Kategoriarkiv: 2026

NY SERIE AV DECKARFAVORITEN ALAN PARKS – ALAN PARKS: GUNNER

Publicerat den av

Alan Parks (1963-): Gunner
Utgiven 2025
288 sidor
John Murray Press
ISBN: 9781399819688

Det är med stor glädje som jag har läst den skotske författaren Alan Parks hårdkokta serie deckare från 70-talets Glasgow med den egensinnige Harry McCoy i huvudrollen.
Jag har också glatt mig att det är inte bara jag som uppskattat hans böcker. Parks har med åren samlat på sig flera fina utmärkelser.

Jag ser alltid fram emot nästa del i serien och blev därför lite besviken när jag hörde att hans nästa bok var den första i en ny serie om den halvsvenske fd. polisen Joseph Gunner som utspelar sig under andra världskriget. (Vi kan konstatera att varken Parks eller hans redaktör har koll på svenska efternamn!)

Joseph Gunner kommer 1941 tillbaka till Glasgow efter ett par månader som soldat i helvetet i Frankrike. Han har en ögonlapp över sitt skadade öga och ett skadat ben som ger honom massa smärta. Gunner behöver hela tiden försöka få tag på morfin för att klara av smärtan. Och det är inte lätt.

Väl framme i Glasgow blir han mot sin vilja indragen i polisarbetet av sin förre chef Drummond. Efter en bombräd finner man ett lemlästat lik som visar sig vara en tysk. Gunner hamnar i ett ett fall som tar sig helt oväntade och farliga vägar. En konspiration som leder högt upp i samhället.

Parks väver i den spännande berättelsen in den sanna historien om när Hitlers närmaste man Rudolf Hess gjorde en liten egen utflykt till Skottland. Den 10 maj 1941 landade han med fallskärm. Hess tanke var att mäkla fred. Han togs dock tillfånga och kom att spendera resten av sitt liv bakom lås och bom.

Jag kan förstå att Parks efter sex böcker ville ha en ny utmaning. Parks som är född 1963 har ju mycket närmare till 70-talets Glasgow. Har han klarat av att byta miljö och huvudkaraktär? Ja.. med råge. Detta är en välskriven och spännande bok med trovärdigt persongalleri. Engelsmännen har ett uttryck som heter “sense of place” och det har Parks. Han lyckas gestalta de fruktansvärda bombanfallen mot Glasgow och vad de gör med människorna och staden så levande att jag kippade efter andan. Jag har väl inte läst många krigsskildringar men denna imponerade på mig. Det är inte så att han vältrar sig i vidrigheter som gör att det är så stark läsning. Detta är i de små detaljerna som gör det så starkt. Och tanke går ju förstås till Ukraina och andra krigshärdar när jag läser det.

Gunner är en tillräckligt intressant karaktär för att jag skall hålla intresset uppe. Jag upplever att det är mindre av deckarklichéer som kan ligga farligt nära i en mer nutida deckare.
Det var ett bra tag sedan jag läste Parks men det känns som det är en annan ton i prosan. Ett mjukare tonfall. Eftersom boken är så spännande kan det lätt bli att jag läser för fort. Men jag hinner i all fall märka vilken skicklig författare jag tycker Alan Parks är.

Detta helt enkelt en mycket lovande början på en serie som kan bli lika bra som den om Harry McCoy. Andra boken Deception kommer i augusti. Jag hoppas bara att Parks återvänder till McCoy någon gång framöver.

Tyvärr är det bara Bloody January, riktigt bra!, som finns på svenska. Den är med på årets bokrea på Bokus mycket billigt. Annars är det på engelska du får läsa honom. Han är inte svår att läsa. Parks slänger ibland in vissa skotska ord, för lokalfärg antar jag, men de kan du lätt googla fram!

Nöjsam läsning!

Alan Pars tidigare böcker

EN STIGANDE STJÄRNA – SAMANTA SCHWEBLIN: DET GODA ONDA

Publicerat den av

Samanta Schweblin (1978-):
Det goda onda
”El buen mal”
Utgiven 2025
På svenska 2026
240 sidor
Översättning: Annakarin Thorburn
Bokförlaget Tranan

Återigen har Bokförlaget Tranan fått mig att upptäcka ett intressant författarskap. Jag hade hört talas om, men inte läst, Samanta Schweblin. Hon är från Argentina men har bott i Berlin i många är. Hennes stjärna är i starkt stigande på den litterära himlen. Schweblin har redan fått flera tunga utmärkelser.

I samband med utgivningen av Det Goda Onda har man kunnat läsa intervjuer i DN (länk) och Vi läser. Schweblin besökte Sverige under veckan.
Genom min prenumeration på Tranans böcker, där man får ett litet urval av deras utgivning, fick jag denna spännande novellsamling. Tack för det!

Det goda onda består av sex noveller, varav några lite längre berättelser.
Schweblin visar sig vara en lysande stilist. Hennes återhållna och slipade prosa är glasklar och bilderna som jag fick under läsningen etsade sig fast som fotografier. Prosan är skenbart enkel och lätt men där ruvar något under ytan hela tiden. Som ett underjordiskt djur som du inte vet vad det är men som kanske kan komma upp och skrämma dig.. Jag läste ofta med andan i halsen.

Berättelserna handlar om personer som hamnar i situationer som pressar deras existens till det yttersta. Det är berättelser om liv och död. Novellerna är paradoxalt nog både klara och enkla men samtidigt så undflyende och gåtfulla. Schweblin har som motto ett citat från den argentinska poeten Silvina Ocampo: ”Det besynnerliga är alltid sannare”. Och det är på pricken kan jag tycka efter läsningen.
Jag kan villigt erkänna att några av dem tror jag inte riktigt att jag förstod poängen med. Men jag känner att det spelar ingen roll för det var en spännande och mycket givande läsning trots det. För det är så inkännande och mänskliga berättelser mitt allt det outtalade. Som i vilken samling som helst så är berättelserna olika starka men när hon är som bäst då är det riktigt bra.

Jag kan nu ansluta mig till dem som uppskattar hennes författarskap. Jag kan tänka mig att just dess gåtfulla karaktär gör att den skulle vara rolig att läsa tillsammans med någon eller i en bokcirkel.

Sist men inte minst får vi inte glömma den fina insats översättaren gjort. Annakarin Thorburn har återigen överfört en bok till mycket njutbar svenska. Annakarin är vad jag förstått en mycket stor beundrare av Schweblin. Det är lätt att förstå.

NOBELPRISET 1982 – GABRIEL GARCIA MARQUEZ: HUNDRA ÅR AV ENSAMHET

Publicerat den av

Gabriel Garcia Marquez (1927-2014):
Hundra år av ensamhet
”Cien años de soledad”
Utgiven 1967
Översättning Lina Wolff 2020
430 sidor
Wahlström & Wistrand

Äntligen har jag läst Hundra år av ensamhet! Men det har inte varit en resa utan komplikationer.

Tack vare Bokförlaget Tranans utmärka utgivning har jag läst lite böcker från Latinamerika senaste tiden. Med lite skam i kroppen har jag ofta tänkt att om jag är det minsta nyfiken på latinamerikansk litteratur så borde jag ju läsa Marquez klassiker som har blivit den stora 1900-romanen från kontinenten. Mästerverket som satte den magiska realismen på den litterära världskartan.

När Marquez fick Nobelpriset 1982 fick jag romanen i översättning Karin Alin (1892-1974) i julklapp. Många år senare började jag läsa den, men stupade en bit in. Kände att boken inte var för mig. Och jag förstår varför.

Nu var det dags för ett nytt försök. Under tiden hade det ju också kommit en nyöversättning av Lina Wolff. Först tänkte jag att Karin Alins översättning är säkert bra, hon var ju en meriterad översättare från spanska. (https://litteraturbanken.se/%C3%B6vers%C3%A4ttarlexikon/artiklar/Karin_Alin)

Nyfikenheten gjorde att jag ändå lånade nyöversättningen på biblioteket. Efter att bara läst några korta nedslag insåg hur mycket mer levande och spänstig Lina Wolffs översättning är. De ställen jag jämförde vara alla mer läsvärda i hennes översättning. Så vitt jag kan bedöma har hon gjort ett fantastiskt jobb. För det är en språklig njutning att läsa romanen.

Men…. Hundra år av ensamhet är en bok som älskas av många, men lika många har givit upp helt utmattade av en roman om en familj under 7 generationer där många personer heter samma sak eller liknande. En berättelse om byn Macondos uppgång och fall under 100 år. I början av boken finns ett stamträd och jag vet inte hur många gånger jag tittade på det men var ändå inte säker på vem som var vem i denna helt storslagna berättelse. Till slut jag gav jag upp och bara läste på….

För mig har läsningen varit lite av en resa. Jag började läsa i december under en period då mycket annat händer i livet. Hann ofta bara sitta korta stunder vilket inte rekommenderas. Jag tror jag läste den första säg 100 sidorna tre gånger för jag blev helt vilse när jag tog upp boken igen. För det är en berättelse i stundtals furiöst tempo och med massa individer. Sedan blev jag så trött på den, orkade inte med myllret, och tänkte att nu struntar jag i den, livet är för kort. Läste Ian Rankin som lite avkoppling under en resa.  Sedan kom suget att åter ta upp romanen. Dels för att jag ville ha läst denna milstolpe och dels för att jag vet att det skulle irritera mig att jag gav upp. Igen….

När jag klar och mycket glad för att jag ansträngde mig lite. Även om det är en läsning som är krävande, ibland utmattande och ibland långrandig så går det inte att komma ifrån att detta är en helt otrolig bok. För jag har även skrattat mycket, lidit med personerna i romanen, njutit av hans underbara språk, varit helt fascinerad av en fantasi som inte har några gränser.
Det är en roman som är som en fresk eller som säg en tavla av Hieronymus Bosch, fylld av massa bilder, mer eller mindre bisarra och humoristiska. Samtidigt i allt detta fantastiska så finns det också en stor värme i skildringen av de viktiga karaktärerna i denna sprakande roman.

Herregud vilken fantasi och vilket intellekt Garcia Marquez besitter. Jag avslutar boken lätt utmattad, mycket imponerad. mycket glad att jag äntligen läst den. Även om jag som sagt stundtals var frustrerad under läsningen tänker jag nu, till min egen stora förvåning, att om några år kan jag kanske läsa om den. Nu när jag har berättelsen och strukturen klar så kan upptäcka så mycket mer i detta myller av människor, händelser och tankar. Och få njuta av prosan en gång till.

Avslutningsvis. I min ungdom före han fick Nobelpriset, läste jag hans roman, Patriarkens höst (1975) som jag då tyckte mycket om. Den räknas som en av de stora diktatorsromanerna i Latinamerika tillsammans med:

  • Augusto Roa Bastos: Den högste (1974), Paraguay,
  • Miguel Angel Asturias; Presidenten (1946), Nobelpriset 1967 (Guatemala), Läst men så länge sedan att jag inget minns.
  • Metoden (1974) av Alejo Carpentier (Kuba), En mycket bra roman av en författare som tyvärr inte fick nobelpriset. Hans Den förlorade porten är av min ungdoms stora läsupplevelser. Om Carpentier skrev om i början av mitt bloggande. Läs mer här.
  • Mario Vargas Llosa: Bockfesten (2000). Nobelpriset 2010, (Peru). Ett mästerverk enligt mig. Med tanke på utvecklingen i världen kanske det är dag för läsning eller omläsning av dessa böcker.

DEN 15:E BOKEN OM JOHN REBUS – IAN RANKIN: ADRESS FLESHMARKET CLOSE

Publicerat den av

Ian Rankin (1960-)
Adress Fleshmarket Close
”Fleshmarket Close”
Utgiven 2006
Denna utgåva 2007
446 sidor
Översättning: Hans Lindeberg
Månpocket

Det var ett tag sedan mitt senaste möte med Ian Rankin och hans anti-hjälte John Rebus. Rankin är väl att betrakta som ett av de stora namnen inom deckargenren i allmänhet och “tartan noir” i synnerhet. Boken var med på korta lista på det tunga priset: Theakston’s Old Peculier Crime Novel of the Year Award. (Theakston’s Old Peculier är för övrigt ett riktigt gott öl!)
Jag har haft stort nöje av att läsa honom tidigare. Hur skulle det blir denna gång?

Boken är en liten tegelsten på över 400 tättryckta sidor. Rankin spänner bågen högt. Tre olika berättelser tvinnas samman. Gåtan med två skelett som hittas under en renovering av en källare i en pub i stadens historiska centrum, försvinnandet av en ung flicka vars syster tog livet av sig efter att ha blivit våldtagen av en man som nu avtjänat sitt straff och inte minst berättelsen om hur papperslösa flyktingar utnyttjas av brottssyndikat i slavliknande anställningar

Rankin är bra på att gräva i “the underbelly of Edinburgh”. Skildringen av de papperslösas hopplösa och fruktansvärda situation och de kriminella profitörer som utnyttjar den känns ännu mer aktuell i dag än när boken skrevs för över 20 år sedan. Rankin skriver med hetta och passion om deras situation.

Tyvärr blir jag dock inte lika fångad av boken som jag blir av en riktigt bra deckare. Det är en komplicerad och mångfacetterad intrig men som spänning fungerar den inte helt. Intrigen blir till slut lite väl konstruerad. Min stora invändning är att boken blir för lång och de delar av romanen där det hettar till är för få och långt emellan.

Jag funderade på om det var översättningen som gjorde att det inte var en lika rolig läsning som tidigare Rankin. För språket kändes plattare än jag minns. Och en del dialoger nästan lite fåniga.

Det är inte så att jag läst men sista Rankin. Det är han alldeles för bra för och detta är inte en dålig bok. Men den tog inte tag i mig som en riktigt bra deckare gör.

Tidigare inlägg om Ian Rankin:
Knots and Crosses (Rebus 1)
Hide and seek (Rebus 2)
Tooth and Nail (Rebus 3)
När mörkret faller (Rebus 11)