som Patrick kan komma vidare i livet.

Efter avslutad läsning är denne läsare något kluven. St  Aubyn är en mycket god författare, inte tu tal om det. Trots det föll jag inte i farstun för denna annars mycket hyllade svit. De tre romanerna är ganska olika i sina tonfall. Glöm det skildrar mycket väl hans vedervärdiga föräldrar och deras lika vedervärdiga och snobbiga överklassvänner. Scenen med övergreppet är en stark och plågsam läsning. Det finns en svärta men också en komik och satir som lättar upp läsningen Jag skrattade flera gånger åt romanfigurernas manér. För Glöm det fick St  Aubyn The Betty Trask Award.

Den andra delen Dåliga nyheter var fascinerade som en beskrivning av en resa ned i droghelvetet. Vi får i detalj följa alla droger han tar, kokain, speed och heroin. Allt i en salig blandning och hela tiden. Och han måste hela tiden få mer och dessutom hitta sprutor.
I en stark scen är vi inne i Patricks huvud och hör alla de röster han hör under sina rus. Det var en skräckblandad och fascinerande läsning men tyvärr också lite tröttande till slut, trots romanens endast 140 sidor.

I den tredje delen, Visst hopp, har den sociala satiren, driften med den överklass St Aubyn känner så väl, fått mer utrymme. Vi presenteras för ett antal bekanta figurer från de två föregående böckerna men också en del nya. Det intrigeras, skvallras, hoppas in och ut ur sängar. Mitt i allt detta finns Patrick Melrose i en process där han äntligen verkar få styr på sitt liv.

De delarna som handlade om Patrick höll mig fastnaglad och berörd. Delarna med den sociala satiren var rolig i början men till slut tröttsam. Jag tyckte att romanen tyvärr kapsejsade. Jag hade gärna läst mycket mer om Patrick och mindre av det andra. Det kanske handlar om engelsmännen rädsla för allvar?

Edward St Aubyn är en mycket duktig stilist. Det finns många riktigt fina partier i romanen, mycket väl översatta av Erik Andersson. Samtidigt fanns det många passager där jag tänkte att det varit mycket roligare på engelska. Och det handlar inte om översättningen. Nej det handlar om skillnaden i våra språk och vår humor.
När jag hör St Aubyn läsa ur romanen, det finns massor av exempel på Youtube, njuter jag verkligen av hans engelska och där finns saker som ingen översättare kan få till på svenska, inte ens den mycket skicklige Erik Andersson!
Även om jag har mina reservationer kommer jag framöver att läsa de två resterande romanerna. Men det lär bli på engelska.

aubyn

Edward St Aubyn

Här finns en mycket fin artikel om St Aubyn från utmärkta The New Yorker
Inheritance – How Edward St. Aubyn made literature out of a poisoned legacy.

/reviderad  201206

VÄLKOMNA TILL BREXIT-LAND – EVA DOLAN: DÖDA TALAR INTE

Publicerat den av

 

dolan_doda_talar_inte_omslag_inbEva Dolan: Döda talar inte
”Tell no tales”
Utgiven 2014
På svenska 2016
Övers. Carla Wiberg
400 sidor
Modernista

Eva Dolans debut var den hyllade Lång väg hem. Jag läste den med stort nöje. Fast nöje är väl fel ord. Hon skildrar ett England från undersidan likt den svenska filmen Äta söva dö skildrar ett Sverige många av oss inte vill se. Temat i romanen var människohandel. Här kan du läsa vad jag skrev.

Nu har Dolans andra bok Döda talar inte kommit på svenska. Det visar sig att hennes talang inte var en tillfällighet. Hennes romaner utspelar sig i Petersborough som ligger i samma ”shire” som Cambridge. Men där slutar likheterna. Då Cambridge är fullt av välutbildade människor med en internationell utblick är Petersborough en stad präglad av arbetslöshet, låg utbildningsnivå och hög invandring. I Petersborough röstade de för Brexit.

I denna bok träffar vi återigen poliserna Zigic och Ferrara på hatbrottsenheten. De utreder några mycket brutala mord på invandrare. Zigic och Ferrara är själva barn till invandrare. På ytan verkar inget hänga ihop. Det är inte personer som rört sig illegala kretsat ihop men stämmer det?
Vi får samtidigt följa politikern Richard Shotton som jobbar hårt för att etablera sitt nystartade främlingsfientliga parti. Shotton jobbar stenhårt på att de rasitiska elementen i partier skall hålla på mattan. Det är inte svårt att se likheterna mellan Shotton och Nigel Farage.

Dolan målar skickligt upp det England där motsättningarna växer, hon ger kött och blod till de många artiklar jag läst i svenska och engelska medier om utvecklingen i landet, med större klyftor med ökad rasism och främlingsfientlighet. Vreden ligger och pyr under ytan hos Dolan.

Jag vet inte om jag var på dåligt humör när jag klagade över personbeskrivningarna i Lång väg hem. De kan jag inte göra med denna bok. Både person- och miljöbeskrivningarna är välskrivna och levande.
Dolan är definitivt en ”risning star” på deckarhimlen. Återigen har Dolan givit oss en tät och mycket spännande deckare. Alla ni med intresse för det som händer i Brexit-land kommer, tror jag, läsa den med stort utbyte.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200804

DEN LILLA STORA MÄNNISKAN – ROBERT SEETHALER: ETT HELT LIV

Publicerat den av

ett-helt-livRobert Seethaler (1966-)
Ett helt liv
”Ein ganzes Leben”
Utgiven 2015
På svenska 2016
Översättning: Jörn Lindskog
150 sidor
Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

Med Tobakshandlaren (Der Trafikant) introducerades den österrikiska författaren Robert Seethaler förra året i Sverige. Nu kommer Seethalers senaste roman Ett helt liv i Jörn Lindskogs översättning. Den är en roman i en ännu högre klass.

Det är en tunn liten bok. Engelsmännen kallar det ”a novella” Du kan läsa din i en sittning. Och inte bara för att den är tunn till antalet sidor utan även är så komprimerad, spännande och gripande att läsa. Ett helt liv på 150 sidor? Ja det är det som är det magiska med denna bok. Seethaler skriver om en enkel man och ett enkelt liv och får fram storheten i det på några få sidor.

Andreas Egger växer upp i en fosterfamilj under närmast slavliknande förhållanden. Han är stor och tyst, har inget läshuvud och inte mycket till framtid i den lilla alpbyn. När det moderna samhället bryter sig in i form av att en lift skall byggas finner Andreas sin plats i livet. Han är råstark och en mycket bra arbetare. Han finner kärleken och livet börjar bli på riktigt.

Mer skall inte avslöjas om denna vackra roman. Det är inte en dålig bedrift att på ett fåtal sidor gestalta både den lilla människans storhet och hur moderniteten bryter in i det gamla bondesamhället. Förutom under kriget lämnar Andreas dalen endast en gång. Dalen är hans universum. Han skaffar aldrig en tv för han vet inte vad hans skall med den till. Hans liv finns i naturen och bergen. Seethaler är en mycket fin naturskildrare och en för en som likt mig älskar alperna vill man bara boka nästa resa dit efter att avslutad läsning.

En recension som jag läste av Seethalers bok i engelskspråkig tidning jämförde den med två mycket bra romaner som jag läste med förra året, mästerverket Stoner av John Williams och William Maxwells Hej då vi ses i morgon. Det är inga dumma jämförelser. De båda relativt korta romanerna skildrar på ett lågmält och känslomässigt intensivt sätt den enkla människans liv. Och att Seethaler är på samma nivå som dessa två böcker säger vilken klass det är på romanen.

Samtidigt som Ett helt liv kommer ut kommer även Tobakshandlaren ut i pocket. De två romanerna tillsammans med Stoner och Hej då vi ses i morgon och du har några veckors högklassig läsning i sommar framför dig! Gratulerar!

/reviderad 201212

 

 

ANTAL SZERB: DET TREDJE TORNET – EN RESA TILL ITALIEN 1936

Publicerat den av

Det-tredje_tornet_HR-738x1024Antal Szerb (1901-1945):
Det tredje tornet – en resa till Italien 1936
”A harmadik torony”
Utgiven 1936
På svenska 2016
Översättare: Maria Ortman
108 sidor
Nilsson Förlag
Recensionsexemplar

Vad skulle vi göra utan dessa små förlag som berikar oss med okända författarskap. Nilssons förlag är en ny bekantskap för mig. De ger nu ut Det tredje tornet av den för mig okände ungerske författare Antal Szerb.

Szerb är tydligen ett stort namn i en ungerska litteraturen. Ungern är ju i litterärt avseende lite av en stormakt. Förutom den nyligen bortgångne Imre Kertesz har de flera författare som brukar omnämnas som potentiella nobelpristagarkandidater Péter Nádas, Péter Esterházy och György Konrád.

Antal Szerb fördes 1901 i Budapest av judiska föräldrar men döptes till katolik. Szerb var verksam som författare, forskare och journalist. Han hann, trots sitt korta liv, få en omfattande produktion.

I sitt upplysande förord skriver Maria Ortman, en av Sveriges främsta översättare av ungersk litteratur, att han skrev snabbt och flyhänt. Han var inte den som slipade på saker. Det är i den tonen som Det tredje tornet är skriven.

Boken är hans dagbok från en resa 1936 och består av de artiklar han skrev för den inflytelserika tidskriften Nyugat. Inbördeskriget i Spanien förhindrade en resa dit och Szerb vände då kosan till Italien dit det fortfarande var möjligt att resa. Han besöker Venedig, Vicenza, Bologna och San Marino.

Det är en tunn bok, mycket vackert formgiven med flera fina foton i. Den tar inte mer än en sittning i fåtöljen. Kapitlen är allt ifrån fem rader till ett par sidor, vanligast en till två. Szerb ger oss sina intryck om ställen han besöker och om resandets vedermödor, snabbt nedkastade med både elegans och esprit, kryddat med hans stora bildning. Szerb är ytterligare en av dessa Italien-romantiker som litteraturen är full av. Han undrar själv hur hans Italien skulle se ut om han inte läst Shelley, Byron, Goethe etc, Men han är ingen snobb utan en livsbejakande resenär.

Genom hela boken finns det trots humorn en sorg, en känsla av ett Europa på väg i fel riktning. Han ser vad fascismen börjar göra med det italienska folket och han tycker inte om det. Szerb plågas av historiens förgänglighet, men inser att det kan inte vara på något annat sätt. Det viktiga är att du själv finner ”ditt tredje torn”, din egna fria inre övertygelse bortanför massorna.

baker_antalszerb_ba_img

Antal Szerbs pass 1931

Szerb var på väg mot en lysande karriär men bödlarna tog hans liv 27/1 1945.

Det tredje tornet är andra boken i förlagets klassikerserie Absint . Den första boken var Szerbs hyllade roman Resa i månljus skriven några månader efter hemkomsten från Italien. Den fick mycket fina recensioner när den kom ut i höstas.

/Reviderad 201212

MAXIM BILLER – I HUVUDET PÅ BRUNO SCHULZ

Publicerat den av

Biller bokMaxim Biller (1960-)
I huvudet på Bruno Schulz
”Im Kopf von Bruno Schulz”
Utigiven 2013
På svenska 2016
Översättning: Anna Bengtsson
63 sidor
Ersatz 
Recensionsexemplar

Med novellen I huvudet på Bruno Schulz introduceras Maxim Biller på svenska. Det är det modiga lilla förlaget Ersatz, känd för utgivningen av Svetlana Aleksijevitj, som vågar ge ut denna lilla gnistrande berättelse som en egen bok på endast något över 60 sidor. De skall ha all heder för detta. Förutom texten finns några fina teckningar av Schulz.

För mig var romanförfattaren, kritikern och kolumnisten Maxim Biller ett okänt namn tills för ett par månader sedan. I mina försök att förbättra min skoltyska började jag titta det återuppståndna litterära diskussionsprogrammet Das Literarische Quartet på Zdf. Under ledning av författaren Wolker Weidermann, diskuterar Biller, kritiken Christiane Westermann och en gäst var sin bok. Frö övrigt, d et legendariska och mycket bättre Quartet under Marcel Reich-Ranickis ledning kan ni finna på Youtube. Briljant underhållning.

Biller är allvarlig, briljant, krävande och självupptagen, inte rädd för att säga sin mening även om det kan verka och ibland är förolämpande. Min tyska är dock inte god nog för att hänga med i alla svängar. Jag läste att någon kallade honom ”litteraturkritikens Frank Underwood” efter Kevin Spacys rollfigur i House of Cards! Det var därför roligt att se den österrikiska författarinnan Eva Manasse i det senaste avsnittet få honom på plats. Jag har inte sett en liknande karaktär i svensk tv och har en skräckblandad förtjusning för honom.

Självfallet blev jag då intresserad av att läsa honom  när denna lilla novell kom. Maxim Biller är född 1960 i Prag men kom som mycket ung till Tyskland. Om jag förstår det rätt anses Biller som en av de mest framträdande judiska författarna verksamma i Tyskland nu. Och en känd provokatör.

MAxim Biller tänker....

Maxim Biller

Bruno Schulz (1882-1942) är en  framstående polsk-judisk författare med en mager produktion. Han bodde i Drohobycz i Polen hela sitt liv (numera Ukraina). I huvudet på Bruno Schulz är en tät intensiv text som blandar fakta ur den verklige Schultz liv och ren fiktion. Det är en surrealistisk historia som ofta fick mig att tänka på Franz Kafka.

I en källare på Florianskagatan sitter Bruno Schulz en dag 1938 och skriver ett brev till den store författaren Thomas Mann. Schulz har upptäckt att det finns en person som utger sig för att vara den berömde författaren. Dubbelgångaren hyllas av lokalbefolkningen samtidigt som han förhäxar och vrider om huvudena på  dem. Schulz tror att han är en representant för det Tyskland som kan komma och gå in och ta över Polen. Minnet av tidigare pogromer har inte lämnat judarna i Polen. Rädslan för den judiska kulturens undergång finns där hela tiden. Han vill varna Mann för vad som händer. Samtidigt vill han gärna slå ett slag för sin litteratur och hoppas att Mann skall bli den som ger honom tillträde till parnassen. Han kan lämna tristessen i Drohobycz  där han arbetar och som teckningslärare vilket han hatar, har ett sadomasochistiskt förhållande med gymnastik läraren på skolan och plågas av sin galna syster.

Jag som ni förstår så är det ett par täta sidor text och ibland inte helt lätt. Fantasi och verklighet blandas, eleverna blir till fåglar som pickar på hans fönster, stadens borgmästare spänns för droskan som drar den förmente Mann till värdshuset där han duperar lokalbefolkningen…Det gnistrar och sprakar om språket!

Jag har tyvärr inte läst något av Bruno Schulz själv, en förtrogenhet med hans lilla produktion ger tydligen många nycklar. Även lite kunskap om Thomas Mann skadar inte. Dock, texten står definitivt på egna ben. Vi får hoppas att boken blir en framgång så att vi får mer av Biller på svenska.

Avslutningsvis fick denna bok mig att tänka på en annan bok med ett dubbelgångar-tema av den mer kände judiske författaren, Philip Roth. Hans oerhört roliga Operation Shylock där romanförfattaren Philip Roth får reda att den finns en Philip Roth som åker runt i Israel och förespråkar judarnas re-patriering. Roth tar sig till Israel och en mycket absurd  historia börjar. Rekommenderas varmt.

/reiderad 210816

EN LYSANDE HISTORISK DECKARE – ROBERT HARRIS: EN OFFICER OCH SPION

Publicerat den av

En officerRobert Harris (1957-):
En officer och spion
”An officer and a spy”
Utgiven 2014
På svenska 2016
Översättning Svante Skoglund
494 sidor
Bookmark Förlag
Recensionsexemplar

Vinnare av 2014 Walter Scott Award för bästa historiska roman, 2014 CWA Ian Fleming Steel Dagger – Thriller of the Year och 2014 American Library in Paris Book Award

Allt som oftast får jag från de lite mindre förlagen frågor om jag vill läsa något ur deras utgivning. I 99,5 fall av 100 tackar jag nej pga. tidsbrist. Men när det för mig okända förlaget Bookmark erbjöd mig Robert Harris prisbelönta deckare tackade jag spontant ja. Harris är inte okänd för mig. Jag hade läst hans Archangel som jag tyckte var en bra bok.

Robert Harris
Robert Harris är engelsk journalist, född 1957. Harris har arbetat på Observer och BBC. Harris övergav journalistiken för att skriva historiska romaner. Den första Fatherland blev en stor succé. Han har nu skrivit nio romaner. The Ghost ligger bakom Roman Polanski lysande film Spökskrivaren, där Harris var med och skrev manuset.

En Officer och Spion är helt enkelt en magnifik historisk deckare, mycket väl researchad, flyhänt skriven och fint översatt av Svante Skoglund.

Alfred Dreyfuss 1859-1935

Alfred Dreyfuss 1859-1935

1894 arresterade den förmögne judiske officeren Alfred Dreyfuss för spioneri för tyskarna. Underlaget var minst sagt svagt men indicierna pekade åt det hållet. Och han var ju jude från Mulhouse i Alsace som i princip var Tyskland. Det var skäl nog. Dreyfuss dömdes till livstid fängelse på Djävulsön under de mest fasansfulla förhållanden.

Marie-Georges Piquard 1854-1914

Marie-Georges Piquard 1854-1914

Redan två år efter domen förstår överste löjtnant Georges Piquard, romanens huvudperson att Dreyfuss inte är den skyldige. Piquard älskar sin armé men vill att den skall vara rättvis och inte döma en oskyldig. Han börjar undersöka och driva fallet. Konsekvenserna blir mycket stora. Det finns inget intresse från varken militär eller politiker att erkänna sina fel och frige en jude. Det priset är för högt.
Detta leder till en rättsskandal som klyver den franska nationen. Emile Zolas berömda brev och  manifest ”J´Accuse (jag anklagar) var ett försvar för Dreyfuss.
Om detta har Harris skrivit sin roman.

Från första sidan kopplar Harris greppet. Jag var fast, kunde inte sluta läsa. Harris målar skickligt upp ett Frankrike sargat efter det fransk-tyska kriget 1870-1871 fram till tiden efter sekelskiftet. Vi lär lära känna både den militära, poetiska och sociala eliten under La Belle époque.

George Piqard är en bildad person som översätter Dostojevskij, älskar Wagner men samtidigt lite dubiös då han har en affär med en gift kvinna. Fram växer en bild av en högst älskvärd person med en moralisk kompass som för honom långt, men vars bångstyrighet håller på att kosta honom allt.

Vi förflyttas till en intressant period i Europa historia. Tyvärr är det lätt att dra paralleller till vår tid. Fascismens svarta spöke som drar fram över Europa. Antisemitismen, som hela tiden ligger i botten i romanen, har återkommit. De drev som gick då är lika lite baserade på kunskap och fakta som idag. Maktens starka intresse att behålla sin makt till varje pris känner vi också igen.

Som alla goda historiska berättelser sprider den ett ljus över nutiden. Att lyckas med det och dessutom skriva en mycket spännande berättelse med fina personteckningar som är oerhört underhållande är en bedrift. Det gav mer än mersmak. Det gav ett sug efter mer Robert Harris. Han är riktigt berättare.

/Reviderad 201115

AV FÖRFATTAREN TILL SUCCÉN ADAMS ARV – ASTRID ROSENFELD: ELSA

Publicerat den av

ElsaAstrid Rosenfeld (1977-): Elsa
”Elsa ungeheuer”
Utgiven 2013
På svenska 2016
Översättning: Jörn Lindskog
245 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog

Alla som följer min blogg vet att jag har ett stort intresse för Tyskland och dess litteratur. Min hovleverantör av goda tyska romaner är Bokförlaget Thorén & Lindskog, det fina lilla förlaget med sin bas i Sverige och Berlin. I stort sett allt jag läst av deras utgivning har jag haft stor glädje av.

Nu har Jörn Lindskog översatt Astrid Rosenfelds andra roman, Elsa, den första efter genombrottet med ADAMS ARV som läste jag med stort nöje. Här kan du läsa vad jag skrev om den.

Så här presenterar förlaget boken:
Nu är ELSA här! I centrum för berättelsen står bröderna Lorenz och Karl som växer upp i en by i Bayern, i en gudsförgäten håla där inget händer, men allt förändras när Elsa dyker upp en dag. ELSA är en historia om kärlek, svek och att vara barn. Men det är också en skröna som befolkas av en gammal kvinnotjusare, världens troligtvis äldsta kvinna och en mamma som har förlorat sin gröna mössa.

Jag mailade Jörn och frågade om han ville att jag skulle läsa den. Jag tror inte det är något för dig!, svarade Jörn. Men sade jag, jag tyckte ju om Adams arv! Snäll som Jörn är föll han till föga och skickade boken till mig. Jag får inse att Jörn har ganska bra koll på min smak vid det här laget. Det är bara att konstatera att Elsa inte alls föll mig på läppen.

Rosenfeld är en begåvad berättare, inte tu tal om det. Humorn och berättarglädjen finns kvar från Adams arv, men nu har den gått lite överstyr. Är det en ungdomsskildring, en parodi över konstvärlden, en roman om bli vuxen? Det blir lite av allt men delarna håller inte ihop. Berättelsen kränger än hit och en dit men kommer ingen vart. Personteckningarna är ömsom underfundiga och komiska men saknar djup. Det bränner aldrig till inte ens när hon uppenbarligen vill det.

Det hela blir en i mitt tycke ganska ytlig roman som jag inte kan engagera mig i. Med Adams arv fanns det något viktigt att berätta men jag finner inte det här. Det är en begåvning lite på tomgång. Jag blev helt enkelt aldrig klok på vad hon vill med boken.

Många författare har vittnat om svårigheten att få till sin andra roman. Det är Elsa ett exempel på. Hoppas Rosenfeld lyckas ta till vara på sin uppenbarligen stora begåvning på ett bättre sätt framöver.

Dock, utan Jörn fantastiska arbete skulle den tyska litteraturen vara en ännu större vit fläck i det svenska litterära landskapet. Det skall vi var mycket glada för.

/Reviderad 201115

EN MÄSTERLIG BERÄTTELSE OM FÖRSTA VÄRLDSKRIGET – STEFAN HERTMANS: KRIG OCH TERPENTIN

Publicerat den av

KrigStefan Hertmans (1951-)
Krig och terpentin
”Oorlog en terpentijn”
Utgiven 2013
På svenska 2015
Övers Inger Wikén Bonde
350 sidor
Norstedts
Recensionsexemplar

Vilket otacksamt yrke att vara bokförläggare. Norstedts har givit ut denna underbara bok som bara försvunnit ut i marginalen.

Stefan Hertmans
Stefan Hertmans är så vitt jag förstår ett stort namn i Belgien. Har varit professor i konst, publicerat ett flertal väl renommerade diktsamlingar, pjäser, essäsamlingar och romaner. Krig och terpentin belönades med det stora priset AKO Literatuurprijs och Flämländska kulturpriset. Den är redan översatt till en mängd språk. Den ses redan som en modern klassiker i det flamländska språkområdet.
Läs mer om Stefan Hertmans.

Stefan Hertmans (1951-) Foto: Mirjam Devriendt

Stefan Hertmans (1951-) Foto: Mirjam Devriendt

Romanen
Kort innan Hertmans morfar, Urbain Martain, dör för ca 30 år sedan ger han honom de anteckningar över sitt liv som Urbain skrivit på de senaste åren.
Det tar mycket lång tid innan författaren läser dem. Han tror att anteckningarna som skall skildra morfaderns fasansfulla upplevelser under första världskriget är för känslomässigt krävande. Han behöver tid och ro. När han väl sätter sig finner Hertmans att de sträcker sig under en mycket längre period i morfaderns liv. Anteckningarna blir ett dokument över Flanders historia från slutet av 1800 och 70 år framåt. Och tänker jag också en del av Europas historia.

Boken består av tre delar.
Första delen skildrar en uppväxt i extrem fattigdom. Urbains far är kringresande kyrkmålare. En skicklig sådan och Urbains vilja är att gå i faders spår. Fattigdomen kräver dock att han arbetar och vid 14 års ålder börjar han på ett järngjuteri. Han försöker under protest från fadern lära sig måla men får egentligen aldrig en möjlighet att utveckla det. Urbain anmäler sig till krigstjänstgöring och kallas följaktligen ut när första världskriget börjar.

De fasansfulla skildringarna av kriget utgör boken andra del.

Den tredje delen behandlar Urbains liv när han som förtidspensionär, troligen av de trauman som kriget givit honom ägnar sig åt sitt måleri och att bilda familj. Hermans skriver underbart om konst. Både praktiskt, hur en konstnär gör, och om konsten själv.

Urbains äktenskap är i vissa avseenden lyckligt men där finns också hemligheter som författaren under sin resa i morfaderns liv upptäcker och som han genom att studera morfaderns måleri kan tolka in och få en förståelse för.

Hertmans har kallat detta en roman. Jag läser den inte så, förutom del två som är skriven i första person. Det är mer av en självbiografi och historieskrivning. Vi följer författaren i nutid när han gräver i sin familjs och Flanderns historia. Hertmans är en mycket skicklig författare som likt sin morfar målar fast i ord. Det är vackert, melankoliskt och sinnligt.

Därför kommer tonen i del 2 kommer nästan som en chock. Med ett mer distanserat språk följer vi Urbain i skyttegravarna. Det är bland det starkaste jag läst på mycket länge. Det helvete som första världskriget representerar är ett av mänsklighetens bottennapp.

Peter Englund skriver i sin briljanta essäsamling Brev till Nollpunkten att under första världskriget så krockade två sätt att kriga, ett med rötter 1800-talet där fanns en krigsmannamoral med en grund i något som kan likna fair play, och kriget med hjälp av den moderna teknologin. Generalerna satt och planerade för slagen som de hade kämpat under 1800-talet. De möttes av k-pistar som mejade ned soldater i parti och minut. Det var just detta som mötte de unga belgiska soldaterna. Skildringarna av slagen som Urbain deltog i kommer leva kvar i mitt minne.

När han i tredje delen binder ihop sin familj historia blir jag verkligen berörd under läsning och tacksam för att jag läst denna strålande bok. Den är översatt av Ingrid Wikén Bonde som måste vara en av Sveriges mest meriterade översättare från flamländska. Språket är en njutning att läsa.

Jag har letat efter recensioner av den men inte funnit någon. Tills idag! Lustigt nog skriven av en Enander, dock ingen släkt eller bekant. Crister Enander har skrivit en fin text och han är lika tagen som jag, http://www.hd.se/kultur/2015/12/24/remarkabelt-om-mansklig-vardighet/

Det här är en bok som borde funnit med många av de listorna som tidningarna skriver nu om årets bästa böcker. Tyvärr har den gått många förbi. Hoppas mina och Cristers rader ändrar på det, i alla fall lite!

/Reviderad 201104

 

NOT MY CUP OF TEA – LOUISE PENNY: ETT FÖRBUD MOT MORD

Publicerat den av

penny_ett_forbud_mot_mord_omslag_inb_0Louise Penny (1958-):
Ett förbud mot mord
”The Murder Stone / A Rule Against Murder”
Utgiven 2008
På svenska 2015
Översättning:
Charlotte Hjukström
384 sidor
Modernista förlag
Recensionsexemplar

Tack vare förlaget Modernista har jag bekantat mig med flera bra deckare som jag skrivit om. Nu kommer Louise Penny och hennes Ett förbud mot mord som jag sett fram emot att läsa.
Louise Penny är en kanadensisk författare som skrivit en hel svit av deckare om Armand Gamache. Sammanlagt 11 romaner.
Ett förbud mot mord är den fjärde i serien.
Penny har fått massor av bra recensioner och priser genom åren och har en trogen skara av fans. En god vän som läser mängder av deckare rekommenderade henne till mig. Det var med förväntan jag började läsa.
Armand Gamache är med sin fru på hotellet Manoir Bellechasse, i den kanadensiska vildmarken. Avskuret från samhället ligger detta magnifika gamla hotell dit de bättre bemedlade kommer. Bland gästerna finns en familj som har sin årliga återträff. Inget någon i familjen ser fram emot. Mer dysfunktionell familj får du leta efter. En dag hittas en av familjemedlemmarna mördad på ett spektakulärt sätt.
Ett klassiskt upplägg som känns igen från pusseldeckaren. En sluten och avlägsen plats, ett mord som är så märkligt att man inte kan förstå hur det gått till, endast några få potentiella misstänkta, alla lika osannolika, och en begåvad detektiv som till slut listar ut det. Och som under resans gång gräver fram en massa oväntade hemligheter.
Det är en välskriven roman men jag märkte allt eftersom jag läste det att pusseldeckare är inte något för mig. Mer eller mindre uppenbara ledtrådar läggs ut, individernas personligheter och relationer skruvas ett extra varv för att bli, tydliga och vissa fall osannolika.
Eftersom boken är ganska lång så han jag tyvärr tröttna på vägen, trots att hon skriver en bra prosa. Det blev aldrig riktigt spännande för mig, den tillyxade psykologin gjorde att jag inte kunde engagera mig i romanfigurerna.
Tycker du å andra sidan om om pusseldeckare har du säkerligen något att hämta här.

/Reviderad 201107

 

EN BEGÅVAD DECKARDEBUT – GILLY MACMILLAN – BRÄND HIMMEL

Publicerat den av

Gilly Macmillan:
Bränd himmel
”Burnt Paper Sky”
Utgiven 2014
På svenska 2015
Översättning: Johan Nilsson
464 sidor
Modernista
Recensionsexemplar

När man är krasslig och inte i form, vad kan vara bättre än att stoppa ner näsan i en spännande deckare. Förra helgen tillbringades i sällskap av Gilly Macmillans välskrivna och begåvade debut Bränd Himmel. Det är en riktig bladvändare.

Rachel Jenner är på utflykt i skogen utanför Bristol. Hon är frånskild och är ute på promenad med sitt enda barn, sonen Ben, 8 år. Rachel låter Ben springa före. Det är det sista hon ser av honom. Polisen är snabbt på plats och letandet börjar. Men tiden går och inget händer. En katastrofal presskonferens gör att Rachel blir ifrågasatt. En hetsjakt mot henne på sociala medier tar fart. Det är skrämmande och väl beskrivet. Vad en internet-mobb gör och vilka konsekvenser det får.

Det är en imponerande debut. Vartannat kapitel beskriver Rachel och det helvete hon går igenom. Vart annat kapitel handlar om James Clemo, polisen som ledde utredningen och vars liv har slagits i spillror. Jag avslöjar inga hemligheter utan det står klart redan från början av boken.

Beskrivningen av polisens arbete är inte det som sticker ut. Det känns igen från annan deckarläsning. Det som är bokens styrka är det porträttet av Rachel och de fasor hon lever, hennes ångest, sorg, tankar, ifrågasättande av sitt liv. Det är mycket skickligt och gripande.

Med Macmillan har Modernista nosat fram en begåvad deckartalang. Bränd himmel har goda förutsättningar att bli en succé. Spännande och välskrivet om bland det värsta som kan hända en människa. Får den ett lyckligt slut? Njaa, läs själv får du se!

/Reviderad 201108

VINNARE AV NATIONAL BOOK AWARD 1980 – WILLIAM MAXWELL: HEJ DÅ, VI SES I MORRON

Publicerat den av

maxwell_hej_da_vi_ses_i_morron_omslag_inbWilliam Maxwell (1908-2000)
Hej då, vi ses i morron
”So Long, See You Tomorrow”
Utgiven 1980
På svenska 1986
Översättning:
Staffan Holmgren
Antal sidor: 144
Modernista
Recensionexemplar

William Maxwell var till för några veckor sedan ett okänt namn för mig. Det var när jag hörde den framstående irländske historiken Roy Foster prata om hans roman The Chateau i det utmärkta radioprogrammet A good read som jag först hörde hans namn (här kan du lyssna på det http://www.bbc.co.uk/programmes/b04ntvv5 )

Modernista återutger nu Maxwells Hej då, Vi ses i morron, en roman som bl.a Michael Ondaatje och Richard Ford höjer till skyarna.

William Maxwell är vad jag nu läst inte känd som författare i USA. Däremot som en både ömsint och hårdhudad redaktör för den legendariska tidskrifter The New Yorker, som varje vecka har med en novell. Många stora namn har Maxwell arbetat med Updike, Salinger, Nabokov, Cheever m.fl. Hans egna, inte så omfattande, författarskap har kommit i skymundan.

Hej då vi ses i morron var det sista han skrev. Den kom ut när Maxwell var 72 år och belönades med National Book Award, det finaste litterära priset i USA. Det en liten roman till omfånget.
Det är en kondenserad berättelse, en blandning av roman och memoarer som ligger nära författarens eget liv. Det är en tragedi i 20-talets Illinois där en otrohetsaffär leder till ett mord. Huvudpersonen själv missar ett tillfälle att hjälpa sin vän som drabbats av katastrofen. Detta följer honom resten av livet. Nu sitter han och ser tillbaka på sitt liv.

William Maxwell (1908-1980) Foto: Brookie Maxwell

William Maxwell (1908-1980) Foto: Brookie Maxwell

Även om det är en tunn bok finns det så mycket i den. Maxwell har slipat denna diamant många gånger. Det är historia om att växa upp på landsbygden, ensamhet, förlust, minne, livsval.
På köpet får vi en levande gestaltning av livet hos arrendebönderna i Lincoln, Illinois.

Detta är inte en bok en ung författare kunnat skriva. Den är resultatet av ett långt liv, en författare som mejslat fram sitt egna skrivande. En tunn bok men med lång effekt.

/Reviderad 201108

VINNARE AV CWA THE DAGGER IN THE LIBRARY – BELINDA BAUER: DET SLUTNA ÖGA

Publicerat den av

bauer_det_slutna_ogat_omslag_inb_0Belinda Bauer (1962-)
Det slutna ögat  
”The Shut Eye”
Översättning: Leif Janzon
Utgiven 2014
På svenska 2015
Antal sidor: 304
Modernista
Recensionexemplar

Att kalla Belinda Bauer för deckardrottning är inte att ta i. Sedan den hyllade debuten med Mörk jord, som belönades med Crime writers assiociations (Cwa) Gold Dagger för bästa roman har hon skördat stora framgångar. 2013 fick hon Dagger in the library (to the living author who has given the most pleasure to readers). Jag har länge funderat på att läsa henne och fick nu möjlighet när Modernista skickade mig Det slutna ögat.

Redan från första sidan stod det klart att detta är en utmärkt stilist. Här finns litterära kvaliteter som lyfter den över en hel del annat i denna genre. Det var med lust jag fortsatte min läsning. Tyvärr blev jag allt mer tveksam ju mer jag läste.

Historien cirklar kring två försvunna barn. David som försvann för ett par månader sedan och Edie som varit borta i ett år. Det senare olösta fallet har blivit en kvarnsten kring kommissarie Marwels nacke som han inte kan släppa.
Dessa två separata försvinnanden tvinnas samman i en historia som är ganska spretig, med lite fåniga och övernaturliga inslag, och som till slut, för denna läsare, faller samman.

Huvudperson Marwel är förvånansvärt endimensionellt tecknad, även om det tillkommer lite facetter på slutet. Med några av birollerna lyckas hon bättre. Dock allt eftersom berättelsen skruvas åt och skall bli mer spännande kände jag bara att jag blev mer och mer ointresserad av hur det gick. Och det är inte bra.

Att Bauer är en begåvad författare är det inte tu tal om. Men denna gång får hon inte ihop det. Inte för mig.

/Reviderad 201108

VINNARE AV CWA THE DAGGER IN THE LIBRARY – SHARON BOLTON: EN MÖRK OCH FÖRVRIDEN FLOD

Publicerat den av

bolton_en_mork_och_forvriden_flod_omslag_inbSharon Bolton (1960-) 
En mörk och förvriden flod
”A Dark and Twisted Tide”
Översättning: Lilian & Karl G. Fredriksson
Antal sidor: 
480 sidor
Modernista
Recensionsexemplar

Sharon Bolton ett nytt namn för mig. En mörk och förvriden flod. är den fjärde delen i serien om Lacey Flint.
Lacey har hoppat av karriärstegen efter en traumatisk upplevelse och gått tillbaka till att bli vanlig polis. Hon arbetar nu på flodpolisen på Themsen och bor i en husbåt. Lacey är en hängiven simmare och ger sig ut på simturer i farliga Themsen. Under en av dessa simturer simmar hon på ett lik. Det insvepta liket är stadd i sådan upplösning att de är svårt att identifiera vem det kan vara. Sedan dyker det upp fler lik. Alla har det gemensamt att det är kvinnor från Asien, unga och vackra. Ett komplicerat utredningsarbete påbörjas. Varför är de mördade, varför är de insvepta i linnetyg? Är det människohandel som gått snett? Kvinnor som tvingats till prostitution? Utredningen leder i en värld som de flesta av oss inte vill veta något om.

 

En mörk och förvriden flod är en spännande och välskriven bok vars prosa flyter lugnt fram som själva Themsen. Karaktärsteckningarna är lyckade även om lite av genrens schabloner och förenklingar lyser igenom. Det mest fascinerade med boken är beskrivningen av floden, tidvattnet och den undre värld av gångar och kloaker som binder ihop den med resten av staden.
Fascinerande är också porträtten av människorna som lever på sin husbåtar och deras symbios med vattnet. För mig är det inte Lacey Flint som är huvudpersonen i boken utan Themsen.

Deptford Creek. Där många av hemskheterna utspelar sig...

Deptford Creek. Där många av hemskheterna utspelar sig…

Efter 480 lättlästa sidor kommer vi till en upplösning som i min smak känns lite konstruerad och raffinerad i överkant. Men det var mycket trevliga och kusliga timmar jag tillbringade i hennes sällskap.

/Reviderad 201108