Horace Engdahl (1948-):
Cigaretten efteråt
Utgiven 2011
150 sidor
Bonniers

Efter avslutad läsning av denna lysande lilla bok har jag undrat hur det kommit sig att jag, som under lång tid beundrat Horace Endahls intellektuella skarpsinne och verbala förmåga, inte läst några av hans böcker. Alltifrån tiden i tv-programmet Röda Rummet, under perioden som ständig sekreterare när han pratade om det årets pristagare fram till dagens radioprogram Allvarligt talat. Kanske har jag varit avskräckt av bilden av den unge Horace som tillsammans de andra superintellektuella pojkarna i gänget kring tidskriften Kris skrev för mig, vad jag minns, helt obegripliga texter. Att det går att lyssna på honom, men att inte att läsa!
Men tiden förändras och så även Horace. I en fin intervju med Eric Schüldt på podcasten 60 minuter så beskriver Horace sin resa från folkhemsk till folkkär. Som han sade, folk har nog vant sig vid mig.
http://www.expressen.se/kultur/podcast/60-minuter/horace-engdahl-gastar-60-minuter/

Cigaretten efteråt är en samling fragment, aforismer, korta texter och essäer i en hiskelig blandning. Men ack så stimulerande och ibland irriterande att läsa. Han prosa är pregnant, ofta med en liten vass udd. Men humorn ligger hela tiden under ytan.

Flera av fragmenten är provocerade, lite stridslystna. Horace går på gränsen för vad han kan. säga utan att få en smäll på käften. Men det är också en melankolisk samling, en man som passerat mitten av sitt liv och ser tillbaka:
”Jag kan inte triumfera på det sätt jag gjorde för tjugo år sedan, inte övertyga, inte trollbinda, inte slå mig fri med samma kraft. Alltmera skulle jag tvingas att acceptera halvheter som jag förr skulle ha avvisat med en fnysning. I jämförelsen med mig själv är jag efter en viss tidpunkt dömd till att komma till korta” (sid 107)

Horace har ju en lätt pompös, nästan aristokratisk framtoning. Han är väl medveten om sin position. Men flera av fragmenten pekar på en längtan bort, att få bli sig själv igen utan den offentliga masken. Det finns en längtan till en gemenskap, både intellektuell och känslomässig. Han tror inte på genikulten om den ensamme tänkaren utan de goda idéerna kommer fram i samtalet och samvaron med människor. Horace är som den danske kritikern Björn Bredal påpekar, i grunden en romantiker.

Horace är en person som många finner lite provocerande i sin konservativa utstrålning. Och även det finns här. Han slår undan benen på eventuella kritiker genom att kalla den delen av boken ”Reaktionära betraktelser”. Och visst kan han ibland kännas som en anakronism, men jag läser ändå dessa små texter med stort nöje även om de ibland känns lite dammiga.

En annan del i boken heter ”Metakritiska fragment” och det är ett lysande avsnitt. En hyllning till kritiken som konstform med utgångspunkt från den franske 1700-tals kritikern Jean-Francois Marmontel som väl bara Horace känner till. En hyllning till kritik inte som bedömningssport utan som ett redskap för att finna sanningen. Han ser kritikern som en entusiast och en älskare.
”Kritiken ger ingen säker kunskap om de litterära verken. De ger någonting annat som är lika värdefullt, nämligen vakenhet och beredskapen att tänka nytt” (sid 85).
Som vanligt visar Horace upp en förkrossande beläsenhet. Men han koketterar inte utan använder det för att få säga det han vill.
Jag som är gammal nog att minnas kritiker som Caj Lundgren, Ruth Halldén, Artur Lundkvist, Bengt Holmqvist m.fl. känner en stor saknad nu när dagstidningarna monterat ned kulturbevakningen.

Dessa två längre partier omringas som sagt av en serie korta texter, aforismer och fragment. Ofta eleganta skarpsinniga, ibland nära kylskåpsmagnetens fyndighet. Min korta favorit är ”Du skall titta på människorna om kring dig och säga dig att deras efterfrågan på din uppgivenhet är mycket begränsad.” (sid 10)

Detta har varit en mycket givande läsning för mig. En bok jag kommer återvända till. Engdahl sätter strålkastarljuset på saker i vårt samhälle och i vårt sätt att umgås med varandra som fått mig att tänka till. Jag har också haft mycket roligt. Horace Engdahl är tro det eller ej en mycket underhållande författare.

/Reviderad 201101