Hertha Müller:
Andningsgunga
”Atemschaukel”
Övers: Karin Löfdahl
Utgiven 2009
280 sidor
Bonniers

Hertha Müller var inte otippad när hon förra året fick Nobelpriset i litteratur. Även om flera av hennes böcker var översatta så tror jag inte att hon var läst i någon större utsträckning i Sverige. Müller var mer av ett aktat namn bland kritikerna. Det är roligt när priset drar fram en eminent författare i ljuset. För att detta är en mycket bra författare är det ingen tvekan om efter att ha läst romanen.

Bakgrunden till historien:  En stor mängd tysktalande rumäner, bland dem Hertha Müllers mor,  skickades 1945 till arbetsläger i Ryssland. Det var en bestraffning för den rumänska fascistiska regeringens samarbete med Hitler. När ryssarna tagit över Rumänien fick dessa fångar hjälpa till med återuppbyggnaden av landet.

Romanen skulle varit ett samarbete med författaren Oskar Pastior som själv satt i ett läger under några år. Pastior hann dock att avlida innan de var klara. Till slut skrev Müller romanen på egen hand. Då hade de tillsammans gjort vad jag förstår ett omfattande researcharbete och intervjuat ett stort antal tidigare fångar.

Romanen skildrar Leo som skickas till lägret i början av 1945. Leo, en ung homosexuell, ser det nästan som en befrielse att få lämna hemmet och komma ut i världen. Detta kommer på skam. Leo kommer att tillbringa fem hårda, förnedrande och hungriga år i lägret innan han kommer tillbaka.

Müller skriver inte en rak berättelse utan vi får ett antal scener, ibland mycket korta, som beskriver det nedbrytande livet i lägret och vad det gör med människorna.
Flera av kapitlen handlar inte människor och händelser utan om tingen som de kommer i kontakt med. Kapitlen kan heta ”Cement”, ”Om kolen”, ”Om de kemiska substanserna”, ”Om slaggen” m.m. Detaljrika beskrivningar om hur dessa saker påverkar, nöter ned och sliter ut individerna som tvingas arbeta med dem. Jag kan tänka mig att mycket av romanens konkretion kommer från det digra intervjuarbetet. Vi känner i kroppen hur det är att gå med de värdelösa träskor som de tilldelas eller att kämpa med kolen i källaren om nätterna som Leo får göra.

Det var länge sedan jag läste en roman där språket som fenomen står så i centrum. Det är som en besvärjelse. Genom att benämna tingen med sina riktiga eller några påhittade namn så har du en chans att överleva. För den nakna verkligheten går inte att ta in. Språket blir ett skydd.

Vi möter olika personer i lägret. Tur Prikulitj, uppsyningsmannen bland fångarna, ryssarnas förlängda arm, hans Bea Zakel , älskarinnan med särskilda förmåner, den förståndshandikappade Planton-Kati som aldrig förstår var hon är, Fenja som delar ut brödransonen varje dag m.fl. De känns ändå som sekundära jämfört med huvudpersonen, Hungerängeln. Hungern går som en röd tråd genom hela romanen och ängeln blir symbolen för lidandet. Hungern som pressar ned dig till nollpunkten, hungern som får människor att begå hemskheter, hungern som aldrig släpper.  Leo känner samma hunger 30 år senare. Hungerängeln har gått in i hans själ och aldrig lämnat den.

Leo blir aldrig fri från lägret. När han kommer hem till Rumänien vill ingen prata om det och Leo tror inte heller att han kan bli förstådd.  Lägret har märkt honom för livet och dömt honom till ett utanförskap som han aldrig övervinner.

Det här är en roman som kräver långsam läsning. Boken som är på 280 sidor och har 64 kapitel. Några är på endast en sida eller på några rader, mer som prosalyrik. Ibland är hon lättläst och konkret, ibland så fann jag vissa meningar och metaforer svåra att förstå.
Müller har dock en fantastisk språklig behandling som är en njutning att läsa. Jag måste sjunka in i texten annars missar jag nyanserna.

Andningsgunga har legat kvar i mitt huvud sedan jag avslutade den. Leos öde, det fantastiska språket och tanken att det finns mer att utvinna i texten gör att den inte vill släppa sitt grepp.

/Reviderad 200229