Patrick Modiano (1945-)
Horisonten

L´horizon
Utgiven 2010
På svenska 2015
Översättning Anna Säflund-Orstadius
133 sidor
Elisabeth Grate Förlag

När Patrick Modiano fick nobelpriset 2014 läste jag några av hans korta och underbara romaner. Jag fick en ny favoritförfattare. Nu var det ett par år sedan sist. Det visar sig vara nio år, herregud vad tiden går. Och mycket av det jag läst är glömt, men det finns små bilder, scener och minnen kvar. Som i en Modiano-roman där personer ofta är på jakt efter sitt förflutna, att genom fragmentariska minnen försöka förstå vad som hände, varför det blev som det blev. Ganska ofta med en deckarliknande intrig. Modiano är en stor beundrare av Georges Simenon.

Horisonten från 2010 börjar på ett sätt som verkligen är “modianoskt”!
“På sista tiden hade Bosman tänkt på vissa episoder i sin ungdom, episoder ytan fortsättning, tvärt avklippta, ansikten utan namn, flyktiga möten. Alltsammans tillhörde ett avlägset förflutet, men efter som dessa korta sekvenser inte hängde samman med hans liv i övrig, svävade de fritt i ett evigt nu. Han skulle aldrig sluta under över det, aldrig få svar. Dessa brottstycken skulle alltid te sig gåtfulla för honom. (Sid. 9)

Sedan skriver Modiano att Bosman, huvudpersonen i romanen, köpt en liten anteckningsbok (också typiskt Modiano) för att skriva ned när några av dessa minnen dyker upp. Och det suggestiva stycket av slutas med: “Det svindlade för honom när han tänkte på vad som kunde varit men som inte blev” (sid. 9).

Huvudpersonen Jean Bosman, Modianos alter ego, hans andra namn är Jean och Bosman är också författare, blickar tillbaka till mötet med Margaret Le Coz när han var i 20 års-åldern.. En fransyska men som bott i Berlin och som en osalig ande flyttat runt lite. Bosman blickar tillbaka till den korta tid de hade tillsammans och både odramatiska och dramatiska händelser som de upplevde. Nu många år senare har han inte kunnat släppa henne och med de få ledtrådar han har försöker finna henne och samtidigt förstå en period i sitt eget liv.

Som vanligt i Modianos värld så är tillvaron skugglik och undanglidande. Personerna som befolkar hans värld är också skuggor. Du får bara brottstycken av dem och de är alltid lite av ett mysterium, även för sig själva kan det verka som. De har ofta mycket fantasifulla namn som får mig att skratta.

Som vanligt kontrasteras det undflyende i människorna och händelserna med det konkreta i alla gatunamn, adresser och hus som beskrivs. Och så som Modiano skriver vill jag bara boka en biljett till Paris, det känner jag alltid när jag läser honom.

Även annat känns igen. I Modianos värld är det inte långt till den undre världen med fifflare och småkriminella, den värld Modianos far var verksam i. Där finns även sorgen hos det övergivna barnet, vilket är vad Modiano själv är.

Jag kan villigt erkänna att när jag läst ut boken inte var så imponerad. Tänkte att detta är en mellanbok som jag kunde varit utan. Fick inte grepp om det som jag uppfattat som en spretig historia som inte höll ihop.
När jag några dagar senare satte mig för att titta i den, inför att skriva på bloggen, sögs jag in i texten och läste om hela boken. Jag kunde konstatera att min lite okoncentrerade läsning, i en period med mycket annat i livet, gjorde att jag missat mycket. För under den poetiska ytan fick det en stark berättelse, som håller ihop!, om utanförskap, våld, om att försöka finna och förstå sig själv. Skriven på en prosa som är bland det finaste man kan läsa. Det är något magiskt över hans skrivande och jag bara njuter av språket i Anna Säflund-Orstadius, så vitt jag kan bedöma, mycket fina översättning.

Jag är glad över att jag har många olästa Modiano kvar. Det kommer inte ta nio år till nästa bok.