Markus Feldenkrichen (1979-)
En irländsk dagbok
Utgiven 2010
På svenska 2012
Övers: Jörn Lindskog
315 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

När Jörn Lindskog, ena halvan av förlaget Thorén & Lindskog, på Bokmässan i höstas sade att de skulle ge ut En irländsk dagbok svarade jag Heinrich Bölls bok? Den tyske nobelpristagaren har skrivit en liten bok som heter Irländsk dagbok. Nej sade Jörn det är det inte, utan en tysk debutroman. Markus Feldenkirchen är politisk journalist sedan flera år verksam på Der Speigel. Boken heter i original Was zusammenhört, som jag på min bästa skoltyska översätter till ”Det som hör samman”. Men ”en ”Irländsk dagbok” kanske säljer bättre? 

En dag får Benjamin, en 35-årig bankman med lyckad karriär och ett tomt liv, ett brev från Irland. På Irland finns Victoria hans livs stora kärlek. En ungdomskärlek som fick ett abrupt slut. Benjamin har inte glömt den, men begravt under flera tunga lager av vemod. Benjamin vågar inte öppna brevet, rädd för vad som skall stå i det.

Dagen som brevet anländer skall Benjamin resa till Dublin. Han skall  reda ut affärerna i en filial till banken som han arbetar i. Filialen, som efter de extremt goda år som Irland upplevde efter att ha varit ett mycket fattigt land, håller under den finansiella baksmällan på att gå under.
Han tar med sig brevet för att öppna det på plats.

Romanen utspelar sig under denna dag innan han till slut öppnar brevet. Genom tillbakablickar så får vi följa honom från tonåren och framåt. Genom vänskapen, kärleken till fotbollen, tiden med de politiska förändringarna när muren föll ochTyskland återförenades samtidigt som Benjamin och Victorias kärlek blomstrade. Och nu den ensamma sorgliga figur han upplever sig att vara idag.

Vi får parallellt följa en ung mans utveckling till en desillusionerad medelålders man och två länder som genomgår stora förändringar. Allt detta väver Feldenkirchen ihop i romanen.

I början upplevde jag boken som ganska välskriven men lite tunn. Jag tyckte en del i boken var förutsägbart, sådant jag läst förut.  Benjamin var lite stereotyp, beskrivningen av hans liv något fyrkantig. Skildringen av Benjamins vänskap med bästisen Bruno och deras fotbollsintresse var också sådant som var lätt igenkännligt. Hur Feldenkrichen vävde in det historiska skeendet upplevde jag påklistrat. Det var som att han behövt ta en vända till och fördjupa karaktärerna.
Jag undrade när förlaget redan givit ut sådan mästerlig skildring av en mittlivskris som Peter Stamms Sju år och en så fin skildring av en ungdomskärlek som Siegfried Lenz En tysk minut, varför då ge ut en bok som helt enkelt var lite medelmåttig. Det måste ju finnas en uppsjö av bra tyska romaner att översätta.

Men när historien med Victoria börjar få fart efter halva boken så hände något. Jag blir mer och mer engagerad, berörd och intresserad av berättelsen. Jag börjar njuta mer och mer av hans språk, hur han frammanar den irländska naturen, dess färger och dofter. Sammanvävningen av Benjamins viktigaste period i sitt liv och Tysklands historia känns plötsligt relevant. Jag såg fram emot att läsa vidare i den, helt plötsligt gripen.

När jag slår ihop boken och Benjamin har fått reda på varför den största och enda riktiga kärlekshistorian i hans liv fick ett så dramatiskt slut då kippade jag ärligt talat efter andan. Och nu flera dagar efter avslutad läsning så ligger den kvar och jag kan inte riktigt släppa den.
Nu kan jag säga att jag är glad att jag läste denna bok, det är en bok jag kommer komma ihåg och som jag kan rekommendera.

Avslutningsvis: Var kommer Heinrich Böll in i detta? För dem båda är den bilden som de har av Irland, en drömbild och ett paradis som har gått förlorat, ett paradis där den kan förlägga sina fantasier.

/Reviderad 200920