”Jag har redan börjat på nästa roman av honom!”
Med de orden avslutade jag i mitten av slutet av december min entusiastiska recension av Drömmarnas palats som du kan läsa här. Då hade jag satt tänderna i en tjockaste av de tre volymerna Modernista nu återutger, Den hårda vintern. Den tredje är Krönika i sten.

Den hårda vintern är en kollektivroman på lite över 600 sidor. Kadaré vill spegla hur det politiska påverkar det privata, hur som samhället som en kropp är sammanvuxen med en individs liv.
Romanen tar sin avstamp vintern 1961 då Albanien och dess hårdföre diktator Enver Hoxha, den kanske värste av alla diktatorer i östblocket, bryter med Sovjetunionen, utesluts ur Warsawapakten och närmar sig Kina. Det var en oerhörd händelse i den kommunistiska världen och fick långtgående konsekvenser för Albanien och dess folk.

Vi får följa förhandlingarna i detalj, sedd genom den figur som närmast kan ses som romanens huvudperson i detta myller av röster, tolken Besnik Struga. Enligt uppgift satt Kadaré i arkiven i 3 år och forskade när han skrev romanen och dialogerna skall vara autentiska. Romanen, med sitt positiva porträtt av Hoxha, blev Kadarés räddningsplanka. Kadaré fick Hoxha på sin sida och kunde uttrycka sig relativt fritt inom de stränga ramar som fanns.

I ett initierat förord berättar Kajsa Ekis-Ekman att denna roman finns i tre versioner. 1973 kom den första versionen ut under namnet Den stora ensamhetens vinter. Nästa version kom ut 1978 med titeln Den hårda vintern. Den kom på svenska 1980 i Marianne Eyres översättning (via franskan). I den versionen säger Ekis-Ekman att bilden av Hoxha är än mer positiv.  Efter murens fall kom på franska ut en tredje version med originaltiteln som återigen är mer kritisk emot Hoxha.

Kadare är en mycket omstridd författare och har sina förespråkare och belackare. Kadaré var socialist och verkade inom systemet. Han blev inte dissident utan stannade kvar och skrev sina romaner. Den som är intresserad så kan man läsa Barry Baldwins hätska kritik av Kadarés gärning här http://www.readysteadybook.com/Article.aspx?page=onkadare.

Kadarés främste försvarare är den australienske litteraturprofessorn Peter Morgan som skriven intressant och nyanserat om Kadaré och denna roman i essän Writing under dictatorship. http://openjournals.library.usyd.edu.au/index.php/ART/article/viewFile/5718/6389.
Morgan målar kort upp den historiska kontext som Kadaré verkar inom och hur Kadaré navigerar sig fram inom systemet. Kadaré är för sitt skapande så knuten till landet och språket att han behöver det för att utöva sin konst. När Kadaré blir Albaniens intellektuella omslagspojke och alibi använder han det för att försöka bidra till en demokratisk process.

Nog om detta. Nu till själva boken. Kadarés grepp är stort. Som jag tidigare nämnt är den fylld av en mängd olika personer ur olika samhällsklasser med betoning på den intellektuella medelklass som Kadaré själv kommer från.

Det var intressant att krypa in i det albanska vardagslivet och mötet med romanfigurernas starka tro på ideologin. De berättar om de krig och strider de utkämpat för att nå dit det är idag. Även om de lever i ett samhälle där de hela tiden får koda tecknen för att trampa rätt, tror många av dem på den socialistiska utopin. Det är övertygande beskrivet.

Romanens centrum är mötet i Moskva då Hoxha tar sitt pick o pack och går. Besnik påverkas djupt av sammanbrottet. När han kommer hem till Tirana kan han inte under lång tid prata om det oerhörda som hänt. En av konsekvenserna blir att han isolerar sig vilket leder till att hans relation med sin älskade Zana rinner ut i sanden. Genom myllret av röster får vi följa processen fram till att det oerhörda blir känt för allmänheten. Det föregås av rykten spekulationer, locket ligger på men fantasin är fri. Hur skall vi tolka alla tecken, alla signaler, vem kan vi lita på, vad gör vår store ledare!?

Efter att ha med intresse läst om det albanska vardagslivet och det politiska spelet på högsta nivå inom östblocket så har vi ca 400 sidor kvar. Det är här mina problem med romanen börjar. Tyvärr blir det till slut en ganska långtråkig läsning. Vardagen blir för mycket vardag, figurerna lyfter inte från bladet, blir inte levande utan snarare pappfigurer. Psykologin är ofta platt och förenklad, lite av plakatprosa. Till slut så skummade jag delar för att se hur romanen slutade.

Är man intresserad av forna östblocket och av Kadares författarskap är det en självfallet en bok som bör läsas. För andra måste det vara en prövning. Även om det självfallet finns många fina partier i romanen så blir det alldeles för lång och platt. Det kan inte vara denna roman givit Kadare alla priser och gjort honom till Nobelpriskandidat.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 201031