Carl-Johan Malmberg (1950-):
Guldåldern
Utgiven 2018
285 sidor
Wahlström & Widstrand

I mitten av 90-talet får Carl-Johan Malmberg ett litet kort av sin vän fotografen Christer Strömholm efter en diskussion om vikten av att gå sin egen väg. På kortet står det:
”Var otidsenlig” (sid 150.). Och det är Malmberg på många sätt. Carl-Johan Malmberg är en man som blickar tillbaka.
2 november 2016
Jag sitter på en bänk i det förgångna
Malmberg hämtar sin näring ur gångna tiders stora konstverk. Han har bla skrivit några spränglärda essäsamlingar, en bok om Gustav Mahlers symfonier, en bok om vin, och två magnifika och mycket vackra monografier. En om den engelske 1600-tals poeten och konstnären William Blake, Stjärnan i foten – Dikt och bild, bok och tanke hos William Blake, och en om den irländske poeten William Butler Yeats, Var hemlig och gläds: vandringar i William Butler Yeats poetiska världar.
Malmberg har varit verksam som lärare i filmvetenskap producent på Sveriges Radio och är sedan många år kritiker i Svenska Dagbladet. Han har fått en lång rad priser för sina essäer, senast Övralidpriset.
Jag har inte läst mycket av honom. Enstaka artiklar och bläddrat lite i böckerna. Jag har slagits av en helt enastående bildning men också en stor kärlek till konst i olika former. Musik, teater, poesi, måleri och romankonst. Inget är Malmberg främmande för att fördjupa sig i och där hitta näring och mening.

Guldåldern, som kom ut förra året, är en serie anteckningar och korta stycken. Allt ifrån en rad till några sidor i en utsökt liten bok i A5-format. Han börjar på sin 66-årsdag 7/10 2016, fram till slutet av nästa år. Malmberg skriver att det inte en dagbok utan snarare en serie daterade anteckningar.
Boken ”springer ur en nödsituation”. Malmberg börjar känna av att hans kropp börjar bli gammal, artrossmärtorna slår sina klor i honom och begränsar hans liv. Sedan också depressionen som gör att han tidvis åker in på Ersta sjukhus. Boken är dock ingen sjukjournal utan en bok där Malmberg reflekterar över sitt liv, över vad som varit väsentligt, över de människor som betytt något. Och hur han försöker hantera sorgen över att allt förändras för att vara på väg mot ett oundvikligt slut.
Detta blir en bok om förluster. En kropp som inte längre fungerar, älskade föräldrar som inte finns livet, om hur många av hans vänner går bort.
Här finns ett naket avsnitt om hur en av hans bästa vänner på ett smärtfyllt sätt vänder honom ryggen. Detta är dock ingen självutlämnande bok utan han ger oss tillräckligt mycket för att vi skall förstå men inte mer.
Jag köpte boken när den kom. Ett infall fick mig att plocka ned den nu. När jag väl öppnat den kunde jag inte sluta läsa. Jag fångades av han enorma lärdom och blev lite ”star-struck” över alla kulturpersonligheter han är god vän med eller träffar både, svenska och utländska. Malmberg beskriver ett mycket gott liv med otaliga resor, goda middagar, besök på sin herrklubb i London, föreläsningar för Lacan i Paris där han bodde ett par år, exklusiva viner som jag bara kan drömma om att få njuta av.

Carl-Johan Malmberg hemma på Sibyllegatan.

Man kan lätt raljera över Malmberg och fråga om han kan diska utan att fundera på Proust eller borsta tänderna utan att tänka på en engelsk poesi från 1800-talet. Men det är lättköpta poäng för Malmberg är en mycket känslig person som genom att läsa, tänka på och skriva om vad andra skapat söker svaret på vem han själv är. Det är inte pretentiöst utan genuint känt och tänkt. Konsten som livsnödvändighet.
För övrigt så älskar även Malmberg bl.a. Ture Sventon, Anne på Grönkulla och Dorothy Sayers.
Malmberg sitter inte bara i ett kulturellt elfenbenstorn och blickar bakåt utan engagerar sig i den afghanska flyktingbarnens protester. Krisen i Svenska Akademien tar sin början och Malmberg är inte nådig i sin kritik mot Frostensson och Arnault.
Jag läste boken relativt fort trots att det finns mycket att reflektera över under läsningen. Efter avslutad läsning kände jag mig inte klar med den utan läste den en gång till. Då var det en lite annorlunda bok. Sorgen och vemodet stod allt klarare. Malmbergs ensamhet. Han har många vänner men kärleken lyser med sin frånvaro. Den enda som nämns är den kärleken Ulf som svek honom och som han skrev om i boken Han som inte gjorde mig sällskap.
Malmberg frågar sig om han inte lyckats lite väl bra med att gå sin egen väg. Självständig men ensam. Boken slutar dock i något som i all enkelhet liknar en försoning.
Guldåldern är en bok som grep mig. Antagligen mer nu än den skulle gjort om jag läst den som ung. Det skiljer nästan på dagen elva år mellan mig och Malmberg och det är idag mycket lättare för mig att identifiera mig med de ämnen Malmberg tar upp. Jag tror inte jag hade fått ut mycket av den för tjugo år sedan.
Förutom att bli berörd blir jag också oerhört inspirerad till vidare förkovran utifrån de romaner, musikstycken, filmer och konstverk han kärleksfullt skriver om.
Jag ser verkligen fram emot att botanisera mer bland Malmbergs böcker.
Den typen av spränglärda och välskrivande kritiker som befolkade kultursidorna i min ungdom är snart ett minne blott. Och även jag blir en man som blickar bakåt.