Mircea Cartarescu 1956-

Jag har vid två tidigare tillfällen haft möjlighet att på mina Stockholmsbesök  besöka Kulturhusets Internationell författarscen. Det programmet brukar alltid få det att vattnas i munnen på mig.
Första gången var det Colm Tóibin som pratade om sin mästerliga bok The Master. Läs den om du inte har det.
Andra gången var norske Per Pettersson som pratade om sin prisbelönta  Jag förbannar tidens älv.

Det har varit mycket intressanta, underhållande och intellektuell stimulerande kvällar, men frågan är om inte samtalet mellan  den ständigt nobelpristippade Mircea Cartarescu och Aris Fioretos var det som det slagit mest gnistor om. Utgångspunkten är utgivningen av hans dagböcker på Bonniers Panache. Jag har i flera år funderat på att läsa Cartarescus Orbitor-triologi men har inte kommit till skott än.

Cartarescu, lite satt och kompakt med en riktig öststatsfrilla värdig en Illie Nastase, med en översvallande svada och Aris Fioretos med sina hornbågade glasögon, bakåtslickade hår, smala långa gängliga kropp och sina lågmälda men sylvassa och penetrerande frågor. Det var som att möta två skilda intellektuella temperament som bjöd upp till en intellektuell dans. Det märktes att Cartarescu blev imponerad av Fioretos frågor som verkade fånga essensen i Cartarescus författarskap.

Cartarescu ser dagböckerna som sina främsta verk. I Rumänien så har han publicerat flera volymer. Han är själv en stor läsare av dagböcker. Han tycker inte om att läsa skvallriga dagböcker. Hans vänner beklagade sig att de inte var med. Nej Cartarescus intresse ligger i författarens inre och kreativa process. Han nämner Kafkas och Woolfs dagböcker som mest intressanta.
Han hade en fin metafor för skillnaden mellan en författares romaner och dagböcker. Romanen är det skalet som snigel har skapat och som ger en vacker bild av författaren och dessutom ger skydd. Dagboken var som snigelns slemmiga kropp, dess egentliga kropp och väsen. I dagboken framträder den personen som skapat det sköna i all sin skönhet och fulhet om dagboken är ”sann”. Och en författare blir sann först när han byggt upp sitt författarskap och kan se förbi det.

Det var en ynnest att få ta del av Cartarescus tankar och inre värld under denna kväll och nyfikenheten på hans böcker blev inte mindre.
Aris Fioretos var en suverän samtalare och jag ser fram att även sätta tänderna i hans författarskap.

Här kan ni läsa hans recension av dagboken

/Reviderad 200614