Yuri Herrera (1970-)
Kropparnas själavandring
”La transmigración de los cuerpos”
Utgiven 2013
På svenska 2017
Översättare: Maria Cederroth
123 sidor
Nilsson förlag

Hur många mexikanska författare har du läst? Inte många antar jag. Det har i alla fall jag inte gjort. Jag tror att David Toscanas underfundiga roman Klagosång över Miguel Pruneda är den enda. En bok jag gärna rekommenderar.
Annars är väl de mest kända mexikanska författarna nobelpristagaren Octavio Paz (1914–1998) och giganten Carlos Fuentes (1928–2012) som många anser också skulle fått priset.
Nu har vi tack vare lilla nyfikna förlaget Nilsson möjligheten att upptäcka ytterligare en mexikan, Yuri Herrera. En spännande bok även om den inte riktigt föll mig helt i smaken.

Herreras första bok på svenska, Tecken som föregår jordens undergång, är vad jag förstår en prisbelönt succé hos kritiker och läsare. Nu skickade förlaget hans andra bok på svenska till mig, Kropparnas själavandring.

Herrera skriver om ett totalt laglöst land där någon form av pest har drabbat en namnlös mexikansk stad. Kaos och rädsla råder. I staden finns en märklig man, Budbäraren, vars verkliga namn vi aldrig får veta. Detta gäller även några andra av de märkliga figurer som figurerar i texten.
Budbäraren har en gåva i sin förmåga att kunna medla och mäkla fred i konflikter. Nu skall han in i en konflikt mellan de två maffiaklanerna Castro och Fonseca som kidnappat varandras barn men där saker gått överstyr.
Trots risken att bli smittad ger han sig ut på de tomma gatorna för att tillsammans med ett gäng bisarra medhjälpare försöka reda ut konflikten.

Herrera är på många sätt en elegant stilist som i precisa och effektiva meningar skapar en mycket obehaglig och intensiv stämning. Jag sögs verkligen in i bokens första kapitel. Det kryper in på kroppen. Han skildrar i en hårdkokt stil, som påminner mycket om deckargenren, ett samhälle i totalt sönderfall där våldet och machismon styr. Herrera har också en underfundig humor som fick mig att skratta flera gånger.

I denna korta roman, som snarare är vad engelsmännen kallar en novella, är det intensiva språket det som jag mest uppskattar. Maria Cederroth har så vitt jag kan bedöma gjort ett mycket fint jobb.
Som vanligt har förlaget satt översättarens namn på omslaget! Dessa för oss okända men helt oundgängliga grupp måste lyftas fram mer. Bravo!!

Det som jag inte uppskattar är att det blev, som någon kritiker skrev, lite för mycket av en serietidning. Det är hårdkokt, ibland poetiskt vackert, skickligt och fräckt men jag bryr mig inte riktigt, blir inte berörd.

Jag är trots det glad att ha läst Herrera. Det är alltid spännande med nya litterära kontinenter. Och jag får intrycket att den första boken kanske är något vassare?
Med tanke på hur goda recensioner boken fått och hur kort den är rekommenderar jag ändå dig som är en nyfiken att ge den en chans.

/reviderad 210314