EN OVÄNTAD OCH STOR LÄSUPPLEVELSE: ALEX SCHULMAN – BRÄNN ALLA MINA BREV

Alex Schulman (1976-):
Bränn alla mina brev
Utgiven 2018
265 sidor
Bookmark förlag

Alex Schulman är inte en person jag haft något intresse för. Utan att egentligen veta något har jag bara sett honom som en av de självupptagna pratkvarnar som befolkar vårt medielandskap likt gräshopporna i Egypten. Döm om min förvåning när jag läste Bränn alla mina brev och fann en text som är bland det mest berörande jag läst på mycket länge. Jag fick en mycket stark rekommendation från en person som känner mig väl att denna bok vore något för mig. När jag började läsa kunde jag inte sluta och slukade boken på ett par dagar.

Bränn alla mina brev är en mycket välskriven, spännande, gripande och på många sätt en fasansfull bok. Schulman kallar den roman, men med tanke på att det mesta verkar var sprunget ur verkligheten kanske man skulle kalla den dramadokumentär.

När Alex Schulman märker att hans barn är rädda för honom och att hans fru snart inte orkar mer, inser Alex att han måste försöka komma åt sin vrede. Hos terapeuten förstår han att hans vrede är som en cancer och en arvsynd som kommer från hans morfar författaren Sven Stolpe (1905-1996). En vrede som ödelade livet för många människor i hans närhet. Hans fru Karin, Alex mamma Lisette men även hennes fyra syskon.

Vad kom den här vreden ifrån? Detektivarbetet leder Alex till slutsatsen att sommaren 1932 hände det något. Under 10 dagar på Sigtunastiftelsen blev mormor Karin och den unge Olof Lagercrantz (19111-2002), senare en av Sveriges främsta kulturpersonligheter och far till David och Marika Lagercrantz, kära i varandra. Karin vill lämna Sven. De känner både en kärlek som de inte trodde vara möjlig men sitter fånga i tidens konventioner och mer konkret på Sigtunastiftelsen, med en patologiskt svartsjuk Sven Stolpe som vakar över dem som en hök.

Vad som sedan händer får du läsa om själv. Men det var en så omtumlande kärlek att den präglade deras liv. Karin släppte den aldrig. Olof skrev så sent som vid 70 års ålder en dikt som handlade om deras möte. I alla Sven Stolpes romaner fanns samma tema, en man som blir sviken av en falsk och hemsk kvinna. Och han skrev en hel bok så sent som 1980, som bara gick ut på att svärta ned Olof Lagercrantz

Sven Stolpe, lärdomsgiganten, var i högsta grad levande i min ungdom. Det var ingen författare personer i mina kretsar läste och han sågs lite som en rolig krumelur. Mycket slagfärdig, oerhört bildad, fruktansvärt produktiv, en enastående historieberättare men också oerhört konservativ och mycket katolsk. En udda fågel i Sverige.
Efter avslutad läsning har min bild förändrats, vilket även gäller författaren, till att se att Stolpe var inget mindre än ett monster. En oerhört narcissistisk och brutal människa som var beredd på att göra vad som helst för att skydda sig. Det finns scener i boken som får mig att kippa efter luft. Elakheten är magnifik och den krossar som sagt Karin.

Schulman väver ihop en text om hans egen letande efter sanningen, skildringen om de många helgerna han hälsade mormor och morfar i Filipstad och skildringen av triangeldramat. Allt under stigande spänning för mig som läsare. Schulman är dessutom en fin stilist som får det svenska sommarlandskapet att leva och dofta.

När jag fann tv-programmet Här har du ditt liv med Svens Stolpe tittade jag på det.
(https://www.oppetarkiv.se/video/2768208/har-ar-ditt-liv). Det hade troligen berett mig stort nöje om jag inte läst boken. Som en tidsskildring och ett porträtt av en man som tiden sprungit förbi. Nu såg jag en hycklande och kallsinnig Stolpe som var rent utsagt en lögnhals. En narcissistisk patriark.

Sven Stolpe är i dag i stort sett bortglömd. Och det är nog inte många som läser honom. Det har dock faktiskt kommit en biografi av Svante Nordin som fått fina recensioner. Här är ett exempel. http://www.bt.se/kultur-noje/ett-stormigt-temperament/

Som sagt detta var en överraskande och för mig stor läsupplevelse.
Jag kan inte nog rekommendera denna bok som just nu finns på bokrean. Tag och läs!

Annonser

AUGUSTPRISET 2015 – JONAS HASSEN KHEMIRI: ALLT JAG INTE MINNS

allt-jag-inte-minnsJonas Hassen Khemiri (1978-)
Allt jag inte minns
Utgiven 2015
331 sidor
Bonniers

Igår samlade sig bokcirkeln på en nepalesisk restaurang för att äta gott och prata om Augustprisvinnaren 2015. En roman som rönt mycket uppskattning. Av de närvarande åtta medlemmarna hade alla blivit mycket berörda av boken och fångats av både berättelse och karaktärer. Berättelsen hade stannat kvar hos dem. Denna gången var det jag som var ”the odd man out”. Trots att det finns mycket som är bra i boken.

Historien om Samuel och Vandads vänskap och kärleken mellan Samuel och Laide står i centrum. Allt cirklar kring hur se skall förstå att Samuel är död.  Var det en olyckshändelse eller var det ett självmord?
Romanen är både skickligt och flyhänt skriven med mycket humor. Han skildrar utanförskap hos de som inte är etniska svenskar, hur vi behandlar flyktingar som kommer. Det visar ett Sverige som vi i den trygga medelklassen inte kommer i kontakt med förutom möjligen i våra professioner.
Han målar upp ett urbant liv i Stockholm och Berlin. Kärlekshistorien kan bränna till och vi känner hur dessa personer är på något plan är vuxna men ändå väldigt vilsna.

Trots det så var det en bok som lämnade mig oberörd. Jag fick aldrig riktig kontakt med dem. Till viss dess är det Khemiris grepp att vi inte får känna dem, de bilder som de ger av varandra är fyllda av sprickor och motsägelser. Men jag blev aldrig engagerad och hade inte läst ut om inte det varit för respekt mot kamraterna i cirkeln.

Men om du är nyfiken på Hassen Khemiri,  betänk att jag var undantaget i gruppen. Ibland klickar det bara inte.

INGER ALFVÉN: BERÖR MIG INTE BERÖR MIG

BerorInger Alfvén (1940-):

Berör mig inte, berör mig

Utgiven 2015

318 sidor

Bonniers förlag

När det var dags för en nästa bok i vår bokcirkel föll valet på Inger Alfvéns Berör mig inte berör mig.

Inger Alfvén är en författare som varit med länge. Hon har många romaner bakom sig och fått flera utmärkelser. Hennes genombrott var S/y Glädjen från 1979 som filmatiserades. Jag minns den som en bra film. Alfvén nämns med respekt men jag vet inte om jag har rätt i att hon inte räknas som en av de stora kvinnliga svenska romanförfattarna i den generationen, i nivå med tex Kerstin Ekman, Sara Lidman och Birgitta Trotzig. Det var dock med viss spänning jag såg fram emot att läsa detta etablerade men för mig okända namn.

Berör mig inte, berör mig är hennes senaste alster och kom ut 2015. Den skildrar fyra personer vars livsresa knyts samman i ramens sista del då alla hamnar i Indien.

Det börjar bra. Första avsnittet handlar om Laurence, en dessa typer vi ser ofta i medierna, en Vd för ett stort företag med enorm rikedom och makt. Nu har han gått i pension och hans cancersjuka fru ligger för döden. Laurence som har haft sin framgång som en sköld, krakelerar sakta och obehagliga sanningar kommer krypande ur hans inre.

Efter 20-30 sidor börjar jag ana oråd. Är det inte lite stereotypt, lite klyschigt? Det var dock en helt ok inledning av romanen. Det är med person nummer två, den narcissistiska skådespelar-wannabeen Bea, med ett eventuellt Hollywood-kontrakt, som det började bli riktigt illa. Schablonerna och klyschorna stod som spö i backen. Alfvén skriver sida upp och sida ned och beskriver hur hon tänker och lever. Det blir märkligt syntetiskt. Alfvén beskriver men gestaltar inte, litterärt går det på tomgång.

Nästa kapitel handlar om frånskilda Gunnel som nu går i pension och är övergiven av man familj och liv. Det blev inte bättre. Men ännu värre blev det med avsnittet med Niklas, den strulige unge mannen som hoppat av skolan utvecklat ett dataspel som blivit en succé och nu satt i USA framgångsrik men tom. Han åker till Indien för att meditera och finna sig själv.

Bokens sista kapitel handlar om hur alla dessa individer springer på varandra, hur tusan det nu kan gå till i ett land av Indiens storlek, och det blir någon form av avslut. Jag hade hoppats att det skulle hända något när romanen skulle tvinnas samman, men icke. Det är en synnerligen doftlös skildring av Indien där dessa schabloner till gestalter möts och romanen rinner ut i ett stort jasså.

Romanens titel inbjuder till frågan: Blev du berörd? Tyvärr inte ett jota. Om man finner denna bok om några hundra år kan den vara en bra kartläggning av de våndor och problem några medelklassmänniskor i den del av i-världen som är Sverige bär på.
 Som litteratur är det pratigt, klyschigt, fyllt av schabloner. Den litterära konstruktionen är tydlig. Hon kommer tyvärr inte längre och djupare än i en psykogispalt en tidning eller en längre intervju i en dagstidning.
Hade vi inte haft denna bok i läsecirkeln hade jag slutat efter 50 sidor… Det säger väl det mesta. Det blir intressant att höra vad de andra tycker.

____________________________________________________

Det visade sig att av de nio som var med på dagens bokcirkel var det endast en som tyckte om den. Och det mycket! Resten av gruppen sågade den mer eller mindre vid fotknölarna. Några hade läst henne tidigare och mindes Alfvén som en god författare, men att detta var ett bottennapp. Betyget blev 3 på en 10 gradig skala.

FÅR EN ROMAN SE UT HUR SOM HELST? – ERIK ANDERSSON: INDIALÄNDERNA

IndialändernaErik Andersson (1962-)
Indialänderna
Utgiven 2015
198 sidor
Albert Bonniers förlag
Recensionsexemplar

Får en roman se ut hur som helst? Vad innebär det när det står “roman” som undertitel. I dessa post-moderna tider så är svaret uppenbarligen ja. Och vad som ryms inom bokpärmarna kan överraska dig. Indialänderna är en av de märkligaste romaner, om det är det som den skall kallas, som jag läst på länge. Och det är ett gott betyg.

Men först flyttar vi oss tillbaka till litteraturvetenskapliga institutionen i Göteborg när den låg på Stora Nygatan i Göteborg. Mitten på 80-talet och ett gäng ungdomar läser litteraturvetenskap. Bland dessa finns det en ung Erik och hans vän Martin som var något annat än jag som medelklass villabarn var van att umgås med. Intelligenta, underfundiga, kunniga och nördiga i ämnen som jag inte visste något om som tex Karl Gerhard, pilsner-filmer, Milos Formans 60.tal och science-fiction. Erik hade ett fanzine som hette Der Leuchtturm och frotterade sig med Sf-höjdare som San J Lundvall och John-Henri Holmberg, helt okända figurer för mig. Erik och jag fann varandra och skrev en uppsats om Stig Dagermans “Tusen år hos Gud” ihop. Eller rättare sagt vi pratade och diskuterade och sedan gick Erik hem och skrev!

Efter ett par år gled våra vägar i sär. Erik började överstätta och sedan publicera egna alster som fick goda omdömen. Under ganska många år ägnade jag mig intensivt åt andra saker och litteraturen fick stå åt sidan. Det var först år 2002 som jag läste Eriks första bok novellsamlingen Ättlingen från Mecklenburg från 1993. En frustrerande upplevelse, jag tyckte det var välskrivet man jag förstod ofta inte poängerna med novellerna… Det kanske är som Lichtenberg sade ”Konsten är som en spegel, om en apa tittar in kan inte en ängel titta ut”…

De senaste åren har vi fått kontakt igen vilket är mycket roligt. Det inspirerade mig att läsa ”Den larmande hopens dal” Den kom 2008 och får väl räknas som något av hans genombrott som romanförfattare. Om jag minns rätt var den nominerad till Augstpriset. Jag tyckte det var en helt underbar roman, men det var stycken i den som jag inte förstod. När jag satte mig för att titta lite mer på de styckena så blev det att jag läste om hela romanen. Som då växte ytterligare.
Istället för att resa i rymden så reste nu Erik i historien. En absurd berättelse om en journalists öden och äventyr på västgötaslätten och dess märkliga invånare, fylld av kunskaper hämtade från arkeologin och historien. Boken hade också en litteraturlista på 5 sidor! Jag lånade ut den till en bekant från slätten men mig veterligen har han inte läste den och jag har inte fått tillbaka den. Så går det när man lånar böcker till folk från Västgötaslätten!

En underbar passage i romanen är när huvudpersonen åker till Falköping som under kapitlets gång förvandlas till något som visst skall föreställa Tbilisi, Georgiens huvudstad. Med romanen Indialänderna så har han givit sig ut på en resa som tar honom allt längre bort från Västergötland för att helt försvinna i Centralasien.

Boken handlar om Ingvar Fransson, en svensk som reste mycket i dessa trakter. Vi får på första sidan reda på att han avlidit och boken består av ett antal berättelser från personer som mött Ingvar på hans livsväg. Men är det en roman? Jag är tveksam, det är en snarare samling underbara skrönor som för mig inte bildar en helhet utan snarare blir en mosaik. De tar ofta slut utan ett slut. Som ett västgöta-klimax!
Det finns egentligen ingen handling som håller ihop boken utan den hålls samman av Eriks milda humor, mångfacetterade fantasi och berättarglädje. Vem Ingvar är vet vi inte mer efter 190 sidor än vi visste innan. Men vi har varit med på ett flertal underfundiga resor till för oss obskyra städer som Cottbus, Trabzon, Magnitogsorsk, Baku och Tasjkent, fått lite kunskap om folkslag som kazaker, huzuler, tartarer och deras store kompositör Nagib Zjiganov, för första gången hört talas musikstycket Huzuliska bilder av den ukrainske kompositören Kolodub…… Det var många gånger som jag avbröt läsningen för att googla. Nej, nu hittar han på! Men icke, varenda gång visade det sig att det var inte hitte-på utan orten eller personen fanns…Samtidigt är romanen också fast förankrad i den västgötska myllan. Det hade inte varit en Erik Andersson-roman annars. Har finns metropoler som Falköping, Skövde och Slutarp.

Mitt favoritavsnitt är historien om representanterna för Borås lokaltrafik som åter till Trabzon i Turkiet för att titta på hur man smart kan lösa zonindelnigen vid köp av biljetter. (Och för alla oss som bor inom Västtrafiks område ser en fin känga till dem som konstruerat ett system som medborgarna varit förbannade på sedan det infördes).

“När vi red in på vägarna mot Trabzon var vi många som slogs av att det inte var helt olikt Ulricehamn, om man undantar den stora containerhamnen och de breda dalgångarna som löpte in i landet. Staden klättrade på väggarna på ett sätt som knappast underlättade en rationell lokaltrafik”. (Sid 30.)

”Borås förhåller sig på samma sätt till Sverige som Trabzon till Turkiet. Vi har något gemensamt där. Alla orter är lokala och då borde bussbiljetten vara global. Och sedan tanken just med Trabzon och Borås insköt Beyaz. Den är inte gripen ur luften. Sidenmasken kom förr från det inre av Kina över öknar och bergspass, förbi uråldriga karavanstäder som Samarkand och Buchara, genom Persien och upp över Turkiet till de gamla grekiska stödjepunkterna Trabzon, vidare till de stora europeiska floderna till Östersjön och in i Viskan till textilindustrierna i Borås och Sjuhärdsbygden.” (sid 47.)

Underbara stycken som visar på Eriks humor och som placerar romanen mitt i den diskussion som pågår om etnicitet, ras och landsgränser.

En nyckelmening i romanen för mig är:

”Alla drömmar om österlandet uppfylls i litteraturen sade jag. Jag vet inte vad skulle tycka om jag verkligen kom dit. För mig räcker det ju men en färd till Stora Levene för att jag skall känna mig ställd inför något främmande och kanske hotfullt” (sid 168).

Det är mellan dessa poler, det exotiska och det nära, som romanen pendlar, båda lika viktiga och levande, det gäller bara att kunna se det. Vart vi än reser som förenar det mänskliga oss.

Jag hoppas denna bok får många läsare. Med tanke på de strålande recensioner som Den larmande hopens dal fick så ser jag att jag inte är ensam om att verkligen uppskatta Eriks romankonst eller vad det nu är han skriver….
Köp, läs, skratta och upptäck ett säreget författarskap!

Tack Bonniers för recenionsexemplaret.

VANN FEL BOK AUGUSTPRISET 2012? – JOHANNES ANYURU: EN STORM KOM FRÅN PARADISET

En stormJohannnes Anyuru (1979-):
En storm kom från paradiset
Utgiven 2012
240 sidor
Norstedts

Det går inte att tävla i litteraur. Det är en klyscha, men inte desto mindre sant för det. Augustpriset blir trots allt lite av detta, en tävling i litteratur. Göran Rosenberg fick 2012 Augustpriset för sin utmärkta bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Det är inte tal om annat än att det är en mycket bra bok, välskriven, intressant & gripande. Rosenberg öppnade för mig upp ett nytt rum i den moderna svenska historien. Men är det skönlitteratur? Snarare än blandning av memoarer, historia och essä. Gränsöverskridande och stimulerande läsning. Här kan du läsa min recension.

När jag nu läst Anyurus roman, tack för det bokcirkeln!, så hade jag hellre sett denna utmärkta roman fått priset. För mig var detta en mycket stark läsupplevelse som jag kommer bära med mig.

Det är historien om Anyurus pappa, som i boken kallas P. När romanen börjar sitter han i förhör hos polisen i Tanzania. De ifrågasätter varför han, en ugandier utbildad till stridspilot i Grekland, vill arbeta i deras land, som ligger i konflikt med Uganda. Amin har tagit makten och P. vill inte återvända, men drömmen att flyga kan han inte släppa. P har sökt ett arbete som innebär att hans skall flyga besprutningsplan i Tanzania.
P. är politiskt omedveten men kastas nu i den starka konflikten mellan Tanzania och Uganda efter Amins statskupp. Han hamnar mitt i historiens stormvind.

Romanen går fram och tillbaka i tid och rum, till uppväxten i Uganda, flygutbildningen  i Grekland och till nutid i Sverige och relationen mellan sonen och hans svårt sjuke far. Det är en berättelse om en man som fångas av historiens vind som kastar honom hit och dit, en historia om ett stort mod, kärlek och drömmar . Anyurus språk är så poetiskt suggestivt, det finns ett drömmande anslag trots allt det fasansfulla han beskriver. Han suger in mig i texten och jag rycktes verkligen med i denna vackra, sorgliga, mycket spännande och synnerligen gripande historia. Jag kan bara rekommendera att du läser den.

Jag läste nyligen Teju Coles Öppen stad och det finns beröringspunkter. De är båda representanter för en global litteratur, den som spänger nationsgränserna. Vi lever ju en tid av migration, där landsgränser utmanas och det speglas i dessa spännande romaner.

Inget ont om Rosenbergs bok men som litteratur står det här högre. Det skall bli mycket intressant att se vad Anyurus författarskap tar vägen.

KERSTIN LUNDBERG HAHN: BARNKOLONIN

Barnkolonin

KERSTIN LUNDBERG HAHN (1962-)
Barnkolonin
Utgiven 2013
200 sidor
Rabén & Sjögren

Hur kommer det sig att den litterära snobben läser en ungdomsbok? Det kan man undra men förklaringen är enkel. Den vänliga Kerstin gav mig den i födelsedagspresent.

Boken presenteras så här på förlagets hemsida:
Långt ute på landet ligger ett vandrarhem som en gång var en koloni för fattiga barn. Hit flyttar fjortonåriga Joel. Hans föräldrar ska förverkliga sin dröm om att driva ett pensionat. Men märkliga saker börjar att ske. Spökar det på den gamla barnkolonin, eller håller Joel på att bli galen?

Barnkolonin fick mycket uppmärksamhet när den kom. Och helt välförtjänt skall det visa sig.

Det är ju självfallet annorlunda att läsa en text av någon som jag känner. Jag sögs dock in i handlingen direkt! Jag blev 13 år igen och mindes hur det var att vara i bokslukaråldern, när jag bara flög fram över sidorna i den spännande handlingen. Jag kände pirret i magen på samma sätt som då, när jag läste om den spirande förälskelsen mellan Joel och Nina. Jag mindes mina somrar med mina syskon på landet. Tack och lov var de inte så otäcka som denna sommar var för Joel.

Kerstin har helt enkelt skrivit en mycket välskriven, spännande och lagom otäck bok. Bra miljöbeskrivningar och fint tecknade personer.
Jag tror att detta är bok som barn i bokslukaråldern just kommer att sluka. Det gjorde även denna medelålders gubbe.
Tack Kerstin för en hemsk födelsedagspresent.

lundberg_hahn_kerstin_1 (1)

Kerstin på glatt humör!

EN SVENSK KLASSIKER – HJALMAR SÖDERBERG: DOKTOR GLAS

Hjalmar Söderberg (1862-1941)
Doktor Glas
Utkom 1905
150 sidor

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till varje pris.”

Så skriver Tyko Gabriel Glas i Söderbergs mästerliga roman, en svart diamant i den svenska litteraturen, slipad, hård, vacker och med en obehaglig lyster.

Handlingen är väl känd. Doktor Glas räddar Helga Gregorius, som av misstag gift sig med den hemska prästen, genom att ta livet av honom med ett litet piller. Helga känner vämjelse över sin man och är kär i Klaus Recke, en trolös playboy. Romanen utspelar sig en sommar i Stockholm i början av seklet, från 12 juni till 20 september, och består av Glas dagbok.

Glas är en romantiker som vördar kärleken men som föraktar resultatet. Han glorifierar förälskelsen men ser med vämjelse på hur den övergår till en förnedrande tvåsamhet i äktenskapets form eller till ofrivilliga graviditeter med all den skam och misär som det innebär. Själv är han okysst och har bara varit nära en kvinna som han inte fick och det minnet lever kvar som en paradisbild.
Prästen Gregorius vanhelgar kärleken när han kräver sin ”äktenskapliga rätt”. Han förnedrar Helga, som Glas är förälskad i, och han förnedrar kärleken.
Glas letar efter en mening med sitt liv, en handling som kan bryta fin-de-siecle-apatin och visa hans viljestyrka och värde. Att mörda Gregorius blir den handling som kommer ge honom mening och ett sätt att hylla kärleken, trots att kärleken är riktad mot Recke och inte mot honom själv,

Söderberg fångar läsaren direkt. Vi får följa Glas tankar och filosofiska resonemang blandat med glimtar från hans läkarpraktik och hans sociala umgänge. Gradvis växer det fram en bild av en själ fylld av romantiska höga ideal, plågad av ensamhet och sexualskräck. Jag kände både en stark empati och en stark avsky för honom. Det är skickligt av Söderberg.

Det vore inte en roman av Söderberg om det inte finns det många fina etsningar över Stockholm, skimrande vackra bilder som han målar på sin utsökta prosa. En njutning att läsa.

Romanen skapade mycket debatt när den kom och Söderberg anklagades för att rättfärdiga både abort och mord. Det upprörde många att han åkte inte fast och han kände ingen ånger. Han blev bara mer ensam än han varit före mordet.

Det är fortfarande en roman som berör, ställer svåra frågor och den har inte förlorat något av sin fräschör. Så tag och läs en av de riktiga klassikerna i svensk 1900-tals litteratur. Du kommer inte att ångra dig!

glas

EN KLASSIKER SOM STÅR SIG – HJALMAR SÖDERBERG: DEN ALLVARSAMMA LEKEN

Hjalmar Söderberg:
Den allvarsamma leken
1912, 250 sidor
LIber förlag 1977. Förord av Per Västberg

I början var jag nästan på väg att ge upp. Dialogen och hur personerna gestaltades var så antikt att jag upplevde det som jag läste en pilsnerfilm. Jag tänkte: Söderberg var ju en av mina husgudar i min ungdom, ffa Martin Bircks ungdom, vad såg jag hos honom?  Men jag läste på och fann återigen  en klassisk kärleksroman om en 20-år lång affär mellan Arvid Stjärnblom och Lydia Stille, båda gifta på var sitt håll. Det är en historia som förstås inte slutar lyckligt. Mer än så vill jag egentligen inte säga om handlingen. Alla turer skall du uppleva själv. Det är vackert, gripande och till slut mycket sorgligt.
Det är en moralisk roman men Söderberg skriver oss inte på näsan att den ena eller andra parten gör fel. Nej, det får du reflektera över själv.

Som vanligt så är det en liten del av världen som Söderberg rör sig inom. Det inom  Stockholms medel- och överklassen, bland de burnga och de intellektuella, i brytningstiden runt sekelskiftet  han rör sig. Han beskrivningar av Stockholm är med rätta berömda. Med säker penna skapar han bilder som lever kvar i minnet efter avslutad läsning.

Söderberg är en gudabenådad stilist. Prosan är så enkel och slipad, att man förstår att han har filat och filat för att få till den.

Det är tredje gången jag läser denna roman och ju äldre jag blir desto mer tycker jag om den. I min gamla utgåva finns ett fint förord av Per Wästberg som skriver att romanen ”är för mig vid sidan av Röda Rummet och Gösta Berlings saga den största bland svenska romaner från de hundra år som skiljer Drottningens juvelsmycke från Romanen om Olof.”

Hjalmar Söderberg 1869-1941

PER OLOV ENQUIST: MAGNETISÖRENS FEMTE VINTER

Peo Enquist är en av våra mest lästa författare. Själv hade jag fram till för några år sedan bara läst något litet på 70-talet och sett pjäsen Tribadernas Natt i en underbar filmatisering med bla Ernst-Hugo Järegård.
När jag väl satte tänderna i Livläkarens besök 2009 så blev jag närmast chockad över hur bra den var. Jag förstod omgående vilken stor författare vi har i Enquist.

Nu var det dags att återvända till honom när vi i bokcirkeln valde att läsa Magnetisörens femte vinter, hans tredje roman från 1964.

Det är likt Livläkarens besök en historisk roman. Den handlar om magnetisören Friedrich Meisner, lärjunge till den store Paracelcus, som under 1790-talet med hjälp av magnetism botade människor. Efter att ha blivit utslängd från bla Nürnberg och Paris efter misslyckade behandlingar som kommer han till orten Seefond. Där blir hans lycka gjord när han botar läkaren Selingers dotters blindhet.

Meisner startar en storskalig verksamhet. Han får med sig läkaren Selinger som efter dotterns tillfrisknande ser att det finns något mer, kanske något större, än den läkekonst som hans själv är utbildad i. Selinger blir hans assistent och medicinska kontrollant. Det blir också Selinger som genomskådar Meisner vilket leder till dennes undergång.

Selinger är fascinerad av Meisner, ser honom som en konstnär, en person som kan leda människor in i hängivelsen och extasen. En person som kan föra dem till en högre och kanske en sannare verklighet. Selinger får konfrontera sina föreställningar om vad som läker, om vad människor vill ha. Även när Meisner fallit så kan inte Selinger sluta fascineras av det han står för, något bortom vår rationella värld. Selinger brottas med komplexiteten och får inte ihop det. Han botade trots allt hans dotter.

I detta är boken lika aktuell nu idag som när den kom. Traditionell medicin kontra alternativa behandlingar, självhjälpsböcker, meditationsretreater. Det rationella kontra det icke rationella, det empiriska kontra det icke empiriska, tro kontra vetande. Frågor som är lika brännande i dag,

Enquist kommer ju själv från en djup frireligiös bakgrund och jag kan tänka mig att boken är en del av hans brottning med dessa problem, hur skall vi förstå verkligheten, genom vilka glasögon. Vad är sant, vad är påhitt?

Det kan man även undra när man läser denna bok.Jag har då och då googlat för att se om personer och böcker som nämns finns. Ibland gör de det ibland inte. Han har kokat en fiktiv sopa med en massa riktiga fakta. Av en tillfällighet så läser jag att Enquist är uppvuxen i Sjöbotten vilket ju är Seefond på tyska!!

Jag kan villigt erkänna att det tog ett tag att komma in i boken. Jag upplevde att han konstrade till det, skrev lite för litterärt. Det är främst i början när Meisner för talan och vi lär oss om hans bakgrund. När de väl kommit till Seefond så är det genom Selingers ögon, genom hans dagboksanteckningar, som större delen av romanen berättas. Då berättar han rakare och det bli närmre och roman mer gripande

Diskussionen om tro och vetande, de berättartekniska knep och förmågan att trovärdigt gestalta ett historiskt skeende påminner mycket om en bok vi läste i bokcirken för ett tag sedan, Eyvind Johnsons Drömmar om Rosor och Eld som är en mästerlig bok. På den nivån är inte Enqvist 1964 men väl med Livläkarens besök.

Magnetisörens femte vinter är en välskriven och fascinerande historia om tro och vetande. Det är också oerhört spännande att läsa om de olika behandlingar som patienterna utsattes för både av Meisner och den traditionella medicinen. Om jag minns rätt så sade Enquist i ett sommarprogram att det var livsfarligt att gå till läkaren före 1850. Med tanke på de resultat som den traditionella medicinen på den tiden hade så kanske det inte var så konstigt att en magnetisör erbjöd ett alternativ

Peo Enquist: Magnetisörens femte vinter
Utgiven: 1964
250 sidor

NOBELPRISET 1974 – EN STRÅLANDE HISTORISK ROMAN – EYVIND JOHNSON: DRÖMMAR OM ROSOR OCH ELD

Eyvind Johnson (1900-1976):
Drömmar om rosor och eld
Utgiven 1949

400 sidor

1600-talets Frankrike under Richelieus tid. Katolicismens är statsreligion men ediktet i Nantes från 1598 gav hugenotterna en viss religionsfrihet.  Staten ville dock, trots ediktet, förhindra dess utbredning och beslutade att vissa städer skulle delar av dem rivas för att de inte skulle kunna bygga befästningar och bli starkare.

I staden Loudon i departementet Vienne lever och verkar den karismatiske prästen, Urbain Grandier. Grandier respekterar inte kyrkan krav på celibat och har inofficiellt sedan många år en intensiv relation med en kvinna, Madeleine. Hon föraktas av invånarna. Det var tänkt att hon skulle bli nunna, nu är hon i stället prästens hora. Madeleine inte heller den enda kvinna denne karismatiske präst lägrat.
Grandier stöttar stadens invånare som inte vill riva murarna och blir därigenom en bricka i ett politiskt spel.
Detta är i en tid av när kättare jagas, när djävulsutdrivning stod högt på agendan
I staden finns ett uruslin-kloster med ett några nunnor. Grandier anklagas för att ha förfört dessa kvinnor, gjort dem besatta av demoner och för detta bränns han till slut på bål 18 augusti 1634.

Detta är ingen påhittad historia.  Utifrån dessa historiska fakta har Eyvind Johnson skrivit en helgjuten roman. Den kom ut 1949 i skuggan av andra världskriget.

Historien är gripande och mycket intressant, men det är bara en liten del av behållningen av denna bok. Romanen berättas av ett antal olika röster. Grandier, själv, hans älskade Madeleine, klostrets prior Jeanne som blivit besatt av prästen, en av nunnorna, men framför allt av den lätt komiske ämbetsmannen Daniel Drouin, vars protokoll och anteckningar interfolierar de andra kapitlen. En godmodig man med fru och mängder av barn, vinbonde på fritiden och regelbunden gäst på etablissemanget ”Hönan” där han sveper en bägare med sina vänner. Han är Grandiers vän och beundrar honom  men är en betraktare och vågar aldrig stå för sina åsikter.

De olika berättarrösterna ger möjlighet för Johnson briljera som stilist. De komiska passagerna med Drouin, de intensiva religiösa/sexuella tankarna hos nunnorna, besattheten hos djävulsutdrivarna och de intima kärlekssamtalen mellan Grandier och Madeleine. Allt är berättat med olika ”röster” i olika stilar. Mästerligt.
Hans skildring av bylivet fick mig att tänka på Emmanuel Le Roy Laduries klassiska Montalliou, som i och för sig utspelas 300 år tidigare i annan del av Frankrike, men den närheten och känslan av att befinna sig i byn som Johnson frammanar är lika intensiv.

Det är ingen rak berättelse utan det som en person har berättat återkommer i en annan belysning av en annan. Johnson var ju tidigt influerad av mer moderna berättartekniker.
Denna bok skrevs efter andra världskrigets slut och det finns ingen enkel koppling, men jag kan tänka mig att nazismens härjningar går att spegla i vansinnigheterna som pågick under häxprocesserna. Hängivenheten till en ideologi, besattheten, medlöperiet, modet hos vissa, fegheten hos andra, det skändliga brännandet på bål. Det är en hemsk tid som Johnson gestaltar på ett suveränt sett.

Jag har läst Johnson tidigare men det var många år sedan. Det finns ju de som hävdar att han är en de mycket få, kanske den ende som verkligen kan hävda sig mot de stora europeiska författarna. Efter att ha läst denna bok så börjar jag förstå att det kan ligga något i det.

 

Eyvind Johnson 1900-1976

 

EN CHARMIG UPPVÄXTSKILDRING I DET JUDISKA GÖTEBORG – STEPHAN MENDEL-ENK: TRE APOR

Stephan Mendel-Enk (1974-):
Tre apor
Utgiven: 2010
138 sidor.

Tre apor är Stephan Mendel-Enks debut oman och en fin liten bok. Mendel-Enk skriver en detaljrik, precis prosa som gör att situationer, människor, rum m.m. blir mycket tydliga och nära.

Det är en ”coming of age”- roman som beskriver en ung mans uppväxt i den judiska församlingen i Göteborg. I centrum står Jacob och hans familj. De drabbas av skammen att hans mamma skiljer sig och gifter om sig med en hennes chef. Han är något så otänkbart som en gojim, icke-jude. Den skilsmässan och dess konsekvenser går som en röd tråd genom boken.

Med en fin humor skildrar han svårigheterna för dessa judar att hantera diasporan, deras fixering vid Israel, deras moral och hederskodex.
Det är ett slutet system han beskriver. Alla lever tätt in på varandra, inom familj, skola och församling. Det är nästan så att det är svårt att se var det ena slutar och det andra börjar. Hela tiden behöver de hitta markörer för att stärka sin identitet, sin samhörighet, för att bevara det som är judiskt från alla hot från omvärlden. Glädjen över när Israel med Halleluja vinner Eurovison Song Contest kontra ilskan över när Sverige några år innan ger noll poäng till Israels bidrag. Det senare beror förstås de en anti-semitiskt inställning hos svenskarna.

Som alltid i skildringar av judiskt liv både humoristiska eller djupt allvarliga så finns historien närvarande, pogromer, andra världskriget, judeutrotningarna. Historien, och en medvetenhet om den, är så påtagligt närvarande i deras liv på ett sätt som jag inte finner bland oss svenskar.

Romanen är uppbyggd av en mängd korta kapitel, ett antal scener som tillsammans bildar en mosaik över hur det är att växa upp i den judiska församlingen. Eftersom jag själv är göteborgare så var det extra roligt att få insikt i en enklav i staden som varit okänd för mig.

Det är många stunder en varm och rolig bok, men med en mörk botten. Här finns den mörka drastiska humor som vi ofta kallar judisk.

”Jag misstänkte att de olyckliga godispåsarna var en del av vårt östeuropeiska arv. Precis som de svettiga ostmackorna man fick till lördagskidduschen. Bara folk från Östeuropa kunde uppfinna något som en transpirerande smörgås. Alla gamla i församlingen var från Östeuropa. Resten av deras kultur hade utrotats i krig och förföljelser. Bara maten hade klarat sig. De hade gett sin barn svenska förnamn för att kunna smälta in och de hade skurit ner sina efternamn till oigenkännlighet. Men maten behöll de. Sin identitet kunde de kompromissa med, inte sina uttorkade hönor och försurade grönsaker. Att det efter alla tragedier fortfarande existerade en levande östjudisk mathållning i slutet av 1900-talet var en historisk bragd. Det var också ett hårt slag emot evolutionsteorin.” (Sid. 39)

 

AUGUSTPRISET 2010 – SIGRID COMBÜCHEN: SPILL – EN DAMROMAN

Sigrid Combüchen (1942-):
Spill – En damroman

Utgiven: 2010
440 sidor
Norsteds

För romanen Spill vann Sigrid Combüchen 2010 Augustpriset.
Det är en mycket spännande roman väl förtjänt av de lovord den fått.

Historien börjar med att författaren Sigrid Combüchen får ett brev av en läsare, Hedwig Langmark, som känner igen ett foto som Combüchen använt sig av i en tidigare roman. Hedwig får intryck av att författaren bor i hennes barndomshem, vilket hon inte gör, och en 10 år lång brevväxling påbörjas. 

Romanen består av brevväxlingen och den fiktiva berättelse som författaren skriver om Hedwig Carlsson, vars liv till viss del  baseras på Hedwig Langmarks liv. Så romanen blir en roman om att skriva en roman där vi glider in och ut ur berättelserna. Den är sinnrikt konstruerad och inte nog med att hon väver in sig själv, hon väver även in personer från några av sina tidigare romaner enligt vad jag läst mig till.
Vi får alltså parallellt med romanen följa en romans tillblivelse.  Och boken blir en diskussion om liv och konst.  Och Combüchen hävdar trots  många likheter med den verkliga författare Combüchen att även hon är ”påhittad”!!

Hedwig Carlsson växer upp i en patriarkal familj i 30-talets Lund. Hon har tre bröder vara en sjuklig. Hedwig är bra med händerna och hamnar på en  tillskärarskola i Stockholm medan hennes två äldre bröder blir läkare respektive arbetar inom filmbranschen.

Hedwig växer successivt in i en traditionell kvinnoroll där hon håller på med ytan, med kläder, trots både att henne potential och hennes drömmar var mycket större. Var hennes liv ett spill, ett misslyckande?
I kontrast till detta ställs vi mot den ”riktiga” Hedwig Langmarks som också gick den vägen, men som vägrar tillskrivas något misslyckande, som säger sig ha levt ett gott liv och tagit var på de möjligheter hon hade.

Genom att ställa de här historierna motsvarande så öppnar Combüchen upp för en intressant diskussion om kvinnor möjligheter och hur möjligheterna ser ut i dag jämfört med tidigare under seklet. Och vi får nära följa Hedwig Carlssons  inre processer och hur hennes tankar och drömmar krockar, bråkar och stängas med livets realitet och de förväntningar som finns på henne som kvinna.

Men det finns många andra själ till varför detta är en fin roman. Skildringen av uppväxten i en patriarkal överklassfamilj i Lund, relationerna mellan syskonen med all den kärlek och alla spänningar som finns mellan dem, den fantastiska skildringen av Stockholm på 30-talet, bilder av svenska filmindustrin under dess begynnelse, tillskärarutbildningen och alla de makalösa kläder de sydde där, Hedwigs möte med kärleken.

Allt detta skildrat med Combüchens lyriska språk stundtals mer poesi än prosa. Det var många gånger som hon fick mig att se romanen som en film producerad runt den tiden som romanen utspelar sig. Så pregnanta är hennes bilder.

Combüchen får visst kritik för att vara inte helt lätt och med detta kan jag bara instämma. Det är en bok med tuggmotstånd, tar tid att läsa och  som kräver uppmärksam läsning, men den ger mycket tillbaks.
Jag tror att det år en roman som definitivt tål omläsning, så mångbottnad är den.

 

BENGT OHLSSON: KOLKA

Bengt Ohlsson (1963-):
Kolka

Utgiven 2010
270 sidor
Bonniers

Kolka är den andra boken som vi läser i vår nystartade bokcirkel. Det var inte mitt förslag och det var inte med någon större entusiasm jag köpte boken. Visst känner jag till Bengt Ohlsson.  Jag har dock aldrig känt att det är en författare som jag vill läsa. En av fördelarna med att vara med i en bokcirkel är att du tvingas ut ur din egen omloppsbana. Det är jag glad för. Detta är en bok som jag tycker mycket om och som jag verkligen rekommenderar till läsning.

En icke namngiven lettisk ung flicka från enklare förhållanden flyttar till England då hennes far träffat, Katrina, en engelsk kvinna från överklassen. De flyttar till ett stort elegant hus  med tjänare, stor trädgård, gamla möbler och tavlor. Kontrasten i flickans liv kunde inte vara större.  Hon får dessutom en styvsyster, Sarah, på köpet.
På nätterna sitter hon på nätet och skriver långa mejl till ”Ensamvargen” , en person som hon träffat på i något obskyrt chat-room. De berättar sina plågsamma historier, i flickans fall helt fiktiv, som utmynnar i att flickan ser till att styvmamman kommer att fara mycket illa. Det är obehaglig läsning och en bild av du nya sköna värld med de möjligheter som internets anonymitet ger.

Romanen är som en lång inre monolog där vi får följa hur flickan försöker förstå sitt nya liv, hennes försök att  komma in i ett nytt språk, en ny kultur och att ha blivit en del av överklassen. Även om det självfallet finns scener med dialoger i så upplevde jag det som ett ett inre samtal, som om hon satt i en dykarklocka. Hon når inte världen utanför sig och världen  kommer inte in till henne.
De övriga romangestalterna blir lite vaga i konturen men det är inte en svaghet utan en konsekvens av berättarperspektivet.

Skulden och skammen som finns där hela tiden. Att inte höra till,  att inte räcka till,  att vara ”fel”, en del av gemenskapen men ändå alltid utanför.

Jag blev helt fascinerad av Ohlssons förmåga att tränga in i en tonårig flickas psyke. Han följer varenda tanke och känslosvall som en lyhörd musiker. Jag upplever det som mycket trovärdigt och ser fram emot vad mina kvinnliga med-läsare säger om detta.
Språket är mjukt, böjligt och en njutning att läsa. Jag bara flöt fram över sidorna, samtidigt som jag blev både gripen och fascinerad och fick mig också en hel del skratt.

I slutet av boken så finns en dialog som jag tolkar som bokens tema:
”Hon säger att det är så lätt med snällhet och vänlighet. Vi utgår från att det är något som alla tar emot med öppna armar. Men så är det inte. Att vara snäll mot en, säger hon, kan vara det svåraste som finns. Snällhet kan kännas som ett slag i ansiktet.
– Varför det, säger jag.
Hon skakar långsamt på huvudet. Hon ser ut som ett blött lejon.
– Jag vet inte, säger hon. Det kanske påminner oss som sånt vi har saknat. Sånt som vi hade rätt till men aldrig fick”

Det är en mycket bra bok Ohlsson skrivit som rekommenderas varmt.

 

EN VARM OCH UNDERFUNDIG ROMAN – LARS GUSTAFSSON: FRU SORGEDAHLS VACKRA VITA ARMAR

Lars Gustafsson (1936-2016) :
Fröken Sorgedahls vackra vita armar
Utgiven 2010
285 sidor
Bonniers

För över år ett år sedan så gick vi till Musikens hus i Göteborg för en kväll med Forum för poesi och prosa där ett antal författare skulle läsa ur sina verk. Vårt mål var att få höra min norske favorit Jan Kjaerstad läsa ur sin kommande bok Jag är bröderna Walker. Men det var en annan författare som stal showen, Lars Gustafsson.
Mitt tidigaste minne av Lars Gustafsson var när han en sommar under mina tonår satt och läste sin roman Tennisspelarna i tv. Kan ni tänka er, att låta en författare sitta rätt upp och ned och läsa ur en roman. Otänkbart idag. Jag minns att jag var fascinerad både av honom och boken.
När jag sedan läste litteraturvetenskap på mitten av 80-talet så var det en person som vi älskade att imitera då det går inte att förneka att han lätt låter mycket pompös. Det var väl under den tiden som han satt i USA och talade om hur hemskt allt var i Sverige och lierade sig med Per Ahlmark, den gamle folkpartiledaren som med åren blev allt mer fanatisk. Jag läste ett par romaner av honom men inget som jag minns så mycket av i dag förutom möjligtvis Yllet.
Döm om min förvåning när han läste ur denna roman och fram kommer en underfundig, varm och humoristisk man. Den sidan mindes jag inte. Jag insåg att denna bok vill jag läsa.
Nu ett år senare är det gjort och det är en underbar bok. En skimrande roman skriven på en njutbar och musikalisk prosa.

Vi möter huvudpersonen en svensk professor i Oxford i 70-årsåldern med tydliga drag av Gustafsson själv som sitter och ser tillbaka på sitt liv. Han minns och berättar historier, skrönor, blandat med filosofiska & teologiska resonemang och djupsinnigheter. Vi möter ett svunnet Sverige, ett Västerås under 50-talet, en ung man som möter kärleken, litteraturen, musiken och filosofin.
Boken verkar det närmaste förströdd i sin komposition. Läsaren kastas fram och tillbaka i tid och rum, mellan romanens olika komponenter. Men för mig finns där en sammanhängande tråd i frågan hur vi blir de vi är, hur vi blir till genom våra minnen och våra berättelser och hur de kan tolkas och förändras och vi därigenom också blir något annat.

Som ni förstår blev jag mycket förtjust denna bok och rekommenderar den varmt.