FÄNGELSET UTAN TAK OCH VÄGG – DANIEL BEER: THE HOUSE OF THE DEAD: SIBERIAN EXILE UNDER THE TSARS

Daniel Beer
The House of the Dead – Siberian Exile Under the Tsars
Utgiven 2017
512 sidor
Penguin

Daniel Beer är verksam som forskare på University of London. För denna mycket välskrivna, och det tunga ämnet till trots, lättlästa bok har Beer belönats med det prestigefyllda Cundill History Prize och var även med i slutomgången (short-listed) för Wolfson History Prize, Pushkin House Prize och Longman-History Today Prize.
Boken är resultatet av ett oerhört gediget grävande i olika ryska arkiv. (Fotnoterna är på 80 sidor, men det var inget jag tittade på då i stort sätt alla referenser var ryska!)

Man kan tro att Gulagarkipelagen är något som kommunisterna skapade. Även om de var upphovsmännen så fortsatte de egentligen bara med en tradition. Sibirien hade då redan, under ätten Romanov, under 100 år varit ett gigantiskt fängelse. Om du lyckades fly var du ändå inte loss då geografi och väder vann över individen.
När Ryssland började kolonisera Sibirien var för att där kunde man göra stora på pengar på päls. De var jaktresor som tog år men som belönades oerhört rikligt. När vägen över Uralbergen var funnen ville makthavarna i Sankt Petersburg ta till vara alla de möjligheter som fanns. Problemet var att i Sibirien fanns det mycket få människor uppdelade på en mängd stammar och en mängd språk. För att lösa det problemet började man bygga upp fångläger i Sibirien. Allt eftersom åren gick allt längre österut. Tanken var att både staten och individen skulle vinna på detta. Staten skulle få in pengar och råvaror. Individen kunde starta ett nytt liv, sona sitt brott, bli en bättre människa och hjälpa till att bygga upp staten.
Problem började dock snart uppstå då mängden av fångar vida översteg kapaciteten. Mellan 1801 till 1917 deporterade mer än 1 000 000 fångar. Många dömdes på mycket lösa grunder till hårda straff.
Under helt vedervärdiga förhållanden fick fångar vandra, kedjade, i månader innan de kom fram till sina fångläger där de sattes i arbete, till exempel med gruvdrift. De levde sedan under vidriga förhållanden. De trycktes samman i fångceller och levde mitt i en sanitär olägenhet.
L
ånga avstånd, dåliga kommunikationen och en svag polismakt gjorde att systemet snabbt korrumperas och gav uppehåll till mycket godtycke.
Bestraffningarna i lägren vid förseelser var mycket hårda. Att t.ex vara fastkedjad i en vägg i flera år, att ha en kärra kedjad vid din fot under lång tid. Beer ägnar ett helt kapitel åt de olika redskap som användes för att piska och i det närmaste flå fångarna levande
Alla hade det inte lika hemskt. Högre ståndspersoner kom ofta undan lättare och kunde leva relativt bra liv även om de var fast i lägret.
I början av 1800-talet var det dock mest kriminella som fyllde lägren. Men allt eftersom fånglägren under slutet av 1800-talet fylldes av högutbildade politiska fångar så grävde makthavarna en grop som de till slut trillade i 1917. Att sammanföra politiska aktivister som började diskutera samarbete för att till slut agera var inte det klokaste.
Det var en av de många paradoxerna med att göra Sibirien till ett stort fångläger. En annan var att man på många orter samlade ihop mycket stora grupper av kriminella som inte hade något att förlora. De ställde till med bråk, begick brott och förgrep sig på kvinnor. Många dog eller tog livet av sig. Alltsammans ställde det till stora problem i det städer där lägren fanns. Istället för att utveckla Sibirien så stannade det av. Många är de brev från guvernörer runt om i Sibirien som ber om hjälp för att lösa en hopplös situation.
Många intellektuella skrev och debatterade om de fasansfulla fängelserna men för döva öron. Där fanns Dostojevskijs vittnesmål från hans tid i Sibirien, Döda huset, som Beer lånar titeln av. Tjechovs bok om Sachalin slog ned som en bomb. Denna avlägsna ö var det värsta exemplet på vanvård under hela perioden. Kvinnor sålde sig själva och sina döttrar som prostituerade för att överleva.
Det skrevs om förhållanden i Sibirien i engelsk och amerikansk press och demonstrerades i London men inget av det hjälpte. Inte förrän motsättningarnas i Ryssland blev så stora att hela samhället brakade samman.

Daniel Beer

Beer har gjort ett mycket gediget forskningsarbete. Sida upp och sida ner får vi höra berättelser från från hundratals fångar. Det är hjärtskärande läsning. Men här finns också mycket om de som stod emot protesterade och ibland klarade sig. Det är verkligen en historia om människan livskraft under de mest vedervärdiga förhållanden.
Det tunga ämnet till trots så skriver Beer med en lätthet och elegans som gör det till en njutbar läsning. För de som har ett intresse för historia och vill lära sig mer om Ryssland kan jag varmt rekommendera denna bok

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.