Gabriel Garcia Marquez (1927-2014):
Hundra år av ensamhet
”Cien años de soledad”
Utgiven 1967
Översättning Lina Wolff 2020
430 sidor
Wahlström & Wistrand

Äntligen har jag läst Hundra år av ensamhet! Men det har inte varit en resa utan komplikationer.

Tack vare Bokförlaget Tranans utmärka utgivning har jag läst lite böcker från Latinamerika senaste tiden. Med lite skam i kroppen har jag ofta tänkt att om jag är det minsta nyfiken på latinamerikansk litteratur så borde jag ju läsa Marquez klassiker som har blivit den stora 1900-romanen från kontinenten. Mästerverket som satte den magiska realismen på den litterära världskartan.

När Marquez fick Nobelpriset 1982 fick jag romanen i översättning Karin Alin (1892-1974) i julklapp. Många år senare började jag läsa den, men stupade en bit in. Kände att boken inte var för mig. Och jag förstår varför.

Nu var det dags för ett nytt försök. Under tiden hade det ju också kommit en nyöversättning av Lina Wolff. Först tänkte jag att Karin Alins översättning är säkert bra, hon var ju en meriterad översättare från spanska. (https://litteraturbanken.se/%C3%B6vers%C3%A4ttarlexikon/artiklar/Karin_Alin)

Nyfikenheten gjorde att jag ändå lånade nyöversättningen på biblioteket. Efter att bara läst några korta nedslag insåg hur mycket mer levande och spänstig Lina Wolffs översättning är. De ställen jag jämförde vara alla mer läsvärda i hennes översättning. Så vitt jag kan bedöma har hon gjort ett fantastiskt jobb. För det är en språklig njutning att läsa romanen.

Men…. Hundra år av ensamhet är en bok som älskas av många, men lika många har givit upp helt utmattade av en roman om en familj under 7 generationer där många personer heter samma sak eller liknande. En berättelse om byn Macondos uppgång och fall under 100 år. I början av boken finns ett stamträd och jag vet inte hur många gånger jag tittade på det men var ändå inte säker på vem som var vem i denna helt storslagna berättelse. Till slut jag gav jag upp och bara läste på….

För mig har läsningen varit lite av en resa. Jag började läsa i december under en period då mycket annat händer i livet. Hann ofta bara sitta korta stunder vilket inte rekommenderas. Jag tror jag läste den första säg 100 sidorna tre gånger för jag blev helt vilse när jag tog upp boken igen. För det är en berättelse i stundtals furiöst tempo och med massa individer. Sedan blev jag så trött på den, orkade inte med myllret, och tänkte att nu struntar jag i den, livet är för kort. Läste Ian Rankin som lite avkoppling under en resa.  Sedan kom suget att åter ta upp romanen. Dels för att jag ville ha läst denna milstolpe och dels för att jag vet att det skulle irritera mig att jag gav upp. Igen….

När jag klar och mycket glad för att jag ansträngde mig lite. Även om det är en läsning som är krävande, ibland utmattande och ibland långrandig så går det inte att komma ifrån att detta är en helt otrolig bok. För jag har även skrattat mycket, lidit med personerna i romanen, njutit av hans underbara språk, varit helt fascinerad av en fantasi som inte har några gränser.
Det är en roman som är som en fresk eller som säg en tavla av Hieronymus Bosch, fylld av massa bilder, mer eller mindre bisarra och humoristiska. Samtidigt i allt detta fantastiska så finns det också en stor värme i skildringen av de viktiga karaktärerna i denna sprakande roman.

Herregud vilken fantasi och vilket intellekt Garcia Marquez besitter. Jag avslutar boken lätt utmattad, mycket imponerad. mycket glad att jag äntligen läst den. Även om jag som sagt stundtals var frustrerad under läsningen tänker jag nu, till min egen stora förvåning, att om några år kan jag kanske läsa om den. Nu när jag har berättelsen och strukturen klar så kan upptäcka så mycket mer i detta myller av människor, händelser och tankar. Och få njuta av prosan en gång till.

Avslutningsvis. I min ungdom före han fick Nobelpriset, läste jag hans roman, Patriarkens höst (1975) som jag då tyckte mycket om. Den räknas som en av de stora diktatorsromanerna i Latinamerika tillsammans med:

• Augusto Roa Bastos: Den högste (1974), Paraguay,
• Miguel Angel Asturias; Presidenten (1946), Nobelpriset 1967 (Guatemala), Läst men så länge sedan att jag inget minns.
• Metoden (1974) av Alejo Carpentier (Kuba), En mycket bra roman av en författare som tyvärr inte fick nobelpriset. Hans Den förlorade porten är av min ungdoms stora läsupplevelser. Om Carpentier skrev om i början av mitt bloggande. Läs mer här.
• Mario Vargas Llosa: Bockfesten (2000). Nobelpriset 2010, (Peru). Ett mästerverk enligt mig. Med tanke på utvecklingen i världen kanske det är dag för läsning eller omläsning av dessa böcker.