Andrew O´Hagan:
Caledonian Road
Utgiven 2024
656 sidor
Faber & Faber

Caledonian Road är Andrew O´Hagans stora ”state-of-the nation”-roman som han arbetat med i många år. En bok jag sett fram emot att läsa och köpte så fort den kom ut.
Så här skrev jag om O’Hagan när jag läst hans föregående roman Mayflies, som jag inte kan förstå att inget svenskt förlag givit ut. En riktigt bra roman!
Den skotske författaren Andrew O’Hagan är inte välkänd i Sverige. I sitt hemland är han ett mycket etablerat namn. Tre av hans romaner har varit nominerade till Bookerpriset och han är editor-at-large på London Review of Books. Det var där jag upptäckte honom. Hans välskrivna och underhållande essäer i olika ämnen är ett av de stora glädjeämnena i tidskriften. En av hans romaner finns på svenska. Våra fäders hus kom ut 2000.

Huvudperson är den framgångsrike kritikern och akademikern Campbell Flynn. Han har ett gott liv med en begåvad fru, två barn det går mycket bra för, ett fint hus och rika vänner. Men är det så lyckat som det ser ut? Campbell är i skuld till sin barndomsvän, en vän som nu visar sig vara något en helt annan person än den Campbell känner. Vännen är på väg att åka dit för ekonomiska oegentligheter och sexuellt våld. Campbell har inga pengar att betala skulden med.
Hans ekonomiska kris har lett till att han skrivit en självhjälpsbok för män, bara för att tjäna pengar. Det heter Why Men Weep in Their Cars. (O´Hagan måste haft roligt när han kom på den titeln!) Men då han egentligen skäms för boken får Campbell den briljanta idén att låta en skådespelare utge sig för att vara och spela författaren. Det är det första av många misstag Campbell gör…

Campbell är mitt i livet och livet har inte blivit det han hoppats på. Han är en katt ibland hermelinerna. Campbell är, som författaren själv ,från enkla förhållande i Glasgow och är nu verkligen uppe i smeten. Men medan det verkar gå mycket bra för O’Hagan så skildrar Caledonian Road ett år då Campbell går under.

Men egentligen är det inte Campbell som är huvudpersonen Det är London. O´Hagan tar ett stort grepp och romanen rör sig mellan yppersta adeln, det korrupta politiska systemet, ryska oligarker som pumpar in pengar i London, unga rappare i Brixton, människosmugglare…. Och hur de på många sätt hänger ihop och är beroende av varandra.
Det London han skildrar stinker. Det håller på att ruttna inifrån. På samma sätt som Campbell är i en kris så är London det, med all korruption, kriminalitet, Brexit, fattigdom och sociala motsättningar…

Persongalleriet är omfattande och tack och lov finns det en förteckning i början av boken som jag fick gå tillbaka till flera gånger. Romanen är fylld av fart och energi. Vi hoppar fram och tillbaka mellan de olika personerna och temana i boken. O’Hagans prosa är elegant och han har ett bra flyt. Många scener är mycket välskrivna och jag har skrattat en del. Dialogerna är ofta klockrena. Ofta tänkte jag att detta känns som en tv-serie. Och det är inte negativ menat.
Men då han skildra så många olika grupperingar är det inte konstigt att vissa av dem inte riktigt funkar. Han är bäst när han beskriver överklassen, akademierna och politikerna. Han beskrivning av de ungas värld känns inte lika övertygande och dialogerna där inte lika klockrena.

Jag har läst mest mycket positiva recensioner i engelska tidningar.  Och romanen var med i slutomgången i det prestigefyllda Orwell Prize, som den fine författaren Hisham Matar vann.
Men när jag tittade på Goodreads är det många som höjer boken till skyarna men minst lika många som är mer eller mindre negativa.

Tyvärr måste jag sälla mig till de mindre positiva. Under långa stunder hade jag riktigt roligt under läsningen och drogs med i handlingen. Men över 600 sidor är mycket långt och mot slutet var jag ganska trött på boken och skummade texten. Det är för många trådar och för många teman.

När jag tänkt på boken efteråt så inser jag att även om inte gäller alla romanfigurer så var det många som var mer typer än verkligt levande. Klichéer är för starkt ord men kanske lite förutsägbara. Och O`Hagan säger egentligen inte så mycket nytt om sakernas tillstånd för dem som följt med utvecklingen i England de senaste åren.

Caledonian Road är dock på många sätt en rolig läsupplevelse men saknar det djupet som gör det till en riktigt bra roman. Likt en tv-serie som är bra på att berätta en historia men inte har det djupet som riktigt god litteratur har.