Alejandro Zambra (1975-).
Vägar hem
”Formas de volver a casa”
Utgiven 2011
På svenska 2015
174 sidor
Natur & Kultur

Det är härligt att ha upptäckt ett nytt författarskap som jag verkligen uppskattar. Dagen efter jag skrivit om Zambras fina debut Bonsai, såg jag att en god vän hade Vägar hem som är den första romanen av Zambra som översattes till svenska. Den tredje av hans hittills fem romaner. Jag lånade den och satte omgående tänderna i den.

Även om jag är mycket förtjust i Bonsai är denna bok på en annan nivå. Större bredd och djup. Samtidigt känns det meta-litterära greppet igen. För även här får vi följa författarens kamp att skriva, att få det rätt, att få fram vad han vill, ja att hitta vägen hem till sina uppplevelser. Men tro inte att det är en pretentiös intellektuell lek som Zambra ägnar sig åt. Nej, de båda delarna i romanen fungerar fint tillsammans och fördjupar den.

Boken inleds med den dramatiska jordbävningen 1985 då den 9-årige huvudpersonen, dvs författaren kan vi utgå från, ser Claudia, 12 år, som han blir intresserad av. När de till slut får kontakt blir han förvånad då hon inte är ute efter någon vänskap utan ber honom spionera på hans granne. Det är hennes farbror. Farbrodern bor själv. vilket den unge pojken tycker är mycket märkligt. Kan det bero på att han är kristdemokrat funderar 9-åringen…

Mötet med Claudia tar sig sedan andra vägar än vad vi först anar. Och vart får du se om du läser boken. Jag har tittat på lite recensioner av den och tyvärr avslöjar de alldeles för mycket och tar bort mycket av den glädje som jag fann när romanen överraskade mig.

Vi befinner oss i den chilenska diktaturen då människor dagligen försvinner. I det samhället breder sig tystnaden ut sig och barnen har svårt att förstå vad som egentligen händer. Och vi flyttas också fram 30 år senare då barnen undrar vad deras föräldrar gjorde. Var de inte medskyldiga om de inte protesterade?

Vägar hem blir en berättelse om minnet, vad det gör med oss, kan vi lita på det. Minnet kanske lurar oss och över tid ändras. När fadern, till sonen stora förskräckelse, minns att visst var det hemskt under Pinochet och inte höll han med honom, men det var ju ändå ordning på landet..

Romanen är också en ömsint berättelse om en familj som skall försöka navigera sig fram i en värld fylld av sorg och tystnader. En kamp mellan generationen som var vuxen under diktaturen och de som var barn.

Det kan ju låta som en mycket svart roman. Men det det finns en sådan värme i berättelsen och i gestaltningen. Zambra prosa är en njutning att läsa i Annakarin Thorburns mycket fina översättning.

Båda böckerna har jag burit med mig efter avslutad läsning. Och jag vill bara läsa mer av denna fina författare. Jag förstår att jag inte är ensam om det då hans stjärna är i starkt stigande. Det är bara att hoppas på fler översättningar!