Mieko Kawakami (1976-):
Heaven
Utgiven 2009
På svenska 2025
Översättning Vibeke Emond
218 sidor
Bokförlaget Tranan

Ett “impulsköp” ledde till att jag började prenumerera på Bokförlaget Tranans spännande utgivning (https://prenumerera.tranan.nu/). Har fått ett par volymer redan men hade fram till nu bara läst Alejandro Zambras korta roman Bonsai. (Det ledde till att jag genast gick vidare och läste hans Vägar hem. Till min stora glädje hörde jag på bokmässan att Tranan kommer ge ut en till bok av honom 2026. )

Nu var det dags för den andra boken av dem som landat på min hallmatta, den mycket hyllade Meiko Kawakami och hennes roman Heaven som var på “den korta listan” för International Man Booker Award 2022. Den kom ut 2009 i Japan.
Heaven är en mycket stark roman. Jag känner mig lite golvad efter att ha läst den. Huvudpersonen är en namnlös 14-årig pojke som går under namnet “Skelöga” då han har en kraftig skelning på sitt ena öga. Detta leder till att han är offer för avancerad mobbing. Han utsätts för de ena vidrigheterna efter de andra. Han har inga vänner i klassen. En dag får han ett meddelande i sin bänk från en kvinnlig klasskamrat, Kojima, som också är utsatt för mobbning. De börja skriva brev till varandra. En vänskap spirar mellan dem och sakta och försiktigt närmar de sig varandra i deras utsatthet.

Kawakami skriver oerhört känsligt om dessa tonåringar och deras värld. För de är i princip ensamma. Livet i skolan är som ofta brutalt och vuxenvärlden, som inte är mycket till stöd för dem, finns nästan bara i bakgrunden.

Det är en mångbottnad roman. Med utgångspunkt från den hemska mobbningen har Kawakami skrivit en filosofisk roman om gott och ont, om makt och underkastelse. Romanen tar sig andra vägen än vad jag trodde. Och det finns hopp och försoning i slutet även om vägen dit är brutal.

Ja, det är tuff läsning stundtals men Kawakami är en så fin författare med ett mycket vackert språk. Hon har en känsla för miljöer och detaljer som gjorde att jag ofta njöt under läsningen. Allt är inte svart…“När Kojima hade sagt det reste hon sig upp och tog ett steg framåt med höger fot. Hennes ansikte och hela kropp var fortfarande inne i en blåaktiga skuggan vid trappan, och det var bara spetsen på hennes gymnastiksko som befanns sig i det kritvita solskenet, Kojima började sakta gå mot mig. I samma ögonblick drog en lätt bris förbi, svepte plötsligt in allt i gungande rörelse och fick Kojimas styva hår att sväva upp sm en näsduk gjord av det mjukaste material.” ( sid 88-89).

Vibeke Emond har överfört det japanska originalet till en mycket känslig och njutbar svenska.

Tack till Tranan som givit mig ännu ett spännande författarskap.