Kategoriarkiv: Svenska romaner

EN LITTERÄR KÄFTSMÄLL – KARIN SMIRNOFF: SVITEN OM JANA KIPPO

Publicerat den av

Karin Smirnoff (1964-):
Jag for ner till bror (2018)
Vi for upp med mor (2019)
Sen for jag hem (2020)
1018 sidor
Polaris förlag

Jag är väl en av de sista i Sverige som läser Karin Smirnoff. Hennes tre böcker om Jana Kippo har gjort ett segertåg över landet. Den första nominerades till Augustpriset vilket tydligen väckte en del uppståndelse.

Ofta hamnar min blick utomlands när jag letar böcker. Svenska författare och framför allt kvinnliga svenska författare är, det är bara att erkänna, något av en vit fläck. Dessutom hade jag fått för mig att det var en serie deckare. Men en tung rekommendation från en person i min närhet fick mig att plocka upp böckerna. Och jag upptäckte en för mig unik röst.

Första boken var en litterär käftsmäll som jag var oförberedd på. Språket gnistrande och sprakade. Korthuggna och explosiva meningar fyllda av dialektala ord, hopslagna ord, namn med bara gemener som skapar en fart och fläkt över texten. Den västerbottniska språket sjöng i mitt huvud och det var ljuv musik. Tanken gick naturligt till Torgny Lindgren-läsning på 80-talet.

Smirnoff får mig fick mig även att tänka på ”southern noir”. Deckargenren om den vita underklassen i Sydstaterna. Berättelsen utspelar sig på landet i Västerbotten med en hel del misär och elände. Det är inte någon reklamfilm för livet på landet i Norrland.

Berättelsen, helt kort, handlar i om Jana som i första boken kommer hem till det fiktiva Smalånger för att ta hand om sin tvillingbror som håller på att supa ihjäl sig. Där finns även hennes mor som hon inte haft kontakt med på många år.
Jana börjar jobba i hemtjänsten där hon får ta hand om flera människor som funnits in hennes barndom. Hon möter åter sin uppväxt fylld av våld, incest och lögner. Jana, denna skadeskjutna och viljestarka kvinna, som längtar efter närhet och kärlek och samtidigt gör sig nästan omöjlig att älska. En fascinerade romankaraktär.

Det är en berättelse fylld av färger och starka effekter. Naturen ligger nära och är medskapande. Skildringen av arbetet med de gamla känns in på kroppen. Fysiskt. Efter många år inom äldreomsorgen som ung känner jag igen hur det är att möta människor i livet slutskede, då kropp och sinne börja falla samman.

Smirnoff är en berättare som med Jag for ner till bror fångade mig från första sidan och sedan inte släppte greppet. Det är ingen deckare men minst lika spännande och lika fylld av gåtor som de bästa i den genren.

I den andra boken Vi for upp med mor, som är lika stark som den första, hamnar vi i det fiktiva Kukkojärvi.  Där skall deras mor skall begravas och väl där hamnar Jaanas bror i en religiös sekt. Smirnoff skildra skickligt intoleransen och dubbelmoralen. Jana kämpar med näbbar och klor för att få tillbaka honom.

Det som var styrkorna i första boken fanns även här och jag slukade dem båda på några dagar.

Den tredje delen handlar om Janas process att bli konstnär och hitta en egen plats i livet. Då lämnar Jana Norrland och boken utspelar sig i Stockholm och Bohuslän. Efter de två helgjutna böcker kände jag en viss trötthet i tredje delen. Den tappar när hon lämnar sin egen miljö. Historierna höll inte riktigt ihop. Den kändes mer konstruerad. Ungefär som när man gör en säsong till på en lyckad tv-serie utan att egentligen ha en helgjuten historia att berätta. Det finns mycket som är bra även i tredje delen men också en hel del som kunde skurits bort.

Jag borde nog tagit en liten paus för efter två intensiva böcker kände jag mig i sista boken lite mätt på den fascinerande Jana Kippo. Frågan är om jag gjort det om jag väntat ett par månader emellan.

Låt dock inte detta avskräcka dig. Jag har medvetet inte skrivit om den mycket mer mångfacetterade handlingen med ett stort persongalleri. Den glädjen vill jag inte ta i från dig.

Med Karin Smirnoff har vi fått en ny och spännande litterär röst.

HISTORIEN OM ETT ANNAT SVERIGE – P.O. ENQUIST: LEWIS RESA

Publicerat den av

P.O Enquist (1934-2020)
Lewis resa
Utgiven 2001
598 sidor
Norstedts

Nominerad till Augustpriset 2001.

I Sverige har vi en bild av oss själva som ett “vettigt” och “normalt” land. Inga konstigheter. Vi kör mitt på vägen. Men den bilden stämmer inte. Tittar vi på den kartan som World Value Survey presenterar så ser vi något annat. http://www.worldvaluessurvey.org/wvs.jsp. Vi är bland de mest sekulariserade och individualiserade länderna i världen. En präst jag känner berättade för mig att någon frågat honom: Hur lyckades ni utrota religionen i Sverige? Vi försökte i Östtyskland men men lyckades inte. Enligt min kamrat var då Mälardalen då de mest sekulariserade delen av världen.

För oss är Sveriges 1900-tal förknippat med framväxten av folkhemmet och den stora folkrörelse som socialdemokratin var. Vad många idag inte känner till var att det parallellt fanns en mycket stor rörelse som också var med och skapade Sverige och som satt djupa avtryck. Det var väckelserörelsen. Vid läsningen av PO Enquists på många sätt magnifika roman Lewis resa är det ett annat Sverige, för mig okänt, som målas upp.

Som de flesta vet kom ju P.O. Enquist själv från en mycket strikt frireligiös miljö som han som vuxen lämnade. Men han talade ofta om den. Att det var den miljön han kom från och som format honom. Jag kan tänka mig att Lewis resa är sprungen ut ett behov av att förstå den världen men också att berätta för oss om detta andra Sverige.

Det är P.O. själv som är berättare. Han skriver hur han blivit inbjuden till en begravning för en gammal vän till familjen, Efraim Markström. Efraim har lämnat efter sig ett “Lebenslauf,” sin livshistoria. Det är detta lebenslauf som berättaren utgår ifrån hela boken igenom.

Efraim, som är en fiktiv person, har befunnit sig mitt i stormens öga under pingströrelsens framväxt, mitt emellan de två lysande stjärnorna inom pingströrelsen, som älskade varandra men samtidigt var varandras motpoler.

Den ene är Lewi Pethrus (1884-1974), arbetarklasspojken från Västgötaslätten, fackligt aktivt med drömmar om att bli proletärförfattare. Lewi blir tidigt frälst och aktiv inom frikyrkan. En karismatisk ledare och en enastående entreprenör som relativt fort fanns sig verka i Stockholm.
När han utesluts ur Baptistförbundet 1913 varnade han dem att den skulle försvinna och hans rörelse skulle växa. Han fick nog mer rätt än han trodde. Baptisterna i Sverige försvann ut i marginalen men pingstkyrkan bara växte och växte i Sverige.
Den finns inte bara i Sverige. I dag finns det 250 miljoner medlemmar över hela världen.

Den andre, och Lewis motpol, var författaren och poeten Sven Lidman (1882-1960). en motsägelsefull och även han en mycket karismatisk person. Sven ville bli stor författare men det hans skrev ledde aldrig till något större genombrott. Lidman hade gift in sig den yppersta ekonomiska och kulturella eliten genom giftermålet med Carin Thiel (1889-1936), dotter till finansmannen Ernst Thiel (1859-1947). Det äktenskapet sprack och det gick utför med honom. I en svår livskris blir Lidman frälst.

När deras vägar sedan korsas uppstår kärlek vid första ögonkastet. Lidman blir pingströrelsens stora talare. Han predikningar är oerhört uppskattade. De ses som det absolut mest högklassiga han skrev. Sven och Lewi blir som siamesiska tvillingar sina olikheter till trots.

Det är fascinerande att läsa om pingströrelsen snabba tillväxt och allt motstånd det växte. Dagens Nyheter och andra ondgjorde sig över tungomålstalande och extas. Många kände sig hotade av rörelse snabba framväxt, både svenska kyrkan och de politiska partierna.
Motståndet var kompakt men Lewi och Sven förde mycket skickligt rörelsen talan och red ut stormarna. Allt medan rörelsen växte och växte.

Men det fanns en skillnad i deras sätt att se på rörelsen. Lewi som organisationsbyggare ville öka genomslaget för den kristna tron genom att bla starta en dagstidning, det som blev tidningen Dagen, som fortfarande finns, radiokanaler m.m
Sven var emot detta och tyckte att Lewi blev mer och mer av en företagare och imperiebyggare istället för att föra ut Jesus ord. Till slut kunde de inte överbrygga sina motsättningar,
Brytningen när den kom blev mycket omtumlande både för dem själva och för hela pingströrelsen och var en rikshändelse i medierna. Och Sven uteslöts ur gemenskapen.
Lewi leder sedan rörelsen fram till 1958.

Här kan du läsa mer om du är intresserad

Detta är på många sätt en imponerande bok. Det tog Enquist åtta år att skriva den. Man förstår att det har föranletts av gedigen research. Det är ett fascinerande stycke svensk 1900-talshistoria. Det är även en beskrivning av vad som händer med en ideell och karismatisk organisation när den växer och behöver professionaliseras med allt vad det innebär av maktkamper och split.
Det är en djupdykning i en religiös föreställningsvärld som för en icke-troende som undertecknad (eller religiös analfabet som en person i min närhet beskriver mig ) både är intressant och fascinerande men i vissa fall mycket främmande.

Enquist är som vanlig en lysande stilist. Han underbart vackra språk är som en amalgamering av svenska, norrländsk dialekt och det religiösa språket. Det är en njutning att läsa.

Jag skall i denna enkla bloggtext inte ge mig på att med beskriva rikedomen i denna roman Dock har jag vissa reservationer. Det är förvisso en roman men då han noga går igenom pingströrelsens utveckling blir det ibland som att romanens berättelse kommer i skymundan. Jag har sällan strukit under så mycket i en roman som i denna då. Många partier var mer som en elegant historisk fackbok om frikyrkan

Enquist ser som sagt rörelsen via sin fiktiva berättare Efraim. Ett skickligt grepp. Men det kanske också är därför jag känner att jag inte riktigt får grepp om Lewi. Han blir inte riktigt levande för mig som romanfigur. Det gäller inte i samma grad för Sven Lidman som på många sätt va en mer komplex figur än Lewi om man skall tro boken. Eller kankse är det så att Enquist känner större samhörighet med sin författarkollega. Partierna där Lidman är med tänder alltid till lite extra och jag är intresserad av att veta mer om honom.

Det är, sammanfattningsvis, på många sätt en mycket bra bok, men den håller inte riktigt ihop som roman.
När jag läste artiklarnas om Enquist efter hans död lyftes många av hans böcker fram men inte denna. Det kan ju bero på att den svenska journalistkåren är okunnig och/eller inte intresserad av väckelserörelsen. Eller så kan det bero på att den inte är i nivå med tex mästerverket Livläkarens besök.

Jag vet att denna bok uppskattas mycket att de som kände Lewi. Som den första bok som gör honom rättvisa. En kamrat som växte upp i en frireligiös familj i Piteå på 30-40-talet har hyllat den som den bästa beskrivningen av att växa i en frireligiös miljö. Det var säkert mycket som gick mig förbi med tanke på mig bakgrund.

Trots mina reservationer kan jag varmt rekommendera denna bok då den med ett lysande språk målar upp ett annat Sverige som har funnits där under ytan men som jag inte sett.

En intressant fråga är om Gud är död i Sverige? Alla de frågor som väckelserörelserna var ett svar på, hur hanterar vi dem idag? Teologen och pingstvännen Joel Halldorf som syns mycket i kulturdebatten, bl.a i Expressen, har skrivit en av mig oläst bok som heter Gud: Återkomsten. De existentiella frågorna kommer vi inte undan ffa under det som är den största katastrofen i vår tid nämligen pandemin. Och när vi står inför vad som kan vara en ekologisk katastrof. Om inte politiker, ekonomer och ingenjörerna kan ge oss ett svar, kan det leda till någon form av återkomst för en religiös föreställningsvärld? Eller hur kommer svaren på frågorna se ut idag?

–

EN ENASTÅENDE DEBUT – LYDIA SANDGREN: SAMLADE VERK

Publicerat den av

Lydia Sandgren (1987-)
Samlade verk
Utgiven 2020
680 sidor
Bonniers

I slutet av mars lade min kamrat T. ut en bild på Facebook med rubriken Karantänläsning. På bilden fanns några litterärt tungviktiga böcker, något annat var inte att vänta sig av honom. Överst på högen, som en gul marsipanbakelse, låg en tjock bok jag inte kände igen. Dess titel var Samlade verk och jag kunde inte riktigt se vem som var författaren. Kunde det verkligen finnas en författare som kommit med sina “Samlade verk” som JAG inte kände till!?, tänkte jag lite förnärmat. Nyfiken kontaktade jag T. som svarade att det var hans kamrat och kollega Lydia Sandgrens debut

Jag googlade vidare och förstod att det var en göteborgsroman som skildrade en bokförläggare i livskris. En recensent skrev att hon hade känt samma läsglädje som när hon läste Jan Kjaerstads Förföraren. Detta fick mig att studsa till. Förföraren är en de mest tankeväckande och underhållande romaner jag läst. En berättelse med ett sug som inte släpper, en stor litterär upplevelse. (Jag skrev om Kjaerstads Erövraren, den tredje delen i den svit som inleds med Förföraren, här).

Nu har jag läst Samlade verk och är helt betagen. Det är en fullkomligt makalös debut, en lysande bok som har givit mig den största läsglädje jag känt på många år.

Boken inleds med att Martin Berg, snart 50 år, ligger på golvet, omgiven av en massa papper. Det är alla anteckningar, noteringar, utkast m.m till de noveller och romaner som aldrig blev av. Inte heller blev det något av den stora biografi över William Wallace som ännu inte skrivits men som Martin Berg såg som sin uppgift att skriva. Istället för en begåvad och erkänd författare blev Martin förläggare på ett litet förlag tillsammans med sin lite småpräktige men driftige kompis Per. De ger ut kvalificerad litteratur men kämpar hela tiden vid ruinens brant.

Martin försöker som vanligt frustrerat få tag på sin bäste vän Gustav Becker. Det går dagar utan att Gustav, som nu bor i Stockholm, och dricker allt mer, svarar eller hör av sig. Gustav har blivit en mycket berömd konstnär vars främsta motiv genom åren har varit porträtt av Cecilia Berg.

Cecilia är Martins fru. Den mycket mer begåvade och drivna, men samtidigt mycket hemlighetsfulla Cecilia, har varit försvunnen 15 år. Kort efter hon doktorerat i idé och lärdomshistoria försvann hon och lämnade Martin och deras två barn, Rakel o Elis. Sedan dess har de inte hört ett ord.

Samlade verk är en utvecklingsroman som växlar mellan nutid och dåtid. Romanen berättas huvudsakligen utifrån Martins perspektiv. Vi följder en del av hans uppväxt, mötet med Gustav, universitetsstudier, mötet med den mystiska Cecilia och den trojka som de tre blir. Vi följer dem i vänskap, kärlek och arbete.
De bor i Paris under ett par månader då Martin skall skriva sin stora roman, Gustav måla och Cecilia läsa. Cecilias stenhårda disciplin får de andra att inte bara hänga på barerna hela dagarna. Trots detta får Martin inte ur sig något medan Gustav mellan fyllorna studerar konst på museerna och målar.
Sedan kommer familjeliv, Gustavs flytt, Cecilias försvinnande och nu till sist en saftig mittlivskris.

Parallellt i nutid (romanen utspelar sig 2012) följer vi dottern Rakel som studerar psykologi och som plågas av hennes mors frånvaro. Det blir inte bättre av att Gustav Becker skall ha en stor retrospektiv på Konstmuseet och affischer med Cecilias porträtt finns över hela staden. Medan Martin uppgivet inte längre letar efter Cecilia kan inte Rakel släppa det.

Det är en klyscha men jag var fast från första sidan. Läste knappt tidningen eller tittade på Tv. Varje stund gick till att läsa.

Martin Berg bor inte långt ifrån där jag bor. Martin är ett år yngre än jag är och skulle gått året under mig på Hvitfeldtska gymnasiet , kanske pluggat filosofi med några av mina kamrater på universitetet. Vi kanske hade sprungit på varandra på rockklubben Errols eller baren C von.
Jag blev helt betagen av Sandgrens skildring av den perioden. Som en sociolog och arkeolog har hon grävt fram hur det var att leva i akademiska och kulturella kretsar i Göteborg under 80-talet. Det var som att jag upplevde den perioden i mitt liv på nytt. Det Göteborg jag växte upp i och blev vuxen i kom åter till liv. Det var magiskt för denna läsare.

Det är en ”pretentiös” roman fylld av massa referenser och blinkningar till olika författare och andra skribenter. Men det är egentligen inte romanen som är pretentiös utan de människor hon skildrar och deras mer eller mindre realistiska ambitioner. Jag skrattade högt många gånger åt de fina gliringar som Sandgren får in på olika ”kultur-män” och kvinnor för den delen. Men det är inte raljant utan ömsint och insiktsfullt. Genom hela romanen pulserar en kärlek till tänkande, litteratur och konst.

Sandgren är en riktig berättare. Under läsningen reflekterade jag mycket över hur få romaner jag läst de senaste åren som varit riktigt bra berättelser. Jag hade svårt att komma på några, trots många fina läsupplevelser. Och jag märkte nu hur mycket jag saknade det. Jag kom att tänka på Kjell Westös Den svavelgula himlen, den tidigare nämnde Kjaerstad, Michael Ondaatjes The Cats Table, Jamue Cabrés Jag bekänner. Många är det inte men Sandgren sällar sig till den skaran.

Sandgren har skrivit en mycket intelligent, rolig, vemodig och insiktsfull roman om kärlek, vänskap, konst, litteratur. Om hur svårt det är att vara människa, om hur det är när livet inte blir som du tänkt dig. Jag kände inte att det fanns ett enda falskt tonfall i personteckningarna, allt ifrån huvudrollerna ned till minsta biroll. Jag levde som sagt med dessa människor i flera dagar och kunde inte släppa dem.

Det är också en välkomponerad roman. Berättelsens olika skikt är skickligt sammansatta och hon håller läsaren i spänning ända till den perfekta avslutningen på sidan 690. Inte undra på att det tog henne 12 år att skriva romanen.

Om inte denna bok får Borås Tidnings Debutantpris går skam på torra land. Men vi får hoppas det inte blir som Sandgren skriver om någon som ”lyckats få Borås Tidnings debutantpris och som förr eller senare skulle producera en anemisk andra roman som var den litterära motsvarigheten till paralyserat rådjur i helljus” (sid 516).

Jag kommer i alla fall kasta mig över nästa bok som Lydia Sandgren publicerar. Hoppas inte väntan blir alltför lång. Detta kan vara inledningen till ett betydande författarskap.

PORTRÄTT AV KONSTNÄREN SOM VALP – ROLF ALMSTRÖM: ETT SLAG TILL

Publicerat den av

Rolf Almström (1961-)
Ett slag till
150 sidor
Utgiven 2019
Bokförlaget Mormor

Det är en tunn liten volym Rolf Almströms senaste roman. 150 komprimerade sidor som du läser i en sittning eller två. Och du kommer ha en fin lässtund.

Almström debuterade med novellsamling Sånt man säger (1990) som fick det första Katapultpriset. Därefter kom novellsamlingen Vanans makt (1993), romanerna Mucka (1996), Svart arbete (2009) och Tänk inte på mig (2015) som fick Samfundet De Nios pris. Han har även skrivit ett filmmanus. Filmen Slutspel tillsammans med sina vänner Charlie Christensen (Arne Ankas skapare) och Kristian Petri.

Det är lika bra att erkänna det. Roffe och jag har känt varandra sedan gymnasiet. Vi umgicks intensivt under några år. Vi kom från väldigt olika bakgrunder men fann varandra och hade mycket skoj ihop.
Sedan tog Roffes författardrömmar honom till Stockholm. Under flera år hade vi inte mycket kontakt men till min glädje har vi de senaste åren setts en hel del. Och har skoj ihop igen!
Frågan jag ställde mig under läsningen var om jag skulle tycka om detta även om jag inte kände Roffe. Och svaret är ett absolut JA. Detta är nog det bästa jag läst av honom

Roffe må ha bott Stockholm i 30-talet år men han fortfarande en göteborgsförfattare i själ och hjärta. Med Ett slag till återvänder han till det Västra Frölunda han växte upp i. Även om det inte är en självbiografi han skrivit är det mycket som är hämtat ur hans liv.

Boken har egentligen inte en röd tråd och en rak linje. Nej det är den vuxne mannen som genom korta små episoder tittar tillbaka på åren fram till 12 år. År som formade honom på många sätt. Kompisarna som han levde rövare med, originalen som befolkade bostadsområdet, den opedagogiska skolmiljön. Här finns ett kärleksfullt porträtt av en dominerande mor som visar sin kärlek på sätt som romanfiguren inte förstår i första rummet.

Detta är en värld långt ifrån den medelklass som jag själv växte upp i. Helt andra miljöer, sätt att vara och leva på.
“Snabb i fötterna och snabb i skallen annars åkte man på stryk. Svårare var det inte. Slappnade jag bara av ett ögonblick så fick jag en smäll. Men så sluta att vara en jävla plåga då. Lyssna på lärarna. Gör som dina föräldrar säger. Skrik inte åt folk. Sitt still. Stjäl inte andras grejer. Acceptera din plats. Låt andra som är smartare dugligare gå före. Jävlas inte med varenda människa du möter. På det finns bara ett enda svar: Ett slag till men hårdare” (sid 102)
Trots det annorlunda finns det en hel del igenkänning även för mig. Alla har vi ju varit i tioårsåldern!

Alla som träffat Roffe vet att han är en historieberättare. Han älskar att dra en vals som ibland blir ganska yvig. Här har han tuktat sin berättarröst. Scenerna och bilderna komprimeras och blir mer exakta, konkreta och effektiva. Och stundtals mycket roliga. Det var länge sedan jag skrattade så mycket åt en roman som denna.

Även om det är en tuff uppväxt som skildras finns här hela tiden en ömhet i berättandet, en värme som gör att det är lätt att ta till sig texten. Och det har ju gått bra för huvudpersonen. Litteraturen och läsningen byggde en bro till en annan värld.

Visst är jag part i målet men jag hoppas denna varma, roliga och välskrivna roman får många läsare.

Här köper du boken på Adlibris

EN OVÄNTAD OCH STOR LÄSUPPLEVELSE: ALEX SCHULMAN – BRÄNN ALLA MINA BREV

Publicerat den av

Alex Schulman (1976-):
Bränn alla mina brev
Utgiven 2018
265 sidor
Bookmark förlag

Alex Schulman är inte en person jag haft något intresse för. Utan att egentligen veta något har jag bara sett honom som en av de självupptagna pratkvarnar som befolkar vårt medielandskap likt gräshopporna i Egypten. Döm om min förvåning när jag läste Bränn alla mina brev och fann en text som är bland det mest berörande jag läst på mycket länge. Jag fick en mycket stark rekommendation från en person som känner mig väl att denna bok vore något för mig. När jag började läsa kunde jag inte sluta och slukade boken på ett par dagar.

Bränn alla mina brev är en mycket välskriven, spännande, gripande och på många sätt en fasansfull bok. Schulman kallar den roman, men med tanke på att det mesta verkar var sprunget ur verkligheten kanske man skulle kalla den dramadokumentär.

När Alex Schulman märker att hans barn är rädda för honom och att hans fru snart inte orkar mer, inser Alex att han måste försöka komma åt sin vrede. Hos terapeuten förstår han att hans vrede är som en cancer och en arvsynd som kommer från hans morfar författaren Sven Stolpe (1905-1996). En vrede som ödelade livet för många människor i hans närhet. Hans fru Karin, Alex mamma Lisette men även hennes fyra syskon.

Vad kom den här vreden ifrån? Detektivarbetet leder Alex till slutsatsen att sommaren 1932 hände det något. Under 10 dagar på Sigtunastiftelsen blev mormor Karin och den unge Olof Lagercrantz (19111-2002), senare en av Sveriges främsta kulturpersonligheter och far till David och Marika Lagercrantz, kära i varandra. Karin vill lämna Sven. De känner både en kärlek som de inte trodde vara möjlig men sitter fånga i tidens konventioner och mer konkret på Sigtunastiftelsen, med en patologiskt svartsjuk Sven Stolpe som vakar över dem som en hök.

Vad som sedan händer får du läsa om själv. Men det var en så omtumlande kärlek att den präglade deras liv. Karin släppte den aldrig. Olof skrev så sent som vid 70 års ålder en dikt som handlade om deras möte. I alla Sven Stolpes romaner fanns samma tema, en man som blir sviken av en falsk och hemsk kvinna. Och han skrev en hel bok så sent som 1980, som bara gick ut på att svärta ned Olof Lagercrantz

Sven Stolpe, lärdomsgiganten, var i högsta grad levande i min ungdom. Det var ingen författare personer i mina kretsar läste och han sågs lite som en rolig krumelur. Mycket slagfärdig, oerhört bildad, fruktansvärt produktiv, en enastående historieberättare men också oerhört konservativ och mycket katolsk. En udda fågel i Sverige.
Efter avslutad läsning har min bild förändrats, vilket även gäller författaren, till att se att Stolpe var inget mindre än ett monster. En oerhört narcissistisk och brutal människa som var beredd på att göra vad som helst för att skydda sig. Det finns scener i boken som får mig att kippa efter luft. Elakheten är magnifik och den krossar som sagt Karin.

Schulman väver ihop en text om hans egen letande efter sanningen, skildringen om de många helgerna han hälsade mormor och morfar i Filipstad och skildringen av triangeldramat. Allt under stigande spänning för mig som läsare. Schulman är dessutom en fin stilist som får det svenska sommarlandskapet att leva och dofta.

När jag fann tv-programmet Här har du ditt liv med Svens Stolpe tittade jag på det.
(https://www.oppetarkiv.se/video/2768208/har-ar-ditt-liv). Det hade troligen berett mig stort nöje om jag inte läst boken. Som en tidsskildring och ett porträtt av en man som tiden sprungit förbi. Nu såg jag en hycklande och kallsinnig Stolpe som var rent utsagt en lögnhals. En narcissistisk patriark.

Sven Stolpe är i dag i stort sett bortglömd. Och det är nog inte många som läser honom. Det har dock faktiskt kommit en biografi av Svante Nordin som fått fina recensioner. Här är ett exempel. http://www.bt.se/kultur-noje/ett-stormigt-temperament/

Som sagt detta var en överraskande och för mig stor läsupplevelse.
Jag kan inte nog rekommendera denna bok som just nu finns på bokrean. Tag och läs!

AUGUSTPRISET 2015 – JONAS HASSEN KHEMIRI: ALLT JAG INTE MINNS

Publicerat den av

allt-jag-inte-minnsJonas Hassen Khemiri (1978-)
Allt jag inte minns
Utgiven 2015
331 sidor
Bonniers

Allt jag inte inte minns vann Augustpriset men föll mig inte i smaken. Trots att det finns mycket som är bra i boken.

Historien om Samuel och Vandads vänskap och kärleken mellan Samuel och Laide står i centrum. Allt cirklar kring hur se skall förstå att Samuel är död. Var det en olyckshändelse eller var det ett självmord?

Romanen är både skickligt och flyhänt skriven med mycket humor. Han skildrar utanförskap hos de som inte är etniska svenskar, hur vi behandlar flyktingar som kommer hit. Det visar ett Sverige som vi i den trygga medelklassen inte kommer i kontakt med. Romanens karaktärer personer är på något plan är vuxna men ändå väldigt vilsna.

Även om det var historia som brände till ibland var det en bok som lämnade mig oberörd. Jag fick aldrig riktig kontakt med dem. Till viss dess är det Khemiris grepp att vi inte får känna dem, de bilder som de ger av varandra är fyllda av sprickor och motsägelser. Men jag blev aldrig engagerad. Ibland klickar det bara inte.

/Reviderad 201224

EN ROMAN SOM VERKLIGEN INTE BERÖR – INGER ALFVÉN: BERÖR MIG INTE BERÖR MIG

Publicerat den av

BerorInger Alfvén (1940-):

Berör mig inte, berör mig

Utgiven 2015

318 sidor

Bonniers

Inger Alfvén är en författare som varit med länge med många romaner bakom sig och fått flera utmärkelser. Hennes genombrott var S/y Glädjen från 1979 som filmatiserades. Jag minns det som en bra film.
Alfvén nämns med respekt men nämns inte i sammanhang med en av de stora kvinnliga svenska romanförfattarna i samma generation, bl.a. Kerstin Ekman, Sara Lidman och Birgitta Trotzig.

Berör mig inte, berör mig är hennes senaste alster och kom ut 2015. Den skildrar fyra personer vars livsresa knyts samman i ramens sista del då alla hamnar i Indien.

Det börjar bra. Första avsnittet handlar om Laurence, en Vd för ett stort företag med enorm rikedom och makt. Nu har han gått i pension och hans cancersjuka fru ligger för döden. Laurence som har haft sin framgång som en sköld, krackelerar sakta och obehagliga sanningar kommer krypande ur hans inre.

Efter 20-30 sidor börjar jag ana oråd. Är det inte lite stereotypt, lite klyschigt? Det var dock en helt ok inledning av romanen. Det är med person nummer två, den narcissistiska skådespelar-wannabeen Bea, med ett eventuellt Hollywood-kontrakt, som det började bli riktigt illa. Schablonerna och klyschorna stod som spön i backen. Alfvén skriver sida upp och sida ned och beskriver hur hon tänker och lever. Det blir märkligt syntetiskt. Alfvén beskriver men gestaltar inte, litterärt går det på tomgång.

Nästa kapitel handlar om frånskilda Gunnel som nu går i pension och är övergiven av man familj och liv. Det blev inte bättre. Men ännu värre blev det med avsnittet med Niklas, den strulige unge mannen som hoppat av skolan utvecklat ett dataspel som blivit en succé och nu satt i USA framgångsrik men tom. Han åker till Indien för att meditera och finna sig själv.

Bokens sista kapitel handlar om hur alla dessa individer springer på varandra, hur tusan det nu kan gå till i ett land av Indiens storlek, och det blir någon form av avslut. Jag hade hoppats att det skulle hända något när romanen skulle tvinnas samman, men icke. Det är en synnerligen doftlös skildring av Indien där dessa schabloner till gestalter möts och romanen rinner ut i ett stort jasså.

Romanens titel inbjuder till frågan: Blev du berörd? Tyvärr inte ett jota. Om man finner denna bok om några hundra år kan den vara en bra kartläggning av de våndor och problem några medelklassmänniskor i den del av i-världen som är Sverige bär på.
 Som litteratur är det pratigt, klyschigt och fyllt av schabloner. Den litterära konstruktionen är tydlig. Hon kommer tyvärr inte längre och djupare än i en psykogispalt en tidning eller en längre intervju i en dagstidning.

Detta var en stor besvikelse.

/Reviderad 2011115

FÅR EN ROMAN SE UT HUR SOM HELST? – ERIK ANDERSSON: INDIALÄNDERNA

Publicerat den av

IndialändernaErik Andersson (1962-)
Indialänderna
Utgiven 2015
198 sidor
Bonniers
Recensionsexemplar

Får en roman se ut hur som helst? Vad innebär det när det står “roman” som undertitel. I dessa post-moderna tider så är svaret uppenbarligen ja. Och vad som ryms inom bokpärmarna kan överraska dig. Indialänderna är en av de märkligaste romaner, om det är det som den skall kallas, som jag läst på länge. Och det är ett gott betyg.

Men först flyttar vi oss tillbaka till litteraturvetenskapliga institutionen i Göteborg när den låg på Stora Nygatan i Göteborg. Mitten på 80-talet och ett gäng ungdomar läser litteraturvetenskap. Bland dessa finns det en ung Erik och hans vän Martin som var något annat än jag som medelklass villabarn var van att umgås med. Intelligenta, underfundiga, kunniga och nördiga i ämnen som jag inte visste något om som tex Karl Gerhard, pilsner-filmer, Milos Formans 60-tal och science-fiction. Erik hade ett fanzine som hette Der Leuchtturm och frotterade sig med Sf-höjdare som Sam J Lundvall och John-Henri Holmberg, helt okända figurer för mig. Erik och jag fann varandra och skrev en uppsats om Stig Dagermans “Tusen år hos Gud” ihop.

Efter ett par år gled våra vägar i sär. Erik började översätta och sedan publicera egna alster som fick goda omdömen.
Det var först år 2002 som jag läste Eriks första bok novellsamlingen Ättlingen från Mecklenburg från 1993. En frustrerande upplevelse, jag tyckte det var välskrivet man jag förstod ofta inte poängerna med novellerna.

De senaste åren har vi fått kontakt igen vilket är mycket roligt. Det inspirerade mig att läsa ”Den larmande hopens dal” Den kom 2008 och får väl räknas som något av hans genombrott som romanförfattare. Jag tyckte det var en helt underbar roman.
Istället för att resa i rymden så reste nu Erik i historien. En absurd berättelse om en journalists öden och äventyr på västgöta-slätten och dess märkliga invånare, fylld av kunskaper hämtade från arkeologin och historien. Boken hade också en litteraturlista på 5 sidor.

En underbar passage i romanen är när huvudpersonen åker till Falköping som under kapitlets gång förvandlas till något som visst skall föreställa Tbilisi, Georgiens huvudstad. Med romanen Indialänderna har Erik givit sig ut på en resa som tar honom allt längre bort från Västergötland för att helt försvinna i Centralasien.

Boken handlar om Ingvar Fransson, en svensk som reste mycket i dessa trakter. Vi får på första sidan reda på att han avlidit och boken består av ett antal berättelser från personer som mött Ingvar på hans livsväg. Men är det en roman? Jag är tveksam, det är en snarare samling underbara skrönor som för mig inte bildar en helhet utan snarare blir en mosaik. De tar ofta slut utan ett slut. Som ett västgöta-klimax!

Det finns egentligen ingen handling som håller ihop boken utan den hålls samman av Eriks milda humor, mångfacetterade fantasi och berättarglädje. Vem Ingvar är vet vi inte mer efter 190 sidor än vi visste innan. Men vi har varit med på ett flertal underfundiga resor till för oss obskyra städer som Cottbus, Trabzon, Magnitogsorsk, Baku och Tasjkent, fått lite kunskap om folkslag som kazaker, huzuler, tartarer och deras store kompositör Nagib Zjiganov, för första gången hört talas musikstycket Huzuliska bilder av den ukrainske kompositören Kolodub…… Det var många gånger som jag avbröt läsningen för att googla. Nej, nu hittar han på! Men icke, varenda gång visade det sig att det var inte hitte-på utan orten eller personen fanns.
Samtidigt är romanen också fast förankrad i den västgötska myllan. Det hade inte varit en Erik Andersson-roman annars. Har finns metropoler som Falköping, Skövde och Slutarp.

Mitt favoritavsnitt är historien om representanterna för Borås lokaltrafik som åter till Trabzon i Turkiet för att titta på hur man smart kan lösa zonindelnigen vid köp av biljetter. (Och för alla oss som bor inom Västtrafiks område ser en fin känga till dem som konstruerat ett system som medborgarna varit förbannade på sedan det infördes).

“När vi red in på vägarna mot Trabzon var vi många som slogs av att det inte var helt olikt Ulricehamn, om man undantar den stora containerhamnen och de breda dalgångarna som löpte in i landet. Staden klättrade på väggarna på ett sätt som knappast underlättade en rationell lokaltrafik”. (Sid 30.)

”Borås förhåller sig på samma sätt till Sverige som Trabzon till Turkiet. Vi har något gemensamt där. Alla orter är lokala och då borde bussbiljetten vara global. Och sedan tanken just med Trabzon och Borås insköt Beyaz. Den är inte gripen ur luften. Sidenmasken kom förr från det inre av Kina över öknar och bergspass, förbi uråldriga karavanstäder som Samarkand och Buchara, genom Persien och upp över Turkiet till de gamla grekiska stödjepunkterna Trabzon, vidare till de stora europeiska floderna till Östersjön och in i Viskan till textilindustrierna i Borås och Sjuhärdsbygden.” (sid 47.)

Underbara stycken som visar på Eriks humor och som placerar romanen mitt i den diskussion som pågår om etnicitet, ras och landsgränser.

En nyckelmening i romanen för mig är:

”Alla drömmar om österlandet uppfylls i litteraturen sade jag. Jag vet inte vad skulle tycka om jag verkligen kom dit. För mig räcker det ju men en färd till Stora Levene för att jag skall känna mig ställd inför något främmande och kanske hotfullt” (sid 168).

Det är mellan dessa poler, det exotiska och det nära, som romanen pendlar, båda lika viktiga och levande, det gäller bara att kunna se det. Vart vi än reser förenar det mänskliga oss.

Jag hoppas denna bok får många läsare. Med tanke på de strålande recensioner som Den larmande hopens dal fick så ser jag att jag inte är ensam om att verkligen uppskatta Eriks romankonst eller vad det nu är han skriver….
Köp, läs, skratta och upptäck ett säreget författarskap!

/Reviderad 201031

 

VANN FEL BOK AUGUSTPRISET 2012? – JOHANNES ANYURU: EN STORM KOM FRÅN PARADISET

Publicerat den av

En stormJohannnes Anyuru (1979-):
En storm kom från paradiset
Utgiven 2012
240 sidor
Norstedts

Det går inte att tävla i litteraur. Det är en klyscha, men inte desto mindre sant för det. Augustpriset blir trots allt lite av detta, en tävling i litteratur. Göran Rosenberg fick 2012 Augustpriset för sin utmärkta bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Det är inte tal om annat än att det är en mycket bra bok, välskriven, intressant & mycket gripande. Rosenberg öppnade för mig upp ett nytt rum i den moderna svenska historien. Men är det skönlitteratur? Snarare än blandning av memoarer, historia och essä. Gränsöverskridande och stimulerande läsning.

När jag nu läst Johannes Anyurus roman hade jag hellre sett denna utmärkta roman fått priset. För mig var detta en mycket stark läsupplevelse som jag kommer bära med mig.

Det är historien om Anyurus pappa, som i boken kallas P. När romanen börjar sitter han i förhör hos polisen i Tanzania. De ifrågasätter varför han, en ugandier utbildad till stridspilot i Grekland, vill arbeta i deras land, som ligger i konflikt med Uganda. Amin har tagit makten och P. vill inte återvända, men drömmen att flyga kan han inte släppa. P har sökt ett arbete som innebär att hans skall flyga besprutningsplan i Tanzania.
P. är politiskt omedveten men kastas nu i den starka konflikten mellan Tanzania och Uganda efter Amins statskupp. Han hamnar mitt i historiens stormvind.

Romanen går fram och tillbaka i tid och rum, från uppväxten i Uganda, flygutbildningen i Grekland och till nutiden i Sverige och relationen mellan sonen och hans svårt sjuke far. Det är en berättelse om en man som fångas av historiens vind som kastar honom hit och dit, en historia om ett stort mod, kärlek och drömmar . Anyurus språk är så poetiskt suggestivt, det finns ett drömmande anslag trots allt det fasansfulla han beskriver. Han suger in mig i texten och jag rycktes verkligen med i denna vackra, sorgliga och spännande historia. Jag kan bara rekommendera att du läser den.

Jag läste nyligen Teju Coles Öppen stad och det finns beröringspunkter. De är båda representanter för en global litteratur, den som spränger nationsgränserna. Vi lever ju en tid av migration, där landsgränser utmanas och det speglas i dessa spännande romaner.

Inget ont om Rosenbergs bok men som litteratur står det här högre. Det skall bli mycket intressant att se vad Anyurus författarskap tar vägen.

/Reviderad 200927

KERSTIN LUNDBERG HAHN: BARNKOLONIN

Publicerat den av

Barnkolonin

KERSTIN LUNDBERG HAHN (1962-)
Barnkolonin
Utgiven 2013
200 sidor
Rabén & Sjögren

Hur kommer det sig att jag läser en ungdomsbok? Det kan man undra men förklaringen är enkel. Den vänliga Kerstin gav mig den i födelsedagspresent.

Boken presenteras så här på förlagets hemsida:
Långt ute på landet ligger ett vandrarhem som en gång var en koloni för fattiga barn. Hit flyttar fjortonåriga Joel. Hans föräldrar ska förverkliga sin dröm om att driva ett pensionat. Men märkliga saker börjar att ske. Spökar det på den gamla barnkolonin, eller håller Joel på att bli galen?

Barnkolonin fick mycket uppmärksamhet när den kom. Och helt välförtjänt skall det visa sig.

Det är ju självfallet annorlunda att läsa en text av någon som jag känner. Jag sögs dock in i handlingen direkt! Jag blev 13 år igen och mindes hur det var att vara i bokslukaråldern, när jag bara flög fram över sidorna i den spännande handlingen. Jag kände pirret i magen på samma sätt som då, när jag läste om den spirande förälskelsen mellan Joel och Nina. Jag mindes mina somrar med mina syskon på landet. Tack och lov var de inte så otäcka som denna sommar var för Joel.

Kerstin har helt enkelt skrivit en mycket välskriven, spännande och lagom otäck bok. Bra miljöbeskrivningar och fint tecknade personer.
Jag tror att detta är bok som barn i bokslukaråldern just kommer att sluka. Det gjorde även denna medelålders gubbe.
Tack Kerstin för en hemsk födelsedagspresent.

/Reviderad 200927

lundberg_hahn_kerstin_1 (1)

Kerstin på glatt humör!

EN SVENSK KLASSIKER – HJALMAR SÖDERBERG: DOKTOR GLAS

Publicerat den av

Hjalmar Söderberg (1862-1941)
Doktor Glas
Utkom 1905
150 sidor
Bonniers

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till varje pris.”
Detta skriver Tyko Gabriel Glas i Söderbergs mästerliga roman Doktor Glas, en svart diamant i den svenska litteraturen, slipad, hård, vacker och med en obehaglig lyster.

Handlingen är väl känd. Doktor Glas räddar Helga Gregorius, som av misstag gift sig med den hemska prästen, genom att ta livet av honom med ett litet piller. Helga känner vämjelse över sin man och är kär i Klaus Recke, en trolös playboy. Romanen utspelar sig en sommar i Stockholm i början av seklet, från 12 juni till 20 september, och består av Glas dagbok.

Glas är en romantiker som vördar kärleken men som föraktar resultatet. Han glorifierar förälskelsen men ser med vämjelse på hur den övergår till en förnedrande tvåsamhet i äktenskapets form eller till ofrivilliga graviditeter med all den skam och misär som det innebär. Själv är han okysst och har bara varit nära en kvinna som han inte fick och det minnet lever kvar som en paradisbild.
Prästen Gregorius vanhelgar kärleken när han kräver sin ”äktenskapliga rätt”. Han förnedrar Helga, som Glas är förälskad i, och han förnedrar kärleken.

Glas letar efter en mening med sitt liv, en handling som kan bryta fin-de-siecle-apatin och visa hans viljestyrka och värde. Att mörda Gregorius blir den handling som kommer ge honom mening och ett sätt att hylla kärleken, trots att kärleken är riktad mot Recke och inte mot honom själv,

Söderberg fångar läsaren direkt. Vi får följa Glas tankar och filosofiska resonemang blandat med glimtar från hans läkarpraktik och hans sociala umgänge. Gradvis växer det fram en bild av en själ fylld av romantiska höga ideal, plågad av ensamhet och sexualskräck. Jag kände både en stark empati och en stark avsky för honom.

Det vore inte en roman av Söderberg om det inte finns det många fina etsningar över Stockholm, skimrande vackra bilder som han målar på sin utsökta prosa. En njutning att läsa.

Romanen skapade mycket debatt när den kom och Söderberg anklagades för att rättfärdiga både abort och mord. Det upprörde många att han åkte inte fast och han kände ingen ånger. Han blev bara mer ensam än han varit före mordet.

Det är fortfarande en roman som berör, ställer svåra frågor och den har inte förlorat något av sin fräschör. Så tag och läs en av de riktiga klassikerna i svensk 1900-tals litteratur. Du kommer inte att ångra dig!

/Reviderad 200821

glas

EN KLASSIKER SOM STÅR SIG – HJALMAR SÖDERBERG: DEN ALLVARSAMMA LEKEN

Publicerat den av

Hjalmar Söderberg (1869-1941):
Den allvarsamma leken
Utgiven 1912,
250 sidor
Denna utgåva Liber förlag 1977.
Förord av Per Wästberg

I början var jag nästan på väg att ge upp. Dialogen och hur personerna gestaltades var så antikt att jag upplevde det som jag läste en pilsnerfilm. Jag tänkte: Söderberg var ju en av mina husgudar i min ungdom, ffa Martin Bircks ungdom. Vad såg jag hos honom?  Men jag läste på och fann återigen en klassisk kärleksroman om en 20-år lång affär mellan Arvid Stjärnblom och Lydia Stille, båda gifta på var sitt håll. Det är en historia som förstås inte slutar lyckligt. Mer än så vill jag egentligen inte säga om handlingen. Alla turer skall du uppleva själv. Det är vackert, gripande och till slut mycket sorgligt.
Det är en moralisk roman men Söderberg skriver oss inte på näsan att den ena eller andra parten gör fel. Nej, det får du reflektera över själv.

Som vanligt så är det en liten del av världen som Söderberg rör sig inom. Stockholms medel- och överklass, bland de burgna och de intellektuella, i brytningstiden runt sekelskiftet. Beskrivningarna av Stockholm är med rätta berömda. Med säker penna skapar han bilder som lever kvar i minnet efter avslutad läsning.

Söderberg är en gudabenådad stilist. Prosan är så enkel och slipad, att man förstår att han har filat och filat för att få till den.

Det är tredje gången jag läser denna roman och ju äldre jag blir desto mer tycker jag om den. I min gamla utgåva finns ett fint förord av Per Wästberg som skriver att romanen ”är för mig vid sidan av Röda Rummet och Gösta Berlings saga den största bland svenska romaner från de hundra år som skiljer Drottningens juvelsmycke från Romanen om Olof.”

/Reviderad 200724

Hjalmar Söderberg 1869-1941

P.O. ENQUIST: MAGNETISÖRENS FEMTE VINTER

Publicerat den av

Per Olov Enquist (1934-2020):
Magnetisörens femte vinter
Utgiven 1964
250 sidor
Bra böcker

Peo Enquist är en av våra mest lästa författare. Själv hade jag fram till för några år sedan bara läst något litet på 70-talet och sett pjäsen Tribadernas Natt i en underbar filmatisering med bla Ernst-Hugo Järegård.

När jag väl satte tänderna i Livläkarens besök 2009 så blev jag närmast chockad över hur bra den var. Jag förstod omgående vilken stor författare vi har i Enquist. Nu var det dags att återvända till honom med Magnetisörens femte vinter, hans tredje roman från 1964.

Det är likt Livläkarens besök en historisk roman. Den handlar om magnetisören Friedrich Meisner, lärjunge till den store Paracelcus, som under 1790-talet med hjälp av magnetism botade människor. Efter att ha blivit utslängd från bla Nürnberg och Paris efter misslyckade behandlingar som kommer han till orten Seefond. Där blir hans lycka gjord när han botar läkaren Selingers dotters blindhet.

Meisner startar en storskalig verksamhet. Han får med sig läkaren Selinger som efter dotterns tillfrisknande ser att det finns något mer, kanske något större, än den läkekonst som hans själv är utbildad i. Selinger blir hans assistent och medicinska kontrollant. Det blir också Selinger som genomskådar Meisner vilket leder till dennes undergång.

Selinger är fascinerad av Meisner, ser honom som en konstnär, en person som kan leda människor in i hängivelsen och extasen. En person som kan föra dem till en högre och kanske en sannare verklighet. Selinger får konfrontera sina föreställningar om vad som läker, om vad människor vill ha. Även när Meisner fallit så kan inte Selinger sluta fascineras av det han står för, något bortom vår rationella värld. Selinger brottas med komplexiteten och får inte ihop det. Han botade trots allt hans dotter.

I detta är boken lika aktuell nu idag som när den kom. Traditionell medicin kontra alternativa behandlingar, självhjälpsböcker, meditationsretreater. Det rationella kontra det icke rationella, det empiriska kontra det icke empiriska, tro kontra vetande.
Enquist kommer ju själv från en djup frireligiös bakgrund och jag kan tänka mig att boken är en del av hans brottning med dessa problem, hur skall vi förstå verkligheten, genom vilka glasögon. Vad är sant, vad är påhittat?

Det kan man även undra när man läser denna bok. Jag har då och då googlat för att se om personer och böcker som nämns finns. Ibland gör de det ibland inte. Han har kokat en fiktiv sopa med en massa riktiga fakta. Av en tillfällighet så läser jag att Enquist är uppvuxen i Sjöbotten vilket ju är Seefond på tyska.

Jag kan villigt erkänna att det tog ett tag att komma in i boken. Enquist konstrade till det, skrev lite för litterärt. Det är främst i början när Meisner för talan och vi lär oss om hans bakgrund. När de väl kommit till Seefond så är det genom Selingers ögon, genom hans dagboksanteckningar, som större delen av romanen berättas. Då berättar han rakare och det kommer närmre och romanen är mer gripande.

Diskussionen om tro och vetande, de berättartekniska knep och förmågan att trovärdigt gestalta ett historiskt skeende påminner mycket om en bok jag läste för ett tag sedan.  Eyvind Johnsons Drömmar om Rosor och Eld som är en mästerlig bok. På den nivån är inte Enqvist 1964 men väl med Livläkarens besök.

Magnetisörens femte vinter är en välskriven och fascinerande historia om tro och vetande. Det är också oerhört spännande att läsa om de olika behandlingar som patienterna utsattes för både av Meisner och den traditionella medicinen. Om jag minns rätt så sade Enquist i ett sommarprogram att det var livsfarligt att gå till läkaren före 1850. Med tanke på de resultat som den traditionella medicinen på den tiden hade så kanske det inte var så konstigt att en magnetisör erbjöd ett alternativ.

Reviderad 200819

 

NOBELPRISET 1974 – EN STRÅLANDE HISTORISK ROMAN – EYVIND JOHNSON: DRÖMMAR OM ROSOR OCH ELD

Publicerat den av

Eyvind Johnson (1900-1976):
Drömmar om rosor och eld
Utgiven 1949
400 sidor
Bonniers

1600-talets Frankrike under Richelieus tid. Katolicismens är statsreligion men ediktet i Nantes från 1598 gav hugenotterna en viss religionsfrihet.  Staten ville dock, trots ediktet, förhindra deras utbredning och beslutade att vissa städer skulle delar av dem rivas för att de inte skulle kunna bygga befästningar och bli starkare.

I staden Loudon i departementet Vienne lever och verkar den karismatiske prästen, Urbain Grandier. Grandier respekterar inte kyrkan krav på celibat och har inofficiellt sedan många år en intensiv relation med en kvinna, Madeleine. Hon föraktas av invånarna. Det var tänkt att hon skulle bli nunna, nu är hon i stället prästens hora. Madeleine inte heller den enda kvinna denne karismatiske präst lägrat.
Grandier stöttar stadens invånare som inte vill riva murarna och blir därigenom en bricka i ett politiskt spel.
Detta är i en tid av när kättare jagas, när djävulsutdrivning stod högt på agendan
I staden finns ett uruslin-kloster med ett några nunnor. Grandier anklagas för att ha förfört dessa kvinnor, gjort dem besatta av demoner och för detta bränns han till slut på bål 18 augusti 1634.

Detta är ingen påhittad historia.  Utifrån dessa historiska fakta har Eyvind Johnson skrivit en helgjuten roman. Den kom ut 1949 i skuggan av andra världskriget.

Historien är gripande och mycket intressant, men det är bara en liten del av behållningen av denna bok. Romanen berättas av ett antal olika röster. Grandier, själv, hans älskade Madeleine, klostrets prior Jeanne som blivit besatt av prästen, en av nunnorna, men framför allt av den lätt komiske ämbetsmannen Daniel Drouin, vars protokoll och anteckningar interfolierar de andra kapitlen. Drouin är en godmodig man med fru och mängder av barn, vinbonde på fritiden och regelbunden gäst på etablissemanget ”Hönan” där han sveper en bägare med sina vänner. Han är Grandiers vän och beundrar honom  men är en betraktare och vågar aldrig stå för sina åsikter.

De olika berättarrösterna ger möjlighet för Johnson briljera som stilist. De komiska passagerna med Drouin, de intensiva religiösa/sexuella tankarna hos nunnorna, besattheten hos djävulsutdrivarna och de intima kärlekssamtalen mellan Grandier och Madeleine. Allt är berättat med olika ”röster” i olika stilar. Mästerligt.
Hans skildring av bylivet fick mig att tänka på Emmanuel Le Roy Laduries klassiska Montalliou, som i och för sig utspelas 300 år tidigare i annan del av Frankrike, men den närheten och känslan av att befinna sig i byn som Johnson frammanar är lika intensiv.
Det är ingen rak berättelse utan det som en person har berättat återkommer i en annan belysning av en annan. Johnson var ju tidigt influerad av mer moderna berättartekniker.

Romaen skrevs efter andra världskrigets slut och det finns ingen enkel koppling, men jag kan tänka mig att nazismens härjningar går att spegla i vansinnigheterna som pågick under häxprocesserna. Hängivenheten till en ideologi, besattheten, medlöperiet, modet hos vissa, fegheten hos andra, det skändliga brännandet på bål. Det är en hemsk tid som Johnson gestaltar på ett suveränt sett.

Jag har läst Johnson tidigare men det var många år sedan. Det finns ju de som hävdar att han är en de mycket få, kanske den ende som verkligen kan hävda sig mot de stora europeiska författarna. Efter att ha läst denna bok så börjar jag förstå att det kan ligga något i det.

/Reviderad 210819

Eyvind Johnson 1900-1976

EN CHARMIG UPPVÄXTSKILDRING I DET JUDISKA GÖTEBORG – STEPHAN MENDEL-ENK: TRE APOR

Publicerat den av

Stephan Mendel-Enk (1974-):
Tre apor
Utgiven: 2010
138 sidor
Månpocket

Tre apor är Stephan Mendel-Enks debutroman och en fin liten bok. Det är en ”coming of age”- roman som beskriver en ung mans uppväxt i den judiska församlingen i Göteborg. I centrum står Jacob och hans familj. De drabbas av skammen att hans mamma skiljer sig och gifter om sig med en hennes chef. Han är något så otänkbart som en ”gojim”, icke-jude. Den skilsmässan och dess konsekvenser går som en röd tråd genom boken.

Romanen är uppbyggd av en mängd korta kapitel, ett antal scener som tillsammans bildar en mosaik över hur det är att växa upp i den judiska församlingen. Eftersom jag själv är göteborgare så var det extra roligt att få insikt i en enklav i staden som varit okänd för mig.
Mendel-Enk skriver en detaljrik, precis prosa som gör att situationer, människor och rum blir mycket tydliga och nära. Med en fin humor skildrar han svårigheterna för dessa judar att hantera diasporan, deras fixering vid Israel, deras moral och hederskodex.
Det är ett slutet system han beskriver. Alla lever tätt in på varandra, inom familj, skola och församling. Det är nästan så att det är svårt att se var det ena slutar och det andra börjar. Hela tiden behöver de hitta markörer för att stärka sin identitet, sin samhörighet, för att bevara det som är judiskt från alla hot från omvärlden. Glädjen över när Israel med Halleluja vinner Eurovison Song Contest kontra ilskan över när Sverige några år innan ger noll poäng till Israels bidrag. Det senare beror förstås de en anti-semitisk inställning hos svenskarna.

.Som alltid i skildringar av judiskt liv både humoristiska eller djupt allvarliga så finns historien närvarande, pogromer, andra världskriget, judeutrotningarna. Historien, och en medvetenhet om den, är så påtagligt närvarande i deras liv. bland oss svenskar.

”Jag misstänkte att de olyckliga godispåsarna var en del av vårt östeuropeiska arv. Precis som de svettiga ostmackorna man fick till lördagskidduschen. Bara folk från Östeuropa kunde uppfinna något som en transpirerande smörgås. Alla gamla i församlingen var från Östeuropa. Resten av deras kultur hade utrotats i krig och förföljelser. Bara maten hade klarat sig. De hade gett sin barn svenska förnamn för att kunna smälta in och de hade skurit ner sina efternamn till oigenkännlighet. Men maten behöll de. Sin identitet kunde de kompromissa med, inte sina uttorkade hönor och försurade grönsaker. Att det efter alla tragedier fortfarande existerade en levande östjudisk mathållning i slutet av 1900-talet var en historisk bragd. Det var också ett hårt slag emot evolutionsteorin.” (Sid. 39)

Det är många stunder en varm och rolig bok, men med en mörk botten. Jag kan varmt rekommendera den,

/Reviderad 210819

 

 

AUGUSTPRISET 2010 – SIGRID COMBÜCHEN: SPILL – EN DAMROMAN

Publicerat den av

Sigrid Combüchen (1942-):
Spill – En damroman
Utgiven: 2010
440 sidor
Norsteds

För romanen Spill fick Sigrid Combüchen 2010 Augustpriset.
Det är en mycket spännande roman väl förtjänt de lovord den fått.

Historien börjar med att författaren Sigrid Combüchen får ett brev av en läsare, Hedwig Langmark, som känner igen ett foto som Combüchen använt sig av i en tidigare roman. Hedwig får intryck av att författaren bor i hennes barndomshem, vilket hon inte gör, och en 10 år lång brevväxling påbörjas. 

Romanen består av brevväxlingen och den fiktiva berättelse som författaren skriver om Hedwig Carlsson, vars liv till viss del  baseras på Hedwig Langmarks liv. Så romanen blir en roman om att skriva en roman där vi glider in och ut ur berättelserna. Den är sinnrikt konstruerad och inte nog med att hon väver in sig själv, hon väver även in personer från några av sina tidigare romaner enligt vad jag läst mig till.
Vi får alltså parallellt med romanen följa en romans tillblivelse. Och boken blir en diskussion om liv och konst. Combüchen hävdar trots  många likheter med den verkliga författare Combüchen att även hon är ”påhittad”!!

Hedwig Carlsson växer upp i en patriarkal familj i 30-talets Lund. Hon har tre bröder vara en sjuklig. Hedwig är bra med händerna och hamnar på en  tillskärarskola i Stockholm medan hennes två äldre bröder blir läkare respektive arbetar inom filmbranschen.

Hedwig växer successivt in i en traditionell kvinnoroll där hon håller på med ytan, med kläder, trots både att henne potential och hennes drömmar var mycket större. Var hennes liv ett spill, ett misslyckande?
I kontrast till detta ställs vi mot den ”riktiga” Hedwig Langmarks som också gick den vägen, men som vägrar tillskrivas något misslyckande, som säger sig ha levt ett gott liv och tagit var på de möjligheter hon hade.

Genom att ställa de här historierna motsvarande så öppnar Combüchen upp för en intressant diskussion om kvinnor möjligheter och hur möjligheterna ser ut i dag jämfört med tidigare under seklet. Och vi får nära följa Hedwig Carlssons inre processer och hur hennes tankar och drömmar krockar, bråkar och stängas med livets realiteter och de förväntningar som finns på henne som kvinna.

Men det finns många andra själ till varför detta är en fin roman. Skildringen av uppväxten i en patriarkal överklassfamilj i Lund, relationerna mellan syskonen med all den kärlek och alla spänningar som finns mellan dem, den fantastiska skildringen av Stockholm på 30-talet, bilder av svenska filmindustrin under dess begynnelse, tillskärarutbildningen och alla de makalösa kläder de sydde där, Hedwigs möte med kärleken.

Allt detta skildrat med Combüchens lyriska språk stundtals mer poesi än prosa. Det var många gånger som hon fick mig att se romanen som en film producerad runt den tiden som romanen utspelar sig. Så pregnanta är hennes bilder.

Combüchen får visst kritik för att vara inte helt lätt och med detta kan jag bara instämma. Det är en bok med tuggmotstånd, tar tid att läsa och  som kräver uppmärksam läsning, men den ger mycket tillbaks.
Jag tror att det år en roman som definitivt tål omläsning, så mångbottnad är den.

/Reviderad 200314

 

BENGT OHLSSON: KOLKA

Publicerat den av

Bengt Ohlsson (1963-):
Kolka
Utgiven 2010
270 sidor
Bonniers

Kolka är Bengt Ohlssons elfte roman.

En icke namngiven lettisk ung flicka från enklare förhållanden flyttar till England då hennes far träffat, Katrina, en engelsk överklasskvinna. De flyttar till ett stort elegant hus med tjänare, stor trädgård, gamla möbler och tavlor. Kontrasten i flickans liv kunde inte vara större. Dessutom får hon en styvsyster, Sarah, på köpet.

På nätterna sitter hon på nätet och skriver långa mejl till ”Ensamvargen”, en person som hon träffat på i något obskyrt chat-room. De berättar sina plågsamma historier, i flickans fall helt fiktiva, som leder till att flickan föranleder till att styvmamman kommer att fara mycket illa. Det är obehaglig läsning och en bild av du nya sköna värld med de möjligheter som internets anonymitet ger.

Romanen är som en lång inre monolog där följer hur flickan försöker förstå sitt nya liv, hennes försök att  komma in i ett nytt språk, en ny kultur och att nu ha blivit en del av överklassen. Även om det finns scener med dialog upplevde jag det som ett ett inre samtal, som om hon satt i en dykarklocka. Hon når inte världen utanför sig och världen kommer inte in till henne.
De övriga romangestalterna blir lite vaga i konturen men det är inte en svaghet utan en konsekvens av berättarperspektivet.

Skulden och skammen som finns där hela tiden. Att inte höra till, att inte räcka till, att vara ”fel”, en del av gemenskapen men ändå alltid utanför.

Jag blev helt fascinerad av Ohlssons förmåga att tränga in i en tonårig flickas psyke. Han följer varenda tanke och känslosvall som en lyhörd musiker. Språket är mjukt, böjligt och en njutning att läsa. Jag bara flöt fram över sidorna, både gripen och fascinerad och fick mig också en hel del skratt.

I slutet av boken så finns en dialog som jag tolkar som bokens tema:
”Hon säger att det är så lätt med snällhet och vänlighet. Vi utgår från att det är något som alla tar emot med öppna armar. Men så är det inte. Att vara snäll mot en, säger hon, kan vara det svåraste som finns. Snällhet kan kännas som ett slag i ansiktet.
– Varför det, säger jag.
Hon skakar långsamt på huvudet. Hon ser ut som ett blött lejon.
– Jag vet inte, säger hon. Det kanske påminner oss som sånt vi har saknat. Sånt som vi hade rätt till men aldrig fick”

Det är en mycket bra bok Ohlsson skrivit som rekommenderas varmt.

/Reviderad 200229

 

EN VARM OCH UNDERFUNDIG ROMAN – LARS GUSTAFSSON: FRU SORGEDAHLS VACKRA VITA ARMAR

Publicerat den av

Lars Gustafsson (1936-2016) :
Fröken Sorgedahls vackra vita armar
Utgiven 2010
285 sidor
Bonniers

För över år ett år sedan så gick vi till Musikens hus i Göteborg för en kväll med Forum för poesi och prosa där ett antal författare skulle läsa ur sina verk. Vårt mål var att få höra min norske favorit Jan Kjaerstad läsa ur sin kommande bok Jag är bröderna Walker. Men det var en annan författare som stal showen, Lars Gustafsson.
Mitt tidigaste minne av Lars Gustafsson var när han en sommar under mina tonår satt och läste sin roman Tennisspelarna i tv. Kan ni tänka er, att låta en författare sitta rätt upp och ned och läsa ur en roman. Otänkbart idag. Jag minns att jag var fascinerad både av honom och boken.

När jag sedan läste litteraturvetenskap på mitten av 80-talet så var det en person som vi älskade att imitera då det går inte att förneka att han lätt låter mycket pompös. Det var väl under den tiden som han satt i USA och talade om hur hemskt allt var i Sverige och lierade sig med Per Ahlmark, den gamle folkpartiledaren som med åren blev allt mer fanatisk. Jag läste ett par romaner av honom men inget som jag minns så mycket av i dag förutom möjligtvis Yllet.

Döm om min förvåning när han läste ur denna roman och fram kommer en underfundig, varm och humoristisk man. Den sidan mindes jag inte.
Nu ett år senare har jag läst romanen och det är en underbar bok. En skimrande roman skriven på en njutbar och musikalisk prosa.

Huvudpersonen är en svensk professor i Oxford i 70-årsåldern med tydliga drag av Gustafsson själv som sitter och ser tillbaka på sitt liv. Han minns och berättar historier, skrönor, blandat med filosofiska & teologiska resonemang och djupsinnigheter. Vi möter ett svunnet Sverige, ett Västerås under 50-talet, en ung man som möter kärleken, litteraturen, musiken och filosofin.
Boken verkar det närmaste förströdd i sin komposition. Läsaren kastas fram och tillbaka i tid och rum, mellan romanens olika komponenter.
Men för mig finns där en sammanhängande tråd. Frågan är hur vi blir de vi är, hur vi blir till genom våra minnen och våra berättelser och hur de kan tolkas och förändras och vi därigenom också blir något annat.

Jag kan inte annat än att varmt rekommendera  Fröken Sorgedahls vackra vita armar.

/Reviderad 200227