Kristina Kappelin (1958-)
Italiensk dagbok
Utgiven 2014
232 sidor
Brombergs

Under en resa till underbara Florens och Arezzo nyligen var folkkära journalisten Kristina Kappelins ”Italiensk dagbok” en både rolig och passande lektyr. Italien är kanske det landet i Europa där flest svenskar, och engelsmän för den delen, förlagt sin längtan till det goda och sköna livet. Efter vår resa var vi lika bedårade av den fantastiska konsten, arkitekturen och maten som alla andra. Men hur är det när första kärleken övergått till en stadig relation?

Kappelin har bott i landet i sammanlagt över 20 år och har genom sitt arbete och sitt äktenskap kommit Italien in på livet som få andra. Kappelins första möte med landet blir inte okomplicerat. Samtidigt som hon bedåras av skönheten i Bologna, där hon är utbytesstudent, så uppstår det snart kulturkrockar.
För oss svenskar är det viktigt med rätt och fel, att det finns raka och tydliga svar, det verkliga är viktigare än det mytiska. Men icke för italienare. Kappelin inser efter ett tag att hon uppfattas som fantasilös, ja tom tråkig. Hon upptäcker också att hennes vänner, som klarat av de hårda gymnasiestudierna, har en djup bildning och förmåga att konversera om konst och litteratur som den jordnära svenskan saknar.

Kappelin fastnar som sagt i Italien. I boken vi får ta del av en serie berättelser, kåserier och reportage. Hon skriver om de tre stora religionerna i landet. Katolicismen, maten och fotbollen. Hon beskriver ett arbetsliv som är oerhört hierarkiskt och trögrörligt där den som är på nivån under får ta skiten från våningen ovanför. Inblickarna i byråkratin står, även om det är en klyscha, inte Kafka efter. Efter ett tag kände jag att hit vill jag resa, men bo, aldrig!

Samtidigt berättar hon om italienarnas stora kärlek till det sköna inom konst, arkitektur och klädsel. Där finns en familjesammanhållning och omtanke om sina nära som försvunnit i Sverige. Kappelin säger sig hellre stanna i Italien som gammal där hon uppskattas för sin ålder och tas hand om av familj, vänner och grannar än att sitta på ett kommunalt ålderdomshem. Hon säger sig blivit mer fördomsfri öppen och nyanserad genom bo i landet

De flesta kapitlen är hållen i en lättsam och kåserande ton. Men det finns undantag. När hon skriver om hur Italien hade en gyllene chans att komma på rätt köl efter rättegångarna mot ledande italienska politiker i börjar av 90-talet men försatte den. Då Italien som sagt är hierarkiskt och trögrörligt uppstod ett vakuum som Berlusconi utnyttjade och sedan körde staten i botten. Det är ingen vacker läsning. Och det bränns ännu mer när det finns en populistisk galenpanna i Vita Huset. (Perioden just före Berlusconi skildras i en mycket välgjord tv-serie ”1992″ som finns på HBO. http://www.imdb.com/title/tt2983290/) Det är också intressant att läsa om påvens betydelse i Italien, även för icke-troende som Kappelin.

Efter avslutad läsning begriper jag mer om det land Kappelin säger är bland de mest motsägelsefulla och komplicerade i Europa. En trivsam läsning och en perfekt följeslagare under ett par dagar i detta enastående vackra och fascinerande land.

/Reviderad 210102