ÄNNU EN FIN ROMAN AV JOHNSTON – JENNIFER JOHNSTON: THE GATES

Jennifer Johnston (1930-2025): The Gates
Utgiven 1973
Denna utgåva 1983
160 sidor
Fontana

För ett par år sedan skrev jag om en underbar liten roman av den nu 93-åriga(!) i Sverige helt okända irländska författaren Jennifer Johnston, The Old Jest. Där skrev jag även en kortare presentation av henne som om du är intresserad kan läsa här.

Trots att jag under många år följt med i den anglosaxiska litteraturen hade denna fina författare gått mig helt förbi. Har velat läsa mer av henne men nu först nu blev det av. Återigen är jag riktigt förtjust i vad jag läst. The Gates, som är hennes andra roman, var inte lika stark som The Old Jest, men är en mycket njutbar liten roman. Hennes böcker är generellt korta så om du tycker om dem kan du läsa dem i en sittning eller två.

Även denna roman handlar om en liten självständig tonårig flicka som lever hos släktingar. Vi är på Irland under 50-talet. Boken inleds med att Minnie kommer hem från England efter att ha studerat. Hon kommer att bo hos sin farbror och hans husa. Minnie har i England bott hos sin mer framgångsrike andra farbror men hon kände sig aldrig hemma i det för henne snobbiga England.

Mille är just som Nancy i The Old Jest på väg ut i livet. Hennes familj har en gång varit mäktig och haft hög social status men nu är både de och familjens stora hus på fallrepet. Det är ett tema som är vanligt i irländsk litteratur. De har t.o.m. en genre uppkallad efter det, ”Big House-novels”.

Minnie lär känna och blir betuttad i Kevin. Han kommer från i familj i social misär och han vill bara komma bort från Irland och drömmer om att tjäna stora kovan. Tillsammans kommer de på hur de skall tjäna stora pengar och det involverar porten till det huset där Mille bor… Men historien tar sig andra vändor än vad Mille hade väntat sig.

I The gates har vi återigen en för mig mycket trovärdig skildring av en ung kvinna i brytningstid i livet. Det som är fascinerande med Johnston hur hon med sin berättelser så väl fångar flera dimensioner. De skarpa och inkännande människoskildringarna, henne känsla för miljöer och landskapet som elegant vävs ihop med Irland och dess historia med sina stora sociala och politiska motsättningar. Men inget skrivs på näsen. Johnston är en subtil författare med känsla för nyanser.

2012 fick hon Irish Book Awards Lifetime Achievement Award. Bland andra i Sverige mer kända pristagare finns Seamus Heaney, Colm Toibin och John Banville. Johnston är alltså i mycket gott sällskap.

Det var ett nöje att återvända till hennes njutbara prosa. Jag är glad att jag har många böcker kvar att läsa av Johnston. Och ett tecken på henne popularitet är det faktum att det fortfarande går att få tag på många av dem.

ENGLANDS SVAR PÅ MARCEL PROUST? – ANTHONY POWELL: A QUESTION OF UPBRINGING

Anthony Powell (1905-2000)
A question of upbringing
Utgiven 1951
220 sidor
Fontana

Charles Stringham, huvudpersonen Nicholas Jenkins bästa vän

Hur många svenskar har läst Anthony Powell, som ofta kallats Englands svar på Marcel Proust? Inte många skulle jag tro. Anthony Powell är författaren till romansviten A dance to the music of time på 12 böcker som kom ut mellan 1951 och 1975. Anglofilen Johan Hakelius har i alla fall läst dem. Han skriver om Powell i sin nördiga essäsamling Döda vita män.

Powell (uttals pool) är omdiskuterad i England. Av en del höjd till skyarna som en av de finaste författare på det engelska språket. Bland hans stora beundrare finns så olika temperament som Evelyn Waugh, Kingsley Amis, PG Woodhouse, Philip Larkin och Christopher Hitchens. Time Magazine hade med den i listan TIME 100 Best English-language Novels from 1923 to 2005.

Av andra är Powell nedsablad som en ganska tråkig och pretentiös författare som beskriver den lilla slutna värld som den engelska överklassen är. När VS Naipaul i sin En författares krets (A Writer’s People: Ways of Looking and Feeling från 2007) sågade Powell som varit en hans bästa vänner och hjälpare i England, väckte det viss uppmärksamhet.
Hans bejakare är lika övertygade om hans storhet som hans belackare om att han är mycket överskattad,

Även i England är Powell numer relativt bortglömd skulle jag tro. Hans namn har jag inte sett många gånger i den engelska press jag följer. Men nu kanske det blir ändring på det. I början av oktober 2017 kom det ut en ny biografi skriven av en av Englands främsta inom genren, Hilary Spurling. Den har fått mycket goda recensioner i engelsk press.

En artikel i SvD 1981 av Frank Bergå gjorde att denne unge anglofil fick upp ögonen för Powell. Under de kommande två-tre åren läste jag alla tolv delarna, hans memoarer i fyra delar och några till av hans romaner.
Sedan gick jag vidare till annan läsning. Tappade intresset. Jag gjorde något försök senare att läsa honom men då fastnade jag inte. Inspirerad av att ha läst om Spurlings bok plockade jag för ett par veckor sedan fram första delen A question of upbringing och började läsa. Och tyckte mycket om det.

Den mycket konstkunnige Powell fick idén till sin romansvit när ha såg en tavla av Nicholas Poussin (1594-1665). Poussin vill i sin målning skildra tidens gång, hur vi dansar fram och tillbaka och in och ut i varandras liv.

Målningen som inspirerade Powell

Romansviten ligger nära Powells eget liv. Hans alter ego är Nicholas Jenkins. I den första romanen följer vi honom under de första ungdomsåren. När Nicholas går på en skola som påminner om Eton, åker till Frankrike på sommaren för att studera franska, tiden i Oxford och hur han lämnar universitet för att ta sina första steg i vuxenvärlden.
Vi möter några av de karaktärer som kommer bli viktiga för honom. Hans bästa vän på skolan Charles Stringham, en intellektuell och lätt depressiv ung man, och hans mer framfusige business-like kamrat Peter Templar. Men framförallt allt möter han Kenneth Widmerpool, som är seriens mest minnesvärda figur, en på många sätt socialt hopplös person men med en enorm vilja till makt. Denna löjliga figur får vi följa genom hela romansviten ända fram till att han bli minister i en regering. Flera kritiker har beskrivit att Widmerpool är som en av de stora skapelserna i 1900-talet engelska romankonst.

Om Nicholas får vi inte veta mycket och det gäller hela romanen igenom. Han är mer av en observatör, en kamera som med stort intresse försöker förstå hur människor fungerar och interagerar med varandra. Jag minns från förra läsningen att jag inte visste mycket mer om honom när jag var klar än när jag började.

Powell är känd för sin skarpa blick och för sin humor, som en av de främsta sociala satirikerna från den generationen. Somligt går nog mig förbi men det är inte tu tal om att han är en rolig författare. Powell har en klar blick för mänskliga svagheter och ett stort intresse för hur människor utövar makt mot varandra.

Powell har ofta beskrivits som en riktig konservativ Tory, men jag håller med Spurling som säger att visst var han borgerlig, men i grunden helt ointresserad av politik. Däremot är han helt fascinerad av maktspelet bland människor.
Hans prosa är inte alltid lättläst men han är en fantastisk stilist. En och annan gång lite överarbetat, men ofta mycket elegant och mycket vackert. Att Powell var en hängiven tecknare i sin ungdom kan man förstå på hans visuella sätt att skriva.

Om jag minns rätt så är alla böckerna, likt den första, indelade i fyra längre kapitel (böckerna är runt 200 sidor styck). Det är inte romaner där det händer mycket, utan varje kapitel skildrar en händelse eller en kortare period som Powell borrar sig ned i. Sakta mejslar han ut en värld med ett mycket stort antal karaktärer och ger en bild av en del av det engelska samhället under den tiden.

Det är lite orättvist att säga att Powell bara ägnade sig åt överklassen för det finns karaktärer från många olika samhällsskikt. Samtidigt har ju den värld som Powell beskriver försvunnit och det kanske förklarar det minskande intresset för hans verk.

Powell har jämförts med Marcel Proust, det var en läsning av På spaning av den tid som flytt som gav Powell idén. Det var alltför länge sedan jag läste Proust för att bedöma om det stämmer, många kritiker säger att det snarare är längden på sviten och den värld han skildrar som påminner om Proust, att de i övrigt är olika.

Det är fascinerande att återvända till något som betytt så mycket för mig som ung. Jag minns de små böckerna, hur de kändes i handen, hur typsnittet såg ut och alla dessa underbara omslag av tecknaren Marc (Marc Boxer). Jag undrar vad jag egentligen förstod som ung man. Det som framstår mycket tydligare för mig nu är den melankoli över tidens flykt som finns i romanen. När Nicholas Jenkins inser att det dråpliga mötet med Stringham och Templar i Oxford troligen är det sista på länge, då olikheter i personligheter och livsval syns så klart, finns det en sorg i texten samtidigt som ett hopp om ett bättre liv. Maktperspektivet är klarare i dag än vad jag kunde förstå då. Och humorn går djupare.

Powell såg själv hela sviten som en roman, inte 12 olika. Det känns väldigt tydligt när jag avslutat boken att det bara är en första början. Kommer jag att fortsätta? Time will tell.

/reviderar 210404

Anthony Powell som ung man målad konstnären Henry Lamb 1934