Kategoriarkiv: Japanska

EN JAPANSK SUCCÉDECKARE – KEIGO HIGASHINO: THE DEVOTION OF SUSPECT X

Publicerat den av

Keigo Higashino:
The Devotion of Suspect X
Utgiven 2005
På engelska 2011
Översättning Alexander O Smith och Elye J Alexander
448 sidor
Little, Brown Book Group

En tvåveckors rundresa till det helt fascinerande landet Japan (rekommenderas!!) har påverkat min läsning senaste tiden. På Hanedas flygplats i Tokyo köpte jag för läsning på planet hem succédeckaren The devotion of suspect X som enligt omslaget sålt över 2 miljoner exemplar. Få böcker skall ha sålt så mycket i landet. Höga betyg och entusiastiska recensioner på Goodreads fick mig att slå till. Boken har dessutom fått fina priser i Japan.

Kort om handlingen:
Yasuko som lever ensam med sin enda dotter. Helt plötsligt får de besök av hennes våldsamme ex-man. De börjar gräla högljutt och uppgörelsen leder till att hon och dottern, som inte är ex-mannens dotter, dödar honom.
Deras granne Ishigami hör bråket och tar genast tag i situationen. Han hjälper dem att städa undan liket och andra potentiella bevis. Han hjälper dem också med att skapa ett vattentätt alibi…

Ishigami är matematiklärare på ett gymnasium. Något som förvånar hans tidigare skolkamrater då han är känd som ett matematiskt-logiskt geni.
Bland dem som känner till honom sedan tidigare är polisen Kusanagi som skall utreda mordet på ex-maken. Kusanagi är kamrat med likaledes mycket begåvade fysikern Yukama som skämtsamt kallas ”Detective Gallileo” och som han brukar bolla krångliga fall med. Också han tidigare univerisitetskamrat med Ishigami.
Nu börjar en katt och råtta lek mellan Ishigami och polisen med hjälp av Yukamo. Det är något med det vattentäta alibit som skaver. Och det krävs någon lika skarp som Ishigami för att se igenom det.

Efter alla lovord jag läst om boken så blev jag förvånad över hur medioker jag tyckte att den var. Även om boken är intrikat och fylld av luriga gåtor så tog boken aldrig tag i mig. Det är en mycket rakt berättad historia främst baserad på dialog, men tyvärr kom inte de olika karaktärerna till liv för mig. Jag funderade på om språket var lika platt på japanska som jag tycker det är i översättningen.
Det slås också på stora trumman över att det skall var en oväntad vändning på slutet. När jag väl kom till den som var det med en lätt gäspning. Visst var det klurigt men inte klurigare än i många andra deckare jag läst eller sett på tv.

Jag hoppade på att få någon med känsla av Japan när jag köpte boken. Men om du har bytt ut namnen hade boken kunnat utspela sig var som. Miljöerna i boken är så anonyma.

Den var lätt att läsa men tyvärr inte värd den tiden de 440 sidorna tog att läsa.. Enligt omslaget har The Times beskrivet honom som ”The Japanese Stieg Larsson”. Han har en bra bit kvar till Larsson nivå tycker jag.

EN SPÄNNANDE JAPANSK FÖRFATTARE: MIEKO KAWAKAMI – HEAVEN

Publicerat den av

Mieko Kawakami (1976-):
Heaven
Utgiven 2009
På svenska 2025
Översättning Vibeke Emond
218 sidor
Bokförlaget Tranan

Ett “impulsköp” ledde till att jag började prenumerera på Bokförlaget Tranans spännande utgivning (https://prenumerera.tranan.nu/). Har fått ett par volymer redan men hade fram till nu bara läst Alejandro Zambras korta roman Bonsai. (Det ledde till att jag genast gick vidare och läste hans Vägar hem. Till min stora glädje hörde jag på bokmässan att Tranan kommer ge ut en till bok av honom 2026. )

Nu var det dags för den andra boken av dem som landat på min hallmatta, den mycket hyllade Meiko Kawakami och hennes roman Heaven som var på “den korta listan” för International Man Booker Award 2022. Den kom ut 2009 i Japan.
Heaven är en mycket stark roman. Jag känner mig lite golvad efter att ha läst den. Huvudpersonen är en namnlös 14-årig pojke som går under namnet “Skelöga” då han har en kraftig skelning på sitt ena öga. Detta leder till att han är offer för avancerad mobbing. Han utsätts för de ena vidrigheterna efter de andra. Han har inga vänner i klassen. En dag får han ett meddelande i sin bänk från en kvinnlig klasskamrat, Kojima, som också är utsatt för mobbning. De börja skriva brev till varandra. En vänskap spirar mellan dem och sakta och försiktigt närmar de sig varandra i deras utsatthet.

Kawakami skriver oerhört känsligt om dessa tonåringar och deras värld. För de är i princip ensamma. Livet i skolan är som ofta brutalt och vuxenvärlden, som inte är mycket till stöd för dem, finns nästan bara i bakgrunden.

Det är en mångbottnad roman. Med utgångspunkt från den hemska mobbningen har Kawakami skrivit en filosofisk roman om gott och ont, om makt och underkastelse. Romanen tar sig andra vägen än vad jag trodde. Och det finns hopp och försoning i slutet även om vägen dit är brutal.

Ja, det är tuff läsning stundtals men Kawakami är en så fin författare med ett mycket vackert språk. Hon har en känsla för miljöer och detaljer som gjorde att jag ofta njöt under läsningen. Allt är inte svart…“När Kojima hade sagt det reste hon sig upp och tog ett steg framåt med höger fot. Hennes ansikte och hela kropp var fortfarande inne i en blåaktiga skuggan vid trappan, och det var bara spetsen på hennes gymnastiksko som befanns sig i det kritvita solskenet, Kojima började sakta gå mot mig. I samma ögonblick drog en lätt bris förbi, svepte plötsligt in allt i gungande rörelse och fick Kojimas styva hår att sväva upp sm en näsduk gjord av det mjukaste material.” ( sid 88-89).

Vibeke Emond har överfört det japanska originalet till en mycket känslig och njutbar svenska.

Tack till Tranan som givit mig ännu ett spännande författarskap.

JAPANEN SOM BORDE FÅTT NOBELPRISET – KOBO ABÉ: KVINNAN I SANDEN – ROMAN

Publicerat den av

kvinnaKobo Abé (1924-1993)
Kvinnan i sanden
”砂の女”
Utgiven 1962
På svenska 1980
Denna utgåva 2015
Översättare: Irmelin Fritzel & Keiko Kockum
240 sidor
Norstedts

Abé var japanen som borde fått Nobelpriset. Det var i alla fall var Kenzaburo Oe sade när han fick Nobelpriset 1994. Kobo Abé kände jag till sedan tidigare. Panache-serien gav i min ungdom ut Kartongmänniskan, en titel som fastande. Jag kände till att Kvinnan i sanden är en klassiker i modern japansk litteratur. När Norstedts nu återutgiver den i sin fina klassikerserie var det en anledning att bekanta sig med detta författarskap. Det är en märklig bok, svår att skriva om. Både enkel och oerhört mångfacetterad på samma gång.

En insektssamlare, vars namn vi får reda på sista sidan, tar ledigt från jobbet för att åka ut och leta efter någon ny insekt som kan göra honom berömd. Han kommer till en by bland en mängd sanddyner. När han inser att han behöver ett rum för natten så hjälper byborna honom till en kvinna som bor i ett hus i en djup sandgrop. Han hissas ned och vi läsare vet redan att han kommer aldrig komma ur den.

kobo

Kobo Abé

Kvinnans uppgift är att skotta sand. Sanden rinner hela tiden. Om de inte gräver varje dag så kommer sanden att begrava dem och i förlängningen hela byn. Allt i gropen är bara sand, den kommer innanför kläderna, in i kroppens håligheter, i vattnet och maten som de får nedsänt av männen i byn. Om det är stekhet sommar eller iskall vinter spelar ingen roll, sanden måste skottas.

Romanen skildrar i detalj deras liv i gropen. Kvinnan, som förblir namnlös, har helt förlikat sig med livet där. Mannen försöker komma därifrån, protesterar och bråkar  men det hjälper föga.
Deras relation pendlar mellan hjälplöshet, närhet, sexualitet, våld, hopp och uppgivenhet. Och hela tiden finns sanden i bakgrunden. Sanden som man tror står stilla men som är i kontinuerlig rörelse, sanden som med sina 1/8 mm stora korn kan begrava civilisationer.

Abés stil är klar, koncis och ger mig som läsare starka bilder. I början var romanen konkret, men allteftersom läsningen glider fram så blir värden mer mardrömslik. En krypande känsla av obehag och av svindel infinner sig.

Kafka infinner sig naturligt som en referens. Även på Myten om Sisyfos. Och mindes helt plötsligt citatet av Albert Camus ”man måste tänka oss Sisyfos lycklig”. För hur skall vi förhålla oss till en värld som försätter oss i situationer som vi inte kan rå över, där vi är maktlösa inför övermakten, tomheten, meningslösheten. Så utvecklas denna spännande bok till ett existentiellt drama med ett slut som lämnar mycket rum för reflektion.

Tack för recensionsexemplaret.

EN MANIKERS BEKÄNNELSE – HARUKI MURAMKAMI: VAD JAG PRATAR OM NÄR JAG PRATAR OM LÖPNING

Publicerat den av

Haruki Murakami (1949-):
Vad jag pratar om när jag pratar om löpning.
”Hashiru koto ni tsuite kataru toki ni boku no kataru koto”
Övers. Eikiko ocu Yukiko Duke
Utgiven: 2007
210 sidor
Norstedts

Jag har aldrig ägnat mig åt löpning och kommer inte heller att göra det. Varför läsa denna bok som handlar om just löpning? Det finns flera skäl. Murakami är en mycket spännande författare, jag läste några positiva recensioner och dessutom fick den rekommenderad av närstående. Det visade sig vara en mycket läsvärd och underhållande bok.

Murakami är en egensinnig författare med ett härligt schvung i berättandet och en stor distans till sig själv. Stilen är precis, effektiv och med stor portion av humor.
Eftersom löpningen har varit en så viktig del i hans liv och på djupet påverkat hur han ser på livet och på sig själv så vill han delge oss sina tankar. Det är inte en bok för en frälst löpare som vill frälsa andra utan en beskrivning av en yttre och inre resa där han utsätter sin kropp för stora påfrestningar.

När Murakami är i 30-årsåldern driver han en jazzklubb, jobbar långa dagar, stressar mycket, försöker skriva på nätterna och är storrökare. Det går ganska bra för hans första böcker men han är inte nöjd med dem utan vill satsa på författarskapet. Han bryter helt och håller med det livet. Säljer baren, flyttar utanför stan, börjar gå upp kl 5 på morgonen för att skriva. Därefter ger han sig ut för att springa. Sedan dess har han sprungit 1 timma om dagen i stort sett varje dag, deltagit i en massa tävlingar och sprungit maraton minst 1 gång per år. Han har på senare år även tävlat i triathlon.

Murakami säger sig inte vara en tävlingsmänniska. Han har inget behov av att mäta sig med andra. Varför då utsätta sig för detta? Murakami beskriver det som att det är löpningen och den koncentration och uthållighet som den innebär har skapat förutsättningar för att bli den romanförfattare han i dag är. De tegelstenar som han skriver hade inte varit möjliga utan samma satsning och engagemang som löpningen innebär. För Murakami är skrivandet ett  hårt fysiskt arbete. Hans inställning ligger långt ifrån vurmandet av det romantiska geniet. Här gäller hårt och koncentrerat arbete. En viss begåvning krävs förstås men det är bara en början.

För mig blir Murakami lite av en sekulär munk. Han skapar ett eget ”kloster” med fasta rutiner, få sociala kontakter och löpningen i stället för bön! Han skapar sin egen ”totala institution” för att tala i Goffmanska termer.

Vi får följa Murakami under tiden ha bygger upp sin kropp, tränar allt hårdare och utsätter sig för allt tuffare utmaningar. Det kanske mest fascinerande avsnittet är hans beskrivning av vad som händer när han första gången springer ett ultramaraton på 10 mil. Jag säger inte mer utan det spännande kapitlet för du läsa själv.

Detta är en underhållande bok om träning, kreativitet och skrivande som rekommenderas varmt.

/Reviderad 200519