Kjersti Anfinnsen (1975-)
De sista smekningarna
”Den siste kjaertegn”
143 sidor
Utgiven 2019

Ögonblick för evigheten
”Øyeblikk for evigheten”
107 sidor
Utgiven 2021

Båda böckerna översatta av Marie Lundqvist och utgivna av Flo Förlag
Recensionsexemplar

Vågen av norska författare får mig att tänka på Sven Jerrings klassiska referat om Sveriges förlust emot japan i OS 1936 ”Japaner, japaner, försvarande japaner, från sig vilt slående japaner och lika vilt angripande svenskar. Japaner som hoppar, japaner som kastar sig, japaner som fläker sig. Japaner som gör allt för att ta segern åt Nippon. Och svenskar, svenskar som kämpat redligen men som nu är slagna.”

Nobelpriset till Jon Fosse, Karl Ove Knausgård, Kjell Askildsen, Dag Solstad, Ingvild H. Rishøi, Vigdis Hjorth, Jan Kjaerstad, Lars Saabye Christensen, Roy Jacobsen.. Listan på författare som översatts och hyllats kan göras lång. Och DN uppmärksammade det med en i stor artikel på syttende mai!

Ett förlag som bara blir mer och mer spännande att följa är lilla Flo förlag som ger ut mycket norskt bl.a Rishöi. Av deras utgivning har jag hittills bara läst Tor Ulvens mästerverk Gravgåvor. Flo förlag verkar vara oförmögna att få en dålig recension. Jag har bara läst mycket positiva recensioner av deras utgivning.

När jag läste om norska Kjersti Anfinnsen bok De sista smekningarna visste jag att det var en bok jag ville läsa. Förlaget skickade mig vänligen den och nästa bok. Ögonblick för evigheten. För detta är jag mycket tacksam

Det är romaner om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim. Hon sitter ensam i en lägenhet i Paris och ser tillbaka på sitt liv. Birgitte valde karriären framför familjeliv. En karriär som var mycket framgångsrik men också en lång kamp för att accepteras i en manlig värld.
Hon är nu mycket ensam. Pratar med sin syster över nätet. Hon är mest irriterad på sin mer konventionella syster men samtidigt bunden av henne. De växte upp i en synnerligen dysfunktionell familj. Det gör dem såbara men beroende av varandra. Birgitte har inga vänner förutom Colin som driver restaurangen där hon ofta äter och hennes frisör Michel. Om man nu kan kalla dem vänner…

Hon har levt ett liv utan mycket kärlek, men drömmen finns kvar. På nätet har hon kontakt med en Javier som säger sig vara arkitekt. Men hon vet inte det är någon eller något att hänga upp sig på.

Jag vill egentligen inte skriva mer om vad som händer i böckerna. Jag kan bra säga att det är bland det bästa lag läst på länge. Själv har jag bara några år kvar i arbetskraften, ålderdomen är inte så långt bort och det är mycket i böckerna som kommer nära. Många funderingar som känns igen. Jag hade säkert uppskattat de mycket välskrivna böckerna redan för 20 år sedan men nu tar de djupare, mycket djupare.

Böckerna är två helt enkelt enastående små volymer. Du skulle kunna läsa båda böcker i en eller två sittningar. Det är korta kapitel om man nu kan kalla dem det. För vissa av dem för den lilla handlingen framåt men lika många är som små prosadikter eller filosofiska reflektioner. Ibland på 1-2 sidor, men oftast på ett eller två korta stycken eller några rader. Men dess verkan är djup.
Prosan är mycket vacker och skarpslipad. Det är en njutning att läsa i Marie Lundqvists svenska språkdräkt.
Det finns en lakonisk svart humor som fick mig att både le och skratta. Här finns också existentiella bråddjup som fick det att svindla under läsningen.

Birgitte är inte den mest sympatiska person du mött. Trots det så känns det som att ta avsked av en nära vän när jag slår ihop Ögonblick för evigheten.

Jag trodde det var en riktigt gammal författare som skrivit dem men hon är född 1975. Och tandläkare! Det är klart imponerande hur hon insiktsfullt hon gestaltar åldrandet. Böcker kommer jag behålla och läsa igen. Allt eftersom jag blir äldre. Och då kanske jag hittar nya saker i dem.
Det skall komma tredje del i vår Dødsverk. Den ser jag fram emot.

Med andra ord: missa inte Kjersti Anfinnsen.