Katja Hoyer (1985-)
Beyond The Wall: East Germany 1949-1990
Utgiven: 230406
496 Sidor
Allen Lane
En resa till Berlin för några veckor sedan fick mig att ta ned den tysk-engelska historiken Katja Hoyers mycket omtalade bok Beyond the wall från bokhyllan där det stått sedan den gavs ut. Under tiden har en svensk översättning hunnit komma.
En av kamraterna som var med på resan är från DDR men har bott i Sverige i 25 år. Allt eftersom mitt intresse för Tyskland vuxit har jag ibland frågat om saker som rör DDR. T.ex Har du sett hyllade Weissensee? Eller något annat som har med landet att göra. Då har jag känt att när han svarat har han samtidigt lagt huvudet på sned och tänkt att du har inte fattat något… Det är mycket mer komplext och mångfacetterat än så.
För mig som är uppvuxen under kalla kriget så minns jag DDR. Detta konstiga land som är insprängt i det “riktiga” Tyskland. Ingen naturlig stat utan ett barn av andra världskriget. Sprungen ur den sovjetiska ockupationen som var mycket brutal och lämnade djupa spår i östtyskarnas liv.
När DDR rasade samman 1990 så minns jag hur vi i väst tänkte att nu var den här anomalien över. Nu har de fattat hur knäppt deras system var och nu blir de riktiga tyskar igen. Nu blir allt bra och alla får som de vill ha det. Men så enkelt är det förstås inte.
DDR fanns under 40 år. Det är en lång tidsperiod för Tyskland som faktiskt bildades så sent som 1815. Under de 40 åren hade DDR utvecklas åt ett annat håll än Västtyskland, skapat sig en egen identitet och kultur som många av dess invånare var stolta över. Det hade rest sig ur askan från andra världskriget och skapat ett jämlikt samhälle där många efter ett tag fick det relativt bra materiellt sett och ett arbetsliv som var mycket mer jämställt än i väst. Antalet kvinnor i förvärvslivet var mycket högre än i resten av världen. Antalet kvinnor som som studerade på universitet var mycket högre än i Västtyskland. En chock för östtyska kvinnor när muren föll var att i väst fanns inte en barnomsorg som gjorde att de kunde kombinera arbete och familj.
Hoyer väljer verkligen inte för hur hård diktaturen var. Landets ledning var paranoid och såg sig alltid över axeln mot för att se om något kunde hota dem och landet. Och de måste hålla sig väl med Sovjet och den ombytlige Stalin för utan deras hjälp med energiförsörjningen skulle landet rasa samman som ett korthus.
Stasi (Ministerium für Staatssicherheit), underrättelsetjänsten, under den oerhört paranoide Erich Mielke (1907-2000) hade betydligt fler anställda än någonsin Gestapo hade. Stasi smög sig in i varandra skrymsle i invånarnas liv.
Trots det hävdar Hoyer att livet var inte grått utan många östtyskar levde ett bra “Svensson-liv” med familj, arbete och fritid. Många var stolta över att genom olika organisationer tillsammans bygga en jämlik socialistisk stat.
Problemet var att välståndet kom inte lika snabbt i den reglerade ekonomin. Västtyskland fick genom Marshallplanen ett rejält lyft och fart på ekonomin. Detta gjorde att mängd av välutbildade människor flyttade till Väst. Situationen blev ohållbar och ledde till ledde till att Berlinmuren byggdes och definitiv stoppade massflykten till väst.
När landet till slut föll samman var den bla en konsekvens av en ålderstigen och rigid ledning under Erich Honecker. Folket ville inte att landet skulle upphöra utan att man skulle utveckla det. Men det var för hotfullt för den åldrande Honecker som var allt mer oförmögen att läsa av vad landets befolkning vill ha och lösa deras problem.
Som hon skriver så är det segraren som skriver historia och i Västtyskland har man helt ignorerat DDR. Det ses som ointressant. Många östtyskar känner sig fortfarande om icke-sedda och som andra klassens medborgare. Att det fanns något gott i DDR, det här är inget som tas upp. Men frågan är om det nu har gått så lång tid att man kan börja prata om DDR igen. På den enastående bokhandeln Dussmann Kulturkaufhaus i Berlin (i 4 våningar) fanns det när vi besökte den flera rykande färska böcker om Östtyskland.
Det finns ett begrepp, ostalgie, längtan till DDR. Motsvarande ord finns inte i något av de andra östländerna. Hoyer skriver att det handlar inte om längtan tillbaka det politiska systemet utantill minnen och dofter från ett svunnet land där allt inte var svartvitt.
Och Östtyskland har inte “försvunnit”. Hoyer skriver :There has always been a quiet hope that lingering differences in lifestyles,expectations and attitudes would naturally fade as the first generation of East germans born and raised after the unification play their part in society. And yet old faultlines are not disintegrating. Take a map showing patterns of almost anything in Germany and more often than not the old East-West faultlines will appear from voting, vaccine acceptance and obesity to language use, attitudes towards Russia och wine consumption. Like an afterimage that will not fade, the GDR´s imprint on Germany refuses to dissipate. (sid 418)
Men för västtyska kritiker och historiker är det inte okomplicerat. Både Katja Hoyers bok och Jenny Erpenbecks roman Kairos, som vann International Booker Prize, har hyllats runt om i världen men inte i Tyskland. I en intressant artikel i Guardian skriver den tyska journalisten Caroline Würfel om Erpenbeck och Hoyer.
https://www.theguardian.com/commentisfree/article/2024/aug/20/east-germany-culture-divide-socialist-republic
Some of the accusations made against Erpenbeck have been quite severe. One newspaper article described her work as offering “a benevolent, sometimes even loving view of socialism”. Another pointed out that Erpenbeck “grew up in a communist parallel world with all kinds of privileges” and would therefore portray the GDR as a “place of longing and hope”. None of it was meant as a compliment, but as proof of her delusional perspective.
Erpenbeck is not the only female writer accused of having a naive and deluded view of the GDR. The author and historian Katja Hoyer, 39, whose book, Beyond the Wall, was an international bestseller, received almost no praise in Germany, where the book was viewed as a work of fundamental ignorance and “not only disappointing but a real nuisance”. It has also been a shock for some that an ardent socialist such as Reimann and her story Siblings received a euphoric review last year in the New Yorker.
Jag kan verkligen inte göra denna mycket intressanta bok rättvisa med några få rader. Boken är spännande politisk historia. Det är också ett fint porträtt av landets invånare. Nästan vare kapitel börjar med en lite berättelse om en “vanlig” människas liv som skickligt vävs ihop i den stora politiska berättelsen. Hoyer som också är journalist skriver med en lätthet som gör att läsningen flyter på. Och boken är så intressant att jag hade svårt att lägga ifrån mig den. Och jag förstår min vän mycket bättre..=:)
Är du intresserad av Europas 1900-tal kan jag inte nog rekommendera denna mångfacetterade och oupphörligen intressanta bok.
EN TRAVE BÖCKER 