Då var det dags för den sedvanliga årskrönikan.
När jag blickar tillbaka över vad jag läst under 2017 blir jag förvånad över att de flesta böcker jag läst hållit en mycket hög klass. Jag har svårt att välja bland alla höjdpunkter. De är nämligen många. Ett angenämt problem, inte san.,

Vad gällde den skönlitterära läsningen så har den helt frivilligt styrts av alla böcker som Nilssons förlag bombarderat mig med. Men det är inget att vara ledsen för när deras utgivning är förnämlig.
Lion Feuchtwangers och hans skrämmande aktuella Oppermans, den gripande Dola de Jong, sagoberättaren Leo Perutz, eleganten Antonio Tabucchi, den skrämmande begåvade Eka Kurniawan är några av den ypperliga författare jag läst ur deras utgivning. Men den stora läsupplevelsen från dem var Jaume Cabrés tegelsten, Jag bekänner, en underbart spännande och vindlande roman.
Andra böcker jag gärna rekommenderar är Sarah Winmans Tin Man, nominerad till The Costa Award och Ciaran Mcmenamins sprudlande debut Skin town.
Trots detta måste jag ända säga att årets skönlitterära upplevelse, i synnerligen hård kamp med Jaume Cabré, är Kjell Westös Den svavelgula himlen, en bok jag sent kommer glömma.

Vad gäller deckarna har det också var ett mycket bra år. Även här har Nilsson förlag via sitt sidoförlag Absint Noir satt en liten prägel. De har givit ut Frederic Dard, en fransk 50-tals författare och en riktig pärla som jag ser fram att läsa mer av.
Eva Dolan, en favorit är i toppform i Watch her disappear, Desmond Bagley levererade handfast och mycket underhållande spänning i The Enemy, italienaren Gianrico Carofiglio erbjöd några eleganta, mer filosofiska och melankoliska deckare som jag också gärna läser mer av. Ferdinand voh Schriachs små och korta moraliteter är skrämmande njutning i det lilla formatet.
Årets största deckarupplevelser är två för mig och det är två debutanter även om Jordan Harper har en novellsamling på sin meritlista. Harpers She rides shot gun och Alan Parks Bloody January var underbar läsning som verkligen gav mersmak. Det är två debutanter det pratats mycket om och det förstår jag. Ser fram emot hur de kommer utvecklas.

Sist men inte minst. Läsning som inte är skönlitterär. Det har inte blivit många men även där har jag haft turen att pricka rätt några gånger. Det var förstås mycket roligt att läsa om min gamla idol Anthony Powell i Hilary Spurlings fina biografi.
Hisham Matars The Return, som nu finns på svenska, är inte annat än mästerlig och bland det bästa jag läst på flera år. Tillman Lahmes biografi över familjen Mann ger oerhört intressanta inblickar i en högpresterande men mycket dysfunktionell familj mitt i Europas historia och kulturliv. Och sist men inte minst för alla er som tycker om John Le Carré, Ben Macintyre är en mycket hyllad författare som skrivit en bok om Kim Philby, lika välskriven och spännande som vilken spionroman som helst.

Tack för att du läser min blogg
Vi får hoppas på ett lika spännande 2018.