EN BERÄTTELSE OM ETT SÖNDERFALL – SERGEJ LEBEDEV: AUGUSTIMÄNNISKOR

Sergej Lebvedev (1986-):
Augustimänniskor
”Люди августа”
Utgiven 2016
På svenska 2022
Översättare: Nils Håkansson
323 sidor
Nilsson förlag

Det var med nöje jag läste Sergej Lebedevs deckarlika roman Debutant där han både skrev en spionhistoria, nästan som Le Carré, samtidigt som han dissekerade sitt moderland. Det var en bra bok men en ganska rak roman. Nu har Nilsson förlag givit ut Augustimänniskor i fin översättning av Nils Håkansson. Det är en mycket mer mångtydig roman.

Den inleds 1991 när det finns en förväntan på att diktaturen skall släppas sitt grepp över Sovjet. ”Den enda vi behövde var sanningen om det förflutna, sedan skulle vi aldrig mer uppleva dess misstag och historien skulle slå in på en ny bana” sid 8.

I den namnlöse berättarens familj finns det en hemlighet. Hans farfar. Vem var han egentligen. Hans farmor har hittat på en historia som under åren gjorts till en sanning trots att alla utom möjligtvis barnet förstår att den inte stämmer

När farmodern dör kommer berättaren över hennes dagbok men även den visar sig inte ge alla svar. Berättaren förstår efter ett tag att farmodern arbetat för underrättelsetjänsten och kunde inte skriva allt. Han bestämmer sig för att söka fram vem han farfar var. Han dras in i mörk tid i Rysslands historia. Det finns många tragiska händelser i hans farmors liv som han blir varse men sanningen om hans farfar glider undan ändå.

Men hans letande för oväntade konsekvenser. Han blir en professionell ”sökare” som hjälper folk att ta fram information om personer som förvunnit. Han vill hjälpa dem att läka, för att komma vidare.
Genom ett möte i Kiev får han ett uppdrag som leder vidare till andra uppdrag. Hans resor för in honom i ett sönderfallande land fyllt av maktkamper, våld och korruption.

När romanen går mot sitt slut är det krig i Tjetjenien och den okände Putin har tagit makten. Lebedev skildrar ett land som eftersom det inte kan och vill släppa det förgångna inte heller kommer att förändras.

Jag kan villigt erkänna att det inte är lätt att skriva om denna bok, att fånga dess mångfald. Lebedev är en mycket skicklig författare med ett underbart språk. Många som skriver om hans böcker brukar nämna att han är geolog och att han frilägger lager på lager ungefär som vad jag antar en geolog gör. Och det är just vad han gör med det sönderfallande Sovjet, ett samhälle där inget är vad det utger sig för att vara. Det är som att leva i en spegelsal med massa falluckor. Du vet aldrig vem som är din vän eller fiende.

Lebedev har också en fin känsla när han beskriver naturen i detta gigantiska rike. Taigan eller öknen i Kazakstan känns inpå kroppen.

Och hela tiden ligger myten där och kommunicerar med en vardag som blir allt mer absurd.

Augustimännikor är en mycket välskriven roman om ett sönderfall, ett land i upplösning och ger väldigt lite hopp om en bra framtid.

Om jag skall vara lite kritisk så finns de passager som jag upplevde som lite långdragna och som jag undrade vad de fyllde för funktion men han knyter ihop det snyggt på slutet.

Med risk för att bli tjatig. Återigen får vi tacka lilla Nilsson förlag för att de tagit upp ett spännande författarskap. Alla med intresse för det stora landet i öster bör kunna ha stort utbyte av Lebedevs romankonst.

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.