FARTFYLLD ACTION – ANDREW REID: THE HUNTER

Andrew Reid:
The Hunter
Utgiven 2018
352 sidor
Headline Book Publishing

Författaren har sagt om sin debut:
The novel I tried to write was a tight, character-led thriller about a professional bounty hunter finding a dead body instead of the person they were trailing, they are accused of the murder, and the hunt for the real killer begins…

Cameron har ett förflutet inom kampsport där hon varit en ledande figur. Cameron har fått lägga ned sin lysande karriär efter att hennes bror Nate medvetet krockat sin bil med Cameron i passagerarsätet. Cameron klarade sig men Nate är sedan dess försvunnen och har lämnat efter sig många ouppklarade frågor och en stor sorg.

Cameron arbetar nu som ”hunter” Hon hittat försvunna människor. En oerhört klipsk tjej med stora kunskaper inom data och it. Cameron är mycket framgångsrik inom sitt område. Men sin älskade bror har hon aldrig hittat. Nu är hon på väg från Boston till västkusten för att lokalisera en filur som lurat en massa pengar av flera företag.
När hon väl kommer fram visar sig filuren vara mördad. Cameron är på väg att rapportera mordet till 911 då hon plötsligt ser en pistol på golvet, hennes egen. Den har hon inte sett på flera år, den varit inlåst. Men vad gör den här? Hur har den kommit hit? Det måste betyda att Nate är i närheten och vill skicka ett budskap. Historien kan börja.

Jag blev mycket förvånad när jag fann att författaren är engelsman. Förutom att man boken utspelar sig i USA så är den mycket amerikansk i sitt tonfall, språk och tanke. Imponerande att han lyckas med det.

Cameron är en fighter hon ger sig aldrig. Allt handlar om att vinna över motståndare, att vinna över sina svårigheter. Även om jag i början kände en viss tveksamhet över boken, tyckte den var lite banal, blev jag ett tag fångad över de exakta skildringarna av miljöerna och energin i handlingen och dialogen. Det var mycket spännande!

Tyvärr var det för mig så att det som i början var bokens styrka också blev dess svaghet. Hela boken är i stort sett en jakt. Jag tror att över halva boken utspelar sig på ett företags huvudkontor där Cameron och hennes medhjälpare på olika mycket sofistikerade, intelligenta och lagom osannolika sätt lyckas lura och mörda den ena insatsstyrkan efter den andra.

Karaktärerna utvecklades inte och tonläget var detsamma genomgående. Det blev bara mer av det samma. Detta ledde till att jag när det var en fjärdedel kvar mer och mer började skumma texten. Och när man får reda på varför Nate har gjort det han gjort mot sin syster känns förklaringen bara lite fånig.

Jakten slutar med ett långt slagsmål högst upp i huset där de i samma ögonblick som hela byggnaden rasar åker iväg med den helikopter som egentligen tillhörde busarna. Mao en riktig tv-scen.
Jag kom att tänka på alla filmer man sett där man förstår att det är X som är den onde måste trots det genomlida ett slagsmål och/eller biljakt på 20 minuter innan X till slut fångas in eller dödas. Det blev för mig helt enkelt väldigt tråkigt!

Detta är en bok de som vill ha actionfylld lördagsdeckare i bokform. Här finns inget djup men en jävla massa fartfylld explosiv action med en ”Lisbeth Salander-typ” i huvudrollen. Det skulle kunna bli en riktigt bra actionrulle! Men som läsning var det för mig helt enkelt inte tillräckligt bra i längden. Jag blev så uttråkad! Det kan vara att Reid kan blir en mer läsvärd deckarförfattare om en bok eller två men för denna läsare fungerade inte texten.

EN KLASSIKER – LEO TOLSTOJ: ANNA KARENINA

LEO TOLSTOJ 1828-1910
Anna Karenina
Utgiven 1877
Denna nyöversättning kom 2007
Övers: Ulla Roséen
870 sidor
Norstedts

Pusst! Det kanske inte är ett helt politiskt korrekt uttryck vid avslutad läsning av denna koloss. Men det kände jag. 870 sidor! Den största tegelsten jag läst på evigheter. Och kanske den mesta klassikern på många många år. En roman som har en av de mest berömda inledningarna i hela litteraturen. “Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.”

Jag påbörjade läsningen i juli men det har kommit resor, en krävande flytt, andra böcker m.m emellan. Inte att rekommendera. Flera gånger var jag på väg att ge upp. Men ville trots allt inte ge mig halvvägs. Det är jag glad för idag.

Att läsa Anna Karenina var för mig lite som en lång bergsvandring. Det är vackert men också tröttande emellanåt. Det är stimulerande men det finns partier som inte är lika givande, där man travar på. Ibland vet man inte riktigt vart vägen leder. Men väl på toppen, när man ser ut över nejderna, ser skönheten och förstår sammanhanget, då känner man att det var en vandring väl värd att göra!

De flesta bokmalar vet vad Anna Karenina i grunden handlar om så det tänker jag inte nämna (googla om du undrar). Vad jag däremot inte visste var att Annas mycket tragiska historia är knappt hälften av den stora och mångfacetterade romanen.

Anna Karenina visar sig vara en stor familjeroman, om två olika familjer och människor i deras omkrets. En fresk över livet i ett segment i ryska överklassen vid den har tiden. Lika viktig som berättelsen om Anna och Vronskij är den om Levin, som en del skriver är ett porträtt av Tolstoj själv. Levin är vän till Annas bror Stiva. Romanen följer hans andliga resa från djup existentiell olycka till ett andligt uppvaknande och någon form av frid.

Tolstoj är en stor författare inte tu tal om det. Hans skildring av samhället, hans djupa människokännedom, hans milda humor, hans skarpa blick och förmågan att levandegöra romanfigurerna så att de efter alla sidor känns som personer jag träffat i verkliga livet, det visar hans storhet.
Även om romanen består en mängd olika delar finns dock skildringen av den strålande vackra, fascinerande och mycket olyckliga Anna, den fallna Anna, i centrum. Vilket porträtt! Sidorna som skildrar dagarna före det tragiska slutet är det starkaste och mest välskrivna jag läst på länge.
Visst här finns longörer som handlar om politik och jordbruk. Det fanns sidor har och var som jag skummade. Men nu när jag lagt ifrån mig boken är jag både mycket uppfylld av den och mycket glad över ha läst den.

Ett tips om du vill läsa den. Se till att ha god tid på dig så du bara kan sjunka in i denna stora berättelse Du kommer bli rikligt belönad.

ÅTER I STASILAND – DAVID YOUNG: STASI WOLF

David Young (1958-)
Stasi Wolf
Utgiven 2017
416 sidor
Zaffre Publishing

David Young fick ett rejält genombrott med sin debut Stasi Child som vann det fina priser CWA Endeavour Historical Dagger. Jag läste den med stort nöje.

Stasi Wolf är andra boken om Karin Müller som arbetar inom Volkspolizei (Folkets polis). Efter det traumatiska fallet i Stasi Child, är hon omplacerad från mordroteln till en tråkig förort som vanlig polis. Karin lider. Då får hon ett erbjudande hon inte kan tacka nej till om hon skall ha någon framtid inom polisen.

Ett par nyfödda tvillingar har försvunnit i staden Halle-Neustadt. Karin och hennes kollegor får i uppdrag att resa ned och hjälpa dem att utreda det.
Det visar sig snart att deras händer är långt ifrån fria. Nej de hålls i strama tyglar av Stasi som bestämmer vad de kan undersöka och hur. Karin blir alltmer frustrerad. De måste fånga förövaren innan han eller hon slår till igen.

Förutom den starka personteckningen är det som fascinerar denna läsare mest den oerhört initierade skildringen av Östtyskland på mitten av 70-talet. Young har uppenbarligen gjort mycket research.
Halle-Neustadt är en stad som skapas runt kemiindustrin i Leuna och Buna, en steril stad utan gatunamn och där husen heter ”Wohnkomplex” och ett nummer.

Karin vet aldrig vem som är vän eller fiende. Är hennes käre medarbetare Tilsner en Stasi-medarbetare som skall spionera på henne? Och hur kommer det sig att den där snygge läkaren Emil, som hon har fastnat lite för, helt plötsligt får ett arbete i Halle Neustadt i samma veva som Karin.

Halle-Neustadt men en affisch med Erich Honecker, DDR:s generalsekreterare 1971-1989

Förutom tiden runt 1975 är också andra världskriget är också levande i berättelsen.Den innehåller berättelser om hur kvinnor utsattes för olika övergrepp under och efter kriget. Övergrepp som får konsekvenser i mångas liv och även för Karin.

Young skriver en driven säker prosa med bra dialog och miljöskildringar. Stasi Wolf kanske inte var lika spännande som Stasi Child, men på många sätt mer gripande med en berättelse som jag inte kommer glömma. Det är lika mycket en berättelse om Karins egna svåra resa till självkännedom.

Med tanken på succén tv-serier med Weissensee och Deutschland 83 förvånar det mig att inget svenskt förlag lägger rabarber på David Youngs utmärkta böcker.

Stasi Wolf nominerades till ett av de finaste prisen i Storbritannien, Theakston’s Old Peculier Crime Novel of the Year Award.
Han har skrivit vidare om Kain i sin tredje roman A darker state. Den kommer jag definitivt att läsa.

SPIONROMANERNAS SPIONROMAN – JOHN LE CARRÉ: THE SPY WHO CAME IN FROM THE COLD

John Le Carré (1931-)
The spy who came in from the cold
Utgiven 1963
270 sidor
Penguin Modern Classics

“The best spy story I have ever read” citeras ingen mindre än Graham Greene på omslaget till utgåvan på Penguin Modern Classics. För både en klassiker och en banbrytare är John Le Carrés tredje roman The Spy who came in from the cold utgiven 1963.

Alec Guiness som George Smiley

Alec Guiness som George Smiley

Det är tredje romanen där hans mest berömde figur George Smiley finns med. Här dock endast i en liten men mycket viktig roll.
De underbare Alec Guinness är skådespelaren som för evigt fick figuren George Smiley att fastna på näthinnan även om Gary Oldman var mycket bra i Tomas Alfredsons utmärkta film.
De senaste veckorna har jag sett om om tv-serierna Tinker Tailor Soldier Spy (Mullvaden) för tredje och Smiley’s People (Vinnare och förlorare) för andra gången. Båda två är mycket sevärda än idag. Jag håller dock Tinker högst.

Detta gjorde mig sugen att läsa hans klassiker En spion som kom in från kylan som den heter på svenska. Jag hade för mig att jag läst den en gång tidigare vilket visade sig stämma. Det var 14 år sedan och boken hade tydligen inte lämnat något större avtryck. Det var som att läsa en ny bok.
Jag kan förstå varför jag inte mindes den så väl. Detta är inte en bok som du vänder dig till för att få lite spänning även om den är förstås är spännande. Det är en långsam, mångfacetterad och ibland inte helt lättfattlig historia som styrs med säker hand av den då endast 32-årige Le Carré.

Romanen handlar om Alec Leamas som kallas hem efter hela hans nätverk i Berlin utraderats av DDR:s underrättelsetjänst. Leamas är trött på säkerhetstjänsten och vill lämna den världen. Men hans chef, Control, säger att det finns ett sista uppdrag, ett uppdrag som Leamas inte kan motstå.
De har kommit på hur de kan infiltrera DDR:s underrättelsetjänst och komma åt deras chef Mundt, en person som Leamas på djupet hatar.
Leamas tar på sig uppdraget. Det blir ett uppdrag som inte alls går som Leamas tänkt sig.  Det fanns andra agendor än de han visste om. Vem kan Leamas egentligen lita på?

Redan i denna tredje roman är Le Carré en fullfjädrad författare. Han målar upp ett grått 60-tal i skuggan av kalla kriget. Det är en dyster värld. Prosan är återhållen men mättad och elegant. Dialogen exakt. Personteckningarna levande och trovärdiga.

Det som gjorde att denna bok var något nytt i genren var att den inte handlar om det goda väst mot det onda öst. Le Carré ställer sig frågan om hur man kan rättfärdiga underrättelsetjänstens handlingar, svek och lögner även om det är för en god sak. För båda sidorna fanns det, ur deras perspektiv, goda skäl till deras handlingar.
Le Carré ifrågasätter gränserna mellan gott och ont. Han är redan vid denna ålder en illusionslös författare som skriver om hur människan kommer i kläm i dessa system. Le Carré har alltid varit en moralisk författare.

Romanen känns väldigt mycket 60-tal, men den är fortfarande i dessa tider, när demokratin kämpar för sin överlevnad, tyvärr rykande aktuell.

John Le Carré 1964

För Le Carré var romanen det stora genombrottet. Efter den han han skrivit många hyllade romaner. Jag har som tur tur en hel del kvar. Några kritiker har sagt att han är i Nobelprisklass. Oavsett om det stämmer är det en mycket bra och läsvärd författare.

Det finns också en klassisk film med den store Richard Burton i huvudrollen. Den är beställd och jag ser jag mycket fram emot att se den.

https://www.imdb.com/title/tt0059749/

 

____________________________________________________

En kommentar från Ivo Holmqvist som var rolig att läsa:

John le Carré är uppskattad också för annat än sina böcker.

Häromveckan skrev jag om en nyzeeländsk arkitekt som avlidit, John Lewis – min runa om honom finns på familjesidan i Svenska dagbladet i lördags. Jag skickade mina rader till en av mina tidigare kolleger på Aucklands universitet som svarade att han haft en klasskamrat med samma namn på privatskolan King´s College i Auckland. Denne John Lewis avancerade så småningom via Cambridge till att bli lärare på Eton på 1970-talet, sedan rektor för Geelong Grammar School i Australien (som haft både prinsen av Wales och Rupert Murdock bland sina elever) och så rektor för Eton från 1994 till 2002 – under de åren halkade man ner från fjärde till tjugonionde plats i en akademisk rankning för engelska privatskolor.

Hans år som rektor där förmörkades dessutom av en präktig skandal om ett rötägg i kollegiet. En av skolans lärare dömdes till sex års fängelse sedan det kommit fram att han förgripit sig på minst fyrtio manliga elever. I Wikipedia-artikeln om denne John Lewis finns en länk till ett underhållande inlägg i New Statesman från 6 september 1999 av Alexander Chancellor som redan i rubriken klassar Eton som ”A School for brainless, lazy toffs”. Men det fanns ljuspunkter också där, som Chancellor skriver:

”Even in the 1950s, when Eton´s academic ranking was a mystery, I suspect that the teaching there was better than at most other independent schools, if only because it was richer and could pay its teachers more. Some boys worked hard, but there was no great pressure to do so. Those who did were either temperamentally so inclined or inspired by a particular master. I, although lazy, did my best at German because of an exceptional teacher in the subject, David Cornwell (the writer John le Carré).”

Ivo Holmqvist

FASCINERANDE OM MUSIKENS KRAFT – STEPHEN JOHNSON: HOW SHOSTAKOVICH CHANGED MY MIND

Stephen Johnson (1955-)
How Shostakovich Changed My Mind
Utgiven 2018
150 sidor
Notting Hill Editions

Jag är verkligen ingen kännare av Dimitri Sjostakovitj (1906-1975) men har alltid tyckt om det jag har hört av hans musik. Det finns något i hans tonspråk som går in under skinnet. Ett eget och säreget tonfall.
Den oerhört berömda stråkkvartetten no 8 var det första jag hörde. Den har varit en favorit sedan dess. Ett oerhört starkt stycke musik. Det börjar med den berömda slingan D-Ess-C-H, dvs, Dimitri Sjostakovitj.
Sjostakovitj är något så ovanligt som en 1900-tals kompositör som kan fylla konserthus. Han musik är inte alltid lättsmält men gripande på djupet. Han är mest känd för sina 15 symfonier och sina 15 stråkkvartetter.
Jag minns en underbar konsert med Göteborgs symfoniker och den unge David Afkam vid pulten som framförde den populära 10:e symfonin.
Förutom 10:e symfonin så räknas den 4:e och den 5:e, en favorit!, som de starkaste tror jag.

En som verkligen tagit Sjostakovitj till sitt hjärta är den framstående engelske kritikern Stephen Johnson. Johnson har skrivit i en mängd olika tidningar och tidskrifter och gjort mängder av program om musik. Ett exempel är serien Discovering Music på BBC 3.

Nu har det lilla fina essä-förlaget Notting Hill Editions givit ut hans personliga text How Shostakovich Changed My Mind. Som vanligt i en smäcker lite inbunden volym som är en njutning att både hålla i och att läsa.

För ett par år sedan gjorde Johnson ett program om sin stora musikaliska hjälte och hur han hjälpt honom att hantera den bipolaritet som plågat Johnson under hela hans liv. Programmet, som jag inte hört än, gav honom möjlighet att träffa musiker som arbetat med Sjostakovitj. Det var möten som förändrade Johnson i grunden. Han såg musikens kraft. Inte bara för honom själv utan för de musiker som spelade den och publiken som hörde den under stundtals mycket svåra förhållanden.
När de under andra världskriget skulle repetera den 7:e symfonin var musikerna så utsvultna att de endast orkade repetera 15 minuter på första repet. De orkade endast genomföra ett helt rep av denna timmeslånga symfoni före konsert. Trots att publiken var lika utsvulten och genomfrusen som orkestern vara ovationerna i en timma efter att tonerna klingat ut.
Genomgående beskriver Johnson hur Sjostakovitj musik enligt honom inte handlar om ett  ”jag” dvs kompositören utan ett vi, att han omfamnar och omfattar lyssnaren

Boken har tre teman. Det första temat, och det som tar mest plats, är om Sjostakovitj musik och liv,  Ett svårt liv under den sovjetiska terrorn. Lite kände jag igen från Julian Barnes roman The Noise of Time. Som den störste levande kompositören i landet hade han Stalins öga på sig hela tiden.

Johnsons analyser av några av hans kompositioner år mycket intressanta och givande. Det är inget du behöver kunna någon musikteori för att förstå utan ger möjligheter att lyssna på styckena med lite andra öron.
I ett fint parti beskriver han hur han inser att den fjärde symfonin, som verkade helt ostrukturerad, efter ett intensivt lyssnade visade sig bestå av några enkla teman som kompositören vred och vände på och skapade en väldigt tydlig struktur. När Johnson förstod det kände han också hur det speglade hur han tankar löpte, tankar som för utomstående kunde upplevas som ostrukturerade och maniska.

Andra temat är av Johnsons egen livsresa, med mycket mycken smärta, där han slutligen når någon form av försoning med hjälp av musiken och terapi.
Johnsons mamma var en mycket psykiskt instabil kvinna. Johnson beskriver en fantastisk person men också helt opålitlig och oförutsägbar. Som svårt deprimerad tonåring fann han sin tröst i musiken och då ffa Sjostakovitj.

Det tredje temat är kort om hur hjärnan fungerar, vad händer och kan hända när vi lyssnar på musik.

Jag tycker mycket om denna lilla essä. Johnson är mycket kunnig, underhållande stimulerande. Det märks att han en van att prata om svåra saker för en bred publik. Skickligt väver han bokens teman samman. Han är en god skribent och jag hade inte tråkigt en sekund. Alla med ett intresse för klassisk musik kan ha stort utbyte av boken.

På sin hemsida har Johnson länkar till de musikstycken han skriver om i boken
https://www.stephen-johnson.co.uk/shostakovitch-clips/

Länk till radioprogrammet
https://www.bbc.co.uk/programmes/b007g7hp

 

EN MÄSTERLIG BOK – FREDERIC DARD: BÖDELN GRÅTER

FRÉDÉRIC DARD (1921–2000)
Bödeln gråter
”Le bourreau pleure”
Utgiven 1959
På svenska 2017
Översättning: Fredrik Ekelund
200 sidor
Absint Noir

Belönad med Grand prix de littérature policière

Bödeln gråter är den fjärde boken jag läser av Frédéric Dard. Ni som följer min blogg vet att jag är mycket förtjust i hans knivskarpa och samtidigt poetiska skrivna psykologiska små deckare. Dard, som är okänd i Sverige, är en klassiker i sitt hemland Frankrike.

Alla de lovord som jag öst över de tre tidigare böckerna gäller även här! Men Bödeln gråter är ännu bättre!! En mästerlig bok.
Handlingen kan ni läsa kort om på förlagets hemsida.

Mer utsökt precision mejslar Dard ut landskapet och personerna, konstnären Daniel och den mystiska Marianne vars minne och förflutna försvunnit när Daniel körde på henne. Den där krypande känslan av obehag infinner sig direkt. Sakta men säkert skruvar sedan Dard åt tumskruvarna när Daniel, som blivit oerhört förälskad i Marianne, till slut måste ta reda på vem egentligen hon är. Det blir en resa in i mörkrets hjärta.
Som vanligt hos Dard handlar det som en människa som blir besatt och den besattheten har ett pris, ett högt pris.

Kontrasten till en deckare jag avslutade häromdagen kunde inte vara större. Här händer nästan allt under ytan. Romanfigurerna är mångfacetterade och komplexa och berättelsen går på djupet.

Med tanke på att Dard skrev 3-5 böcker om året är jag mycket imponerad över den vackra prosa. Meningarna är som små slipade diamanter. Det är en en sällsam njutning att läsa Dard i Fredrik Ekelunds suveräna översättning.
Låt oss hoppas på fler volymer!

Tack för recensionsexemplaret.

Här kan ni läsa vad jag skrivit om de tre andra böckerna
Jänkarna
Hissen
För att fåglarna dör

EN GIFTIG DECKARE – PETER JAMES: LOVE YOU DEAD

love-you-deadPeter James (1948-)
Love you dead
Utgiven 2016
528 sidor
Pan MacMillan

Förra veckan gjorde vi en kortare resa till England. Jag fick för mig att inte ta med en bok då jag ändå inte skulle hinna läsa något. Det höll inte många dagar. När vi åt frukost på Costas på College Green i Bristol såg jag att de hade en bokhylla för inlämnade böcker. De kostade ett pund och pengarna gick till goda ändamål. Jag plockade upp en bok av Peter James, ett namn jag vagt kände igen. Gick ut på Amazon där den fått mycket höga betyg, men också många riktigt låga.

Efter ett par sidor var jag på väg att dumpa boken, språket var lite platt och psykologin lite tillyxad, men alla lovord från olika tidningar och tidskrifter på bokens insida fick mig att hänga i ett par sidor till. Sedan kunde jag inte sluta!

Peter James är en engelsk deckarförfattare och filmproducent med en mycket lång lista titlar bakom sig. James har fått mängder av utmärkelser för både enskilda böcker och för hela sitt författarskap bla CWA Diamond Dagger 2016 och WH Smith The Best Crime Author of all Time Winner 2015.

Love you dead är nummer 12 i en serie av hittills 14 böcker(!) om Brighton-polisen Roy Grace. Alla har ordet “dead” i titeln. De är storsäljare och översatta till en mängd språk.
Det var inga problem att hoppa in i bok 12. Klokare än så är James. Det finns vissa trådar i boken som jag tror är återkommande, men det var inget som störde.

Love you dead är historien om Jodie Bentley, som för att kompensera för ett vad hon tycker ett mediokert liv och som hämnd på sina föräldrar, drömmer om att bli mycket rik, mycket mycket rik. Och hon gör vad som helst för att komma till det målet. Hon raggar upp äldre stenrika män på nätet som hon gifter sig med för att sedan på mycket grymma och giftiga sätt ta dem av daga.

Det är en mycket fartfylld berättelse som James skrivit. Det märks att han arbetat mycket med film. Det är korta kapitel som hela tiden driver handlingen framåt. James är ingen psykologisk djuping. Här gäller det att spinna ett nät och skapa en spännande berättelse. Och det lyckas han med. James är dessutom mån om att skilda polisarbetet detaljerat.
De som skriv ned boken på Amazon sade att den var helt osannolik. Och visst finns det en del vändningar som är väl konstruerade, men det var inget som störde mig när jag forsade fram genom texten. Herregud vi är ju i underhållningsbranschen!

Jag kan dock ha en viss reservation mot bokens längd. Vem var det som sade att det märktes att böcker blev längre när författare kunde skriva på datorer? Jag har intrycket av att deckare historiskt sett ofta låg på 150-250 sidor. Klassikerna i branschen är ju inte kända för sina tegelstenar. Men idag ser man många deckare på 400-500 sidor. Frågan är om det är till gagn. Denna bok var på 500 sidor och hade kunnat slimmas en del utan att förlora på det.

En parentes och kanske en parallell är att jag under många år arbeta extra som biovaktmästare vid sidan av studier och andra jobb. När jag började i mitten av 80-talet slutade vi arbetsdagen kl 23.10. Femton år senare runt 23.45. Filmerna hade blivit längre, men inte hade de blivit bättre. Eller? Kill your darlings!

Mina reservationer till trots blev jag ordentligt underhållen och kan gott läsa vidare om Roy Graces öden och äventyr.

För dig som föredrar att läsa på svenska finns den utgiven på Massolit förlag
https://www.adlibris.com/se/bok/alska-dig-till-dods-9789176793817

 

ETT FULLÖDIGT PORTRÄTT AV EN FASCINERANDE STAD – GEERT MAK: AMSTERDAM – A BREIF LIFE OF THE CITY


Geert Mak (1946-)
Amsterdam. A brief life of the city

Utgiven 1994
På engelska 1997
Översatt av Philip Blom
330 sidor
Vintage books

Att köpa böcker är ju lika roligt som att läsa dem. Ibland tom roligare. Inte för att jag ofta behöver hitta på en ursäkt för ett inköp, när andan faller på. Men när jag skall ut och resa då bara måste jag hitta något att läsa om resmålet. Många gånger kommer jag dock inte längre till att köpa boken och titta lite i den. Men ingen regel är utan undantag. Och detta var ett undantag.

Inför vårens resa till Amsterdam letade jag efter lämplig lektyr. Insåg att Amsterdam är en stad som jag inte vet mycket om. Inte alls. Det var egentligen bara att där fanns dessa fantastiska konstmuseer som var anledningen till vår resa. När jag fann Amsterdam a brief life of the city slog jag till direkt. Geert Mak var namn kände jag till från en utmärkt tv-serie In Europa  som jag såg delar av när den visades på SVT. I sitt hemland Holland är han högt aktad både som journalist och populärhistoriker. Hans böcker säljer i mycket stora upplagor. Jag tror tyvärr inte att det finns något på svenska vilket jag verkligen beklagar för han är en underhållande och mycket välskrivande skribent. (Hans hemsida)

Jag är ingen historiker och kan inte bedöma verket ur den aspekten. Jag vet att han får kritik av en del fackhistoriker, men detta drabbar ofta populärhistoriker. För oss andra är det bara att konstatera att han ha skrivit en mycket läsvärd och mycket underhållande bok, sprängfylld av kunskap och anekdoter om människor och händelser. Han kan sitt Amsterdam utan och innan.  Mak berättar om hela resan från stadens grundande i början på tusentalet fram till dessa dagar. Fascinerande att läsa om hur man klarar av att bygga en stad där man hela tiden behöver kämpa med vattnet och tidvattnet. Sämre ställen kan man knappast tänka sig.

Amsterdam är en stad som legat lite vid sidan av i Europa. Den har dessutom inte varit som andra städer. I Amsterdam har du inga monument eller berömda sevärdheter. Där fanns nämligen inte en traditionell feodal struktur som ville stoltsera med byggnader och andra monument. Geert Mak beskriver Amsterdam som en stad där det viktigaste var handeln och näringslivet. De vinster som genererades inte skulle användas för att visa upp sig utan till att utveckla fler affärer. Det var inte accepterat att visa upp sin rikedom.
Jag tror också  det var på 1600-talet som man började se till att de fattiga i staden fick stöd för att det inte skulle skapa oro men också för att kunna arbeta.

Amsterdam, skriver Mak, har också varit en stad som kännetecknats av öppenhet för olika ståndpunkter. Diskussionerna, både politiska och religiösa har varit heta och ibland våldsamma, men inte så viktiga att de fick störa handeln. Det är en av anledningarna till öppenheten mot alternativ levnadssätt som bla lett till  dessa coffeshops där du kan köpa roliga saker att röka. Men också till den nedslående öppenhet för prostitution i Amsterdam. Det var inte roligt att se på plats.

Amsterdam var under lång tid en knutpunkt för handeln och staden blev mycket rik. Men efter solsken kommer regn och Mak skildrar också perioder av iskalla vintrar, svår svält och stora motgångar för staden.
En av de saker som etsar sig fast är vad han skriver om hur medgörliga Amsterdamborna var mot nazisterna. Han skriver: “The Germans never posted more than 60 officers in Amsterdam, even at the height of the persecution of the Jews. The rest was done by the Dutch. Of the total number of men deployed in the big raids, about half were ordinary Dutch policemen.” (sid 265). Visst fanns det en stark motståndsröresle  men de som deltog var inte många till antalet. De flesta duckade eller hjälpte till.
(Återigen vill jag passa på att tipsa om dem mästerliga romanen Överfallet av en de stora i holländsk litteratur Harry Mulisch)

Jag skall inte ge mig på att beskriva boken mer. Det är utanför ramen för denna enkla blogg.
Det är bara att konstatera att alla med ett intresse för historia kan ha stort utbyte av denna mycket stimulerande bok som jag, trots flera pauser av olika skäl, inte kunde släppa.
Det är ett fullödigt porträtt av en fascinerande stad som lever lite i skymundan i Europa men samtidigt mitt i strömmen av händelser.
Skall du dessutom åka till den lilla men underbara staden Amsterdam har du en anledning till. Rijksmuseum är bara det värt resan. När jag såg målningarna av Rembrandt i verkligheten förstod jag varför han är en av de största. Hans blick och bildernas lyster fick de flesta andra fantastiska tavlorna jag såg på muséet att hamna lite i skymundan. Rembrandt var själv inte en speciellt rolig filur, men det kan du läsa mer om i denna utmärkta bok.

Den är översatt till engelska av den tyske historikern (!) Philipp Blom. Hans utmärkta bok om österrikiska viner  The Wines of Austria var min guide på min första vinresa i underbara Österrike 1996. Underliga äro Herrens vägar.


Jag tar mig friheten att klippa in denna intressanta kommentar från Ivo Holmqvist, en kommentar som är lätt att missa. Ivo skriver på den utmärkta nättidskriften Dixikon

Ja, Geert Mak är läsvärd.

Du nämner hans europeiska tv-serie. När jag nyss flög från Melbourne till Auckland hade jag hans omfångsrika ”In Europe: Travels Thorugh the Twentieth Century” som fängslande reselektyr men glömde den förargligt nog i fickan i stolen framför. När jag någon dag senare frågade efter den hos hittegodset fanns den inte där. Annat var inte att vänta, den som hittade den fastnade nog redan efter ett par sidor, och behöll den.

Det är en fascinerande genomgång av tider och platser i det europeiska 1900-talet, inte alldeles olikt sådant som Stefan Zweig brukade skriva. Att skaffa den på nytt är dessutom lätt, det finns mängder av bättre begagnade exemplar till salu på nätet.

En tredje lika bra bok av honom är ”The Bridge. A Journey Between Orient and Occident”, om Istanbul. Och han har också rest i John Steinbecks fotspår genom USA, som han skriver om i boken ”In America”.

EN KÄRLEKSFÖRKLARING TILL EN FAR – LEIF ZERN: KADDISH PÅ MOTORCYKEL

Leif Zern (1939-)
Kaddish på motorcykel
Utgiven 2018
208 sidor
Bonniers

Egentligen skulle jag efter avslutad läsning av Kenneth Hermeles En shetl i Stockholm, som vi läste i min bokcirkel, återvänt till en annan bok. Det blev inte fallet. När jag läste om Hermeles bok jämfördes den med Leifs Zerns bok från 2012 Kaddish på motorcykel. Alltid till Zerns fördel vilket väckte min nyfikenhet. Leif Zern är en av våra mest meriterade teaterkritiker med många år på Dagens Nyheter och förflutet som kulturchef på Expressen.

Det kanske är elakt att jämföra böckerna då de har lite olika syften, men båda skildrar initierat judiskt liv i Stockholm i mitten av 1900-talet (Zern är nio år äldre än Hermele). Men då Hermeles bok är en redovisande och platt text fångas jag omgående av Zerns text. Det är en tunn liten bok i fickformat men dess inre rymd är stor. Det gnistrar om hans vackra prosa, han fångar människor och miljöer så att de bli levande för mina ögon. Språket är både elegant och skarpslipat, samtidigt fylld med en stor ömhet.

Boken är en kärleksförklaring till hans far, Simon Zernaffsky, judisk flykting från Ryssland som kommer till Sverige och träffar Leifs mor, den svenska arbetarkvinnan,
Simon är djupt troende jude, men inte på ett reflekterande sätt, han bara är. Zern beskriver honom som snarast en from man, den enda genuint troende i sin familj. Och även om det var oreflekterat gör han som krävs för att leva enligt traditionen.
De existentiella frågorna är mao inget som diskuteras hemma. Simon är en istället man med stort intresse för idrott och själv en duktig bollspelare och boxare. Otaliga är det matcher och andra idrotts evenemang som Leif blir medtagen på.
Simon lever med ena foten i den judiska världen med alla dess regler och högtider och med den andra foten i den svenska med sina kamrater som han sportar med, går på dans med och fiskar kräftor.
Det sista är en paradox. För om något inte är koscher så är det att äta skaldjur! Ändå är det årliga kräftfisket en livsbejakande ritual som Simon aldrig skulle ge upp, lika viktig som de judiska högtiderna. Men paradoxalt nog så skulle det komma in en räka i hemmet i Stockholm skulle den kastas ut omgående.  Zern har sagt att de två dagarna var Simon trogen det svenska och sina svenska vänner och såg inte någon motsättning i det.

De partier som skildrar den unge Leifs somrar med kräftfiske är en njutning av att läsa, en hyllning till livet och naturen. Zern skriver att hans far var en ovanlig jude i det att han var naturmänniska. Alla hans släktingar var helt ointresserade av, ja till och med rädda, för skogen. För dem var en plats där judar i generationer blivit jagade och förföljda.
Zern skriver att faderns passion för natur och trädgård visar att vi inte är bundna av vårt arv i våra val. Man kan gå en helt egen väg.

Boken skildrar främst fadern, det är om honom han vill berätta. Hans mamma, som vad jag förstår stod Leif nära, beskriver Zern som en ”hemlös”, Varken hemma i det svenska och i den judiska församlingen då hon var en som ”övergått”. (Inom judendomen pratar man inte om att konvertera, utan att övergå). Ändå var hon inte missnöjd utan pratar alltid med ömhet om fadern. Genom hennes berättelse läggs det ytterligare facetter till Zerns berättelse om att leva i två kulturer.

Leif är enda barnet men omgiven av en mängd släktingar som bor nära varandra på Söder i Stockholm. Det flesta arbetar likt fadern inom kläder och textil. Zern skildrar en inte okomplicerad släkt, vilka familjerelationer är okomplicerade?, men det är en varm värld där man mitt i allt käbbel ändå stöttar varandra. Det finns en trygghet i samvaron och alla ritualer även om de luckras upp allt eftersom moderniteten kommer in.

När jag hade läst Hermeles bok hade jag glömt den i samma ögonblick som jag slog igen den. Zerns mångbottnade och vackra text ligger kvar och vibrerar efter avslutad läsning. En varm ton av kärlek till en älskad far. En far vars liv ofta gick i dur för att avslutas i moll. Tagen lägger jag ihop boken och vet att den kommer finnas med mig länge.

Vad betyder titeln? Det är ytterligare en av de paradoxer Simon lever i. Och förklaringen får du när du läser denna lysande bok som borde nominerats till Augustpriset.
https://www.adlibris.com/se/bok/kaddish-pa-motorcykel-9789100127817

En annan berättelse som vore intressant att läsa är den om Leif själv. Hur en ung man som kommer från enkla förhållanden med en fader som inte läser en bok blir en av Sveriges främst teaterkännare och kritiker. Högt upp på parnassen. Men det är som sagt en annan bok.

Till sist: På det judiska temat kan jag passa på att tipsa om filmen Olydnad som kommer på bio 6 juli. En mycket stark film med fantastiskt skådespeleri som  jag såg på Göteborgs Filmfestival
https://www.imdb.com/title/tt6108178/

 

 

VINNARE AV RIVERTONPRISET FÖR ÅRETS BÄSTA DECKARE 2017 – ASLAK NORE: ULVEFELLEN

Aslak Nore (1978-):
Ulvefellen
Utgiven 2017
373 sidor
Aschehoug

Låt det inte förskräcka att det är på norska. Det tog inte lång tid innan jag kom in i det och glömde att det inte var svenska jag läste. Det är en alldeles utmärkt spänningsroman.

Aslak Nore är norsk journalist, författare och förlagsredaktör. Han är son till den kände författaren Kjartan Flogstad. Nore har tidigare skrivit två faktaböcker, som skapat mycket debatt i Norge, samt två spänningsromaner. 2017 kom den historiska thrillern Ulvefellen som har hyllats i norsk press och vunnit Riverton-priset

Kort om handlingen. Vi är vid tyska fronten i Ryssland. Henry Storm är norrman som tillsammans med två andra norska kumpaner strider för tyskarna. Henry kommer från en överklassfamilj som är mycket tyskvänlig och som har kontakter högt upp i ockupationsmakten i Norge. Henry har bott i Berlin och studerat på tekniska högskolan där. Henry har också ett förflutet som elitidrottsman och seglade i OS i Berlin 1936. Nu, 8 år senare, har tvivlen kommit. Henry har funnit att hans jakt efter att leva i nuet och att kämpa för något han tror på har gått in i en återvändsgränd. Hans tro på nazismen har falnat. Han kan inte rättfärdiga det som de utsätter lokalbefolkningen för.

När Henry ligger på ett sjukhus efter en incident hör han en person tala om att tyskarna håller på att utveckla en raket V2 som kan skapa en enorm förstörelse. Henry inser att han måste försöka stoppa detta projektet. Detta är en av tre trådar som tvinnas i denna roman, men de andra lika intressanta får du upptäcka själv när du läser den.

Aslak Nore har skrivit en mycket bra, spännande och väldokumenterad bok. V2 projektet under Wernher von Braun är inget Nore har hittat på utan var ett reellt hot under kriget.

Det märks att han är oerhört påläst, att han får miljöerna att leva. Det är mycket intressant att läsa om hur utbredd nazismen var i Norge och att en stor tyskvänlig koloni fanns i Berlin.
Han skildrar väl vardagslivet som tysk officer i karriären. (vilket känns ingen från en av hans inspirationskällor Jonathan Littells hemska roman De välvilliga) Alla konflikter, all inkompetens och all ineffektivitet i den tyska armén och underrättelsetjänsten. Fiktiva personer blandas väl med faktiska som tex Himmler, Canaris och von Braun.

Men allt detta vore ingenting om han inte skrivet en oerhört spännande och intressant berättelse. Och det har han. Personteckningarna är nyanserade och trovärdiga. Jag engagerar mig i dem. Det finns ett driv i berättandet, även i lunga partier. De val som Henry, och andra ställs inför, vilka de är lojala mot och vilka de sviker är väl skildrat.

Det är lite svårt att bedöma språket. Jag inte läst norska sedan jag läste 3 poäng på universitetet 1985! Jag upplever det som välskrivet. Hans beskrivningar är koncisa och skapar snabbt känslan av platsen eller rummet de finner sig i. Dialogen är trovärdig.

Detta är en bok jag verkligen kan rekommendera. Alla som tycker om spiondeckare och/eller historiska deckare som tex John Le Carré och Robert Harris, och vem gör inte det! kommer tycka mycket om denna bok. Jag hade svårt att släppa den när jag väl börjat.

Här kan du köpa den i pocket.

JUDISKT LIV I 50-TALETS STOCKHOLM – KENNETH HERMELE: EN SHETL I STOCKHOLM

Kenneth Hermele (1948-):
En Shetl i Stockholm
Utgiven 2018
237 sidor
Weyler förlag

Kenneth Hermele, i dag känd som ekonom på vänsterflanken, har kommit ut med en bok om sina föräldrar och sitt liv. En bok om att växa upp i den lilla judiska enklaven i Stockholm under svåra förhållanden.
Föräldrarna var flyktingar från Tyskland (pappan) och Polen (mamman). Båda troende men modern var mycket mer ortodox än fadern. De kämpade hårt för att etablera sig i Sverige och ge sina barn ett bra liv.

Boken är indelad i tre avsnitt. Första delen handlar om hans far. Del två om modern och del tre om Kenneth och till viss del om hans bror Berndt. Vi får följa hur Kenneth går från att vara en mycket from jude till att successivt bryta sig loss och bli en sekulär vänsterintellektuell. En process som inte var okomplicerad och förorsakade en hel del smärta.

Detta var för mig en paradoxal läsupplevelse. Det är var mycket intressant att läsa om det livet i den judiska minoriteten och hur de gör för att både bevara sin kultur men också anpassa sig till att de lever i ett sekulärt Sverige. Jag vet själv från jämnåriga judiska vänner hur nära de är det stora traumat under 1900-talet, andra världskriget och dess judeutrotning. När jag pratar med dem känns det att Sverige att suttit vid sidan av en liten perifer nation i det stora europeiska dramat.
Detta finns självfallet med i Hermeles bok och gör den läsvärd.

Problemet är att jag tycker att han är en ganska tråkig skribent. Han lyckas inte gestalta människor och händelser så att det känns eller blir intressant. Det är ibland som om han bara pratar på, mer som om han satt berättade för en vän än att jag får läsa en bearbetad text. Det bränner förvisso till i avsnittet om mamman, men tyvärr blev boken i längden helt enkelt för tråkig och oengagerad. Det saknas en nerv i berättandet. Trots det engagerande ämnet och de intressanta livshistorierna.

Om man jämför den med en annan liknande bok som att växa upp som jude i Sverige, Göran Rosenbergs lysande Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, då faller Hermele mycket platt.
Jag är trots det glad att jag läst den då jag återigen fick inblick i en kultur som jag inte vet tillräckligt mycket om.

Två andra boktips på det judiska temat som jag minns är Stephan Mendel-Enks underbara Tre apor och Nina Solomins mycket intressanta OK Amen

EN STUDIE I BESATTHET – FRÉDÉRIC DARD – FÖR ATT FÅGLARNA DÖR

FRÉDÉRIC DARD (1921–2000)
För att fåglarna dör
”Puisque les oiseaux meurent”
Utgiven 1960
På svenska 2018
Översättning: Fredrik Ekelund
171 sidor
Absint Noir

Via sitt lilla imprint Absint Noir har Nilsson förlag presenterat den oerhört produktive Frédéric Dard (över 00 böcker!) för oss i Sverige. Ni som följer min blogg vet att jag läst två av dem, Jänkarna och Hissen, med stor glädje.
Den tredje Bödeln gråter har legat oläst, men som Du gärna vill vänta lite med det sista i den fina chokladasken Du köpte i den där speciella butiken under sin resa till…. har jag väntat med att avnjuta den pralinen. Nu var jag sugen på mer Dard och skulle just börja med Bödeln gråter då förlaget vänligen skickade mig den helt nya För att fåglarna dör. Då satte jag tänderna i den istället. Och jag blev inte besviken. Handlingen kan ni läsa om på deras hemsida och mer tänker jag inte säga. Det är redan mycket nog!

Det är bara att konstatera att Dard återigen fångar mig från första sidan. Han har en återhållen stil där jag från början känner ett obehag, en krypande känsla under ytan och kan inte sluta läsa. Återigen läser jag en fascinerade berättelse om en person som bli trängd och besatt. Och när denne lyckas med sitt mål blir det bara ännu värre.
För att fåglarna dör är egentligen inte en deckare. Det är ett psykologiskt kammarspel, både intensivt förtätat och psykologiskt trovärdigt.

Återigen har Fredrik Ekelund givit oss Dard på en mycket njutbar svenska.
Det är tunna och lättlästa böcker. Tycker du om psykologiska deckare då har du en ask av praliner att sätta i dig!
Köp och läs så förlaget översätter fler!

Här kan du läsa vad jag skrev om Jänkarna och Hissen.

Tack för recensionsexemplaret.

EN UNDERBAR SAGA – NEIL GAIMAN: THE OCEAN AT THE END OF THE LANE

Neil Gaiman (1960-):
The ocean at the end of the lane
Utgiven 2013
250 sidor
Headline

I går samlades bokcirkeln för att tala om Neil Gaimans mycket uppskattade Oceanen vid vägens slut. Jag blev glad när jag fick reda på att en av medlemmarna valt den till cirkeln då Gaiman är en mycket populär författare. En god vän vars omdöme jag litar på håller honom mycket högt.

Ni som följt min blogg vet att fantasy inte är en genre jag har en kärlek till. Kazuo Ishiguros Begravd jätte tråkade ut mig rejält. Jag har försökt att vid tre eller fyra tillfällen börja se Game of thrones men efter par avsnitt tycker jag bara det är fånigt och ett slöseri med min tid.

Hur skulle då Gaiman falla mig i smaken? Jag kan säga att redan på sidan ett var jag fast och sedan släppte han inte greppet. Berättelsen om den lille 7-årige huvudpersonen vedermödor, rädslor och glädjeämnen sög bara in mig. Helt plötsligt befann jag mig dels i min egen barndoms somrar och dels i de sagor som jag både läste och hörde som barn. Det var fascinerande. Det var länge sedan det hände.

Boken motto är ett citat från tecknaren Maurice Sendak.
I remember my childhood vividly. I knew terrible things. But I knew I musn´t let adults know I knew. It would scare them.

Gaiman säger själv om boken
“I’ve never written a book before that was so close to my own heart – a story about memory and magic and the fear and danger of being a child.”

Det är en mycket spännande och otäck saga som berättas med elaka häxor, mytiska djur och välvilliga räddare i nöden. Ändå känns det aldrig overkligt utan som läsare befinner jag mig den världen som om den vore helt naturlig. Men det är inte bara en saga utan också en historia om att bli vuxen. Gaiman är dessutom en skickligt stilist och en stundtals mycket rolig författare, Jag skrattade många gånger under läsningen.

Jag vill inte beskriva något av handlingen för att förstöra din upptäckarglädje utan hoppas bara att dessa få enkla rader kan göra dig intresserad. De flesta i bokcirkeln var helt tagna av boken!
Jag förstår varför Gaiman är vida läst. Boken fick National Book Awards
“Book of the year” 2013.

Den finns på svenska i en bra översättning av Kristoffer Leandor. Dock avnjutes den bäst i original.
https://www.adlibris.com/se/bok/oceanen-vid-vagens-slut-9789175034287

I KOLDAMMET – RALF ROTHMANN: MJÖLK OCH KOL

Ralf Rothmann (1953-)
Mjölk och kol
”Milch und Kohle”
Utgiven 2001
På svenska 2009
Översättning: Jörn Lindskog
190 sidor
Bokförlaget Thorén och Lindskog

På bokmässan 2011, när mitt intresse för tysk litteratur hade kommit igång igen, besökte jag bokförlaget Thorén & Lindskog för andra gången. Denna gång träffade jag för första gången, den andra halvan av förlaget, den trevlige Jörn Lindskog. Jörn rekommenderade mig att köpa boken Mjölk och kol av Ralf Rothmann, ett för mig helt okänt namn. Inte konstigt då det är Jörn som introducerade honom i Sverige så sent som 2009. Vår kunskap om ny tysk litteratur i detta anglofierade land är mycket låg. Jörn har, som jag skrivit tidigare, gjort en pionjärinsats. Varken mer eller mindre.
Som det kan bli ibland hamnade boken i hyllan och blev stående där.

När jag nyligen såg att den mycket sympatiska bokbloggaren och Facebook-kamraten Mary Whipple på sin enastående blogg Seeing a world through books, skrivit en mycket lovordande recension av en av Rothmanns böcker (To die in Spring heter den på engelska) gav det mig impulsen att äntligen läsa romanen. Var det en pärla som varit gömd länge i min boksamling? Ja det visade det sig vara, en svart pärla, en pärla av kol.

Ralf Rothmann

Ralf Rothmann
Ralf föddes 1953. Han växte upp i Ruhr-området, känt för sina tunga industrier. Han utbildade sig till murare, flyttade till Berlin 1976 där han arbetade som bl.a. sjukvårdsbiträde och kock.
Rothmann debuterade 1984 med diktsamlingen Kratzer för vilken han fick Märkische Stipendium für Literatur. Debutromanen Stier kom 1991.
Idag har Rothmann publicerat många romaner och fått uppåt 20 litterära utmärkelser och priser. Han räknas som en av de betydande litterära figurerna i Tyskland om jag förstått det rätt.

Mjölk och kol
Det är en av fyra fristående romaner (Stier, Wäldernacht, Milch und Kohle, Junges Licht) som utspelar sig i Ruhr-området, där Rothmann växte upp. Den är självbiografisk och skildrar livet i en arbetarklassfamilj där huvudpersonen Simon är på väg att bli vuxen och drömmer om att ta sig därifrån.

Simons pappa arbetar i gruvan och hans mamma i kassan på en servering. De tillhör de tyskar som inte får ta del av tillväxten under 60-talet. Hans far, som egentligen är mjölkbonde, har fått lämna det när det inte gick att klara sig på det, för att slava i gruvan. De har svårt att få det att gå ihop. Vardagen är hård och överallt finns kolet närvarande. I luften, i tankarna, på kläderna och i håret.

En dag tar hans pappa dit en italienare som han lärt känna i gruvan. Guido som lagar fantastisk mat med ovanliga grönsaker och kryddor (en obetalbar scen!), charmar Simons mamma som bara en italienare kan. >Guido visar mamman på att ett annat liv är möjligt. Och familjen börjar krackelera.

Simon drar runt på motorcykel runt med sin betydligt modigare och våghalsiga vän Pawel. Gemensamt har de en längtan bort. Men då Simon är lugn och eftertänksam, är Pawel lite galen, mycket mer frustrerad och tänjer på gränserna för att till slut gå för långt.

Det är en roman där det egentligen inte finns mycket till handling, en roman där det på ett plan inte händer så mycket med på andra plan desto mer. Han skildrar väl de inre förändringar hos Simon då han skall ta sina första steg ut i en vuxenvärld. På så sätt kan man säga att det inte är en originell roman, det känns igen för andra ”coming of age”-romaner.
Den har dock många andra styrkor. Rothmann kan verkligen fånga miljöerna och både den ekonomiska och känslomässiga misären. Han gör det med en närhet och en ömhet för sina karaktärer. Simon är nu, likt Rothmann själv, en författare boende i Berlin, men han ser inte tillbaka på sitt förflutna med ilska och förakt, han ser hur svårt det var och har nått en slags försoning. Jag har förstått när jag läst lite om romanen att många tyskar kan identifiera sig med det som Rothmann skriver om.

Han skriver en lättläst prosa. Att Rothmann debuterade som poet i början märks. Även om det är mycket dialog så kommer hela tiden korta stycken där han med poets blick och språk fångar stunden. Flera gånger blev överrumplad av språkets skönhet. Och som med varje god roman låg den kvar och vibrerade i mitt inre efter avslutad läsning.

Tack för tipset och en fin översättning, Jörn.

Här kan ni köpa den och stödja utgivningen av god tysk litteratur.
https://www.adlibris.com/se/bok/mjolk-och-kol-9789197810616

ROBERT HARRIS: MÜNCHEN

Robert Harris (1957- )
München
”Munich”
Utgiven 2017
På svenska 2018
Översättning: Svante Skoglund
330 sidor
Bookmark Förlag
Recensionsexemplar

Robert Harris anses vara en av den historiska thrillerns mästare. Med lång erfarenhet som politisk journalist har han mycken kunskap och insikt om det politiska livet och spelet. Hans roman The Ghost, av mig oläst, var grunden för Roman Polanskis mästerliga film. Jag har tidigare läst Archangel som jag tyckte om, En officer och en spion som var mycket, mycket bra och senast Konklaven som jag tyckte var riktigt trist och tråkig.

Nu har den kommit på svenska, München, hans senaste alster som förlaget vänligen skickade till mig för läsning. Den har blivit väl mottagen i både England och USA med fina recensioner i tex Guardian, New York Times, Washington Post och höga betyg på Amazon. Efter bottennappet med Konklaven hoppades jag på att åter få en lika stor upplevelse som vid läsningen av En officer och en spion.

München utspelar sig under några dagar under 1938 då Neville Chamberlain, den nu så bespottade premiärministern, sluter ett avtal med Hitler:
Jag tar mig friheten att citera Wikipedia:
Münchenöverenskommelsen är det avtal rörande Tjeckoslovakien, som ingicks den 30 september 1938 mellan Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien. Avtalet innebar bland annat att Tjeckoslovakien skulle avträda det tyskspråkiga så kallade Sudetlandet till Tyskland.

Avtalet föregicks av Münchenkonferensen den 29–30 september 1938 med Adolf Hitler som värd. Vid hemkomsten visade Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain upp avtalet. Han menade att avtalet hade ”blidkat” Nazityskland och därmed garanterat freden i Europa. Då Tyskland i strid med överenskommelsen införlivade hela Tjeckien och gjorde Slovakien till en formellt självständig satellitstat, valde Storbritannien och Frankrike att ge Polen en försvarsgaranti. Den 1 september 1939 utbröt andra världskriget, då Tyskland invaderade Polen och västmakterna svarade med att förklara krig mot Tyskland.”

Som Robert Harris sade i den trevliga intervjun i Babel, har han länge varit intresserad av överenskommelsen men inte hittat någon historia som skulle få det till en roman eller thriller

Nu efter 20 år fick han en idé. Runt alla toppolitiker och tjänstemän både i den brittiska och tyska förvaltningen som faktiskt funnits, har han skapat en historia om Hugh Legat och Paul Hartmann, båda två lägre tjänstemän i sina respektive lander. De lärde känna varandra och var mycket goda vänner under sina år i Oxford. Nu är Hartmann involverad i motståndsrörelsen och vill få hjälp av Legat att förhindra Chamberlain att skriva på en överenskommelse som han visste att Hitler ändå skulle ignorera. Hartmann ville ha engelsmännens hjälp att sätta käppar i hjulet vilket kunde leda till att armén avsatte Hitler.

Harris vill med denna bok visa på en annan Chamberlain. Han var inte en feg politiker, utan en man som präglad av första världskriget ville undvika ett krig till varje pris. Han gjorde allt som han trodde vara rätt. Men en gentleman med ett handslag man kan lita på har inte en chans mot en manipulativ lögnare som Hitler.

Harris har skrivit en bok där han väl beskriver stämningarna den tiden. Rädslan och klaustrofobin. Och som Jessica Gedin sade kan han göra miljöerna levande.

Men för denna läsare var detta en tråkig läsupplevelse. Harris ligger så när det som faktiskt hände att jag många gånger tänkte att jag hellre läst en bok av en välskrivande historiker än denna roman. Figurerna är ganska platta och det blir inte alls varken spännande eller gripande. Historian om Legat och Hartmann är ganska tunn och får tyvärr aldrig liv.

Jag lade ifrån mig boken med en gäspning. Ja visst jag lärde mig en del, då Harris har gjort mycket gedigen research, men som thriller och eller som roman var detta ett sömnpiller för mig. Denna gång känns det som ett misslyckat äktenskap mellan två genrer.

Det verkar som att skall man läsa Harris är det de tidigare böckerna man skall läsa. Genombrottet Fatherland och böckerna som utspelar sig i det antika Rom. och om du inte läst En officer och en spion rekommenderar jag den varmt!

ATT VANDRA I DRÖMMEN – ANTONIO TABUCCHI: REQUIEM – EN HALLUCINATION

Antonio Tabucchi (1943-2012):
Reqiuem  – en hallucination
”Requiem: uma alucinação”
Utgiven 1991
På svenska 2017
Översättning Hans Berggren
140 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Att läsa Antonio Tabucchis kortroman Requiem är som att falla, att falla in i en dröm. Världen är undanglidande och mystisk, svår att både gripa och begripa. Det draget fanns i den första boken jag läste av honom, den postuma Till Isabel – en mandala, men är ännu starkare här.

En stekhet dag i juli har berättelsens huvudperson stämt möte med en man kl. 12.00. Först tror han att det är kl. 12 på dagen men då mannen inte kommer inser han att det troligen var menat kl. 12 på natten. Den person som han skall träffa är Portugals store författare Fernando Pessoa (1888-1935), författaren till Orons bok, och en av Tabucchis husgudar.

När han inser att han har tolv timmar att slå ihjäl ger sig vår huvudperson ut på en tur runt i det stekheta Lissabon och träffar både levande och döda.  Det är både för honom kända och okända personer. Det är taxichauffören som inte kan några gatunamn men ändå hittar överallt, det är bartendern i baren på Museu Nacional de Arte Antiga som arbetat på Harry´s bar i Paris med att servera exklusiva drinkar till celebriteter, men nu mest får sälja lemonad till muséets besökare, det är läkaren som inte trivdes med sitt arbete och nu försörjer sig på att gå runt och berätta berättelser för folk på gatan, det är kyrkogårdsvaktmästaren som sitter och äter bönsoppa varje dag för det enda hans fru kan laga, det är vännen som på dödsbädden lämnar över en lapp som han inte förstår och nu vill han han reda på vad vännen menade.
Alla har de en historia att berätta eller en insikt som livet givit dem. För de flesta ha det inte gått bra för i livet, det har inte tagit den vändning de hoppats på.

Trots att Lissabon är, antar jag, en myllrande storstad är scenerna ofta tomma på andra individer än berättaren och den han möter. Jag som läsare trampar runt i en ovisshet om vad som är vad samtidigt som min fantasi berikas med bilder skriven på en oerhört vacker och musikalisk prosa. Det är som sagt drömlikt och mycket suggestivt.

När han till slut möter Pessoa och försöker få honom att berätta vad som är sant om hans barndom och inte vad andra skrivit och trott. Han vill ha ett ärligt svar. Då svarar Pessoa:
”Hör här, ni skall veta att jag inte är ärlig i den mening ni ger ordet. Min känsla uppstår genom den sanna fiktionen och jag betraktar den sortens ärlighet som en form av fattigdom, den suveräna sanningen har alltid varit att låtsas, det har alltid varit min övertygelse” (sid 119–120).
Dessa ord kan ses som ett credo över denna ljuvliga lilla roman.

Hans Berggren, en av våra mest meriterade översättare från portugisiska och engelska, har fört över Tabucchis portugisiska till en mycket njutbar svenska. Ja du läste rätt. Italienaren Tabucchi skrev denna bok på portugisiska som en hyllning till det landet som han i bodde under många år vars kultur han älskade djupt.
Även om Tabucchis Portugal säkerligen har lite att göra med det verkliga Portugal har jag genomläsningen av hans två böcker en oerhört stor lust att boka biljett på nästa plan till Lissabon, en stad som framstår i ett vackert melankoliskt skimmer

Detta är som sagt min andra Tabucchi, också den utgiven av fina Nilsson förlag. Boken är på 120 sidor plus ett efterord där Tabucchi beskriven lite om hur det kom sig att boken kom till och varför han skrev på den portugisiska.
Om du inte läst honom är kan jag inte annat än att hoppas du unnar dig att läsa denna underbara bok. Den är så kort så jag kommer återvända till den.
Be mig inte förklara vad den handlar om, det har jag egentligen ingen aning om men ”Känslor uppstår genom den sanna fiktionen” som Pessoa säger i boken.

Om inte Tabucchi avlidit i cancer 2012 var det många som trodde han skulle fått Nobelpriset i litteratur. För denna fick han italienska Pen-priset och nominerades till International Man Booker Award. Men tro inte att det är svår pretentiös litteratur. Långt ifrån. Det finns en sinnlig berättarglädje som gör att detta inte blir det sista jag läser an denna lysande författare.

 

VINNARE AV PRIX DU LIVRE EUROPÉEN 2011 – MAXIM LEO: RÖD KÄRLEK – EN ÖSTTYSK FAMILJEHISTORIA

Maxim Leo (1970-)
Röd kärlek – en östtysk familjehistoria
”Haltet euer Herz bereit”
Övers: Nina Katarina Karlsson
285 sidor
Historiska Media

Efter avslutad läsning av David Youngs utmärkta Stasi Child släppte inte DDR, detta märkliga land nära i tid men ändå mycket långt borta, sitt grepp om min fantasi. Från bokhyllan plockade jag ned Maxim Leos prisbelönta bok Röd Kärlek, inhandlad på bokrean för två år sedan.

Maxim Leo föddes i det som var Östtyskland 1970. I dag bor han i fortfarande i Berlin, nära där han är uppvuxen, men det landet som han är föddes i finns inte längre. Det är försvunnet som en hägring. Jag minns från min läsning av Jan Mosanders fina bok om Berlin hur östtyska högt uppsatta diplomater på väg till viktiga konferenser vaknade upp och upptäckte att under en natt hade deras land försvunnit.

Maxim Leo har skrivit en berättelse om detta land men inte utifrån de stora händelserna utan utifrån tre generationer av sin egen familj.

Gerhard Leo, fänrik i franska armén 1943

Han farfar Gerhard var av judisk bakgrund och fick som barn fly till Frankrike Han arbetade i den franska motståndsrörelsen under kriget. Gerhard återvände efter kriget och vara med att bygga upp DDR. Han blev en framstående journalist och makthavare i DDR. Men Leo upptäcker att där finns en hel del hemligheter begravna.

Hans dotter Annette (Anne), Maxims mor, arbetade först som journalist och efter murens fall som historiker. Anne var en regimtrogen men ändå mycket kritisk partimedlem som älskade sitt DDR. För henne var paritet allt. Enskilda partimedlem kunde ha fel, men partiet hade rätt. Därför blev det svårt för henne att när hon som intellektuell ville kritisera partiet, med syfte att förbättra det, ansågs som en förrädare.

Anette Leo

Leo skriver att partiet var så rädda för de kritiska rösterna att de inte vågade lyssna på dem även om deras kritik inte hade annat mål än att anpassa partiet efter den verklighet landet befann sig i. Något som ökade på motståndet.

Annes man Wolf var till skillnad mot Anette en rebell. Hans far, Werner var trogen nazist som sedan blev rättrogen kommunist. Wolf var på ständig kollisionskurs med honom. Werner lämnade tidigt familjen. Wolf hade inte mycket kontakt med honom för att till slut byta den helt. Därför får vi redan på mycket mer om Maxims familj på mödernet.

Det fanns även en annan

Wolf Leo

dimension. Annes familj var högborgerlig och umgicks med framstående intellektuella och konstnärer. Wolfs far var arbetarklass som till slut blev lärare. Wolf arbetade som formgivare och senare som konstnär, relativt framgångsrik, men var ändå en katt bland hermelinerna.

Leo skriver att hans familj var ett Östtyskland i miniatyr. De politiska diskussionerna var högljudda och ledde ofta till konflikter, avstånd och brott i relationerna.

Det är lätt för oss historiskt okunniga att sitta och undra hur en stat och en hård diktatur som DDR kunde uppstå. Leo gör det mycket mer begripligt. Han beskriver DDR som ett svar både för hans farfar och morfars drömmar. Att bygga en anti-fascistisk stad, som ett sätt att göra upp och glömma det förflutna. Det var bara framtiden som räknades. ”Ny tro för gammalt lidande var dealen för grundandet av DDR” (sid 190).

Detta gällde för Gerhard och Walter. Wolf och Anne såg däremot hur diskrepansen mellan dröm och verklighet blev större. För Maxims generation fanns bara de tomma gesterna kvar och till slut gick luften ur.

Leos bok är en ömsint skildring av ett liv i ett land som inte finns längre. Allt var självfallet inte av ondo, där fanns en vardag med mycket glädje. Och när muren föll var det inte okomplicerad att anpassa sig till ett nytt liv. Det visade sig vara mycket svårare för Wolf, den regimkritiske, än för Anne att anpassa sig.
För Maxim var det inga problem. Det var som om det östtyska rann av honom och så blev han tysk.

Maxim Leo blandar skickligt det personliga och det politiska i en mitt tycke en lättläst, mycket välskriven och underbar bok som jag inte kunde sluta läsa när jag väl börjat. Jag rekommenderar den mycket varmt.

Till Leos stora förvåning var det många som kände igen sig i hans liv trots han särpräglade familjs historia. För er som förstår lite tyska kan ni höra honom prata om sin bok i detta lilla klipp:
https://www.youtube.com/watch?v=_AjYVZ00xGQ

THE CWA ENDEAVOUR HISTORICAL DAGGER 2016 – DAVID YOUNG: STASI CHILD

David Young (1958-):
Stasi Child
Utgiven 2015
400 sidor
Twenty7 Books

Stasi Child är David Youngs hyllade debut och den första i en serie av böcker om Oberleutnant Karin Müller i Der Volkspolizei (Folkets polis) i forna Östtyskland. För den vann Young det mycket prestigefulla THE CWA ENDEAVOUR HISTORICAL DAGGER.

Berlin mitten av 70-talet. En flicka hittas sexuellt utnyttjad och mördad invid Berlin-muren eller den antifascistiska skyddsmuren som den också kallades. Detta är ett polisärende men Karin blir förvånad när en höjdare från Stasi, Oberstleutnant Klaus Jäger, dyker upp och har intresse för fallet. Den offentliga bilden är att den unga kvinnan flytt från Väst till öst. Müller och hennes assistent Tilsner uppmanas att ta fram bevis som stödjer detta. Müller, som är mycket stolt över det östtyska samhället, ser dock att detta är en mycket osannolik förklaring. Det visar sig att Jäger har en egen agenda. Han vill att de skall ta fram vad som egentligen hänt även om det går tvärs emot den officiella förklaringen. Och att ta fram den korrekta sanningen kan vara förenat med mycket stor fara. Framförallt när fallet har konsekvenser för personer högt upp i hierarkin.

Müller och hennes assistent Tilsner blir oroliga och undrar över Jägers agenda men vågar inte gå emot honom. Och Müller vill komma åt den som utfört det hemska dådet. Frågan är dock, hur skall de få reda på sanningen i ett system där sanningen är förenad med livsfara? Där du inte kan lita på någon. Kan Müller lita på Jäger? Kan hon lita på Tilsner som har kläder och klockor som en enkel polis knappast kan unna sig?

Samtidigt får vi följa tre unga människor, 14 år, som är inspärrade på en ”korrigeringsanstalt” på Rügen. De arbetar med att snickra möbler under slavlika förhållanden. Och en av dem är har en plan på hur de kan fly.

Det är inte tu tal om detta är en imponerande debut. Även om slutet kanske är lite osannolikt har  Müller skickligt vävt ihop trådarna. Den stora fascinationen är skildringen av livet i den diktatur där Young uppenbarligen gjort mycket bra research. Stoltheten över sitt land jämfört med det tomma kapitalistiska väst. Samtidigt paranoian, vem kan du lita på när alla kan vara informatörer. Alla ni som sett Weissensee eller Deutschland 83 kommer känna igen sig.

Romanfigurerna är vältecknade och det är en spännande bok. Ni som tycker om att läsa välskrivna spionthrillers behöver inte tveka. Jag kommer fortsätta läsa om Karin Müllers äventyr.

Young har efter denna bok skrivit två till, Stasi Wolf och A darker state.

https://www.adlibris.com/se/bok/stasi-child-9781785770463

 

EN FEMINISTISK KLASSIKER – MARGARET DRABBLE: THE MILLSTONE

Margaret Drabble (1939-)
The Millstone
Utgiven 1965
160 sidor
Penguin

I julklapp 1981 fick jag av min anglofila moster Ann-Sofie, som visste att jag delade hennes böjelse, tre romaner av Margaret Drabble. De har stått olästa sedan dess. Trodde jag, som brukar ha ett hästminne för alla böcker jag läst! Döm om min förvåning när upptäckte att jag läste the The Millstone (Kvarnstenen) redan i januari 1982. Genast framstod jag i en lite mindre otacksam dager! De andra två är dock fortfarande olästa.

Min kommentar på sista sidan var ett kort och koncist ”Bra”.

Nu frågar jag mig hur mycket jag egentligen tog in av romanen som den unga pojkspoling jag var då? En roman om moderskap som anses vara en feministisk klassiker i Storbritannien.

Det är nu ett par veckor sedan jag avslutade läsningen. Det blev inte att jag satte mig och skrev i anslutning som jag brukar. Annat har kommit emellan och minnet är inte lika skarpt. Ni må förlåta mig denna synd.

När det var klart att i vår bokcirkel föll på Kvarnstenen plockade jag fram romanen för att titta lite i den. Jag fastnade direkt. En roman från 60-talet om en ung kvinna som när hon har sex första gången, mer för att fått det gjort än av attraktion, med en ung radiopresentatör i umgängeskretsen, blir gravid och bestämmer sig för att behålla barnet. Hur kunde den fånga mig så? För det gjorde den.

“My career has always been marked by a strange mixture of confidence and cowardice: almost, one might say, made by it. Take, for instance, the first time I tried spending a night with a man in a hotel. I was nineteen at the time, an age appropriate for such adventures, and needless to say I was not married. I am still not married, a fact of some significance, but more of that later. The name of the boy, if I remember rightly, was Hamish. I do remember rightly. I really must try not to be deprecating. Confidence, not cowardice, is the part of myself which I admire, after”

Så inleds romanen. På en gång fångades jag av Drabbles språk och hennes intelligens. Det är en resa tillbaka i tiden till 60-talet då unga människor inte visste mycket om sex och hade ännu mindre erfarenhet. The Millstone fick mig att tänka On Chesil Beach av Ian MacEwan som skildrar hur okunskapen hos det ogifta unga paret förstår inte bara bröllopsnatten utan påverkar hela deras liv. Länk till min recension.

Rosamund Stacey, bokens huvudperson är verkligen ”strange mixture of confidence and cowardice”. Hennes föräldrar är akademiker som bor utomlands. Hon bor i deras fina lägenhet i centrala London och är framgångsrik forskarstudent i engelsk litteratur. Samtidigt är hon mycket rädd för att ta plats, att någon skall behöva ta hänsyn till eller hjälpa henne.

När Rosamund blir gravid så går hon mot strömmen och bestämmer sig, mot tidens konventioner, för att behålla barnet. Men det är knappast ett aktivt val. Det mer bara blir så.

Det är en roman där det egentligen inte händer så mycket utåt. För det mesta är vi Rosamunds huvud, men hennes utveckling och väg till ökad självförståelse och social medvetenhet är både gripande och spännande att följa. Dessutom är Drabble en rolig författare.

Kvarnstenen är en kort roman som är präglad av sin tid, ett tidsdokument. Men den lever som sagt i kraften av sin intelligens och humor. Den fortsätter att komma ut i nya upplagor och får nya hängivna läsare. Det förstår jag. När jag väl hade börjat läsa den kunde jag som sagt inte sluta, längtade till att åter få krypa upp i läsfåtöljen för att följa hennes berättelse. Och alla sju medlemmarna i bokcirkeln tyckte mycket, ja några väldigt mycket om den. En stark läsrekommendation mao.

Drabble var endast 26 år när hon publicerade denna hennes tredje roman. Redan då var hon en mycket säker författare. I dag är hon en av de mest uppburna namnen i Storbritannien. Jag kommer läsa mer av henne, detta gav mersmak.

Den finns återutgiven på Modernista (och just nu på rea!) för dig som inte vill läsa den i original!

https://www.adlibris.com/se/bok/kvarnstenen-9789176455869

EN LYSANDE BOK OM TYSKLAND – NEIL MACGREGOR: GERMANY – MEMORIES OF A NATION

Neil MacGregor:
Germany – Memories of a nation
Utgiven 2014
624 sidor
Penguin

Låt inte bokens tjocklek avskräcka dig! Typsnittet är stort och den har många och fina illustrationer. För med Germany – Memories of a nation har den mycket begåvade museimannen och konsthistorikern Neil MacGregor skrivit en elegant, kunnig och intelligent bok om det märkliga land som heter Tyskland.

Att den inte finns översatt är mig ytterligare ett exempel på det ointresse vi betraktar det viktigaste landet i Europa med. Efter andra världskriget vände vi naturligtvis blicken åt ett annat håll. Men tyvärr har den anglosaxiska världen hållit oss i sådant grepp att vi missar att hålla oss à jour med det land som historiskt och kulturellt ligger oss närmre. Det är självfallet inte okomplicerat. Som MacGregor skriver finns det ingen historiker som riktigt kunnat förklara hur det kulturellt högtstående Tyskland kunde förvandlas till ett barbariskt helvete under Hitler.

Vad är egentligen Tyskland, var ligger det? Det är inte en helt okomplicerad fråga. För Tyskland har inte ”naturliga” gränser som tex Storbritannien där geografin hjälper till. Sedan har Tyskland inte heller haft en stark centralmakt utan det bestått av över 200 olika furstendömen som både har samarbetat och bekämpat varandra. De har till skillnad från andra länder svårt att bygga monument som hela nationen kan känna samhörighet med. MacGregor nämner bla Fredrik den store. ”A hero in Berlin, a villain in Dresden”.

Andra exempel på svårigheten att fånga var Tyskland är visar det faktum att ett av de viktigaste tyska universiteten under 1300-talet var det i Prag där många hundra år senare en av de största tyskspråkiga författarna Franz Kafka levde. Den store filosofen Immanuel Kant levde hela sitt liv i Königsberg, en viktig tysk stad under 1800-talet som nu är ryska Kaliningrad. MacGregor skriver att tysk idéhistoria inte går att skriva utan inkludera Strasbourg, vars katedral Goethe såg ett av de främsta exemplen på tysk arkitektur.

Vad MacGregor visar in sin mycket stimulerande bok är hur Tyskland under de senaste 600 åren skapats genom gemensamma föreställningar, språket och objekt i vardagen. Här finns intressanta kapitel om Martin Luthers mycket stora betydelse för det tyska språkets enhet och hur det fogade samman landet, om det tyska ölen och korvens betydelse!, skogen som symbol för det tyska, Albrecht Dürers konst, Goethe, Bauhaus m.m. Han skriver självfallet en hel del om de stora trauman i Tysklands under förra seklet med andra världskriget och delningen av landet 1949.

Jag skall inte ge mig på att i denna lilla enkla bloggtext försöka de mig på att beskriva rikedomen i denna mycket lättlästa och spännande bok. Den gavs ut i samband med en utställning på British Museum som MacGregor var chef för då. Till denna serie finns det en podcast. Jag har inte hört hela men det är som en förkortad version av boken där han även intervjuar andra forskare.
Om denna text får dig nyfiken rekommenderar jag att lyssna lite och du kommer få en känsla av vad som väntar dig.
https://www.bbc.co.uk/programmes/b04dwbwz/episodes/downloads

Vad jag har förstått har boken blivit en succé i Tyskland. Tyska professorer får inga poäng på att skriva populärt, det är inte fint att underhålla! Även den tv-serie som den store historikern och tysklandskännaren Sir Christopher Clark, från Australien men verksam i Cambridge, gjort har blivit en succé. Hans tyska är lätt att förstå och den är väl värd att se. Här har ni första avsnittet.

Det är för mig ofattbart att inte ett svenskt förlag givit ut boken. Om du har det minsta intresse för Tyskland och/eller tycker om att läsa välskriven historisk bok tveka inte. Du kommer bli rikligt belönad! Den finns nu även som pocket!

https://www.adlibris.com/se/bok/germany-9780241008331

NOMINERAD TILL INTERNATIONAL MAN BOOKER AWARD 2017 – AMOS OZ: JUDAS

Amos Oz (1939-):
Judas
”HaBesora al pi Jehuda Ish Kariot”
Översatt från Nicholas Langes
engelska översättning av Rose-Marie Nielsen

Utgiven 2014
På svenska 2017
320 sidor
Bonniers

Tänk om det är tvärtom? Tänk om det är Judas, den föraktade svikaren med sina silverpenningar, förrädaren, som är den som vi skall tacka för att kristendomen finns.
Eller tänk om det är så att Shealtiel Abrabanel (en fiktiv person i romanen) hade rätt. Judarna skall inte ha en egen stad som David Ben-Gurion hans vän och senare motståndare, förespråkade och lyckades skapa. Abrabanel som tyckte alla nationsgränser är av ondo och att det finns möjligheter till en fredlig samexistens mellan judar och araber. Abrabanel som sparkades ut ur Judiska världskongressen som en förrädare när han ventilerade sina åsikter.
Amos Oz har skrivit en vacker och vindlande idéroman om det som verkar vara en olöslig konflikt. Det är också en roman om kärlek och åtrå.

Romanen inleds med att den unge Shmuel Ash, en vinddriven existens med astma, krulligt hår, förstorat hjärta och lätt till tårar, lämnas av sin fästmö för en torrboll till hydrolog. Samtidigt går hans far som finansierat han studier i konkurs.
Shmuel håller på med, eller snarare försöker komma igång med, en uppsats om judiska aspekter på Judas, ser sin försörjning försvinna. På en anslagstavla ser att det finns ett arbete hos en äldre man. Arbetet innebär att konversera lärdomsgiganten Gershom Wald. Fri bostad och mat ingår. Ett erbjudande som passar Shmuel som handen i handsken. Schmuel söker och får det. I bostaden finns även den vackra, mystiska och undanglidande Atalia, dotter till Abrabanel, som varit gift med Gershoms son. Sonen mördades i kriget mellan israeler och palestinier.

Romanen utspelar sig till stor del i det huset, som känns nästan som ett hus i en saga. Samtalen mellan Shmuel och Gershom slingar sig fram, parallellt med att Schmuls åtrå och förälskelse i den mystiska och vacka Atalia växer. Det låter inte som en bladvändare, men det är det. Oz lyckas bygga upp en spänning både i resonemangen och i relationerna mellan romanfigurerna som gör det svårt att lägga ifrån sig boken när man avslutat ett av de föredömligt korta kapitlen.

Oz prosa är mycket vacker. Han tecknar ett svunnet Jerusalem från slutet av 50-talet. Karaktärerna är mångfacetterade, udda men fullt trovärdiga. Oz blick på sina karaktärer är fyllda av värme, ömhet och en lättsam humor. De historiska och filosofiska resonemangen mycket intressanta att följa, även för en teologiskt osofistikerad person som jag. Oz kamp för fred i Mellanöstern ligger under och bultar i texten hela tiden.

Judas var nominerad till ett av de stora litterära prisen International Man Booker Award. Det var med i slutomgången, men priset gick till Israels andra stora gigant David Grossman för En häst går in på en bar.
https://www.theguardian.com/books/gallery/2017/apr/21/man-booker-international-prize-2017-the-shortlist-in-pictures

Vi läste boken i min bokcirkel och alla deltagarna som undkommit förkylningar och influensa och dök upp tyckte mycket om boken!
Detta var min första kontakt med Amos Oz. Men inte min sista. Romanen som skall vara hans mästerverk. Berättelse Om Kärlek Och Mörker har länge stått och väntat på mig i hyllan. En dag kommer jag dit. Det ser jag fram emot.
Vem vet Rose-Marie Nielsen kanske snart får dra på sig Nobelpris-klänningen igen!

DEN TREDJE BOKEN OM JOHN REBUS – IAN RANKIN: TOOTH AND NAIL

Ian Rankin (1961-)
Tooth and Nail
Utgiven 1992
304 sidor
Orion

Jag tyckte om de två första böckerna om John Rebus, Ian Rankins bufflige detektiv från Edinburgh, Rankins hemstad.

I Tooth and Nail får Rebus i uppgift att åka till London för att hjälpa till i en utredning av en seriemördare ”Wolfman”. Men det är bara att konstatera att Rankin skulle stannat i Edinburgh. Jag blir förvånad när jag ser att goda betyg på Goodreads och Amazon för för denna läsare fungerade inte denna bok. Visst Rankin kan skriva, även om det finns brister lite här och där. Men det kändes att det inte var hans territorium. London lever inte på samma sätt som hans Edinburgh gjorde.
Det blir inte bättre av att historien aldrig blir riktigt spännande, har en ganska fånig intrig med några sammanträffanden och vändningar som bara är orealistiska och i mitt tycke som sagt lite fåniga.

Jag kommer dock fortsätta läsa om Rebus trots detta lilla bottennapp. Rankins genombrott kom med den femte boken om Rebus The Black Book som han fick en CWA Gold Dagger för. För en massa år sedan läste med stort nöje den nionde boken i serien The hanging garden. Han blir mao bättre med åren!

https://www.adlibris.com/se/bok/tooth-and-nail-9780752883557

Den finns även på svenska. Utgiven av Modernista
https://www.adlibris.com/se/bok/nabbar-och-klor-9789177016403

TREDJE DELEN I NEAPELSVITEN – ELENA FERRANTE: DEN SOM STANNAR, DEN SOM GÅR

Elena Ferrante:
Den som stannar, den som går
”Storia di chi fugge e di chi resta. L’amica geniale volume terzo, ”
Utgiven 2013
På svenska 2017
425 sidor
Norstedts

Det är bara att konstatera att jag antagligen är ganska typisk. En medelålders man som främst läser böcker skrivna av män. Även om det självfallet finns många utmärkta kvinnliga författare, så är det inte tu tal om att marknaden ändå domineras av manliga författare (Se på Nobelpristagarna t.ex). Och att män oftast och kanske helst, medvetet och/eller omedvetet, läser manliga författare. När jag nu gav mig i kast med tredje delen av Ferrantes globala succé insåg jag hur få romaner som behandlar kvinnliga relationer jag läst. Spontant kommer jag att tänka på Claire Messuds mästerliga Kvinnan på övervåningen. Annars är det nog ganska tunt med det.

Det var nu ett tag sedan jag avlutade den andra delen. Som tur är så finns det en personförteckning i början av varje bok. För det är både en roman om vännerna Elena och Lina och en roman som en stadsdel i Neapel. Det är många öden att hålla reda på.
Jag var mycket förtjust i de båda första delarna, även om det fanns en svacka i del 2. Hur skulle det bli i den tredje?
Nu är de ungdomen över och de börjar på allvar etablera sig i vuxenlivet. Elena avancerar socialt upp i överklassen medan Lila arbetat på en fabrik och hamnar mitt i det politiska och mycket våldsamma tumultet under 70-talet i Italien. Något som jag är gammal nog för att ha vaga minnen av.

Romansviten har ridit på en global framgångsvåg. Jag såg fram mot att läsa boken men efter ett tag började intresset falna. Jag saknade en spänning, ett driv i handlingen och Ferrantes prosa är ibland lite platt. Jag var nästa på väg att ge upp när hon efter hundra sidor börja beskriva den politiska kampen mellan komminister och fascister och hur det påverkar samhället och de två vännerna. Då kom glöden och energin i texten och de resterande 300 sidorna flyter på med allt ökande spänning även om det finns små svackor för denna läsare.

Jag kände mig efter ett tag lite irriterad på huvudpersonerna och deras kontinuerliga kamp där de närmar sig varandra för att senare fjärma sig, ibland under lång tid. Jag började kanske tröttna på dem.
När jag sade den till en mig närstående person, som är en stor fan av Ferrante fick jag en blick som närmast kan liknas vid en idiotförklaring… ”Ni män förstår ingenting…” ..
För mig är den stora behållningen är dock trots allt detta att jag som man från insidan se de krav på anpassning, underkastelse, frånvaron av vissa valmöjligheter och i vissa fall våld som en kvinna av idag måste leva med. Det som gällde i Italien under 70-talet finns även här även om den kan se annorlunda ut från utsidan. Och det är stundtals ingen ”rolig” läsning. Elena och Lina kämpar var för sig på väldigt olika sätt för att få leva de liv de vill leva.

Till slut, under stigande spänning, avslutar Ferrante romanen på topp vilket gör att jag måste läsa vidare. Efter närmare 1000 sidor med dessa kvinnor vill jag jag trots allt veta vet hur det går för dem.  Det är en stark berättelse, inget snack om det. Dessutom får Du en mycket intressant inblick i Italiens nutidshistoria från olika delar av samhället.

Jag har sagt det tidigare. Att läsa Ferrante är som att se en välgjord serie på HBO. Den är som gjord för att filmas Och nu är det på gång. Det börja komma utmärkta tv-serier från Italien (tex 1992 eller Suburra) så det är något att se fram emot!

EN MYCKET IMPONERANDE DEBUT – ALAN PARKS: BLOODY JANUARY

Alan Parks:

Bloody January
Utgiven 2017
320 sidor
Canongate

Detta är Alan Parks debutroman. Boken skapade en hel del uppmärksamhet på London Book Fair. Det är inte svårt att förstå. Parks har redan beskrivs som näste Ian Rankin och jämförs med andra kända tartan-noir författare som William McIlvanney.

Bloody January utspelar sig under ett par mörka och hemska dagar i januari 1973 i Glasgow. Harry McCoy, en 30-årig polis med ett trasigt förflutet. Han har ihop det med en narkoman och prostituerad, använder gärna och ofta droger själv och dricker mängder av öl.

Boken inleds med att Harry blir uppkallad till Barlinnie-fängelset i Glasgow. Där träffar han fängelsekunden Howie Nairn som berättar för honom att en flicka som heter ”Lorna någonting” och som jobbar på restaurang Ferrari troligen kommer bli mördad. McCoy tar det inte riktigt på allvar, åker hem och drogar ned sig med sin flickvän. Harry kan dock inte släppa tanken och börjar undersöka. De får reda på när Lorna bör åka till sitt jobb och väntar på en busshållplats. Där hamnar han och kollegan Wattie, som gör sin första dag i Glasgow, i ett skottdrama och finner Lorna mördad av en ung man som sedan skjuter sig själv

De får uppdraget att utreda. Wattie är nybliven polis som ansetts för begåvad för att vara på en liten station på landsorten har blivit om placerad till Glasgow. McCoy tvingas av sin hårdföre chef Murray ta sig an honom.

De har inga ledtrådar att gå på. Det finns inget som binder Korna och gärningsmannen samman. Det visar sig dock snart att Lorna har raggat upp kunder hon serverat och erbjudit sexuella tjänster där bla olika sexuella avarter ingått. Historien tar sedan många vändor som inte skall avslöjas här.

Har man läst ett par deckare så kan man inte säga att detta är en speciellt originell roman. Polisen som lever på gränsen till det lagliga. Polisen som har en osäker nybörjarpartner, polisen som tampas med sina överordnade. Polisen som underdog, som hatar överklassen. Kvinnorna är med ett undantag prostituerade, kopplerskor eller före detta flickvänner. Undantaget en feministisk forskare som skall doktorera på sexhandeln och som McCoy förstås har en liten fling med. Lite malplacerat kanske.

Men det är bara att konstatera att jag är mycket imponerad av denna debut. Det är en resa ned i ett mörkt hårt och skitigt Glasgow på 70 -talet och en riktigt, riktigt, bra noir-deckare. Jag är väldigt känslig för klyschor och schabloner och det undviker han med säker hand.

Stilistisk är det imponerande att Parks redan har en så säker ton. Romanen är mycket dialogdriven men han har också en förmåga att i beskrivande passager måla upp Glasgow underifrån, med allt knark, prostitution, vapenhandel m.m..

När jag hade läst 20 sidor kunde jag inte sluta utan jag slukade boken hel och hållen. Den är välkomponerad, har inga döda punkter utan det finns ett driv i både text och berättelse.

Jag tror Alan Parks är ett namn det kommer pratas mycket om. Och jag läser gärna mer om McCoy, Wattie och Glasgow.

MER FRANSK NOIR!!! – FRÉDÉRIC DARD: HISSEN

FRÉDÉRIC DARD (1921–2000)
Hissen
”Le Monte-charge”
Utgiven 1961
På svenska 2017

Översättning: Fredrik Ekelund
152 sidor
Absint Noir

Nyligen läste jag Frédéric Dards Jänkarna som jag tyckte mycket om. (Läs mer om den och Dard här)
Nu sög jag tag i den tunna lila boken Hissen. Och den var ännu ett snäpp vassare!

Vi får följa Albert som återvänder till sitt barndomshem som stått tomt i flera år. Han blir deprimerad av mötet med den tomma lägenheten och minnena av hans sedan flera år avlidna mor. Det är julafton. Albert går ut för att äta. På restaurangen möter han en kvinna som påminner om hans gamla kärlek Anna. Det mötet får oanade konsekvenser. Albert har en stor hemlighet han bär på men hon visar sig ha en lika stor och skrämmande.

Dard är en mycket skicklig författare. Med små enkla och effektiva medel målar han upp romanfigurerna och miljön de befinner sig. Berättelsen utspelar sig under ett dygn. Det är som att stiga in i en tryckkokare. Obehaget kryper in på kroppen direkt och orosmolnen hopar sig. Dard har komprimerat berättelsen så att bara det absolut mest nödvändiga som finns kvar. Den är elegant komponerad och med en oväntad avslutning. Det gick inte att sluta när jag väl börjat. Det riktigt bra noir helt enkelt!

Jag läser inte franska så jag vet inte hur han klingar i original men Fredrik Ekelunds översättning är en njutning att läsa.
Deckarfantaster, missa inte Frédéric Dard. Som tur är har jag en kvar.
Och vi får hoppas att förlaget sätter Ekelund på att översätta fler!

Tack för recensionsexemplaret.

MÄSTERLIGT OM MÄSTERSPIONEN – BEN MACINTYRE: A SPY AMONG FRIENDS: PHILBY AND THE GREAT BETRAYAL

Ben Macintyre (1963-):
A Spy Among Friends: Philby And The Great Betrayal
Utgiven 2014
368 sidor
Bloomsbury Publishing

Kim Philby är den mest omtalade av de spioner som läckte hemligheter till Sovjet. Han var en del av de ökända ”the Cambridge four. (De andra var Guy Burgess, Donald Maclean och Anthony Blunt). Fyra unga män ur överklassen som på 30-talet började spionera. Philby var den som gick längst och som orsakade mest skada.

Kim Philby 1912-1988

En duktig spion måste vara en person som skapar förtroende och som får folk att berätta om saker de egentligen inte borde. Philby var en mästare på detta. Han var en enastående charmör som hur lätt som helst fick vänner och beundrare. Han hade hela den engelska överklassen lätthet och självklarhet i mötet med sin omvärld.
Philby gjorde en enastående karriär fram till han avslöjades 1963 och flydde från sin dåvarande stationeringsort Beirut för att avsluta sitt liv olycklig i Moskva. Philby svek många människor och orsakade oerhört många människors död. Han gjorde att det spionage som MI6 ägnade sig åt i princip var helt meningslöst.
Avslöjandet av att det funnits en sovjetisk spion högt upp i MI6 som dessutom varit verksam i USA under många år, skapade en förtroendekris och ett tillstånd av förlamning som tog lång tid att komma över.
I USA  startade CIA av jakt ” på mullvadar” som höll på att bryta ned hela dess verksamhet.

Nicholas Elliott (1916-1994)

Om dessa spioner och ffa Philly har det skrivits hyllmeter. Det är ett trauma i Storbritannien. Hur en av ”de våra” kunde svika oss. Ben Macintyre är en engelsk journalist och historiker verksam på The Times och författare till ett antal böcker om spioneri.
Det är bara att konstatera att det är en mästerlig bok. Hans skriver oerhört väl och spännande om Philby, hans medmänniskor och kolleger och det klassamhälle som England är.
Fokus ligger på hur han svek sina vänner och framför allt den lysande spionen Nicholas Elliot. De följde varandra i vått och torrt. Elliot ställde alltid upp när Philby hade problem. Hans fru som var psykiskt mycket instabil vilket inte underlättades av Philbys falska livsstil, togs många gånger om hand av Elliot och hans fru oavsett var de befann sig i världen.
Det var Elliott som konfronterade Philby 1963 när de rykten som hade funnits länge om The Third Man visade sig vara sanna. (Vid det laget hade Burgess och Maclean flytt till Sovjet. Blunt avslöjades långt senare.)

Det är en fascinerade värld som Macintyre målar upp. Spionerna, som inte kunde berätta utåt vad de sysslande med, levde i en sluten värld med många briljanta män och några få kvinnor som hela tiden befann sig i den politiska hetluften.
De arbetade oerhört hårt, drack kopiösa mängder alkohol, Philby var hela sitt liv en högfungerande alkoholist, och utbytte förtroenden som de trodde skulle stanna där. Men Philby utnyttjade dem skamlöst. För honom var ”saken” viktigare än alla mänskliga hänsyn. En sann och helt livsfarlig dubbelnatur.

Det är nästan så att jag under läsningen får påminna sig att det inte är en av den bästa spionromanen à la John Le Carré jag läst. När jag väl börjat kunde jag inte sluta. Trots att jag visste hur det skulle gå!

Boken finns även på svenska. Har du det minsta intresse för ämnet, tveka inte en sekund. Du kommer bli oerhört rikligt belönad. En av årets stora läsupplevelser för mig.

https://www.adlibris.com/se/bok/en-spion-bland-vanner-kim-philby—dubbelagent-forradare-och-gata-9789187391439

Ett litet ps. För många år sedan läste en roman av den irländske mästaren John Banville, The Untouchable, som baserades på Anthony Blunts liv. Mycket bra bok det också.
https://www.adlibris.com/se/bok/the-untouchable-9780679767473

EN STIGANDE STJÄRNA PÅ DEN LITTERÄRA HIMLEN – EKA KURNIAWAN: SKÖNHET ÄR ETT SÅR

Eka Kurniawan (1975-)
Skönhet är ett sår
”Cantik Itu Luka”
Utgiven 2002
På svenska 2017
Översättning: Stefan Danerek
530 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

När jag hörde att Nilsson förlag skulle ge ut en indonesisk författare höjde jag på ögonbrynen. Men Eka Kurniawan är en tydligen en stjärna är i stigande. Skönhet är ett sår var nominerad till prestigefyllda International Man Booker Award 2006.

Indonesien är ett land som för mig är i princip okänt. Men det är ett gigantiskt land på många sätt. Jag citerar Wikipedia.
Indonesien består av över 13 000 öar och 33 provinser. Med över 252 miljoner invånare är det världens fjärde folkrikaste land och har världens största muslimska befolkning
.

Jag har läst att de ha en stark muntlig tradition men att antalet erkända författare från regionen inte är stort till antalet. Den enda indonesiska författare jag kände till före Kurniawan är Pramoedya Ananta Toer (1925–2006) som var en ständig nobelpriskandidat fram till sin död.

Eka Kurniawan föddes 1975 i västra Indonesien. Har ett förflutet som journalist. Han skriver romaner noveller, filmmanus, essäer och bloggar. Han är hyllad som den största författaren som kommit efter Toer. Att Kurniawan är sprungen ur muntlig tradition är något som verkligen märks i han sätt att berätta sin historia.
Tre av hans böcker finns översatta till engelska. Skönhet är ett sår blev hans stora internationella genombrott. Det är inte svårt att förstå varför.

På omslaget till romanen citerar förlaget New York Review of Books: ”Kurniawan är på många sätt en litterär arvtagare till Günter Grass, Gabriel Garcia Marquez och Salman Rushdie.” Det är stora ord men jag tycker det finns täckning för det. Skönhet är ett sår är likt några av deras romaner tegelstenar som kopplar stora grepp om det land och den tid boken utspelar sig i. Det är en myllrande berättelse, fylld av karaktärer och utvikningar. Romanen ligger hela tiden nära sagan och myten. Fantastiska och i en normal värld obegripliga saker kan hända och händer.

I den fiktiva staden Halimunda reser sig Dewi Ayu upp ur graven efter att ha varit död i 21 år. Dewi var Halimundas mest berömda prostituerade, känd för sin skönhet. Hon valde att dö efter att först ha fött 3 oerhört vackra döttrar, vars pappor hon inte hade en aning vilka de är.
Döttrarnas skönhet har ställt till det för dem och de har på olika sätt försvunnit ut ur hennes liv. Nu har hon till sin sorg blivit gravid igen och vill ha en riktigt ful dotter. En dotter som inte skulle få de problem som vackra flickor får. Hon fick sin önskan uppfylld:
Hon var till exempel inte säker på att bebisens näsa verkligen var en näsa, eftersom den påminde mer om ett eluttag än de näsor hon sett sedan barnsben: munnen såg mer ut som myntinkastet på en spargris och öronen liknade ett par grythandtag.(sid 26)
Dewi blir så deprimerad att hon vägrar titta på henne när hon fötts. Bestämmer sig dock att ge henne ett namn ”Skönhet”. Därefter dör hon. Nu är hon tillbaka, 21 år senar,e och denna vindlande berättelse drar igång.

Jag skall inte försöka återge mer av handlingen i denna oerhört rika roman. Berättelsen om Dewi Ayus familjs öden och äventyr är på många sätt en underhållande och uppsluppen berättelse fylld av sagans mystik. Det är också en mycket brutal berättelse om Indonesien moderna och mycket blodiga historia. Den holländska kolonialtiden, den japanska ockupation efter andra världskriget, en misslyckad kommunistisk revolution till den nuvarande indonesiska diktaturen.
(Jag skall sent glömma Joshua Oppenheimer skakande dokumentär The Look of Silence om den brutala jakten på kommunister i 60-talets Indonesien)

Eka Kurniawan har skrivit en hela tiden fascinerade underhållande, upprörande, humoristisk släktberättelse med en mörk fond i bakgrunden. Låt dig inte bli avskräckt av att den är på över 500 sidor. Den är lättläst och det finns inte en svacka i hela romanen.
Boken är översatt till en smidig svenska av Stefan Danerek. Är det inte fantastiskt att i ett litet land som Sverige finns det en person som kan översätta direkt från ett för oss mycket ovanligt språk.
Vi får hoppas att denna roman får många läsare.

Tack för recensionsexemplaret!

/Reviderad 200915

 

ZIGIC OCH FERREIRA ÄR TILLBAKA! – EVA DOLAN: EFTER DIN DÖD

dolan_efter_din_dod_omslag_inb_0Eva Dolan
Efter din död
”After you die”
Utgiven 2016
på svenska 2017
399 sidor
Modernista

Efter din död är den tredje fristående deckaren i den utmärkta serien om poliserna Zigic och Ferreira på hatbrottsenheten i Peterborough som Modernista ger ut i fin översättning av Carla Wiberg.

Fallet som utreds denna gång skiljer sig från de förra. Det är ingen gästarbetare och invandrare som råkat illa ut när han eller hon försöker överleva ett liv på botten av  samhället. Nu utspelar sig handlingen i en liten välmående by utanför Peterborough. De mördade är Holly, en egensinnig och stark tonåring som blivit rullstolsbunden efter en klättringsolycka, och hennes frånskilda mor, Dawn. Anledningen till att hatbrottsenheten kopplats in är att Dawn har tidigare blivit hotad och anmält det.
Zigic och Ferreira börjar nysta och trådarna i den lilla byn visar sig spinna en intrikat väv. De riskerar att utredningen skall tas i från dem och kopplas till en vanlig mordutredning vilket de kämpar med näbbar och klor mot. Det blir inte mindre komplicerat när en tonårig pojke, placerad av det sociala hos en av Dawns och Hollys vänner, flyr byn. Han visar sig kunna vara ett viktigt vittne. När Zigic och Ferreira vill få mer information av sin kolleger läggs locket på från högre ort!

Som vanligt har Dolan skrivit en bladvändare med väl beskrivna karaktärer och miljöer. Zigic och Ferreira är två sympatiska huvudpersoner vars öden jag gärna delar. Förutom själva deckarintrigen finns i boken också en diskussion om det svåra ämnet dödshjälp. Men boken skiljer sig från de föregående. Den är mer av ett kammarspel med några få inblandade och inte den bredare duk hon brukar måla fram där samhällsproblemen gestaltas. Då jag är mer förtjust i den typen av deckare uppskattar jag inte Efter din död lika mycket som de tidigare.

Låt dock inte detta avskräcka dig. Dolan är en utmärkt deckarförfattare. Och jag hade nog inte haft denna invändning om jag läst de tidigare två! Det går att läsa denna som en fristående del. Hon bara antyder lite av vad som hänt i det mycket dramatiska slutet av Döda talar inte.

Du kan börja med denna men jag rekommenderar att du följer Zigic och Ferreira från början med boken Lång väg hem. Du kommer inte ångra dig. Nyligen kom den fjärde boken Tell no tales, ut. Den ser jag fram emot.

Tack för recensionsexemplaret.

Här kan du läsa vad jag skrev om Lång väg hem
och  Döda talar inte.

VÄLKOMNA TILL ”BREXIT-LAND” – EVA DOLAN: DÖDA TALAR INTE

 

dolan_doda_talar_inte_omslag_inb

Eva Dolan: Döda talar inte
”Tell no tales”
Utgiven 2014
På svenska 2016
Övers. Carla Wiberg
400 sidor
Modernista

Eva Dolans debut var den hyllade Lång väg hem. Jag läste den med stort nöje. Fast nöje är väl fel ord. Hon skildrar ett England från undersidan likt den svenska filmen Äta söva dö skildrar ett Sverige många av oss inte vill se. Temat i romanen var människohandel. Här kan du läsa vad jag skrev.

Nu har Dolans andra bok Döda talar inte kommit på svenska. Det visar sig att hennes talang inte var en tillfällighet. Hennes romaner utspelar sig i Petersborough som ligger i samma ”shire” som Cambridge. Men där slutar likheterna. Då Cambridge är fullt av välutbildade människor med en internationell utblick är Petersborough en stad präglad av arbetslöshet, låg utbildningsnivå och hög invandring. I Petersborough röstade de för Brexit.

I denna bok träffar vi återigen poliserna Zigic och Ferrara på hatbrottsenheten. De utreder några mycket brutala mord på invandrare. Zigic och Ferrara är själva barn till invandrare. På ytan verkar inget hänga ihop. Det är inte personer som rört sig illegala kretsat ihop men stämmer det?
Vi får samtidigt följa politikern Richard Shotton som jobbar hårt för att etablera sitt nystartade främlingsfientliga parti. Shotton jobbar stenhårt på att de rasitiska elementen i partier skall hålla på mattan. Det är inte svårt att se likheterna mellan Shotton och Nigel Farage.

Dolan målar skickligt upp det England där motsättningarna växer, hon ger kött och blod till de många artiklar jag läst i svenska och engelska medier om utvecklingen i landet, med större klyftor med ökad rasism och främlingsfientlighet. Vreden ligger och pyr under ytan hos Dolan.

Jag vet inte om jag var på dåligt humör när jag klagade över personbeskrivningarna i Lång väg hem. De kan jag inte göra med denna bok. Både person- och miljöbeskrivningarna är välskrivna och levande.
Dolan är definitivt en ”risning star” på deckarhimlen. Återigen har Dolan givit oss en tät och mycket spännande deckare. Alla ni med intresse för det som händer i Brexit-land kommer, tror jag, läsa den med stort utbyte.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200804

BOOKER-PRISET 2012 – HILARY MANTEL: FÖR IN DE DÖDA

for-in-de-dodaHilary Mantel (1952-)
För in de döda
Utkom 2012
På svenska 2014
Övers: Jesper Högström

412 sidor
Weylers förlag
Recensionsexemplar

På sommaren finns det tid till den lite längre läsningen, den som får ta tid. Två somrar på raken har jag befunnit mig i sällskap av en mycket sammansatt personlighet, Thomas Cromwell i Hilary Mantels tolkning. Sammanlagt uppåt 1000 sidor. Först Wolf Hall och i år För in de döda.
Hilary Mantel fick sitt stora genombrott både i Storbritannien och internationellt då hon lyckade med bedriften att för båda böckerna få det mycket prestigefyllda Bookerpriset. Läsarna har älskat böckerna. De har gått som teater på Royal Shakespeare Company och just nu håller BBC på att spela in en tv-serie med Damien Lewis i huvudrollen

Jag tyckte mycket om Wolf Hall som jag läste på engelska. Det var krävande. Mantel skriver egentligen inte en svår prosa, men tätheten i hennes språk gör att du kan inte slappna av. Varje mening av hennes utsökta prosa behöver du ta in för att texten inte skall glida dig ur händerna. Den andra delen har stått och tittat på mig i bokhyllan men har fått stå kvar.
Nu fick jag möjlighet att sätta tänderna i den svenska översättningen i stället. Vi kan konstatera att vi har fått en ny stjärna på översättarhimlen, Jesper Högström. Jag är mycket imponerad av hur han fört över Mantel engelska till svensk språkdräkt.

För engelsmännen är historien om Henrik VIII och hans fruar välkänd. Cromwell är också en känd person men vad jag förstått så vet vi egentligen så mycket om honom. I det tomrummet så kan Mantel använda sin mycket rika fantasi och skapa sin fascinerande historia.

I Wolf Hall får vi följda smedsonen och uppkomlingen Cromwells resa från fattigdom till att bli Englands mäktigaste man.

Nu har Cromwell har lyckas manipulera bort Katarina från Aragonien som drottning då hon inte kan få barn. Äktenskapet annulleras. England kommer på kant med hela den katolska världen och Henrik VIII hotas av bannlysning. Dock han kan Henry nu gifta sig med sin nya kvinna Anne Boleyn och förhoppningsvis säkra tronföljden. Den nya romanen tar vid där Wolf Hall slutar. Anne är nu krönt till drottning. Hon får ett barn men det är en flicka. De följande försöken att få henne gravid resulterar i intet. Hennes är öde är därmed beseglat. Henrik, en kärlekskrank och impulsiv kung har lagt ögonen på det som skall bli hans nästa fru, Jane Seymour. Cromwell får i uppdrag att få bort Anne.

För in de döda känns mer koncentrerad än den första boken. Romanen följer Cromwell under några korta månader då denna häxprocess mot Boleyn genomförs. Vi ser allt igenom Cromwells ögon trots ett mycket rikt persongalleri. Oerhört skickligt leder Mantel oss in i Cromwells komplicerade psyke och hans tankevärld. Hur de då såg på religion, sexualiteten och äktenskapet skiljer sig avsevärt från idag. Mantel lyckas göra dessa föreställningar begripliga i våra ögon.
Mycket skickligt målar Mantel upp miljöerna i 1500-talets England. Några pennstreck och du är där.

Gabriella Håkansson i DN skriver i sin intressanta recension att kvinnorna som knappt kommer till tals i boken är de egentliga huvudpersonerna. Deras kroppar är ett slagfält där politiken formas. En klok iakttagelse för det kroppsliga återkommer ofta i texten både i beskrivningar och metaforer.

Cromwell var ingen duvunge. Han gjorde många fula saker. Inte ens den synnerlige obehaglige Francis Underwood, Kevin Spaceys suveränt spelade rollfigur i House of Cards kommer upp i Cromwells klass. Trots det så gör hon honom mänsklig. Jag som läsare känner paradoxalt nog en sympati för honom. Hon får mig att bry mig om honom.

Mantel arbetar nu på den tredje och avslutande delen som handlar om Cromwells fall. Han är ju trots allt bara en uppkomling med starka fiender runt sig!
Vi är många som ser fram emot att följa honom till slut. Och jag kommer vänta på Högströms översättning!

/Reviderad 200818

NOBELPRISET 2013 – ALICE MUNRO: BRINNANDE LIVET – NOVELLER

9789173894210_200_brinnande-livetALICE MUNRO (1931- )
Brinnande livet
”Dear Life”
Utgiven 2012
På svenska 2013
Översättning Rose-Marie Nielsen
304 sidor
Atlas

Alice Munro nobelpris var ett mycket populärt val. En redan läst och älskad författare som nu får en ännu större och mycket välförtjänt läsekrets. Själv var min första kontakt med henne Kärlek, vänskap hat som jag tyckte mycket om.

Denna fina bok består av 14 noveller vara de fyra sista är självbiografiska, ”in feeling, though not, entirely so in fact” (sid 255).
En skillnad, om jag minns rätt, är att berättelserna i denna bok oftare utspelar sig under första halvan av 1900-talet, medan i Kärlek Vänskap Hat är det nutid. Det är kanske en naturlig konsekvens av att detta är hennes sista bok, att hon blickar tillbaka och hämtar sitt stoff.

Samlingen börjar starkt med några riktigt fina noveller fyllda av det som gör Munro till en mycket bra författare. Sedan fanns det någon novell mitt i som inte fångade mig lika mycket.
Det är de sista fyra självbiografiska novellerna, som jag tycker är bokens svagaste del. Det är lite anonyma berättelser som inte tog tag i mig trots att hon skriver: ”I I believe they are the first and last –  and the closest – thing I have to say about my life” (Sid 255). Munros lägstanivå är dock mycket hög, men sammantaget håller jag håller Kärlek Vänskap Hat högre än den här samlingen

Det är svårt att skriva något som inte redan skrivits om henne. Alla skriver om hennes fantastiska förmåga att få in en roman på 20-30 sidor, hur skicklig hon är på att expandera och komprimera tiden i sina elegant ihopsatta berättelser. Hur hon ger det vardagliga ett sällsynt djup.

Det som jag ofta tänkte på är att hon osäkrar verkligheten. Vad vet vi egentligen om våra liv och de människor vi delar vår vardag med. Det får mig att undra, med lätt oro, om jag en dag, oväntat och oombett, genom en blick, ett ord eller en händelse, inser att något var inte alls som jag trodde. Att under ytan fanns det något jag inte sett eller förstått. En både spännande och otäck tanke.

Jag läste större delen av boken i original. Munro är inte svår på engelska. Det finns troligen, eftersom hon är så subtil, nyanser som vi som inte har det som modersmål missar. Jag läste den andra halvan i Rose-Marie Nielsens sedvanligt pricksäkra översättning. Så känner du dig osäker på engelska så kan du lugnt njuta av Munro på svenska.
För läsa Munro det skall du!

/Reviderad 200920

EN NY BOK AV SYDAFRIKAS DECKARKUNG – DEON MEYER: SPÅREN – DECKARE

SpårenDeon Meyer (1958)
Spåren (Spoor)

Översättning: Mia Gahne
Utgiven 2010
På svenska 2013
600 sidor
Weyler förlag

Han har spänt bågen högt denna gång, Deon Meyer, den mycket framgångsrike sydafrikanske författaren. Boken är en tegelsten på 600 sidor. Den består av tre helt skilda berättelser som inte alls ser ut ha med varandra att göra men som knyts ihop lite fiffigt på slutet.
Här finns de välkända ingredienser från Meyers andra böcker. Skildringen av ett älskat Sydafrika post-apartheid, ett samhälle fyllt av rasism, orättvisor, social ojämlikhet och efterföljande våld, Här finns kärleken till naturen och  engagemangen för utrotningshotade djur, hotade av ligor som dödar dem  för att sälja tex eftertraktade elefantbetar m.m.
Vi får även kunskaper om de bräckliga länderna ringt runt Afrika djupt påverkade av inbördes strider och kriminalitet. 
I denna roman så ser vi för första gången inflytande av militant islam som ju är på stark frammarsch i delar av Afrika.

Om man läser flera av hans böcker så lyckas han sammantaget förmedla en bild av hela den södra regionen av denna väldiga kontinent. Och den är inte vacker.

Jag är en stor fan av Deon Meyers högoktaniga berättelser. Han skriver med ett enormt driv och det är riktiga bladvändare. Men denna gång så var det något som fick mig att inte känna samma entusiasm som tidigare. Det tog uppåt 200 sidor innan jag kom in i det vanliga Meyer-ruset när jag bara ångar fram över sidorna. Jag funderade mycket under läsningen om det beror på Meyer eller på mig. Jag har dock inte kommit på något svar.

Att läsa Spåren var som att höra en låt med alla de ingredienser som jag vet att jag tycker om men ändå så svänger det inte lika bra som tidigare. Det blir istället en känsla av mer av samma. Och inte lika roligt.

Som så ofta inom deckargenren så återkommer personer från tidigare böcker, Mat Joubert och Lemmer ,som var huvudperson i Blood Safari (Den sista safarin). Det är en trygghet både för läsare och författare men kan också göra det mer förutsägbart.
Jag brukar tycka att Meyer, för att vara i denna schablonfyllda bransch, ändå brukar klara sig undan, men nu var det flera gånger som varningslampan lyste.

Missförstå mig rätt. Meyer är en bra deckarförfattare som verkligen kan skriva spännande böcker med en politisk botten. Meyer lyckas dessutom trots allt våld och elände få mig att längta tillbaka till Sydafrika som jag besökte ett par veckor  för vad kan de vara 10 år sedan. Ett så vackert och fascinerande land.

Har du inte läst honom så kan du mycket väl börja här. Men jag var mer förtjust i Död i gryningen och Devils Peak.

/Reviderad 200920

Tidigare recensioner:
Meyer, Deon: Blood Safari (Den sista safarin)

Meyer, Deon: Devils Peak
Meyer, Deon: Död i gryninen
Meyer, Deon: Jägarens hjärta

NÄR HELA VÄRLDEN RÄMNAR – RICHARD FORD: KANADA – ROMAN

KanadaRICHARD FORD (1944-)
Kanada
Canada”
Publicerad 2012
Översättning: Nille Lindgren
460 sidor
Brombergs förlag
Recensionsexemplar

När jag såg Richard Ford komma upp på scenen under bokmässan för att intervjuas av radions Marie Lundström så var det första jag tänkte på hans ögon. De såg ut att ligga långt in och med en intensiv blick betrakta det som skedde runt honom. Under läsningen av boken tänkte jag ofta på hans blick. Hur han under ytan på det alldagliga kan finna hisnande djup.

Det finns ingen som skrivit om denna roman som inte citerat de första meningarna som säkerligen kommer bli klassiska: ”Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare. Rånet är viktigare eftersom det resulterade i att mitt och min systers liv leddes in på de banor de till slut tog .”

Den som säger det är Dell Parsons, romanens berättare, som ser tillbaka på sitt liv. Dell och hans tvillingsyster Berner är 15 år 1956 då deras föräldrar Bev och Neva begår brottet som kommer förändra deras liv, slå sönder familjen och skingra syskonen.

Föräldrarna var de mest osannolika bankrånare man kan tänka sig. Bev, en gladlynt och inte speciellt reflekterande man från Sydstaterna, som ett att ha tjänstgjort i andra världskriget, hade haft svårt att finna sig tillrätta och provat ett antal jobb. Neva, dotter till polska judar som flytt till USA, en intellektuellt präglad kvinna, arbetar som lärare men med ett mer intellektuellt och tyngre sinnelag. Ett omaka par som ändå lärt sig leva med sina olikheter.
Denna familj ser utifrån sett ut som vilken annan i den lilla staden Great Falls, Montana. Men till skillnad från andra familjer så rånar inte föräldrarna en bank. Något de var illa rustade för och som förstås slutar i katastrof. Det säger en del om Fords förmåga att gestalta sina romanfigurer att det blir helt trovärdigt i sin totala irrationalitet. Mer tänker jag dock inte skriva om handlingen för det skall du upptäcka själv.

Ford har skrivit en mästerlig roman om att bli vuxen när livet kastas på ända. Hur skall du förstå livet när det är helt oförutsägbart, när saker kan visa sig att vara dess exakta motsats. Hur kan jag då skapa mening? Dell är mycket fascinerad av schack, ett spel med oändliga möjligheter men inom en given ram. Men hur hanterar du det är hela schackbrädet välts och alla pjäser faller huller om buller.

Det är också en roman om gränser. Dell går över gränsen till Kanada, till en vuxenvärld befolkad av en samling mycket brokiga individer, skickligt tecknade av Ford. Det finns till ingen väg tillbaka. Dörren till ditt förflutna har stängs. Det liv du levt kan du inte komma tillbaka till och inte träffa de människor som betytt så mycket för dig.

Romanen är så skickligt konstruerad så att även om du vet vad som skall hända så bygger han upp en psykologisk spänning som ger ett bestämt men lågmält driv i berättelsen. Hans prosa är så klar, lätt och luftig. Med några lätta pennstreck har han ritat upp en scen, beskrivit en stad eller naturen. Orden är som stenar i en klar fjällbäck som slipats av under lång tid. Han kan konsten att få det att se så oerhört lätt ut. En utsökt prosa fint överförd till svenska av Nille Lindgren.

Det var länge sedan jag läste något som fångade mig så. Richard Ford är en oerhört skicklig författare som behärskar sitt instrument till fullo. För mig som läsare är det bara glida med och hänföras av ett möte med stor romankonst.

/Reviderad 200920

NOBELPRISET 1949 – WILLIAM FAULKNER: ABSALOM, ABSALOM – ROMAN

AbsalomWilliam Faulker (1897-1962)
Absalom, Absalom
Översättning Gunnar Barklund
Publicerades 1932
320 sidor
Brombergs

En nidbild av författare som får Nobelpriset är att de svåra och hopplösa att förstå för vanliga läsare. Det är bara böcker för pretentiösa litterära snobbar. De två senaste nobelpristagaren Mo Yan och Alice Munro motbevisar det. Det är författare som många läsare lätt kan ta till sig.

William Faulkner å andra sidan är just en sådan författare, en författarnas författare, en av de stora i den moderna romankonsten. Han nämns ständigt som en stor inspirationskälla för den latinamerikanska boomen, El Boom, med Garcia Marquez (Nobelpriset 1982), Julio Cortazar, Carlos Fuentes m.fl. och den nya franska romanen, Le Noveau Roman, med Alain Butor, Alain Robbe-Grillet, Nathalie Sarraute, Claude Simon (Nobelpriset 1985) m.fl.

Det var deras böcker som jag läste som ung och lätt pretentiös man i början av 80-talet. Det var inte lätt, med det skulle det inte vara, det var ju en del av hela grejen! Jag uppskattade det, men kan i efterhand undra hur mycket jag förstod.
När en av bokcirkelns medlemmar föreslog Absalom, Absalom så blev jag väldigt glad. Faulkner hade jag försökt mig på engelska på den tiden och inte kommit långt med. Nu skulle jag återvända till den typen av litteratur som sporrade mig för nästan 30 år sedan.

Redan på första sidan så började jag kippa efter andan. Texten är så tät och inte helt lätt att ta till sig. Så jag tog sats, läste och fick likt en upptäcktsresande ge mig in en tät djungel av ord. Faulkner skriver en exakt, elliptisk och kompakt prosa, fylld av omtagningar, parenteser och långa meningar. Sida upp och sida ned utan mycket dialog och med driv och flöde.  Ja visst, jag kände igen Garcia Marquez, Alejo Carpentier, Claude Simon men kom också att tänka på Thomas Bernhard lika kompakta prosa.

Handlingen utspelar sig i Söderns under det amerikanska inbördeskriget och handlar om en familjs uppgång och fall. I botten ligger Bibelns berättelse om Kung David och han son Absalom.
Thomas Sutpen som kommer från mycket fattiga förhållanden får en förnedrande upplevelse vilket får honom att inse att han måste bryta upp för att skapa sig en framtid. Han åker till Västindien. Där grundlägger han sin förmögenhet, gifter sig och får ett barn. När det framkommer att hon inte är helt vit, utan har negerblod i sig, överger han henne och åker tillbaka till Södern för att börja bygga upp sitt imperium. Han gifter sig igen och får två barn. Men där i Västindien så sås fröet som leder till Thomas Sutpen och hela hans familjs undergång.

Men det är lättare sagt än gjort att redogöra för denna roman för det är inte alls en rak berättelse, Den berättas i återblickar av olika personer ut olika vinklar, med olika tolkningar av händelseförloppet. Allt eftersom historien tätnade så kände jag som om jag slog mig fram med en lie i en allt tätare vegetation.

Romanen anses av många som den främsta i Faulkners produktion och den främsta romanen om det amerikanska Södern. Sutpens uppgång och fall är en symbol för plantageägarnas uppgång och fall i Södern på slutet av 1800-talet  Jag läste någonstans att för Faulkner var rasismen det som genomsyrade och förstörde Södern. Och den starka rasismen i Södern och dess konsekvenser är ett tydlig tema. På så sätt en mycket aktuell roman med tanke på det stora hatet som finns i delar av USA mot Barack Obama.

Går du in på Amazon och ser vad läsare har skrivit om boken så är det många som hyllar den. Men som också säger att du behöver läsa den 3 gånger för att förstå den. Det är en roman som har givit många litteraturvetare jobb!!

Det är en bok om är jobbig att läsa, men är det värt besväret?  Jag är faktiskt kluven. Jag fick kämpa mycket. Det var partier där jag bara ångade på över sidorna för att komma vidare och struntade i jag inte förstod alla vändningar och vridningar. Och det är egentligen en bok som behöver läsas mycket långsamt .
Mot slutet av boken tänkte jag skönt att det snart är över. Det här kommer jag aldrig läsa igen. Nu är jag inte så säker för den lever kvar i mig. Det är en mycket stark berättelse, som levandegör en hel landsbygd under ett historiskt skede, mångfacetterad, fylld av bilder som visar sitta fast hos mig. Jag känner redan nu ett sug att någon gång ge mig på den igen, lite som gåta som du inte kan släppa och som vill lösa.
För alla med intresse för den moderna romanen är det trots allt obligatorisk läsning.

Jag försökte mig på att läsa den på engelska, men det bara gick inte. Gunnar Barklund har gjort ett mycket fint arbete på att överföra den till svenska. Vad vore vi utan alla dessa fantastiska översättare.

Tack också till Brombergs för deras serie Nobelklassiker. Jag har tidigare läst Heinrich Bölls lilla pärla Ungdomens bröd i denna serie. En i Sverige nu sorgligt bortglömd författare.

/Reviderad 200907

EN SVENSK KLASSIKER – HJALMAR SÖDERBERG: DOKTOR GLAS

Hjalmar Söderberg (1862-1941)
Doktor Glas
Utkom 1905
150 sidor
Bonniers

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till varje pris.”
Detta skriver Tyko Gabriel Glas i Söderbergs mästerliga roman Doktor Glas, en svart diamant i den svenska litteraturen, slipad, hård, vacker och med en obehaglig lyster.

Handlingen är väl känd. Doktor Glas räddar Helga Gregorius, som av misstag gift sig med den hemska prästen, genom att ta livet av honom med ett litet piller. Helga känner vämjelse över sin man och är kär i Klaus Recke, en trolös playboy. Romanen utspelar sig en sommar i Stockholm i början av seklet, från 12 juni till 20 september, och består av Glas dagbok.

Glas är en romantiker som vördar kärleken men som föraktar resultatet. Han glorifierar förälskelsen men ser med vämjelse på hur den övergår till en förnedrande tvåsamhet i äktenskapets form eller till ofrivilliga graviditeter med all den skam och misär som det innebär. Själv är han okysst och har bara varit nära en kvinna som han inte fick och det minnet lever kvar som en paradisbild.
Prästen Gregorius vanhelgar kärleken när han kräver sin ”äktenskapliga rätt”. Han förnedrar Helga, som Glas är förälskad i, och han förnedrar kärleken.

Glas letar efter en mening med sitt liv, en handling som kan bryta fin-de-siecle-apatin och visa hans viljestyrka och värde. Att mörda Gregorius blir den handling som kommer ge honom mening och ett sätt att hylla kärleken, trots att kärleken är riktad mot Recke och inte mot honom själv,

Söderberg fångar läsaren direkt. Vi får följa Glas tankar och filosofiska resonemang blandat med glimtar från hans läkarpraktik och hans sociala umgänge. Gradvis växer det fram en bild av en själ fylld av romantiska höga ideal, plågad av ensamhet och sexualskräck. Jag kände både en stark empati och en stark avsky för honom.

Det vore inte en roman av Söderberg om det inte finns det många fina etsningar över Stockholm, skimrande vackra bilder som han målar på sin utsökta prosa. En njutning att läsa.

Romanen skapade mycket debatt när den kom och Söderberg anklagades för att rättfärdiga både abort och mord. Det upprörde många att han åkte inte fast och han kände ingen ånger. Han blev bara mer ensam än han varit före mordet.

Det är fortfarande en roman som berör, ställer svåra frågor och den har inte förlorat något av sin fräschör. Så tag och läs en av de riktiga klassikerna i svensk 1900-tals litteratur. Du kommer inte att ångra dig!

/Reviderad 200821

glas

EN LYSANDE BOK OM AMERIKANSK POLITIK: MARTIN GELIN – DEN AMERIKANSKA HÖGERN : REPUBLIKANERNAS REVOLUTION OCH USA:S FRAMTID

den-amerikanska-hogern-republikanernas-revolution-och-usas-framtidMartin Gelin (1978-)
Den Amerikanska Högern:
Republikanernas Revolution och Usa:s Framtid

Utgiven 2012
430 sidor
Natur & Kultur

Nominerad till Augustpriset

Alla med det minsta intresse för internationell politik har säkerligen höjt ögonbrynen mer än en gång de senaste året. Käbblet mellan demokrater och republikaner i USA håller på att hota hela det politiska systemet och i förlängningen det amerikanska samhället. Från en svensk horisont är det helt obegripligt. Det är nog många som i sitt stilla sinne undrar vad är det där för galningar.
En som kan ge dig en nyckel till varför det blivit så här är USA-korrespondenten Marin Gelin med sin bok Den amerikanska högern. Det är en fascinerande läsning. Gelin har rest land och rike runt, intervjuat mängder av människor, han har besökt hur många politiska och religiösa möten som helst och läst kilometervis av litteratur. Detta har han kokat ihop till en spännande idéhistorisk odyssé och reseberättelse genom det moderna USA fylld av intressanta porträtt av från alla samhällets skikt. En imponerande insats.

Om du tänker på USA och 60-tal, vad tänker du då? Troligen flower-power, hippies och Woodstock som var ett kraftigt brott mot 50-talets konformitet. Vad som inte alls är lika känt är att parallellt med den rörelsen så började högerns gräsrötter röra på sig, organisera sig och skapa en struktur som gjorde att de överlevde längre och påverkade USA mycket, mycket djupt.
Tea-party rörelsen har i Sveriges sett som något nytt fenomen, men Gelin visar att varje gång som en demokratisk president vunnit så har republikanerna kraftsamlat, kommit tillbaka blivit starkare och drivit partier till höger. Det republikanska partiet har precis som idag dödförklarats många gånger men det överlever och kommer tillbaka med förnyad och större kraft.

I deras värld är staten inget av godo, det fjättrar den fria själen, bidrag för inte något gott med sig utan något som håller människor beroende i ett ekonomiskt slaveri. Varför skall mina pengar gå till lata som inte vill arbeta, knarkare eller till ensamstående kvinnor som inte kan hålla ihop benen och föder för många barn… Det är inte staten som skall ta hand om dig, det är din familj, dina nära och kära. South Carolina har vid två tillfällen skickat tillbaka bidrag från Washington av ideologiska skäl.

Det är en stundtals djupt deprimerande läsning att följa hur moderata och samarbetsinritade röster inom partiet successivt trängs ut och allt mer dogmatiska röster blir de som sätter agendan. Och i dagarna håller hela den amerikanska statsapparaten på att gå i stå. Hellre det än att skattebetalarna skall behöva utsättas för de socialistiska djvävulspåfund som kallas Obamacare.
Förresten vet du vad en RINO är? Tänkte väl det. Det är en ”Republican in name only” och det är den värsta sorten!

Grover Norquist, som leder Americans för Tax reform sade nyligen att han ville göra staten så liten så att han kunde ta in den badrummet och dränka den! Denne Grover som var ett fenomen på ytterkanten, är idag en ideolog i maktens centrum med en stark påverkan på partiets politik.

Det är tydligt att Martin Gelin inte delar det republikanska partiets värderingar. Det som gör det så spännande är hans nyfikenhet och respekt. Han vill förstå hur dessa människor tänker och hur detta land fungerar. Genom att porträttera republikanerna så porträtterar han hela landet av bara farten.

Alla med det minsta intresse för USA och amerikansk politik bör läsa denna lysande, lättlästa, roliga och mycket stimulerade bok. Vad som händer i USA påverkar än så länge många av oss.

/Reviderad 200820

EN AMERIKANSK KLASSIKER – HENRY DAVID THOREAU: WALDEN

WaldenHenry David Thoreau (1817-1862):
Walden
Utkom 1855
I nyöversättning av Peter Handberg  2006
410 sidor
Natur & Kultur

Detta är en av de märkligaste böcker jag läst. Den är både fascinerande och tröttande.
Att genrebestämma den är omöjligt, det är på samma gång en essäsamling, memoarer, en filosofisk text, ett naturlyriskt prosaverk.

Historien känner de flesta till. Thoreau bodde under 2 år på mitten av 1840-talet vid Walden Pond  nära staden Concord, på mark som tillhörde författaren Emerson. Under tiden byggde han själv sitt hus, levde på det som naturen gav, filosoferade, skrev och vandrade.

Thoreau levde inte som eremit Han hade mycket kontakt med folk som vandrade i skogarna och tog och sig ofta in till Concord. Det var inte det att ville leva utanför allt men han ville ”leva på djupet och suga all märg ur livet” (Sid 116). Han skulle göra det genom att leva enkelt, mycket enkelt.

Thoreaus civilisationskritik är lika relevant idag som när det skrevs. Redan 1840 skriver han om att livet förytligas av att allt skall gå fort och att vi behöver konsumera. Istället för att köpa nya kläder, förändra dig som människa och blir mer sann.
Thoreau går inte att stoppa in i ett fack för detta är han för motsägelsefull. Hos honom finns idéer som passar bra i det allt mer högervridna republikanske partier om individens frihet gentemot staten. Samtidigt var han en av slaveriets starkaste kritiker och vill inte betala skatt till en stat som inte såg alla som likvärdiga.

Han skriver hur vårt lönearbete förslavar oss och gör att vi inte hinner leva. Om vi arbetar mycket så måste vi äta mycket. Bättre då att inte arbeta, äta mindre och klara sig på det som naturen ger, fisk, bär och andra växter. Att vara fria. Varför lägga en massa pengar och arbete på att ha råd med ett hus. Bygg din enkla boning, det kostar inte mycket, själv så slipper du vara fjättrad vid arbete. Thoreau strävar efter en äkthet, struntar i konventioner, de gör mycken social samvaro meningslös!

Det som är mest äkta för honom är naturen och Thoreau är en naturromantiker och lyriker utan dess like. Det är väl det som boken är mest berömd för. I Handbergs översättning är det en njutning att läsa hans naturbeskrivningar, även för mig som inte kommer ut i skogen utan att bli ditsläpad. U Översättaren Peter Handberg har  gjort ett mycket fint jobb. Det finns ett mycket naturligt flöde i språket. Dock blir det samtidigt för mycket för mig och det fanns en hel del långa passager som jag skummade för han beskriver saker som jag inte har en aning om vad det är!

Thoreaus prosa är ordrik och tankarna far fram och tillbaka. Det är fascinerande att läsa om hans liv, hur han finner sig till rätta i naturen, bygger sitt hus, bakar sitt bröd, möter andra människor i skogen mm. Det finns många intressanta filosofiska tankar i den, ibland är han lite av en religiös mystiker. Det är flera citat som skulle kunna vara hämtade ur en bok om mindfullness. Även där är han modern. För en läsare med mer kunskap och passion för naturen så måste detta vara en underbar bok. Jag tröttnade dock efter ett tag kunde helt enkelt inte koncentrera mig på alla naturskildringar och promenader.

Thoreau är en stor inspirationskälla för miljörörelsen och det kan man verkligen förstå. Naturen är helig och den egentliga huvudperson i denna för mig på en gång mycket fascinerande och tröttande bok.

Rekommenderar jag den? Absolut. Ge den en chans! Det är inte för inte en klassiker….

/Reviderad 200820

Kopia av Thoreaus hus

Kopia av Thoreaus hus

ÅRETS BOK I SPANIEN 2002. OM ETT MÖRKT KAPITEL I SPANIENS HISTORIA – DULCE CHACÓN: DEN SOVANDE RÖSTEN

Den-sovande-röstenDulce Chacón (1954-2003)
Den sovande rösten
”La voz dormida”
Översättning: Djordje Zarkovic
Utkom 2002
På svenska 2013
370 sidor
Gavrilo förlag

Recensionsexemplar

Dulce-Chacon

Dulce Chacón 1954-2003

Dulce Chacón är en spansk författare som föddes 1954 och gick bort i cancer redan 2003. Året före sin död publicerade Chacón Den sovande rösten som blev en försäljningssuccé och fick pris som årets bok av de spanska bokhandlarna. Nu har det lilla, och jag måste säga modiga förlaget, Gavrilo givit ut denna bok som de var vänliga att skicka till mig.

Det spanska inbördeskriget 1936-1939 är fortfarande ett oläkt sår. Det ledde till Francos maktövertag som han behöll till sin död 1975. Tvärt emot vad många trodde så valde hans efterträdare Juan Carlos att börja införa demokrati i landet och att hålla de första allmänna valen. Jag som var tonåring då minns förvåningen i press och på tv. Även om det känns som en evighet sedan så är det bara 38 år sedan diktaturen upphörde, en mycket kort tid.
Enligt pressmaterialet som förlaget skickade med är det fortfarande olagligt att utreda de förbrytelser som begicks under inbördeskriget.

Chacón kom själv från en högborgerlig miljö som tillhörde Francosidan och hon fick höra berättelsen från den sidan som vunnit. Men det fanns en andra sida och det är om den skriver i denna djupt berörande roman. Chacón intervjuade en stor mängd personer som suttit i fängelse under perioden och det är deras berättelser som utgör grunden. En berättelse som inte var känd för stora delar av det spanska folket.

Romanen utspelar sig till stor del under tiden för andra världskriget. Chacón skildrar fem kvinnor på den förlorande sidan. De kvinnor som hamnade i fängelser och utsattes för en tortyr  och förnedring av ofattbara mått. Genom att väva en berättelse om dess kvinnor och de människor som fanns i deras omgivning, som med eller mot deras vilja drogs in i kampen, så skildrar hon mycket skickligt hur det är att leva i en diktatur. Ett liv där rädslan är den vanligaste känslan, ett liv där du inte kan lita på någon, ett liv där kärleken har ett högt pris.

Skildringen av fängelselivet har många mycket starka scener som fick mig att kippa efter andan. Det som också är tråkigt men inte förvånande är att se vilken roll den katolska kyrkan hade i dessa läger. I romanen leds det av nunnor som mer än gärna plågade dessa icke-troende. Där fanns ingen kärlek eller barmhärtighet.

Förutom skildringen av fängelselivet så är det en skildring av den politiska kamp som har varit central i 1900-talets historia. Kampen för eller mot demokrati, för eller emot kommunism eller fascism. Jag tycker bilden på omslaget är så rörande och fångar en tid. Hur den unga kvinnan med barnet i famnen tittar in i kameran, fylld av glädje och en tro på kampen.

Det finns delar av romanen som nästan blir som en spänningsroman när vi följer männen och kvinnorna i bergen i kampen mot fascisterna, en kamp som till slut visar sig resultatlös. Hoppet att de allierade skall komma till hjälp när kriget är slut grusas och fascismen växer sig fast i Spanien.

Men alla ville inte vara med. Priset var många gånger högt. En av romanfigurerna liknar politiken vid ett spindelnät som inte går att komma undan trots att hon vill.

Ibland kunde jag tycka att Chacóns språk var på gränsen till lite för känslosamt och ibland sentimentalt. Men då frågade jag mig. Hur skall man kunna fånga dessa fruktansvärda händelser, dessa övergrepp på människor, men också de stunder av glädje och lycka som finns i romanen utan att ta till starka uttryck?

Jag måste återigen säga att det är modigt av Gavrilo att ge ut denna roman. Jag hade inte kastat mig över den om jag hittat den i bokhandeln, men det är en bok jag varmt kan rekommendera.
Det är en mycket stark berättelse, välskriven, skickligt berättad och med starka personporträtt.
Det är roman om en för oss okänd del av det moderna Europas historia, en roman för dig som söker bra litteratur utanför alltfartsvägarna.

/Reviderad 200820

BOOKERPRISET 2009 – HILARY MANTEL: WOLF HALL

wolf hall

Hilary Mantel (1952-)
Wolf Hall
Utkom 2009
650 sidor
Fourth Estate

Wolf Hall är en utmaning. 650 täta sidor på en engelska som är så avancerad att det inte var många meningar där jag kunde slappna av, en engelska som tom vållat problem för de som har det som modersmål. Samtidigt mycket välskriven. En bok så kompakt att jag någonstans efter 250 sidor var på väg att ge upp. En berättelse som är vardagsmat för en normalt bildad engelsman. Men okänd för mig, En berättelse fylld med en massa historiska gestalter som gjorde att jag allt som oftast fick gå tillbaka till registrerat över vem som var vem och vad.

Så var det för mig att läsa en av de mest hyllade engelska romanerna på senare år, Wolf Hall som Hilary Mantel fick Bookerpriset för 2009. Det fick Mantel även 2012 för uppföljaren Bring up the bodies vilket var inget mindre än en litterär sensation. Det är bara Coetzee och Peter Carey som fått det tidigare.

Var det värt det? Absolut. Som oftast när jag du får anstränga dig lite, ta i lite mer än vanligt, blir belöningen större, ibland mycket större. Du har vandrat uppför en slänt, kommer upp på krönet, trött av ansträngningen, för att upptäcka att runt hörnet fortsätter vägen och den är så spännande och vacker att du måste fortsätta.

Det lilla jag vet om Thomas Cromwell (ca 1485-1540) får mig att tro att engelska föräldrar skulle kunna skrämma sin barn med honom. Rasande intelligent, effektiv, en mästare på politiska intriger som inte skyr några medel. Han var sonen till en smed och gick från att vara bland de lägsta i samhället till att bli Henry VIII:s förtrogne och den näst viktigaste personen i England innan han, som många av hans motståndare, avrättades. I dag på dagen (!) 28 juli för 473 år sedan! En karriärist av Guds nåde.

Cromwell var mannen som skulle se till att det fruktlösa äktenskapet med Katrina av Aragonien annullerades och möjliggjorde ett äktenskap med den unga Anne Boleyn.  Anne som skulle ge Henrik en manlig arvinge vilket Katarina inte lyckades med. Det var den process som i sin förlängning ledde till att det djupt katolska England blev protestantiskt, en utveckling som nog Henrik inte insett. Cromwell blev reformationens ingenjör. Det är en fascinerande historia om ett England och Europa i en brytningstid mellan katolicism och protestantism.

cromwell.jpg

Thomas Cromwell 1485-1540 Målning av Hans Holbein

Det är en rik duk som Mantel målar. Mantel ägnade 5 år att läsa in sig på perioden. Men hon bär inte sin lärdom tungt. Hon har kokat ned det till miljö och personbeskrivningar som gör att jag efter avslutad läsning känt som jag varit på en längre resa i England på 1530-talet. Romanen är skriven i presens så det är inget som återberättas utan det upplevs här och nu. Det stora persongalleriet blir verkligt för mig, som personer jag mött.

Det är inte bara politikern Cromwell vi följer utan även den äkta mannen, familjefadern och vänner Cromwell. Hon har fabulerat fram en heltäckande bild av en troligen mycket komplex person. Den alltid mycket underhållande specialisten på engelsk renässanslitteratur Colin Burrow har skrivit en fin recension i London Review of Books där han med sina stora kunskaper pekar på hur Mantel använt sina källor. Rekommenderad läsning som du finner här.

Det är bara att sälla till sig till de andra recensenterna, bloggarna och läsarna som har hyllat denna roman. Det är en makalös prestation. Glädjande är att den äntligen kommer på svenska på Weylers förlag. Det måste varit en tuff utmaning för Jesper Högström som översatt den. Hoppas han gjort ett bra jobb så att den får den framgång som den så väl förtjänar.

/Reviderad 200818

EN AV FINALISTERNA TILL TYSKA BOKPRISET 2011 – ANGELIKA KLÜSSENDORF: FLICKAN

flickanAngelika Klüssendorf (1958-):
Flickan
”Das Mädchen”
Översättning av Christine Oudenne
Utkom 2011
På svenska 2013
168 sidor
Thoren & Lindskog
Recensionsexemplar

Om det är någon som följer min blogg så ser denne snart att jag har ett nyvaknat intresse för tysk litteratur. Det kanske låg i tiden för det sammanföll med att jag upptäckte det då nystartade förlaget Thorén & Lindskog. Jag köpte några av deras böcker och skrev om dem. Förlaget uppskattade det och har därefter skickat mig en och annan bok. Jag har dessutom fortsatt att köpa dem så jag har snart allt vad de publicerat. De har en förmåga att ta fram intressant litteratur och efter att ha läst Flickan så är det bara att konstatera att det fått in en fullträff, en riktig fullträff.

Jag hade aldrig köpt och läst en brutal uppväxtskildring som utspelar sig i DDR på 70-talet. Nej det intresserar mig inte och det verkar obehagligt, inget jag vill läsa om. Det kräver verkligen mod att ge ut en bok med ett sådant svårt tema, och det modet har tack och lov förlaget. Jag är nu mycket glad över att ha fått läsa romanen.

Vi får följa den namnlösa flicka från att hon som 12-åring står och kastar ut avföring från balkongen på deras lägenhet, inlåsta av den aggressiva, alkoholiserade mamman, toaletten finns utanför lägenheten, fram till att hon som 17-åring gått ut högstadiet och hamnat som lärling på ett jordbrukskollektiv.

Hon bor i Leipzig tillsammans med sin sex år yngre bror Alex som hon försöker skydda. Mamman slår och bestraffar barnen regelmässigt och oförutsägbart. Männen kommer och går. Fickan försvinner in i en drömvärld och i boken Greven av Monte Christo för att överleva. Lögnen blir också ett redskap att klara sig, ibland så lyckas tom hon övertyga sig själv.
Efter ett antal flyktförsök så blir situationen ohållbar och hon flyttat till ett ungdomshem.  Hon känner sig utanför och mobbad och för en stenhård kamp för att överleva.
Till slut så kommer hon ändå ut på andra sidan. Mer vill jag inte avslöja utan det får du upptäcka själv.

Som ni förstår är inte detta en lättsam läsning, jag häpnade många gånger över brutaliteten den skildrade, inom familjen, mellan de jämnåriga skolkamraterna, från myndigheterna, skolan och polisen.
Hade det inte varit för Klüssendorfs helt suveräna språkbehandling och distanserade blick så hade detta varit outhärdligt. Texten är paradoxalt nog både enormt tät och samtidigt så luftig och lätt. Det finns en lugn andning i den hela tiden och ett ljus mitt i det svarta.
Vi ser allting utifrån flickan perspektiv men nästan som bakom ett skyddande glas som gör att det hela går att stå ut med. Ja, som jag upplevde att flickan själv gjorde. Hon gick liksom in i en mental dykarklocka och såg allt det hemska utifrån. Hon är ett riktigt maskrosbarn som lyckas ta sig upp genom asfalten

Flickan är en mycket gripande roman  av hög litterär halt. Det är inte för inte som den var en av finalisterna när Deutsche Buchpreis skulle delas ut 2011. Låt inte historien avskräcka dig utan läs gärna denna bok. Den kommer stanna i mitt minne länge.

/Reviderad 200820

VAD DEN ANDRA HALVAN LÄSER – MONIKA PEETZ: TISDAGSKVINNORNA – ROMAN

tisdagskvinnorna_20Monika Peetz (1963-):
Tisdagskvinnorna
”Die Dienstagsfrauen”

Översättning av Barbro Wernbro-Augustsson
Utkom 2011
På svenska 2013
290 sidor
Liebel Förlag
Recensionsexemplar

I april fick jag en trevlig e-post från det nystartade Liebel förlag. Det är ett förlag specialiserat på  att översätta tysk litteratur till svenska. De hade hittat min blogg och undrade om jag var intresserad av att få ett recensionsexemplar av denna tyska succéroman.
Jag blev nyfiken på var det var för bok så jag googlade lite. Jag fann att den var mycket uppskattad med högt betyg på Amazon.de m.m. Samtidigt började jag undra, är detta verkligen en bok för mig, tillhör jag målgruppen!? De som läser min blogg behöver inte se många inlägg för att inse att den som skriver är en lätt pretentiös figur som för det mesta bara läser sådant med hög cred i kulturvärlden. Böcker som hamnar på kritikerlistor och som får utmärkelser….Seriös litteratur med STORA bokstäver. Tisdagskvinnorna verkade vara allt annat, lättsam underhållning ffa riktad till medelålders kvinnor med hög igenkänningsfaktor.

Så här presenteras den på förlagets hemsida:
Fem väninnor på pilgrimsfärd Caroline, Judith, Eva, Kiki och Estelle: en framgångsrik brottmålsadvokat, en överkänslig drama queen, en hängiven mamma till fyra barn med övergivna ambitioner om en egen yrkeskarriär, en ständigt förälskad och gladlynt designer som väntar på sitt genombrott och en lyxälskande apotekarhustru som har en proppfull garderob och en härligt vass tunga.
När Judith gick igenom sin avlidne makes tillhörigheter hittade hon hans dagbok, gömd i en flanellskjorta i garderoben. Dagboken leder henne och hennes fyra väninnor ut på en vallfärdsvandring som kommer att sätta deras vänskap på hårda prov. Steg för steg uppdagas en hemlighet som ställer allas liv på ända.

Tisdagskvinnorna är en varm och underhållande roman om kärlek, livslögner och vänskapens förmåga att läka alla sår. Förutom i Tyskland, där boken redan filmatiserats, har den hunnit bli en bestseller även i Norge, Holland, Italien och Tjeckien. Översättningsrättigheterna har i dagsläget sålts till arton språk.

Ja ja tänkte jag, allt behöver väl inte vara så allvarligt hela tiden, du kan bli överraskad. Så med en ganska stor nyfikenhet slog jag upp boken.
Det tog inte många sidor förrän jag fullkomligt häpnade över hur stereotypa figurerna var, hur clichéfyllt allting var beskrivet och på hur förutsägbart det var. Personteckningar är så mallade och så platta så jag helt enkelt storknade. Trots det, som ett tack till förlaget som skänkt mig boken, så läste jag hela boken!

Detta är Monika Peetz  första roman annars arbetar hon med manus för film och tv. Och det märks. Men det märks också att det inte är HBO hon skriver för i så fall. Denna bok är som en romanförlaga  för en tv-serie på kanal 5, en serie som kanske skulle kunna bli bra bra underhållning med en bra regissör, för det är inte oäven historia, men som också skulle kunna bli helt förskräckligt i fel händer.

Min bloggkollega på Och dagarna går sammanfattar det bra:
Inte vet jag om det finns något som heter så men jag tänker att det passar att kalla Tisdagskvinnorna av Monika Peetz för Mid-Lit. Alltså lättlästa böcker om människor mitt i medelåldern som har fastnat i samma gamla hjulspår och behöver en nystart. Ni vet de där rappa, lättsamt berättade historierna där huvudpersonerna är med om något annorlunda och utifrån det omvärderar sina liv. Chick-Lit, Lad-Lit, Tant-Lit och nu Mid-Lit alltså. Hyfsat mallat men ändå tillräckligt välskrivet för att jag ska vilja läsa vidare…

Hon är som sagt inte en helt oäven berättare och en del av beskrivningarna av ställena som de passerar under vandringen är inte dumma. Men som helhet är detta för mig en riktigt torftig upplevelse. Det är som att äta Snoddas, bara vitt vetemjöl, och man kan äta hur mycket som helst utan att bli mätt.

Samtidigt så var det en intressant läsupplevelse. Jag tvingades att läsa vad den ”andra halvan” läser. De som klarar sig utmärkt i livet utan att läsa Nobelpristagare, Augustprisvinnare m.m. De som bara vill ha lite lätt och enkel underhållning utan tuggmotstånd. Lite mysigt, lite trevligt och lite tänkvärt. Vårt behov av historier är ju omättligt.

Det är väl tur att litteraturens trädgård har en mångfald av många olika växter. Allt kan inte passa alla. Så ett tack till förlaget som skickade denna bok till mig. Det var modigt!

/Reviderad 200820

VÄRLDEN ENLIGT QUICO – MIGUEL DELIBES: DEN DETRONISERADE PRINSEN – ROMAN

Den-detroniserade-prinsen1Miguel Delibes 1920-2010:
Den detroniserade prinsen
El principe destronado
Översättning av Djordje Zarkovic och
Eva M Ålander

Utkom 1973
På svenska 2013
150 sidor
Gavrilo Förlag
Recensionsexemplar

Miguel Delibes är ett mycket stort namn i den spanskspråkiga litteraturen med en lång verkslista. Delibes satt i Spanska Akademin under många år. Han mottog många litterära priser bla det stora Cervantespriset som belönar författarskap från den spanskspråkiga världen. Bland andra pristagare kan nämnas giganter som nobelpristagarna Vargas Llosa och Cela.

I Sverige är Delibes inte så känd, men trots det fanns det något bekant över namnet. Det visade sig att det legendariska förlaget Coeckelberghs, som under 70-80-talet gav ut högklassig litteratur från ffa Östeuropa,1978, gav ut hans roman Fem timmar Med Mario. Jag följde deras utgivning med stort intresse och beklagar förfarande att René Coeckelberghs gick bort i så unga år. (Här kan du läsa min recension av en liten pärla ur förlagets mångfacetterade utgivning, Mircea Eliades Den gamle mannen och officeren.)

Redan 1965 så kom den första romanen av Delibes på svenska, Råttorna. Vår främsta introduktör av litteratur under 1900-talet, enmans-universitetet Artur Lundkvist, tog med den i sin Tellus-serie där han valde ut litteratur från hela världen. Många fina romaner som du nu hittar på antikvariat
Nu har förlaget Gavrilo från Göteborg givit ut denna lilla roman. Jag kände inte till förlaget sedan tidigare men det är uppenbart ett förlag att hålla ögonen på.

Den detroniserade prinsen är Quico, 3 år gammal. Nu när hans lillasyster fötts inte längre är i centrum. Förutom henne är han dessutom omgiven av tre större syskon, föräldrar och två hembiträden. Det är inte lätt att få uppmärksamhet och denna lille illbatting gör var han kan.

Vi får följa honom under ett dygn, från klockan 10 på morgonen till 10 på kvällen. då han utmattad somnar efter en intensiv dag. Varje kapitel motsvara en timma.
Perspektivet är nästan uteslutande Quicos. Vi ser världen underifrån, tex så beskrivs hans mamma i början bara genom den kjol hon bär när hon sveper in i rummet.
Vi stiger in i hans tankevärld och följer alla hans glädjeämnen och fasor, hur hans fantasi drar iväg med honom och gör hans värld både mer spännande och mer otäck. Starka tankar kring liv och död, djävlar och spöken far runt i Quicos huvud när han försöker orientera sig i världen. En kontinuerlig rädsla för att kissa ned sig och inte vara duktig lever med honom hela tiden.

Allt eftersom vill följer denna ömsom charmiga och ömsom odrägliga lille kille så växer berättelsen och visar upp en välbeställd men dysfunktionell familj i Francos Spanien. Quicos föräldrars äktenskap är dött. Fadern är en förtryckande patriark som finns i bakgrunden. Hembiträdena har mer närhet till barnen än vad deras mor har, men är samtidigt under ständig rädsla för att inte blidka sin arbetsgivare. Det pågår ett krig, som en av sönerna går ut i, för att blidka sin stränge far. Det går inte att isolera en allt mer svårbegriplig omvärld.

Det är en tunn lite bok främst uppbyggd på dialog. Hans beskrivningar av lägenheten där i stort sett hela romanen utspelar sig är exakt och gör den mycket konkret för läsaren. Sakta vävs vi in i familjens liv och det är synd att romanen slutar efter 150 sidor för jag skulle gärna följt denna familj under ett par dagar till.

Den stora behållningen är hur Delibes gestaltar ett barns inre liv och fantasivärld. Det var många gånger jag kastades tillbaka i tanken till barndomen och kändes igen tankar eller påmindes om händelser tidigt i livet.. Det är både skickligt och välskrivet.
Jag har inte läst mycket spansk litteratur så det var givande att bekanta sig med en ett författarskap från ett nytt område!

/Reviderad 200820

DELIBES POSTER 2

MIGUEL DELIBES

EN MÅNGFACETTERAD BERÄTTELSE FRÅN ÖSTAFRIKA – ABDULRAZAK GURNAH: PARADISET – ROMAN

ParadisetAbdulrazak Gurnah (1948-):
Paradiset
Originaltitel: Paradise
Översättning av Helena Hansson
Utkom 1994
På svenska 2013
260 sidor
Celanders förlag

”Först pojken. Han heter Yusuf och under sitt tolfte levnadsår lämnade han plötsligt sitt hem. Han mindes att det var under torrtiden, när varje dag var likadan som den förra. Blommor slog oväntat ut och vissnade igen. Märkliga insekter kilade fram under stenar och pinades till döds i det brännande solskenet. Solen fick träden i fjärran att darra i luften och husen att skälva och kippa efter andan. Dammoln steg vid varje klampande steg och en kärv stillhet rådde under dagtid. Skarpt avgränsade ögonblick som dessa såg han framför sig från den tiden.”

Detta är första stycket i en mycket fin roman av Abdulrazak Gurnah, en författare från Zanzibar som sedan 20-års åldern bor i England. Gurnah har skrivit ett antal romaner på engelska och är professor i litteratur vid universitet i Kent.
Romanen var på ”the short list” både för Booker-priset och The Whitbread Award i England

Det är en bildningsroman om Yusuf som utspelar sig i Tanzania före första världskriget.
Yusuf blir hämtad av farbror Aziz som skall ta hand om honom. Farbrodern visar sig snart inte vara hans farbror utan Yusuf är betalningen för en skuld hans far har till den framgångsrike köpmannen. Han får bo hemma hos Aziz och arbeta tillsammans med en annan slav, Kahlil, i butiken. En varm vänskap uppstår.

Farbror Aziz har en trädgård som Yusuf mer och mer kommer att intressera sig för och där han försöker få trädgårdsmästaren att ge honom tillåtelse att hjälpa honom. Det är hans paradis.

Yusuf är en känslig person med stor fantasi, undrande och osäker inför världen runt honom. Efter att Yusuf har arbetat i butiken ett par år så tar Aziz med honom på en expedition inåt landet för att sälja och köpa varor. Det är en expedition fylld av fasor, sjukdom och elände. En förändrad Yusuf kommer tillbaka till sitt paradis. Men han är inte den samme och romanen får ett oväntat med samtidigt logiskt slut.

Jag hade aldrig dykt på denna om inte vi tagit upp den i bokcirkeln. Jag fastnade för romanen redan i första stycket som visar vilken språkbehandling och poetisk känsla Gurnah har. Helena Hansson har gjort ett mycket fint jobb och överfört romanen till en mjuk och följsam svenska.

Gurnah målar upp en hel kultur i Östafrika just när imperialismen börjar göra sitt intrång. En kultur rik på folkslag, olika religiösa riktningar, myter och berättelser och ett stort handelsutbyte med omvärlden ffa Indien. Vi möte många särpräglade karaktärer och helt unika miljöer. Naturbeskrivningarna är hänförande.
Han öppnar upp ett helt nytt landskap inför min blick och jag känner transporterad dit. Inte som en vit västerlänning som med kikare betittar de kuriösa människor i Afrika utan men en närhet och skönhet som känns i kroppen.

Det en mångfacetterad historia många vacker klangbotten. Han är inte på något sätt svårläst och det finns ett naturligt sug i berättelsen.

Det är en global värld som han visar upp, långt innan det begreppet fanns. Det visade sig konkret hur global världen kan vara när jag frågade min kollega född på Zanzibar om han hade hört talas om honom. Då svarade han. Jag känner honom, han var klasskamrat med min bror!!

Gurnah är en mycket fin författare och jag kommer säkerligen kommer återvända till hans författarskap  Det är glädjande att det finns förlag som Celanders som vågar satsa på författare som Gurnah. Hoppas han får många läsare.

/Reviderad 200912

Prof.-Abdulrazak-Gurnah-photo-300x282

Abdulrazak Gurnah

EN AMERIKANSK KLASSIKER – F. SCOTT FITZGERALD: THE GREAT GATSBY – ROMAN

Gatsby

F. Scott Fitzgerald: (1896-1940)
The Great Gatsby
Utgiven 1926
180 sidor
Penguin

Det är mycket Gatsby nu. Förra veckan hade Baz Luhrmans filmatisering premiär i USA och du kan läsa artiklar om Gatsby överallt.
Det är en av de stora, om inte den stora, amerikanska klassikern under 1900-talet.

Det är inte en mäktig roman utan en tunn liten sak som du kan läsa i 2 sittningar om du vill. Det också en ganska enkel handling och ändå har den något som fångat det amerikanska medvetandet under senare delen av 1900-talet.
Det var inte så när boken kom ut. Recensionerna var på det hela taget ljumma, även om TS Eliot lovordade den i ett brev. När Fitzgerald dog endast 44 år gammal, bla som en konsekvens av ett kraftigt alkoholmissbruk, så hade han kvar böcker från förlaget. Nu så finns den ständigt tillgänglig och jag har för mig att jag läste någonstans att den säljs i en halv miljon exemplar varje år.

Något kort om historien.
Nick Carraway, bokens berättare, lämnar det lantliga Mid-West och flyttar till östkusten för att arbeta. Han får tag på ett litet hus på Long Island. På en middag hos sin släkting Daisy Buchanan, som är gift med den stenrike buffeln Tom Buchanan, får han reda på att han är granne den mystiske Jay Gatsby. Gatsby ordnar de mest fantastiska fester, ditt alla, bjudna som objudna, kommer.

Nick bli inbjuden på dessa fester och lär känna den gåtfulle Gatsby, en person om står för allt som Nick avskyr, men Nick charmas.

”If personality is an unbroken series of successful gestures, then there was something gorgeous about him, some heightened sensitivity to the promises of life, as if he was related to one of those intricate machines that register earthquakes ten thousand miles away. This responsiveness had nothing to do with that flabby impressionability which is dignified under the name of “creative temperament” – it was an extraordinary gift for hope, a romantic readiness such as I have never found in any other person and which it its likely I shall never find again”.

Boken är en lång återblick och vi lär känna Gatsby allteftersom Nick lär känna honom. Men samtidigt så lär vi inte känna honom. Fitzgerald beskriver honom knappt. Han förblir lite av en mytisk gestalt. På direkta frågor om vem han är eller vad han gjort  ger han alltid undanglidande svar. Har han legat vid Oxford, har han varit i armén? 
Allt eftersom förstår vi att allt han skapar, den nya identiteten, hans förmögenhet, alla fester och all prålighet är för att vinna tillbaks sin ungdomskärlek Daisy.
Gatsby kommer från enkla förhållanden och hade inte möjlighet att gifta sig med henne i deras ungdom. När han kom hem efter att ha tjänstgjort i kriget finner han att Diasy gift sig med Tom. När de nu återigen träffas så sätts en kedja av händelser igång som leder till den djupaste tragedi för alla inblandade.

Gatsby är en roman om den amerikanska drömmen, om att du i varje ögonblick kan skapa dig själv, glömma ditt förflutna och bli en ny person, en self-made man. Jay Gatsby har gått från fattigdom till enorm rikedom. Gatsby är föregångare till Don Draper i Mad Men, en man med en påhittad och förljugen identitet som skapar den amerikanska drömmen.
Är Gatsby är ”great” kan man verkligen fråga sig? Knappast, hans rikedomar kommer från en smutsig kriminell verksamhet. I mina ögon är ingen hjälte men det som är stort hos honom är hans starka kärlek till Daisy.

Denna bok sägs ju vara den bäst fångar The Jazz Age, tiden efter första världskriget då jazzen kom, ungdomarna bröt sig loss från gamla konventioner, det var glamoröst, det fanns pengar, och depressionen 1929 fanns inte en som en möjlighet. Scenerna från olika fester är mycket väl gestaltade. Jag sveptes med som läsare, men kände hela tiden en vantrivsel. Det här var ju människor som inte brydde sig om något annat än sig själv och att vara på fest. Det som räknades var att du var där. Där fångar Fitzgerald något som gör att boken känns relevant även idag. En hysterisk kändiskultur, där man är känd utan att ha presterat något mer än att synas i rätt sammanhang. Att det är det som är något värt. Själv kände jag bara hur tragiken väntade runt hörnet. När den väl slår till så fanns endast Nick kvar. Alla andra lämnade det sjunkande skeppet.

Fitzgerald, som själv levde ett mycket glamoröst liv, var trots allt en socialt medveten författare. I romanen ser vi hur de rikas omedvetenhet och självgodhet drabbar de som inte är på rätt planhalva.

Det är paradoxalt att en historia som snarare beskriver den amerikanska drömmen som en illusion och en tragedi blivit den stora amerikanska romanen. Dess storhet ligger ffa är Fitzgeralds fantastiska språk. En elegant och mångskiftande prosa som beskriver med en poetisk precision både yttre och inre skeenden.

Det är en roman om en förgången tid men samtidigt aktuell. Vi kanske lever på 20-talet med det enorma överflöd och överkonsumtion som vi har i delar av världen, i en ytlig kändiskultur, som i allt högre grad handlar om att bli self-made, att vara ditt eget varumärke  och som inte tror att en ny crash à 1929 kan stå för dörren.

Romanen som är sagt en återblick och som sådan mycket skicklig konstruerad..Att fånga detta på film är inte enkelt. Att fånga det pråliga det är ingen konst. Men allt det som gör denna roman så läsvärd det kommer man inte åt på film. Den är så välskriven så jag skulle kunna läsa om den bara för att få njuta av språket igen.

/Reviderad 200912

 

EN DJUPDYKNING NED I MANHATTANS LOWER EAST SIDE – RICHARD PRICE: LUSH LIFE – DECKARE

Lush life

Richard Price (1947-)
Lush Life
Utgiven 2008
450 sdor
Som ljudbok 11 cd:s
Uppläsare Booby Cannavale
Bloomsbury

Richard Price är en amerikansk deckar- och manusförfattare. Price har ett par böcker bakom sig och är även verksam både inom film och tv. Han har skrivit flera filmmanus. I Sverige är han nog mest känd för Sea of Love med Al Pacino i huvudrollen.  Price har även skrivit avsnitt till klassikern The Wire.

Kort om handlingen:
Eric Cash, en ung man med kulturella ambitioner har inte riktig kommit rätt livet utan arbetar på ett restaurang i Lower East Side på Manhattan. En kväll går han och två bekanta på en krogsväng
. Väl runda under fötterna blir de utsatta för ett rånförsök. Det går snett och hans kamrat Isac Marcus skjuts till döds. Det är mitt i natten, det är mörkt, vittnena är få. Ett av vittnena pekar ut Eric som gärningsmannen.
Polisen Matty Clark har hand om utredningen. De utsätter de Eric för hårda förhör. Det framkommer snart är Eric inte gärningsmannen. Och nu står de där utan någon egentlig ledtråd. De börjar famla i mörkret. Hur skall de hitta gärningsmannen.

Boken Lush Life blev jag i flera gudieböcker rekommenderad som läsning inför min New York-resa. Jag fick dock problem när jag började läsa den. Att läsa polisslang á la New York är inte det lättaste. Om man skummar recensionerna på Amazon så ser man att även engelsktalande inte har det så lätt. Så jag lade ned boken.

Richard Price

Richard Price

Efter ett tag ville jag ville ge den en andra chans och undersökte om den fanns på svenska. Det gjorde den inte, men väl som ljudbok i uppläsning av Bobby Cannavale. Det var en märklig upplevelse. Eftersom jag sett timvis med deckare var idiomet bekant och det gick mycket lättare att lyssna. Jag fastnade inte i enstaka ord och Cannavales gestaltning gjorde att jag förstod mer än när jag läste. Cannavale har just den amerikanska engelska som vi är så vana vid från The Wire, Sopranos m.m. Han är ett klockrent val.

 

Bobby Cannavale

Bobby Cannavale

Price bok är rubricerad som en deckare men som sådan är den inte så lyckad. Price använder formen för att beskriva Lower East Side, en genom historien mycket invandrartät stadsdel som genomgått många förändringar och nu är på väg att gentrifieras.
Under utredningens gång möter många ur denna kulturella smältdegel med dess motsättningar. Afro-amerikaner, kineser, spansk-talande från olika regioner. .

Som i många andra deckare så är ett tema Matty Clarks kamp med hierarkierna. Han får kämpa för att hålla utredningen vid liv. Det finns så lite att gå på, den har så lite nyhetsvärde, så den bortprioriteras. Medan Matty som blivit djupt engagerad i fallet och Isac Marcus familj gör att l för att driva på den. Skildringen av sorgeprocessen hos offrets familj är en tongivande del av andra halvan av boken.

Price är en mycket skicklig författare. Price skriver fantastisk dialog som inte blir sämre av Cannavales mycket fina uppläsning. Price skapar trovärdiga och gripande gestalter som stannar kvar längre än vad de oftast lätt glömda deckarfigurerna brukar göra.
Price lyckas också levandegöra Lower East Side. Det var riktigt spännande för mig att för några dagar sedan att går runt bland gatorna är romanens centrum, Eldridge Street, Delancy m.m.

Men tyvärr så tappar han lite av fokus. Historien dras ett varv eller två för långt. Och han hade kunnat stryka några sidospår som inte känns relevanta.
Det är som om han tappar intresset för själva deckarhistorien mitt i skildringen av hur Isacs död präglar människorna i hans omgivning. När fallet till slut löses så är det som av en tillfällighet. På något sätt måste det ju historien avslutas!

Dessa kritiska anmärkningar fråntar dock inte boken många av dess fina kvaliteter. 

/Reviderad 200912

Platsen för brottet.27 Eldridge Street. Foto: Patrik Enander

Platsen för brottet. 27 Eldridge Street. Foto: Patrik Enander

EN SPÄNNANDE GREKISK KLASSIKER I DET LILLA FORMATET – ALEXANDROS PAPADIAMANTIS: MÖRDERSKAN – ROMAN

Mörderskan-Framsida

Alexandros Papadiamantis (1851-1911)
Mörderskan
Orginaltitiel: I Fonissa
Översättning: Jan Henrik Swahn
Utgiven 1902
På svenska 2013
Oppenheim förlag
Recensionsexemplar

Ett förlag att hålla ögonen öppna för är det lilla Oppenheim förlag. Jag läste nyligen Laurence Tardieus lilla mästerstycke Eftersom ingenting varar. Nu har jag läst Mörderskan av Alexandros Papadiamantis. Aldrig hört talas om? Nej vem har gjort det. Den grekiskan litteraturen är en mycket vit fläck på min litterära karta och det är jag troligen inte ensam om. I Grekland är Papadiamantis lika stor som Strindberg i Sverige men den skillnaden att han inte är så känd utanför sitt land säger översättaren Jan Henrik Swahn i en video som du kan se här:
Intervju på Youtube.

Denna korta roman eller långa novell är en spännande läsning på många sätt. Den skildrar ett land som de flesta inte känner till bortom antingen charterturismens glättiga yta eller den arkeologintresserades långa historiska blick. Papadiamantis skildrar ett fattigt, hårt och inneslutet samhälle som drabbar framförallt kvinnorna. Den är en roman som utspelar sig på 1800-talet men som är mycket modernare än man först tror.

Huvudpersonen Frangogiannou, en äldre kvinna som för att hjälpa de fattiga människor som korsar hennes väg mördar deras små flickor. Att få flickor är ett elände. Det går så många flickor på varje man och föräldrarna har stora problem med att få döttrarna bortgifta, att få råd med hemgiften.
Den olyckligaste dagen i Frangogiannous liv var när hon som 17-åring blev bortgift, med en mycket dålig hemgift, till en riktig slashas som sedan gjorde henne till mamma sex gånger om. Hon har tre döttrar. Bara en gift och även det med en slashas. Hon beskriver sig som en änka men med en man knappt bidrar till familjen.

Vi får följa Frangogiannou från det första hastigt påkomna dråpet och se hur hennes tankar blir mer och mer förvridna vilket resulterar i fler mord. Men hon är ingen vettvilling. Märkligt nog så känner vi som läsare sympati med henne och förstår till viss del hennes fruktansvärda handlingar. Och hon går inte igenom detta obemärkt, drömmar och syner hemsöker henne allt medan hon flyr undan både sig själv och gendarmerna.
Jag vill inte berätta mer om historien utan läs den själv istället. För det är en spännande och läsvärd bok.

Papadiamantis stil kan vara lite knölig ibland, han är visst mycket svår att översätta, men det finns mycket humor och värme i boken. Du kommer huvudpersonen mycket nära och hon är är trots sina handlingar  trovärdig och realistisk. Det fattiga patriarkala samhället känns inpå kroppen.
Skildringarna av naturen på ön Skiathos är sinnlig och fantasieggande

Det vore roligt om förlaget ville ge ut fler av hans berättelser så vi får se fler facetter av detta intressanta författarskap.

/Reviderad 200912

OM DET PALESTINSKA FOLKETS ÖDE. EN VIKTIG MEN TYVÄRR UNDERMÅLIG ROMAN – SUSAN ABULHAWA: MORGON I JENIN

Morgon-i-Jenin-Susan-AbulhawaSusan Abulhawa (1970-):
Morgon i Jenin
Orginaltitel: Morning in Jenin
Översättning av Niclas NIlsson
Utkom 2010
380 sidor
Norstedts

Morgon i Jenin är en bred krönika över en palestinsk familjs öde under israeliskt styre från 40-talet och framåt. Det är Susan Abulhawas debut och är säkerligen löst kalkerad på hennes liv. Likt romanens huvudperson så lever hon numer i USA .

Det är en smärtsam berättelse fylld av så mycket krig, sorg, elände men även kärlek och gemenskap. Hon utgår ifrån verkliga händelser i det palestinska folkets öde, många av dem så fruktansvärda att det är omöjligt att inte bli berörd och förfasas. Det är en mycket viktig bok då sätter fokus på ett folks lidande.

Men det är en riktigt dåligt skriven bok. Den börjar lovande. De första sidorna tar tag i mig men sedan så börjar jag förtvivla mer och mer. Har hon inte haft någon redaktör? Boken är klichéfylld, överlastad med metaforer som inte handlar om att det är en annan kultur som jag inte begriper mig på utan att det helt enkelt inte är bra skrivet. Det finns passager som är så platta så jag kippade efter andan. Personskildringen fyrkantig och onyanserad. Något parti kändes som en tonårsbok för flickor. Ett annat som någons oredigerade dagboksanteckningar. Det finns flera intressanta teman som inte utforskas utan det kastas bort. Intressanta konflikter som inte tas om hand om av författaren. Boken spretar

Efter avslutad läsning finns det många bilder kvar och en ilska över den fruktansvärda situation det palestinska folket befinner sig i nu och hur närmast olöslig den konflikten verkar vara. Men som litteratur är det sekunda vara. Jag är mycket förvånad över de höga betygen som finns på boken omslag från en del kritiker.

Med en regissör som inte fastnar i det sentimentala så kan detta bli en riktigt bra tv-serie. För det finns många berättelser i boken att spinna på. Tyvärr är inte Abulhawa en författare som kan göra god litteratur av det. Att det ändå är en bok som behövs förstår jag då den översatts till 19 länder. Det finns vrede över det öde som drabbat och drabbar det palestinska folket som gör detta till en trots allt viktig bok.

/Reviderad 200912

EN LITEN BOK OM DEN STORA KÄRLEKEN OCH DEN STORA SORGEN – LAURENCE TARDIEU: EFTERSOM INGENTING VARAR – ROMAN

Tardieu

Laurence Tardieu (1972-):
Eftersom ingenting varar
Orginaltitel: Puisque rien ne dure
Översättning av Thérèse Eng
Utgiven 2006. På svenska 2012
127 sidor
Oppenheim förlag
Recensionsexemplar

”Jag dör, skriver hon till mig. Vincent, jag dör, kom till mig, kom till mig igen, en sista gång, så att jag får se dig, röra vid dig, höra dig, kom till mig igen Vincent, jag dör.”

Den som skriver är Geneviève, Vincents stora kärlek. De har inte haft kontakt på 15 år. Då, i januari för 15 år sedan, försvann deras 8-åriga dotter Clara spårlöst för att aldrig mer återfinnas. Sorgen tar knäcken både på dem och deras relation.

Laurence Tardieu är en fransk författarinna som har givit ut 6 romaner. Detta var hennes tredje. För den fick hon 2007 ”Prix Le Prince-Maurice du roman d’amour” och ”Prix Alain-Fournier”.  

Det är en tunn liten roman som Tardieu har skrivit. Smäckra 120 sidor som lyser som en svart diamant. En liten roman om stor kärlek och stor sorg. Och gripande att läsa.

Den är uppbyggd i tre delar. I första delen så följer vi Vincent när han kör i vansinnesfart till Geneviève. Under den resan kastas han tillbaka till allt det han har tryckt undan under 15 år.
Andra delen består av Genevièves dagboksanteckningar för veckorna efter Claras försvinnande.
”Jag köpte den här boken i morse. Om jag klarar att skriva regelbundet, om än så bara några meningar, kommer det att hjälpa mig. Jag är rädd att bli galen annars”
I sista delen skildras deras sista möte som leder fram till någon form av förlösning och livsbejakelse.

Jag blev mycket tagen av denna bok. Tardieu skriver så sinnligt och levande i korta meningar om kärleken och sorgen. Orden faller ned som små regndroppar. Hennes sensibilitet är inte svensk. Jag vet inte om hade antagit att det var en fransk bok om jag läst den utan att veta var författaren kom ifrån. Utan att kunna sätta fingret på varför så känns den fransk till sin karaktär på det sättet som den behandlar dessa stora ämnen. Jag är imponerad över hur skickligt hon tecknar Vincent och Geneviève. Hon hur gestaltar deras olika temperament och hur de på var sitt sätt hanterar att de drabbats av det värsta du kan drabbas av.

Efter de första sidorna var jag rädd att det skulle vara lite banalt med den blev bara starkare och starkare. Det är en liten bok med lång eftersmak.

Utan att kunna franska så måste översättaren Therese Eng gjort ett fint jobb som fört över denna text till så fin svenska.

Det låter kanske inte som årets hetaste bok, en okänd fransk roman utgiven på ett litet förlag, om ett barn försvinnande, men jag kan inte nog rekommendera den. Köp och läs!

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200920

EN RIKTIG BERÄTTARE ÄR FÖDD! – ASTRID ROSENFELD: ADAMS ARV – ROMAN

adams arvAstrid Rosenfeld (1977-)
Adams Arv
Orgnaltitel: Adams Erbe
Översättning Jörn Lindskog
Utgiven 2011.
På svenska 2012

394 sidor
Thorén och Lindskog
Recensionsexemplar

Astrid Rosenfelds debutroman har blivit en succé i Tyskland där den sålt i stora mängder. Romanen har översatts till flera språk och enligt omslaget på boken så var den ”läsarnas favorit till tyska bokpriset 2011”. Vad jag hört fick Thorén och Lindskog slåss för att lägga vantarna på denna storsäljare.

Succén är lätt att förstå för det är en på många sätt mycket imponerande debut. Rosenfeld skriver med ett enkelt och rappt språk. Har ett stort persongalleri med skickligt tecknade och mycket särpräglade individer. Boken är skickligt komponerad och det finns ett rejält schvung i berättelsen. Du kastas in i den och sedan sitter du fast. Här finns mycket humor och jag skrattade högt många gånger. Sedan kan det finnas lite klichéer också men de får man ta.

Mycket kort om historien: Eddy bor tillsammans med sin mor Magda och morföräldrar Lara och Moses.  Moses har dragit sig undan världen och sitter på vinden och skall helst inte störas.
Eddy är ett resultat av en tillfällig förbindelse och har ingen aning vem hans far är mer än att han är skandinav och kanske heter Göran.
Eddy får hela tiden höra hur lik han är Adam, Moses bror, som under kriget svek familjen. Han tog deras förmögenhet och stack, vilket gjorde att familjen inte kunde komma undan nazisterna.

Magda, som är en stark och självständig kvinna, avvisar alla de män som Eddys mormor försöker tussa ihop henne med. Genom en slump så träffar hon, med hjälp av Eddy, Jack Moss, på ett zoo. Jack för ut henne och Eddy i värden och Eddy får en mycket märklig uppväxt.

Den första delen av boken följer Eddy fram till vuxenheten där han till slut hamnar i Berlin när muren fallit. Han har hamnat i en kris och vill bara lämna allt. Han tar sig hem till sin mor. Morföräldrarna är döda. Eddy går upp på den förbjudna vinden där han hittar ett kuvert med ett häfte där Adam har tecknade ned allt som hände. Det är Adams arv.

Vi kastas tillbaka till 1919 och får följa hans släkting Adam och hans lika egensinniga familj, mötet med hans stora kärlek Anna och vad som sedan händer när hon nazisterna tar henne. Adam ger sig ut på en lång resa för att leta efter sitt livs kärlek. En resa som tar oss till Polen mitt under det brinnande kriget. Genom Adam så följer vi hela andra världskriget och vi får förklaringen till vad som egentligen hände.

Jag vill inte ge för mycket av handlingen för det är en späckad roman och jag vill att du skall uppleva alla turerna själv om du läser den.

Det här är en bok som du slukar. Sidorna visslade förbi. Men när jag lade ned den så var det ändå med en viss tveksamhet. Jag kände mig lite illa berörd av att den traumatiska historien behandlade med så lätt hand. Det var som att visst det var hemskt det som skedde, men inte var det så farligt.
Jag frågar mig själv. Måste alla skildringar av koncentrationslägren vara t.ex. som Steve Sem-Sandbergs helt omskakande De fattiga i Lodz, en storartad roman men en helvetesvandring utan dess like.

Det har nu gått 50 år, två generationer och vi kan kanske kan börja få en viss distans.. Vi kanske måste kunna berätta denna historia på ett lite annat sätt? Genom att se på det ur en lite mer komisk synvinkel så framträder ju det hemska ändå. Eller gör det verkligen det?
Jag kom att tänka på Imre Kertesz Mannen utan öde som jag läste för 10 år sedan. Där använde han sig av greppet att den unge killen tyckte att allt som hände i koncentrationslägret var helt naturligt. Därigenom så blev så påtagligt hur oerhört vidrigt det var.

Rosenfeld har också valt att ha en ganska obegåvad huvudperson, som förutom sin starka kärlek till Anna egentligen inte har så många kvaliteter. Han förstår inte mer än han behöver för att klara sig undan. Men Rosenfeld är inte på Kertesz nivå och romanen skildring av koncentrationslägren blir för lättviktig för mig.

Det är mina reservationer till trots ändå en märkvärdig debut, om kärlekens obändiga kraft, att våga leva sitt liv inte som andra tycker det utan våga gå utanför ramarna och skapa dig det liv du vill ha. Det skall bli spännande att se vad den unga mycket begåvade författare hittar på härnäst.

/Reviderad 200920

 

OM DEN STORA KÄRLEKEN SOM ALDRIG TAR SLUT – MARKUS FELDENKIRCHEN: EN IRLÄNDSK DAGBOK – ROMAN

Markus Feldenkrichen (1979-)Feldenkirchen
En irländsk dagbok
Utgiven 2010
På svenska 2012

Övers: Jörn Lindskog
315 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

När Jörn Lindskog, ena halvan av förlaget Thorén & Lindskog, på Bokmässan i höstas sade att de skulle ge ut En irländsk dagbok svarade jag Heinrich Bölls bok? Den tyske nobelpristagaren har skrivit en liten bok som heter Irländsk dagbok. Nej sade Jörn det är det inte, utan en tysk debutroman. Markus Feldenkirchen är politisk journalist sedan flera år verksam på Der Speigel. Boken heter i original Was zusammenhört, som jag på min bästa skoltyska översätter till ”Det som hör samman”. Men ”en ”Irländsk dagbok” kanske säljer bättre? 

En dag får Benjamin, en 35-årig bankman med lyckad karriär och ett tomt liv, ett brev från Irland. På Irland finns Victoria hans livs stora kärlek. En ungdomskärlek som fick ett abrupt slut. Benjamin har inte glömt den, men begravt under flera tunga lager av vemod. Benjamin vågar inte öppna brevet, rädd för vad som skall stå i det.

Dagen som brevet anländer skall Benjamin resa till Dublin. Han skall  reda ut affärerna i en filial till banken som han arbetar i. Filialen, som efter de extremt goda år som Irland upplevde efter att ha varit ett mycket fattigt land, håller under den finansiella baksmällan på att gå under.
Han tar med sig brevet för att öppna det på plats.

Romanen utspelar sig under denna dag innan han till slut öppnar brevet. Genom tillbakablickar så får vi följa honom från tonåren och framåt. Genom vänskapen, kärleken till fotbollen, tiden med de politiska förändringarna när muren föll ochTyskland återförenades samtidigt som Benjamin och Victorias kärlek blomstrade. Och nu den ensamma sorgliga figur han upplever sig att vara idag.

Vi får parallellt följa en ung mans utveckling till en desillusionerad medelålders man och två länder som genomgår stora förändringar. Allt detta väver Feldenkirchen ihop i romanen.

I början upplevde jag boken som ganska välskriven men lite tunn. Jag tyckte en del i boken var förutsägbart, sådant jag läst förut.  Benjamin var lite stereotyp, beskrivningen av hans liv något fyrkantig. Skildringen av Benjamins vänskap med bästisen Bruno och deras fotbollsintresse var också sådant som var lätt igenkännligt. Hur Feldenkrichen vävde in det historiska skeendet upplevde jag påklistrat. Det var som att han behövt ta en vända till och fördjupa karaktärerna.
Jag undrade när förlaget redan givit ut sådan mästerlig skildring av en mittlivskris som Peter Stamms Sju år och en så fin skildring av en ungdomskärlek som Siegfried Lenz En tysk minut, varför då ge ut en bok som helt enkelt var lite medelmåttig. Det måste ju finnas en uppsjö av bra tyska romaner att översätta.

Men när historien med Victoria börjar få fart efter halva boken så hände något. Jag blir mer och mer engagerad, berörd och intresserad av berättelsen. Jag börjar njuta mer och mer av hans språk, hur han frammanar den irländska naturen, dess färger och dofter. Sammanvävningen av Benjamins viktigaste period i sitt liv och Tysklands historia känns plötsligt relevant. Jag såg fram emot att läsa vidare i den, helt plötsligt gripen.

När jag slår ihop boken och Benjamin har fått reda på varför den största och enda riktiga kärlekshistorian i hans liv fick ett så dramatiskt slut då kippade jag ärligt talat efter andan. Och nu flera dagar efter avslutad läsning så ligger den kvar och jag kan inte riktigt släppa den.
Nu kan jag säga att jag är glad att jag läste denna bok, det är en bok jag kommer komma ihåg och som jag kan rekommendera.

Avslutningsvis: Var kommer Heinrich Böll in i detta? För dem båda är den bilden som de har av Irland, en drömbild och ett paradis som har gått förlorat, ett paradis där den kan förlägga sina fantasier.

/Reviderad 200920