EN MAGNIFIK BOK OM UPPTAKTEN TILL DET AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET – ERIK LARSON: THE DEMON OF UNREST: A SAGA OF HUBRIS, HEARTBREAK, AND HEROISM AT THE DAWN OF THE CIVIL WAR

Erik Larson:
The Demon Of Unrest: A Saga Of Hubris, Heartbreak, And Heroism At The Dawn Of The Civil War
Utgiven 2024
592 sidor
Harper Collins

Den amerikanske journalisten Erik Larson har skrivit ett antal populär-historiska bästsäljare. Jag läste hans lysande bok om Winston Churchill, The splendid and the vile (översatt till svenska, Det praktfulla och det onda, Modernista förlag).
Någon beskrev hans skrivande som ”narrative non-fiction”. Jag vet inte om vi har motsvarande uttryck på svenska men det fångar på pricken vad Larson sysslar med. Han är en riktig berättare och en god sådan.

När nu Larson återvänder med en tegelsten om tiden mellan Abraham Lincolns utnämning till president och slaget vid Fort Sumter (november 1860 – april 1861), som var startskottet till det amerikanska inbördeskriget (1861-1865), kastade jag mig över den. Min kunskap om amerikansk historia är obefintlig, men intresset har vaknat till liv av allt det som händer USA just nu.
Min historieintresserade far brukade citera filosofen Santayanas berömda ord ”Those who do not remember the past are condemned to repeat it”. Även om det är mycket som skiljer så påminner tudelningen och framförallt oförsonligheten och våldsamheten i det politiska klimatet mycket om perioden som Larson skildrar. Och han började skriva boken före stormningen 6:e januari skriver han i sitt förord.

Det finns hur mycket som helst skrivet om den har perioden. Det finns också mängder av av dagböcker och brev skrivna av politiker, militärer och vanliga människor. Ur dessa rika källor öser Larson och väver en väv på ett par hundra sidor. Persongalleriet är omfattande och flera av karaktärerna blir lika levande som i vilken bra roman som helst.

Även om boken primärt handlar om dessa få månader är första delen av boken en oerhört intressant och levande beskrivning av livet i South Carolina och ffa staden Charleston perioden före Lincoln blev vald till president. Charleston var slaveriets centrum i centrum. Larson skriver små minibiografier över några av de framträdande förespråkarna för slaveriet.

Slaveriet var förutsättningen för det enorma välstånd som de vita plantageägarna hade skapat. Och som de inte hade några moraliska betänkligheter mot. Ordningen var given av naturen och av vår herre. De hade stöd av många forskare och kyrkans män. Den svarta rasen var underlägsen men väl lämpad, till skillnad från de vita, för det hårda och förnedrande arbete som de utsattes för.
För de vita i Södern så var deras samhälle det mest lyckade på jorden. Och de såg med förakt på ”the Yankees” i norr.
De var oerhört stolta och kändes sig mycket kränkta av att inte respekteras. Och respekterade du inte slaveriet så respekterade du inte sydstaterna. Dessutom var de övertygade om att de klarade sig utan resten av USA då alla var beroende av deras bomull. De var både stora och stöddiga i sin kontakter med Norr.

I norr var motståndet mot slaveriet stort även om det självfallet fanns många som stödde det även där.
De ansåg att folk i Södern var barbarer. En engelsk journalist skriver om Lincolns inrikesminister Seward att has sade om att Sydstaterna var ”in every respect behind the age, with fashion, habits, level of thought and modes of life, belonging to the worst part of the last century.
Sedan lägger han till. But still he has never been there himself”!! (sid 384)

Båda sidorna avskydde mao varandra djupt.

När Lincoln valdes till president så fruktade Södern att han skulle avskaffa slaveriet, vilket Lincoln inte alls hade planer på. Det spreds massa falska rykten.Temperaturen steg till kokpunkten.
Lincoln var inte för slaveriet men accepterade faktiskt att de stater som hade slaveri skulle kunna fortsätta ha det. Däremot ville han inte att slaveriet skulle sprida sig till fler stater. Dessa nyanser gick sydstaterna förbi.

Rädslan för att inte få behålla slaveriet ledde till att flera stater bröt sig ut och bildade Confederate States of America.
(Till slut var South Carolina, Mississippi, Florida, Alabama, Georgia, Louisiana, Texas, Virginia, Arkansas, Tennessee, och North Carolina.)

Fort Sumter

I berättelsens centrum är Fort Sumter som ligger i vattnen utanför Charleston. Där var Robert Anderson befälhavare och han är bokens huvudperson. Fortet är federal egendom och inget som South Carolina har att göra med. Men South Carolina, uppfyllt av stolthet sedan de lämnat unionen, vill att Anderson kapitulerar. Men inget kunde vara Anderson mer främmande. Fortet skulle försvaras till det yttersta. Men all hjälp som Lincoln skulle kunna ge Fort Sumter, mannar, vapen och förnödenheter, skulle ses som en krigsförklaring. Lincoln befinner sig i en rävsax!
Lincoln var oerhört rädd för att dra in landet i ett krig. Han räknar med att det som man i söder trodde skulle bli en liten skärmytsling troligen skulle bli ett mer omfattade krig. Och så blev det. Inte i något annat krig har så många amerikaner dödats som i det amerikanska inbördeskriget.

Mina enkla rader kan bara ge er en glimt av rikedomen i denna bok. Larson väver skickligt ihop det politiska livet, det militära livet och skildringar av slavägarnas liv. Det var oerhört intressant att läsa om deras sätt att leva och deras tankevärld. Jag förstår så mycket mer om det USA jag läser om tidningarna nu. Tanken att den endemiska rasismen i USA skulle försvunnit på denna korta tid är en naiv tanke. Denna ”Demon of unrest” som ligger i botten på så många konflikter i USA.

Larson är en säker stilist och prosan flyter elegant fram. Personerna och miljöer miljöerna blir verkligen levande. Även om det självfallet är år av studier bakom så känns det inte som en tung läsning. Kapitlen är ofta korta och han håller för det mesta ett bra tempo i berättelsen.

Min enda reservation är att ibland blir han lite väl förtjust i sin berättelse. Larsons noggranna beskrivning av alla steg fram till slaget om Fort Sumter gjorde att jag stundtals drunknade i detaljerna och lite tappade intresset. Men det är bara en radanmärkning. Detta är en mycket intressant och välskriven bok som jag verkligen kan rekommendera alla historeintresserade.
Och den är bara 470 sidor Resten är litteraturlistor m.m!

Nöjsam läsning!

EN SPIONKLASSIKER – LEN DEIGHTON: BERLIN GAME

Len Deighton (1929-)
Berlin Game
Utgiven 1983
Denna utgåva 2015

336 sidor
Harper Collins

Är det kanske dags för en Len Deighton-renässans i Sverige? Det är väl inte bara jag som fastnat för den mycket läckert gjorda och välspelade tv-serien Harry Palmer, baserad på The Ipcress file (1962) som nu går på SVT. Boken, som var Deightons debut, är en klassiker i genren.

Tv-serien fick mig att plocka med hans Berlin Game som varit en hyllvärmare i några år. Det är min första av Deighton. Jag fann en mycket god roman av en skicklig författare. Deighton nämns ofta samma andetag som giganten John Le Carré vars stilbildande Spionen som kom in från kylan kom ut under samma period.

Len Deighton är en mångfacetterad person. Han började som tecknare. Han har skrivit deckare, historiska fackböcker men även mycket populära tecknade kokböcker. Har även arbetat som journalist och med film.

Berlin Game blev en omedelbar succé när den kom. Det är första delen i den numrera klassiska Game, Set & Match-triologin. Till skillnad från Le Carré, Ian Fleming m.fl är huvudpersonen i Berlin Match, som Deighton själv, en en arbetarklasskille, en underdog som inte gått på Eton eller Oxbridge.
Berlin Game är dessutom den första i serie av 10 böcker om Bernard Samson som arbetar inom underrättelsetjänsten. Uppvuxen i Berlin, pratar han flytande tyska och genom sin far har han känt potentater inom underrättelsetjänsten hela sitt liv. Men han känner sig som en katt bland hermelinerna.

Kort om intrigen: MI6 mest värdefulla källa i Berlin, som går under namnet ”Brahms Four” vill hoppa av. Detta skapar panik i ledningen som vill att han hänger kvar i ett par år till. Källan har varit så väl dold att det är egentligen bara Bernard som vet vem han är. Dessutom är Bernard den ende han litar på. Motvilligt återvänder Bernard ut på fältet igen för att åka till Berlin och övertala honom att jobba vidare. Men ett problem är att verkar det finnas en dubbelagent som läcker all information om Berlin-nätverket till KGB…Det är mao ett inte helt ofarligt uppdrag.

Det är en ganska igenkännlig intrig från genren. Det som gör att Deighton höjer sig över mängden är hans goda öga för människor, den fina dialogen och hans förmåga att gestalta de konflikter, intriger och maktspel som ligger och pyr under ytan inom underrättelsetjänsten. Han får också perioden under kalla kriget att bli mycket levande.
Detta är inte en rafflande deckare. Med ett lugnt och skönt tempo byggs intrigen upp och karaktärerna gestaltas. Ja, det är spännande men inte som en riktig bladvändare utan spänningen växer successivt till det starka slutet där några obehagliga och livsomvälvande sanningar kommer fram.

Bernard Samsom är en spännande karaktär och Len Deighton kan verkligen skriva så det blir nog inte den sista av honom jag läser.

På Göteborgs stadsbibliotek finns det inte mycket av Deightons stora produktion. Modernista kommer nu att ge ut The Ipcress File under 2023. Ja, det är bara att hoppas på en Len Deighton-renässans.

HÖGOKTANIG SPÄNNING AV HÖG KLASS – DESMOND BAGLEY: THE ENEMY

Demond Bagley (1923-1983)
The Enemy
Utgiven 1977
324 sidor
HarperCollins

Efter att ha läst några bra deckare var jag sugen på mer! I den överfyllda bokhyllan stod volymen med två deckare av den nu i Sverige bortglömde Desmond Bagley. Jag tog ju en ”walk down Memory Lane” för ett par år sedan och läste med stort nöje The Tightrope Men. Om jag läser den andra romanen får jag lite mer plats i hyllan, tänkte jag. Det var ett lyckat beslut för det var länge sedan jag hade så roligt i läsfåtöljen.

Desmond Bagley tillhör, som jag skrev i mitt förra inlägg, generationen med spänningsförfattare som Alistair MacLean och Len Deighton. Storsäljare när jag var liten. Nu läser jag att Bagley, som skrev 16 romaner, var en av väldens mest säljande författare. Och nu förstår jag varför.

Jag fullkomligt njöt av att kastas in i handfast 70-tals action. Bagley skriver oerhört effektivt, skapar mycket intressanta intriger och beskriver miljöer väl. Han är intelligent och mycket påläst.
Det finns ett driv berättelsen och han lyckas hålla spänningen vid liv ända till slutet. Om du vill ha riktigt spännande och välskrivna spionromaner behöver du inte leta längre. The Enemy var ännu bättre än The Tightrope Men.

Han lägger ofta delar eller hela handlingen i andra länder. I The Tightrope Men med var de i Norge och Finland. I The Enemy utspelar sig delvis i Stockholm med omnejd. Det var roligt att läsa om bla Gamla stan, hotell i Strängnäs och tåget till Åkers Styckebruk.

Eftersom vi alla är barn av vår tid så log jag lite för mig själv när jag nu ser att hans romaner ges ut på nytt. Det är inte bara jag som vill gå tillbaka. Och nästa generation kan upptäcka honom.
Kommer jag läsa fler Bagley? You bet!

/reviderad 210228

EN ROMANDEBUT DET GNISTRAR OCH SPRAKAR OM – JORDAN HARPER: SHE RIDES SHOTGUN

Jordan Harper:
She rides shotgun
Utgiven 2017-06-06
272 sidor
Harper Collins


Jordan Harper är en amerikansk författare med en hyllad novellsamling, Love and other wounds (2015), och ett par tv-manus bakom sig. Harper har även arbetat som copywriter och som musikjournalist.

Romanen handlar om Polly, en brådmogen 11-årig flicka som en dag plötsligt bli hämtad utanför skolan av sin kriminelle far Nate. Polly har inte sett honom på flera år eftersom han suttit inne. Polly inser snabbt att bilen han hämtar henne i är stulen. Efter ett tag inser hon också att hennes mamma och styvfar är döda. De är mördade av medlemmar ur ett kriminellt gäng, Aryan Steel, som Nate lyckats komma i konflikt med. Det finns nu ett pris på både hennes och Nates huvud. Nate inser att för att få dem att ta tillbaka ordern om att döda Polly måste se till att skapa så mycket jävelskap för Aryan Steel att de lyfter förbannelsen. Han sätter igång en turné av olika överfall och rån som skall skada dem där det gör som mest ont, i deras plånbok.

Polly fattar snabbt galoppen. Även om hon har en nallebjörn som hon använder för att kommunicera med och förstå omvärlden, så har äpplet inte fallit lång ifrån äppelträdet.

She wore a loser’s slumped shoulders and hid her face with her hair, but the girl had gunfighter eyes. Gunfighter eyes just like her dad, her mom would tell her, usually after a few whiskey pops when Mom could talk about her ex-husband without the anger she carried for him poisoning her.

Jordan Harper

Polly visar sig vara en modig och värdig partner till sin far under deras resa.
En resa som jag följde med allt större intresse för detta är helt enkelt en lysande debutroman.

Harper skriver in en hårdkokt amerikansk tradition väl känd från allt ifrån Hemingway till Ellroy. Men han är ingen epigon. Här finns något eget tycker jag.
Boken är dialogdriven med fina beskrivande passager emellan. För mina svenska öron finns det inte en falsk ton i dialogen som är mycket musikalisk. Det sjunger om alla fraser.

Harper har en poets blick för detaljer. Han skapar en närmst hypnotisk stämning där man inte kan sluta. Det finns inte en sida eller ett stycke för mycket utan boken är verkligen helgjuten. Han tar ett stryptag på läsaren som han sedan inte släpper.

Det är mycket spännande. Men inte bara det. She rides shotgun är både en deckare men lika mycket en gripande roman om familjeband, kärlek och försoning. Harpers person- och miljöskildringar är mycket trovärdiga. Det var tråkigt att lämna Nate och Polly när boken är slut. Jag förstår verkligen varför den redan har sålts över hela världen.
Harper sitter nu och skriver på ett filmmanus efter boken.

Detta är en författare som kommer låta tala om sig. Det är jag helt övertygad om.
/reviderad 210411

 

 

 

HANDFAST SPÄNNING FRÅN 70-TALET – DESMOND BAGLEY: THE TIGHTROPE MEN

the-tightrope-men-and-the-enemyDemond Bagley (1923-1983)
The Tightrope Men
Utgiven 1973
300 sidor
Harper Collins

En man i en vinröd pyjamas ser med skräck i blicken på sig själv i en spegel. Det ansikte han ser är inte hans eget. Några dagar efter att ha somnat in i sin lägenhet i Hampstead, efter ett par glas för mycket, vaknar Giles Denison upp på ett elegant hotell i Oslo med en annan mans ansikte och nästan inget minne kvar. Hotellets receptionist hälsar glatt på Mr. Harold Meyrick! Vem är han, vad har hänt!?

Omslagsbilden och första scenen är ett starkt minne från tidiga tonår när jag första gången läste denna thriller på svenska under titeln Lindansarna. En av min första vuxenböcker. Jag ville läsa den igen för att se var det egentligen var jag läste och som fastnade så i mitt minne.

Desmond Bagley var en engelsk journalist som skrev sammanlagt 16 thrillers. Alla blev storsäljare.

Jag läste om denna bok med stort nöje. Det var verkligen att kasta sig tillbaka i tiden. Intrigen är fylld av spioner, vapenhemligheter, plastikkirurgi, minnesförluster, ryssar och amerikaner. Det var som hämtat ur vilken 70-tals deckare som helst.

Desmond Bagley

Desmond Bagley

Bagley skriver dialogdrivet och oerhört effektivt. Han har gjort bra research. Miljöbeskrivningarna är knappa, personbeskrivningar enkla och konkreta, inget onödigt tjafs. Psykologin är lite tillyxad, handlingen stundtals lite konstruerad. Men inte har man tråkigt, inte alls. Jag flög fram över sidorna när jag följde hur Giles Denison och hans medkämpar i den brittiska underrättelsetjänster far runt i hela Skandinavien för att lösa romanens gåta. Han kan sitt hantverk den gode Bagley!

Omslaget som jag fortfarande mindes efter 35 år

Omslaget jag fortfarande mindes efter 35 år

Inget ont om hederlig gammal spänning. Ingen stor litteratur, men jäklar vad kul att läsa.
 Och tänk hur annorlunda det hade varit om de hade haft en Iphone!

/Reviderad 201031