Månadsarkiv: februari 2025

EN BERÄTTELSE DET SKIMRAR OM – MAGNUS CADIER: NÄR TREDJE STJÄRNAN TÄNDS

Publicerat den av

Magnus Cadier:
När tredje stjärnan tänds
Utgiven 2024
167 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog

På bokmässan i Göteborg i höstas var det andra gången jag träffade den mycket sympatiske, och alltid välklädde!, Magnus Cadier som min kamrat Jörn Lindskog ger ut. För att stötta dem båda köpte jag Magnus tredje och senaste roman, När tredje stjärnan tänds. Jag kan villigt erkänna att det är lite speciellt att läsa böcker när man känner de berörda. Tänk om jag inte alls tycker om romanen. Tack och lov kunde jag släppa det omgående för Magnus lilla bok är en pärla som jag hoppas finner många läsare.

Jag kan bara skriva kort om handlingen för att inte förstöra för andra läsare.
Vi är i Lübeck 1933 och möter Klara, dottern till en framgångsrik chokladfabrikör. Klara bor fortfarande hemma och arbetar på kontoret på fabriken. Föräldrarna blir glada när svenske Gustav Rosén dyker upp. En mycket tyskvänlig svensk och ett gott parti för dottern. Men livet tar sig andra vägar. Klara möter den luggslitne juden Isaac och deras möte får konsekvenser som blir både oanade och mycket stora för Klara och gör att hon till slut hamnar i Göteborg.

När Tredje stjärnan tänds berättar en historia som på många sätt känns bekant och påminner om andra böcker eller filmer. Och kan kanske tyckas lite banal hur smärtsam den än är. Men inte i Magnus Cadiers säkra händer.
Boken är till stor del berättad utifrån Klara och hennes tankar, det är inte mycket dialog och mer av en inre monolog. Cadier kryper under skinnet på denna sökare i vuxenlivets början. Porträttet av Klara känns mycket trovärdigt.

Magnus med en av sina skrivmaskiner.

Jag tycker mycket om hur han med små detaljer frammanar först Lûbeck och sedan ett svunnet Göteborg där jag log igenkännande och kunde minnas ställen från förr. Det kanske var att romanen börjar i Lûbeck som fick mig att tänka på Thomas Mann och Buddenbrooks, samma burgna och instängda miljö.

Det som framförallt gör att När tredje stjärnan tänds är värd att läsa är Cadiers språk. Han skriver så vackert att jag satt och njöt av hans fina prosa. Ja visst det är en historia går i moll, men det skimrar om berättelsen, ett vacker melankoliskt ljus och det är en njutning att läsa den.

Jag ser att boken inte är recenserad mer än i Ystad vilket nog beror på att Magnus bor i regionen. Hoppas min lilla text gör att fler läsa denna lila pärla.

EN STORARTAD ROMAN OCH LÄSUPPLEVELSE OM…..INGENTING!!! – J.J. VOSKUIL: BYRÅN 1: HERR BEERTA

Publicerat den av

J.J Voskuil (1926-2008)
Byrån 1: Herr Beerta
”Het Bureau: Meneer Beerta”
Utgiven 1996
På svenska 2024
Översättare: Olov Hyllienmark
824 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Den holländske författaren J.J. Voskuil var ett okänd namn fram tills jag hörde att lilla Nilsson förlag, vars utgivning jag håller mycket högt, skulle ge ut hans gigantiska roman Byrån. Det är ett vansinnesprojekt då romanen är på 5000 sidor i 7 delar. Större än t.ex Prousts På Spaning efter den tid som flytt eller Anthony Powells A Dance to the music of time, som är i 12 delar.
Boken baseras på Voskuils arbete som folklivsforskare på ett institut i Amsterdam.
Voskuil är hittills bara översatt till tyska. Det är oerhört modigt av Nilsson förlag att göra denna satsning.
Första, Herr Berta, är på lite över 800 sidor. Men låt inte detta avskräcka dig! Det är mycket lättläst och underhållande.

Marten Koning blir 1957 anställd på Byrån, ett institut för folklivsforskning, av Herr Beerta som han känner sedan tidigare. Marten har efter examen arbetat som lärare, vilket han hatar. Utan större entusiasm tackar han ja då han ju måste ha ett arbete.
Han första uppdrag bli att studera olika sägner om vättar. Marten kastas in i uppgiften men det finns inga ramar och riktlinjer. Allting bara flyter. Det tar inte lång tid förrän Marten tycker att hans arbete är helt meningslöst. Trots all forskning som bedrivs på byrån verkar Marten och de andra forskarna inte komma fram till något. De hämtar in en massa information, sätter in mängder av uppgifter på kort i olika kartotek… men det blir inga resultat.
Byrån växer trots det i antalet anställda. Många av dem frågar sig, som Marten, vad gör vi egentligen, är det meningsfullt? Utan att få ett begripligt svar.

Men Byrån frodas under Beertas ledning. Som läsare förstår man snart att det som Beerta gör är att se till att Byrån överlever för sin egen skull. Visst, det pratas om en atlas och olika projekt, men det blir det något av det? Och som läsare är man efter 800 sidor, och 7 år in i berättelsen, lika frågande som Koning om vad de egentligen håller på med…
Marten vill omgående sluta men som vi vet så blir han kvar alla 7000 sidorna. Ända till sin pension. Som så många andra på våra arbetsplatser.

Voskuil beskriver hur Marten hanterar ett arbetsliv utan mening, fyllt av tomma ritualer, i en byråkrati vars främsta mål är att bevara sig själv. Och utan tydliga mål så blir det mest fokus på interna processer. Vi får vara med om en oändlig massa möten, samtal, skvaller och konflikter. Men det brinner aldrig till. Allt lunkar på i sin egen takt och ändå är jag som läsare helt fascinerad.
Beskrivningen av arbetsplatsen är enastående. Han har en underbar mild humor och skarp blick men tittar med empati på dem arbetar där. Det finns värme i hans blick. Och som sagt, trots att det händer mycket lite, kunde jag inte sluta läsa.

Voskuil skriver rakt och enkelt, med en stor exakthet som fångar miljöerna på prick. Ofta tänkte jag på dem som stilleben. Mycket njutbara att läsa.
Större delen av romanen består dock av dialog, ofta oerhört trivial och intetsägande, men samtidigt på pricken hur vi människor talar med varandra. Vi får inte reda på mycket av personernas inre liv, nej de gestaltas genom dialogen.
Jag funderade ofta på varför tycker jag detta vardagsprat är så fascinerande. Voskuil är som en bra filmregissör som med kameravinklar, klippning och ljussättning får scener som på pappret kan te sig platta att bli både levande och intressanta.

I det fina efterordet skriver den tyske översättaren och store Voskuil-beundraren Gert Busse om hur Byrån, som kom ut mellan 1996-2000, blev en kultbok. Många kände igen sig i beskrivningen av arbetslivet. Köerna ringlade sig utanför bokhandlarna när en ny del skulle komma. Herr Beerta såldes i 400 000 ex och det startades Marten Koning fan-klubbar på olika arbetsplatser!

Det var länge sedan en roman gav mig en sådan glädje som Byrån. Det är helt enkelt en underbar och en mänsklig roman. Om du får lust att boken läsa så köp den! Eller om du tveksam, låna på biblioteket, läs ett par sidor och tycker du om det så köp den. Det skulle vara så tråkigt om Nilsson förlag inte kan fortsätta utgivningen för att den säljer för dåligt. Det är en riktig kulturgärning de gör!

Del två kommer i höst har förlaget berättat för mig. Jag har redan abstinens…Skall jag behöva vänta ända till i höst…..!

P.S Det finns ett välbehövligt personregister i slutet. Det tog många sidor innan jag upptäckte det. Och det behövs. D.s