De senaste dagarna har jag tillbringat i ett stekhett London. Svetten rann och oändliga mängder vatten, öl och cider (underbara Thatchers Haze), konsumerades. Dock mest vatten!

The Wallace Collection är ett relativt litet museum i centrala London som jag aldrig besökt. Det är synd för att det visade sig vara en liten pärla. De har massa fin konst, bla storheter som Rubens och Velasquez, men också andra för mig okända men underbara konstnärer. Dessutom en hel del möbler samt vapen och rustningar. Det hoppade jag över. Det räckte med konsten i sommarvämen.

Det är gratis inträde vilket är trevligt i London som är DYRT. Dessutom inte alldeles för många besökare som på många andra muséer.

Under min vistelse kom jag på att det är ju där den hänger! Tavlan av Nicolas Poussin (1594-1665). Den som inspirerade Anthony Powell (1905-2000) till hans stora romansvit A dance to the music of time. Detta verk gavs ut i 12 delar mellan 1951-1975. Och jag läste böckerna med stort nöje för lite över 40 år sedan. Mycket stort nöje. Mao var det hög tid att se tavlan nu.

Powell är en författare som idag inte är lika uppburen som under 1900-talet. Han har många hängivna fan men lika många belackare verkar det som.

Efter museiebesöket var jag på Daunts underbara bokhandel i Marylebone och undersökte om romansviten fanns att köpa. Och visst det gjorde den. I två olika nyutgåvor. Dels som separata böcker eller i band som innehåller tre delar var, en för varje av årstid.

Är du intresserad av att vet mer om Powell skrev jag mer om honom när skrev om Hilary Spruling stora biografi. Det finner du här.

Efter detta mycket trevliga besök, glad över att äntligen få se Poussins vacka tavla, gick jag ut på den fina innergården och njöt av en kopp earl gray, fruit scones, clotted cream och sylt. Kan det bli mer engelskt…=:)