Johan Hakelius (1967-):
Döda Vita Män
Utgiven 2009
420 sidor
Atlantis

Johan Hakelius har gett anglofilin ett ansikte i Sverige, eller man kanske skall kalla det anglomanin. Han verkar besatt av det engelska och klär sig som han steg ut ur ett avsnitt av Brideshead Revisited, ofta på gränsen till det parodiska. Hakelius intressesfär är den engelska överklassen, det finns inget av arbetarklass, radhustristess, några ”Angry Young Men”,  kolgruvor eller annat som man kan förknippa med landet.

Själv var jag anglofil i början av 80-talet då jag studerade engelska och bodde i England ett par månader. Sedan gick jag vidare, kände ett det var lite passé med detta glamoriserande av en engelsk överklass. Kontrasten till det ganska fula, illa klädda och fult möblerade England jag mötte i verkligheten var slående.

Men en gång anglofil alltid anglofil. När jag väl satte tänderna i denna mycket underhållande bok så slukade jag den på ett par dagar. Den är full av en hel serie märkliga individer, begåvade, mångfacetterade, några av dem otrevliga, självupptagna och mycket destruktiva.

Essäerna handlar om allt från journalister, författare som Evelyn och hans son Auberon Waugh, andra skönandar till politiker som nazisten Oswald Mosley och den konservative Alan Clarke som skrev mycket självutlämnade dagböcker från sina år i politiken. Det slog mig var hur liten den världen i många avseenden är. Hur många namn jag kände igen från lektyren under 80-talet.

Alla personer är självfallet inte är lika intressanta att följa. Jag fann essäerna om den självförbrännande Jeffery Bernard och om esteten Stephen Tennant fascinerade. Andra höjdpunkter var essän om Alec Guinness, vars dagböcker verkar vara intressant läsning, och den om James Lees-Milnes, sekreterare i National trust. Andra avsnitt om fann jag mindre intressanta.

Anthony Powell

För mig var det speciellt att läsa essän om Anthony Powell. Min anglofili gjorde att jag nog är en av de få i Sverige som läst hans romansvit ”A dance to the music of time” i 12 delar (1951-1975)  En stillsamt framflytande fresk över den engelska övre medelklassen och överklassen från 30-talet fram till 70-talet som brukar jämföras med Proust. Dessutom läste jag hans memoarer ”To Keep the Ball Rolling” i 4 delar och några av de övriga sju romanerna han skrev. Men det var länge sedan och jag har inte många minnen kvar av det.

Powells status är omdiskuterad. En del jämför honom som sagt med Proust, medan andra anser att han inte riktigt når upp till sina stora ambitioner som författare

En utvikning:  För några år sedan publicerade Powells gode vän V.S. Naipaul en essä om honom i sin bok En författares krets  (A writer´s people”).  Powell, då i 50 årsåldern erbjöd den unge Naipaul sin vänskap. Naipaul talar med värme om honom och hans vänsällhet. Det blir aldrig av att Naipaul läser Tonys böcker under hans livstid. När han efter Powells död ombeds att uttala sig om hans romankonst inser han att han inget att säga. Naipaul griper sig an Powells romansvit och upptäcker att han är en medioker författare som inte hängt med i samhällsutvecklingen och som  dessutom skriver en alldeles för ordrik prosa. Han sågar även den av Powells övriga romaner som Hakelius uppskattar mest ”From A view to a death” från 1933.
Detta skapade en hätska kommentarer på engelska kultursidor.  Det sågs som ett exempel på Naipauls sedvanliga förmåga att okänsligt såra människor.  Bla skrev författaren A. N. Wilson att Naipaul är så uppfylld av sig själv så han inte ser Powells komiska talang.

Tillbaka till Hakelius. Det är en välskriven, mycket underhållande, fylld av en närmast encyklopedisk kunskap och är en guldgruva för dem med ett intresse för denna lilla skärva av världen. Jag kan dock inte rekommendera att läsa den i ett svep. Det blir lätt för mycket. Jag dränktes av alla dessa märkliga figurer och all information om dem.
Med lite besinning bör detta överfyllda smörgåsbord bäst avnjutas.

/Reviderad 200229