Jon Fosse: Det andra namnet
”Det andre namnet – Septologien I-II”
Utgiven 2021
På svenska 2022
477 sidor
Översättning: Lars Andersson
Bonniers

Ja, då var det min tur att skriva lite om Jon Fosse. Av en slump är det dagen före Nobeldagen.
Mitt första möte med Fosse var efter ett samtal för ett år sedan med min gode vän Thomas som älskar Fosses romankonst. Kort därefter fann jag Det andra namnet, som är de två första delarna i Septologien, i bokhandeln. Jag öppnade romanen och läste 1-2 sidor. Jag fastnade direkt och köpte den. Det fanns ett starkt sug i texten. Det ändlösa flödet påminde mig om en annan favorit, österrikaren Thomas Bernhard som tyvärr aldrig fick priset. I Bernhards romaner går också texten sida upp och sida ned i ett flöde utan stycken och kapitel. Jag har läst att Fosse skall vara påverkad av Bernhard. Fosse bor ju delar av året i Österrike. Men förutom den språkliga behandlingen finns det inget av Bernhards iskalla svartsyn. Fosse är djupt troende katolik och Bernhard som avskyr kyrkan, för att ta ett exempel.

Tyvärr kom annat på vägen och jag läste inte boken. När Fosse, inte helt oväntat, fick priset fann jag för gott att ta upp boken igen.
Jag ska inte ge mig på att berätta om handlingar eller analysera Fosse. Alla som är intresserade har redan läst det annorstädes. Jag nöjer mig med några iakttagelser.

Det händer inte mycket på de 470 sidorna. Persongalleriet är litet och består ffa huvudperson Asle, en framgångsrik konstnär, änkling, nykter alkoholist och katolik, och hans namne (en dubbelgångare? eller är det samma person?) Asle, gravt alkoholiserad och inte framgångsrik som konstnär och lever i misär med sin hund Brage. Där finns också Asleik, Asle no.1:s granne som han för ändlösa samtal med om vardagens trivialiteter. Runt dem och några andra figurer väver Fosse en tät väv.

Berättelsen och själva texten flyter fram utan stopp med massa repetitioner både i själva meningarna och de händelser som berättas. Samma saker kommer igen och igen i ett ständigt flöde men varje gång lite annorlunda, på ett litet annat sätt. Det är fyllt med vardagliga händelser men Fosse får det att bli så spännande att man bara inte kan sluta läsa.
Den musikaliska prosan är en njutning av Guds nåde, för att använda Fosses terminologi. Det ljuset i konsten som Asle pratar om finns i Fosse prosa. Det är en diamant som strålar med ett lågintensivt ljus.

Till skillnad från Bernhard ser Fosse på människa men sådan värme och kärlek, djupt förankrad i sin katolska tro (något som är främmande för denna läsare). Det är djupt berörande. Första boken i Septolgin är en helt enkelt en underbar bok om liv, kärlek vänskap, konst och tro.

Är Fosse värd sitt pris? Kanske förmätet att att ha en åsikt efter endast 470 sidor men svaret är ett rungande ja då resten av hans produktion skall hålla samma klass. Detta är stor litteratur.

Fosse är ju notoriskt blyg och nervös. Men Ann Petrén .som brukar göra porträtten av Nobelpristagarna i litteratur för SVT, måste fått mycket god kontakt med Fosse. Det är ett mycket fint porträtt som finns på SVT Play:
https://www.svtplay.se/video/85oy2Bd/nobel-portratten/litteraturprisportrattet?id=85oy2Bd

När den helt väsensskilde Patrick Modiano fick Nobelpriset upptäckte jag en författare som blev en stor favorit. Jag tror att det kommer att bli fallet även med Fosse. Jag längtar att läsa vidare i Septologin. Tack för det Svenska Akademin!

Till sist. Min gode vän Thomas har återvänt till bloggande efter att ha haft en längre paus. På hans nya blogg https://ordochmeningar.blog/ finns två texter om Fosses böcker. Rekommenderas.