Kategoriarkiv: Bokförlaget Tranan

EN MYCKET LÄSVÄRD ROMAN – EDUARDO HALFON: TARANTEL

Publicerat den av

Eduardo Halfon (1971-): Tarantel
”Tarántula”
Utgiven 2024
På svenska 2025
Översättare: Hanna Nordenhök
168 sidor
Bokförlaget Tranan

Ännu en mycket läsvärd roman från Bokförlaget Tranan! För ett år sedan började jag prenumerera på deras utgivning av böcker från hela världen. Det visade sig vara en lyckträff. Jag har nu läst tre av de volymer som dumpit ned i brevlådan.

Den första var chlienaren Alejandro Zambras lilla pärla Bonsai. Den tyckte jag så mycket om att jag genast läste den andra som finns på svenska, Vägar hem.
Andra boken var japanska Heaven av Mieko Kawakami som var en mycket stark och berörande roman.

Nu har jag läst den prisbelönade och hyllade Tarantel av Eduardo Halfon. Och det är bara stämma in i hyllningskören. Det är mycket välskriven, elegant och drabbande bok som förtjänar det beröm den fått.

Eduardo Halfon är från Guatemala, men får snarare betraktas som världsmedborgare. Flyttade till USA som barn och bor numer i Berlin. Han har vid det här laget publicerat över 15 böcker.

På svenska finns sedan tidigare Cancion som också är en del av, har jag läst mig till, Halfons auto-fiktiva romanprojekt. Tarantel har nämligen en huvudperson som heter Eduardo Halfon som växer upp i USA och som vuxen bor i Berlin och skriver romaner!

Som ung skickas Eduardo på ett judiskt sommarläger i Guatemala. Han vill inte. Han är inte intresserad av det judiska och han vill inte prata spanska. Han vill vara sig själv. När Eduardo väl kommer till lägret och dess karismatiske ledare Samuel Blum får han uppleva något som kommer sätta sår i hans själ och följa honom genom livet. Mer behöver jag inte säga.

När han som vuxen konfronteras med upplevelsen och minnena från lägret börjar Eduardo fråga sig vad det var som egentligen hände där. Mindes han rätt eller spelar minnet honom ett spratt? Det leder till frågor om tillhörighet och gemenskap, om vad innebär det att med judarnas tragiska historia, vara i skärningspunkten mellan det judiska och det guatemalianska.

På en mycket precis prosa väver Halfon skickligt fram sin historia där vi hoppar fram och tillbaka i tiden, bland minnesbilderna och Eduardos reflektioner. Det är en spännande roman som tog tag i mig och finns kvar i mig efter avslutad läsning.
Den erfarna Hanna Nordenhök har överfört Halfon till en mycket njutbar svenska.
Fördelen med att boken är så kort är att jag läste den två gånger på raken!

Det slumpade sig att kort efter jag avslutat läsningen av denna lilla pärla såg om Woody Allens klassiker Annie Hall för första gången på säg 30 år. En mycket rolig film (även om Woodys Allens huvudperson är ett plågsamt narcissistisk). Det som slog mig var att diskussionen om den judiska identiteten påminde mycket om de som finns i Tarantel.

Romanen är som sagt hyllad och fått priser. Det franska Prix Médicis étranger samt ett av Spaniens främsta litteraturpriser, Premio de la Crítica. Och i dagens DN (251206) är romanen med på listan över årets bästa böcker.
Jag ser fram emot att läsa mer av Halfon.

EN SPÄNNANDE JAPANSK FÖRFATTARE: MIEKO KAWAKAMI – HEAVEN

Publicerat den av

Mieko Kawakami (1976-):
Heaven
Utgiven 2009
På svenska 2025
Översättning Vibeke Emond
218 sidor
Bokförlaget Tranan

Ett “impulsköp” ledde till att jag började prenumerera på Bokförlaget Tranans spännande utgivning (https://prenumerera.tranan.nu/). Har fått ett par volymer redan men hade fram till nu bara läst Alejandro Zambras korta roman Bonsai. (Det ledde till att jag genast gick vidare och läste hans Vägar hem. Till min stora glädje hörde jag på bokmässan att Tranan kommer ge ut en till bok av honom 2026. )

Nu var det dags för den andra boken av dem som landat på min hallmatta, den mycket hyllade Meiko Kawakami och hennes roman Heaven som var på “den korta listan” för International Man Booker Award 2022. Den kom ut 2009 i Japan.
Heaven är en mycket stark roman. Jag känner mig lite golvad efter att ha läst den. Huvudpersonen är en namnlös 14-årig pojke som går under namnet “Skelöga” då han har en kraftig skelning på sitt ena öga. Detta leder till att han är offer för avancerad mobbing. Han utsätts för de ena vidrigheterna efter de andra. Han har inga vänner i klassen. En dag får han ett meddelande i sin bänk från en kvinnlig klasskamrat, Kojima, som också är utsatt för mobbning. De börja skriva brev till varandra. En vänskap spirar mellan dem och sakta och försiktigt närmar de sig varandra i deras utsatthet.

Kawakami skriver oerhört känsligt om dessa tonåringar och deras värld. För de är i princip ensamma. Livet i skolan är som ofta brutalt och vuxenvärlden, som inte är mycket till stöd för dem, finns nästan bara i bakgrunden.

Det är en mångbottnad roman. Med utgångspunkt från den hemska mobbningen har Kawakami skrivit en filosofisk roman om gott och ont, om makt och underkastelse. Romanen tar sig andra vägen än vad jag trodde. Och det finns hopp och försoning i slutet även om vägen dit är brutal.

Ja, det är tuff läsning stundtals men Kawakami är en så fin författare med ett mycket vackert språk. Hon har en känsla för miljöer och detaljer som gjorde att jag ofta njöt under läsningen. Allt är inte svart…“När Kojima hade sagt det reste hon sig upp och tog ett steg framåt med höger fot. Hennes ansikte och hela kropp var fortfarande inne i en blåaktiga skuggan vid trappan, och det var bara spetsen på hennes gymnastiksko som befanns sig i det kritvita solskenet, Kojima började sakta gå mot mig. I samma ögonblick drog en lätt bris förbi, svepte plötsligt in allt i gungande rörelse och fick Kojimas styva hår att sväva upp sm en näsduk gjord av det mjukaste material.” ( sid 88-89).

Vibeke Emond har överfört det japanska originalet till en mycket känslig och njutbar svenska.

Tack till Tranan som givit mig ännu ett spännande författarskap.

OM KÄRLEK OCH LITTERATUR – ALEJANDRO ZAMBRA: BONSAI

Publicerat den av

Alejandro Zambra (1975-)
Bonsai
“Bonsai”
Utgiven 2006
På svenska: 2025
96 Sidor
Översättning: Annakarin Thorburn
Bokförlaget Tranan

Den lilla romanen Bonsai är den chilenska författaren Alejandro Zampras debut. En debut som det talades om! Han vann det chilenska kritikerpriset det året.
Tidskriften Granta hade 2010 med honom på listan över de bästa författarna under 35 år som skriver på spanska.
På svenska finns sedan tidigare Vägar hem som Natur & Kultur gav ut 2015.

Det kallas roman men är snarare det som engelsmännen kallar ”novella”. Endast 96 sidor och formatet är litet. Du läser den lätt i en sittning. Faktum är att jag läste boken två gånger samma dag. Det gjorde jag med glädje då detta är en ljuvlig liten bok, vacker, melankolisk och rolig. Om den stora kärleken, kärleken till litteraturen, sorg, och att livet inte blir som man tänkt sig.
Prosan är glasklar och lätt som en sommarbris. Annakarin Thorburns översättning är en njutning att läsa.

I slutet dör hon och han blir ensam, även om han egentligen blev ensam redan flera år före hennes död, innan Emilia dog Låt oss säga att hon heter eller hette Emilia och att han hette och fortfarande heter Julio. Julio och Emilia. I slutet dör Emilia; Julio dör inte. Resten är litteratur: (Sid 11)

Det är inledningen av romanen som berättar vad som kommer att hända de unga litteraturstudenterna Julio och Emilia. Redan i första stycket finns humorn, trots det sorgliga, och leken med litteraturen. Bonsai är kärleksroman och en hyllning till litteraturen. Genom den stora litteraturen kommunicerar Julio och Emilia och det får konsekvenser som de inte kan ana.
Det finns meta-litterära inslag i boken men förskräcken icke, det är inte en pretentiös lek av en författare som skall stila. Det är gripande del av Julios sorgearbete.

Zambras bok gav mig en läsglädje som det kan gå långt mellan gångerna att jag får känna. Ja, det är en kort liten bok, men som med ett mycket fint vin så behöver du bara en liten klunk, smaka av det, svälja och sedan ligger den mångfacetterade eftersmaken kvar som du kan njuta av…länge. Och tänka: Det är bra så!

EN MANISK MÄSTARE – THOMAS BERNHARD: KORRIGERING

Publicerat den av

korrigeringThomas Bernhard (1931-1989)
Korrigering
”Korrektur”
Utgiven 1975
På svenska 2014
Översättning: Jan Erik Bornlid
357 sidor
Bokförlaget Tranan

Om någon skulle fråga mig om några av mina favoritförfattare skulle jag bland andra nämna den ojämförlige Thomas Bernhard. Ändå har jag inte läst mycket av honom. Fyra, fem böcker av de uppemot tjugo som finns på svenska. Det kan låta paradoxalt, men att läsa Bernhard är att ge sig in i en värld fylld av sådan frenesi, starka känslor och sådana krav på en total uppriktighet, formulerat på en knivskarp prosa som forsar fram över sidorna. Det tar andan ur en. Bernhard har ingen dialog, inga stycken, texten går sida upp och sida ned. Bernhard är en manisk författare, men också en helt fantastisk prosaist. Har kommer ett exempel. Något extremt även för Bernhard, men mycket typiskt:

Jag tänkte att Höllers idag förmodligen förhöll sig på samma sätt gentemot mig som de förhållit sig gentemot Roithamer, i det ögonblick jag flyttade in i den höllerska vindskammaren hade jag inbegripits mekanismen för deras förhållande gentemot Roithamer, förmodligen blir alla som nu, efter Roithamer, bor i den höllerska vindskammaren och nu bor jag i den höllerska vindskammaren, att andra ändå kommer att bo i den höllerska vindskammaren efter mig, tänkte jag, även om Höller förnekar det, sådana människor, lämpade för den höllerska vindskammaren, som bor i den höllerska vindskammaren, efter Roithamer blir alltså alla inbegripna i den förhållningsmekanism som gällde när Roithamer bodde i den höllerska vindskammaren, och det föreföll mig också som om Höllers inte betraktade mig som något annat än den som kommit i Roithamers ställe. (Sid 112-113)

Den som pratar är romanens berättarjag som fått i uppdrag att gå igenom vännens efterlämnade papper, ”Om Altensam och allt som hör ihop med Altensam med särskilt beaktande av konen”. Roithamer, en berömd vetenskapsman, har i hemlighet ägnat sig i sex år åt att konstruera och bygga en kon som en gåva till hans älskade syster, en kon som till fullo skall spegla hennes personlighet.
Roithamer, som är verksam i Cambridge, har funnit att den enda plats där han kan tänka klart och få den kraft han behöver för att genomföra sitt oerhörda projekt är i ”den höllerska vindskammaren”. Höller är en barndomsvän till Roithamer och författaren. När systern får denna gåva insjuknar hon och dör. Roithamer tar därefter livet av sig.

Bernhard var kände en stor samhörighet med Ludwig Wittgenstein och Roithamer har en del drag gemensamt med honom. Uppvuxen i en rik, mycket dysfunktionell familj, med psykisk sjukdom och självmord och verksam i Cambridge. Wittgenstein byggde ett hus till sin syster på Kundmanngasse 19 i Wien som räknas som en av de viktigaste byggnaderna under 1900-talet i Österrike.
Dock enligt Bernhard är det inte om roman om Wittgenstein, utan en hans liv var en inspiration.

Kundmanngasse 19

Kundmanngasse 19

Boken består av två delar. Redan på första sidan berättar Bernhard hela handlingen i romanen som han sedan vrider o vänder på på sitt oefterhärmliga sätt.
I första delen ”I den höllerska vindskammaren” tecknas porträttet av Roithamer hans liv, hans familj, hans uppväxt. Vi får hela bakgrunden till hela historien.
Andra delen, ”Gallra och sortera” är Roithamers egna anteckningar när historien åter berättas men med hans egna ord, som han korrigerar och korrigerar och korrigerar och korrigerar så att att till slut så finns bara den sista korrigeringen kvar: självmordet. Det är en helvetesskildring inifrån det Österrike som Bernhard så hatade, den hårda preussiska moralen, förljugenheten, hyckleriet, tystnaden, barnuppfostran som straff.
Bernhard är ju känd som den störste häcklaren av det österrikiska samhället. Ein Nestbeschmutzer, en som kackar i eget bo, hatad av många österrikare.

Du som läser detta kanske tänker att varför skall jag läsa denna dysterkvist. Jag skulle inte rekommendera Korrigering till dig som inte läst Bernhard. Den är tjock och mastig, krävande och tematiskt avancerad även för en som tidigare läst och uppskattat honom. Då rekommenderar jag att du tar en av hans lite mindre böcker, tex den lilla pärlan Skoghuggning eller Orsaken, den första boken i hans självbiografiska svit. Risken är stor att du som jag sugs in i hans musikaliska prosa, hans skarpa blick och mitt allt detta, en befriande humor. Jag har skrattat många gången när jag läst hans böcker.

Bernhard hade nog fått nobelpriset om hans inte avlidit 58 år gammal. Då slutade Norstedts ge ut honom. Han var omöjlig att få tag på i antikvariaten och om han fanns så var han dyr! Jag undrade i många år varför ingen då ville ge ut honom. Vi får tacka Tranan som tagit upp stafettpinnen!
Och sist men inte minst. Det är bara att ta av sig hatten för Jan-Erik Bornlids fantastiska översättningar. Det är bara att hoppas på mer!

/reviderad 201010

Thomas Bernhard

Thomas Bernhard

EN LITEN PÄRLA AV EN BRASILIANSK MEGASTJÄRNA – CHICO BUARQUE: BUDAPEST

Publicerat den av

budapestChico Buarque (1944-)
Budapest
”Budapeste”
Översättning Hans Berggren
Utgiven 2003
På svenska 2007
110 sidor
Bokförlaget Tranan

Jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad som för några år sedan fick mig att köpa denna tunna lilla roman av en okänd brasiliansk författare. Jag brukar minnas sådant. Kanske för att Brasilien var en vit fläck på min litterära karta, kanske för att Bokförlaget Tranan har en förmåga att hitta intressanta författare? Jag har inte en susning! Jag har varit på väg att rensa ut den, men en rekommendation från Jonathan Franzen hindrade mig. Och vem hade anat att jag skulle få en ny favoritmusiker och låtskrivare?

Jag googlade på Chico Buarque och förstod att jag funnit något ovanligt. Han heter egentligen Francisco ”Chico” Buarque de Hollanda, född 1944 i en framstående intellektuell familj. Pappan Sérgio Buarque de Hollanda var framstående historiker och litteraturskribent. Chico började skriva vid tidig ålder och fick musikalisk framgång redan i 20-årsåldern. Under en period fick han fly till Italien undan diktaturen och censuren. I Brasilien är han nu en nationalklenod med över 20 skivor bakom sig. Jag kan tänka mig efter vad jag läst att han är för många brasilianare är vad Abba är för svenskar, inga musikaliska jämförelser i övrigt. Buarque är känd både för sin poetiska stil och för sitt starka sociala och politiska engagemang för ett demokratiskt Brasilien.
Buarque är en av de ledande inom det som kallas MPB, Musica Popular Braisileira. Andra artister du kan ha hört tala om är Milton Nascimento eller Joao Gilberto. Den senare är för övrigt gift med Buarques syster och deras dotter Bebel Gilberto är ett stort namn idag. Cornelis Vreeswijks Deirdres samba är en låt av Baurque ”Quem te viu, quem te ve” som Cornelis skrev en egen text till.

Jag gick ut på Spotify och under några veckor lyssnade jag som besatt på hans underbara melodier, mjuka sångröst och oerhört vackra men för mig obegripliga portugisiska.

Vid sidan av sin musikaliska gärning har Buarque skrivit pjäser och ett par romaner. På svenska finns denna lilla roman Budapest. Tro nu inte att detta är en musiker som gör ett taffligt försök som romanförfattare, detta är en litterär pärla.

José Costa arbetar som spökskrivare på ett litet företag. Han skriver tal, artiklar åt andra och får inte skylta med sitt namn. Han får ett infall för att undvika vardagslivets tristess och åker från sin familj till Anonyma författares världskongress i Istanbul. En kongress med många mycket bra författare som ingen känner till, inte ens de själva! Det är författare som lever genom andra och genom språket.

På vägen hem blir han strandsatt i Budapest och blir besatt av det ungerska språket. Han träffar Kriska och bestämmer sig från att stanna, blir utslängd, återvänder till Rio de Janeiro, kommer tillbaka allt under stigande språklig förvirring och sökande efter en språklig identitet.

Men egentligen är det ganska meningslös att prata om handlingen i denna bok för det är inte det som gör den så läsvärd. Det är en som en saga, en labyrint, ett språklig fyrverkeri om skrivande, verklighet och identitet. En monolog på 110 sidor som vindlar sida upp och sida ned. Tro inte att det är en svårläst bok. Buarque skriver en infallsrik, vacker och musikalisk prosa med mycket humor. Jag fick mig många goda skratt under läsningen av boken.
En litterär resa till Budapest rekommenderas varmt.

Reviderad 200929

 

EN SPÄNNANDE RESA PÅ EN NY LITTERÄR KONTINENT. BRASILIEN BERÄTTAR : LJUD AV STEG – TRETTIOSJU NOVELLER OCH MIKRONOVELLER

Publicerat den av

Ljud av stegBrasilien berättar : Ljud av steg – Trettiosju noveller och mikronoveller
Rubem Fonseca, Lygia Fagundes Telles, Luiz Vilela, Clarice Lispector, Caio Fernando Abreu, Márcia Denser, Moacyr Scliar, Silviano Santiago, Rubens Figueiredo, Fernando Bonassi, Marçal Aquino, Tércia Montenegro, Cíntia Moscovich, Amilcar Bettega Barbosa, Adriana Lisboa, André Sant’Anna, Veronica Stigger, Olivia Stigger, Tatiana Salem Levy, Luiz Ruffato, João Anzanello Carrascoza
Översättare: Örjan Sjögren
280 sidor
Bokförlaget Tranan 2011

Brasilien är ett land som trots dess storlek och ekonomiska betydelse är ganska okänt för många av oss. Men i år är det både fotbolls-VM och bokmässan i Göteborg har Brasilien som tema. Det kommer bli mycket Brasilien
Visste ni att det är världens 5:e största land med en stark ekonomi. Det finns en rik litterär tradition som är okänd för oss.  Jag kan inte påstå att jag blev inspirerad när jag hörde att Brasilien skulle stå i fokus på bokmässan. Nu är jag det.

Det får jag tacka min flitiga bloggkollega Anna http://joanna-ochdagarnagar.blogspot.se/ för. Hon drog igång en läsecirkel på Facebook utifrån bokförlaget Tranans antologi Ljud av steg.

Örjan Sjögren, en av våra främsta översättare från portugisiska, har satt ihop och översatt denna inspirerande antologi. Av de författare som finns representerade hade jag tidigare bara hört talas om två, Lispector, som tokhyllats av svenska kritiker de senaste åren och Fonseca, vars roman Den Stora Konsten jag blev rekommenderad av en annan kännare av brasiliansk litteratur.

Sjögren pekar i sitt initierade förord på novellens mångfald.
Efter att ha läst novellerna så finns det inget jag kan säga kännetecknar ”den brasilianska novellkonsten”. Däremot har jag läst ett antal mycket fina texter. Allt har inte fallit mig i smaken, med i alla novellerna har någon av deltagarna i vår Facebook grupp funnit något de tycker om i. Kvaliteten är dock genomgående hög.

Det finns alltifrån korta mikronoveller, täta och skruvade som Bonassis eller mer som prosadikter som av Adriana Lisboa. Här finns fyndiga berättelser med en riktig knorr, Moacyr Scilar, mer litterärt spännande och krävande texter av Luiz Ruffato och Silviano Santiago, skildringar av ett hårt och fattigt Brasilien av Marçal Aquino, bisarrt roliga texter som Olivia Tandpetare av Veronica Stigger som fick mig att skratta så tårarna rann.

Brasilien är ett mångkulturellt land med i vissa delar ett betydande judiskt inslag vilket speglas i Cíntia Moscovich suveräna Taket och spelmannen. Och att läsa Moacyr Scilar fick mig att tänka på Woody Allens humor.

Jag kan fortsätta räkna upp noveller. Jag vet i alla fall att det finns ett par författare som jag skulle vilja läsa mer av. Förutom de jag nämnt så är jag nyfiken på Lygia Fagundes Telles, grand old lady i den brasilianska romankonsten, Rubens Figueiredo och Clarice Lispector. Ja jag kan fortsätta

Jag mailade Örjan Sjögren och frågade om det var översättningar på gång av några av författarna i antologin. Tyvärr inte. Vem vet bokmässan kanske ändrar det.  Som tur är så finns några av dem på svenska som du kan hitta på nätet, bibliotek och antikvariat.

Granta hade 2012 ett  nummer The Best of Young Brazilian Novelists.  Det visar på bredden i den brasilianska litteraturen att det inte är någon överlappning.

Att läsaen antologi med en mängd olika författare är både inspirerande och lite frustrerande då det kan vara svårt att få läsa mer av de som jag uppskattar. Dock blir klyschan om att läsa är som att resa sann. Jag har upptäckt en ny kontinent och vill läsa mer.

 

  • Att läsa vidare:
    Lygia Fagundes Telles: Nattens timmar,  Natur o Kultur, 1991, övers Margareta Ahlberg
    Rubem Fonseca: Den stora konsten, Tranan, 2000, övers Örjan Sjögren
    Adriana Lisboa: Colombines kyss, Boca Förlag, 2005, övers Örjan Sjögren
    Clarice Lispector. Flera romarer finns översatta av Örjan Sjögren
    Moacyr Scilar: Kentauren i Trädgården, Tiden, 1988, övers Jens Nordenhök

/Reviderad 200927

NOBELPRISET 2012 – MO YAN: XIMEN NAO OCH HANS SJU LIV

Publicerat den av

XimenMo Yan (1955-)
Ximen Mao hans sju liv
Utgiven 2006 På svenska 2012
Översättning: Anna Gustafsson Chen
650 sidor
Bokförlaget Tranan

Så länge som jag kan minnas så har jag suttit klistrad vid radion den torsdagen i oktober när dörren går upp i Börshuset och den ständige sekreteraren kommer ut och meddelar världen vem som fått nobelpriset. Det är inte många gånger som jag läst författarna men jag känner ofta till dem. I år var det inte så. Mo Yan vem är det? En förvåning som jag delade med många.

Sedan kommer den sedvanliga debatten igång om det är rätt vinnare. Och eftersom våra journalister är på Gert Fylking-nivå i litteraturkännedom så kommer det en massa pseudo-debatter om att t.ex. Göran Malmqvist otillbörliga påverkan då han känner Mo Yan! De var ingen så ställde de frågorna när Tranströmer fick priset. Nej, då var det bara ren och skär litterär kvalitet som fick pris.

Nidbilden av nobelpristagare är att det är svåra författare som är krävande att läsa, bara för eliten. Mo Yan är långt därifrån. Han är en riktig berättare, han sitter vid brasan och spinner sina historier. Denna roman är burlesk krönika fylld av saga, myt, med massa rå humor och fylld av både komiska scener och scener av stor tragik

En annan lite svårare debatt är den om hur han förhåller sig till censur och makt. Det har jag inte kunskap att bedöma, men efter ha läst denna tegelsten så kan jag säga att den innehåller svidande kritik riktad mot Kina och de kinesiska samhällets utveckling under de senaste 50-åren. Kollektiviseringen på femtiotalet, svältkatastrofen slutet av femti-och början av sextiotalet, utnyttjande av arbetare inom stål-industrin, inkompetensen karriärismen och opportunismen bland de politiska skikten som leder byarna fram till den hårdföra övergången till kapitalismen i kinesisk tappning som sker nu.

Romanens inte mest framträdande men ändå viktigaste person är Lan Lian, en fribonde som trots alla förskräckliga konsekvenser vägrar att inrätta sig och gå in i kollektivet och som i slutet av romanen står som den ende med sin heder i behåll.

Kort om romanen: Ximen Mao är en rik godsägare som 1949 avrättas och kommer till Kung Yamas dödsrike. Han är mycket förorättad över att ha mist livet och lyckas övertala kung Yama att han skall få återvända. Och det får han men först som åsna, sedan i tur och ordning som tjur, gris, hund och apa innan han bli människa igen
Han återföds hela tiden i samma by med samma människor.  Ximen följer livets upp och nedgångar för sina fruar, barn och vänner men ur djurets perspektiv. Och varje djur ser ju livet ur sin synvinkel eller hur. Det finns framförallt många scener när han är Ximen Gris som fick mig att gapskratta i läsfåtöljen.

En viktig person i romanen som återkommer ofta är en ganska osympatisk och mycket opålitlig person som heter Mo Yan. Han är författare och har ofta beskrivit samma skeenden som i roman, men han är absolut inte att lita på:,
”Nu min vän, ska jag berätta om vad som hände 1958. Mo Yan har skrivit flera noveller om det året, men det mesta är strunt med mycket låg trovärdighet. Jag berättar om sådant som jag själv har varit med om och som har ett historiskt värde.”
Det är som att Mo Yan på detta sätta skapa sig ett utrymme för den starka samhällskritik som finns i boken.

Det är en myllrande rik berättelse han skrivit, med massa karaktärer. Jag vet inte hur många gången jag fick gå tillbaka till förteckningen över personerna innan jag fick koll på vem som var vem, ungefär som i en av de gamla ryssarna. Romanen blir med som en stor tavla av Brueghel där du ser en massa personer och händelser utan att förutom i vissa undantag komma dem nära. Men du lär känna en ny del av världen Det är en lång roman, mycket lång och även om jag tycker att det är en bra roman så var den ojämn och för lång. Ibland flödar berättelsen bägare väl ymnigt.

Jag har inga kunskaper i kinesiska men det kan inte vara annat än ett stordåd att överföra denna prosa till en så smidig svenska som Anna Gustavsson Chen gjort.

Även om jag hann tröttna lite på boken på slutet så är det ändå en bok jag kan rekommendera då den öppnar en ny dörr in i en annan litterär värld. Jag kan gott tänka mig att läsa mer av denna författare.

/Reviderad 200820