Bengt Ohlsson (1963-):
Kolka
Utgiven 2010
270 sidor
Bonniers

Kolka är Bengt Ohlssons elfte roman.

En icke namngiven lettisk ung flicka från enklare förhållanden flyttar till England då hennes far träffat, Katrina, en engelsk överklasskvinna. De flyttar till ett stort elegant hus med tjänare, stor trädgård, gamla möbler och tavlor. Kontrasten i flickans liv kunde inte vara större. Dessutom får hon en styvsyster, Sarah, på köpet.

På nätterna sitter hon på nätet och skriver långa mejl till ”Ensamvargen”, en person som hon träffat på i något obskyrt chat-room. De berättar sina plågsamma historier, i flickans fall helt fiktiva, som leder till att flickan föranleder till att styvmamman kommer att fara mycket illa. Det är obehaglig läsning och en bild av du nya sköna värld med de möjligheter som internets anonymitet ger.

Romanen är som en lång inre monolog där följer hur flickan försöker förstå sitt nya liv, hennes försök att  komma in i ett nytt språk, en ny kultur och att nu ha blivit en del av överklassen. Även om det finns scener med dialog upplevde jag det som ett ett inre samtal, som om hon satt i en dykarklocka. Hon når inte världen utanför sig och världen kommer inte in till henne.
De övriga romangestalterna blir lite vaga i konturen men det är inte en svaghet utan en konsekvens av berättarperspektivet.

Skulden och skammen som finns där hela tiden. Att inte höra till, att inte räcka till, att vara ”fel”, en del av gemenskapen men ändå alltid utanför.

Jag blev helt fascinerad av Ohlssons förmåga att tränga in i en tonårig flickas psyke. Han följer varenda tanke och känslosvall som en lyhörd musiker. Språket är mjukt, böjligt och en njutning att läsa. Jag bara flöt fram över sidorna, både gripen och fascinerad och fick mig också en hel del skratt.

I slutet av boken så finns en dialog som jag tolkar som bokens tema:
”Hon säger att det är så lätt med snällhet och vänlighet. Vi utgår från att det är något som alla tar emot med öppna armar. Men så är det inte. Att vara snäll mot en, säger hon, kan vara det svåraste som finns. Snällhet kan kännas som ett slag i ansiktet.
– Varför det, säger jag.
Hon skakar långsamt på huvudet. Hon ser ut som ett blött lejon.
– Jag vet inte, säger hon. Det kanske påminner oss som sånt vi har saknat. Sånt som vi hade rätt till men aldrig fick”

Det är en mycket bra bok Ohlsson skrivit som rekommenderas varmt.

/Reviderad 200229

Lars Gustafsson (1936-2016) :
Fröken Sorgedahls vackra vita armar
Utgiven 2010
285 sidor
Bonniers

För över år ett år sedan så gick vi till Musikens hus i Göteborg för en kväll med Forum för poesi och prosa där ett antal författare skulle läsa ur sina verk. Vårt mål var att få höra min norske favorit Jan Kjaerstad läsa ur sin kommande bok Jag är bröderna Walker. Men det var en annan författare som stal showen, Lars Gustafsson.
Mitt tidigaste minne av Lars Gustafsson var när han en sommar under mina tonår satt och läste sin roman Tennisspelarna i tv. Kan ni tänka er, att låta en författare sitta rätt upp och ned och läsa ur en roman. Otänkbart idag. Jag minns att jag var fascinerad både av honom och boken.

När jag sedan läste litteraturvetenskap på mitten av 80-talet så var det en person som vi älskade att imitera då det går inte att förneka att han lätt låter mycket pompös. Det var väl under den tiden som han satt i USA och talade om hur hemskt allt var i Sverige och lierade sig med Per Ahlmark, den gamle folkpartiledaren som med åren blev allt mer fanatisk. Jag läste ett par romaner av honom men inget som jag minns så mycket av i dag förutom möjligtvis Yllet.

Döm om min förvåning när han läste ur denna roman och fram kommer en underfundig, varm och humoristisk man. Den sidan mindes jag inte.
Nu ett år senare har jag läst romanen och det är en underbar bok. En skimrande roman skriven på en njutbar och musikalisk prosa.

Huvudpersonen är en svensk professor i Oxford i 70-årsåldern med tydliga drag av Gustafsson själv som sitter och ser tillbaka på sitt liv. Han minns och berättar historier, skrönor, blandat med filosofiska & teologiska resonemang och djupsinnigheter. Vi möter ett svunnet Sverige, ett Västerås under 50-talet, en ung man som möter kärleken, litteraturen, musiken och filosofin.
Boken verkar det närmaste förströdd i sin komposition. Läsaren kastas fram och tillbaka i tid och rum, mellan romanens olika komponenter.
Men för mig finns där en sammanhängande tråd. Frågan är hur vi blir de vi är, hur vi blir till genom våra minnen och våra berättelser och hur de kan tolkas och förändras och vi därigenom också blir något annat.

Jag kan inte annat än att varmt rekommendera  Fröken Sorgedahls vackra vita armar.

/Reviderad 200227