EN MYCKET LÄSVÄRD ROMAN – EDUARDO HALFON: TARANTEL

Eduardo Halfon (1971-): Tarantel
”Tarántula”
Utgiven 2024
På svenska 2025
Översättare: Hanna Nordenhök
168 sidor
Bokförlaget Tranan

Ännu en mycket läsvärd roman från Bokförlaget Tranan! För ett år sedan började jag prenumerera på deras utgivning av böcker från hela världen. Det visade sig vara en lyckträff. Jag har nu läst tre av de volymer som dumpit ned i brevlådan.

Den första var chlienaren Alejandro Zambras lilla pärla Bonsai. Den tyckte jag så mycket om att jag genast läste den andra som finns på svenska, Vägar hem.
Andra boken var japanska Heaven av Mieko Kawakami som var en mycket stark och berörande roman.

Nu har jag läst den prisbelönade och hyllade Tarantel av Eduardo Halfon. Och det är bara stämma in i hyllningskören. Det är mycket välskriven, elegant och drabbande bok som förtjänar det beröm den fått.

Eduardo Halfon är från Guatemala, men får snarare betraktas som världsmedborgare. Flyttade till USA som barn och bor numer i Berlin. Han har vid det här laget publicerat över 15 böcker.

På svenska finns sedan tidigare Cancion som också är en del av, har jag läst mig till, Halfons auto-fiktiva romanprojekt. Tarantel har nämligen en huvudperson som heter Eduardo Halfon som växer upp i USA och som vuxen bor i Berlin och skriver romaner!

Som ung skickas Eduardo på ett judiskt sommarläger i Guatemala. Han vill inte. Han är inte intresserad av det judiska och han vill inte prata spanska. Han vill vara sig själv. När Eduardo väl kommer till lägret och dess karismatiske ledare Samuel Blum får han uppleva något som kommer sätta sår i hans själ och följa honom genom livet. Mer behöver jag inte säga.

När han som vuxen konfronteras med upplevelsen och minnena från lägret börjar Eduardo fråga sig vad det var som egentligen hände där. Mindes han rätt eller spelar minnet honom ett spratt? Det leder till frågor om tillhörighet och gemenskap, om vad innebär det att med judarnas tragiska historia, vara i skärningspunkten mellan det judiska och det guatemalianska.

På en mycket precis prosa väver Halfon skickligt fram sin historia där vi hoppar fram och tillbaka i tiden, bland minnesbilderna och Eduardos reflektioner. Det är en spännande roman som tog tag i mig och finns kvar i mig efter avslutad läsning.
Den erfarna Hanna Nordenhök har överfört Halfon till en mycket njutbar svenska.
Fördelen med att boken är så kort är att jag läste den två gånger på raken!

Det slumpade sig att kort efter jag avslutat läsningen av denna lilla pärla såg om Woody Allens klassiker Annie Hall för första gången på säg 30 år. En mycket rolig film (även om Woodys Allens huvudperson är ett plågsamt narcissistisk). Det som slog mig var att diskussionen om den judiska identiteten påminde mycket om de som finns i Tarantel.

Romanen är som sagt hyllad och fått priser. Det franska Prix Médicis étranger samt ett av Spaniens främsta litteraturpriser, Premio de la Crítica. Och i dagens DN (251206) är romanen med på listan över årets bästa böcker.
Jag ser fram emot att läsa mer av Halfon.

EN JAPANSK SUCCÉDECKARE – KEIGO HIGASHINO: THE DEVOTION OF SUSPECT X

Keigo Higashino:
The Devotion of Suspect X
Utgiven 2005
På engelska 2011
Översättning Alexander O Smith och Elye J Alexander
448 sidor
Little, Brown Book Group

En tvåveckors rundresa till det helt fascinerande landet Japan (rekommenderas!!) har påverkat min läsning senaste tiden. På Hanedas flygplats i Tokyo köpte jag för läsning på planet hem succédeckaren The devotion of suspect X som enligt omslaget sålt över 2 miljoner exemplar. Få böcker skall ha sålt så mycket i landet. Höga betyg och entusiastiska recensioner på Goodreads fick mig att slå till. Boken har dessutom fått fina priser i Japan.

Kort om handlingen:
Yasuko som lever ensam med sin enda dotter. Helt plötsligt får de besök av hennes våldsamme ex-man. De börjar gräla högljutt och uppgörelsen leder till att hon och dottern, som inte är ex-mannens dotter, dödar honom.
Deras granne Ishigami hör bråket och tar genast tag i situationen. Han hjälper dem att städa undan liket och andra potentiella bevis. Han hjälper dem också med att skapa ett vattentätt alibi…

Ishigami är matematiklärare på ett gymnasium. Något som förvånar hans tidigare skolkamrater då han är känd som ett matematiskt-logiskt geni.
Bland dem som känner till honom sedan tidigare är polisen Kusanagi som skall utreda mordet på ex-maken. Kusanagi är kamrat med likaledes mycket begåvade fysikern Yukama som skämtsamt kallas ”Detective Gallileo” och som han brukar bolla krångliga fall med. Också han tidigare univerisitetskamrat med Ishigami.
Nu börjar en katt och råtta lek mellan Ishigami och polisen med hjälp av Yukamo. Det är något med det vattentäta alibit som skaver. Och det krävs någon lika skarp som Ishigami för att se igenom det.

Efter alla lovord jag läst om boken så blev jag förvånad över hur medioker jag tyckte att den var. Även om boken är intrikat och fylld av luriga gåtor så tog boken aldrig tag i mig. Det är en mycket rakt berättad historia främst baserad på dialog, men tyvärr kom inte de olika karaktärerna till liv för mig. Jag funderade på om språket var lika platt på japanska som jag tycker det är i översättningen.
Det slås också på stora trumman över att det skall var en oväntad vändning på slutet. När jag väl kom till den som var det med en lätt gäspning. Visst var det klurigt men inte klurigare än i många andra deckare jag läst eller sett på tv.

Jag hoppade på att få någon med känsla av Japan när jag köpte boken. Men om du har bytt ut namnen hade boken kunnat utspela sig var som. Miljöerna i boken är så anonyma.

Den var lätt att läsa men tyvärr inte värd den tiden de 440 sidorna tog att läsa.. Enligt omslaget har The Times beskrivet honom som ”The Japanese Stieg Larsson”. Han har en bra bit kvar till Larsson nivå tycker jag.

EN SPÄNNANDE JAPANSK FÖRFATTARE: MIEKO KAWAKAMI – HEAVEN

Mieko Kawakami (1976-):
Heaven
Utgiven 2009
På svenska 2025
Översättning Vibeke Emond
218 sidor
Bokförlaget Tranan

Ett “impulsköp” ledde till att jag började prenumerera på Bokförlaget Tranans spännande utgivning (https://prenumerera.tranan.nu/). Har fått ett par volymer redan men hade fram till nu bara läst Alejandro Zambras korta roman Bonsai. (Det ledde till att jag genast gick vidare och läste hans Vägar hem. Till min stora glädje hörde jag på bokmässan att Tranan kommer ge ut en till bok av honom 2026. )

Nu var det dags för den andra boken av dem som landat på min hallmatta, den mycket hyllade Meiko Kawakami och hennes roman Heaven som var på “den korta listan” för International Man Booker Award 2022. Den kom ut 2009 i Japan.
Heaven är en mycket stark roman. Jag känner mig lite golvad efter att ha läst den. Huvudpersonen är en namnlös 14-årig pojke som går under namnet “Skelöga” då han har en kraftig skelning på sitt ena öga. Detta leder till att han är offer för avancerad mobbing. Han utsätts för de ena vidrigheterna efter de andra. Han har inga vänner i klassen. En dag får han ett meddelande i sin bänk från en kvinnlig klasskamrat, Kojima, som också är utsatt för mobbning. De börja skriva brev till varandra. En vänskap spirar mellan dem och sakta och försiktigt närmar de sig varandra i deras utsatthet.

Kawakami skriver oerhört känsligt om dessa tonåringar och deras värld. För de är i princip ensamma. Livet i skolan är som ofta brutalt och vuxenvärlden, som inte är mycket till stöd för dem, finns nästan bara i bakgrunden.

Det är en mångbottnad roman. Med utgångspunkt från den hemska mobbningen har Kawakami skrivit en filosofisk roman om gott och ont, om makt och underkastelse. Romanen tar sig andra vägen än vad jag trodde. Och det finns hopp och försoning i slutet även om vägen dit är brutal.

Ja, det är tuff läsning stundtals men Kawakami är en så fin författare med ett mycket vackert språk. Hon har en känsla för miljöer och detaljer som gjorde att jag ofta njöt under läsningen. Allt är inte svart…“När Kojima hade sagt det reste hon sig upp och tog ett steg framåt med höger fot. Hennes ansikte och hela kropp var fortfarande inne i en blåaktiga skuggan vid trappan, och det var bara spetsen på hennes gymnastiksko som befanns sig i det kritvita solskenet, Kojima började sakta gå mot mig. I samma ögonblick drog en lätt bris förbi, svepte plötsligt in allt i gungande rörelse och fick Kojimas styva hår att sväva upp sm en näsduk gjord av det mjukaste material.” ( sid 88-89).

Vibeke Emond har överfört det japanska originalet till en mycket känslig och njutbar svenska.

Tack till Tranan som givit mig ännu ett spännande författarskap.

ANDRA DELEN I UTVANDRARSERIEN: WILHELM MOBERG: INVANDRARNA

Wilhelm Moberg (1898-1973):
Invandrarna
Utgiven 1952
Denna utgåva 1975
490 sidor
Albert Bonniers Förlag

För några veckor sedan skrev jag om Utvandrarna och nu har jag läst ut nästa tegelsten i detta litterära storverk som Moberg skrev, Invandrarna. Det var med stor glädje jag läste Utvandrarna och glädjen består även efter två delar. Tänk att det skulle ta så många år för mig att upptäcka denna läsfest.

Invandrarna handlar om Karl-Oskar, Kristina och de andras vedermödor från när de stiger i land och fram tills de etablerat sig i Minnesota. De svårigheter och utmaning de utsätts för, både praktiska och själsliga, är oerhörda och det är med stor spänning man följer dem. De känns inpå kroppen.
Trots att berättelsen i vissa delar nästan står still så sugs jag vidare in i texten. De går inte att släppa romanfigurerna. På vägen njuter jag av Mobergs prosa. Hans naturskildringar är oerhört fina. Och romanfigurerna så levande.

Jag tänker inte vara förmäten och skriva mer om ett så älskat och känt verk. Nu kommer jag ta paus från det då jag har annat jag vill läsa. Men lika mycket för att kunna glädjas åt att jag har runt 1000 sidor till att se fram emot när det är dags.

Har du inte läst Mobergs svit har du verkligen något att se fram emot.

WordPress ställde till det så om du prenumererar på bloggen har du fått flera mail om detta inlägg. Det kommer inte ske igen.

 

 

 

EN SVENSK KLASSIKER – WILHELM MOBERG: UTVANDRARNA

Wilhelm Moberg: (1898-1973):
Utvandrarna
Utgiven 1949
573 sidor
Bonniers

Sent skall syndaren vakna… Det är bara att krypa till korset. Gräset är ofta grönare på andra sidan… Ja, jag är dålig på att läsa svenska författare på samma sätt som jag ofta hellre ser filmer och tv-serier från andra länder och åker utomlands på semestern. Det annorlunda lockar mer…
Samtidigt när jag läser något svenskt finns det självfallet ofta kvaliteter, en igenkänning och närhet som inte går att få av författare från andra länder.

Vilhelm Moberg har ärligt talat inte intresserat mig. Läste Din stund på jorden för över 30 år sedan och tror jag tyckte om den. Den gav dock inga bestående minnen. Jag har inte sett Kristina från Duvemåla och Jan Troells filmatisering såg jag som mycket ung, för ung..

Inspirerad av diskussionsgrupper på Facebook där många skrivit väl om Utvandrarsviten fick jag ett ryck och började läsa Utvandrarna, den första delen av fyra. Det är bara att konstatera att jag får skylla mig själv som varit inskränkt.

Från första sidan satt jag fast i denna stora svenska klassiker. Vilket språk, vilken berättare. Jag tänker inte ge mig in på att skriva något om handlingen i en roman som är så känd mer än att säga, för de som inte läst denna underbara roman än, att första delen handlar som uppbrottet från Småland och andra halvan om den oerhört krävande färden över Atlanten.

Tiden är mitten av 1800-talet och romanen är som en historielektion där Moberg beskriver ett hårt, fattigt och ojämlikt samhälle djupt påverkat av en ofta kvävande religion. Även om Karl-Oskar och Kristna står i centrum så är det en kollektivroman med många röster. Elegant låter Moberg dessa röster komma till tals. Han är mycket skicklig på att få karaktärerna att blir levande.

När man läser detta är det närmast ofattbart hur mycket Sverige har förändrats sedan mitten av 1800, i dag när många av oss lever i ett välstånd som de aldrig skulle kunnat föreställa sig. Moberg visar med all tydlighet hur både pressade och modiga dessa människor var som utsatte sig för faror och omständigheter som de inte hade kunnat ana i längtan efter bättre liv.

Mobergs språk är musikaliskt och mycket njutbart. Romanen är mycket skickligt uppbyggd och efter att ha läst första delen var det svårt att inte direkt fortsätta på “andra säsongen”. Jag började läsa Invandrarna direkt efter avslutad läsning. Och efter 80 sidor är jag fortfarande lika gripen av Mobergs romankonst.

Utvandrarna är en episk, kraftfull och berörande roman. Det är stor romankonst. Vilken glädje att jag fick uppleva det. Och att det finns tre böcker till….
Det är lätt att förstå varför detta är en av de stora och älskade svenska romanerna.

EN STOR LÄSUPPLEVELSE – GEORGI GOSPODINOV: TRÄDGÅRDSMÄSTAREN OCH DÖDEN

Georgi Gospodinov
Trädgårdmästaren och döden
” Градинарят и смъртта”
Utgiven 2024
På svenska 2025
221 sidor
Översättning: Hanna Sandborgh
Ersatz

Med den lysande, tankeväckande och roliga romanen Tidstillflykt introducerades den suveräne bulgariske författaren Georgi Gospodinov för oss svenska läsare. Det var en stark läsupplevelse. Det var jag inte ensam om att tycka. Romanen belönades med International Booker Prize.

Nu kommer hans senaste bok Trädgårdsmästaren och döden. Det är något helt annat än den förra boken. Men också en stor upplevelse, djupt berörande. Även denna bok i Helena Sandborghs mycket fina översättning.

Trädgårdsmästaren är Gospodinovs far och boken är en skildring av hans död i cancer i december 2023.

Sluta inte läsa här för att du tänker att om något så hemskt vill jag inte läsa en bok om. Du kommer du missa en oerhört välskriven och glimrande text om, ja, döden men lika mycket om livsglädje och kärleken mellan far och son. “Detta är inte en bok om döden utan sorgen över ett liv som tar slut.” skriver Gospodinov (Sid. 10)

Vi för följa författaren och hans far under den relativt korta perioden från när cancern upptäcks, faderns död och sorgearbetet månaderna efter.

De sista åren i faderns liv ägnar han sig året om åt sin stora trädgård. Att slita i trädgården och odla alla dessa fantastiska blommor och grönsaker var ett sätt för fadern att visa kärlek till barnen, en kärlek som, enligt Gospodinov, i den patriarkala bulgariska kulturen, i pappans generation, inte kunde visas med fysisk ömhet eller beröm. Trädgården ger Gospodinov många tänker kring livet och döden.
“Trädgårdsarbetet och döden. Jag tror man kan betrakta trädgårdsarbetet som något ursprungligt riktat mot döden. I Trädgården gräver man ständigt ner något i jorden och väntar på att miraklet ska ske, att något skall spira, något helt annat än fröet du sådde, grönt och rangligt, med blommor och blad, med frukt, något annat men också en upprepning av detsamma, kött av dess kött, (språket tänker främst i metaforer hämtade från djurriket). Jag tror att idén om uppståndelsen är en botanisk idé. Det är därifrån den konkreta delen av liknelsen kommer, detta är ursprunget. Också odödligheten är en botanisk kategori. Alla växter, som vi betraktar som evolutionärt enklare än vi, bär på ett mirakel, en super kraft som vi sakna. Det vet hur man dör så man kan återvända till livet.” (sid 135-136)

Från sin far fick Gospodinov berättarglädjen. Pappan var en stor historieberättare och han skriver så fint om det. ”Jag antar att han hade hört en del av de här historierna av någon annan, men ha ympade dem så skickligt på konkreta personer och platser, som ett skott från ett fuktträd på en vildstam, att berättelsen slog ut i blom och bar frukt just när den kom ur han mun. (Sid 131)

I boken finns smärta och sorg men också massa ljus och glädje. Jag skulle kunna fylla dessa rader med citat av Gospodinovs tankar om att vara en son, om att vara en far, om far och son förhållandet och vad som väcks när du förlorar din far. Jag förlorade min far för ett par år sedan och känner igen mycket av det Gospodinov skriver på sin underbara prosa.

Förlaget har kallat det här som roman men det håller inte Gospodinov själv inte riktigt med om…
“Den här boken har ingen självklar genre, de måste själv uppfinna den. Precis som döden inte har någon genre. Precis som livet. Och trädgården? Kanske är det en genre i sig själv eller samlar alla i sig. En elegisk roman, en memoarroman eller trädgårdsroman. Det spelar ingen roll för sorgens botanik. (Sid 212)

Oavsett vad det är så är det ett underbart stycke litteratur. Gospodinov fick tom mig som är helt ointresserad av trädgård att tänka att det kanske jag skulle ha en… Flera av mina vänner skulle gapskratta om de läste detta. Men så sinnligt skriver han om arbetet i en trädgård.

Förutom de två böcker som nu finns på svenska så har han bl.a. skrivit två romaner och flera noveller. Det är bara att hoppas att det enastående förlaget Ersatz, som gör många viktiga insatser genom sin bokutgivning, fortsätter ge ut honom.

Jag läste boken två gånger på raken. Den här boken kommer jag inte göra mig av med som jag vanligtvis gör. Nej den vill jag kunna återvända till och bara läsa delar av. Det finns så mycket att hämta i dela lilla pärla till bok.

Jag är långt i från ensam i min entusiasm. Den har idag 4.66 på Goodreads. Jag tror inte jag tidigare sett en bok med så många femstjärniga betyg. Av både män och kvinnor. Det är en bok som berör.

Mao köp boken och stöd Ersatz så vi får läsa mer av denna första klassens författare.

OM KRIG, KÄRLEK OCH VÄNSKAP – CIARÁN MCMENAMIN: THE SUNKEN ROAD

Ciarán McMenamin (1975-)
The Sunken Road
Utgiven 2021
256 sidor
Harvill Secker

Ciarán McMenamins författarskap upptäckte jag när jag läste den oerhört intensiva och roliga Skintown. Det är en skildring av författarens ungdom på 90-talet. Jag uppskattade den mycket. Skintown finns översatt till svenska och utgiven av Modernista. Den skall nu bli film vilket jag ser fram emot.
När McMenamin kom med sin nästa bok The Sunken Road 2021 köpte jag den men den har sovit i min bokhylla. Nu är den äntligen läst och jag är mycket glad för det.

The Sunken Road är något helt annat än Skintown. Det är en historisk roman om första världskriget och det irländska frihetskriget. Skickligt växlar McMenamin de olika tidsplanen i denna mycket kraftfulla roman.

Vi möter Francie, katolik, hans bästis Archie, protestant och Archies syster Annie. Annie och Francie blir varandras stora kärlek. Pojkarna dras med i den nationalistiska yran och går 1915 ut i första världskriget för att försvara Storbritannien. Francie lovar Annie att skydda den tafflige Archie och se till att han kommer tillbaka. Vi lär oss snart att det inte blev fallet.
Francie, som ju är katolik, blir en katt bland de engelska hermelinerna. Det ställer till det. Han möter sin nemesis, ett befäl vid namn Crozier, som gör allt för att göra livet svårt för Francie.

I det andra tidsplanet är vi på Irland 1922 under frihetskriget. Francie är en jagad man, Han är med i IRA och har många liv på sitt samvete. Hans nemesis jagar honom fortfarande. Under Francies spännande flykt undan engelsmännen och Crozier vävs hans och Annie liv ihop igen och romanen tar sig vägar som vi inte anade till det oväntade slutet.

Jag kan förstå att denna bok inte översatts till svenska. Första världskriget påtagligt i Storbritannien moderna historia, skildrat i många romaner och dikter, är inte något stort ämne i Sverige. Inte heller konflikten på Irland som är lika levande nu som då. Det är synd. McMenamin är en så skicklig författare som skapar trovärdiga personer som jag engagerar mig i. Som den skådespelare han är har ett mycket bra öra för dialog.

Skildringen av kriget i skyttegravar, och vad det gör med soldaterna, blir så nära att de kryper in under skinnet. Men har kan också skiva fint om naturen i Nordirland, mycket känsligt om den spirande vänskapen och kärleken mellan Francie, Archie och Annie. Och om sorgen efter Archie.

McMenamin som främst verkar som skådespelare hemma i Nordirland och har inte publicerat något efter The Sunken Road. Tyvärr, då det är en författare jag gärna skulle läsa mer av. The Sunken road är stark roman om vänskap kärlek i skuggan av fruktansvärda krig. Det vore synd om hans penna tystnar.

The Sunken Road var nominerad till det prestigefyllda The Walter Scott Prize for Historical Fiction

Rekommenderas varmt.

KAN S. A. COSBY SKRIVA EN DÅLIG BOK? NEJ!! – S. A. COSBY: KING OF ASHES

S A Cosby: King of Ashes

Utgiven 2025
352 sidor
Headline Book Publishing

Ännu en bra bok av favoriten S.A. Cosby!

Roman Carruthers kommer från den lilla fiktiva hålan Jefferson Run i Virginia, en småstad på nedgång. Han har brutit sig loss från sin familj, utbildat sig och är nu mer ett finanssnille i Atlanta där han hjälper mer eller mindre kända figurer med ekonomisk planering. Han är begåvad och både han och hans klienter tjänar mycket pengar. Han kan utnyttja systemet till sin fördel, en kunskap som kommer att komma till användning på ett helt annat sätt än han kunde ana.

Hemma i Jefferson Run finns hans far som driver ett krematorium tillsammans med hans syster Nevaeh. Pappan har i stort sett ägnat all vaken tid till att få fart på företaget och både fru och barn har känts sig åsidosatta. Lillebror Dante har det inte blivit något av sedan den traumatiska händelsen som förändrades familjens liv, Dante driver mest runt festar och knarkar eftersom han får tillräckligt med pengar av sin far.

Den händelse som har slagit sönder hela familjen är att deras mamma försvann när de var i tonåren. Innan hon försvann blev hon, av Roman och Dante, påkommen i sängen med Oscar, en av pappans anställda. Polisen har inte funnit några spår, ännu i denna dag. Alla i samhället tror att det var pappan brände henne i krematoriet. Även Nevaeh tror det. Mammans försvinnande är en sorg som lamslagit hela familjen.

Roman har nu kallats hem av Nevaeh då pappan ligger i koma efter en trafikolycka. Det är ett sårigt möte med syskonen då Roman mer eller mindre dragit och skapat sig ett liv utan dem.

När den mindre smarta brodern Dante och hans kompis försöker slå sig in att sälja droger för att skapa pengar själv går det åt pipsvängen. Har är nu skyldig Terrence och Torrent, två psykopater som leder den största kriminella ligan i staden, 300 000 dollar. Roman förstår också att bilolyckan inte var en olyckshändelse.

När Roman får reda på vad han bror gjort säger att det skall han lösa. Han skall sätta dit bröderna, och rädda sin familj, vilket är mycket lättare sagt än gjort. Och det som följer är en högoktanig deckare som är både våldsam men också mycket berörande.

Kan S. A. Cosby skriva en dålig bok? Detta är den fjärde jag läser. Är på Cosby på väg att bli en av sydstaternas stora deckarförfattare? Han börjar bli riktigt stor i USA nu förstår jag. Välförtjänt. I hans böcker handlar det om rasismen i sydstaterna, att vara underklass, om kärleken till familjen och om religionens betydelse. Det senare dock inte så mycket i denna roman.

King of Ashes är en riktigt spännande bok och den dippar inte i intensitet en enda gång. Cosby bygger långsamt och skickligt upp en historia som bara blir bättre och bättre.
Cosby är en utmärkt stilist som skriver fin dialog. Hans vackra prosa är både hårdkokt och ömsint. Den har stundtals poetiska kvaliteter, Cosby är mycket förtjust i sina metaforer men de är vackra och inte påklistrade och de lyfter texten. Hans penetrerande av romanfigurernas psyke är trovärdigt och inkännande. Jag blev tagen av skildringen av denna familj och hur traumat påverkat deras barndom och inbördes relationer. Karaktärerna är mycket trovärdiga och jag lever mig in i dem och deras öden. Som vanligt är temat med kärleken inom en familj viktigt, hur den både för samman och skapar splittring.

Även om den kanske inte når samma höjd som All Sinners bleed, den starkaste av de fyra, är det en riktigt bra bok. Jag var berörd av dess emotionella kraft när avslutade den. Hans lägsta-nivå är helt enkelt mycket, mycket hög.

King of Fire är ännu en riktigt bra roman av denna favoritförfattare.

FEMTE BESÖKET I BARI – GIANRICO CAROFIGLIO: A FINE LINE

Gianrico Carofiglio (1961-):
A fine line
”La regola dell’equilibrio”
Utgiven 2014
Översatt till engelska av Howard Curtis
270 sidor
Bitter Lemon Press

Det var ett tag sedan vi träffades, Guido Guerrieri och jag. 3 år sedan. Jag har med glädje följt honom i den serie deckare som Gianrico Carofiglio, med förflutet som åklagare i Bari, skriver. Som jag skrivit tidigare finns endast tre av hans stillsamma böcker på svenska. Sedan gav förlaget upp. Tyvärr. Det var bara att fortsätta läsa dem på engelska för tack och lov gav inte engelsmännen upp. Hans böcker har gått mycket bra i Italien och har fått priser både där och annorstädes.

I A fine line, som är den femte boken i serien, blir Guerrieri kontaktad av en gammal kollega, numera domare, vid namn Larocca. Han anklagas för att ta emot mutor, stora summor pengar. Guerrieri är övertygad om att en domare är oskyldig, just för att han är domare, och tar sig an fallet. För att få fram bevis på Laroccas oskuld tar Guerrieri hjälp av den bi-sexuella motorcykelåkande privatdetektiven Annapaola Doria. En riktig tuffing och rolig karaktär. Annapaola har alltid med sig ett basebollträ när hon går ut på kvällarna då Bari inte är en ofarlig stad!
Mer behöver jag inte säga om handlingen.

Ja det var ett kärt återseende. Guerrieri är en person som jag tycker mycket om. En försvarsadvokat med ständig mittlivskris, med stora litterära intressen. I hur många deckare nämns Alain Robbe-Grillet, ett stort namn i “den nya fransk romanen på 60-talet..=:). Utan att det känns påklistrat.

Som vanligt är det inte spänningen som står i fokus i hans romaner. Denna ”deckare” är förutom de sedvanliga existentiella funderingar hos Guerrieri när han vandrar runt i Bari, och som jag gärna tar del av, en diskussion om etik, moral och rättvisa.

Jag kan inte låta bli att tänka på att de som läser A fine line som sin första Guerrieri kanske inte skulle fastna som jag. För det blir aldrig spännande på riktigt som många vill ha i en deckare. Nej här finns många andra fina kvaliteter och jag ser fram emot att läsa den senaste (den sista?) i serien, The Measure of Time.

Jag är tacksam för att jag upptäckt denna fina italienska författare.

Här kan du läsa vad jag skrev om de föregående böckerna:
På sannolika skäl 
Med slutna ögon
Skälig misstanke
Temporary Perfections

 

TVÅ LYSANDE ROMANER OM ÅLDRANDE – KJERSTI ANFINNSEN: DE SISTA SMEKNINGARNA – ÖGONBLICK FÖR EVIGHETEN

Kjersti Anfinnsen (1975-)
De sista smekningarna
”Den siste kjaertegn”
143 sidor
Utgiven 2019

Ögonblick för evigheten
”Øyeblikk for evigheten”
107 sidor
Utgiven 2021

Båda böckerna översatta av Marie Lundqvist och utgivna av Flo Förlag
Recensionsexemplar

Vågen av norska författare får mig att tänka på Sven Jerrings klassiska referat om Sveriges förlust emot japan i OS 1936 ”Japaner, japaner, försvarande japaner, från sig vilt slående japaner och lika vilt angripande svenskar. Japaner som hoppar, japaner som kastar sig, japaner som fläker sig. Japaner som gör allt för att ta segern åt Nippon. Och svenskar, svenskar som kämpat redligen men som nu är slagna.

Nobelpriset till Jon Fosse, Karl Ove Knausgård, Kjell Askildsen, Dag Solstad, Ingvild H. Rishøi, Vigdis Hjorth, Jan Kjaerstad, Lars Saabye Christensen, Roy Jacobsen.. Listan på författare som översatts och hyllats kan göras lång. Och DN uppmärksammade det med en i stor artikel på syttende mai!

Ett förlag som bara blir mer och mer spännande att följa är lilla Flo förlag som ger ut mycket norskt bl.a Rishöi. Av deras utgivning har jag hittills bara läst Tor Ulvens mästerverk Gravgåvor. Flo förlag verkar vara oförmögna att få en dålig recension. Jag har bara läst mycket positiva recensioner av deras utgivning.

När jag läste om norska Kjersti Anfinnsen bok De sista smekningarna visste jag att det var en bok jag ville läsa. Förlaget skickade mig vänligen den och nästa bok. Ögonblick för evigheten. För detta är jag mycket tacksam

Det är romaner om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim. Hon sitter ensam i en lägenhet i Paris och ser tillbaka på sitt liv. Birgitte valde karriären framför familjeliv. En karriär som var mycket framgångsrik men också en lång kamp för att accepteras i en manlig värld.
Hon är nu mycket ensam. Pratar med sin syster över nätet. Hon är mest irriterad på sin mer konventionella syster men samtidigt bunden av henne. De växte upp i en synnerligen dysfunktionell familj. Det gör dem såbara men beroende av varandra. Birgitte har inga vänner förutom Colin som driver restaurangen där hon ofta äter och hennes frisör Michel. Om man nu kan kalla dem vänner…

Hon har levt ett liv utan mycket kärlek, men drömmen finns kvar. På nätet har hon kontakt med en Javier som säger sig vara arkitekt. Men hon vet inte det är någon eller något att hänga upp sig på.

Jag vill egentligen inte skriva mer om vad som händer i böckerna. Jag kan bra säga att det är bland det bästa lag läst på länge. Själv har jag bara några år kvar i arbetskraften, ålderdomen är inte så långt bort och det är mycket i böckerna som kommer nära. Många funderingar som känns igen. Jag hade säkert uppskattat de mycket välskrivna böckerna redan för 20 år sedan men nu tar de djupare, mycket djupare.

Böckerna är två helt enkelt enastående små volymer. Du skulle kunna läsa båda böcker i en eller två sittningar. Det är korta kapitel om man nu kan kalla dem det. För vissa av dem för den lilla handlingen framåt men lika många är som små prosadikter eller filosofiska reflektioner. Ibland på 1-2 sidor, men oftast på ett eller två korta stycken eller några rader. Men dess verkan är djup.
Prosan är mycket vacker och skarpslipad. Det är en njutning att läsa i Marie Lundqvists svenska språkdräkt.
Det finns en lakonisk svart humor som fick mig att både le och skratta. Här finns också existentiella bråddjup som fick det att svindla under läsningen.

Birgitte är inte den mest sympatiska person du mött. Trots det så känns det som att ta avsked av en nära vän när jag slår ihop Ögonblick för evigheten.

Jag trodde det var en riktigt gammal författare som skrivit dem men hon är född 1975. Och tandläkare! Det är klart imponerande hur hon insiktsfullt hon gestaltar åldrandet. Böcker kommer jag behålla och läsa igen. Allt eftersom jag blir äldre. Och då kanske jag hittar nya saker i dem.
Det skall komma tredje del i vår Dødsverk. Den ser jag fram emot.

Med andra ord: missa inte Kjersti Anfinnsen.

EN BARNDOM I DIKTATURENS SKUGGA – ALEJANDRO ZAMBRA: VÄGAR HEM

Alejandro Zambra (1975-).
Vägar hem
”Formas de volver a casa”
Utgiven 2011
På svenska 2015
174 sidor
Natur & Kultur

Det är härligt att ha upptäckt ett nytt författarskap som jag verkligen uppskattar. Dagen efter jag skrivit om Zambras fina debut Bonsai, såg jag att en god vän hade Vägar hem som är den första romanen av Zambra som översattes till svenska. Den tredje av hans hittills fem romaner. Jag lånade den och satte omgående tänderna i den.

Även om jag är mycket förtjust i Bonsai är denna bok på en annan nivå. Större bredd och djup. Samtidigt känns det meta-litterära greppet igen. För även här får vi följa författarens kamp att skriva, att få det rätt, att få fram vad han vill, ja att hitta vägen hem till sina uppplevelser. Men tro inte att det är en pretentiös intellektuell lek som Zambra ägnar sig åt. Nej, de båda delarna i romanen fungerar fint tillsammans och fördjupar den.

Boken inleds med den dramatiska jordbävningen 1985 då den 9-årige huvudpersonen, dvs författaren kan vi utgå från, ser Claudia, 12 år, som han blir intresserad av. När de till slut får kontakt blir han förvånad då hon inte är ute efter någon vänskap utan ber honom spionera på hans granne. Det är hennes farbror. Farbrodern bor själv. vilket den unge pojken tycker är mycket märkligt. Kan det bero på att han är kristdemokrat funderar 9-åringen…

Mötet med Claudia tar sig sedan andra vägar än vad vi först anar. Och vart får du se om du läser boken. Jag har tittat på lite recensioner av den och tyvärr avslöjar de alldeles för mycket och tar bort mycket av den glädje som jag fann när romanen överraskade mig.

Vi befinner oss i den chilenska diktaturen då människor dagligen försvinner. I det samhället breder sig tystnaden ut sig och barnen har svårt att förstå vad som egentligen händer. Och vi flyttas också fram 30 år senare då barnen undrar vad deras föräldrar gjorde. Var de inte medskyldiga om de inte protesterade?

Vägar hem blir en berättelse om minnet, vad det gör med oss, kan vi lita på det. Minnet kanske lurar oss och över tid ändras. När fadern, till sonen stora förskräckelse, minns att visst var det hemskt under Pinochet och inte höll han med honom, men det var ju ändå ordning på landet..

Romanen är också en ömsint berättelse om en familj som skall försöka navigera sig fram i en värld fylld av sorg och tystnader. En kamp mellan generationen som var vuxen under diktaturen och de som var barn.

Det kan ju låta som en mycket svart roman. Men det det finns en sådan värme i berättelsen och i gestaltningen. Zambra prosa är en njutning att läsa i Annakarin Thorburns mycket fina översättning.

Båda böckerna har jag burit med mig efter avslutad läsning. Och jag vill bara läsa mer av denna fina författare. Jag förstår att jag inte är ensam om det då hans stjärna är i starkt stigande. Det är bara att hoppas på fler översättningar!

OM KÄRLEK OCH LITTERATUR – ALEJANDRO ZAMBRA: BONSAI

Alejandro Zambra (1975-)
Bonsai
“Bonsai”
Utgiven 2006
På svenska: 2025
96 Sidor
Översättning: Annakarin Thorburn
Bokförlaget Tranan

Den lilla romanen Bonsai är den chilenska författaren Alejandro Zampras debut. En debut som det talades om! Han vann det chilenska kritikerpriset det året.
Tidskriften Granta hade 2010 med honom på listan över de bästa författarna under 35 år som skriver på spanska.
På svenska finns sedan tidigare Vägar hem som Natur & Kultur gav ut 2015.

Det kallas roman men är snarare det som engelsmännen kallar ”novella”. Endast 96 sidor och formatet är litet. Du läser den lätt i en sittning. Faktum är att jag läste boken två gånger samma dag. Det gjorde jag med glädje då detta är en ljuvlig liten bok, vacker, melankolisk och rolig. Om den stora kärleken, kärleken till litteraturen, sorg, och att livet inte blir som man tänkt sig.
Prosan är glasklar och lätt som en sommarbris. Annakarin Thorburns översättning är en njutning att läsa.

I slutet dör hon och han blir ensam, även om han egentligen blev ensam redan flera år före hennes död, innan Emilia dog Låt oss säga att hon heter eller hette Emilia och att han hette och fortfarande heter Julio. Julio och Emilia. I slutet dör Emilia; Julio dör inte. Resten är litteratur: (Sid 11)

Det är inledningen av romanen som berättar vad som kommer att hända de unga litteraturstudenterna Julio och Emilia. Redan i första stycket finns humorn, trots det sorgliga, och leken med litteraturen. Bonsai är kärleksroman och en hyllning till litteraturen. Genom den stora litteraturen kommunicerar Julio och Emilia och det får konsekvenser som de inte kan ana.
Det finns meta-litterära inslag i boken men förskräcken icke, det är inte en pretentiös lek av en författare som skall stila. Det är gripande del av Julios sorgearbete.

Zambras bok gav mig en läsglädje som det kan gå långt mellan gångerna att jag får känna. Ja, det är en kort liten bok, men som med ett mycket fint vin så behöver du bara en liten klunk, smaka av det, svälja och sedan ligger den mångfacetterade eftersmaken kvar som du kan njuta av…länge. Och tänka: Det är bra så!

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: HORISONTEN

Patrick Modiano (1945-)
Horisonten

L´horizon
Utgiven 2010
På svenska 2015
Översättning Anna Säflund-Orstadius
133 sidor
Elisabeth Grate Förlag

När Patrick Modiano fick nobelpriset 2014 läste jag några av hans korta och underbara romaner. Jag fick en ny favoritförfattare. Nu var det ett par år sedan sist. Det visar sig vara nio år, herregud vad tiden går. Och mycket av det jag läst är glömt, men det finns små bilder, scener och minnen kvar. Som i en Modiano-roman där personer ofta är på jakt efter sitt förflutna, att genom fragmentariska minnen försöka förstå vad som hände, varför det blev som det blev. Ganska ofta med en deckarliknande intrig. Modiano är en stor beundrare av Georges Simenon.

Horisonten från 2010 börjar på ett sätt som verkligen är “modianoskt”!
På sista tiden hade Bosman tänkt på vissa episoder i sin ungdom, episoder ytan fortsättning, tvärt avklippta, ansikten utan namn, flyktiga möten. Alltsammans tillhörde ett avlägset förflutet, men efter som dessa korta sekvenser inte hängde samman med hans liv i övrig, svävade de fritt i ett evigt nu. Han skulle aldrig sluta under över det, aldrig få svar. Dessa brottstycken skulle alltid te sig gåtfulla för honom. (Sid. 9)

Sedan skriver Modiano att Bosman, huvudpersonen i romanen, köpt en liten anteckningsbok (också typiskt Modiano) för att skriva ned när några av dessa minnen dyker upp. Och det suggestiva stycket av slutas med: “Det svindlade för honom när han tänkte på vad som kunde varit men som inte blev” (sid. 9).

Huvudpersonen Jean Bosman, Modianos alter ego, hans andra namn är Jean och Bosman är också författare, blickar tillbaka till mötet med Margaret Le Coz när han var i 20 års-åldern.. En fransyska men som bott i Berlin och som en osalig ande flyttat runt lite. Bosman blickar tillbaka till den korta tid de hade tillsammans och både odramatiska och dramatiska händelser som de upplevde. Nu många år senare har han inte kunnat släppa henne och med de få ledtrådar han har försöker finna henne och samtidigt förstå en period i sitt eget liv.

Som vanligt i Modianos värld så är tillvaron skugglik och undanglidande. Personerna som befolkar hans värld är också skuggor. Du får bara brottstycken av dem och de är alltid lite av ett mysterium, även för sig själva kan det verka som. De har ofta mycket fantasifulla namn som får mig att skratta.

Som vanligt kontrasteras det undflyende i människorna och händelserna med det konkreta i alla gatunamn, adresser och hus som beskrivs. Och så som Modiano skriver vill jag bara boka en biljett till Paris, det känner jag alltid när jag läser honom.

Även annat känns igen. I Modianos värld är det inte långt till den undre världen med fifflare och småkriminella, den värld Modianos far var verksam i. Där finns även sorgen hos det övergivna barnet, vilket är vad Modiano själv är.

Jag kan villigt erkänna att när jag läst ut boken inte var så imponerad. Tänkte att detta är en mellanbok som jag kunde varit utan. Fick inte grepp om det som jag uppfattat som en spretig historia som inte höll ihop.
När jag några dagar senare satte mig för att titta i den, inför att skriva på bloggen, sögs jag in i texten och läste om hela boken. Jag kunde konstatera att min lite okoncentrerade läsning, i en period med mycket annat i livet, gjorde att jag missat mycket. För under den poetiska ytan fick det en stark berättelse, som håller ihop!, om utanförskap, våld, om att försöka finna och förstå sig själv. Skriven på en prosa som är bland det finaste man kan läsa. Det är något magiskt över hans skrivande och jag bara njuter av språket i Anna Säflund-Orstadius, så vitt jag kan bedöma, mycket fina översättning.

Jag är glad över att jag har många olästa Modiano kvar. Det kommer inte ta nio år till nästa bok.

EN LITEN PÄRLA – LEO PERUTZ: YTTERSTA DAGENS MÄSTARE

Leo Perutz (1882-1957)
Yttersta dagens mästare
”Der Meister des Jüngsten Tages”
Utgiven 1921
På svenska 2015
Översättning Jens Christian Brandt
204 sidor
Nilsson förlag
Ingår i deras klassikerserie Absint

Ingen kan anklaga Nilsson förlag för att ha en likformig utgivning. När jag var på väg att avsluta J.J Voskuils mycket verklighetsnära, och mästerliga, roman Byrån 1: Herr Beerta, damp ett kuvert ned på hallgolvet. I det fanns Leo Perutz roman Yttersta dagens mästare, en suggestiv roman från 1921 där verkligheten är allt annat än självklar.
För många är Perutz ett okänt namn och var så för mig fram tills förlaget skickade mig Nattetid under stenbron för flera år sedan. En bok jag uppskattade mycket. De har därefter givit ut Den svenske ryttaren som jag inte läst.

Jag gör det lätt för mig. Så här skriver förlaget:
Wien, hösten 1909. När en ung officer tar sitt liv genom att hoppa från ett fönster är det upptakten till en kedja av mystiska och olycksbådande dödsfall. Snart förvandlas den gamla kejsarstaden till en labyrint där skuggor jagar andra skuggor och spår försvinner ut i tomma intet. I ett grått, kallt regn tvingas motvilliga detektiver spana på varandra, men också på apotek uppkallade efter ärkeänglar, melankoliska konsthandlare och en gåtfull individ som aldrig går utanför dörren. Logik och sunt förnuft gäckas av vålnader från det förflutna och vissa händelser som tilldrog sig i 1500-talets Florens tycks plötsligt upprepas i det oändliga.
Det är ganska långt bort från Voskuil..

Det var mycket roligt att åter komma i kontakt med Leo Perutz författarskap. Han är en skicklig författare som verkligen lyckas frammana ett Wien under 1900-talets början. Med säker penna tecknar han ned ett gäng egensinniga karaktärer från det burgna Wien som hamnar mitt i ett självmord…eller är det mord?

Perutz suggestiva och bildrika språk, i kombination med en deckarliknande handling, man tänker på Conan Doyle o Agatha Christie, gjorde läsningen till ett nöje. Allt eftersom handlingen framskred kom en smygande oro eftersom berättelsen hela tiden tar sig vägar som jag eller huvudpersonen kunde förutse. Med stigande puls dras vi till ett slut som är allt annat än konventionellt.

Översättningen av Jens Christian Brandt är så vitt jag kan bedöma mycket fin. Svenskan är mycket njutbart

Ja som ni förstår är detta en spännande och trevlig stund i läsfåtöljen. Och där jag nästan får en impuls att läsa den igen för att se hur skickligt Perutz byggt upp historien.

Även om han inte är känd i Sverige har jag läst att bland hans beundrare fanns bland andra Jorge Luis Borges, Italo Calvino, Ian Fleming och Alfred Hitchcock. Ingen dålig fan-club!

Vilken kulturgärning Nilsson förlag gör genom att lyfta fram dessa författarskap från förr.
Nöjsam läsning! Perutz är en liten pärla…i svart!

EN BERÄTTELSE DET SKIMRAR OM – MAGNUS CADIER: NÄR TREDJE STJÄRNAN TÄNDS

Magnus Cadier:
När tredje stjärnan tänds
Utgiven 2024
167 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog

På bokmässan i Göteborg i höstas var det andra gången jag träffade den mycket sympatiske, och alltid välklädde!, Magnus Cadier som min kamrat Jörn Lindskog ger ut. För att stötta dem båda köpte jag Magnus tredje och senaste roman, När tredje stjärnan tänds. Jag kan villigt erkänna att det är lite speciellt att läsa böcker när man känner de berörda. Tänk om jag inte alls tycker om romanen. Tack och lov kunde jag släppa det omgående för Magnus lilla bok är en pärla som jag hoppas finner många läsare.

Jag kan bara skriva kort om handlingen för att inte förstöra för andra läsare.
Vi är i Lübeck 1933 och möter Klara, dottern till en framgångsrik chokladfabrikör. Klara bor fortfarande hemma och arbetar på kontoret på fabriken. Föräldrarna blir glada när svenske Gustav Rosén dyker upp. En mycket tyskvänlig svensk och ett gott parti för dottern. Men livet tar sig andra vägar. Klara möter den luggslitne juden Isaac och deras möte får konsekvenser som blir både oanade och mycket stora för Klara och gör att hon till slut hamnar i Göteborg.

När Tredje stjärnan tänds berättar en historia som på många sätt känns bekant och påminner om andra böcker eller filmer. Och kan kanske tyckas lite banal hur smärtsam den än är. Men inte i Magnus Cadiers säkra händer.
Boken är till stor del berättad utifrån Klara och hennes tankar, det är inte mycket dialog och mer av en inre monolog. Cadier kryper under skinnet på denna sökare i vuxenlivets början. Porträttet av Klara känns mycket trovärdigt.

Magnus med en av sina skrivmaskiner.

Jag tycker mycket om hur han med små detaljer frammanar först Lûbeck och sedan ett svunnet Göteborg där jag log igenkännande och kunde minnas ställen från förr. Det kanske var att romanen börjar i Lûbeck som fick mig att tänka på Thomas Mann och Buddenbrooks, samma burgna och instängda miljö.

Det som framförallt gör att När tredje stjärnan tänds är värd att läsa är Cadiers språk. Han skriver så vackert att jag satt och njöt av hans fina prosa. Ja visst det är en historia går i moll, men det skimrar om berättelsen, ett vacker melankoliskt ljus och det är en njutning att läsa den.

Jag ser att boken inte är recenserad mer än i Ystad vilket nog beror på att Magnus bor i regionen. Hoppas min lilla text gör att fler läsa denna lila pärla.

EN STORARTAD ROMAN OCH LÄSUPPLEVELSE OM…..INGENTING!!! – J.J. VOSKUIL: BYRÅN 1: HERR BEERTA

J.J Voskuil (1926-2008)
Byrån 1: Herr Beerta
”Het Bureau: Meneer Beerta”
Utgiven 1996
På svenska 2024
Översättare: Olov Hyllienmark
824 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Den holländske författaren J.J. Voskuil var ett okänd namn fram tills jag hörde att lilla Nilsson förlag, vars utgivning jag håller mycket högt, skulle ge ut hans gigantiska roman Byrån. Det är ett vansinnesprojekt då romanen är på 5000 sidor i 7 delar. Större än t.ex Prousts På Spaning efter den tid som flytt eller Anthony Powells A Dance to the music of time, som är i 12 delar.
Boken baseras på Voskuils arbete som folklivsforskare på ett institut i Amsterdam.
Voskuil är hittills bara översatt till tyska. Det är oerhört modigt av Nilsson förlag att göra denna satsning.
Första, Herr Berta, är på lite över 800 sidor. Men låt inte detta avskräcka dig! Det är mycket lättläst och underhållande.

Marten Koning blir 1957 anställd på Byrån, ett institut för folklivsforskning, av Herr Beerta som han känner sedan tidigare. Marten har efter examen arbetat som lärare, vilket han hatar. Utan större entusiasm tackar han ja då han ju måste ha ett arbete.
Han första uppdrag bli att studera olika sägner om vättar. Marten kastas in i uppgiften men det finns inga ramar och riktlinjer. Allting bara flyter. Det tar inte lång tid förrän Marten tycker att hans arbete är helt meningslöst. Trots all forskning som bedrivs på byrån verkar Marten och de andra forskarna inte komma fram till något. De hämtar in en massa information, sätter in mängder av uppgifter på kort i olika kartotek… men det blir inga resultat.
Byrån växer trots det i antalet anställda. Många av dem frågar sig, som Marten, vad gör vi egentligen, är det meningsfullt? Utan att få ett begripligt svar.

Men Byrån frodas under Beertas ledning. Som läsare förstår man snart att det som Beerta gör är att se till att Byrån överlever för sin egen skull. Visst, det pratas om en atlas och olika projekt, men det blir det något av det? Och som läsare är man efter 800 sidor, och 7 år in i berättelsen, lika frågande som Koning om vad de egentligen håller på med…
Marten vill omgående sluta men som vi vet så blir han kvar alla 7000 sidorna. Ända till sin pension. Som så många andra på våra arbetsplatser.

Voskuil beskriver hur Marten hanterar ett arbetsliv utan mening, fyllt av tomma ritualer, i en byråkrati vars främsta mål är att bevara sig själv. Och utan tydliga mål så blir det mest fokus på interna processer. Vi får vara med om en oändlig massa möten, samtal, skvaller och konflikter. Men det brinner aldrig till. Allt lunkar på i sin egen takt och ändå är jag som läsare helt fascinerad.
Beskrivningen av arbetsplatsen är enastående. Han har en underbar mild humor och skarp blick men tittar med empati på dem arbetar där. Det finns värme i hans blick. Och som sagt, trots att det händer mycket lite, kunde jag inte sluta läsa.

Voskuil skriver rakt och enkelt, med en stor exakthet som fångar miljöerna på prick. Ofta tänkte jag på dem som stilleben. Mycket njutbara att läsa.
Större delen av romanen består dock av dialog, ofta oerhört trivial och intetsägande, men samtidigt på pricken hur vi människor talar med varandra. Vi får inte reda på mycket av personernas inre liv, nej de gestaltas genom dialogen.
Jag funderade ofta på varför tycker jag detta vardagsprat är så fascinerande. Voskuil är som en bra filmregissör som med kameravinklar, klippning och ljussättning får scener som på pappret kan te sig platta att bli både levande och intressanta.

I det fina efterordet skriver den tyske översättaren och store Voskuil-beundraren Gert Busse om hur Byrån, som kom ut mellan 1996-2000, blev en kultbok. Många kände igen sig i beskrivningen av arbetslivet. Köerna ringlade sig utanför bokhandlarna när en ny del skulle komma. Herr Beerta såldes i 400 000 ex och det startades Marten Koning fan-klubbar på olika arbetsplatser!

Det var länge sedan en roman gav mig en sådan glädje som Byrån. Det är helt enkelt en underbar och en mänsklig roman. Om du får lust att boken läsa så köp den! Eller om du tveksam, låna på biblioteket, läs ett par sidor och tycker du om det så köp den. Det skulle vara så tråkigt om Nilsson förlag inte kan fortsätta utgivningen för att den säljer för dåligt. Det är en riktig kulturgärning de gör!

Del två kommer i höst har förlaget berättat för mig. Jag har redan abstinens…Skall jag behöva vänta ända till i höst…..!

P.S Det finns ett välbehövligt personregister i slutet. Det tog många sidor innan jag upptäckte det. Och det behövs. D.s

LYSANDE BOK OM ETT LAND DU ANTAGLIGEN INTE VET NÅGOT OM – PAUL KENYON: CHILDREN OF THE NIGHT: THE STRANGE AND EPIC STORY OF MODERN ROMANIA

Paul Kenyon:
Children of the Night: The Strange and Epic Story of Modern Romania
Utgiven 2022
496 sidor
Apollo

Fråga mig inte varför jag hade fått för mig att Rumänien skulle vara ett spännande land att resa till. Men när en resa till Portugal ställdes hittade jag en resa till Transylvanien och blev inspirerad. När jag sedan sett filmer på Youtube och såg hur oerhört vacker det var så chansade jag och bokade en resa. Det blev en fullträff. https://www.rolfsbuss.se/flyg/bukarest.
Det var en oerhört intensiv vecka där vi såg och lärde oss en massa. Vår underbara reseledare Irina Fjeldstad och guiden Gabriel, ett levande uppslagsverk, var mycket bra och högt uppskattade av hela gruppen. Vi var alla förvånade och tagna av den skönhet vi såg och om alla berättelser om Rumäniens spännande historia. Och att Rumänien, detta för oss okända land, har en spännande i historia blev extra tydligt när jag läste Paul Kenyons utmärkta bok.

Kenyon är en prisbelönt brittisk journalist som på en reportageresa till landet på 90-talet träffade sin blivande fru och har sedan dess varit mycket i landet och älskar det högt. Vi känner mest till alla eländeshistorier men det finns så mycket mer säger Kenyon. Perioder av blomstrande kulturliv. Rumänien kände ett andligt släktskap med Frankrike och kallades Lilla Paris. De franska influenserna är något som mina promenader i Bukarest kan bekräfta. Trots att mycket både bombades bort under andra världskriget.

Parlamentspalatset i Bukarest

De flesta av oss lite äldre känner ju mest till Rumänien för tiden med den värsta av diktatorer Nicolae Ceauşescu. Diktatorn som satte Bukarest på kartan genom det megalomana byggandet av det groteskt stora Folkets hus. Det är värdens näst största administrativa byggnad och fungerar idag som Rumäniens parlament. Jag trodde inte att det skulle vara så intressant men jag blev helt tagen av den galenskap det representerar. Vilket storhetsvansinne. Missa inte det om du är i Bukarest.

Livet under Ceauşescu var en surrealistisk mardröm för många och Kenyon gör det levande. Förutom att han läst på ordentligt har han kunnat prata med om hur det var att leva under detta ok.

Men boken börjar inte där utan först möter vi förebilden till Dracula, Vlad Tepes. Han var en oerhört listig och brutal ledare på 1400–talet. Han är känd för att ha hängt upp sina offer på pålar (Engelska översättningen av Vald Tepes är, Vlad the Impaler). Vlad kämpade som kristen mot det osmanska rikets utbredning. Och har blivit en symbol på Rumänerna kamp för sitt eget land.
Rumänien är ett kristet land mitt i ett slaviskt området. De har under århundradena varit hotade av och i krig med Österrike-Ungern och Ryssland. Dess gränser har flyttats fram och tillbaka som ett resultat av krigen. Ett exempel: jag var jag i staden Sibiu som på 1200-talet var den tyska staden Hermannstadt. Jag gick in i en bokhandel och pratade tyska med kvinnan som stod där. Hon berättade att det fortfarande finns en lite del av staden befolkningen som har tyska som modersmål. I de städer som vi besökte fanns det en protestantisk, en katolsk och en ortodox kyrka vilket visar på mångfalden. Och också en grogrund för konflikter.

Det nuvarande Rumänien kan man säga att det skapades genom unionen mellan Valakiet och Moldavien 1859.  Rumänien är ett mycket patriotisk land. De säger sig komma från dakerna, dvs de rumäner som bodde där under romartiden. De anser också det deras språk är det autentiska romanska språket. Där finns inslag av jordmystik, dvs de hyllar den den rumänska jorden och vördar den för att allt blod de spillt under alla krig olika länders anspråk på Rumänien lett till.
Jag har läst att det faktum att landet alltid känt sig hotat av andra är det som lagt grogrunden till dess nationalism och kanske en av förklaringarna till den endemiska antisemitismen som går som en röd tråd genom Rumäniens historia.

Under 30-talet var den karismatiske Corneliu Codreanu ledare för det fascistiska och djupt antisemitiska Järngardet som var aktivt och spelade en mycket stor roll i det politiska livet mellan krigen. Medlemmarna hade små påsar hängande runt halsen med jord från olika slag fält i Rumänien.
Trots Codreanus djupa religiositet tvekande han och hans anhängare inte en sekund för att röja någon ur vägen för att uppnå sitt mål.

Codreanu är en av de fascinerande personer som Kenyon berättar om i denna mycket välskrivna och spännande bok. En annan är Kejsarinnan Marie (1875-1938) som var ett av 42 barnbarn till drottning Victoria. Det var en chockartad upplevelse för henne att komma till det fattiga agrara Rumänien men hon lärde sig att älska landet och blev en viktig politisk figur som samlade landet.

Rumäniens moderna historia är lite av ett skräckkabinett, ett galleri av med den ena märkliga politiska ledaren efter den andra, ofta mer eller mindre fascistoida och antisemitiska. Men där finns också berättelser om de som gjorde motstånd och ofta fick betala ett högt pris. En fascinerande gestalt är kommunisten Ana Pauker som överlevde förföljelser och fängelsevistelser för att sedan bli utrikesminister när landet blivit kommunistiskt.

De kapitel som handlar om andra världskriget, då Rumänien som varit neutralt, under den fascistiske militären och senare premiärministern Ion Antonescu lierade sig med Tyskland, är svåra att läsa. Landet var efter Tyskland var det land som avrättade mest judar, och på de mest fasansfulla sätt. Antisemitismen var som sagt utbredd och sågs hänga ihop med hatet mot kommunisterna. Rumänien har av goda skäl aldrig kunna lita på Ryssland. Och judarna sågs som kommunister och var därför ett lovligt byte.

Det blir ironiska att när Rumänien kapitulerar i andra världskriget så hamnar de i händerna på Sovjet då Churchill och väst inte är intresserade av det där lilla landet. Sovjet tar mycket effektivt över landet och installerar det kommunistiska partiet genom ett riggat val. Kommunisterna som nästan utrotas av de tidigare fascistiska ledarna i Rumänien genom att helt enkelt ta livet av dess medlemmar.

Här är inte platsen för mer i detaljerad av Rumänien historia!! Men jag kan verkligen rekommendera denna bok till dig som antingen är intresserad av landet eller av Europas 1900-talshistoria

Kenyon är en skicklig skribent, mer en berättare än historiker, även om hans kunskap om historien är djupa. Han lyckas verkligen levandegöra de viktigaste personerna i Rumäniens historia. Jag häpnade många gånger över de olika personligheter som Kenyon berättar om, ett på många sätt mycket märkligt persongalleri. Berättandet är spänstigt och man läser vidare för att man vill veta hur det går. Som i en god roman.
När man läser om boken på Goodreads är det många rumäner som skriver att de lärt sig mycket då inget av detta berättades det om under diktaturen.
Kort sagt en riktigt spännande och mycket givande läsning.