FRIGYES KARINTHY: EN RESA RUNT MIN HJÄSSA

Frigyes Karinthy (1887-1938)
En resa runt min hjässa
”Utazás a koponyám körül”
Översatt från nederländskan av Ellen Berg
Utgiven 1937
På svenska 2018
280 sidor
Nilsson förlag

Nu har ett av mina favoritförlag givit ut ytterligare en pärla i sin klassikerserie Absint. För det är just vad En resa runt min hjässa av Frigyes Karinthy är. Frigyes Karinthy sa du?! Vem är det? Ja, det är det nog inte många i vår del av världen som vet. Jag undrade hur tusan förlaget hittat till denna bok. När jag sedan såg att den var utgiven i New York Review of Books klassikerserie blev jag mindre förvånad. Den kände läkaren och författaren Oliver Sacks höjer den till skyarna och har skrivit förordet till den amerikanska utgåvan.

Frigyes Karinthy runt 1930

Karinthy var en framstående ungersk journalist och författare. Han var känd för sina humoristiska parodier och längre fram under sin litterära karriär även för mer seriösa verk. Han är i Ungern också känd som Nalle Puhs översättare.

En dag sitter Karinthy på sitt favoritkafé och funderar på nästa litterära projekt. Han hör hur ett tåg dundrar förbi. Det hade kanske inte varit så mycket att orda om om det inte varit så att Budapest vid den tiden inte hade några tåglinjer. Tåget återkommer sedan varje dag vid kl. 19. Sedan börjar andra tecken på att allting inte står rätt till att yppa sig, synförändringar, kräkningar, svårigheter att hålla balansen.

Karinthy, som en gång i tiden studerade medicin och har många läkare i sin vida vänkrets, inser efter ett tag att det är en tumör. Och lika säker som han är på det, lika motsträvig är han på att ta reda på om det verkligen stämmer. Eller berätta för sin fru som är läkare verksam i Wien.

Till slut kan han dock inte komma undan. Efter många konsultationer med olika läkare  rekommenderas han att fara till Stockholm för att bli opererad av Herbert Olivecrona, den främste hjärnkirurgen i världen vid den tiden. En resa som räddar hans liv.

Den världsberömde Herbert Olivecrona

Det är fascinerande att följa vad som händer med honom både fysiskt och psykiskt när tumörens grepp hårdnar. Trots att det är svåra upplevelser han beskriver gör han det med så lätt hand att det inte blir för obehagligt att läsa om det.

Karinthy kan i detalj följa själva operationen, eftersom den görs med lokalbedövning. Det var i och för sig en läsning som fick mig att kippa efter andan! Som Martin Ingvar skriver i sitt efterord att på 30-talet var oddsen för att klara en tumöroperation inte de bästa.

Operationen skedde 1936, boken kom ut året efter.

1938 omkom tyvärr Karinthy i en stroke.

Detta låter ju inte som en bladvändare men det är det. Karinthy är en berättare och kåsör av klass. Det finns något ålderdomligt i sättet och stilen. Ibland som att läsa ett bättre kåseri i en veckotidning för många år sedan. Han är rolig, elegant och spirituell. Även mot slutet när texten mörknar. Paradoxalt nog läser jag ofta denna sjukdomshistoria med ett leende på läpparna.

Med Karinthy får vi förmånen att göra en mycket läsvärd en resa i det inre, men inte i en metaforisk mening, utan hur det upplevs när hela ens värld faktiskt förändras.

Tack till Nilsson förlag för recensionsexemplaret.

Här kan du läsa en kort artikel av Stephan Rössner om Herbert Olivecrona.

EN DJUPDYKNING I BERLINS UNDRE VÄRLD – VOLKER KUTSCHER: BABYLON BERLIN 1 – DEN VÅTA FISKEN

Volker Kutscher (1962-)
Babylon Berlin 1 – Den Våta Fisken
”Der Nasse Fisch”
Utgiven 2007
På svenska 2018
Översättning: Ola Wallin
560 Sidor
Ersatz förlag

Det lilla förlaget Ersatz är inget jag förknippar med kriminallitteratur. Deras mycket intressanta utgivning fokuserar på litteratur från Ryssland och andra östeuropeiska länder. De ger ut böcker av kvalificerade författare och för de flesta av oss troligen helt okända. Jag har svårt att föreställa mig att många av deras böcker är kommersiellt framgångsrika. Därför var det var mycket glädjande när de fick belöningen för sin trägna utgivning av nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj.

Frågan är om de inte nu har ytterligare en kommersiell framgång på lut. Jag både hoppas och tror det. Den våta fisken är den första delen av serie historiska deckare om Gereon Rath av den tyske journalisten Volker Kutscher. De har blivit en stor succé i hemlandet där den sjunde delen nu kommer ut.

På senaste Göteborg Filmfestival var jag på en maratonvisning av hela tv-serien Babylon Berlin som bygger på Den våta fisken. Ingen mindre än Tom Tykwer (Spring Lola) ligger bakom denna den mest påkostade tv-serien i Tysklands historia. Du har verkligen något att se fram emot när den kommer på SVT.

Volker Bruch som Gereon Rath

Jag blev som sagt förvånad är jag såg att den skulle komma på ut på svenska på Ersatz. Att inte några av de stora förlagen snappat upp denna godbit. För det är just vad det är.
Romanen utspelar sig mellan 28.e april och 21e juni 1929.
I ett Tyskland som bubblar av politiska motsättningar, demonstrationer, kravaller och smygande nazism kommer Gereon Rath till Berlin. Rath har arbetat som mordutredare i Köln. Dock gjorde han ett grovt misstag som han genom sin fars kontakter lyckades komma undan. Fadern såg till att Gereon nu hamnat hos sedlighetspolisen i Berlin. Det är ett steg nedåt och Gereon vill tillbaka till mordutredningarna.
Helt plötsligt yppar sig en möjlighet när två man bestialiskt mördas. Rath får tillgång till information som gör att han börjar inleda en egen spaning. Utredningen för honom in i Berlins undre värld med sin omfattande kriminalitet, droger, klubbar, poliskorruption m.m.

Det är bara att gratulera Ersatz till detta fynd. Kutscher har skrivit en mycket atmosfärrik, spännande och intelligent historisk deckare som höll mig, trots att jag sett serien, fången hela vägen. Prosan är klar och enkel utan vara tråkig. Och ut ur texten stiger detta fascinerande Berlin under Weimarrepublikens dödsdagar fram. Man kan nästan säga att staden är bokens egentliga huvudperson.

Jag hoppas att Ersatz fortsätter ge ut serien för jag vill läsa mer om Gereon Raths äventyr. Annars får jag verkligen ta tag i min tyska!

Och vad är en ”våt fisk”? Det tänker jag inte berätta utan det får du reda på när du läser boken!

Tack för recensionsexemplaret.

https://www.adlibris.com/se/bok/babylon-berlin-9789187891861

 

FARTFYLLD ACTION – ANDREW REID: THE HUNTER

Andrew Reid:
The Hunter
Utgiven 2018
352 sidor
Headline Book Publishing

Författaren har sagt om sin debut:
The novel I tried to write was a tight, character-led thriller about a professional bounty hunter finding a dead body instead of the person they were trailing, they are accused of the murder, and the hunt for the real killer begins…

Cameron har ett förflutet inom kampsport där hon varit en ledande figur. Cameron har fått lägga ned sin lysande karriär efter att hennes bror Nate medvetet krockat sin bil med Cameron i passagerarsätet. Cameron klarade sig men Nate är sedan dess försvunnen och har lämnat efter sig många ouppklarade frågor och en stor sorg.

Cameron arbetar nu som ”hunter” Hon hittat försvunna människor. En oerhört klipsk tjej med stora kunskaper inom data och it. Cameron är mycket framgångsrik inom sitt område. Men sin älskade bror har hon aldrig hittat. Nu är hon på väg från Boston till västkusten för att lokalisera en filur som lurat en massa pengar av flera företag.
När hon väl kommer fram visar sig filuren vara mördad. Cameron är på väg att rapportera mordet till 911 då hon plötsligt ser en pistol på golvet, hennes egen. Den har hon inte sett på flera år, den varit inlåst. Men vad gör den här? Hur har den kommit hit? Det måste betyda att Nate är i närheten och vill skicka ett budskap. Historien kan börja.

Jag blev mycket förvånad när jag fann att författaren är engelsman. Förutom att man boken utspelar sig i USA så är den mycket amerikansk i sitt tonfall, språk och tanke. Imponerande att han lyckas med det.

Cameron är en fighter hon ger sig aldrig. Allt handlar om att vinna över motståndare, att vinna över sina svårigheter. Även om jag i början kände en viss tveksamhet över boken, tyckte den var lite banal, blev jag ett tag fångad över de exakta skildringarna av miljöerna och energin i handlingen och dialogen. Det var mycket spännande!

Tyvärr var det för mig så att det som i början var bokens styrka också blev dess svaghet. Hela boken är i stort sett en jakt. Jag tror att över halva boken utspelar sig på ett företags huvudkontor där Cameron och hennes medhjälpare på olika mycket sofistikerade, intelligenta och lagom osannolika sätt lyckas lura och mörda den ena insatsstyrkan efter den andra.

Karaktärerna utvecklades inte och tonläget var detsamma genomgående. Det blev bara mer av det samma. Detta ledde till att jag när det var en fjärdedel kvar mer och mer började skumma texten. Och när man får reda på varför Nate har gjort det han gjort mot sin syster känns förklaringen bara lite fånig.

Jakten slutar med ett långt slagsmål högst upp i huset där de i samma ögonblick som hela byggnaden rasar åker iväg med den helikopter som egentligen tillhörde busarna. Mao en riktig tv-scen.
Jag kom att tänka på alla filmer man sett där man förstår att det är X som är den onde måste trots det genomlida ett slagsmål och/eller biljakt på 20 minuter innan X till slut fångas in eller dödas. Det blev för mig helt enkelt väldigt tråkigt!

Detta är en bok de som vill ha actionfylld lördagsdeckare i bokform. Här finns inget djup men en jävla massa fartfylld explosiv action med en ”Lisbeth Salander-typ” i huvudrollen. Det skulle kunna bli en riktigt bra actionrulle! Men som läsning var det för mig helt enkelt inte tillräckligt bra i längden. Jag blev så uttråkad! Det kan vara att Reid kan blir en mer läsvärd deckarförfattare om en bok eller två men för denna läsare fungerade inte texten.

EN KLASSIKER – LEO TOLSTOJ: ANNA KARENINA

LEO TOLSTOJ 1828-1910
Anna Karenina
Utgiven 1877
Denna nyöversättning kom 2007
Övers: Ulla Roséen
870 sidor
Norstedts

Pusst! Det kanske inte är ett helt politiskt korrekt uttryck vid avslutad läsning av denna koloss. Men det kände jag. 870 sidor! Den största tegelsten jag läst på evigheter. Och kanske den mesta klassikern på många många år. En roman som har en av de mest berömda inledningarna i hela litteraturen. “Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.”

Jag påbörjade läsningen i juli men det har kommit resor, en krävande flytt, andra böcker m.m emellan. Inte att rekommendera. Flera gånger var jag på väg att ge upp. Men ville trots allt inte ge mig halvvägs. Det är jag glad för idag.

Att läsa Anna Karenina var för mig lite som en lång bergsvandring. Det är vackert men också tröttande emellanåt. Det är stimulerande men det finns partier som inte är lika givande, där man travar på. Ibland vet man inte riktigt vart vägen leder. Men väl på toppen, när man ser ut över nejderna, ser skönheten och förstår sammanhanget, då känner man att det var en vandring väl värd att göra!

De flesta bokmalar vet vad Anna Karenina i grunden handlar om så det tänker jag inte nämna (googla om du undrar). Vad jag däremot inte visste var att Annas mycket tragiska historia är knappt hälften av den stora och mångfacetterade romanen.

Anna Karenina visar sig vara en stor familjeroman, om två olika familjer och människor i deras omkrets. En fresk över livet i ett segment i ryska överklassen vid den har tiden. Lika viktig som berättelsen om Anna och Vronskij är den om Levin, som en del skriver är ett porträtt av Tolstoj själv. Levin är vän till Annas bror Stiva. Romanen följer hans andliga resa från djup existentiell olycka till ett andligt uppvaknande och någon form av frid.

Tolstoj är en stor författare inte tu tal om det. Hans skildring av samhället, hans djupa människokännedom, hans milda humor, hans skarpa blick och förmågan att levandegöra romanfigurerna så att de efter alla sidor känns som personer jag träffat i verkliga livet, det visar hans storhet.
Även om romanen består en mängd olika delar finns dock skildringen av den strålande vackra, fascinerande och mycket olyckliga Anna, den fallna Anna, i centrum. Vilket porträtt! Sidorna som skildrar dagarna före det tragiska slutet är det starkaste och mest välskrivna jag läst på länge.
Visst här finns longörer som handlar om politik och jordbruk. Det fanns sidor har och var som jag skummade. Men nu när jag lagt ifrån mig boken är jag både mycket uppfylld av den och mycket glad över ha läst den.

Ett tips om du vill läsa den. Se till att ha god tid på dig så du bara kan sjunka in i denna stora berättelse Du kommer bli rikligt belönad.

ÅTER I STASILAND – DAVID YOUNG: STASI WOLF

David Young (1958-)
Stasi Wolf
Utgiven 2017
416 sidor
Zaffre Publishing

David Young fick ett rejält genombrott med sin debut Stasi Child som vann det fina priser CWA Endeavour Historical Dagger. Jag läste den med stort nöje.

Stasi Wolf är andra boken om Karin Müller som arbetar inom Volkspolizei (Folkets polis). Efter det traumatiska fallet i Stasi Child, är hon omplacerad från mordroteln till en tråkig förort som vanlig polis. Karin lider. Då får hon ett erbjudande hon inte kan tacka nej till om hon skall ha någon framtid inom polisen.

Ett par nyfödda tvillingar har försvunnit i staden Halle-Neustadt. Karin och hennes kollegor får i uppdrag att resa ned och hjälpa dem att utreda det.
Det visar sig snart att deras händer är långt ifrån fria. Nej de hålls i strama tyglar av Stasi som bestämmer vad de kan undersöka och hur. Karin blir alltmer frustrerad. De måste fånga förövaren innan han eller hon slår till igen.

Förutom den starka personteckningen är det som fascinerar denna läsare mest den oerhört initierade skildringen av Östtyskland på mitten av 70-talet. Young har uppenbarligen gjort mycket research.
Halle-Neustadt är en stad som skapas runt kemiindustrin i Leuna och Buna, en steril stad utan gatunamn och där husen heter ”Wohnkomplex” och ett nummer.

Karin vet aldrig vem som är vän eller fiende. Är hennes käre medarbetare Tilsner en Stasi-medarbetare som skall spionera på henne? Och hur kommer det sig att den där snygge läkaren Emil, som hon har fastnat lite för, helt plötsligt får ett arbete i Halle Neustadt i samma veva som Karin.

Halle-Neustadt men en affisch med Erich Honecker, DDR:s generalsekreterare 1971-1989

Förutom tiden runt 1975 är också andra världskriget är också levande i berättelsen.Den innehåller berättelser om hur kvinnor utsattes för olika övergrepp under och efter kriget. Övergrepp som får konsekvenser i mångas liv och även för Karin.

Young skriver en driven säker prosa med bra dialog och miljöskildringar. Stasi Wolf kanske inte var lika spännande som Stasi Child, men på många sätt mer gripande med en berättelse som jag inte kommer glömma. Det är lika mycket en berättelse om Karins egna svåra resa till självkännedom.

Med tanken på succén tv-serier med Weissensee och Deutschland 83 förvånar det mig att inget svenskt förlag lägger rabarber på David Youngs utmärkta böcker.

Stasi Wolf nominerades till ett av de finaste prisen i Storbritannien, Theakston’s Old Peculier Crime Novel of the Year Award.
Han har skrivit vidare om Kain i sin tredje roman A darker state. Den kommer jag definitivt att läsa.

SPIONROMANERNAS SPIONROMAN – JOHN LE CARRÉ: THE SPY WHO CAME IN FROM THE COLD

John Le Carré (1931-)
The spy who came in from the cold
Utgiven 1963
270 sidor
Penguin Modern Classics

“The best spy story I have ever read” citeras ingen mindre än Graham Greene på omslaget till utgåvan på Penguin Modern Classics. För både en klassiker och en banbrytare är John Le Carrés tredje roman The Spy who came in from the cold utgiven 1963.

Alec Guiness som George Smiley

Alec Guiness som George Smiley

Det är tredje romanen där hans mest berömde figur George Smiley finns med. Här dock endast i en liten men mycket viktig roll.
De underbare Alec Guinness är skådespelaren som för evigt fick figuren George Smiley att fastna på näthinnan även om Gary Oldman var mycket bra i Tomas Alfredsons utmärkta film.
De senaste veckorna har jag sett om om tv-serierna Tinker Tailor Soldier Spy (Mullvaden) för tredje och Smiley’s People (Vinnare och förlorare) för andra gången. Båda två är mycket sevärda än idag. Jag håller dock Tinker högst.

Detta gjorde mig sugen att läsa hans klassiker En spion som kom in från kylan som den heter på svenska. Jag hade för mig att jag läst den en gång tidigare vilket visade sig stämma. Det var 14 år sedan och boken hade tydligen inte lämnat något större avtryck. Det var som att läsa en ny bok.
Jag kan förstå varför jag inte mindes den så väl. Detta är inte en bok som du vänder dig till för att få lite spänning även om den är förstås är spännande. Det är en långsam, mångfacetterad och ibland inte helt lättfattlig historia som styrs med säker hand av den då endast 32-årige Le Carré.

Romanen handlar om Alec Leamas som kallas hem efter hela hans nätverk i Berlin utraderats av DDR:s underrättelsetjänst. Leamas är trött på säkerhetstjänsten och vill lämna den världen. Men hans chef, Control, säger att det finns ett sista uppdrag, ett uppdrag som Leamas inte kan motstå.
De har kommit på hur de kan infiltrera DDR:s underrättelsetjänst och komma åt deras chef Mundt, en person som Leamas på djupet hatar.
Leamas tar på sig uppdraget. Det blir ett uppdrag som inte alls går som Leamas tänkt sig.  Det fanns andra agendor än de han visste om. Vem kan Leamas egentligen lita på?

Redan i denna tredje roman är Le Carré en fullfjädrad författare. Han målar upp ett grått 60-tal i skuggan av kalla kriget. Det är en dyster värld. Prosan är återhållen men mättad och elegant. Dialogen exakt. Personteckningarna levande och trovärdiga.

Det som gjorde att denna bok var något nytt i genren var att den inte handlar om det goda väst mot det onda öst. Le Carré ställer sig frågan om hur man kan rättfärdiga underrättelsetjänstens handlingar, svek och lögner även om det är för en god sak. För båda sidorna fanns det, ur deras perspektiv, goda skäl till deras handlingar.
Le Carré ifrågasätter gränserna mellan gott och ont. Han är redan vid denna ålder en illusionslös författare som skriver om hur människan kommer i kläm i dessa system. Le Carré har alltid varit en moralisk författare.

Romanen känns väldigt mycket 60-tal, men den är fortfarande i dessa tider, när demokratin kämpar för sin överlevnad, tyvärr rykande aktuell.

John Le Carré 1964

För Le Carré var romanen det stora genombrottet. Efter den han han skrivit många hyllade romaner. Jag har som tur tur en hel del kvar. Några kritiker har sagt att han är i Nobelprisklass. Oavsett om det stämmer är det en mycket bra och läsvärd författare.

Det finns också en klassisk film med den store Richard Burton i huvudrollen. Den är beställd och jag ser jag mycket fram emot att se den.

https://www.imdb.com/title/tt0059749/

 

____________________________________________________

En kommentar från Ivo Holmqvist som var rolig att läsa:

John le Carré är uppskattad också för annat än sina böcker.

Häromveckan skrev jag om en nyzeeländsk arkitekt som avlidit, John Lewis – min runa om honom finns på familjesidan i Svenska dagbladet i lördags. Jag skickade mina rader till en av mina tidigare kolleger på Aucklands universitet som svarade att han haft en klasskamrat med samma namn på privatskolan King´s College i Auckland. Denne John Lewis avancerade så småningom via Cambridge till att bli lärare på Eton på 1970-talet, sedan rektor för Geelong Grammar School i Australien (som haft både prinsen av Wales och Rupert Murdock bland sina elever) och så rektor för Eton från 1994 till 2002 – under de åren halkade man ner från fjärde till tjugonionde plats i en akademisk rankning för engelska privatskolor.

Hans år som rektor där förmörkades dessutom av en präktig skandal om ett rötägg i kollegiet. En av skolans lärare dömdes till sex års fängelse sedan det kommit fram att han förgripit sig på minst fyrtio manliga elever. I Wikipedia-artikeln om denne John Lewis finns en länk till ett underhållande inlägg i New Statesman från 6 september 1999 av Alexander Chancellor som redan i rubriken klassar Eton som ”A School for brainless, lazy toffs”. Men det fanns ljuspunkter också där, som Chancellor skriver:

”Even in the 1950s, when Eton´s academic ranking was a mystery, I suspect that the teaching there was better than at most other independent schools, if only because it was richer and could pay its teachers more. Some boys worked hard, but there was no great pressure to do so. Those who did were either temperamentally so inclined or inspired by a particular master. I, although lazy, did my best at German because of an exceptional teacher in the subject, David Cornwell (the writer John le Carré).”

Ivo Holmqvist

FASCINERANDE OM MUSIKENS KRAFT – STEPHEN JOHNSON: HOW SHOSTAKOVICH CHANGED MY MIND

Stephen Johnson (1955-)
How Shostakovich Changed My Mind
Utgiven 2018
150 sidor
Notting Hill Editions

Jag är verkligen ingen kännare av Dimitri Sjostakovitj (1906-1975) men har alltid tyckt om det jag har hört av hans musik. Det finns något i hans tonspråk som går in under skinnet. Ett eget och säreget tonfall.
Den oerhört berömda stråkkvartetten no 8 var det första jag hörde. Den har varit en favorit sedan dess. Ett oerhört starkt stycke musik. Det börjar med den berömda slingan D-Ess-C-H, dvs, Dimitri Sjostakovitj.
Sjostakovitj är något så ovanligt som en 1900-tals kompositör som kan fylla konserthus. Han musik är inte alltid lättsmält men gripande på djupet. Han är mest känd för sina 15 symfonier och sina 15 stråkkvartetter.
Jag minns en underbar konsert med Göteborgs symfoniker och den unge David Afkam vid pulten som framförde den populära 10:e symfonin.
Förutom 10:e symfonin så räknas den 4:e och den 5:e, en favorit!, som de starkaste tror jag.

En som verkligen tagit Sjostakovitj till sitt hjärta är den framstående engelske kritikern Stephen Johnson. Johnson har skrivit i en mängd olika tidningar och tidskrifter och gjort mängder av program om musik. Ett exempel är serien Discovering Music på BBC 3.

Nu har det lilla fina essä-förlaget Notting Hill Editions givit ut hans personliga text How Shostakovich Changed My Mind. Som vanligt i en smäcker lite inbunden volym som är en njutning att både hålla i och att läsa.

För ett par år sedan gjorde Johnson ett program om sin stora musikaliska hjälte och hur han hjälpt honom att hantera den bipolaritet som plågat Johnson under hela hans liv. Programmet, som jag inte hört än, gav honom möjlighet att träffa musiker som arbetat med Sjostakovitj. Det var möten som förändrade Johnson i grunden. Han såg musikens kraft. Inte bara för honom själv utan för de musiker som spelade den och publiken som hörde den under stundtals mycket svåra förhållanden.
När de under andra världskriget skulle repetera den 7:e symfonin var musikerna så utsvultna att de endast orkade repetera 15 minuter på första repet. De orkade endast genomföra ett helt rep av denna timmeslånga symfoni före konsert. Trots att publiken var lika utsvulten och genomfrusen som orkestern vara ovationerna i en timma efter att tonerna klingat ut.
Genomgående beskriver Johnson hur Sjostakovitj musik enligt honom inte handlar om ett  ”jag” dvs kompositören utan ett vi, att han omfamnar och omfattar lyssnaren

Boken har tre teman. Det första temat, och det som tar mest plats, är om Sjostakovitj musik och liv,  Ett svårt liv under den sovjetiska terrorn. Lite kände jag igen från Julian Barnes roman The Noise of Time. Som den störste levande kompositören i landet hade han Stalins öga på sig hela tiden.

Johnsons analyser av några av hans kompositioner år mycket intressanta och givande. Det är inget du behöver kunna någon musikteori för att förstå utan ger möjligheter att lyssna på styckena med lite andra öron.
I ett fint parti beskriver han hur han inser att den fjärde symfonin, som verkade helt ostrukturerad, efter ett intensivt lyssnade visade sig bestå av några enkla teman som kompositören vred och vände på och skapade en väldigt tydlig struktur. När Johnson förstod det kände han också hur det speglade hur han tankar löpte, tankar som för utomstående kunde upplevas som ostrukturerade och maniska.

Andra temat är av Johnsons egen livsresa, med mycket mycken smärta, där han slutligen når någon form av försoning med hjälp av musiken och terapi.
Johnsons mamma var en mycket psykiskt instabil kvinna. Johnson beskriver en fantastisk person men också helt opålitlig och oförutsägbar. Som svårt deprimerad tonåring fann han sin tröst i musiken och då ffa Sjostakovitj.

Det tredje temat är kort om hur hjärnan fungerar, vad händer och kan hända när vi lyssnar på musik.

Jag tycker mycket om denna lilla essä. Johnson är mycket kunnig, underhållande stimulerande. Det märks att han en van att prata om svåra saker för en bred publik. Skickligt väver han bokens teman samman. Han är en god skribent och jag hade inte tråkigt en sekund. Alla med ett intresse för klassisk musik kan ha stort utbyte av boken.

På sin hemsida har Johnson länkar till de musikstycken han skriver om i boken
https://www.stephen-johnson.co.uk/shostakovitch-clips/

Länk till radioprogrammet
https://www.bbc.co.uk/programmes/b007g7hp

 

EN MÄSTERLIG BOK – FREDERIC DARD: BÖDELN GRÅTER

FRÉDÉRIC DARD (1921–2000)
Bödeln gråter
”Le bourreau pleure”
Utgiven 1959
På svenska 2017
Översättning: Fredrik Ekelund
200 sidor
Absint Noir

Belönad med Grand prix de littérature policière

Bödeln gråter är den fjärde boken jag läser av Frédéric Dard. Ni som följer min blogg vet att jag är mycket förtjust i hans knivskarpa och samtidigt poetiska skrivna psykologiska små deckare. Dard, som är okänd i Sverige, är en klassiker i sitt hemland Frankrike.

Alla de lovord som jag öst över de tre tidigare böckerna gäller även här! Men Bödeln gråter är ännu bättre!! En mästerlig bok.
Handlingen kan ni läsa kort om på förlagets hemsida.

Mer utsökt precision mejslar Dard ut landskapet och personerna, konstnären Daniel och den mystiska Marianne vars minne och förflutna försvunnit när Daniel körde på henne. Den där krypande känslan av obehag infinner sig direkt. Sakta men säkert skruvar sedan Dard åt tumskruvarna när Daniel, som blivit oerhört förälskad i Marianne, till slut måste ta reda på vem egentligen hon är. Det blir en resa in i mörkrets hjärta.
Som vanligt hos Dard handlar det som en människa som blir besatt och den besattheten har ett pris, ett högt pris.

Kontrasten till en deckare jag avslutade häromdagen kunde inte vara större. Här händer nästan allt under ytan. Romanfigurerna är mångfacetterade och komplexa och berättelsen går på djupet.

Med tanke på att Dard skrev 3-5 böcker om året är jag mycket imponerad över den vackra prosa. Meningarna är som små slipade diamanter. Det är en en sällsam njutning att läsa Dard i Fredrik Ekelunds suveräna översättning.
Låt oss hoppas på fler volymer!

Tack för recensionsexemplaret.

Här kan ni läsa vad jag skrivit om de tre andra böckerna
Jänkarna
Hissen
För att fåglarna dör

EN GIFTIG DECKARE – PETER JAMES: LOVE YOU DEAD

love-you-deadPeter James (1948-)
Love you dead
Utgiven 2016
528 sidor
Pan MacMillan

Förra veckan gjorde vi en kortare resa till England. Jag fick för mig att inte ta med en bok då jag ändå inte skulle hinna läsa något. Det höll inte många dagar. När vi åt frukost på Costas på College Green i Bristol såg jag att de hade en bokhylla för inlämnade böcker. De kostade ett pund och pengarna gick till goda ändamål. Jag plockade upp en bok av Peter James, ett namn jag vagt kände igen. Gick ut på Amazon där den fått mycket höga betyg, men också många riktigt låga.

Efter ett par sidor var jag på väg att dumpa boken, språket var lite platt och psykologin lite tillyxad, men alla lovord från olika tidningar och tidskrifter på bokens insida fick mig att hänga i ett par sidor till. Sedan kunde jag inte sluta!

Peter James är en engelsk deckarförfattare och filmproducent med en mycket lång lista titlar bakom sig. James har fått mängder av utmärkelser för både enskilda böcker och för hela sitt författarskap bla CWA Diamond Dagger 2016 och WH Smith The Best Crime Author of all Time Winner 2015.

Love you dead är nummer 12 i en serie av hittills 14 böcker(!) om Brighton-polisen Roy Grace. Alla har ordet “dead” i titeln. De är storsäljare och översatta till en mängd språk.
Det var inga problem att hoppa in i bok 12. Klokare än så är James. Det finns vissa trådar i boken som jag tror är återkommande, men det var inget som störde.

Love you dead är historien om Jodie Bentley, som för att kompensera för ett vad hon tycker ett mediokert liv och som hämnd på sina föräldrar, drömmer om att bli mycket rik, mycket mycket rik. Och hon gör vad som helst för att komma till det målet. Hon raggar upp äldre stenrika män på nätet som hon gifter sig med för att sedan på mycket grymma och giftiga sätt ta dem av daga.

Det är en mycket fartfylld berättelse som James skrivit. Det märks att han arbetat mycket med film. Det är korta kapitel som hela tiden driver handlingen framåt. James är ingen psykologisk djuping. Här gäller det att spinna ett nät och skapa en spännande berättelse. Och det lyckas han med. James är dessutom mån om att skilda polisarbetet detaljerat.
De som skriv ned boken på Amazon sade att den var helt osannolik. Och visst finns det en del vändningar som är väl konstruerade, men det var inget som störde mig när jag forsade fram genom texten. Herregud vi är ju i underhållningsbranschen!

Jag kan dock ha en viss reservation mot bokens längd. Vem var det som sade att det märktes att böcker blev längre när författare kunde skriva på datorer? Jag har intrycket av att deckare historiskt sett ofta låg på 150-250 sidor. Klassikerna i branschen är ju inte kända för sina tegelstenar. Men idag ser man många deckare på 400-500 sidor. Frågan är om det är till gagn. Denna bok var på 500 sidor och hade kunnat slimmas en del utan att förlora på det.

En parentes och kanske en parallell är att jag under många år arbeta extra som biovaktmästare vid sidan av studier och andra jobb. När jag började i mitten av 80-talet slutade vi arbetsdagen kl 23.10. Femton år senare runt 23.45. Filmerna hade blivit längre, men inte hade de blivit bättre. Eller? Kill your darlings!

Mina reservationer till trots blev jag ordentligt underhållen och kan gott läsa vidare om Roy Graces öden och äventyr.

För dig som föredrar att läsa på svenska finns den utgiven på Massolit förlag
https://www.adlibris.com/se/bok/alska-dig-till-dods-9789176793817

 

ETT FULLÖDIGT PORTRÄTT AV EN FASCINERANDE STAD – GEERT MAK: AMSTERDAM – A BREIF LIFE OF THE CITY


Geert Mak (1946-)
Amsterdam. A brief life of the city

Utgiven 1994
På engelska 1997
Översatt av Philip Blom
330 sidor
Vintage books

Att köpa böcker är ju lika roligt som att läsa dem. Ibland tom roligare. Inte för att jag ofta behöver hitta på en ursäkt för ett inköp, när andan faller på. Men när jag skall ut och resa då bara måste jag hitta något att läsa om resmålet. Många gånger kommer jag dock inte längre till att köpa boken och titta lite i den. Men ingen regel är utan undantag. Och detta var ett undantag.

Inför vårens resa till Amsterdam letade jag efter lämplig lektyr. Insåg att Amsterdam är en stad som jag inte vet mycket om. Inte alls. Det var egentligen bara att där fanns dessa fantastiska konstmuseer som var anledningen till vår resa. När jag fann Amsterdam a brief life of the city slog jag till direkt. Geert Mak var namn kände jag till från en utmärkt tv-serie In Europa  som jag såg delar av när den visades på SVT. I sitt hemland Holland är han högt aktad både som journalist och populärhistoriker. Hans böcker säljer i mycket stora upplagor. Jag tror tyvärr inte att det finns något på svenska vilket jag verkligen beklagar för han är en underhållande och mycket välskrivande skribent. (Hans hemsida)

Jag är ingen historiker och kan inte bedöma verket ur den aspekten. Jag vet att han får kritik av en del fackhistoriker, men detta drabbar ofta populärhistoriker. För oss andra är det bara att konstatera att han ha skrivit en mycket läsvärd och mycket underhållande bok, sprängfylld av kunskap och anekdoter om människor och händelser. Han kan sitt Amsterdam utan och innan.  Mak berättar om hela resan från stadens grundande i början på tusentalet fram till dessa dagar. Fascinerande att läsa om hur man klarar av att bygga en stad där man hela tiden behöver kämpa med vattnet och tidvattnet. Sämre ställen kan man knappast tänka sig.

Amsterdam är en stad som legat lite vid sidan av i Europa. Den har dessutom inte varit som andra städer. I Amsterdam har du inga monument eller berömda sevärdheter. Där fanns nämligen inte en traditionell feodal struktur som ville stoltsera med byggnader och andra monument. Geert Mak beskriver Amsterdam som en stad där det viktigaste var handeln och näringslivet. De vinster som genererades inte skulle användas för att visa upp sig utan till att utveckla fler affärer. Det var inte accepterat att visa upp sin rikedom.
Jag tror också  det var på 1600-talet som man började se till att de fattiga i staden fick stöd för att det inte skulle skapa oro men också för att kunna arbeta.

Amsterdam, skriver Mak, har också varit en stad som kännetecknats av öppenhet för olika ståndpunkter. Diskussionerna, både politiska och religiösa har varit heta och ibland våldsamma, men inte så viktiga att de fick störa handeln. Det är en av anledningarna till öppenheten mot alternativ levnadssätt som bla lett till  dessa coffeshops där du kan köpa roliga saker att röka. Men också till den nedslående öppenhet för prostitution i Amsterdam. Det var inte roligt att se på plats.

Amsterdam var under lång tid en knutpunkt för handeln och staden blev mycket rik. Men efter solsken kommer regn och Mak skildrar också perioder av iskalla vintrar, svår svält och stora motgångar för staden.
En av de saker som etsar sig fast är vad han skriver om hur medgörliga Amsterdamborna var mot nazisterna. Han skriver: “The Germans never posted more than 60 officers in Amsterdam, even at the height of the persecution of the Jews. The rest was done by the Dutch. Of the total number of men deployed in the big raids, about half were ordinary Dutch policemen.” (sid 265). Visst fanns det en stark motståndsröresle  men de som deltog var inte många till antalet. De flesta duckade eller hjälpte till.
(Återigen vill jag passa på att tipsa om dem mästerliga romanen Överfallet av en de stora i holländsk litteratur Harry Mulisch)

Jag skall inte ge mig på att beskriva boken mer. Det är utanför ramen för denna enkla blogg.
Det är bara att konstatera att alla med ett intresse för historia kan ha stort utbyte av denna mycket stimulerande bok som jag, trots flera pauser av olika skäl, inte kunde släppa.
Det är ett fullödigt porträtt av en fascinerande stad som lever lite i skymundan i Europa men samtidigt mitt i strömmen av händelser.
Skall du dessutom åka till den lilla men underbara staden Amsterdam har du en anledning till. Rijksmuseum är bara det värt resan. När jag såg målningarna av Rembrandt i verkligheten förstod jag varför han är en av de största. Hans blick och bildernas lyster fick de flesta andra fantastiska tavlorna jag såg på muséet att hamna lite i skymundan. Rembrandt var själv inte en speciellt rolig filur, men det kan du läsa mer om i denna utmärkta bok.

Den är översatt till engelska av den tyske historikern (!) Philipp Blom. Hans utmärkta bok om österrikiska viner  The Wines of Austria var min guide på min första vinresa i underbara Österrike 1996. Underliga äro Herrens vägar.


Jag tar mig friheten att klippa in denna intressanta kommentar från Ivo Holmqvist, en kommentar som är lätt att missa. Ivo skriver på den utmärkta nättidskriften Dixikon

Ja, Geert Mak är läsvärd.

Du nämner hans europeiska tv-serie. När jag nyss flög från Melbourne till Auckland hade jag hans omfångsrika ”In Europe: Travels Thorugh the Twentieth Century” som fängslande reselektyr men glömde den förargligt nog i fickan i stolen framför. När jag någon dag senare frågade efter den hos hittegodset fanns den inte där. Annat var inte att vänta, den som hittade den fastnade nog redan efter ett par sidor, och behöll den.

Det är en fascinerande genomgång av tider och platser i det europeiska 1900-talet, inte alldeles olikt sådant som Stefan Zweig brukade skriva. Att skaffa den på nytt är dessutom lätt, det finns mängder av bättre begagnade exemplar till salu på nätet.

En tredje lika bra bok av honom är ”The Bridge. A Journey Between Orient and Occident”, om Istanbul. Och han har också rest i John Steinbecks fotspår genom USA, som han skriver om i boken ”In America”.

EN KÄRLEKSFÖRKLARING TILL EN FAR – LEIF ZERN: KADDISH PÅ MOTORCYKEL

Leif Zern (1939-)
Kaddish på motorcykel
Utgiven 2018
208 sidor
Bonniers

Egentligen skulle jag efter avslutad läsning av Kenneth Hermeles En shetl i Stockholm, som vi läste i min bokcirkel, återvänt till en annan bok. Det blev inte fallet. När jag läste om Hermeles bok jämfördes den med Leifs Zerns bok från 2012 Kaddish på motorcykel. Alltid till Zerns fördel vilket väckte min nyfikenhet. Leif Zern är en av våra mest meriterade teaterkritiker med många år på Dagens Nyheter och förflutet som kulturchef på Expressen.

Det kanske är elakt att jämföra böckerna då de har lite olika syften, men båda skildrar initierat judiskt liv i Stockholm i mitten av 1900-talet (Zern är nio år äldre än Hermele). Men då Hermeles bok är en redovisande och platt text fångas jag omgående av Zerns text. Det är en tunn liten bok i fickformat men dess inre rymd är stor. Det gnistrar om hans vackra prosa, han fångar människor och miljöer så att de bli levande för mina ögon. Språket är både elegant och skarpslipat, samtidigt fylld med en stor ömhet.

Boken är en kärleksförklaring till hans far, Simon Zernaffsky, judisk flykting från Ryssland som kommer till Sverige och träffar Leifs mor, den svenska arbetarkvinnan,
Simon är djupt troende jude, men inte på ett reflekterande sätt, han bara är. Zern beskriver honom som snarast en from man, den enda genuint troende i sin familj. Och även om det var oreflekterat gör han som krävs för att leva enligt traditionen.
De existentiella frågorna är mao inget som diskuteras hemma. Simon är en istället man med stort intresse för idrott och själv en duktig bollspelare och boxare. Otaliga är det matcher och andra idrotts evenemang som Leif blir medtagen på.
Simon lever med ena foten i den judiska världen med alla dess regler och högtider och med den andra foten i den svenska med sina kamrater som han sportar med, går på dans med och fiskar kräftor.
Det sista är en paradox. För om något inte är koscher så är det att äta skaldjur! Ändå är det årliga kräftfisket en livsbejakande ritual som Simon aldrig skulle ge upp, lika viktig som de judiska högtiderna. Men paradoxalt nog så skulle det komma in en räka i hemmet i Stockholm skulle den kastas ut omgående.  Zern har sagt att de två dagarna var Simon trogen det svenska och sina svenska vänner och såg inte någon motsättning i det.

De partier som skildrar den unge Leifs somrar med kräftfiske är en njutning av att läsa, en hyllning till livet och naturen. Zern skriver att hans far var en ovanlig jude i det att han var naturmänniska. Alla hans släktingar var helt ointresserade av, ja till och med rädda, för skogen. För dem var en plats där judar i generationer blivit jagade och förföljda.
Zern skriver att faderns passion för natur och trädgård visar att vi inte är bundna av vårt arv i våra val. Man kan gå en helt egen väg.

Boken skildrar främst fadern, det är om honom han vill berätta. Hans mamma, som vad jag förstår stod Leif nära, beskriver Zern som en ”hemlös”, Varken hemma i det svenska och i den judiska församlingen då hon var en som ”övergått”. (Inom judendomen pratar man inte om att konvertera, utan att övergå). Ändå var hon inte missnöjd utan pratar alltid med ömhet om fadern. Genom hennes berättelse läggs det ytterligare facetter till Zerns berättelse om att leva i två kulturer.

Leif är enda barnet men omgiven av en mängd släktingar som bor nära varandra på Söder i Stockholm. Det flesta arbetar likt fadern inom kläder och textil. Zern skildrar en inte okomplicerad släkt, vilka familjerelationer är okomplicerade?, men det är en varm värld där man mitt i allt käbbel ändå stöttar varandra. Det finns en trygghet i samvaron och alla ritualer även om de luckras upp allt eftersom moderniteten kommer in.

När jag hade läst Hermeles bok hade jag glömt den i samma ögonblick som jag slog igen den. Zerns mångbottnade och vackra text ligger kvar och vibrerar efter avslutad läsning. En varm ton av kärlek till en älskad far. En far vars liv ofta gick i dur för att avslutas i moll. Tagen lägger jag ihop boken och vet att den kommer finnas med mig länge.

Vad betyder titeln? Det är ytterligare en av de paradoxer Simon lever i. Och förklaringen får du när du läser denna lysande bok som borde nominerats till Augustpriset.
https://www.adlibris.com/se/bok/kaddish-pa-motorcykel-9789100127817

En annan berättelse som vore intressant att läsa är den om Leif själv. Hur en ung man som kommer från enkla förhållanden med en fader som inte läser en bok blir en av Sveriges främst teaterkännare och kritiker. Högt upp på parnassen. Men det är som sagt en annan bok.

Till sist: På det judiska temat kan jag passa på att tipsa om filmen Olydnad som kommer på bio 6 juli. En mycket stark film med fantastiskt skådespeleri som  jag såg på Göteborgs Filmfestival
https://www.imdb.com/title/tt6108178/

 

 

VINNARE AV RIVERTONPRISET FÖR ÅRETS BÄSTA DECKARE 2017 – ASLAK NORE: ULVEFELLEN

Aslak Nore (1978-):
Ulvefellen
Utgiven 2017
373 sidor
Aschehoug

Låt det inte förskräcka att det är på norska. Det tog inte lång tid innan jag kom in i det och glömde att det inte var svenska jag läste. Det är en alldeles utmärkt spänningsroman.

Aslak Nore är norsk journalist, författare och förlagsredaktör. Han är son till den kände författaren Kjartan Flogstad. Nore har tidigare skrivit två faktaböcker, som skapat mycket debatt i Norge, samt två spänningsromaner. 2017 kom den historiska thrillern Ulvefellen som har hyllats i norsk press och vunnit Riverton-priset

Kort om handlingen. Vi är vid tyska fronten i Ryssland. Henry Storm är norrman som tillsammans med två andra norska kumpaner strider för tyskarna. Henry kommer från en överklassfamilj som är mycket tyskvänlig och som har kontakter högt upp i ockupationsmakten i Norge. Henry har bott i Berlin och studerat på tekniska högskolan där. Henry har också ett förflutet som elitidrottsman och seglade i OS i Berlin 1936. Nu, 8 år senare, har tvivlen kommit. Henry har funnit att hans jakt efter att leva i nuet och att kämpa för något han tror på har gått in i en återvändsgränd. Hans tro på nazismen har falnat. Han kan inte rättfärdiga det som de utsätter lokalbefolkningen för.

När Henry ligger på ett sjukhus efter en incident hör han en person tala om att tyskarna håller på att utveckla en raket V2 som kan skapa en enorm förstörelse. Henry inser att han måste försöka stoppa detta projektet. Detta är en av tre trådar som tvinnas i denna roman, men de andra lika intressanta får du upptäcka själv när du läser den.

Aslak Nore har skrivit en mycket bra, spännande och väldokumenterad bok. V2 projektet under Wernher von Braun är inget Nore har hittat på utan var ett reellt hot under kriget.

Det märks att han är oerhört påläst, att han får miljöerna att leva. Det är mycket intressant att läsa om hur utbredd nazismen var i Norge och att en stor tyskvänlig koloni fanns i Berlin.
Han skildrar väl vardagslivet som tysk officer i karriären. (vilket känns ingen från en av hans inspirationskällor Jonathan Littells hemska roman De välvilliga) Alla konflikter, all inkompetens och all ineffektivitet i den tyska armén och underrättelsetjänsten. Fiktiva personer blandas väl med faktiska som tex Himmler, Canaris och von Braun.

Men allt detta vore ingenting om han inte skrivet en oerhört spännande och intressant berättelse. Och det har han. Personteckningarna är nyanserade och trovärdiga. Jag engagerar mig i dem. Det finns ett driv i berättandet, även i lunga partier. De val som Henry, och andra ställs inför, vilka de är lojala mot och vilka de sviker är väl skildrat.

Det är lite svårt att bedöma språket. Jag inte läst norska sedan jag läste 3 poäng på universitetet 1985! Jag upplever det som välskrivet. Hans beskrivningar är koncisa och skapar snabbt känslan av platsen eller rummet de finner sig i. Dialogen är trovärdig.

Detta är en bok jag verkligen kan rekommendera. Alla som tycker om spiondeckare och/eller historiska deckare som tex John Le Carré och Robert Harris, och vem gör inte det! kommer tycka mycket om denna bok. Jag hade svårt att släppa den när jag väl börjat.

Här kan du köpa den i pocket.

JUDISKT LIV I 50-TALETS STOCKHOLM – KENNETH HERMELE: EN SHETL I STOCKHOLM

Kenneth Hermele (1948-):
En Shetl i Stockholm
Utgiven 2018
237 sidor
Weyler förlag

Kenneth Hermele, i dag känd som ekonom på vänsterflanken, har kommit ut med en bok om sina föräldrar och sitt liv. En bok om att växa upp i den lilla judiska enklaven i Stockholm under svåra förhållanden.
Föräldrarna var flyktingar från Tyskland (pappan) och Polen (mamman). Båda troende men modern var mycket mer ortodox än fadern. De kämpade hårt för att etablera sig i Sverige och ge sina barn ett bra liv.

Boken är indelad i tre avsnitt. Första delen handlar om hans far. Del två om modern och del tre om Kenneth och till viss del om hans bror Berndt. Vi får följa hur Kenneth går från att vara en mycket from jude till att successivt bryta sig loss och bli en sekulär vänsterintellektuell. En process som inte var okomplicerad och förorsakade en hel del smärta.

Detta var för mig en paradoxal läsupplevelse. Det är var mycket intressant att läsa om det livet i den judiska minoriteten och hur de gör för att både bevara sin kultur men också anpassa sig till att de lever i ett sekulärt Sverige. Jag vet själv från jämnåriga judiska vänner hur nära de är det stora traumat under 1900-talet, andra världskriget och dess judeutrotning. När jag pratar med dem känns det att Sverige att suttit vid sidan av en liten perifer nation i det stora europeiska dramat.
Detta finns självfallet med i Hermeles bok och gör den läsvärd.

Problemet är att jag tycker att han är en ganska tråkig skribent. Han lyckas inte gestalta människor och händelser så att det känns eller blir intressant. Det är ibland som om han bara pratar på, mer som om han satt berättade för en vän än att jag får läsa en bearbetad text. Det bränner förvisso till i avsnittet om mamman, men tyvärr blev boken i längden helt enkelt för tråkig och oengagerad. Det saknas en nerv i berättandet. Trots det engagerande ämnet och de intressanta livshistorierna.

Om man jämför den med en annan liknande bok som att växa upp som jude i Sverige, Göran Rosenbergs lysande Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, då faller Hermele mycket platt.
Jag är trots det glad att jag läst den då jag återigen fick inblick i en kultur som jag inte vet tillräckligt mycket om.

Två andra boktips på det judiska temat som jag minns är Stephan Mendel-Enks underbara Tre apor och Nina Solomins mycket intressanta OK Amen

EN STUDIE I BESATTHET – FRÉDÉRIC DARD – FÖR ATT FÅGLARNA DÖR

FRÉDÉRIC DARD (1921–2000)
För att fåglarna dör
”Puisque les oiseaux meurent”
Utgiven 1960
På svenska 2018
Översättning: Fredrik Ekelund
171 sidor
Absint Noir

Via sitt lilla imprint Absint Noir har Nilsson förlag presenterat den oerhört produktive Frédéric Dard (över 00 böcker!) för oss i Sverige. Ni som följer min blogg vet att jag läst två av dem, Jänkarna och Hissen, med stor glädje.
Den tredje Bödeln gråter har legat oläst, men som Du gärna vill vänta lite med det sista i den fina chokladasken Du köpte i den där speciella butiken under sin resa till…. har jag väntat med att avnjuta den pralinen. Nu var jag sugen på mer Dard och skulle just börja med Bödeln gråter då förlaget vänligen skickade mig den helt nya För att fåglarna dör. Då satte jag tänderna i den istället. Och jag blev inte besviken. Handlingen kan ni läsa om på deras hemsida och mer tänker jag inte säga. Det är redan mycket nog!

Det är bara att konstatera att Dard återigen fångar mig från första sidan. Han har en återhållen stil där jag från början känner ett obehag, en krypande känsla under ytan och kan inte sluta läsa. Återigen läser jag en fascinerade berättelse om en person som bli trängd och besatt. Och när denne lyckas med sitt mål blir det bara ännu värre.
För att fåglarna dör är egentligen inte en deckare. Det är ett psykologiskt kammarspel, både intensivt förtätat och psykologiskt trovärdigt.

Återigen har Fredrik Ekelund givit oss Dard på en mycket njutbar svenska.
Det är tunna och lättlästa böcker. Tycker du om psykologiska deckare då har du en ask av praliner att sätta i dig!
Köp och läs så förlaget översätter fler!

Här kan du läsa vad jag skrev om Jänkarna och Hissen.

Tack för recensionsexemplaret.

EN UNDERBAR SAGA – NEIL GAIMAN: THE OCEAN AT THE END OF THE LANE

Neil Gaiman (1960-):
The ocean at the end of the lane
Utgiven 2013
250 sidor
Headline

I går samlades bokcirkeln för att tala om Neil Gaimans mycket uppskattade Oceanen vid vägens slut. Jag blev glad när jag fick reda på att en av medlemmarna valt den till cirkeln då Gaiman är en mycket populär författare. En god vän vars omdöme jag litar på håller honom mycket högt.

Ni som följt min blogg vet att fantasy inte är en genre jag har en kärlek till. Kazuo Ishiguros Begravd jätte tråkade ut mig rejält. Jag har försökt att vid tre eller fyra tillfällen börja se Game of thrones men efter par avsnitt tycker jag bara det är fånigt och ett slöseri med min tid.

Hur skulle då Gaiman falla mig i smaken? Jag kan säga att redan på sidan ett var jag fast och sedan släppte han inte greppet. Berättelsen om den lille 7-årige huvudpersonen vedermödor, rädslor och glädjeämnen sög bara in mig. Helt plötsligt befann jag mig dels i min egen barndoms somrar och dels i de sagor som jag både läste och hörde som barn. Det var fascinerande. Det var länge sedan det hände.

Boken motto är ett citat från tecknaren Maurice Sendak.
I remember my childhood vividly. I knew terrible things. But I knew I musn´t let adults know I knew. It would scare them.

Gaiman säger själv om boken
“I’ve never written a book before that was so close to my own heart – a story about memory and magic and the fear and danger of being a child.”

Det är en mycket spännande och otäck saga som berättas med elaka häxor, mytiska djur och välvilliga räddare i nöden. Ändå känns det aldrig overkligt utan som läsare befinner jag mig den världen som om den vore helt naturlig. Men det är inte bara en saga utan också en historia om att bli vuxen. Gaiman är dessutom en skickligt stilist och en stundtals mycket rolig författare, Jag skrattade många gånger under läsningen.

Jag vill inte beskriva något av handlingen för att förstöra din upptäckarglädje utan hoppas bara att dessa få enkla rader kan göra dig intresserad. De flesta i bokcirkeln var helt tagna av boken!
Jag förstår varför Gaiman är vida läst. Boken fick National Book Awards
“Book of the year” 2013.

Den finns på svenska i en bra översättning av Kristoffer Leandor. Dock avnjutes den bäst i original.
https://www.adlibris.com/se/bok/oceanen-vid-vagens-slut-9789175034287

I KOLDAMMET – RALF ROTHMANN: MJÖLK OCH KOL

Ralf Rothmann (1953-)
Mjölk och kol
”Milch und Kohle”
Utgiven 2001
På svenska 2009
Översättning: Jörn Lindskog
190 sidor
Bokförlaget Thorén och Lindskog

På bokmässan 2011, när mitt intresse för tysk litteratur hade kommit igång igen, besökte jag bokförlaget Thorén & Lindskog för andra gången. Denna gång träffade jag för första gången, den andra halvan av förlaget, den trevlige Jörn Lindskog. Jörn rekommenderade mig att köpa boken Mjölk och kol av Ralf Rothmann, ett för mig helt okänt namn. Inte konstigt då det är Jörn som introducerade honom i Sverige så sent som 2009. Vår kunskap om ny tysk litteratur i detta anglofierade land är mycket låg. Jörn har, som jag skrivit tidigare, gjort en pionjärinsats. Varken mer eller mindre.
Som det kan bli ibland hamnade boken i hyllan och blev stående där.

När jag nyligen såg att den mycket sympatiska bokbloggaren och Facebook-kamraten Mary Whipple på sin enastående blogg Seeing a world through books, skrivit en mycket lovordande recension av en av Rothmanns böcker (To die in Spring heter den på engelska) gav det mig impulsen att äntligen läsa romanen. Var det en pärla som varit gömd länge i min boksamling? Ja det visade det sig vara, en svart pärla, en pärla av kol.

Ralf Rothmann

Ralf Rothmann
Ralf föddes 1953. Han växte upp i Ruhr-området, känt för sina tunga industrier. Han utbildade sig till murare, flyttade till Berlin 1976 där han arbetade som bl.a. sjukvårdsbiträde och kock.
Rothmann debuterade 1984 med diktsamlingen Kratzer för vilken han fick Märkische Stipendium für Literatur. Debutromanen Stier kom 1991.
Idag har Rothmann publicerat många romaner och fått uppåt 20 litterära utmärkelser och priser. Han räknas som en av de betydande litterära figurerna i Tyskland om jag förstått det rätt.

Mjölk och kol
Det är en av fyra fristående romaner (Stier, Wäldernacht, Milch und Kohle, Junges Licht) som utspelar sig i Ruhr-området, där Rothmann växte upp. Den är självbiografisk och skildrar livet i en arbetarklassfamilj där huvudpersonen Simon är på väg att bli vuxen och drömmer om att ta sig därifrån.

Simons pappa arbetar i gruvan och hans mamma i kassan på en servering. De tillhör de tyskar som inte får ta del av tillväxten under 60-talet. Hans far, som egentligen är mjölkbonde, har fått lämna det när det inte gick att klara sig på det, för att slava i gruvan. De har svårt att få det att gå ihop. Vardagen är hård och överallt finns kolet närvarande. I luften, i tankarna, på kläderna och i håret.

En dag tar hans pappa dit en italienare som han lärt känna i gruvan. Guido som lagar fantastisk mat med ovanliga grönsaker och kryddor (en obetalbar scen!), charmar Simons mamma som bara en italienare kan. >Guido visar mamman på att ett annat liv är möjligt. Och familjen börjar krackelera.

Simon drar runt på motorcykel runt med sin betydligt modigare och våghalsiga vän Pawel. Gemensamt har de en längtan bort. Men då Simon är lugn och eftertänksam, är Pawel lite galen, mycket mer frustrerad och tänjer på gränserna för att till slut gå för långt.

Det är en roman där det egentligen inte finns mycket till handling, en roman där det på ett plan inte händer så mycket med på andra plan desto mer. Han skildrar väl de inre förändringar hos Simon då han skall ta sina första steg ut i en vuxenvärld. På så sätt kan man säga att det inte är en originell roman, det känns igen för andra ”coming of age”-romaner.
Den har dock många andra styrkor. Rothmann kan verkligen fånga miljöerna och både den ekonomiska och känslomässiga misären. Han gör det med en närhet och en ömhet för sina karaktärer. Simon är nu, likt Rothmann själv, en författare boende i Berlin, men han ser inte tillbaka på sitt förflutna med ilska och förakt, han ser hur svårt det var och har nått en slags försoning. Jag har förstått när jag läst lite om romanen att många tyskar kan identifiera sig med det som Rothmann skriver om.

Han skriver en lättläst prosa. Att Rothmann debuterade som poet i början märks. Även om det är mycket dialog så kommer hela tiden korta stycken där han med poets blick och språk fångar stunden. Flera gånger blev överrumplad av språkets skönhet. Och som med varje god roman låg den kvar och vibrerade i mitt inre efter avslutad läsning.

Tack för tipset och en fin översättning, Jörn.

Här kan ni köpa den och stödja utgivningen av god tysk litteratur.
https://www.adlibris.com/se/bok/mjolk-och-kol-9789197810616

ROBERT HARRIS: MÜNCHEN

Robert Harris (1957- )
München
”Munich”
Utgiven 2017
På svenska 2018
Översättning: Svante Skoglund
330 sidor
Bookmark Förlag
Recensionsexemplar

Robert Harris anses vara en av den historiska thrillerns mästare. Med lång erfarenhet som politisk journalist har han mycken kunskap och insikt om det politiska livet och spelet. Hans roman The Ghost, av mig oläst, var grunden för Roman Polanskis mästerliga film. Jag har tidigare läst Archangel som jag tyckte om, En officer och en spion som var mycket, mycket bra och senast Konklaven som jag tyckte var riktigt trist och tråkig.

Nu har den kommit på svenska, München, hans senaste alster som förlaget vänligen skickade till mig för läsning. Den har blivit väl mottagen i både England och USA med fina recensioner i tex Guardian, New York Times, Washington Post och höga betyg på Amazon. Efter bottennappet med Konklaven hoppades jag på att åter få en lika stor upplevelse som vid läsningen av En officer och en spion.

München utspelar sig under några dagar under 1938 då Neville Chamberlain, den nu så bespottade premiärministern, sluter ett avtal med Hitler:
Jag tar mig friheten att citera Wikipedia:
Münchenöverenskommelsen är det avtal rörande Tjeckoslovakien, som ingicks den 30 september 1938 mellan Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien. Avtalet innebar bland annat att Tjeckoslovakien skulle avträda det tyskspråkiga så kallade Sudetlandet till Tyskland.

Avtalet föregicks av Münchenkonferensen den 29–30 september 1938 med Adolf Hitler som värd. Vid hemkomsten visade Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain upp avtalet. Han menade att avtalet hade ”blidkat” Nazityskland och därmed garanterat freden i Europa. Då Tyskland i strid med överenskommelsen införlivade hela Tjeckien och gjorde Slovakien till en formellt självständig satellitstat, valde Storbritannien och Frankrike att ge Polen en försvarsgaranti. Den 1 september 1939 utbröt andra världskriget, då Tyskland invaderade Polen och västmakterna svarade med att förklara krig mot Tyskland.”

Som Robert Harris sade i den trevliga intervjun i Babel, har han länge varit intresserad av överenskommelsen men inte hittat någon historia som skulle få det till en roman eller thriller

Nu efter 20 år fick han en idé. Runt alla toppolitiker och tjänstemän både i den brittiska och tyska förvaltningen som faktiskt funnits, har han skapat en historia om Hugh Legat och Paul Hartmann, båda två lägre tjänstemän i sina respektive lander. De lärde känna varandra och var mycket goda vänner under sina år i Oxford. Nu är Hartmann involverad i motståndsrörelsen och vill få hjälp av Legat att förhindra Chamberlain att skriva på en överenskommelse som han visste att Hitler ändå skulle ignorera. Hartmann ville ha engelsmännens hjälp att sätta käppar i hjulet vilket kunde leda till att armén avsatte Hitler.

Harris vill med denna bok visa på en annan Chamberlain. Han var inte en feg politiker, utan en man som präglad av första världskriget ville undvika ett krig till varje pris. Han gjorde allt som han trodde vara rätt. Men en gentleman med ett handslag man kan lita på har inte en chans mot en manipulativ lögnare som Hitler.

Harris har skrivit en bok där han väl beskriver stämningarna den tiden. Rädslan och klaustrofobin. Och som Jessica Gedin sade kan han göra miljöerna levande.

Men för denna läsare var detta en tråkig läsupplevelse. Harris ligger så när det som faktiskt hände att jag många gånger tänkte att jag hellre läst en bok av en välskrivande historiker än denna roman. Figurerna är ganska platta och det blir inte alls varken spännande eller gripande. Historian om Legat och Hartmann är ganska tunn och får tyvärr aldrig liv.

Jag lade ifrån mig boken med en gäspning. Ja visst jag lärde mig en del, då Harris har gjort mycket gedigen research, men som thriller och eller som roman var detta ett sömnpiller för mig. Denna gång känns det som ett misslyckat äktenskap mellan två genrer.

Det verkar som att skall man läsa Harris är det de tidigare böckerna man skall läsa. Genombrottet Fatherland och böckerna som utspelar sig i det antika Rom. och om du inte läst En officer och en spion rekommenderar jag den varmt!

ATT VANDRA I DRÖMMEN – ANTONIO TABUCCHI: REQUIEM – EN HALLUCINATION

Antonio Tabucchi (1943-2012):
Reqiuem  – en hallucination
”Requiem: uma alucinação”
Utgiven 1991
På svenska 2017
Översättning Hans Berggren
140 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Att läsa Antonio Tabucchis kortroman Requiem är som att falla, att falla in i en dröm. Världen är undanglidande och mystisk, svår att både gripa och begripa. Det draget fanns i den första boken jag läste av honom, den postuma Till Isabel – en mandala, men är ännu starkare här.

En stekhet dag i juli har berättelsens huvudperson stämt möte med en man kl. 12.00. Först tror han att det är kl. 12 på dagen men då mannen inte kommer inser han att det troligen var menat kl. 12 på natten. Den person som han skall träffa är Portugals store författare Fernando Pessoa (1888-1935), författaren till Orons bok, och en av Tabucchis husgudar.

När han inser att han har tolv timmar att slå ihjäl ger sig vår huvudperson ut på en tur runt i det stekheta Lissabon och träffar både levande och döda.  Det är både för honom kända och okända personer. Det är taxichauffören som inte kan några gatunamn men ändå hittar överallt, det är bartendern i baren på Museu Nacional de Arte Antiga som arbetat på Harry´s bar i Paris med att servera exklusiva drinkar till celebriteter, men nu mest får sälja lemonad till muséets besökare, det är läkaren som inte trivdes med sitt arbete och nu försörjer sig på att gå runt och berätta berättelser för folk på gatan, det är kyrkogårdsvaktmästaren som sitter och äter bönsoppa varje dag för det enda hans fru kan laga, det är vännen som på dödsbädden lämnar över en lapp som han inte förstår och nu vill han han reda på vad vännen menade.
Alla har de en historia att berätta eller en insikt som livet givit dem. För de flesta ha det inte gått bra för i livet, det har inte tagit den vändning de hoppats på.

Trots att Lissabon är, antar jag, en myllrande storstad är scenerna ofta tomma på andra individer än berättaren och den han möter. Jag som läsare trampar runt i en ovisshet om vad som är vad samtidigt som min fantasi berikas med bilder skriven på en oerhört vacker och musikalisk prosa. Det är som sagt drömlikt och mycket suggestivt.

När han till slut möter Pessoa och försöker få honom att berätta vad som är sant om hans barndom och inte vad andra skrivit och trott. Han vill ha ett ärligt svar. Då svarar Pessoa:
”Hör här, ni skall veta att jag inte är ärlig i den mening ni ger ordet. Min känsla uppstår genom den sanna fiktionen och jag betraktar den sortens ärlighet som en form av fattigdom, den suveräna sanningen har alltid varit att låtsas, det har alltid varit min övertygelse” (sid 119–120).
Dessa ord kan ses som ett credo över denna ljuvliga lilla roman.

Hans Berggren, en av våra mest meriterade översättare från portugisiska och engelska, har fört över Tabucchis portugisiska till en mycket njutbar svenska. Ja du läste rätt. Italienaren Tabucchi skrev denna bok på portugisiska som en hyllning till det landet som han i bodde under många år vars kultur han älskade djupt.
Även om Tabucchis Portugal säkerligen har lite att göra med det verkliga Portugal har jag genomläsningen av hans två böcker en oerhört stor lust att boka biljett på nästa plan till Lissabon, en stad som framstår i ett vackert melankoliskt skimmer

Detta är som sagt min andra Tabucchi, också den utgiven av fina Nilsson förlag. Boken är på 120 sidor plus ett efterord där Tabucchi beskriven lite om hur det kom sig att boken kom till och varför han skrev på den portugisiska.
Om du inte läst honom är kan jag inte annat än att hoppas du unnar dig att läsa denna underbara bok. Den är så kort så jag kommer återvända till den.
Be mig inte förklara vad den handlar om, det har jag egentligen ingen aning om men ”Känslor uppstår genom den sanna fiktionen” som Pessoa säger i boken.

Om inte Tabucchi avlidit i cancer 2012 var det många som trodde han skulle fått Nobelpriset i litteratur. För denna fick han italienska Pen-priset och nominerades till International Man Booker Award. Men tro inte att det är svår pretentiös litteratur. Långt ifrån. Det finns en sinnlig berättarglädje som gör att detta inte blir det sista jag läser an denna lysande författare.

 

VINNARE AV PRIX DU LIVRE EUROPÉEN 2011 – MAXIM LEO: RÖD KÄRLEK – EN ÖSTTYSK FAMILJEHISTORIA

Maxim Leo (1970-)
Röd kärlek – en östtysk familjehistoria
”Haltet euer Herz bereit”
Övers: Nina Katarina Karlsson
285 sidor
Historiska Media

Efter avslutad läsning av David Youngs utmärkta Stasi Child släppte inte DDR, detta märkliga land nära i tid men ändå mycket långt borta, sitt grepp om min fantasi. Från bokhyllan plockade jag ned Maxim Leos prisbelönta bok Röd Kärlek, inhandlad på bokrean för två år sedan.

Maxim Leo föddes i det som var Östtyskland 1970. I dag bor han i fortfarande i Berlin, nära där han är uppvuxen, men det landet som han är föddes i finns inte längre. Det är försvunnet som en hägring. Jag minns från min läsning av Jan Mosanders fina bok om Berlin hur östtyska högt uppsatta diplomater på väg till viktiga konferenser vaknade upp och upptäckte att under en natt hade deras land försvunnit.

Maxim Leo har skrivit en berättelse om detta land men inte utifrån de stora händelserna utan utifrån tre generationer av sin egen familj.

Gerhard Leo, fänrik i franska armén 1943

Han farfar Gerhard var av judisk bakgrund och fick som barn fly till Frankrike Han arbetade i den franska motståndsrörelsen under kriget. Gerhard återvände efter kriget och vara med att bygga upp DDR. Han blev en framstående journalist och makthavare i DDR. Men Leo upptäcker att där finns en hel del hemligheter begravna.

Hans dotter Annette (Anne), Maxims mor, arbetade först som journalist och efter murens fall som historiker. Anne var en regimtrogen men ändå mycket kritisk partimedlem som älskade sitt DDR. För henne var paritet allt. Enskilda partimedlem kunde ha fel, men partiet hade rätt. Därför blev det svårt för henne att när hon som intellektuell ville kritisera partiet, med syfte att förbättra det, ansågs som en förrädare.

Anette Leo

Leo skriver att partiet var så rädda för de kritiska rösterna att de inte vågade lyssna på dem även om deras kritik inte hade annat mål än att anpassa partiet efter den verklighet landet befann sig i. Något som ökade på motståndet.

Annes man Wolf var till skillnad mot Anette en rebell. Hans far, Werner var trogen nazist som sedan blev rättrogen kommunist. Wolf var på ständig kollisionskurs med honom. Werner lämnade tidigt familjen. Wolf hade inte mycket kontakt med honom för att till slut byta den helt. Därför får vi redan på mycket mer om Maxims familj på mödernet.

Det fanns även en annan

Wolf Leo

dimension. Annes familj var högborgerlig och umgicks med framstående intellektuella och konstnärer. Wolfs far var arbetarklass som till slut blev lärare. Wolf arbetade som formgivare och senare som konstnär, relativt framgångsrik, men var ändå en katt bland hermelinerna.

Leo skriver att hans familj var ett Östtyskland i miniatyr. De politiska diskussionerna var högljudda och ledde ofta till konflikter, avstånd och brott i relationerna.

Det är lätt för oss historiskt okunniga att sitta och undra hur en stat och en hård diktatur som DDR kunde uppstå. Leo gör det mycket mer begripligt. Han beskriver DDR som ett svar både för hans farfar och morfars drömmar. Att bygga en anti-fascistisk stad, som ett sätt att göra upp och glömma det förflutna. Det var bara framtiden som räknades. ”Ny tro för gammalt lidande var dealen för grundandet av DDR” (sid 190).

Detta gällde för Gerhard och Walter. Wolf och Anne såg däremot hur diskrepansen mellan dröm och verklighet blev större. För Maxims generation fanns bara de tomma gesterna kvar och till slut gick luften ur.

Leos bok är en ömsint skildring av ett liv i ett land som inte finns längre. Allt var självfallet inte av ondo, där fanns en vardag med mycket glädje. Och när muren föll var det inte okomplicerad att anpassa sig till ett nytt liv. Det visade sig vara mycket svårare för Wolf, den regimkritiske, än för Anne att anpassa sig.
För Maxim var det inga problem. Det var som om det östtyska rann av honom och så blev han tysk.

Maxim Leo blandar skickligt det personliga och det politiska i en mitt tycke en lättläst, mycket välskriven och underbar bok som jag inte kunde sluta läsa när jag väl börjat. Jag rekommenderar den mycket varmt.

Till Leos stora förvåning var det många som kände igen sig i hans liv trots han särpräglade familjs historia. För er som förstår lite tyska kan ni höra honom prata om sin bok i detta lilla klipp:
https://www.youtube.com/watch?v=_AjYVZ00xGQ

THE CWA ENDEAVOUR HISTORICAL DAGGER 2016 – DAVID YOUNG: STASI CHILD

David Young (1958-):
Stasi Child
Utgiven 2015
400 sidor
Twenty7 Books

Stasi Child är David Youngs hyllade debut och den första i en serie av böcker om Oberleutnant Karin Müller i Der Volkspolizei (Folkets polis) i forna Östtyskland. För den vann Young det mycket prestigefulla THE CWA ENDEAVOUR HISTORICAL DAGGER.

Berlin mitten av 70-talet. En flicka hittas sexuellt utnyttjad och mördad invid Berlin-muren eller den antifascistiska skyddsmuren som den också kallades. Detta är ett polisärende men Karin blir förvånad när en höjdare från Stasi, Oberstleutnant Klaus Jäger, dyker upp och har intresse för fallet. Den offentliga bilden är att den unga kvinnan flytt från Väst till öst. Müller och hennes assistent Tilsner uppmanas att ta fram bevis som stödjer detta. Müller, som är mycket stolt över det östtyska samhället, ser dock att detta är en mycket osannolik förklaring. Det visar sig att Jäger har en egen agenda. Han vill att de skall ta fram vad som egentligen hänt även om det går tvärs emot den officiella förklaringen. Och att ta fram den korrekta sanningen kan vara förenat med mycket stor fara. Framförallt när fallet har konsekvenser för personer högt upp i hierarkin.

Müller och hennes assistent Tilsner blir oroliga och undrar över Jägers agenda men vågar inte gå emot honom. Och Müller vill komma åt den som utfört det hemska dådet. Frågan är dock, hur skall de få reda på sanningen i ett system där sanningen är förenad med livsfara? Där du inte kan lita på någon. Kan Müller lita på Jäger? Kan hon lita på Tilsner som har kläder och klockor som en enkel polis knappast kan unna sig?

Samtidigt får vi följa tre unga människor, 14 år, som är inspärrade på en ”korrigeringsanstalt” på Rügen. De arbetar med att snickra möbler under slavlika förhållanden. Och en av dem är har en plan på hur de kan fly.

Det är inte tu tal om detta är en imponerande debut. Även om slutet kanske är lite osannolikt har  Müller skickligt vävt ihop trådarna. Den stora fascinationen är skildringen av livet i den diktatur där Young uppenbarligen gjort mycket bra research. Stoltheten över sitt land jämfört med det tomma kapitalistiska väst. Samtidigt paranoian, vem kan du lita på när alla kan vara informatörer. Alla ni som sett Weissensee eller Deutschland 83 kommer känna igen sig.

Romanfigurerna är vältecknade och det är en spännande bok. Ni som tycker om att läsa välskrivna spionthrillers behöver inte tveka. Jag kommer fortsätta läsa om Karin Müllers äventyr.

Young har efter denna bok skrivit två till, Stasi Wolf och A darker state.

https://www.adlibris.com/se/bok/stasi-child-9781785770463

 

EN FEMINISTISK KLASSIKER – MARGARET DRABBLE: THE MILLSTONE

Margaret Drabble (1939-)
The Millstone
Utgiven 1965
160 sidor
Penguin

I julklapp 1981 fick jag av min anglofila moster Ann-Sofie, som visste att jag delade hennes böjelse, tre romaner av Margaret Drabble. De har stått olästa sedan dess. Trodde jag, som brukar ha ett hästminne för alla böcker jag läst! Döm om min förvåning när upptäckte att jag läste the The Millstone (Kvarnstenen) redan i januari 1982. Genast framstod jag i en lite mindre otacksam dager! De andra två är dock fortfarande olästa.

Min kommentar på sista sidan var ett kort och koncist ”Bra”.

Nu frågar jag mig hur mycket jag egentligen tog in av romanen som den unga pojkspoling jag var då? En roman om moderskap som anses vara en feministisk klassiker i Storbritannien.

Det är nu ett par veckor sedan jag avslutade läsningen. Det blev inte att jag satte mig och skrev i anslutning som jag brukar. Annat har kommit emellan och minnet är inte lika skarpt. Ni må förlåta mig denna synd.

När det var klart att i vår bokcirkel föll på Kvarnstenen plockade jag fram romanen för att titta lite i den. Jag fastnade direkt. En roman från 60-talet om en ung kvinna som när hon har sex första gången, mer för att fått det gjort än av attraktion, med en ung radiopresentatör i umgängeskretsen, blir gravid och bestämmer sig för att behålla barnet. Hur kunde den fånga mig så? För det gjorde den.

“My career has always been marked by a strange mixture of confidence and cowardice: almost, one might say, made by it. Take, for instance, the first time I tried spending a night with a man in a hotel. I was nineteen at the time, an age appropriate for such adventures, and needless to say I was not married. I am still not married, a fact of some significance, but more of that later. The name of the boy, if I remember rightly, was Hamish. I do remember rightly. I really must try not to be deprecating. Confidence, not cowardice, is the part of myself which I admire, after”

Så inleds romanen. På en gång fångades jag av Drabbles språk och hennes intelligens. Det är en resa tillbaka i tiden till 60-talet då unga människor inte visste mycket om sex och hade ännu mindre erfarenhet. The Millstone fick mig att tänka On Chesil Beach av Ian MacEwan som skildrar hur okunskapen hos det ogifta unga paret förstår inte bara bröllopsnatten utan påverkar hela deras liv. Länk till min recension.

Rosamund Stacey, bokens huvudperson är verkligen ”strange mixture of confidence and cowardice”. Hennes föräldrar är akademiker som bor utomlands. Hon bor i deras fina lägenhet i centrala London och är framgångsrik forskarstudent i engelsk litteratur. Samtidigt är hon mycket rädd för att ta plats, att någon skall behöva ta hänsyn till eller hjälpa henne.

När Rosamund blir gravid så går hon mot strömmen och bestämmer sig, mot tidens konventioner, för att behålla barnet. Men det är knappast ett aktivt val. Det mer bara blir så.

Det är en roman där det egentligen inte händer så mycket utåt. För det mesta är vi Rosamunds huvud, men hennes utveckling och väg till ökad självförståelse och social medvetenhet är både gripande och spännande att följa. Dessutom är Drabble en rolig författare.

Kvarnstenen är en kort roman som är präglad av sin tid, ett tidsdokument. Men den lever som sagt i kraften av sin intelligens och humor. Den fortsätter att komma ut i nya upplagor och får nya hängivna läsare. Det förstår jag. När jag väl hade börjat läsa den kunde jag som sagt inte sluta, längtade till att åter få krypa upp i läsfåtöljen för att följa hennes berättelse. Och alla sju medlemmarna i bokcirkeln tyckte mycket, ja några väldigt mycket om den. En stark läsrekommendation mao.

Drabble var endast 26 år när hon publicerade denna hennes tredje roman. Redan då var hon en mycket säker författare. I dag är hon en av de mest uppburna namnen i Storbritannien. Jag kommer läsa mer av henne, detta gav mersmak.

Den finns återutgiven på Modernista (och just nu på rea!) för dig som inte vill läsa den i original!

https://www.adlibris.com/se/bok/kvarnstenen-9789176455869

EN LYSANDE BOK OM TYSKLAND – NEIL MACGREGOR: GERMANY – MEMORIES OF A NATION

Neil MacGregor:
Germany – Memories of a nation
Utgiven 2014
624 sidor
Penguin

Låt inte bokens tjocklek avskräcka dig! Typsnittet är stort och den har många och fina illustrationer. För med Germany – Memories of a nation har den mycket begåvade museimannen och konsthistorikern Neil MacGregor skrivit en elegant, kunnig och intelligent bok om det märkliga land som heter Tyskland.

Att den inte finns översatt är mig ytterligare ett exempel på det ointresse vi betraktar det viktigaste landet i Europa med. Efter andra världskriget vände vi naturligtvis blicken åt ett annat håll. Men tyvärr har den anglosaxiska världen hållit oss i sådant grepp att vi missar att hålla oss à jour med det land som historiskt och kulturellt ligger oss närmre. Det är självfallet inte okomplicerat. Som MacGregor skriver finns det ingen historiker som riktigt kunnat förklara hur det kulturellt högtstående Tyskland kunde förvandlas till ett barbariskt helvete under Hitler.

Vad är egentligen Tyskland, var ligger det? Det är inte en helt okomplicerad fråga. För Tyskland har inte ”naturliga” gränser som tex Storbritannien där geografin hjälper till. Sedan har Tyskland inte heller haft en stark centralmakt utan det bestått av över 200 olika furstendömen som både har samarbetat och bekämpat varandra. De har till skillnad från andra länder svårt att bygga monument som hela nationen kan känna samhörighet med. MacGregor nämner bla Fredrik den store. ”A hero in Berlin, a villain in Dresden”.

Andra exempel på svårigheten att fånga var Tyskland är visar det faktum att ett av de viktigaste tyska universiteten under 1300-talet var det i Prag där många hundra år senare en av de största tyskspråkiga författarna Franz Kafka levde. Den store filosofen Immanuel Kant levde hela sitt liv i Königsberg, en viktig tysk stad under 1800-talet som nu är ryska Kaliningrad. MacGregor skriver att tysk idéhistoria inte går att skriva utan inkludera Strasbourg, vars katedral Goethe såg ett av de främsta exemplen på tysk arkitektur.

Vad MacGregor visar in sin mycket stimulerande bok är hur Tyskland under de senaste 600 åren skapats genom gemensamma föreställningar, språket och objekt i vardagen. Här finns intressanta kapitel om Martin Luthers mycket stora betydelse för det tyska språkets enhet och hur det fogade samman landet, om det tyska ölen och korvens betydelse!, skogen som symbol för det tyska, Albrecht Dürers konst, Goethe, Bauhaus m.m. Han skriver självfallet en hel del om de stora trauman i Tysklands under förra seklet med andra världskriget och delningen av landet 1949.

Jag skall inte ge mig på att i denna lilla enkla bloggtext försöka de mig på att beskriva rikedomen i denna mycket lättlästa och spännande bok. Den gavs ut i samband med en utställning på British Museum som MacGregor var chef för då. Till denna serie finns det en podcast. Jag har inte hört hela men det är som en förkortad version av boken där han även intervjuar andra forskare.
Om denna text får dig nyfiken rekommenderar jag att lyssna lite och du kommer få en känsla av vad som väntar dig.
https://www.bbc.co.uk/programmes/b04dwbwz/episodes/downloads

Vad jag har förstått har boken blivit en succé i Tyskland. Tyska professorer får inga poäng på att skriva populärt, det är inte fint att underhålla! Även den tv-serie som den store historikern och tysklandskännaren Sir Christopher Clark, från Australien men verksam i Cambridge, gjort har blivit en succé. Hans tyska är lätt att förstå och den är väl värd att se. Här har ni första avsnittet.

Det är för mig ofattbart att inte ett svenskt förlag givit ut boken. Om du har det minsta intresse för Tyskland och/eller tycker om att läsa välskriven historisk bok tveka inte. Du kommer bli rikligt belönad! Den finns nu även som pocket!

https://www.adlibris.com/se/bok/germany-9780241008331

NOMINERAD TILL INTERNATIONAL MAN BOOKER AWARD 2017 – AMOS OZ: JUDAS

Amos Oz (1939-):
Judas
”HaBesora al pi Jehuda Ish Kariot”
Översatt från Nicholas Langes
engelska översättning av Rose-Marie Nielsen

Utgiven 2014
På svenska 2017
320 sidor
Bonniers

Tänk om det är tvärtom? Tänk om det är Judas, den föraktade svikaren med sina silverpenningar, förrädaren, som är den som vi skall tacka för att kristendomen finns.
Eller tänk om det är så att Shealtiel Abrabanel (en fiktiv person i romanen) hade rätt. Judarna skall inte ha en egen stad som David Ben-Gurion hans vän och senare motståndare, förespråkade och lyckades skapa. Abrabanel som tyckte alla nationsgränser är av ondo och att det finns möjligheter till en fredlig samexistens mellan judar och araber. Abrabanel som sparkades ut ur Judiska världskongressen som en förrädare när han ventilerade sina åsikter.
Amos Oz har skrivit en vacker och vindlande idéroman om det som verkar vara en olöslig konflikt. Det är också en roman om kärlek och åtrå.

Romanen inleds med att den unge Shmuel Ash, en vinddriven existens med astma, krulligt hår, förstorat hjärta och lätt till tårar, lämnas av sin fästmö för en torrboll till hydrolog. Samtidigt går hans far som finansierat han studier i konkurs.
Shmuel håller på med, eller snarare försöker komma igång med, en uppsats om judiska aspekter på Judas, ser sin försörjning försvinna. På en anslagstavla ser att det finns ett arbete hos en äldre man. Arbetet innebär att konversera lärdomsgiganten Gershom Wald. Fri bostad och mat ingår. Ett erbjudande som passar Shmuel som handen i handsken. Schmuel söker och får det. I bostaden finns även den vackra, mystiska och undanglidande Atalia, dotter till Abrabanel, som varit gift med Gershoms son. Sonen mördades i kriget mellan israeler och palestinier.

Romanen utspelar sig till stor del i det huset, som känns nästan som ett hus i en saga. Samtalen mellan Shmuel och Gershom slingar sig fram, parallellt med att Schmuls åtrå och förälskelse i den mystiska och vacka Atalia växer. Det låter inte som en bladvändare, men det är det. Oz lyckas bygga upp en spänning både i resonemangen och i relationerna mellan romanfigurerna som gör det svårt att lägga ifrån sig boken när man avslutat ett av de föredömligt korta kapitlen.

Oz prosa är mycket vacker. Han tecknar ett svunnet Jerusalem från slutet av 50-talet. Karaktärerna är mångfacetterade, udda men fullt trovärdiga. Oz blick på sina karaktärer är fyllda av värme, ömhet och en lättsam humor. De historiska och filosofiska resonemangen mycket intressanta att följa, även för en teologiskt osofistikerad person som jag. Oz kamp för fred i Mellanöstern ligger under och bultar i texten hela tiden.

Judas var nominerad till ett av de stora litterära prisen International Man Booker Award. Det var med i slutomgången, men priset gick till Israels andra stora gigant David Grossman för En häst går in på en bar.
https://www.theguardian.com/books/gallery/2017/apr/21/man-booker-international-prize-2017-the-shortlist-in-pictures

Vi läste boken i min bokcirkel och alla deltagarna som undkommit förkylningar och influensa och dök upp tyckte mycket om boken!
Detta var min första kontakt med Amos Oz. Men inte min sista. Romanen som skall vara hans mästerverk. Berättelse Om Kärlek Och Mörker har länge stått och väntat på mig i hyllan. En dag kommer jag dit. Det ser jag fram emot.
Vem vet Rose-Marie Nielsen kanske snart får dra på sig Nobelpris-klänningen igen!

DEN TREDJE BOKEN OM JOHN REBUS – IAN RANKIN: TOOTH AND NAIL

Ian Rankin (1961-)
Tooth and Nail
Utgiven 1992
304 sidor
Orion

Jag tyckte om de två första böckerna om John Rebus, Ian Rankins bufflige detektiv från Edinburgh, Rankins hemstad.

I Tooth and Nail får Rebus i uppgift att åka till London för att hjälpa till i en utredning av en seriemördare ”Wolfman”. Men det är bara att konstatera att Rankin skulle stannat i Edinburgh. Jag blir förvånad när jag ser att goda betyg på Goodreads och Amazon för för denna läsare fungerade inte denna bok. Visst Rankin kan skriva, även om det finns brister lite här och där. Men det kändes att det inte var hans territorium. London lever inte på samma sätt som hans Edinburgh gjorde.
Det blir inte bättre av att historien aldrig blir riktigt spännande, har en ganska fånig intrig med några sammanträffanden och vändningar som bara är orealistiska och i mitt tycke som sagt lite fåniga.

Jag kommer dock fortsätta läsa om Rebus trots detta lilla bottennapp. Rankins genombrott kom med den femte boken om Rebus The Black Book som han fick en CWA Gold Dagger för. För en massa år sedan läste med stort nöje den nionde boken i serien The hanging garden. Han blir mao bättre med åren!

https://www.adlibris.com/se/bok/tooth-and-nail-9780752883557

Den finns även på svenska. Utgiven av Modernista
https://www.adlibris.com/se/bok/nabbar-och-klor-9789177016403

TREDJE DELEN I NEAPELSVITEN – ELENA FERRANTE: DEN SOM STANNAR, DEN SOM GÅR

Elena Ferrante:
Den som stannar, den som går
”Storia di chi fugge e di chi resta. L’amica geniale volume terzo, ”
Utgiven 2013
På svenska 2017
425 sidor
Norstedts

Det är bara att konstatera att jag antagligen är ganska typisk. En medelålders man som främst läser böcker skrivna av män. Även om det självfallet finns många utmärkta kvinnliga författare, så är det inte tu tal om att marknaden ändå domineras av manliga författare (Se på Nobelpristagarna t.ex). Och att män oftast och kanske helst, medvetet och/eller omedvetet, läser manliga författare. När jag nu gav mig i kast med tredje delen av Ferrantes globala succé insåg jag hur få romaner som behandlar kvinnliga relationer jag läst. Spontant kommer jag att tänka på Claire Messuds mästerliga Kvinnan på övervåningen. Annars är det nog ganska tunt med det.

Det var nu ett tag sedan jag avlutade den andra delen. Som tur är så finns det en personförteckning i början av varje bok. För det är både en roman om vännerna Elena och Lina och en roman som en stadsdel i Neapel. Det är många öden att hålla reda på.
Jag var mycket förtjust i de båda första delarna, även om det fanns en svacka i del 2. Hur skulle det bli i den tredje?
Nu är de ungdomen över och de börjar på allvar etablera sig i vuxenlivet. Elena avancerar socialt upp i överklassen medan Lila arbetat på en fabrik och hamnar mitt i det politiska och mycket våldsamma tumultet under 70-talet i Italien. Något som jag är gammal nog för att ha vaga minnen av.

Romansviten har ridit på en global framgångsvåg. Jag såg fram mot att läsa boken men efter ett tag började intresset falna. Jag saknade en spänning, ett driv i handlingen och Ferrantes prosa är ibland lite platt. Jag var nästa på väg att ge upp när hon efter hundra sidor börja beskriva den politiska kampen mellan komminister och fascister och hur det påverkar samhället och de två vännerna. Då kom glöden och energin i texten och de resterande 300 sidorna flyter på med allt ökande spänning även om det finns små svackor för denna läsare.

Jag kände mig efter ett tag lite irriterad på huvudpersonerna och deras kontinuerliga kamp där de närmar sig varandra för att senare fjärma sig, ibland under lång tid. Jag började kanske tröttna på dem.
När jag sade den till en mig närstående person, som är en stor fan av Ferrante fick jag en blick som närmast kan liknas vid en idiotförklaring… ”Ni män förstår ingenting…” ..
För mig är den stora behållningen är dock trots allt detta att jag som man från insidan se de krav på anpassning, underkastelse, frånvaron av vissa valmöjligheter och i vissa fall våld som en kvinna av idag måste leva med. Det som gällde i Italien under 70-talet finns även här även om den kan se annorlunda ut från utsidan. Och det är stundtals ingen ”rolig” läsning. Elena och Lina kämpar var för sig på väldigt olika sätt för att få leva de liv de vill leva.

Till slut, under stigande spänning, avslutar Ferrante romanen på topp vilket gör att jag måste läsa vidare. Efter närmare 1000 sidor med dessa kvinnor vill jag jag trots allt veta vet hur det går för dem.  Det är en stark berättelse, inget snack om det. Dessutom får Du en mycket intressant inblick i Italiens nutidshistoria från olika delar av samhället.

Jag har sagt det tidigare. Att läsa Ferrante är som att se en välgjord serie på HBO. Den är som gjord för att filmas Och nu är det på gång. Det börja komma utmärkta tv-serier från Italien (tex 1992 eller Suburra) så det är något att se fram emot!

EN MYCKET IMPONERANDE DEBUT – ALAN PARKS: BLOODY JANUARY

Alan Parks:

Bloody January
Utgiven 2017
320 sidor
Canongate

Detta är Alan Parks debutroman. Boken skapade en hel del uppmärksamhet på London Book Fair. Det är inte svårt att förstå. Parks har redan beskrivs som näste Ian Rankin och jämförs med andra kända tartan-noir författare som William McIlvanney.

Bloody January utspelar sig under ett par mörka och hemska dagar i januari 1973 i Glasgow. Harry McCoy, en 30-årig polis med ett trasigt förflutet. Han har ihop det med en narkoman och prostituerad, använder gärna och ofta droger själv och dricker mängder av öl.

Boken inleds med att Harry blir uppkallad till Barlinnie-fängelset i Glasgow. Där träffar han fängelsekunden Howie Nairn som berättar för honom att en flicka som heter ”Lorna någonting” och som jobbar på restaurang Ferrari troligen kommer bli mördad. McCoy tar det inte riktigt på allvar, åker hem och drogar ned sig med sin flickvän. Harry kan dock inte släppa tanken och börjar undersöka. De får reda på när Lorna bör åka till sitt jobb och väntar på en busshållplats. Där hamnar han och kollegan Wattie, som gör sin första dag i Glasgow, i ett skottdrama och finner Lorna mördad av en ung man som sedan skjuter sig själv

De får uppdraget att utreda. Wattie är nybliven polis som ansetts för begåvad för att vara på en liten station på landsorten har blivit om placerad till Glasgow. McCoy tvingas av sin hårdföre chef Murray ta sig an honom.

De har inga ledtrådar att gå på. Det finns inget som binder Korna och gärningsmannen samman. Det visar sig dock snart att Lorna har raggat upp kunder hon serverat och erbjudit sexuella tjänster där bla olika sexuella avarter ingått. Historien tar sedan många vändor som inte skall avslöjas här.

Har man läst ett par deckare så kan man inte säga att detta är en speciellt originell roman. Polisen som lever på gränsen till det lagliga. Polisen som har en osäker nybörjarpartner, polisen som tampas med sina överordnade. Polisen som underdog, som hatar överklassen. Kvinnorna är med ett undantag prostituerade, kopplerskor eller före detta flickvänner. Undantaget en feministisk forskare som skall doktorera på sexhandeln och som McCoy förstås har en liten fling med. Lite malplacerat kanske.

Men det är bara att konstatera att jag är mycket imponerad av denna debut. Det är en resa ned i ett mörkt hårt och skitigt Glasgow på 70 -talet och en riktigt, riktigt, bra noir-deckare. Jag är väldigt känslig för klyschor och schabloner och det undviker han med säker hand.

Stilistisk är det imponerande att Parks redan har en så säker ton. Romanen är mycket dialogdriven men han har också en förmåga att i beskrivande passager måla upp Glasgow underifrån, med allt knark, prostitution, vapenhandel m.m..

När jag hade läst 20 sidor kunde jag inte sluta utan jag slukade boken hel och hållen. Den är välkomponerad, har inga döda punkter utan det finns ett driv i både text och berättelse.

Jag tror Alan Parks är ett namn det kommer pratas mycket om. Och jag läser gärna mer om McCoy, Wattie och Glasgow.

MER FRANSK NOIR!!! – FRÉDÉRIC DARD: HISSEN

FRÉDÉRIC DARD (1921–2000)
Hissen
”Le Monte-charge”
Utgiven 1961
På svenska 2017

Översättning: Fredrik Ekelund
152 sidor
Absint Noir

Nyligen läste jag Frédéric Dards Jänkarna som jag tyckte mycket om. (Läs mer om den och Dard här)
Nu sög jag tag i den tunna lila boken Hissen. Och den var ännu ett snäpp vassare!

Vi får följa Albert som återvänder till sitt barndomshem som stått tomt i flera år. Han blir deprimerad av mötet med den tomma lägenheten och minnena av hans sedan flera år avlidna mor. Det är julafton. Albert går ut för att äta. På restaurangen möter han en kvinna som påminner om hans gamla kärlek Anna. Det mötet får oanade konsekvenser. Albert har en stor hemlighet han bär på men hon visar sig ha en lika stor och skrämmande.

Dard är en mycket skicklig författare. Med små enkla och effektiva medel målar han upp romanfigurerna och miljön de befinner sig. Berättelsen utspelar sig under ett dygn. Det är som att stiga in i en tryckkokare. Obehaget kryper in på kroppen direkt och orosmolnen hopar sig. Dard har komprimerat berättelsen så att bara det absolut mest nödvändiga som finns kvar. Den är elegant komponerad och med en oväntad avslutning. Det gick inte att sluta när jag väl börjat. Det riktigt bra noir helt enkelt!

Jag läser inte franska så jag vet inte hur han klingar i original men Fredrik Ekelunds översättning är en njutning att läsa.
Deckarfantaster, missa inte Frédéric Dard. Som tur är har jag en kvar.
Och vi får hoppas att förlaget sätter Ekelund på att översätta fler!

Tack för recensionsexemplaret.

MÄSTERLIGT OM MÄSTERSPIONEN – BEN MACINTYRE: A SPY AMONG FRIENDS: PHILBY AND THE GREAT BETRAYAL

Ben Macintyre (1963-):
A Spy Among Friends: Philby And The Great Betrayal
Utgiven 2014
368 sidor
Bloomsbury Publishing

Kim Philby är den mest omtalade av de spioner som läckte hemligheter till Sovjet. Han var en del av de ökända ”the Cambridge four. (De andra var Guy Burgess, Donald Maclean och Anthony Blunt). Fyra unga män ur överklassen som på 30-talet började spionera. Philby var den som gick längst och som orsakade mest skada.

Kim Philby 1912-1988

En duktig spion måste vara en person som skapar förtroende och som får folk att berätta om saker de egentligen inte borde. Philby var en mästare på detta. Han var en enastående charmör som hur lätt som helst fick vänner och beundrare. Han hade hela den engelska överklassen lätthet och självklarhet i mötet med sin omvärld.
Philby gjorde en enastående karriär fram till han avslöjades 1963 och flydde från sin dåvarande stationeringsort Beirut för att avsluta sitt liv olycklig i Moskva. Philby svek många människor och orsakade oerhört många människors död. Han gjorde att det spionage som MI6 ägnade sig åt i princip var helt meningslöst.
Avslöjandet av att det funnits en sovjetisk spion högt upp i MI6 som dessutom varit verksam i USA under många år, skapade en förtroendekris och ett tillstånd av förlamning som tog lång tid att komma över.
I USA  startade CIA av jakt ” på mullvadar” som höll på att bryta ned hela dess verksamhet.

Nicholas Elliott (1916-1994)

Om dessa spioner och ffa Philly har det skrivits hyllmeter. Det är ett trauma i Storbritannien. Hur en av ”de våra” kunde svika oss. Ben Macintyre är en engelsk journalist och historiker verksam på The Times och författare till ett antal böcker om spioneri.
Det är bara att konstatera att det är en mästerlig bok. Hans skriver oerhört väl och spännande om Philby, hans medmänniskor och kolleger och det klassamhälle som England är.
Fokus ligger på hur han svek sina vänner och framför allt den lysande spionen Nicholas Elliot. De följde varandra i vått och torrt. Elliot ställde alltid upp när Philby hade problem. Hans fru som var psykiskt mycket instabil vilket inte underlättades av Philbys falska livsstil, togs många gånger om hand av Elliot och hans fru oavsett var de befann sig i världen.
Det var Elliott som konfronterade Philby 1963 när de rykten som hade funnits länge om The Third Man visade sig vara sanna. (Vid det laget hade Burgess och Maclean flytt till Sovjet. Blunt avslöjades långt senare.)

Det är en fascinerade värld som Macintyre målar upp. Spionerna, som inte kunde berätta utåt vad de sysslande med, levde i en sluten värld med många briljanta män och några få kvinnor som hela tiden befann sig i den politiska hetluften.
De arbetade oerhört hårt, drack kopiösa mängder alkohol, Philby var hela sitt liv en högfungerande alkoholist, och utbytte förtroenden som de trodde skulle stanna där. Men Philby utnyttjade dem skamlöst. För honom var ”saken” viktigare än alla mänskliga hänsyn. En sann och helt livsfarlig dubbelnatur.

Det är nästan så att jag under läsningen får påminna sig att det inte är en av den bästa spionromanen à la John Le Carré jag läst. När jag väl börjat kunde jag inte sluta. Trots att jag visste hur det skulle gå!

Boken finns även på svenska. Har du det minsta intresse för ämnet, tveka inte en sekund. Du kommer bli oerhört rikligt belönad. En av årets stora läsupplevelser för mig.

https://www.adlibris.com/se/bok/en-spion-bland-vanner-kim-philby—dubbelagent-forradare-och-gata-9789187391439

Ett litet ps. För många år sedan läste en roman av den irländske mästaren John Banville, The Untouchable, som baserades på Anthony Blunts liv. Mycket bra bok det också.
https://www.adlibris.com/se/bok/the-untouchable-9780679767473

EN STIGANDE STJÄRNA PÅ DEN LITTERÄRA HIMLEN – EKA KURNIAWAN: SKÖNHET ÄR ETT SÅR

Eka Kurniawan (1975-)
Skönhet är ett sår
”Cantik Itu Luka”
Utgiven 2002
På svenska 2017
Översättning: Stefan Danerek
530 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

När jag hörde att Nilsson förlag skulle ge ut en indonesisk författare höjde jag på ögonbrynen. Men Eka Kurniawan är en tydligen en stjärna är i stigande. Skönhet är ett sår var nominerad till prestigefyllda International Man Booker Award 2006.

Indonesien är ett land som för mig är i princip okänt. Men det är ett gigantiskt land på många sätt. Jag citerar Wikipedia.
Indonesien består av över 13 000 öar och 33 provinser. Med över 252 miljoner invånare är det världens fjärde folkrikaste land och har världens största muslimska befolkning
.

Jag har läst att de ha en stark muntlig tradition men att antalet erkända författare från regionen inte är stort till antalet. Den enda indonesiska författare jag kände till före Kurniawan är Pramoedya Ananta Toer (1925–2006) som var en ständig nobelpriskandidat fram till sin död.

Eka Kurniawan föddes 1975 i västra Indonesien. Har ett förflutet som journalist. Han skriver romaner noveller, filmmanus, essäer och bloggar. Han är hyllad som den största författaren som kommit efter Toer. Att Kurniawan är sprungen ur muntlig tradition är något som verkligen märks i han sätt att berätta sin historia.
Tre av hans böcker finns översatta till engelska. Skönhet är ett sår blev hans stora internationella genombrott. Det är inte svårt att förstå varför.

På omslaget till romanen citerar förlaget New York Review of Books: ”Kurniawan är på många sätt en litterär arvtagare till Günter Grass, Gabriel Garcia Marquez och Salman Rushdie.” Det är stora ord men jag tycker det finns täckning för det. Skönhet är ett sår är likt några av deras romaner tegelstenar som kopplar stora grepp om det land och den tid boken utspelar sig i. Det är en myllrande berättelse, fylld av karaktärer och utvikningar. Romanen ligger hela tiden nära sagan och myten. Fantastiska och i en normal värld obegripliga saker kan hända och händer.

I den fiktiva staden Halimunda reser sig Dewi Ayu upp ur graven efter att ha varit död i 21 år. Dewi var Halimundas mest berömda prostituerade, känd för sin skönhet. Hon valde att dö efter att först ha fött 3 oerhört vackra döttrar, vars pappor hon inte hade en aning vilka de är.
Döttrarnas skönhet har ställt till det för dem och de har på olika sätt försvunnit ut ur hennes liv. Nu har hon till sin sorg blivit gravid igen och vill ha en riktigt ful dotter. En dotter som inte skulle få de problem som vackra flickor får. Hon fick sin önskan uppfylld:
Hon var till exempel inte säker på att bebisens näsa verkligen var en näsa, eftersom den påminde mer om ett eluttag än de näsor hon sett sedan barnsben: munnen såg mer ut som myntinkastet på en spargris och öronen liknade ett par grythandtag.(sid 26)
Dewi blir så deprimerad att hon vägrar titta på henne när hon fötts. Bestämmer sig dock att ge henne ett namn ”Skönhet”. Därefter dör hon. Nu är hon tillbaka, 21 år senar,e och denna vindlande berättelse drar igång.

Jag skall inte försöka återge mer av handlingen i denna oerhört rika roman. Berättelsen om Dewi Ayus familjs öden och äventyr är på många sätt en underhållande och uppsluppen berättelse fylld av sagans mystik. Det är också en mycket brutal berättelse om Indonesien moderna och mycket blodiga historia. Den holländska kolonialtiden, den japanska ockupation efter andra världskriget, en misslyckad kommunistisk revolution till den nuvarande indonesiska diktaturen.
(Jag skall sent glömma Joshua Oppenheimer skakande dokumentär The Look of Silence om den brutala jakten på kommunister i 60-talets Indonesien)

Eka Kurniawan har skrivit en hela tiden fascinerade underhållande, upprörande, humoristisk släktberättelse med en mörk fond i bakgrunden. Låt dig inte bli avskräckt av att den är på över 500 sidor. Den är lättläst och det finns inte en svacka i hela romanen.
Boken är översatt till en smidig svenska av Stefan Danerek. Är det inte fantastiskt att i ett litet land som Sverige finns det en person som kan översätta direkt från ett för oss mycket ovanligt språk.
Vi får hoppas att denna roman får många läsare.

Tack för recensionsexemplaret!

/Reviderad 200915

 

ZIGIC OCH FERREIRA ÄR TILLBAKA! – EVA DOLAN: EFTER DIN DÖD

dolan_efter_din_dod_omslag_inb_0Eva Dolan
Efter din död
”After you die”
Utgiven 2016
på svenska 2017
399 sidor
Modernista

Efter din död är den tredje fristående deckaren i den utmärkta serien om poliserna Zigic och Ferreira på hatbrottsenheten i Peterborough som Modernista ger ut i fin översättning av Carla Wiberg.

Fallet som utreds denna gång skiljer sig från de förra. Det är ingen gästarbetare och invandrare som råkat illa ut när han eller hon försöker överleva ett liv på botten av  samhället. Nu utspelar sig handlingen i en liten välmående by utanför Peterborough. De mördade är Holly, en egensinnig och stark tonåring som blivit rullstolsbunden efter en klättringsolycka, och hennes frånskilda mor, Dawn. Anledningen till att hatbrottsenheten kopplats in är att Dawn har tidigare blivit hotad och anmält det.
Zigic och Ferreira börjar nysta och trådarna i den lilla byn visar sig spinna en intrikat väv. De riskerar att utredningen skall tas i från dem och kopplas till en vanlig mordutredning vilket de kämpar med näbbar och klor mot. Det blir inte mindre komplicerat när en tonårig pojke, placerad av det sociala hos en av Dawns och Hollys vänner, flyr byn. Han visar sig kunna vara ett viktigt vittne. När Zigic och Ferreira vill få mer information av sin kolleger läggs locket på från högre ort!

Som vanligt har Dolan skrivit en bladvändare med väl beskrivna karaktärer och miljöer. Zigic och Ferreira är två sympatiska huvudpersoner vars öden jag gärna delar. Förutom själva deckarintrigen finns i boken också en diskussion om det svåra ämnet dödshjälp. Men boken skiljer sig från de föregående. Den är mer av ett kammarspel med några få inblandade och inte den bredare duk hon brukar måla fram där samhällsproblemen gestaltas. Då jag är mer förtjust i den typen av deckare uppskattar jag inte Efter din död lika mycket som de tidigare.

Låt dock inte detta avskräcka dig. Dolan är en utmärkt deckarförfattare. Och jag hade nog inte haft denna invändning om jag läst de tidigare två! Det går att läsa denna som en fristående del. Hon bara antyder lite av vad som hänt i det mycket dramatiska slutet av Döda talar inte.

Du kan börja med denna men jag rekommenderar att du följer Zigic och Ferreira från början med boken Lång väg hem. Du kommer inte ångra dig. Nyligen kom den fjärde boken Tell no tales, ut. Den ser jag fram emot.

Tack för recensionsexemplaret.

Här kan du läsa vad jag skrev om Lång väg hem
och  Döda talar inte.

VÄLKOMNA TILL ”BREXIT-LAND” – EVA DOLAN: DÖDA TALAR INTE

 

dolan_doda_talar_inte_omslag_inb

Eva Dolan: Döda talar inte
”Tell no tales”
Utgiven 2014
På svenska 2016
Övers. Carla Wiberg
400 sidor
Modernista

Eva Dolans debut var den hyllade Lång väg hem. Jag läste den med stort nöje. Fast nöje är väl fel ord. Hon skildrar ett England från undersidan likt den svenska filmen Äta söva dö skildrar ett Sverige många av oss inte vill se. Temat i romanen var människohandel. Här kan du läsa vad jag skrev.

Nu har Dolans andra bok Döda talar inte kommit på svenska. Det visar sig att hennes talang inte var en tillfällighet. Hennes romaner utspelar sig i Petersborough som ligger i samma ”shire” som Cambridge. Men där slutar likheterna. Då Cambridge är fullt av välutbildade människor med en internationell utblick är Petersborough en stad präglad av arbetslöshet, låg utbildningsnivå och hög invandring. I Petersborough röstade de för Brexit.

I denna bok träffar vi återigen poliserna Zigic och Ferrara på hatbrottsenheten. De utreder några mycket brutala mord på invandrare. Zigic och Ferrara är själva barn till invandrare. På ytan verkar inget hänga ihop. Det är inte personer som rört sig illegala kretsat ihop men stämmer det?
Vi får samtidigt följa politikern Richard Shotton som jobbar hårt för att etablera sitt nystartade främlingsfientliga parti. Shotton jobbar stenhårt på att de rasitiska elementen i partier skall hålla på mattan. Det är inte svårt att se likheterna mellan Shotton och Nigel Farage.

Dolan målar skickligt upp det England där motsättningarna växer, hon ger kött och blod till de många artiklar jag läst i svenska och engelska medier om utvecklingen i landet, med större klyftor med ökad rasism och främlingsfientlighet. Vreden ligger och pyr under ytan hos Dolan.

Jag vet inte om jag var på dåligt humör när jag klagade över personbeskrivningarna i Lång väg hem. De kan jag inte göra med denna bok. Både person- och miljöbeskrivningarna är välskrivna och levande.
Dolan är definitivt en ”risning star” på deckarhimlen. Återigen har Dolan givit oss en tät och mycket spännande deckare. Alla ni med intresse för det som händer i Brexit-land kommer, tror jag, läsa den med stort utbyte.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200804

EN LYSANDE HISTORISK DECKARE – ROBERT HARRIS: EN OFFICER OCH SPION

En officerRobert Harris (1957-):
En officer och spion
”An officer and a spy”
Utgiven 2014
På svenska 2016
Översättning Svante Skoglund
494 sidor
Bookmark Förlag
Recensionsexemplar

Vinnare av 2014 Walter Scott Award för bästa historiska roman, 2014 CWA Ian Fleming Steel Dagger – Thriller of the Year och 2014 American Library in Paris Book Award

Allt som oftast får jag från de lite mindre förlagen frågor om jag vill läsa något ur deras utgivning. I 99,5 fall av 100 tackar jag nej pga. tidsbrist. Men när det för mig okända förlaget Bookmark erbjöd mig Robert Harris prisbelönta deckare tackade jag spontant ja. Harris är inte okänd för mig. Jag hade läst hans Archangel som jag tyckte var en bra bok.

Robert Harris
Robert Harris är engelsk journalist, född 1957. Harris har arbetat på Observer och BBC. Harris övergav journalistiken för att skriva historiska romaner. Den första Fatherland blev en stor succé. Han har nu skrivit nio romaner. The Ghost ligger bakom Roman Polanski lysande film Spökskrivaren, där Harris var med och skrev manuset.

En Officer och Spion är helt enkelt en magnifik historisk deckare, mycket väl researchad, flyhänt skriven och fint översatt av Svante Skoglund.

Alfred Dreyfuss 1859-1935

Alfred Dreyfuss 1859-1935

1894 arresterade den förmögne judiske officeren Alfred Dreyfuss för spioneri för tyskarna. Underlaget var minst sagt svagt men indicierna pekade åt det hållet. Och han var ju jude från Mulhouse i Alsace som i princip var Tyskland. Det var skäl nog. Dreyfuss dömdes till livstid fängelse på Djävulsön under de mest fasansfulla förhållanden.

Marie-Georges Piquard 1854-1914

Marie-Georges Piquard 1854-1914

Redan två år efter domen förstår överste löjtnant Georges Piquard, romanens huvudperson att Dreyfuss inte är den skyldige. Piquard älskar sin armé men vill att den skall vara rättvis och inte döma en oskyldig. Han börjar undersöka och driva fallet. Konsekvenserna blir mycket stora. Det finns inget intresse från varken militär eller politiker att erkänna sina fel och frige en jude. Det priset är för högt.
Detta leder till en rättsskandal som klyver den franska nationen. Emile Zolas berömda brev och  manifest ”J´Accuse (jag anklagar) var ett försvar för Dreyfuss.
Om detta har Harris skrivit sin roman.

Från första sidan kopplar Harris greppet. Jag var fast, kunde inte sluta läsa. Harris målar skickligt upp ett Frankrike sargat efter det fransk-tyska kriget 1870-1871 fram till tiden efter sekelskiftet. Vi lär lära känna både den militära, poetiska och sociala eliten under La Belle époque.

George Piqard är en bildad person som översätter Dostojevskij, älskar Wagner men samtidigt lite dubiös då han har en affär med en gift kvinna. Fram växer en bild av en högst älskvärd person med en moralisk kompass som för honom långt, men vars bångstyrighet håller på att kosta honom allt.

Vi förflyttas till en intressant period i Europa historia. Tyvärr är det lätt att dra paralleller till vår tid. Fascismens svarta spöke som drar fram över Europa. Antisemitismen, som hela tiden ligger i botten i romanen, har återkommit. De drev som gick då är lika lite baserade på kunskap och fakta som idag. Maktens starka intresse att behålla sin makt till varje pris känner vi också igen.

Som alla goda historiska berättelser sprider den ett ljus över nutiden. Att lyckas med det och dessutom skriva en mycket spännande berättelse med fina personteckningar som är oerhört underhållande är en bedrift. Det gav mer än mersmak. Det gav ett sug efter mer Robert Harris. Han är riktigt berättare.

/Reviderad 201115

EN ROMAN SOM VERKLIGEN INTE BERÖR – INGER ALFVÉN: BERÖR MIG INTE BERÖR MIG

BerorInger Alfvén (1940-):

Berör mig inte, berör mig

Utgiven 2015

318 sidor

Bonniers

Inger Alfvén är en författare som varit med länge med många romaner bakom sig och fått flera utmärkelser. Hennes genombrott var S/y Glädjen från 1979 som filmatiserades. Jag minns det som en bra film.
Alfvén nämns med respekt men nämns inte i sammanhang med en av de stora kvinnliga svenska romanförfattarna i samma generation, bl.a. Kerstin Ekman, Sara Lidman och Birgitta Trotzig.

Berör mig inte, berör mig är hennes senaste alster och kom ut 2015. Den skildrar fyra personer vars livsresa knyts samman i ramens sista del då alla hamnar i Indien.

Det börjar bra. Första avsnittet handlar om Laurence, en Vd för ett stort företag med enorm rikedom och makt. Nu har han gått i pension och hans cancersjuka fru ligger för döden. Laurence som har haft sin framgång som en sköld, krackelerar sakta och obehagliga sanningar kommer krypande ur hans inre.

Efter 20-30 sidor börjar jag ana oråd. Är det inte lite stereotypt, lite klyschigt? Det var dock en helt ok inledning av romanen. Det är med person nummer två, den narcissistiska skådespelar-wannabeen Bea, med ett eventuellt Hollywood-kontrakt, som det började bli riktigt illa. Schablonerna och klyschorna stod som spön i backen. Alfvén skriver sida upp och sida ned och beskriver hur hon tänker och lever. Det blir märkligt syntetiskt. Alfvén beskriver men gestaltar inte, litterärt går det på tomgång.

Nästa kapitel handlar om frånskilda Gunnel som nu går i pension och är övergiven av man familj och liv. Det blev inte bättre. Men ännu värre blev det med avsnittet med Niklas, den strulige unge mannen som hoppat av skolan utvecklat ett dataspel som blivit en succé och nu satt i USA framgångsrik men tom. Han åker till Indien för att meditera och finna sig själv.

Bokens sista kapitel handlar om hur alla dessa individer springer på varandra, hur tusan det nu kan gå till i ett land av Indiens storlek, och det blir någon form av avslut. Jag hade hoppats att det skulle hända något när romanen skulle tvinnas samman, men icke. Det är en synnerligen doftlös skildring av Indien där dessa schabloner till gestalter möts och romanen rinner ut i ett stort jasså.

Romanens titel inbjuder till frågan: Blev du berörd? Tyvärr inte ett jota. Om man finner denna bok om några hundra år kan den vara en bra kartläggning av de våndor och problem några medelklassmänniskor i den del av i-världen som är Sverige bär på.
 Som litteratur är det pratigt, klyschigt och fyllt av schabloner. Den litterära konstruktionen är tydlig. Hon kommer tyvärr inte längre och djupare än i en psykogispalt en tidning eller en längre intervju i en dagstidning.

Detta var en stor besvikelse.

/Reviderad 2011115

AV FÖRFATTAREN TILL SUCCÉN ADAMS ARV – ASTRID ROSENFELD: ELSA

ElsaAstrid Rosenfeld (1977-): Elsa
”Elsa ungeheuer”
Utgiven 2013
På svenska 2016
Översättning: Jörn Lindskog
245 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog

Alla som följer min blogg vet att jag har ett stort intresse för Tyskland och dess litteratur. Min hovleverantör av goda tyska romaner är Bokförlaget Thorén & Lindskog, det fina lilla förlaget med sin bas i Sverige och Berlin. I stort sett allt jag läst av deras utgivning har jag haft stor glädje av.

Nu har Jörn Lindskog översatt Astrid Rosenfelds andra roman, Elsa, den första efter genombrottet med ADAMS ARV som läste jag med stort nöje. Här kan du läsa vad jag skrev om den.

Så här presenterar förlaget boken:
Nu är ELSA här! I centrum för berättelsen står bröderna Lorenz och Karl som växer upp i en by i Bayern, i en gudsförgäten håla där inget händer, men allt förändras när Elsa dyker upp en dag. ELSA är en historia om kärlek, svek och att vara barn. Men det är också en skröna som befolkas av en gammal kvinnotjusare, världens troligtvis äldsta kvinna och en mamma som har förlorat sin gröna mössa.

Jag mailade Jörn och frågade om han ville att jag skulle läsa den. Jag tror inte det är något för dig!, svarade Jörn. Men sade jag, jag tyckte ju om Adams arv! Snäll som Jörn är föll han till föga och skickade boken till mig. Jag får inse att Jörn har ganska bra koll på min smak vid det här laget. Det är bara att konstatera att Elsa inte alls föll mig på läppen.

Rosenfeld är en begåvad berättare, inte tu tal om det. Humorn och berättarglädjen finns kvar från Adams arv, men nu har den gått lite överstyr. Är det en ungdomsskildring, en parodi över konstvärlden, en roman om bli vuxen? Det blir lite av allt men delarna håller inte ihop. Berättelsen kränger än hit och en dit men kommer ingen vart. Personteckningarna är ömsom underfundiga och komiska men saknar djup. Det bränner aldrig till inte ens när hon uppenbarligen vill det.

Det hela blir en i mitt tycke ganska ytlig roman som jag inte kan engagera mig i. Med Adams arv fanns det något viktigt att berätta men jag finner inte det här. Det är en begåvning lite på tomgång. Jag blev helt enkelt aldrig klok på vad hon vill med boken.

Många författare har vittnat om svårigheten att få till sin andra roman. Det är Elsa ett exempel på. Hoppas Rosenfeld lyckas ta till vara på sin uppenbarligen stora begåvning på ett bättre sätt framöver.

Dock, utan Jörn fantastiska arbete skulle den tyska litteraturen vara en ännu större vit fläck i det svenska litterära landskapet. Det skall vi var mycket glada för.

/Reviderad 201115

EN ROMAN OM DMITRIJ SJOSTAKOVITJ – JULIAN BARNES: THE NOISE OF TIME

NoiseJulian Barnes (1946-):
The Noise of Time
Utgiven 2016
192 sidor
Jonathan Cape

När jag läste att Julian Barnes, en författare jag verkligen uppskattar, skrivit en roman om en kompositör jag verkligen uppskattar, beställde jag den omgående och satte genast tänderna i den.
Barnes roman, om det nu är en roman?, utgår från tre händelser, tre traumatiska möten med makten under Sjostakovitj liv. Ett liv som var en berg-och dalbana, ömsom var han förkastad, ömsom hyllad.

Alla tre kapitel börjar med meningen ”All he knew was that this was the worst time”. Utifrån dessa möten berättar Barnes om hur Sjostakovitj brottas med frågor om makt, mod och feghet och frågor om konstens roll i samhället.

Det första avsnittet är mycket starkt. Året är 1936. Sjostakovitj står utanför dörren till sin lägenhet nätterna igenom och väntar på att NKVD skall hämta honom. Han vill inte att barnen skall se det. Hans opera Lady Macbeth från Mtsensk som hade premiär 1934 och gjort succé både i Sovjet och utomlands, har efter att Stalin sett den, i Pravda beskrivits som ”muddle of music”. Det var inte musik för folket utan för borgarklassen. Sjostakovitj ser sina dagar som räknade. Men denna gång har han turen på sin sida och kommer undan.

Andra episoden skildrar en förnedrande propagandaresa till USA där den Sjostakovitj på direkt uppdrag av Stalin representerar Sovjetunion. Sjostakovitj håller ett tal som han självfallet inte skrivit själv och luras till att fördöma Igor Stravinskij, som han anser vara det störste kompositören under 1900.

Det tredje avsnittet utspelar sig när Stalin avlidit och under Chrusjtjovs töväder. Sjostakovitj, nu ansedd som den störste kompositören i landet, lever ett överklassliv med chaufför och datja. Makten gillrar en fälla som leder till att han till slut går med i partiet och förråder allt han innerst inne står för.

Boken berättas nästan bara som en inre monolog. Det finns några scener med dialog men till stor del får vi följa skeendena genom Sjostakovitj tankar. Texten består av korta stycken bland på en sida eller två, men många gånger kortare. Förutom det politiska och musikaliska får vi även inblickar i Sjostakovitj barndom, kärleks- och familjeliv. Han var gift tre gånger.

Jag började läsa boken med stor entusiasm. När jag kommit ca 130 sidor märkte jag att min intresse hade svalnat betydligt. Jag hade svårt att koncentrera mig.
Eftersom jag haft mycket omkring mig och inte fått någon kontinuitet i läsningen började jag läsa om den. Jag njöt. Första avsnittet är mycket skickligt skrivet. Dock, samma sak inträffade och vid sidan 130 i denna korta roman var jag återigen uttråkad. Jag saknade ett driv i berättelsen, en rörelse framåt. På slutet upplevde jag att han malde på och gick lite på tomgång.

Mina kunskaper om Sjostakovitj är inte stora. De få saker jag kunde om kompositören fanns med. Vad var historia och vad var fiktion? Den inre dialogen förstås, men allt det andra?
Jag kan undra varför Barnes skrivit romanen. Hans kärlek till klassisk musik är väl känd. Kan det vara det den kärleken som fick Barnes att ägna sig åt de gedigna studier som boken krävt. Men ändå?

Det är inte första gången som Barnes skriver romanen om verkliga personer. Flauberts papegoja, hans genombrott, är ett exempel. Ett annat är den betydligt mer omfattande Arthur & George, nominerad till Booker-priset, som jag läste med stort nöje i somras. Även om inte den heller riktigt höll hela vägen var det en mycket bra roman.  Är problemet att Barnes inte är ryss? Inte kan beskriva det inifrån som i Arthur & George? Barnes är en mycket engelsk författare med en elegant distans och hög integritet. I The Noise of Time är det som hans ”Englishness” kommer i vägen. Det blir lite hämmat. Det bränner inte till. På riktigt. Sjostakovitj blir inte levande för mig, trots allt.

Barnes är dock en lysande stilist. Han prosa är en njutning att läsa. Det finns många både roliga och djupgående iakttagelser som formuleras nästan som aforismer eller ”one-liners”. Men jag saknade romanen. Det blev för mycket av en historisk essä. Och det var inte det jag ville läsa. Och en besvikelse efter den underbara The Sense of an Ending, belönad med Bookerpriset,

DS

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ 1906-1975

För den musikintresserade finns den hel del att roas av. Ett roligt porträtt av Prokofjev, hans kluvna känslor inför geniet Stravinsky vars musik han älskar men vars moral han anser förkastlig. Och sågningen av dirigenten Artur Toscanini är för lång att citera men mycket rolig att läsa (Sid.82)

Barnes förlitar sig tungt på ett antal böcker, ffa en biografi av Elizabeth Wilson: Shostakovitch: A life remembered. Han skriver själv i sitt efterord: ”..if you haven´t liked mine, then read hers” (sid 184). Jag är tyvärr mer benägen att hålla med än jag egentligen vill erkänna. Det är inte Julian Barnes jag vänder mig till för att läsa om livet under Stalins ok. Då finns det många av mig olästa ryska författare jag skulle vända mig till istället.

Barnes har dock inspirerat mig till att ta fram mina gamla Sjostakovitj cd:s. För dig som inte hört hans gripande musik gå ut på Spotify och lyssna på stråkkvartetterna tex med Borodinkvartetten (Här är en youtubefilm där de spelar den kanske mest berömda kvartetten, den 8:e, vars inledningstoner är D-E-ESS-C–H ,Dimitri Sjostakovitj) eller Fitzwilliamkvartetten, en ensemble som var personliga vänner med honom och den första kvartett som spelade in alla 15 kvartetterna. Eller den 5:e symfonin eller den 10:e. Hans 24 preludier och fugor inspirerade av Bachs Wohltemperierte Klavier är också fin lyssning. Tatiana Nikolayeva eller Alexander Melnikov rekommenderas

Jag avslutar med en liten rolig episod. Våren 1982, långt innan jag börjat lyssna på klassisk musik, studerade jag en termin med Göteborgs Universitet i England, på University of Sussex i Brighton. En eftermiddag var en stråkkvartett på besök. Jag minns ett litet runt rum med studenter som satt på golvet. Själv satt jag vid cellistens fötter. Jag tycket att det lät väl ok. När sedan en av musikerna sade. ”When we played this for Shostkovitch…..” tappade jag hakan. Jag minns inte men det borde varit Fitzwilliamkvartetten jag hade hört.

/Reviderad 201101

 

EN UNDERBAR ROMAN FRÅN IRLAND – JENNIFER JOHNSTON: THE OLD JEST

IMG_0139Jennifer Johnston (1930-)
The Old Jest
Utgiven 1979
150 sidor
Flamingo

Efter att ha läst tre omfattande böcker som utspelar sig under första och andra världskriget (Hertmans, Englund och Aleksijevitj) kände jag, trots annan planering, att det var dags att ta en paus från krig. På måfå ryckte jag en tunn bok i hyllan där den stått och samlat damm sedan 2001. Det var romanen The Old Jest av Jennifer Johnston. Jennifer… vem sade du? Ja det var det jag tänkte när jag fick fyra av hennes romaner för 15 år sedan. Jag hade en viss koll på irländska författare på tiden men Johnston hade jag missat. På omslagen på böckerna fanns det lovordande citat från olika tidningar, det var nog det jag föll för.

Jennifer Johnston
jennifer

Jennifer Johnston föddes 1930 i Dublin och är idag alltså 86 år gammal. Under många år bodde hon i Derry (Londonderry) i Nordirland, men är nu åter bosatt i Dublin. Johnston har en lång verkslista med både romaner och pjäser. 2006 fick hon Irish Pen Award och 2012 Irish Book Awards Lifetime Achievement Award. För The Old Jest fick Johnston Whitbread Literary Award (som numer heter Costa Book Awards) och Yorkshire Post Award.

The Old Jest
The Old Jest kom ut 1979. Jag lyckades med den inte helt undkomma krig och elände. Romanen utspelar sig under några sommardagar 1920 mitt under irländska frihetskriget i en liten fiktiv by i Dublins närhet.

Den föräldralösa Nancy, som fyller 18 år när romanen börjar, har just gått ut skolan. Hon upplever sin sista sommar innan det verkliga livet, som hon tror och längtar efter, skall ta vid. Hon bor skyddat i ett relativt välstånd med sin moster Mary, deras egensinniga hembiträde Bridie och en senil morfar som hela dagarna sitter med kikare och tittar ut genom fönstret och minns boerkriget.

Nancy vet inte vem hennes far är men fantiserar hela tiden om vem det kan bara. Nancy, lite av en solitär, vandrar ofta runt i naturen. Under sina eskapader har hon hittat en hydda som hon gjort till sin. En dag finner hon en man boende i den. En man på flykt. Vem är den mystiske främlingen? Kan det vara hennes far? Deras möte får omfattande konsekvenser för Nancy och drar in henne i den konflikt som plågar landet.

Jag hade ingen aning om vad som skulle möta mig när jag öppnade denna roman. Redan på sidan två förstod jag att jag var i händerna på en strålande stilist. Det var länge sedan jag njöt så av att läsa en roman. Johnston har en tillbakahållen, lyrisk och luftig prosa med en stark känsla för detaljer. Hon har en förmåga att med några få ord få landskapet och människorna att leva. Det är något som ser skenbart enkelt ut som bara en som verkligen kan skriva lyckas med. Johnston har den fina förmågan att på några få sidor få väldigt mycket sagt. Alla hennes böcker verkar vara små tunna saker på 120-150 sidor.

Huvudpersonen Nancy är fint tecknad, denna både brådmogna och mycket naiva 18-åring fylld av alla de tankar som många av oss har när vi skall ut i livet. Hon är både oerhört charmig och ganska odräglig.
Johnston skildrar skickligt en ung kvinna men också en familj och ett land i ett förändringsskede. De sociala och politiska förändringar finns i bakgrunden hela tiden. Romanen blir både ett porträtt av en Nancy och Irland.

Mycket av handlingen berättas i dialogform. Den är så skickligt skriven att jag inte blev ett dugg förvånad när jag förstod att boken filmats. Det finns en klart filmisk kvalité i hennes berättande i kombination med dialogen och spänningen i berättelsen.

Jag är nu glad att jag i min ägo har ytterligare tre böcker av denna underbara författare. Hon är en mycket älskad i sitt hemland, Irlands bästa om man skall tro ingen mindre än Roddy Doyle.

Jag avslutar med ett citat från en artikel av Adrainne Levy i Irish Times om Johnston där hon sammanfattar hennes författarskap och som väl fångar även The Old Jest:

“Johnston is a chronicler of Irish families, and her imaginative preoccupation with family dynamics and relationships has resulted in a body of work that ranges across a century of Irish history. Individual life is often emblematic of national struggles, ranging from the Irish volunteers who fought alongside the British in the battlefields of the first World War, to the recent “Troubles” in Northern Ireland.

Very often in her work the past reshapes the present, and family secrets are shown to be just as damaging as a corrosive political legacy. Johnston’s fiction reminds us of the indeterminacy of the past, and the dangers of idealising any one version of Ireland’s recent history, or our own family history.”

/Reviderad 201101

NOBELPRISET 2015 – SVETLANA ALEKSIJEVITJ: KRIGET HAR INGET KVINNLIGT ANSIKTE

kriget-har-inget-kvinnligt-ansikteSvetlana Aleksijevitj (1948-)
Kriget har inget kvinnligt ansikte
Utgiven 1985
På svenska 2015
Övers: Kajsa Öberg Lindsten
447 sidor
Ersatz

Svetlana Aleksijevitjs bok Kriget har inget kvinnligt ansikte är ett mästerverk som jag blev mycket tagen av.  Det är en magnifik bok, med en mäktig kör av röster som möter oss på boksidorna. Genom dessa röster skildrar hon ett infernaliskt krig från undersidan, lite på samma sätt som Peter Englund, men med en mycket större kör och med bara kvinnliga röster och erfarenheter. Prosan är både enkel och samtidigt subtil.

Aleksijevitj skildrar euforin när kriget börjar, ja euforin. Det fanns en längtan att försvara landet stå upp för kommunismen, Josef Stalin och att offra allt för detta. Trots att både fäder och syskon omkommit så ville många kvinnor ut och kämpa. Endast 17-18 år gamla. Ett djupt fascinerade porträtt av en fanatism som idag påminner om den som finns inom Daesh (IS).

Det är starka, mycket starka sidor. Fyllda av mod, död, sjukdom, elände och ofattbara umbäranden, men ibland även ljusglimtar, humor, hopp och lite kärlek.

Aleksijevitj öppnar på ett lock när hon låter dessa kvinnor berätta historier som inte tidigare berättats. Det är storartat och väl värt ett nobelpris. Kriget har inget kvinnligt ansikte är en mycket lättläst bok som borde sätta  i händerna på alla unga människor att läsa och begrunda i en tid då kriget står närmre än det gjort på många är. Aleksijevitj är författare att storligen beundra och återvända till.

Tack till Ersatz förlag som vågat ge ut henne år efter år! Återigen visar det sig att det de små förlägen som vågar! Stöd dem genom att köpa deras böcker.

/Reviderad 201101

PETER ENGLUND: 1914 STRIDENS SKÖNHET OCH SORG : FÖRSTA VÄRLDSKRIGETS INLEDANDE ÅR I 68 KORTA KAPITEL

1914

Peter Englund (1958-)
1914 Stridens Skönhet Och Sorg : Första Världskrigets Inledande År I 68 Korta Kapitel
Utgiven 2014 (En mindre omfattade version kom ut 2008)
270 Sidor
Natur & Kultur

Helt plötsligt har jag kommit in på första världskriget. Det var inte planerat. Först läste jag Stefan Hertmans Krig och terpentin, 2015 års bok för mig. Sedan, en sen kväll, stegade jag fram till bokhyllan, plockade ned Englunds bok och bläddrade lite i den. Jag kunde inte sluta. Det blev en lång natt under läslampans sken.

Peter Englunds med berömda första världskrigs-serie är nu inne på sin tredje volym. Jag har läst den första som behandlar 2014. För er som inte känner till projektet består det i att istället för att måla med de stora penseldragen, politiskt och militärt, har Englund valt ut 40 personer vars historia han rekonstruerar från dagböcker och annat material. Även om han har romanförfattarens blick så är inget påhittat. Det har Englund hävdat i en intervju.

Vi möter folk från hela Europa och även Australien, allt ifrån kända namn som Franz Kafka, Robert Musil och Oskar Kokoschka till med den menige soldaten, sjuksköterskan och skolflickan. Det finns en övervikt åt bildade personer då dessa skrev de välformulerade dagböcker som Englund citerar ymnigt ur.

Utan att egentligen ha någon handling finns det ju en dramaturgi i den kollektiva psykos som gestaltar sig i början av kriget. Kriget förhärligades, var ett uttryck för din beredskap att kämpa för nationen, att visa vilja och moral. Det gavs en möjlighet att bli en ny människa. I boken finns många exempel på den eufori som spreds genom Europa under det första året.

Det är intressant att läsa hur tyska militären i början av kriget var mycket mån om att följa de regler som fanns för att kriga. Man beslagtog tex inte skepp som inte tillhörde en nation man inte var i krig med. Soldater som omkommit under en bordning av ett fartyg begravdes under hedersbetygelser för att de slagits för sitt land. Ett slags fair-play, som även Hertmans är inne på i sin bok. En moral som även den begravdes under första världskriget.

Från skottet i Sarajevo så gick det inte många veckor tills kriget hade brutit ut helt. Men för det vanliga folket är det mycket som är osäkert. Det finns ingen bra telekommunikation, tidningarna börjar censureras omgående och rykten sprids. Många av ryktena, som Englund visar, osanna. Människor levde i ett oöverblickbart kaos av rykten och rädslor. Detta gällde även de ibland mycket tafatt ledda militära operationerna där bristen på kommunikation gjorde att de sköt på sina landsmän!

I en intervju så liknade Englund sina små avsnitt vid Facebook-uppdateringar. De är inte en så dum jämförelse. Varje avsnitt är ofta på 2-5 sidor. Trots det så lyckas Englund med sin skickliga penna beskriva en individ, förmedla en tidsanda och måla ett landskap. Det är fascinerade och vackert, stundtals oerhört tragiskt och mycket välskrivet.

I denna första del har inte krigets hemska verklighet hunnit komma flertalet, inklusive soldaterna, till kännedom. Än så länge så härskar euforin i många delar av Europa…..

Att Englund är en lysande stilist visste jag redan från Brev från Nollpunkten1914 är en mycket bra bok.
Tyvärr ger det en obehaglig bismak att läsa boken nu när nationalismens, inskränkthetens och intoleransens vindar blåser över Europa. När fascismen åter visar sitt tryne. 1914 känns inte så långt borta helt plötsligt. Med de politiker vi har i idag är freden skörare än på länge. Tänk på Ungern, Polen, ett framtida Sverige med Jimme Åkesson, ett Frankrike med Marine Le Pen i ledande positioner och ett EU söndertrasat av inre konflikter.
De politiker som förde Europa in i ett världskrig var inte mer mindre intelligenta och kunniga än dagens politiker. Det sägs att historien aldrig upprepar sig men den kan säkerligen komma i en ond spiral.

/Reviderad 201101

HORACE I HÖGFORM! – HORACE ENGDAHL: CIGARETTEN EFTERÅT

cigarettenefteråtHorace Engdahl (1948-):
Cigaretten efteråt
Utgiven 2011
150 sidor
Bonniers

Efter avslutad läsning av denna lysande lilla bok har jag undrat hur det kommit sig att jag, som under lång tid beundrat Horace Endahls intellektuella skarpsinne och verbala förmåga, inte läst några av hans böcker. Alltifrån tiden i tv-programmet Röda Rummet, under perioden som ständig sekreterare när han pratade om det årets pristagare fram till dagens radioprogram Allvarligt talat. Kanske har jag varit avskräckt av bilden av den unge Horace som tillsammans de andra superintellektuella pojkarna i gänget kring tidskriften Kris skrev för mig, vad jag minns, helt obegripliga texter. Att det går att lyssna på honom, men att inte att läsa!
Men tiden förändras och så även Horace. I en fin intervju med Eric Schüldt på podcasten 60 minuter så beskriver Horace sin resa från folkhemsk till folkkär. Som han sade, folk har nog vant sig vid mig.
http://www.expressen.se/kultur/podcast/60-minuter/horace-engdahl-gastar-60-minuter/

Cigaretten efteråt är en samling fragment, aforismer, korta texter och essäer i en hiskelig blandning. Men ack så stimulerande och ibland irriterande att läsa. Han prosa är pregnant, ofta med en liten vass udd. Men humorn ligger hela tiden under ytan.

Flera av fragmenten är provocerade, lite stridslystna. Horace går på gränsen för vad han kan. säga utan att få en smäll på käften. Men det är också en melankolisk samling, en man som passerat mitten av sitt liv och ser tillbaka:
”Jag kan inte triumfera på det sätt jag gjorde för tjugo år sedan, inte övertyga, inte trollbinda, inte slå mig fri med samma kraft. Alltmera skulle jag tvingas att acceptera halvheter som jag förr skulle ha avvisat med en fnysning. I jämförelsen med mig själv är jag efter en viss tidpunkt dömd till att komma till korta” (sid 107)

Horace har ju en lätt pompös, nästan aristokratisk framtoning. Han är väl medveten om sin position. Men flera av fragmenten pekar på en längtan bort, att få bli sig själv igen utan den offentliga masken. Det finns en längtan till en gemenskap, både intellektuell och känslomässig. Han tror inte på genikulten om den ensamme tänkaren utan de goda idéerna kommer fram i samtalet och samvaron med människor. Horace är som den danske kritikern Björn Bredal påpekar, i grunden en romantiker.

Horace är en person som många finner lite provocerande i sin konservativa utstrålning. Och även det finns här. Han slår undan benen på eventuella kritiker genom att kalla den delen av boken ”Reaktionära betraktelser”. Och visst kan han ibland kännas som en anakronism, men jag läser ändå dessa små texter med stort nöje även om de ibland känns lite dammiga.

En annan del i boken heter ”Metakritiska fragment” och det är ett lysande avsnitt. En hyllning till kritiken som konstform med utgångspunkt från den franske 1700-tals kritikern Jean-Francois Marmontel som väl bara Horace känner till. En hyllning till kritik inte som bedömningssport utan som ett redskap för att finna sanningen. Han ser kritikern som en entusiast och en älskare.
”Kritiken ger ingen säker kunskap om de litterära verken. De ger någonting annat som är lika värdefullt, nämligen vakenhet och beredskapen att tänka nytt” (sid 85).
Som vanligt visar Horace upp en förkrossande beläsenhet. Men han koketterar inte utan använder det för att få säga det han vill.
Jag som är gammal nog att minnas kritiker som Caj Lundgren, Ruth Halldén, Artur Lundkvist, Bengt Holmqvist m.fl. känner en stor saknad nu när dagstidningarna monterat ned kulturbevakningen.

Dessa två längre partier omringas som sagt av en serie korta texter, aforismer och fragment. Ofta eleganta skarpsinniga, ibland nära kylskåpsmagnetens fyndighet. Min korta favorit är ”Du skall titta på människorna om kring dig och säga dig att deras efterfrågan på din uppgivenhet är mycket begränsad.” (sid 10)

Detta har varit en mycket givande läsning för mig. En bok jag kommer återvända till. Engdahl sätter strålkastarljuset på saker i vårt samhälle och i vårt sätt att umgås med varandra som fått mig att tänka till. Jag har också haft mycket roligt. Horace Engdahl är tro det eller ej en mycket underhållande författare.

/Reviderad 201101

EN BOK FÖR ALLA LITTERATURÄLSKARE – ELIF BATUMAN: DE BESATTA – ÄVENTYR MED RYSKA BÖCKER OCH MÄNNISKORNA SOM LÄSER DEM

besattaElif Batuman (1977-):
De besatta – Äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem.
”The Possessed Adventures with Russian Books and the People Who Read Them”
Utgiven 2010
På svenska 2012
Övers: Eva Johansson
Natur och Kultur

 

Elif Batuman är en ung och strålande begåvad amerikansk skribent född 1977 med turkiskt påbrå. Hon skriver regelbundet i New Yorker. Batuman har redan fått en bunt utmärkelser för sitt skrivande.

De besatta, hennes debut från 2010, är en rolig, stimulerande, spränglärd och fräck hyllning till litteraturen som ett sätt att förstå livet. Med ett schvungfullt språk får hon mig att flera gånger dra på smilbanden, ja tom skratta högt ibland. Samtidigt som jag lär mig en massa.
Boken är en blandning av en självbiografi om åren som doktorand på Stanford, en reseskildring och några nedslag i den ryska litteraturen. Författaren är själv är en av de besatta ffa för Babel och Tolstoj.

Boken består av fem essäer, varav en är delad i tre delar. Den första om Isak Babel är en hysterisk rolig beskrivning av en Babel-konferens i Stanford. (Visste ni att det finns förbindelser mellan Isak Babel och skapare av filmen King-Kong!?)
Efter att ha läst den och essän om mötet med en grupp Tolstoj-forskare på dennes gods, Jasnaja Poljana, i essän ”Vem mördade Tolstoj”, undrade jag stillsamt om det finns en enda normal människa som ägnar sig åt rysk litteratur? Är det bara lätt besatta halvgalningar? Batuman kryddar sin texter med ljuvliga små porträtt av de människor hon möter. (Essän finner du även här http://harpers.org/archive/2009/02/the-murder-of-leo-tolstoy/)

Elif Batuman Foto: Timothy Archibald

Elif Batuman
Foto: Timothy Archibald

Den tredelade essän handlar om en sommar i Samarkand där Batuman tillsammans med två lärare Muzzaffar och Dilorum studerar uzbekiska språket och litteraturen. Förutom att du får med dig en mängd kunskaper om ett helt okänt språkområde så tittar vi in i vardagslivet i okänd del av världen för oss.  Ett liv så annorlunda att jag tänkte på Erik Anderssons underfundiga roman Indialänderna.

I essän ”Ett hus av is” berättar hon om det ispalats som kejsarinnan Anna Ivanova uppförde 1740 och som återuppbyggdes för en kort period 2006.
Med den avslutande essän kommer hon till Dostojevskij en författare som hon inte verkar omfamna lika varmt som Babel och Tolstoj. Men hon drar elegant paralleller mellan Dostojevskijs Onda Andar, fransmannen René Girards mimetiska teori och sitt egna liv på studentkorridorerna i Stanford.

Ett exempel på hur hon skriver har jag hämnat från den essän jag tyckte mest om, den om Isak Babel.
”Andra gången jag läste Babel var på universitetet, på ett seminarium om författar biografier. Jag läste Babels dagbok från 1920 och hela Ryttararmén i ett enda svep en regnig lördag i februari, samtidigt som jag bakade en schwarzwaldtårta. Precis som Babel för eftervärlden förevigade Sovjets misslyckade fälttåg i Polen 1920, förevigade han för mig denna tårtas kulinariska katastrof. När jag tog ut den ur ugnen påminde den mest om en gammal hatt, och efter att jag optimistiskt hade behandlat den med halv falska billig Krischwasser luktade den och såg ut som en gammal hatt indränkt i hostmedicin!” (sid. 35)

Detta är bok till alla bokälskare från en sann bokälskare.
Låt inte det fåniga omslaget skrämma bort dig. Batuman rekommenderas varmt.

/Reviderad 201104

EN MÄSTERLIG BERÄTTELSE OM FÖRSTA VÄRLDSKRIGET – STEFAN HERTMANS: KRIG OCH TERPENTIN

KrigStefan Hertmans (1951-)
Krig och terpentin
”Oorlog en terpentijn”
Utgiven 2013
På svenska 2015
Övers Inger Wikén Bonde
350 sidor
Norstedts
Recensionsexemplar

Vilket otacksamt yrke att vara bokförläggare. Norstedts har givit ut denna underbara bok som bara försvunnit ut i marginalen.

Stefan Hertmans
Stefan Hertmans är så vitt jag förstår ett stort namn i Belgien. Har varit professor i konst, publicerat ett flertal väl renommerade diktsamlingar, pjäser, essäsamlingar och romaner. Krig och terpentin belönades med det stora priset AKO Literatuurprijs och Flämländska kulturpriset. Den är redan översatt till en mängd språk. Den ses redan som en modern klassiker i det flamländska språkområdet.
Läs mer om Stefan Hertmans.

Stefan Hertmans (1951-) Foto: Mirjam Devriendt

Stefan Hertmans (1951-) Foto: Mirjam Devriendt

Romanen
Kort innan Hertmans morfar, Urbain Martain, dör för ca 30 år sedan ger han honom de anteckningar över sitt liv som Urbain skrivit på de senaste åren.
Det tar mycket lång tid innan författaren läser dem. Han tror att anteckningarna som skall skildra morfaderns fasansfulla upplevelser under första världskriget är för känslomässigt krävande. Han behöver tid och ro. När han väl sätter sig finner Hertmans att de sträcker sig under en mycket längre period i morfaderns liv. Anteckningarna blir ett dokument över Flanders historia från slutet av 1800 och 70 år framåt. Och tänker jag också en del av Europas historia.

Boken består av tre delar.
Första delen skildrar en uppväxt i extrem fattigdom. Urbains far är kringresande kyrkmålare. En skicklig sådan och Urbains vilja är att gå i faders spår. Fattigdomen kräver dock att han arbetar och vid 14 års ålder börjar han på ett järngjuteri. Han försöker under protest från fadern lära sig måla men får egentligen aldrig en möjlighet att utveckla det. Urbain anmäler sig till krigstjänstgöring och kallas följaktligen ut när första världskriget börjar.

De fasansfulla skildringarna av kriget utgör boken andra del.

Den tredje delen behandlar Urbains liv när han som förtidspensionär, troligen av de trauman som kriget givit honom ägnar sig åt sitt måleri och att bilda familj. Hermans skriver underbart om konst. Både praktiskt, hur en konstnär gör, och om konsten själv.

Urbains äktenskap är i vissa avseenden lyckligt men där finns också hemligheter som författaren under sin resa i morfaderns liv upptäcker och som han genom att studera morfaderns måleri kan tolka in och få en förståelse för.

Hertmans har kallat detta en roman. Jag läser den inte så, förutom del två som är skriven i första person. Det är mer av en självbiografi och historieskrivning. Vi följer författaren i nutid när han gräver i sin familjs och Flanderns historia. Hertmans är en mycket skicklig författare som likt sin morfar målar fast i ord. Det är vackert, melankoliskt och sinnligt.

Därför kommer tonen i del 2 kommer nästan som en chock. Med ett mer distanserat språk följer vi Urbain i skyttegravarna. Det är bland det starkaste jag läst på mycket länge. Det helvete som första världskriget representerar är ett av mänsklighetens bottennapp.

Peter Englund skriver i sin briljanta essäsamling Brev till Nollpunkten att under första världskriget så krockade två sätt att kriga, ett med rötter 1800-talet där fanns en krigsmannamoral med en grund i något som kan likna fair play, och kriget med hjälp av den moderna teknologin. Generalerna satt och planerade för slagen som de hade kämpat under 1800-talet. De möttes av k-pistar som mejade ned soldater i parti och minut. Det var just detta som mötte de unga belgiska soldaterna. Skildringarna av slagen som Urbain deltog i kommer leva kvar i mitt minne.

När han i tredje delen binder ihop sin familj historia blir jag verkligen berörd under läsning och tacksam för att jag läst denna strålande bok. Den är översatt av Ingrid Wikén Bonde som måste vara en av Sveriges mest meriterade översättare från flamländska. Språket är en njutning att läsa.

Jag har letat efter recensioner av den men inte funnit någon. Tills idag! Lustigt nog skriven av en Enander, dock ingen släkt eller bekant. Crister Enander har skrivit en fin text och han är lika tagen som jag, http://www.hd.se/kultur/2015/12/24/remarkabelt-om-mansklig-vardighet/

Det här är en bok som borde funnit med många av de listorna som tidningarna skriver nu om årets bästa böcker. Tyvärr har den gått många förbi. Hoppas mina och Cristers rader ändrar på det, i alla fall lite!

/Reviderad 201104

 

EN NY STJÄRNA PÅ NOVELLHIMLEN – HASSAN BLASIM: IRAKISK KRISTUS

irakiskHassan Blasim (1973-):
Irakisk Kristus
al-Masih al-‘Iraqi
Översättning
Jonathan Morén
Utgiven 2015
196 sidor
Bonnier Panache

Hassan Blasim är en irakisk filmare och författare som sedan flykten från sitt hemland bor i Finland.
Jag var mycket nyfiken på boken efter alla upphöjda recensioner i Sverige och utomlands. Den har varit på DN:s kritikerlista hela hösten

Förlaget skriver på sin sida: Hassan Blasim är författaren som revolutionerat den arabiska litteraturen – från Finland. 2014 fick han sitt internationella genombrott, då The Independent utnämnde Irakisk Kristus till årets bästa översatta bok. Boken rankades dessutom som ”Book of the Year” i Publisher’s Weekly. Berättelserna i Irakisk Kristus skildrar det infernaliska tillståndet i dagens Irak, och för tankarna till magisk realism, till Kafka och Borges, men också till den arabiska sagotraditionen.

Efter avslutad läsning undrade jag vad jag  läst. Novellerna är korta  och intensiva, fruktansvärt brutala, underhållande och ibland obegripliga. Hur menar han? Varför slutar den på detta viset? tänkte jag om flera av dem.

Blasim skildrar ett land i total upplösning. Fångat i ett irrationellt krig där det är svårt att skilja vän från fiende. Där våldet och förnedringen är vardagsmat. Samtidigt blev jag gripen av en mycket skicklig författare som mitt i all realism med hjälp av sagan och myten kastar omkull vår verklighet. Flera gånger tänkte jag på Garcia Marquez.

Det är en mycket sofistikerad och mångskiftad  berättarkonst. Så vitt jag kan bedöma är Jonathan Moréns översättning lysande.

Om du är nyfiken på arabisk litteratur eller helt enkel bara vill läsa en mycket bra författare, tveka inte.

/Reviderad 201107

ETT KÄRT ÅTERSEENDE – MAARTEN ´T HAART: SLADDBARNET

SladdbarnetMaarten `t Hart (1944-): Sladdbarnet
”De Nakomer”
Utgiven 1996
På svenska 1997
Översättning: Annika Johansson och Ingrid Wikén Bonde
340 sidor
Atlantis förlag

Romaner från det flamländska språkområdet är inte flitigt förekommande i den svenska bokfloden. Jag vet inte om minnet spelar mig ett spratt men jag tror det översattes mer på 70-80 talen. De ständigt nobelpristippade Cees Nooteboom (Holland), som Modernista nu återutger, Hugo Claus (Belgien) Louis Paul Boon (Belgien) och Jan Wolkers, Harry Mulisch och Maarten `t Hart (alla från Holland) är några namn..

Maarten `t Hart är en populär och läst författare med många romaner bakom sig. Han föddes 1944 i Maassluis, en ort vid kusten som ofta bildar en fond till hans böcker. ´t Haart utbildade sig till etolog på Universitetet i Leiden där han arbetade tills han blev författare på heltid.

Hans första bok på svenska, Dödens budbärare, kom 1982. Hans roman Om så hela världen rämnar vann Svenska deckarakademins pris 1994. Vad jag minns var det inte en traditionell deckare utan en mycket välskriven roman där det fanns ett mord i centrum. Men det var länge sedan.
Jag har även läst hans debut Stenar mot en hornuggla någon gång på 90-talet.

Sladdbarnet kom ut på svenska 1997 och har stått i min hylla i många år. Jag vet inte vad som fick mig att plocka ner den men är nu glad över att att ha återknutit kontakten med detta fina författarskap.

Romanen en handlar om Roemer Simon, ett sladdbarn i familjen Minderhout. Vi får följa honom från barndomen fram till slutet av hans liv då hans utsätts för en smutskastningskampanj. Roemer påståtts ha förrått några landsmän under andra världskriget.

Det är en roman i tre delar:
– I första delen 1914-1938 skildras hans barndom i några korta episoder.
– I del två 1940-1944 lever ungkarlen Roemer Simon i en liten stad där han arbetar som apotekare.
– Sista delen som utspelar sig 1994 då han vaknar upp och befinner sig på de anklagades bänk. Helt plötsligt kastas hans liv över ända då händelser i hans förflutna misstolkas av av en ovillig mobb.

Det är onekligen intressant att läsa om det lilla land, som vi vet lite om, men som ligger centralt i Europa och i vår traumatiska 1900-talshistoria. Genom Roemer Simons historia tecknar ´t Haart Holland under 1900-talet. En ljus barndom, som den hårdföra kalvinistiska religionen, som t´Haart ofta kritiserar, slår en skugga över. Ett land i krig med den brännande frågan om var du har din lojalitet. Efter kriget, letandet efter syndabockar, då man vill skriva sig fri från skuld.

Det finns teman i Sladdbarnet som jag känner igen från tidigare böcker. Skildringen av en relation far och son. Hans enorma kärlek till klassisk musik går som en röd tråd i författarskapet. Livet i en liten småstad präglad av hård religiositet, småsinthet och misstänksamhet men också av kärlek och värme. Och till sist kanske det viktigaste: frågan om skuld.

Sladdbarnet är inget mästerverk. Kanske lite okoncentrerad. Vissa episoder kunde kanske strukits eller kortats ned något. Och när han skall få ihop det på slutet är det något krystat, även om det också är gripande.
Jag märker dock att flera dagar efter avslutad läsning lever boken kvar i mig. t’Haart skriver med en sådan lätthet och sådan ömhet. Det finns en andning och musikalitet i hans prosa även när han skriver om svåra saker.
t`Haart levandegör också naturen på ett fint sätt.

Maarten_t_Hart_01

Maarten ´t Hart

Bokförlaget Atlantis har givit ut ett flertal böcker av ´t Haart. Hela 11 stycken.  På nederländska finns det många fler. Han är fortfarande mycket aktiv.
Du hittar inte böcker av honom i bokhandeln utan det får bli bibliotek och antikvariat.

Lycka till!

/Reviderad 201107

EN STOR AMERIKANSK FÖRFATTARE – MARILYNNE ROBINSON: LILA

lila

Marilynne Robinson (1943-)
Lila
Utgiven 2014
På svenska 2015
Översättning; Niclas Nilsson
316 sidor
Weyler förlag
Recensionsexemplar

Marylinne Robinsons namn har under de senaste åren hörts allt oftare och med allt större respekt. Hennes författarskap är inte omfattade för en 72-årig författare. Fyra romaner och några essäsamlingar.

Det första Housekeeping kom 1980. Gilead, som vann Purlitzerpriset, kom 24 år senare, 2004. Därefter har hon skrivit två romaner till. Home (2008) och Lila (2014) som nyligen kom i en ypperlig översättning av Niclas Nilsson.

Hennes tre senaste romaner cirklar kring den fiktiva byn med de bibliska namnet Gilead. Det är ingen trilogi har jag förstått. Det är snarare det att till viss del samma historia berättas ur olika perspektiv och med olika huvudpersoner, men att böckerna samtidigt står fria från varandra.

Lila är en oerhört vacker roman om en liten övergiven flicka som förs bort av en kvinna vid namn Doll.
Doll blir hennes modersgestalt. De lever ett nomadliv på vägarna i det oerhört fattiga Iowa på 20-30 talet. Lila blir senare lämnad ensam. Hon kommer till slut flera år senare Gilead där hon möter den betydligt äldre prästen John Ames, huvudpersonen i romanen Gilead, som hon gifter sig med.

Robinson är en djup troende författare. Religiösa och existentiella frågor genomsyrar romanen. Prästen, självklar i sin tro, möter en kvinnan med försöker förstå hur den värld hon kastat ut sig fungerar. Det är två sökare som från helt olika utgångspunkter möts och försöker närma sig varandra. Det är en mycket ovanlig och fin kärlekshistoria,

Språket är stundtals svindlande vackert. Det flyter långsamt fram över sidorna. Romanen är inte kronologiskt berättat utan vi flyttas fram och tillbaka i tiden. Successivt så lär vi känna denna komplexa kvinnas mycket gripande livshistoria.

Utan att vara svårläst så kräver boken en lugn och långsam läsning för att utvinna de många guldkorn som finns gömda i texten. Det är en roman om kärlek och tillit, ensamhet och övergivenhet, skuld och försoning. I Lila har Robinson skapat enastående kvinnoporträtt.

Marylinne Robinsons författarskap anses var en av de stora i nutida amerikansk litteraturen. Efter att ha läst denna bok börjar jag förstå varför.

/Reviderad 200928

 

NOT MY CUP OF TEA – LOUISE PENNY: ETT FÖRBUD MOT MORD

penny_ett_forbud_mot_mord_omslag_inb_0Louise Penny (1958-):
Ett förbud mot mord
”The Murder Stone / A Rule Against Murder”
Utgiven 2008
På svenska 2015
Översättning:
Charlotte Hjukström
384 sidor
Modernista förlag
Recensionsexemplar

Tack vare förlaget Modernista har jag bekantat mig med flera bra deckare som jag skrivit om. Nu kommer Louise Penny och hennes Ett förbud mot mord som jag sett fram emot att läsa.
Louise Penny är en kanadensisk författare som skrivit en hel svit av deckare om Armand Gamache. Sammanlagt 11 romaner.
Ett förbud mot mord är den fjärde i serien.
Penny har fått massor av bra recensioner och priser genom åren och har en trogen skara av fans. En god vän som läser mängder av deckare rekommenderade henne till mig. Det var med förväntan jag började läsa.
Armand Gamache är med sin fru på hotellet Manoir Bellechasse, i den kanadensiska vildmarken. Avskuret från samhället ligger detta magnifika gamla hotell dit de bättre bemedlade kommer. Bland gästerna finns en familj som har sin årliga återträff. Inget någon i familjen ser fram emot. Mer dysfunktionell familj får du leta efter. En dag hittas en av familjemedlemmarna mördad på ett spektakulärt sätt.
Ett klassiskt upplägg som känns igen från pusseldeckaren. En sluten och avlägsen plats, ett mord som är så märkligt att man inte kan förstå hur det gått till, endast några få potentiella misstänkta, alla lika osannolika, och en begåvad detektiv som till slut listar ut det. Och som under resans gång gräver fram en massa oväntade hemligheter.
Det är en välskriven roman men jag märkte allt eftersom jag läste det att pusseldeckare är inte något för mig. Mer eller mindre uppenbara ledtrådar läggs ut, individernas personligheter och relationer skruvas ett extra varv för att bli, tydliga och vissa fall osannolika.
Eftersom boken är ganska lång så han jag tyvärr tröttna på vägen, trots att hon skriver en bra prosa. Det blev aldrig riktigt spännande för mig, den tillyxade psykologin gjorde att jag inte kunde engagera mig i romanfigurerna.
Tycker du å andra sidan om om pusseldeckare har du säkerligen något att hämta här.

/Reviderad 201107

 

EN BEGÅVAD DECKARDEBUT – GILLY MACMILLAN – BRÄND HIMMEL

Gilly Macmillan:
Bränd himmel
”Burnt Paper Sky”
Utgiven 2014
På svenska 2015
Översättning: Johan Nilsson
464 sidor
Modernista
Recensionsexemplar

När man är krasslig och inte i form, vad kan vara bättre än att stoppa ner näsan i en spännande deckare. Förra helgen tillbringades i sällskap av Gilly Macmillans välskrivna och begåvade debut Bränd Himmel. Det är en riktig bladvändare.

Rachel Jenner är på utflykt i skogen utanför Bristol. Hon är frånskild och är ute på promenad med sitt enda barn, sonen Ben, 8 år. Rachel låter Ben springa före. Det är det sista hon ser av honom. Polisen är snabbt på plats och letandet börjar. Men tiden går och inget händer. En katastrofal presskonferens gör att Rachel blir ifrågasatt. En hetsjakt mot henne på sociala medier tar fart. Det är skrämmande och väl beskrivet. Vad en internet-mobb gör och vilka konsekvenser det får.

Det är en imponerande debut. Vartannat kapitel beskriver Rachel och det helvete hon går igenom. Vart annat kapitel handlar om James Clemo, polisen som ledde utredningen och vars liv har slagits i spillror. Jag avslöjar inga hemligheter utan det står klart redan från början av boken.

Beskrivningen av polisens arbete är inte det som sticker ut. Det känns igen från annan deckarläsning. Det som är bokens styrka är det porträttet av Rachel och de fasor hon lever, hennes ångest, sorg, tankar, ifrågasättande av sitt liv. Det är mycket skickligt och gripande.

Med Macmillan har Modernista nosat fram en begåvad deckartalang. Bränd himmel har goda förutsättningar att bli en succé. Spännande och välskrivet om bland det värsta som kan hända en människa. Får den ett lyckligt slut? Njaa, läs själv får du se!

/Reviderad 201108

VINNARE AV NATIONAL BOOK AWARD 1980 – WILLIAM MAXWELL: HEJ DÅ, VI SES I MORRON

maxwell_hej_da_vi_ses_i_morron_omslag_inbWilliam Maxwell (1908-2000)
Hej då, vi ses i morron
”So Long, See You Tomorrow”
Utgiven 1980
På svenska 1986
Översättning:
Staffan Holmgren
Antal sidor: 144
Modernista
Recensionexemplar

William Maxwell var till för några veckor sedan ett okänt namn för mig. Det var när jag hörde den framstående irländske historiken Roy Foster prata om hans roman The Chateau i det utmärkta radioprogrammet A good read som jag först hörde hans namn (här kan du lyssna på det http://www.bbc.co.uk/programmes/b04ntvv5 )

Modernista återutger nu Maxwells Hej då, Vi ses i morron, en roman som bl.a Michael Ondaatje och Richard Ford höjer till skyarna.

William Maxwell är vad jag nu läst inte känd som författare i USA. Däremot som en både ömsint och hårdhudad redaktör för den legendariska tidskrifter The New Yorker, som varje vecka har med en novell. Många stora namn har Maxwell arbetat med Updike, Salinger, Nabokov, Cheever m.fl. Hans egna, inte så omfattande, författarskap har kommit i skymundan.

Hej då vi ses i morron var det sista han skrev. Den kom ut när Maxwell var 72 år och belönades med National Book Award, det finaste litterära priset i USA. Det en liten roman till omfånget.
Det är en kondenserad berättelse, en blandning av roman och memoarer som ligger nära författarens eget liv. Det är en tragedi i 20-talets Illinois där en otrohetsaffär leder till ett mord. Huvudpersonen själv missar ett tillfälle att hjälpa sin vän som drabbats av katastrofen. Detta följer honom resten av livet. Nu sitter han och ser tillbaka på sitt liv.

William Maxwell (1908-1980) Foto: Brookie Maxwell

William Maxwell (1908-1980) Foto: Brookie Maxwell

Även om det är en tunn bok finns det så mycket i den. Maxwell har slipat denna diamant många gånger. Det är historia om att växa upp på landsbygden, ensamhet, förlust, minne, livsval.
På köpet får vi en levande gestaltning av livet hos arrendebönderna i Lincoln, Illinois.

Detta är inte en bok en ung författare kunnat skriva. Den är resultatet av ett långt liv, en författare som mejslat fram sitt egna skrivande. En tunn bok men med lång effekt.

/Reviderad 201108

VINNARE AV CWA THE DAGGER IN THE LIBRARY – BELINDA BAUER: DET SLUTNA ÖGA

bauer_det_slutna_ogat_omslag_inb_0Belinda Bauer (1962-)
Det slutna ögat  
”The Shut Eye”
Översättning: Leif Janzon
Utgiven 2014
På svenska 2015
Antal sidor: 304
Modernista
Recensionexemplar

Att kalla Belinda Bauer för deckardrottning är inte att ta i. Sedan den hyllade debuten med Mörk jord, som belönades med Crime writers assiociations (Cwa) Gold Dagger för bästa roman har hon skördat stora framgångar. 2013 fick hon Dagger in the library (to the living author who has given the most pleasure to readers). Jag har länge funderat på att läsa henne och fick nu möjlighet när Modernista skickade mig Det slutna ögat.

Redan från första sidan stod det klart att detta är en utmärkt stilist. Här finns litterära kvaliteter som lyfter den över en hel del annat i denna genre. Det var med lust jag fortsatte min läsning. Tyvärr blev jag allt mer tveksam ju mer jag läste.

Historien cirklar kring två försvunna barn. David som försvann för ett par månader sedan och Edie som varit borta i ett år. Det senare olösta fallet har blivit en kvarnsten kring kommissarie Marwels nacke som han inte kan släppa.
Dessa två separata försvinnanden tvinnas samman i en historia som är ganska spretig, med lite fåniga och övernaturliga inslag, och som till slut, för denna läsare, faller samman.

Huvudperson Marwel är förvånansvärt endimensionellt tecknad, även om det tillkommer lite facetter på slutet. Med några av birollerna lyckas hon bättre. Dock allt eftersom berättelsen skruvas åt och skall bli mer spännande kände jag bara att jag blev mer och mer ointresserad av hur det gick. Och det är inte bra.

Att Bauer är en begåvad författare är det inte tu tal om. Men denna gång får hon inte ihop det. Inte för mig.

/Reviderad 201108

EN MYCKET FIN AVSLUTNING – PETER MAY: THE CHESS MEN

chess menPeter May (1951-)
The Chess Men
Utgiven 2013
370 sidor
riverrun

The Chess men är den tredje delen av Mays underbara thrillersvit som utspelar sig på Yttre Hebriderna.

Den första delen Svarthuset blev jag helt betagen av. En mycket spännande historia med djup i personteckningarna och fantastiska miljöbeskrivningar som fick mig att vilja boka nästa flyg till Stornoway. Jag köpte raskt de två efterföljande böckerna. Jag var inte riktigt lika förtjust i andra delen, The Lewis Man, men det kan beror på att jag läste dem för tätt.

Nu har det gått över ett år och jag blev sugen igen. Det är bara att konstatera att det är en mycket fin avslutning som May snickrat till. Det är en fristående berättelse men trådarna löper tillbaka och vissa fall knyter ihop de tre deckarna. Det finns ett bredd och ett djup i hans böcker som jag ofta kan sakna i deckare. Att läsa deckare kan vara som att äta en stor bakelse. Det är gott och smaskigt men en efteråt kan man undra om det gav mer än en sockerkick. Jag känner jag ofta en tomhet efter avslutad läsning. Men inte med Peter May, gestalterna och landskapet lever kvar flera dagar efter avslutad läsning.

I den sista delen är brottet som utreds nästan i bakgrunden. Som en ursäkt för att berätta om dessa människors liv, från barndom till vuxenhet, hur deras livsval får konsekvenser som de inte kunde ana och ställer dem inför svåra val både känslomässigt och moraliskt. Men tro inte att det inte spännande. Det är det,  mycket spännande.

Visst finns det longörer i boken men på hela taget är detta en mycket imponerade prestation i genren. Peter May rekommenderas varmt för er som inte funnit honom än.

Här kan du läsa vad jag skrev om
Svarthuset
The Lewis Man

/Reviderad 201108

VINNARE AV CWA THE DAGGER IN THE LIBRARY – SHARON BOLTON: EN MÖRK OCH FÖRVRIDEN FLOD

bolton_en_mork_och_forvriden_flod_omslag_inbSharon Bolton (1960-) 
En mörk och förvriden flod
”A Dark and Twisted Tide”
Översättning: Lilian & Karl G. Fredriksson
Antal sidor: 
480 sidor
Modernista
Recensionsexemplar

Sharon Bolton ett nytt namn för mig. En mörk och förvriden flod. är den fjärde delen i serien om Lacey Flint.
Lacey har hoppat av karriärstegen efter en traumatisk upplevelse och gått tillbaka till att bli vanlig polis. Hon arbetar nu på flodpolisen på Themsen och bor i en husbåt. Lacey är en hängiven simmare och ger sig ut på simturer i farliga Themsen. Under en av dessa simturer simmar hon på ett lik. Det insvepta liket är stadd i sådan upplösning att de är svårt att identifiera vem det kan vara. Sedan dyker det upp fler lik. Alla har det gemensamt att det är kvinnor från Asien, unga och vackra. Ett komplicerat utredningsarbete påbörjas. Varför är de mördade, varför är de insvepta i linnetyg? Är det människohandel som gått snett? Kvinnor som tvingats till prostitution? Utredningen leder i en värld som de flesta av oss inte vill veta något om.

 

En mörk och förvriden flod är en spännande och välskriven bok vars prosa flyter lugnt fram som själva Themsen. Karaktärsteckningarna är lyckade även om lite av genrens schabloner och förenklingar lyser igenom. Det mest fascinerade med boken är beskrivningen av floden, tidvattnet och den undre värld av gångar och kloaker som binder ihop den med resten av staden.
Fascinerande är också porträtten av människorna som lever på sin husbåtar och deras symbios med vattnet. För mig är det inte Lacey Flint som är huvudpersonen i boken utan Themsen.

Deptford Creek. Där många av hemskheterna utspelar sig...

Deptford Creek. Där många av hemskheterna utspelar sig…

Efter 480 lättlästa sidor kommer vi till en upplösning som i min smak känns lite konstruerad och raffinerad i överkant. Men det var mycket trevliga och kusliga timmar jag tillbringade i hennes sällskap.

/Reviderad 201108