John Updike (1932-2009) är en av de stora amerikanska 1900-tals författarna i generationen med Philip Roth, Saul Bellow mfl som jag ännu inte läst men  under längre tid varit intresserad av. Efter att ha läst Malfunctioning Sex Robot, en lysande essä av poeten och essäisten Patricia Lockwood i London Review of Books tror jag inte det kommer bli av.

John Updike 1932-2009

Lockwood inledning är magnifik;
I was hired as an assassin. You don’t bring in a 37-year-old woman to review John Updike in the year of our Lord 2019 unless you’re hoping to see blood on the ceiling. ‘Absolutely not,’ I said when first approached, because I knew I would try to read everything, and fail, and spend days trying to write an adequate description of his nostrils, and all I would be left with after months of standing tiptoe on the balance beam of objectivity and fair assessment would be a letter to the editor from some guy named Norbert accusing me of cutting off a great man’s dong in print. But then the editors cornered me drunk at a party, and here we are.

Lockwoods uppdrag var att läsa återutgivningen av Novels, 1959-65: ‘The Poorhouse Fair’; ‘Rabbit, Run’; ‘The Centaur’; ‘Of the Farm’. Hon griper trots allt an sig uppgiften med stor entusiasm. Under arbetet med essän läser hon större delen av ett författarskap som omfattar, tror jag, över 60 böcker. Men hennes initiala entusiasm svalnar påtagligt.

In a 1997 review for the New York Observer, the recently kinged David Foster Wallace diagnosed how far Updike had fallen in the esteem of a younger generation. ‘Penis with a thesaurus’ is the phrase that lives on, though it is not the levelling blow it first appears; one feels oddly proud, after all, of a penis that has learned to read. Today, he has fallen even further, still in the pantheon but marked by an embarrassed asterisk: DIED OF PUSSY-HOUNDING. No one can seem to agree on his surviving merits. He wrote like an angel, the consensus goes, except when he was writing like a malfunctioning sex robot attempting to administer cunnilingus to his typewriter. Offensive criticism of him is often reductive, while defensive criticism has a strong flavour of people-are-being-mean-to-my-dad. There’s so much of him, spread over so much time, that perhaps everyone has read a different John Updike.

Vad som följer är en fascinerande dissekering av ett förmodat stort författarskap som framstår som något av en anakronism. Före ”me too”, där män kunde komma undan med betydligt med misogyna texter än idag.
Lockwood är inte blind för att det i Updikes författarskap finns romaner och texter hon verkligen uppskattar. Updike är enligt Lockwood en mycket fin kritiker av andras böcker. Men det hon inte uppskattar överväger med råge.

Patricia Lockwood

Det är dock inget lustmord utan en mycket elegant, knivskarp och riktigt underhållande dissekering av ett författarskap och en författare som tiden inte varit snäll mot. Updike petas ned från piedestalen med en duns.
Det är den mest stimulerande litteraturkritik jag läst på länge.

Du finner den här: https://www.lrb.co.uk/v41/n19/patricia-lockw1ood/malfunctioning-sex-robot

Nöjsam läsning.