Wilhelm Moberg: (1898-1973):
Utvandrarna
Utgiven 1949
573 sidor
Bonniers

Sent skall syndaren vakna… Det är bara att krypa till korset. Gräset är ofta grönare på andra sidan… Ja, jag är dålig på att läsa svenska författare på samma sätt som jag ofta hellre ser filmer och tv-serier från andra länder och åker utomlands på semestern. Det annorlunda lockar mer…
Samtidigt när jag läser något svenskt finns det självfallet ofta kvaliteter, en igenkänning och närhet som inte går att få av författare från andra länder.

Vilhelm Moberg har ärligt talat inte intresserat mig. Läste Din stund på jorden för över 30 år sedan och tror jag tyckte om den. Den gav dock inga bestående minnen. Jag har inte sett Kristina från Duvemåla och Jan Troells filmatisering såg jag som mycket ung, för ung..

Inspirerad av diskussionsgrupper på Facebook där många skrivit väl om Utvandrarsviten fick jag ett ryck och började läsa Utvandrarna, den första delen av fyra. Det är bara att konstatera att jag får skylla mig själv som varit inskränkt.

Från första sidan satt jag fast i denna stora svenska klassiker. Vilket språk, vilken berättare. Jag tänker inte ge mig in på att skriva något om handlingen i en roman som är så känd mer än att säga, för de som inte läst denna underbara roman än, att första delen handlar som uppbrottet från Småland och andra halvan om den oerhört krävande färden över Atlanten.

Tiden är mitten av 1800-talet och romanen är som en historielektion där Moberg beskriver ett hårt, fattigt och ojämlikt samhälle djupt påverkat av en ofta kvävande religion. Även om Karl-Oskar och Kristna står i centrum så är det en kollektivroman med många röster. Elegant låter Moberg dessa röster komma till tals. Han är mycket skicklig på att få karaktärerna att blir levande.

När man läser detta är det närmast ofattbart hur mycket Sverige har förändrats sedan mitten av 1800, i dag när många av oss lever i ett välstånd som de aldrig skulle kunnat föreställa sig. Moberg visar med all tydlighet hur både pressade och modiga dessa människor var som utsatte sig för faror och omständigheter som de inte hade kunnat ana i längtan efter bättre liv.

Mobergs språk är musikaliskt och mycket njutbart. Romanen är mycket skickligt uppbyggd och efter att ha läst första delen var det svårt att inte direkt fortsätta på “andra säsongen”. Jag började läsa Invandrarna direkt efter avslutad läsning. Och efter 80 sidor är jag fortfarande lika gripen av Mobergs romankonst.

Utvandrarna är en episk, kraftfull och berörande roman. Det är stor romankonst. Vilken glädje att jag fick uppleva det. Och att det finns tre böcker till….
Det är lätt att förstå varför detta är en av de stora och älskade svenska romanerna.