John Vercher:
Devil is Fine
Utgiven 2024
272 sidor
Celadon Books

John Vercher är en amerikansk författare med två romaner bakom sig. Jag läste hans roman After the lights go out med stor behållning.

Jag är lat och snor förlagets sammanfattning av handlingen;
”Our narrator is haunted. Haunted by panic attacks, a failed relationship, alcoholism, an academic career that wants to define him by his Blackness, and the trauma of the recent death of his seventeen-year-old son, Malcolm. When a letter arrives informing him that his maternal grandfather has left Malcolm a plot of land, our narrator leaves his life behind and heads to the seaside of the Northeast, where his identity is shaken by the dark and haunting secret that lies beneath this inherited land.”

Romanen inleds med Malcolms begravning. Berättaren, som är namnlös, sitter i kön bakom likbilen. Framför honom sitter Vanessa, Malcolms mor. De var aldrig ett kärlekspar men bestämde sig för att behålla Malcolm som var ett resultat av en engångsföreteelse. Berättaren älskar Vanessa men det är obesvarat vilket gjort deras relation svår för Malcolm att hantera. I bilen sitter han i en inre dialog med Malcolm. Och det fortsätter han med hela boken. Han gör det för att försöka första och förklara allt som hänt, allt som gått fel trots den enorma kärleken han hyste för sin son. När den första av bokens många panikattacker kommer upprepar Berättaren ”I can’t breathe. I can’t sit up. We’re going to be late!” Det återkommer och jag undrade vad det stod för ändå till det dramatiska slutet.

Däremellan har vi denna mycket intensiva roman om hur Berättaren ärver en plantage vilket fullkomligt knockar honom. Att kan skulle bli ägare till en plantage där ett antal skelett från några slavar hittas. Att dras in i USA svåra koloniala historia. Varför har hans far, som han har en mycket svår relation med, testamenterat det till Malcolm? Men då Malcolm är död så ärver Berättaren det. Hans värld är i gungning.

Inte nog med det. Han håller på att förlora sin anställning på universitet då han inte lyckas komma med en ny roman efter hans första som nominerades till ett tungt pris. Hans agent ligger på honom också: Du kanske skall överge idéen du har nu och börja skriva på något mer utifrån ras-perspektivet säger hon. För det är det som publiken vill ha. Det gör Berättaren oerhört arg. Han börjar dricka för första gången på 17 år vilket ställer till det och ökar hallucinationerna och attackerna. Hans liv är helt enkelt i upplösning.

Vercher skriver så det känns kroppen när jag läser det. Och finns så många facetter och vinklingar i den här historien som jag inte kan ta upp. Men han knyter ihop det mycket fint.

Vercher förra bok tyckte jag var mycket bra. Med Devil is fine har ha tagit ytterligare ett steg till en annan nivå. Det finns mycket att tycka om. Vercher är en mycket skicklig författare och en utmärkt stilist med en förmåga att beskriva mänskliga beteenden och tillkortakommanden. I scen efter scen gestaltar han de små rörelser och skeenden som gör att vi inte kommunicerar med varandra, inte klarar att visa den kärlek som finns, utan hamnar i låsta positioner.
Liksom i förra boken är persongalleriet mycket övertygande och dialogerna klockrena.

Huvudpersonen är en komplex figur som det inte alltid är lätt att känna sympati för då han ofta beter sig klumpigt och självupptaget. Men den empati som Vercher har med sina karaktärer gör att man tar dem till sitt hjärta.

After the lights go out hade lite anstrykning av att vara en deckare och bedömes av många kritiker som sådan. Det finns inte här. Visst finns upptäckten av skeletten men vi får aldrig någon förklaring till varför de hamnat där och tystnaden runt det. Vercher vill inte skriva en spännande historia utan denna berättelse blir ett redskap för att diskutera de teman som fanns i förra boken. Rasismen och kolonialismen i den amerikanska historien och i samhället i dag. Att vara mulatt, varken svart eller vit, i ett land där du definieras utifrån ras. Om den ofta svåra relationen mellan far och son, både hans och hans egen far och hans och Malcolms. Svårigheten att nå fram till de som är oss nära och kära.

Vercher bygger upp berättelsen mycket skickligt. Texten är oerhört tät och har ett sug i sig hela tiden. Det är inte mycket till miljöbeskrivningar utan det mesta skildras genom Berättarens ögon, hans tankar och fantasier varvas med dialogscener med de han möter. Och det finns en befriande humor mitt i allt det mörka som lättar upp.

Att den är en roman med kvalitet visade sig för mig när jag läst säg 70% av den men insåg att jag pga. stress och andra åtaganden läst den för slarvigt. Så jag började om från början och romanen bara växte av det.

Det är bara att konstatera att jag är helt tagen av denna roman. Mot slutet så kände jag hur tårarna kom. Inte för att det är sentimentalt utan för styrkan i berättelsen och att hans sätt att skriva grep mig så starkt.

Fortsätter John Vercher att utvecklas i den här takten kommer han vara ett stort namn i amerikansk litteratur framöver.