Georges Simenon (1903-1989):
Maigret på nattklubb
”Maigret au Picratt´s”
Utgiven 1951
På svenska 1954
Denna utgåva 2016
Översättning: Gunnel Vallquist
Reviderad av Carl-Otto Werkelid
Bokförlaget Atlantis
Detta är den 36:e (!) boken i serien om kommissarie Maigret som den oerhört produktive Georges Simenon skrev. Jag är ingen hängiven Simenon-läsare men har läst ett par tidigare och det är en författare som det är roligt att återvända till.
I boken så möter vi strippan Arlette som hör ett par gäster prata om att nu skall de mörda en grevinna. Arlette tar sig till polisen som knappt tar det på allvar. Någon grevinna i området känner man inte till. Kort därefter finner man Arlette mördad och inte långt därefter den okända grevinnan.
Simenon tar oss runt i det solkiga Montparnasse bland strippor, nattklubbar och morfinmissbrukare. Simenons böcker är korta och effektivt berättade historier. De jag har läst har kanske inte varit så spännande som deckare men det finns så mycket annat att glädja sig åt. Maigrets illusionslösa syn på människorna som inte fråntar honom empati och tolerans inför de mänskliga beteendena. Hur Simenon får Paris att kännas levande för läsaren. De välskrivna dialogerna.
Även om det är hemska saker han skriver om så har man trivsamt i hans sällskap.
Boken är översatt av ingen mindre än Gunnel Vallquist, vår stora Proust-översättare, till en mycket njutbar svenska.
Ja som vanligt med Simenon har man en trevlig stund i läsfåtöljen. Och jag kommer komma tillbaka.
Jag har tidigare skrivit om:
Kommisarie Maigrets första fall
Maigret gillrar en fälla
EN TRAVE BÖCKER 
Allra bäst – i hård konkurrens – är nog Simenons Mannen som såg tågen gå förbi som inte är en Maigret-deckare. Så här skrev jag om den för en del år sedan:
Sommarläsning 2: Georges Simenon
Enligt många samstämmiga vittnen var George Simenon en riktig svinpäls, en fullblodsegocentriker som behandlade sin hustru brutalt och var burdus mot bekanta. Om man ska sätta tro till hans egna memoarer så låg han med de flesta flickor han råkade få syn på, och han skryter med ett par tre bordellbesök varje dag, år ut och år in. Sådant får nog tas med åtskilliga nypor salt (Pierre Soulines biografi kommer närmre verkligheten). Hursomhelst var han enormt produktiv, han sålde oändliga miljoner exemplar av sina böcker på de flesta språk och kunde liksom Chaplin köpa sig ett slott i Schweiz.
Men han lika lite som andra besparades tragedier. Hans enda dotter begick självmord, efter det var han knäckt och tystnade. Må det vara hur som helst med sanningen om hans privatliv, skriva kunde han i alla fall. Det finns få böcker jag hellre tar fram och läser på nytt än hans romaner, fast inte så ofta historierna om kommissarie Maigret, hellre böcker som ”Snön var smutsig”, ”Den lille mannen från Archangelsk”, ”Sanningen om Bébé Donge”, ”Klockorna i Bicêtre” och alla de andra som demonstrerar hans djupa psykologiska insikter samtidigt som de lyhört avlyssnar folks sätt att tala i vardagen.
Allra bäst är ”Mannen som såg tågen gå förbi”, på svenska redan 1950. Det är historien om kälkborgaren vars moraliska spärrar plötsligt släpper. Ingen holländsk stad är mera välordnad än Groningen, universitetsstaden i Friesland där bokaffärer ligger lika tätt som kaféerna. Belgaren Simenon placerar sin huvudperson Kees Popinga just där, som prokurator i ett rederi. Han äger alla borgerliga dygder, är plikttrogen och noggrann, flitig och mån om sin familj, sitt hus och sin segelbåt. En dag i veckan unnar han sig dock ett parti schack och ett glas öl på krogen.
Annars består hans utsvävningar bara av enstaka cigarrer. Men så vickar universum till, och tillvaron kantrar. Av en slump får Kees först av alla reda på att rederiet gått omkull, av chefen på kvällen innan nyheten ännu briserat. Han lyder ögonblickets ingivelse och tar tåget till det syndiga Amsterdam där han söker upp chefens älskarinna som bara skrattar ut honom. Det borde hon inte ha gjort, Kees drar åt handduken om hennes hals och tar sedan nästa tåg till Paris. Han klarar sig länge undan polisen och kan följa jakten på sig själv via tidningsspalterna.
Kees skickar egna epistlar till redaktionerna och är listig nog att länge klara sig undan det utlagda nätet. Som schackspelare vet han hur man ligger draget före motståndaren. Men så hinner slumpen ifatt honom, en simpel ficktjuv sätter krokben. Då blir han äntligen fast, men förklaras otillräknelig. Han har börjat på anteckningarna om sitt eget liv under rubriken ”Sanningen om fallet Kees Popinga”. Fler rader än så blir det aldrig, och med ett generat småleende ursäktar han sig inför läkaren: ”Det finns ju ingen sanning, eller hur?”
Ivo Holmqvist
Min första Simenon..läste för sååå länge sedan. Håller med dig. Jag tyckte den var mycket bra!!