Kategoriarkiv: Italien

FEMTE BESÖKET I BARI – GIANRICO CAROFIGLIO: A FINE LINE

Publicerat den av

Gianrico Carofiglio (1961-):
A fine line
”La regola dell’equilibrio”
Utgiven 2014
Översatt till engelska av Howard Curtis
270 sidor
Bitter Lemon Press

Det var ett tag sedan vi träffades, Guido Guerrieri och jag. 3 år sedan. Jag har med glädje följt honom i den serie deckare som Gianrico Carofiglio, med förflutet som åklagare i Bari, skriver. Som jag skrivit tidigare finns endast tre av hans stillsamma böcker på svenska. Sedan gav förlaget upp. Tyvärr. Det var bara att fortsätta läsa dem på engelska för tack och lov gav inte engelsmännen upp. Hans böcker har gått mycket bra i Italien och har fått priser både där och annorstädes.

I A fine line, som är den femte boken i serien, blir Guerrieri kontaktad av en gammal kollega, numera domare, vid namn Larocca. Han anklagas för att ta emot mutor, stora summor pengar. Guerrieri är övertygad om att en domare är oskyldig, just för att han är domare, och tar sig an fallet. För att få fram bevis på Laroccas oskuld tar Guerrieri hjälp av den bi-sexuella motorcykelåkande privatdetektiven Annapaola Doria. En riktig tuffing och rolig karaktär. Annapaola har alltid med sig ett basebollträ när hon går ut på kvällarna då Bari inte är en ofarlig stad!
Mer behöver jag inte säga om handlingen.

Ja det var ett kärt återseende. Guerrieri är en person som jag tycker mycket om. En försvarsadvokat med ständig mittlivskris, med stora litterära intressen. I hur många deckare nämns Alain Robbe-Grillet, ett stort namn i “den nya fransk romanen på 60-talet..=:). Utan att det känns påklistrat.

Som vanligt är det inte spänningen som står i fokus i hans romaner. Denna ”deckare” är förutom de sedvanliga existentiella funderingar hos Guerrieri när han vandrar runt i Bari, och som jag gärna tar del av, en diskussion om etik, moral och rättvisa.

Jag kan inte låta bli att tänka på att de som läser A fine line som sin första Guerrieri kanske inte skulle fastna som jag. För det blir aldrig spännande på riktigt som många vill ha i en deckare. Nej här finns många andra fina kvaliteter och jag ser fram emot att läsa den senaste (den sista?) i serien, The Measure of Time.

Jag är tacksam för att jag upptäckt denna fina italienska författare.

Här kan du läsa vad jag skrev om de föregående böckerna:
På sannolika skäl 
Med slutna ögon
Skälig misstanke
Temporary Perfections

 

TILLBAKA I BARI – GIANRICO CAROFIGLIO: TEMPORARY PERFECTIONS

Publicerat den av

Gianrico Carofiglio (1961-)
Temporary Perfections
”Le Perfezioni Provvisorie”
Utgiven 2010
På engelska 2011
Översatt Antony Shugaar
249 sidor
Bitter Lemon Press

Detta är den fjärde boken i Gianrico Carofiglios fina serie om försvarsadvokat Guido Guerrieri verksam i Bari i södra Italien. Jag har läst de 3 föregående med stort nöje. Som jag skrivit om tidigare sålde hans lågmälda deckare för dåligt och det svenska förlaget gav upp. Men hans namn är i stigande och hans böcker fortsätter att översättas till engelska. Carofiglio har nu skrivit sex böcker om Guerrieri plus några romaner till.

I Temporary Perfections blir Guerrieri uppsökt av en kollega och de upprivna föräldrarna  till en försvunnen flicka, Manuela. Det vill att Guerrieri tittar på om polisundersökningen missat något. Hans spontana reaktion blir att säga nej men hans mun svarar ja.

Guerrieri undrar vad han håller på med. Skall hon bli privatdetektiv nu? Han är ju försvarsadvokat.
Polisen visar sig ha gjort ett gediget arbete och Guerrieri har svårt att hitta några ingångar. Men när det visar sig att det finns kopplingar till droger och drogförsäljning nystas sakta förklaringen upp och sanningen kommer fram.

Som vanligt står deckarhistorien inte i centrum hos Carofiglio. Den stora behållningen av hans böcker har varit skildringen av Guerrieri och hans kamp med att komma till rätta med livet som 40-åring, frånskild och ensamstående. Att följa hans tankar och hans filosoferande. Och det fina porträttet av komplexa Bari.

I Temporary perfections är själva deckarintrigen så lövtunn och nästan marginaliserad att man ibland glömmer av den. Det är de andra delarna som träder fram. Tyvärr tycker jag denna gång att det påverkar boken menligt. Det blir lite långrandigt, han tappar tempo och det finns scener som skulle kortats av eller tagits bort.
Jag vet inte om det är att jag denna gång måste läsa på engelska som gör att romanens miljöer doftar mindre. Eller där det bara att jag börjar känna hans Bari bättre.

Hade det inte varit för att jag tycker så mycket om hans rollfigur och vill läsa vidare om honom så hade jag nog lagt boken åt sidan. Men den nästa boken i serien, A fine line,  nominerades till Crime Writers Award vilket tyder på att jag har något att se fram emot.

Här kan du läsa vad jag skrivit om de tidigare böckerna:

 

 

SISTA DELEN I DEN HYLLADE NEAPEL-SVITEN: ELENA FERRANTE: DET FÖRLORADE BARNET. BOK 4 MEDELÅLDER OCH ÅLDRANDE

Publicerat den av

Elena Ferrante:
Det förlorade barnet. Bok 4 Medelålder och åldrande
“Storia della bambina perduta”
Utgiven 2014
På svenska 2018
Översättning: Johanna Hedenberg
480 sidor
Norstedts

Äntligen har jag läst den sista delen i Elena Ferrantes Neapel-trilogi. Jag kan undra varför det tog så lång tid. Jag hade ju mina reservationer mot tredje delen men det var ändå en läsupplevelse. Jag bara glömde av dem…

Av en slump lyfte jag ned den fjärde delen och började läsa. Uppehållet framstod då som mycket märkligt. Jag sögs in i texten och kände stor läsglädje. Även om det gått alldeles för lång tid fanns mycket kvar, trots det stora persongalleriet.

I fjärde delen avhandlas Lenu och Linas medelålder och ålderdom. Många av har läst och älskat dessa romaner. Därför ordar jag inte om handlingen.
Och för er som ännu inte läst dem vill jag inte säga något för detta är verkligen berättelser med stort B. Du får själv upptäcka alla vändningar och överraskningar.

Det är en intensiv romansvit. Livet i Neapel är hårt. Ett strikt patriarkalt samhälle med fattigdom och tung kriminalitet som en del av vardagen.
Lenu och Linas relation är också oerhört intensiv. Och jag kan villigt erkänna att jag som i tidigare delar tröttnade lite på dem. Vid ett tillfälle under läsningen av Det förlorade barnet bestämde jag mig för att jag har fått nog. Jag läser inte mer. Dagen därpå satt jag där igen.
Henne prosa är lite konstlös och stundtals lite tråkig men samtidigt fångas jag av historien. Det är trots allt mycket skickligt skrivet.
Trots avmattningen jag kände sista 100 sidorna blev jag trots det förvånad över hur tagen jag var när romanen var slut och den tomhet jag kände. Kanske inte så konstigt med tanke på att jag följt dem i över 1500 sidor…

Min små reservationer till trots. Ferrantes svit är ett kraftprov. Med sin starka berättelse, sin djupa psykologi, den skarpa sociologiska blicken, och som en skildring av det patriarkala Neapel och ett stycke italiensk 1900-talshistoria ur ett kvinnligt perspektiv kommer böckerna tillhöra litteraturhistorien för lång tid framöver.

Ni som inte har läst den har något att se fram emot.

Denna del var nominerad till International Man Booker Award.

EN ITALIENSK ÅTERUPPTÄCKT – GIORGIO BASSANI: INNANFÖR STADSMUREN

Publicerat den av

Giorgio Bassani (1916-2000)
Innanför stadsmuren
”Dentro le mure”
Utgiven 1993
På svenska 2020
Översättning Johanna Hedenberg
190 sidor
Modernista förlag

Giorgio Bassanis författarskap är inte stort men han är ett mycket respekterat namn i den italienska 1900-talslitteraturen. I min ungdom gav det enastående förlaget Coeckelberghs ut några av hans romaner på svenska. Jag tror jag läste en eller två men det är inget som sitter kvar.

Nu har Modernista börjat att ge ut honom. Tidigare har de givit ut den roman som räknas som hans mästerverk, Den förlorade trädgården (Il giardino dei Finzi-Contini).
Nu går de vidare med Innanför stadsmuren som består av 5 fristående berättelser. De kom ut 1956 under namnet Cinque storie Ferraresi. För den boken fick Bassani Premio Strega, det kanske finaste litterära priset i Italien. Bassani reviderade sedan berättelserna och de kom åter ut 1973 under namnet Dentro le mura. Det är den versionen som Johanna Hedenberg, känd sina översättningar av Elena Ferrante, har klätt svensk i språkdräkt. Så vitt jag kan bedöma han hon gjort ett mycket gott arbete.

Bassani växte upp i den lilla italienska staden Ferrara i Emilio-Romagna som ligger i norra Italien. Det är en relativt liten stad (ca 130 000 invånare) fylld av renässansarkitektur. Sedan 1995 finns staden med på Unesco världsarvslista. Det är till denna lilla, av en mur inringade, stad som Bassani tar oss.

Det är fem olikartade berättelser. De utspelar sig under första halvan av 1900-talet med en tonvikt på tiden före och under andra världskriget när fascisterna härjade i Ferrara.
När man läst boken känns det nästa som om jag varit på en resa i staden. För på många sätt är Ferrara huvudpersonen. Likt en filmare sveper Bassanis skarpa blick över staden, ner i dess trånga gränder och in i de hus där personerna i berättelserna bor.

Bassani kommer från stadens judiska kommunitet vilket löper som en tråd genom berättelserna. Det är berättelser som berör kärlek över klassgränser och religioner, om en socialistisk lärarinna som sitter i husarrest hos sin syster, om den första massakern i Ferrara där 11 personer mördades och kampen mot fascismen. Men det är inga raka berättelser, de vindlar sig fram.

Den starkaste berättelsen för mig är En minnestavla på Via Mazzini om den judiske mannen som oväntat återvänder från koncentrationslägren och som genom sin blotta närvaro tvingar Ferrara-borna att blicka tillbaka på hur de betedde sig under kriget.

Bassani började sin bana som poet. Gick vidare med att försöka skriva lite kortare berättelser. I boken Judiska hödöfter som Coekelberghs gav ut 1980, och som visade sig stå i min hylla, skriver Bassani om hur han slitit med dessa fem korta berättelser. Den första Lida Mantovani är på ca 40 sidor. Det är berättelsen om arbetarflickan som förälskar sig i en aristokratisk judisk slarver, blir gravid och övergiven men räddas av en betydligt äldre bokbindare som förälskat sig i henne. Den höll han på med under nästan 20 år.

Det märks att Bassani är en omsorgsfull författare. Han är inte de stora åthävornas man. Han är en utsökt stilist. Bassanis meningar är skarpslipade, trots att de ofta är långa, lite vindlande och bland lite gammalmodiga i sin snirklighet.

Trots att jag många gånger njöt av språkbehandlingen och Bassanis förmåga att måla upp Ferrara och dess invånare var det också en bok som ibland gled mig lite ur händerna. I hans detaljrikedom och med de svepande kameraåkningarna tappade jag ibland den dramatiska nerven i berättelserna. Fick läsa om stycken ibland inte för att de egentligen var svåra utan bara för jag tappade bort mig.

Den andra berättelsen, Promenaden före middagen, om mesalliansen mellan Elia, en judisk läkarstudent, och Gemma, en enkel bondflicka, som tvingas gifta sig när hon blir gravid, slutar med dessa rader. Det är kvinnans syster som berättar. Hon sitter och pratar med Elia. Gemma är död sedan flera år.
”Men såg han henne egentligen? Såg han henne verkligen. Det var ett egendomligt uttryck han hade i ögonen just då, stackars Gemma. Kanske var det just så han betraktat saker och människor sedan morgonen efter den kväll då han lovat gifta sig med hennes syster – uppifrån och på något vis utanför tiden. (sid. 76)

När jag läste det tänkte jag att det är just på det sättet Bassani skriver, ”uppifrån och på något vis utanför tiden”. Med sitt helikopterperspektiv levandegör han skickligt en liten norditaliensk stad under en svår period under det hittills värsta sekel mänskligheten upplevt. Det är inte illa det.
Trots mina reservationer är det inte ut tal om att Bassani är mycket läsvärd författare

Tack för recensionsexemplaret.

 

MAGNIFIKA MINIATYRER – GIUSEPPE PONTIGGIA: OKÄNDA MÄNNISKORS LEVNAD

Publicerat den av

Giuseppe Pontiggia (1934-2003)
Okända människors levnad
”Vite di uomini non illustri”
Utgiven 1993
På svenska 1995
Översättning: Barbro Andersson
265 sidor
Panache
Albert Bonniers förlag

Vad som fick mig att under mellandagarna 1998 köpa en bok av en för mig helt okänd italiensk författare har jag inte en aning om. Att det var en elegant formgiven bok i den legendariska Panache-serien? Den var säkert på någon form av rea.
Jag vet inte heller varför den klarat ett antal gallringar av bokhyllan. Inte heller varför jag för ett par veckor sedan tog fram den och började läsa. Det är jag mycket glad för idag. Giuseppe Pontiggia Okända människors levnad var min mest säregna läsupplevelse på mycket länge. En bok jag är oerhört förtjust i.

Giuseppe Pontiggia
Pontiggia var författare, journalist, essäist och kritiker, född i Como i norra Italien 1934. Han doktorerade på en avhandling om Italo Svevo.
För sin roman La Grande Sera fick Pontiggia Primo Strega, det kanske mest ansedda litterära priset i Italien.
På svenska finns förutom Okända människor levnad (1993) romanen Född två gånger (2000)
Pontiggia avled i en stroke 2003.

 

Okända människors levnad är inte en roman. Men jag skulle inte heller kalla det en novellsamling. Nej, det är ett kalejdoskop av berättelser. 18 stycken där vi följer en människa från födelsen till graven. Det är korta och komprimerade berättelser.

Första berättelsen Resan till Nilens stränder inleds som följer:
Viltali Antonio
Han kommer till världen med en sätesbjudning den 2 juli 1932 på Drottning Elenas klinik i Trento. Under årens lopp blir han av modern ofta påmind om hur smärtsam en sådan förlossning är, men inte förrän vid 51 år ålder inser han hur mycket denna avvikande födelse påverkat hans uppväxt. Han får höra det upprepade gånger medan han hålls nedsänkt i badkarets varma vatten av sin älskarinna från Merano som krävt att han skall återuppleva händelsen. (sid. 13)
Under några få sidor får vi sedan följa Antonio fram till hans död vid Nilens stränder.

Det korta citatet är typiskt för Pontiggas stil och stillsamma ironiska humor. Alla berättelser inleds på samma sätt. Med en exakt angivelse av datum och födelseplats och ofta med information om vad föräldrar heter och vad de gör.
De utspelar sig huvudsakligen under första halvan av 1900-talet i norra Italien i en burgen medelklass. Antagligen för att det var den värld som Pontiggia var sprungen ur.

Nästa alla händelser beskrivs också utifrån ett exakt datum och ibland en exakt plats:
– Den 3e oktober 1961 får han en föraning om att han skall träffa sin tillkommande på Piazza del Campo i Siena (sid. 56)
 – Den 27 mars tar hon i sitt hem emot den man som anar kommer bli hennes sista älskare (sid 127)

Denna exakthet tillsammans med ett lakoniskt språk ger ofta texten ett stillsamt komiskt tilltal. Med några få penseldrag fångar han en person eller en händelse. Miljöbeskrivningarna är ofta med ett lätt poetiskt tilltal.

Det spännande med Pontiggia är paradoxen i hans berättelser. I dessa mycket stramt hållna och kompakta texter samtidigt finns en fantasi som bultar. Underbara vändningar och händelser sker ibland i berättelserna. Men ibland inte, men det förtar inte det säregna i dem.

Som motto för boken har Pontiggia ett citat från filosofen amerikanske filosofen George Santayana (1863-1952): “Allting i naturen har ett lyriskt väsen, ett tragiskt öde, en komisk existens.”
Det är just det Pontiggia fångar så fint i sina berättelser om dessa okända människor och gör det, för denna läsare, till en läsupplevelse utanför det vanliga. Det var länge sedan jag log så mycket och stundtals skrattade rätt ut som när jag läst dessa pärlor.
Det är en utmärkt bok att ha i hyllan, och när andan falla på, läsa en av dessa berättelser, le lite grand och få sig en tankeställare över livets oförutsägbarhet och mångfald.
De tål omläsning. Några av berättelserna har jag redan läst ett par gånger.

Barbro Andersson, en av vår mest meriterade översättare från italienska, har givit Pontiggias språk en lyster på svenska.

Man kan ju hoppas att framgången med Elena Ferrante, Silvia Avallone och att Modernista börjar återutge och nyöversätta Giorgio Bassani kan kan bana vägen för Pontiggia. Både att han  ges ut igen och att mer översätts. Det är han väl värd.

Du hittar boken på biblioteken och på Bokbörsen.

 

EN SICILIANSK KLASSIKER – LEONARDO SCIASCIA: UGGLOR I SOLSKEN – EN ROMAN OM MAFFIAN

Publicerat den av

Leonardo Sciascia (1921-1989)
Ugglor i solsken
”Il giorno della civetta”
Utgiven 1961
På svenska 1965
Översättning : Karin Alin
160 sidor
Tidens förlag

Leonardo Sciascia var en siciliansk författare, poet och politiker. 1961 gav han ut Ugglor i solsken (som egentligen borde heta Ugglans dag i översättning). Det är en kort liten roman och en “minor classic” i Italiensk litteratur, en bok som rekommenderas för alla som vill lära sig mer om Sicilien. Den blev en stor succé när den kom och har filmatiserats. Här kan du som kan italienska se den: https://www.youtube.com/watch?v=Ypg5SxbDhE4

På öppna gatan, när en man springer mot bussen, skjuts han brutalt ned. Mördaren springer sin väg. När kapten Bellodi, som är från Parma, långt ifrån Sicilien, skall försöka få vittnena på bussen att berätta har ingen sett något, ingen har minns något.
Samtidigt försvinner en fåraherde för att några dagar senare hittas mördad. Och morden verkar hänga samman. Det finns även kopplingar högre upp i samhällshierarkin.

Bellodi har sin misstankar mot maffian men han möter bara en vägg av tystnad. En av frågorna i boken är: finns maffian? När polisen försöker få fram svar är det ingen som förstår. Maffian, vad är det? Något ur någons fantasi? Vi har inte sett det. Det har någon hittat på.
Frågan som Sciascia ställer är: Går det att få reda på sanningen i ett land där den organiserade kriminaliteten har krupit in under skinnet? Där tystnaden och rädslan hela tiden finns. Och där maffian tydligen inte var så känd som den är idag

Att det var ett känsligt ämne bekräftar Sciascia i sitt efterord. Han skriver att han fått skala av romanen så mycket för att ingen skulle kunna känna igen sig eller se var på Sicilien det utspelar sig.
Under läsningen förstår man också att sicilianarna ser sig som ett eget land, och ett land de är stolta över. Italienarna förstår inte den sicilianska dialekten. Och det faktum att mordet utreds av en från fastlandet ses inte med blida ögon.

Det kallas en thriller, men det tycker jag är lite fel, Visserligen begås två mord och det handlar om en polisutredning men det är mer en välskriven berättelse om Sicilien, i fin översättning av Karin Alin, en av våra stora översättare under 1900-talet. Sciascia har ett kärvt språk men här finns också fina lyriska partier. Och stundtals en mycket fin humor när resultatet av undersökningen blir allt mer bisarr och återvändsgränderna fler.

Det var en bok som jag läste med nöje, du kan i princip läsa den i en sittning. Dock blev jag inte så tagen av den. Efter att ha sett ett antal filmer och serier om maffian fanns det en viss förutsägbarhet i romanen. Att den slog ned som en bomb 1961, när man inte pratade offentligt om detta, det är lätt att förstå.

Leonardo Sciascia

2003 återutgavs den i den prestigefyllda serien New York Review Books Classics. Mao lever Sciasica kvar.

Boken går att hitta på Bokbörsen
https://www.bokborsen.se/?f=1&qt=Ugglor%20i%20solsken

 

 

EN ITALIENSK FAVORIT – GIANRICO CAROFIGLIO: SKÄLIG MISSTANKE

Publicerat den av

Gianrico Carofiglio (1961-)
Skälig misstanke
”Ragionevoli dubbi”
Översättning: Ulla Trenter
Utgiven 2006
På svenska 2012
280 sidor
Forum

Nu har jag tillbringat helgen i sällskap av favoriten Guido Guerrieri. Det tar inte lång tid att läsa Gianrico Carofiglios fina deckare om försvarsadvokaten Guerrieri som jag bara blir mer och mer förtjust i. Detta är den tredje i serien av hittills fem.

I denna roman får Guerrieri i uppdrag att försvara Fabio Paolicelli som åkt fast efter att ha blivit påkommen med 40 kilo kokain i sin bli på vägen hem från en familjesemester i Montenegro. Paolicelli hävdar att han är oskyldig.

När Guerrieri möter Fabio känner han ingen honom som ledaren för det fascistgäng som misshandlade honom som ung och som han velat hämnas på sedan dess. Guerrieri har lust att låta honom ruttna bort i fängelset. Men när han träffar Fabios fru så blir han mycket betagen och hans längtan efter henne sätter hans ungkarlsliv i en dyster relief. Kan han vara en bra försvarsadvokat till en person som han vill hämnas på och vars fru han vill ha?

Som vanligt när man läser Carofiglio är det egentligen inte brottet som står i centrum. Dock i denna bok är det riktigt spännande, klart mer spännande än i Med slutna ögon.
Den stora behållningen är som vanligt att få följa med Guerreri när han på ensamma nattvandringar i ett skimrande suggestivt Bari funderar på livet och kärleken. Försvarsadvokaten med författardrömmar. Här nämns storheter som Joyce, Musil och Eluard. Men inte påklistrat. Jag kan tänka mig att Guerrieris passion för den stora litteraturen är författarens egen, den som gjorde att han lämnade juridiken för litteraturen.

Jag vill inte upprepa vad jag tidigare skrivit om hans romankonst. Om du är intresserad kan du läsa vad jag skrev om de två föregående På sannolika skäl och Med slutna ögon.

Tyvärr sålde hans fina deckare för dåligt så detta blev den sista i serie som översattes.

/reviderad 210811

Bari. En stad på 300 000 invånare i Apulien

ATT VANDRA I DRÖMMEN – ANTONIO TABUCCHI: REQUIEM – EN HALLUCINATION

Publicerat den av

Antonio Tabucchi (1943-2012):
Reqiuem  – en hallucination
”Requiem: uma alucinação”
Utgiven 1991
På svenska 2017
Översättning: Hans Berggren
140 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Att läsa Antonio Tabucchis kortroman Requiem är som att falla, att falla in i en dröm. Världen är undanglidande och mystisk, svår att både gripa och begripa. Det draget fanns i den första romanen jag läste av honom, den postuma Till Isabel – en mandala, men det är ännu starkare här.

En stekhet dag i juli har berättelsens huvudperson stämt möte med en man kl. 12.00. Först tror han att det är kl. 12 på dagen men då mannen inte kommer inser han att det troligen var menat kl. 12 på natten. Den person som han skall träffa är Portugals store författare Fernando Pessoa (1888-1935), författaren till Orons bok, och en av Tabucchis husgudar.

När han inser att han har tolv timmar att slå ihjäl ger sig vår huvudperson ut på en tur runt i det stekheta Lissabon och träffar både levande och döda.  Det är både för honom kända och okända personer. Det är taxichauffören som inte kan några gatunamn men ändå hittar överallt, det är bartendern i baren på Museu Nacional de Arte Antiga som arbetat på Harry´s bar i Paris med att servera exklusiva drinkar till celebriteter, men nu mest får sälja lemonad till muséets besökare, det är läkaren som inte trivdes med sitt arbete och nu försörjer sig på att gå runt och berätta berättelser för folk på gatan, det är kyrkogårdsvaktmästaren som sitter och äter bönsoppa varje dag för det enda hans fru kan laga, det är vännen som på dödsbädden lämnar över en lapp som han inte förstår och nu vill han han reda på vad vännen menade. Alla har de en historia att berätta eller en insikt som livet givit dem. För de flesta ha det inte gått bra för i livet, det har inte tagit den vändning de hoppats på.

Trots att Lissabon är, antar jag, en myllrande storstad är scenerna ofta tomma på andra individer än berättaren och den han möter. Jag som läsare trampar runt i en ovisshet om vad som är vad samtidigt som min fantasi berikas med bilder skriven på en oerhört vacker och musikalisk prosa. Det är som sagt drömlikt och mycket suggestivt.

När han till slut möter Pessoa och försöker få honom att berätta vad som är sant om hans barndom och inte vad andra skrivit och trott. Han vill ha ett ärligt svar. Då svarar Pessoa:
”Hör här, ni skall veta att jag inte är ärlig i den mening ni ger ordet. Min känsla uppstår genom den sanna fiktionen och jag betraktar den sortens ärlighet som en form av fattigdom, den suveräna sanningen har alltid varit att låtsas, det har alltid varit min övertygelse” (sid 119–120).
Dessa ord kan ses som ett credo över denna ljuvliga lilla roman.

Hans Berggren, en av våra mest meriterade översättare från portugisiska och engelska, har fört över Tabucchis portugisiska till en mycket njutbar svenska. Ja du läste rätt. Italienaren Tabucchi skrev denna bok på portugisiska som en hyllning till det landet som han i bodde under många år vars kultur han älskade djupt.
Även om Tabucchis Portugal säkerligen har lite att göra med det verkliga Portugal har jag genomläsningen av hans två böcker en oerhört stor lust att boka biljett på nästa plan till Lissabon, en stad som framstår i ett vackert melankoliskt skimmer.

Om inte Tabucchi avlidit i cancer 2012 var det många som trodde han skulle fått Nobelpriset i litteratur. För Reqiuem  – en hallucination fick han italienska Pen-priset och nominerades till International Man Booker Award. Men tro inte att det är svår pretentiös litteratur. Långt ifrån. Det finns en sinnlig berättarglädje som gör att detta inte blir det sista jag läser an denna lysande författare. Om du inte läst honom är kan jag inte annat än att hoppas du unnar dig att läsa denna underbara bok.

/reviderad 210727

TREDJE DELEN I NEAPELSVITEN – ELENA FERRANTE: DEN SOM STANNAR, DEN SOM GÅR

Publicerat den av

Elena Ferrante:
Den som stannar, den som går
”Storia di chi fugge e di chi resta. L’amica geniale volume terzo, ”
Utgiven 2013
På svenska 2017
425 sidor
Norstedts

Det är bara att konstatera att jag antagligen är ganska typisk. En medelålders man som främst läser böcker skrivna av män. Trots alla utmärkta kvinnliga författare är det inte tu tal om att marknaden ändå domineras av männen. Se på Nobelpristagarna t.ex. Och att män oftast och kanske helst, medvetet och/eller omedvetet, läser manliga författare. När jag nu gav mig i kast med tredje delen av Ferrantes globala succé insåg jag hur få romaner som behandlar kvinnliga relationer jag läst. Spontant kommer jag att tänka på Claire Messuds mästerliga Kvinnan på övervåningen. Annars är det nog ganska tunt med det.

Det var nu ett tag sedan jag avlutade den andra delen. Som tur är så finns det en personförteckning i början av varje bok. För det är både en roman om vännerna Elena och Lina och en roman som en stadsdel i Neapel. Det är många öden att hålla reda på.

Jag var mycket förtjust i de båda första delarna, även om det fanns en svacka i del 2. Hur skulle det bli i den tredje?
Nu är de ungdomen över och de börjar på allvar etablera sig i vuxenlivet. Elena avancerar socialt upp i överklassen medan Lila arbetat på en fabrik och hamnar mitt i det politiska och mycket våldsamma tumultet under 70-talet i Italien. Något som jag är gammal nog för att ha vaga minnen av.

Romansviten har ridit på en global framgångsvåg. Jag såg fram mot att läsa boken men efter ett tag började intresset falna. Jag saknade en spänning, ett driv i handlingen och Ferrantes prosa är ibland lite platt. Jag var nästa på väg att ge upp när hon efter hundra sidor börja beskriva den politiska kampen mellan komminister och fascister och hur det påverkar samhället och de två vännerna. Då kom glöden och energin i texten och de resterande 300 sidorna flyter på med allt ökande spänning även om det finns små svackor för denna läsare.

Jag kände mig efter ett tag lite irriterad på huvudpersonerna och deras kontinuerliga kamp där de närmar sig varandra för att senare fjärma sig, ibland under lång tid. Jag började kanske tröttna på dem.
När jag sade den till en mig närstående person, som är en stor fan av Ferrante fick jag en blick som närmast kan liknas vid en idiotförklaring… ”Ni män förstår ingenting…” ..

För mig är den stora behållningen är att jag som man från insidan se de krav på anpassning, underkastelse, frånvaron av vissa valmöjligheter och i vissa fall våld som en kvinna av idag måste leva med. Det som gällde i Italien under 70-talet finns även här även om den kan se annorlunda ut från utsidan. Och det är stundtals ingen rolig läsning. Elena och Lina kämpar var för sig på väldigt olika sätt för att få leva de liv de vill leva.

Till slut, under stigande spänning, avslutar Ferrante romanen på topp vilket gör att jag måste läsa vidare. Efter närmare 1000 sidor med dessa kvinnor vill jag jag trots allt veta vet hur det går för dem.  Det är en stark berättelse, inget snack om det. Och en mycket intressant inblick i Italiens nutidshistoria från olika delar av samhället.

/reviderad 21-06-20

EN POSTUM PÄRLA – ANTONIO TABUCCHI: TILL ISABEL – EN MANDALA

Publicerat den av

Antonio Tabucchi (1943-2012)
Till Isabel : en mandala
”Per Isabel. Un mandala”
Utgiven 2013
På svenska 2017
Översättare Viveca Melander
162 sidor
Nilsson förlag

Han hann inte få något nobelpris, Antonio Tabucchi, innan cancern tog honom. Många ansåg att Tabucchi, en av de främsta i den moderna italienska litteraturen, förr eller senare skulle få det. Hans produktion var rik med över 30 böcker. Den mest berömda bok är romanen Påstår Pereira.

När jag nu äntligen läste Tabucchi blev det den postumt utgivna Till Isabel som Nilsson förlag var vänliga nog att skicka mig. Jag är glad över att äntligen ha läst honom. Att det är en mycket spännande författare bekräftar romanen.

Kort handlar det om Tadeus, en polsk poet, som försöker få reda på vad som hänt hans ungdomskärlek Isabelle. Romanen utspelar sig till stor del i Portugal, ett land Tabucchi levde och arbetade i under långa perioder i sitt liv. Ett land han älskade.

Antonio Tabucchi

Romanen består möten med olika människor som passerat i hennes liv. Vad hände egentligen med den vackra exotiska Isabelle som sögs upp i kampen mot Salazar. Hon som officiellt dog men dök upp någon annan stans. Romanen börjar nästan som en deckare, en regelrätt undersökning, för att på slutet, när han kommer allt närmre sanningen, allt längre in i den heliga mandalan, bli alltmer mystisk och eterisk. Finner hans sin Isabelle? Och varför vill han finna henne? Det tycker jag du skall upptäcka själv.

För mig var Till Isabel en roman som sög tag i mig direkt. Tabucchis melankoliska, poetiska och musikaliska språk drog in mig. Det sjöng inom mig. Jag ville sätta mig på nästa plan till Lissabon.
Jag måste samtidigt erkänna att boken tappade lite för mig när den blev alltför eterisk. Samtidigt kunde jag njuta av den suveräna språkbehandlingen. För översättningen står Viveca Melander en av våra främsta översättare från italienska.

Oavsett min lilla invändning  inser jag att Tabucchi är en författare man bör läsa. Nilsson ger samtidigt ut klassikern Påstår Pereira i pocket så om du vill hålla i plånboken börja med den. Sedan kan du ta denna.

/reviderad 210304

 

 

 

ÅTER I BARI – GIANRICO CAROFIGLIO: MED SLUTNA ÖGON

Publicerat den av

Gianrico Carofiglio (1961-)
Med slutna ögon
”Ad occhi chiusi”
Översättning: Ulla Trenter
Utgiven 2003
På svenska 2011
216 sidor
Forum

Häromdagen tillbringade jag en kväll med Guido Guerrieri igen. Längre tid tog det inte att läsa den andra boken i serien om advokaten i Bari, skriven av den hyllade Gianrico Carofiglio, som tidigare arbetat som maffiaåklagaren. Bari, för den som inte känner till det, är huvudort i regionen Puglia, långt ned i södra Italien. Den första, På sannolika skäl, tyckte jag mycket om. Det gjorde jag även om denna.

Denna gång hamnar Guerrieri i en rättegång där han skall försvara en kvinna som blivit brutalt misshandlad och våldtagen av sin pojkvän. Det är inte okomplicerat då denne visar sig vara son till en höjdare inom rättsväsendet. Mao ett karriärmässigt självmord för Guerrieri.
Detta är ett ämne som kanske kan vara mer tabu i Italien? Även om det är förfärligt det som beskrivs, blir man lite förvånad över att Guerrieri förvåning av det han får se.

Det var trots det trevligt att återse advokaten och återigen flyttas till södra Italien. Men även denna bok, som jag tror vann ett pris i Tyskland, är lite av en anti-deckare. Det är som om Carofiglio tar historien om de olika brotten som en ursäkt för att få skriva om hur det är att vara en man i 40-års åldern, på ytan framgångsrik, men fylld av tvivel och existentiella funderingar, lite av en hobbyfilosof som gärna läser kvalificerad litteratur och lyssnar på musik. Carofiglio skriver om det på ett sådant sätt att det inte blir klyschigt, vilket det relativt ofta är i deckargenren. Ibland kan jag i och för sig tycka att psykologin är lite tillyxad, men andra gånger går det rätt in och griper tag.

Det är i grunden stillsamma böcker som sävligt flyter fram. När boken får ett mer traditionellt slut med en våldsam uppgörelse kändes det nästan lite trist för jag uppskattar den stilla lunken. Carofiglio är bra på dialog och på att bygga upp stämningar. Ja, välskrivet helt enkelt, och jag ser fram emot att läsa vidare om Guerrieri.

På svenska finns även den tredje boken i serier, Skälig misstanke. Sedan gav förlaget tyvärr upp. Carofiglio har skrivit ytterligare två böcker. De finns som tur är i engelsk översättning.
Den senaste A fine line är nominerad till årets Crime Writers Award.

/reviderad 210314

 

NOMINERAD TILL ÅRETS BÄSTA ÖVERSATTA DECKARE 2009 – GIANRICO CAROFIGLIO: PÅ SANNOLIKA SKÄL

Publicerat den av

Gianrico Carofiglio (1961-):
På sannolika skäl
”Testimone inconsapevole”
Utgiven 2002
På svenska 2009
Översättning: Ulla Trenter
254 sidor
Telegram bokförlag

De flesta av den stora mängd olästa böcker som finns i mitt bibliotek vet jag varför jag en gång köpte. Men jag kan inte för mitt liv minnas när och varför jag köpte På sannolika själ av Gianrico Carofiglio. En deckare från södra Italien av en för mig helt okänd författare. Efter avslutad läsning är jag mycket glad över att den fanns i min samling.

Carofiglio är en mycket välrenommerad advokat från Bari i södra Italien där denna roman, hans debut, även utspelar sig. Carofiglio har vid detta laget skrivet ett större antal deckare och har blivit nominerad till många priser.

På sannolika skäl är den första av 5 böcker om advokaten Guido Guerrieri. På svenska finns denna och två till. Därefter han det tyvärr inte blivit något mer översatt. Kanske Ferrante-febern kan få upp intresset igen för Italiens litteratur?

Guerrieri är i 40 års åldern, deprimerad efter en skilsmässa och han plågas av både ensamhet och ångestattacker. En dag kommer det en afrikansk kvinna till hans advokatbyrå och ber hon ta åt sig ett fall. En senegalesisk strandförsäljare, Abdou Thiam, har blivit häktad för att ha mördat en liten pojke. Bevisen pekar tydligt i den riktningen, men kvinnan säger att han är oskyldig. Trots att de inte kan betala tillräckligt antar han uppdraget. Guerrieri är inte övertygad om hans oskuld och egentligen inte intresserad. Hans arbete är att ge honom de bästa försvar han kan få. Men allt eftersom har börjar gå vidare ser han att bevisen inte är självklara, det är mest indicier. Kanske är Abdou oskyldig?

Det är en mycket intressant deckare eller vad det nu är. För fokuset ligger egentligen inte på själva fallet och dess lösning. Boken har många fler kvaliteter. Jag kan tänka mig att flera av er gäspar när ni läser 40-årig advokat som skiljts sig, Det har väl alla i gjort i alla deckare!
Carofiglio arbetar inte alls med klichéer utan porträtterar en man mitt i livet som i en kris funderar på de val han gjort, vad de fått för konsekvenser och hur han går vidare. Han är mycket ömsint i sin skildring av Guerrieri och de personer som finns i hans närhet.
Boken är också en intressant och inte allt för insmickrande skildring av den italienska rättssystemet och rasismen i södra Italien.

Tro inte att detta inte är en spännande bok. Genom att Carofiglio redan i debuten skriver riktigt, riktigt bra och skapar romanfigurer som jag bryr mig om dras jag in i texten och vill inte att den skall ta slut.
Skildringen av Guerrieris kamp med sig själv är lika spännande som fallet med strandförsäljaren.
Carofiglio skriver med ett flyt och en lätthet som gör att jag snabbt kommit till slutet.

Gianrico Carofiglio

När jag slog igen boken visste jag att jag snart kommer läsa nästa bok i serien. Det bästa betyg den kan få.

/reviderad 210314

 

 

ANDRA DELEN I NEAPEL-SVITEN – ELENA FERRANTE: THE STORY OF A NEW NAME

Publicerat den av

storyElena Ferrante : ”The Story of a new name”
“Storia del nuovo cognome.
L’amica geniale. Volume secondo”
Utgiven 2012
Översättning Ann Goldstein
480 sidor
Europa Editions

Efter avslutad läsning av Min fantastiska väninna var mitt sug efter mer Ferrante stort. Jag kände att jag inte kunde vänta till september när andra delen kommer på svenska. Det är bara att kapitulera. Trots att det fanns några longörer i romanen har Ferrante vid avslutad läsning kvar mig i sitt grepp. Historien om vänskapen mellan Lila Cerullo och Elena Greco är intensiv och känslostark. Hur de än gör kommer de inte undan varandra. Trots att deras vägar går åt olika håll speglar de både genom närhet och avstånd varandras liv. De är beroende av varandra, älskar varandra och kan inte stå ut med varandra.

Det är svårt att skriva om romanen utan att beskriva Lila och Elenas handlingar och vändpunkterna i deras liv. Det vill jag inte ta från dig som läsare.
I början av romanen, som utspelar sig på 60-talet, har de kommit ut i vuxenlivet och jag upplevde det som att romanen blev ännu mer känslomässigt intensiv än i Min fantastiska väninna. Det är nästan utmattande att läsa boken i bland. Men jag kan bara konstatera att Ferrante är en mycket skicklig och välskrivande författare som har skapat en romansvit som på ett enastående sätt beskriver det splittrade Italien, en roman om kärlek, vänskap, makt, klass, kön och politik.

Ni som har läst Min fantastiska väninna har något att se fram emot.

/Reviderad 210228

 

FERRANTE-FEBER?…! ELENA FERRANTE: MIN FANTASTISKA VÄNINNA

Publicerat den av

min-fantastiska-vaninnaElena Ferrante:
Min fantastiska väninna
”L´amica geniale”
Utgiven 2011
På svenska 2016
Översättning Johanna Hedenberg
350 sidor
Norstedts

Alla med det minsta intresse för litteratur har knappast kunna undvika att höra talas om Elena Ferrante och den ”Ferrantefeber” som spridit sig över världen. Hennes fyra böcker om väninnorna Elena och Lila har översatts till tror jag 30 språk och hyllats av såväl läsare som tunga kritiker som James Wood i The New Yorker.
Den sista delen i serien var nominerad till 2016 International Man Booker Award som dock gick till Han Kang för The Vegetarian (på svenska 2017).

Jag tänker inte skriva något om handlingen eller om Ferrante. Det kan du lätt googla fram om du inte redan känner till det.
Jag frågade mig: skulle jag drabbas av denna feber? För att fatta mig kort. Ja. Definitivt Ja! Det tog ett tag, texten smög sig sakta på mig men till slut hade den mig sitt grepp.

Elena Ferrante är en riktig berättare som skenbar enkel prosa målar dessa intressanta mångfacetterade individer. Hon tecknar en bild av den fattigas arbetarklassen i 50-talets Neapel.med de hårda förhållanden, de stenhårda patriarkaten, Camorran, våldet, rädslan och drömmen om ett bättre liv. Det är också en fantastisk skildring av en vänskap och ett levande porträtt av en barndom. Många gånger tänkte jag på Italiens neorealistiska filmer från den perioden.

Ferrantes roman är som den bästa tv-serie på HBO och det är inte något negativt. För skenbart enkelt lägger hon scen efter scen och berättelsen vidgas och fördjupas. Som om det fanns en egen inre logik.
Det är inte romankonst där man sitter och njuter av den fantastiska prosan, för det är förrädiskt enkelt skrivet, men man behöver bara läsa om några passager för att se hur skickligt hon bygger upp det. Det är sällan som jag läser en roman där det finns samma sug som i deckare, men den här berättelsen vill jag bara ha mer av.

Ferrante är en lättläst författare och en riktig berättare som jag mycket varmt rekommenderar.

/Reviderad 201212

NOMINERAD TILL DEUTSCHER BUCHPREIS 2007 – SABINE GRUBER: MIRA OCH IRMA – DEN ANDRA KVINNAN

Publicerat den av

mira-och-irma-den-andra-kvinnanSabine Gruber (1963-)
Mira och Irma – Den andra kvinnan
”Über nacht”
Utgiven 2007
På svenska 2014
Översättning Jörn Lindskog
288 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

Denna roman, som kommer ut idag, är den andra boken på kort tid från Thorén & Lindskog som jag läser med två historier som knyts ihop på slutet (Benjamin Stein: Den vita duken). Fast här slipper man dock vända på boken! Här är det vartannat kapitel som gäller. Och där slutar likheterna.

Sabina Gruber är född 1963 i Meran i Sydtyrolen, den tysk-talande delen i norra Italien. Efter studier i Innsbruck och Wien, arbetade hon som lektor på Universitetet i Venedig.
Sedan 2000 bor hon åter i Wien och är verksam som författare. Han har givit ut tre romaner, varav denna är den senaste, poesi och essäer. Gruber har en hel bunt utmärkelser och stipendier i sin meritförteckning.

Irma arbetar som kulturjournalist. Hennes nuvarande projekt är en längre artikel om yrken som har eller håller på att försvinna som tex. sättare och perukmakare.
Irma är ensamstående med Florian, 3 år. Han är ett resultat av tillfällig romans med Rino, en italienare. Rino har efter deras träff gått upp i rök. Florian har aldrig träffat sin far och Rino vet inte heller om att han finns.

I början av romanen får Irma ett efterlängtat samtal. Det har kommit in en njure så att hon kan opereras. Det är äntligen hennes tur. Kan det vara så fantastiskt att hon efter alla dessa år skall slippa att leva med hjälp av dialys, att hon skall slippa leva på en nåder. Men att ha en annan människa i sig, att en annan människas död är förutsättningen för Irmas liv, sätter igång en störtflod av existentiella och moraliska funderingar hos henne.

I den andra berättelsen möter vi Mira (Irma baklänges!) som lever i Rom. Hon lever i ett äktenskap som har helt gått i stå. Mira arbetar natten på ett äldreboende. En av hennes patienter är en aggressiv herre som heter Lucchi. Han får då och då besök av sin systerson Rino (som Irma har ett barn med). Rino, som är en Don Juan, fastnar för Mira och börjar uppvakta henne. Först stöter Mira bort honom för att successivt släppa efter, smickrad och i behov av förändring i sitt liv.

Mer skall jag inte berätta mer om handlingen. Allt eftersom undrade jag, när boken sakta gled fram, hur hon skulle tvinna ihop detta. Och hon går det så snyggt att hela romanen öppnas upp och fördjupas.

 

Detta var en paradoxal läsupplevelse för mig. Jag såg tidigt i boken att det var en skicklig författare. Gruber har en poetisk känsla för detaljerna, en precision i beskrivningarna som gör miljöerna levande med några få pennstreck. Gruber är mycket bra på att beskriva det vardagliga, det enkla livet. Men efter ett tag så börja jag känna mig lite uttråkad, det blev så mycket vardag. Det gällde framförallt det som handlade om Miras arbete inom vården. Eftersom jag själv har en hel del erfarenhet av det så blev det alltför förutsägbart.
Jag tyckte också att personbeskrivningar ibland var farligt nära klichén.

Det fanns dock andra delar som var starkare. Tomheten i Miras äktenskap, och beskrivningen av de ritualerna i en död relation kröp in på kroppen på mig. Även tankarna kring organdonations etiska problem var intressanta. Men jag kände att jag inte riktigt kunde tända till på romanen. Jag undrade efter alla fina recensioner i jag sett i tyska tidningar och höga betyg på amazon.de, vad är det jag missat?
Så kom slutet där hon så fint knyter ihop säcken och romanen öppnar sig för mig. Då händer det som är ovanligt för mig, att ju mer jag tänkte på den, för det gjorde jag, desto bättre blev den.
Berättelserna om två starka kvinnor, mitt i livet som drabbas av stora av stora påfrestningar och behöver omvärdera sina liv. Detta är en bok om kroppen och döden. Beskrivningarna av åldrandet och kroppens förfall hos Miras patienter, och vad det väcker hos oss, är fylld av smärta.
Det finns en parallell till det som Irma skriver om yrken som håller på att dö ut, om de hantverkare hon intervjuar vars kompetens nu inte är något värd.
Det är en bok om kärlek, trohet och att våga stå för den du är.

/Reviderad 201011