EN TRAVE BÖCKER

Ett hus utan böcker är som en kropp utan själ. – Cicero – Nu med över 200 recenserade böcker och 90 000 besök.

EN UNDERFUNDIG SKRÖNA – SIEGFRIED LENZ – VILKEN TEATER!

Siegfried Lenz (1926-2014)
Vilken teater!
”Landesbühne”
Utgiven 2009
På svenska 2011
Översättning Jörn Lindskog
Bokförlaget Thorén och Lindskog

De senaste dagarna har jag sett Kappvändaren, en tysk tv-serie i två långfilmslånga avsnitt. Den finns på SVT Play till november. Det är en mycket välgjord och välspelad serie. Den börjar som en traditionell krigsfilm men sedan blir den något helt annat, en historia om moral och lojalitet. Jag rekommenderar den varmt. Serien bygger på romanen, Der Überläufer, av Siegfried Lenz, ett av de stora namnen i tysk 1900-talslitteratur. Den skrevs på 50-talet men ämnet var för brännbart och romanen kom inte ut förrän efter Lenz död 2014.

Kappvändaren fick mig att gå till bokhyllan och plocka ned den tunna lilla volymen Vilken teater!, som stått där sedan jag köpte den på Bokmässan 2011. Det är inte en av dessa tunga volymer om Tysklands historia som Lenz skrev flera av. Hans verklista är mycket lång och varierad. Vilken teater! en kortroman på ca 100 sidor som du läser på en sittning eller två.

Boken handlar om Hannes, en småfifflare, och Clemens, en litteraturprofessor, som delar cell i fängelset. Clemens har varit för närgången med några kvinnliga studenter och Hannes har lurat folk på pengar. Clemens är en lugn och intellektuell person men Hannes är man fylld av fantasi och upptåg. Tiden i cellen har emellertid gjort dem till goda vänner.

När fängelset får besök av Regionteatern, fängelsedirektören vill visa att han är modern, kidnappar ett gäng fångar teaterns buss och åker till den sömniga lilla staden Grünau. Det visar sig att de kommer dit på det årliga firande av Nejlikans dag och de tas emot med öppna armar. Borgmästaren ser nu sin chans att, när de har en teater, sätta Grünau på kartan. Fångarna blir glatt överraskad av mottagandet och stannar kvar i staden. En serie dråpliga scener följer. Hannes som är mycket driftig ser till en mängd olika saker händer och Clemens möts av en skugga ur sitt förflutna.
I denna lilla saga blir de alltså inte tillfångatagna och återförda till fängelset direkt utan lyckas lura sig kvar i staden ett par veckor innan lagens långa arm når dem.

När de är tillbaka i fängelset mörknat tonen och romanen utmynnar i en hyllning till fantasin och vänskapen.

Jag läste denna välskrivna bagatell med ett leende på läpparna. Det är en skröna med en samling udda individer. Den varma och lätt ironiska skildringen av småstaden med sina pompösa potentater var ett nöje att läsa. Lite som att se en svensk film från 40-talet. Nöjd slog jag igen boken och sugen på att läsa mer Lenz.
Flera av hans stora romaner finns på svenska. Och det vore ju fantastiskt om Der Überläufer kom på svenska. Något för Jörn Lindskog att sätta tänderna i!

Thorén och Lindskog har också givit ut En tyst minut, en skimrande kärleksskildring, som jag tyckte mycket om när jag läste för många år sedan.

Nöjsam läsning!

Här är en dokumentär (på tyska) om Lenz

 

En tanke på “EN UNDERFUNDIG SKRÖNA – SIEGFRIED LENZ – VILKEN TEATER!

  1. Också flera av Siegfried Lenz längre romaner – han dog för sex år sedan, 88 år gammal – är mycket läsvärda. Tysktimmen från 1968 blev hans genombrott och mest lästa roman, förlagd till marsklandet i Schleswig Holstein, i trakterna kring byn Seebüll där den dansk-tyske målaren Emil Nolde som fick arbetsförbud under nazisttiden höll till (han stod modell för en av romanfigurerna). Den självbiografiska Hembygdsmuséet som kom tio år senare utspelar sig längre västerut, kring de masuriska sjöarna i Ostpreussen och handlar om förödelsen när kriget drar fram i en trakt som hamnar mellan två fronter..

    När Klangprovet från 1990 kom på svenska två år senare i Britta Edfelts översättning skrev jag det här:

    ”Man kan tro vad man vill men så värst många idéer har livet inte att bjuda. Noga taget stickar det alltid efter samma mönster, tro mig.” Så säger den unge Jan Bode som är romanens berättare. Kanske gör han det i en halv ursäkt från författaren för att historien inte är originellare än den är. Men det är i så fall en brasklapp som knappast behövs, även om man tycker sig märka att en del olika förlagor har fått släppa till uppslag. Det är känslosamt utan att bli sentimentalt, och intrigen har sina melodramatiska inslag, särskilt det överrumplande och tragiska slutet,

    Liksom Goethes Werther förälskar sig Jan Bode i en alltigenom behaglig flicka, I stället för Lotte heter hon här Lone. Det blir en förälskelse med förhinder. Lone tar liksom Lotte hand om yngre barn. Fritz är hennes föräldralöse systerson. Kanske har också uppsättningen syskon i familjen Bode i Hamburg sina amerikanska motsvarigheter. Som i J D Salingers Räddaren i nöden finns minnet av en äldre bror, en författare som begått självmord. Han lever vidare som en legend för lillebror. Och lillasyster Bode som tar hand om skadade djur är inte olik Holden Caulfields syster Phoebe, och så vidare. Men det är kanske bara tillfälligheter, livet tillhandahåller en begränsad samling mönster som Jan Bode påpekar, och för den produktive romanförfattaren Siegfried Lenz betydde denna gång intrigen måhända mindre.

    Men Klangprovet är en läsvärd roman oberoende om själva storyn är originell eller ej. Jan har inte det yrke han är kvalificerad för som utbildad lärare. I stället jobbar han som detektiv på ett stort varuhus, en lagom passiv syssla för hans läggning. På TV-skärmarna kan han övervaka vad som sker på de olika avdelningarna och se till att skyldiga snattare grips. Han har sina egna principer, att ta fast var tredje. Hans far är stenhuggare, en mästare av gamla stammen som hålls i sin verkstad nere vid floden, omgiven av ett stort hushåll: en åldrad lärling, en eldfängd hustru, barn. Han hugger konstnärliga gravvårdar. En av hans beställningar blir ödesdiger.

    Jan får syn på en vacker flicka som snattar, i ren distraktion. Han följer efter henne och den lille pojken i hennes sällskap. Efter hand får de – Lone och Fritz – en fristad hos stenhuggaren. Allt borde kunna utvecklas i lycklig riktning, en lantlig idyll i storstadens utkant. Så blir det inte, katastrofen drabbar plötsligt när Fritz ska pröva klangen i en svart gravsten. Han får den över sig och kläms ihjäl. Lone flyttar, och av kärlekshistorien har inte blivit mer än antydda ansatser, Kanske tröttnade Lenz vid det laget på sin historia, slutet kommer hursomhelst abrupt.

    Intrigen betyder mindre än det symboliska eller allegoriska mönstret, det som anges redan i romantiteln. Den läraktige lille Fritz tar efter mäster och gör klangprov på stenblocken. Han lyssnar sig till stenens inneboende egenskaper, renheten, hållfastheten och de osynliga sprickorna. Lenz överlåter åt läsaren att göra sin egen utläggning av detta, inget skrivs oss på näsan av en alltför ivrig författare. I synnerhet förtätas symboliken när Jan upptäcker att en del av faderns monument börjar falla sönder. De är inte anfrätta utifrån, sönderfallet finns dolt inne i stenen.

    ”Jag har åstadkommit ett monument varaktigare än koppar” påstod Horatius självmedvetet om sitt eget verk. Siegfried Lenz är inte lika övertygad om konstens permanens. För Jan hinner dock känslorna för Lone inte förvittra. Han är en föga framfusig människa, och det är typiskt att han kommer lite för sent när han ska gripa ett gäng plundrare som drar fram genom varuhuset. Han hör till de stillsamma i landet, lite lätt slingrig i sina utläggningar, bunden till sin mor, och lite fegt försiktig i sina relationer till den balanserade, kloka och lätt sorgsna Lone.

    Man får dra de slutsatser man vill av romanens eventuella budskap om ett europeiskt kulturarv som förslösas eller äts upp inifrån, inte bara genom att ett gediget hantverkskunnande sjunker i glömska. Kanske kan man se den vresigt koleriske stenhuggaren Bode och hans son, den iakttagande varuhusdetektiven, som olika spegelbilder av författaren som konstnär och människokännare, nyanserat analyserande, varsam med orden, och försiktig med passionerna. Den försynte Jan Bode berättar sin historia med en viss omständlighet. men han är påfallande sympatisk, liksom alla i denna rika roman.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: