Kategoriarkiv: Rumänien

EN MODERN KLASSIKER – MIHAIL SEBASTIAN: I TVÅTUSEN ÅR

Publicerat den av

Mihail Sebastian (1907-1945):
I tvåtusen år
”De două mii de ani”
Utgiven 1934
På svenska 2023
Översättning: Inger Johansson
Förord: Sinziana Ravini
320 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Det var ett par år sedan jag först hörde talas om den rumänske författaren Mihail Sebastian. Jag tror det var när hans dagbok skriven mellan 1935-1944 publicerades på engelska och hyllades stort. Till min stora förvåning översattes den även till svenska och gavs ut av det lilla H:ströms förlag. Jag förundrades över att det skulle finnas en marknad för den i Sverige. Den står oläst i bokhyllan men min nyfikenhet på den har blivit mycket större nu när jag läst I två tusen år, Sebastians berömda roman från 1934, i en mycket fin översättning av Inger Johansson.
Romanen har de senaste åren översatts till flera språk och blivit mycket uppmärksammad.

Mihail Sebastian heter egentligen Iosef Hechter. Han var advokat som även skrev pjäser och romaner. Han tillhörde en litterär krets i Bukarest med bland andra religionshistorikern Mircea Eliade och författaren E.M. Cioran. Sebastian överlevde kriget men blev påkörd av en lastbil 1945 på väg till en föreläsning han skulle hålla om Balzac.

I I två tusen år får vi följa den namnlöse huvudpersonens liv under 1920-talet då antisemitismen växer starkt i Rumänien. Jag läste någonstans att Hannah Arendt sagt att Rumänien var det mest antisemitiska landet i Europa före kriget.
Romanen består av hans dagbok under perioden.

Huvudpersonen är i början av boken en ung universitetsstuderande i Bukarest. Han längtar efter att stå fri. Han är mycket ambivalent till det judiska (som Sebastian själv). Han vill inte vara en del av traditionen. Han slår bakut när hans vänner på universitet vill att han skall vara med och ge igen på de som attackerar judiska studenter .
”Denna judiska gemenskap, jag hatar den. Jag frestas av tanken att vid första bästa tillfälle häva ur mig ett brutalt ord för att visa mig sådan som jag är bland dessa tio människor som betraktar mig som sin ”lidandes broder”, Jag som är ensam, absolut och definitivt ensam.” (sid 32)

Men det visar vara jude det är ett kors han inte kommer undan, och som han inser att heller inte heller vill vara utan. Men han vill också vara rumän och från Donau, identiteter som de rumänska fascisterna inte vill ge honom rätten att ha.

Denna subtila roman är som en filosofisk meditation över judendom och antisemitismens olika ansikten under ”två tusen år”. Det är även en lyhörd utvecklingsroman om en ung mans resa till självkännedom och acceptans. Och en skildring av ett land där våldet växer fram med stor kraft.

Mihail Sebastian 1907-1945

Det finns så många fina passager och kloka tankar i denna mycket vackra text. Min bok är efter två genomläsningar fylld av understrykningar. Starka scener blandas med diskussioner om judendom och antisemitismen, om den revolution eller världsbrand som en del tror på och en del längtar efter. Persongalleriet är stort och spännande.

Allt är nedtecknat av en lysande penna man gärna läser mer av.
Den svenska översättningen är mycket njutbar. Inger Johansson måste vara vår främsta översättare från rumänska. Hon är den som översätter bl.a. den allt annat än lätte Mircea Cartarescu.
Sinziana Ravini har skrivt ett fint och insiktsfullt förord.

Romanen får oss, utan att skriva läsaren på näsan, att reflektera över vår tid när rasismens otäcka huvud återigen stiger upp från de mörka källarutrymmen där den frodas.

Återigen har Nilsson förlag hittat en litterär pärla som jag hoppas får många läsare.

ETT LITTERÄRT FYRVERKERI – MIRCEA CARTARESCU: ORBITOR – VÄNSTER VINGE

Publicerat den av

Mircea Cartarescu (1956-)
Orbitor – Vänster Vinge
”Orbitor – Aripa stângă”
Utgiven 1996
På svenska 2004
Övers: Inger Johansson
392 sidor
Bonnier Panache

Jag hade inte alls tänkt att läsa en krävande modern roman just nu. Men efter att ha läst recensioner av Mircea Cartarescus senaste bok Solenoid fann jag i min bokhylla ett exemplar av Orbitor – Vänster vinge som jag helt glömt att jag ägde. Det är första delen i den monumentala trilogi som gjort Cartarescu till en litterär superstjärna som ständigt nämnts i nobelprissammanhang. Jag öppnade boken och läste de första raderna. Det fanns något i texten som gjorde att jag genast ville läsa vidare.

Efter avslutad läsning kan jag säga att jag är kluven. Detta är på långa vägar det mest utmanande jag läst på många många år. Nästa 400 sidor av ett ordflöde som är gigantiskt. Varje mening måste läsas noggrant. Ingen dialog, bara beskrivningar av människor, platser och händelser. Han rör sig hela tiden i rummet och mellan verkligheten, drömmen och myten. Har finns inte mycket som liknar en traditionell romanstruktur. Efter 400 sidor kan jag knappast beskriva romanens handling och inte heller vad Cartarescu egentligen vill berätta även om jag har mina idéer om det.

Här finns huvudpersonen som heter Mircea, hans mor Maria, och romanens stora huvudperson Bukarest, Vi träffar på en mängd människor under olika perioder av Rumäniens historia,1970-talet under Mirceas uppväxt uppväxt, 1950 talet då modern växte upp men även tillbaka till förfäderna på 1800-talet. Och helt plötsligt befinner vi oss i New Orleans i fascinerade drömlik sekvens

Cartarescu väver samman sina stora kunskaper inom naturvetenskap och fysik, med religion och myter. Långa partier är som rena poesin fylld av många symboler symboler där fjärilen, den för trilogin sammanhållande metaforen, återkommer i många olika skepnader, på olika sätt och i olika funktioner.

Det finns helt lysande passager och det finns passager som jag inte förstod ett ord av. Det finns helt realistiska passager och passager som är helt bisarra. Det är både mycket fascinerande och ibland mycket tröttande att läsa. Det stora flödet av ord och bilder gör att berättelsen ibland tappar sitt driv framåt. Men jag blir samtidigt fascinerad. Två gånger bestämde jag mig för att lägga ned boken. För att dagen därpå fortsätta. Det finns ett sug i hans skrivande.
Inger Johansson har med rätta prisats för sin översättning. Helt enastående.

Detta är som sagt första delen i en trilogi. Kommer jag läsa vidare? Det får framtiden utvisa. Suget kan komma men det är en litteratur som verkligen kräver mycket av sin läsare. Jag skulle inte bli förvånad om Svenska Akademien ger honom ett pris framöver. På den nivån är Cartarescu.

/reviderad 210811

 

NÄR FANTASIN KROCKAR MED DIKTATURENS KREATUR – MIRCEA ELIADE: DEN GAMLE MANNEN OCH OFFICEREN

Publicerat den av

Mircea Eliade (1907-1986):
Den gamle mannen och officeren
”Strada Mintulesa”
Utgiven: 1967
På svenska 1979
Översättare Barbro Andersson
110 sidor
Coeckelberghs

Häromdagen såg gjorde jag en liten utrensning av min bokhylla. Då fann jag denna lilla kortroman utgiven 1979 på Coeckelberghs förlag i deras serie ”Röster från Rumänien”.
Coeckelberghs var ett fantastiskt förlag som såg till att en östeuropeisk litterär värld blev tillgänglig för den svenska publiken på slutet av 70-talet fram till 80-talets slut. De gav dessutom ut en utmärkt tidskift som hette Jakobs stege. Tyvärr dog förfläggaren René Coeckelberghs alldeles för tidigt 1989, 53 år gammal, och förlaget försvann.

Mircea Eliade är vad jag förstår en gigant inom religionshistorian med ett mycket omfattande författarskap.  Vid sidan av sitt vetenskapliga värv så skrev Eliade ett större antal romaner. Detta är den enda som finns på svenska, förtjänstfullt översatt av Barbro Andersson.

Historian är både enkel och outsägligt komplicerad.
Den gamle mannen, Zaharia Farima, en pensionerad lärare och skolinspektör hör att en av hans gamla elever, en major Borza, flyttat in nära honom. Gubben tar kontakt med honom för att ta reda på hur gått för honom och hans klasskamrater varav en försvunnit till Sovjet med ett flygplan.
Majoren vill inte kännas vid att han gått i skolan. Det tillhör de privilegierades förmåner att gå i skolan och han är som en kämpe för det rumänska folket, en enkel själ som arbetat sig upp.

Dagen därpå hämtas Zaharia av säkerhetstjänsten till förhör.  De ber honom berätta sin historia….
Vad som är så underbart med denna lilla bok är krocken mellan det totalitära Kafka-liknande system och den fria fantasin. För gubben börjar berätta: Den ena historian är längre än den andra, fyllda med många sagor och fantastiska händelser. Dessutom skriver han långa redogörelser, sida upp och sida ned.
De förtvivlade tjänstemännen försöker få detta till en sammanhängande berättelse så att de skall kunna röna ut hur det egentligen gick till med dessa personer och vad den gamle gubben egentligen har för agenda. Så fort de ställer en fråga om vad som faktiskt hänt med en person så säger gubben: för att ni skall förstå så måste vi gå tillbaka till dennes farfar, eller den episoden eller till någon annan händelse i det förflutna…. Det blir mer och mer komplicerat, fantastiskt och för mig som läsare underhållande!

Romanen befolkas av osannolika figurer som den väldiga Oana 2,42 lång som skall gifta sig med en man som kommer från bergen och som kan rida på två hästar samtidigt eller en trollkonstnär som tar en tändsticksask och drar ut den till en hel båt och av tändstickorna bygger en stege som en hel blåsorkester vandrar upp på för att kunna sätta sig i båten!
Det kryllar av historier som säkerligen är påverkade ut Eliades djupa kunskaper om myter och sägner.

Varken vi eller militärerna blir klokare. Och till slut släpper det mannen och så avslutas romanen med en tvetydig tvist som du själv får uppleva om du läser denna pärla.

Romanen utspelar sig på Mintulesa-gatan i Bukarest där den fruktade säkerhetspolisens högkvarter låg under Ceausescu. Under romanens gång känns diktaturens kalla hand hela tiden.

Eliade har skrivit en fin bok bok om fantasins makt och till slut dess vinst över diktaturens kreatur. Om du hittar den finstämda roman på antikvariat, tveka inte, du har några trevliga timmar framför dig! Synd att det inte finns fler romaner av honom på svenska!

/Reviderad 200614

NOBELPRISET 2010 – HERTHA MÜLLER: ANDNINGSGUNGA

Publicerat den av

Hertha Müller:
Andningsgunga
”Atemschaukel”
Övers: Karin Löfdahl
Utgiven 2009
280 sidor
Bonniers

Hertha Müller var inte otippad när hon förra året fick Nobelpriset i litteratur. Även om flera av hennes böcker var översatta så tror jag inte att hon var läst i någon större utsträckning i Sverige. Müller var mer av ett aktat namn bland kritikerna. Det är roligt när priset drar fram en eminent författare i ljuset. För att detta är en mycket bra författare är det ingen tvekan om efter att ha läst romanen.

Bakgrunden till historien:  En stor mängd tysktalande rumäner, bland dem Hertha Müllers mor,  skickades 1945 till arbetsläger i Ryssland. Det var en bestraffning för den rumänska fascistiska regeringens samarbete med Hitler. När ryssarna tagit över Rumänien fick dessa fångar hjälpa till med återuppbyggnaden av landet.

Romanen skulle varit ett samarbete med författaren Oskar Pastior som själv satt i ett läger under några år. Pastior hann dock att avlida innan de var klara. Till slut skrev Müller romanen på egen hand. Då hade de tillsammans gjort vad jag förstår ett omfattande researcharbete och intervjuat ett stort antal tidigare fångar.

Romanen skildrar Leo som skickas till lägret i början av 1945. Leo, en ung homosexuell, ser det nästan som en befrielse att få lämna hemmet och komma ut i världen. Detta kommer på skam. Leo kommer att tillbringa fem hårda, förnedrande och hungriga år i lägret innan han kommer tillbaka.

Müller skriver inte en rak berättelse utan vi får ett antal scener, ibland mycket korta, som beskriver det nedbrytande livet i lägret och vad det gör med människorna.
Flera av kapitlen handlar inte människor och händelser utan om tingen som de kommer i kontakt med. Kapitlen kan heta ”Cement”, ”Om kolen”, ”Om de kemiska substanserna”, ”Om slaggen” m.m. Detaljrika beskrivningar om hur dessa saker påverkar, nöter ned och sliter ut individerna som tvingas arbeta med dem. Jag kan tänka mig att mycket av romanens konkretion kommer från det digra intervjuarbetet. Vi känner i kroppen hur det är att gå med de värdelösa träskor som de tilldelas eller att kämpa med kolen i källaren om nätterna som Leo får göra.

Det var länge sedan jag läste en roman där språket som fenomen står så i centrum. Det är som en besvärjelse. Genom att benämna tingen med sina riktiga eller några påhittade namn så har du en chans att överleva. För den nakna verkligheten går inte att ta in. Språket blir ett skydd.

Vi möter olika personer i lägret. Tur Prikulitj, uppsyningsmannen bland fångarna, ryssarnas förlängda arm, hans Bea Zakel , älskarinnan med särskilda förmåner, den förståndshandikappade Planton-Kati som aldrig förstår var hon är, Fenja som delar ut brödransonen varje dag m.fl. De känns ändå som sekundära jämfört med huvudpersonen, Hungerängeln. Hungern går som en röd tråd genom hela romanen och ängeln blir symbolen för lidandet. Hungern som pressar ned dig till nollpunkten, hungern som får människor att begå hemskheter, hungern som aldrig släpper.  Leo känner samma hunger 30 år senare. Hungerängeln har gått in i hans själ och aldrig lämnat den.

Leo blir aldrig fri från lägret. När han kommer hem till Rumänien vill ingen prata om det och Leo tror inte heller att han kan bli förstådd.  Lägret har märkt honom för livet och dömt honom till ett utanförskap som han aldrig övervinner.

Det här är en roman som kräver långsam läsning. Boken som är på 280 sidor och har 64 kapitel. Några är på endast en sida eller på några rader, mer som prosalyrik. Ibland är hon lättläst och konkret, ibland så fann jag vissa meningar och metaforer svåra att förstå.
Müller har dock en fantastisk språklig behandling som är en njutning att läsa. Jag måste sjunka in i texten annars missar jag nyanserna.

Andningsgunga har legat kvar i mitt huvud sedan jag avslutade den. Leos öde, det fantastiska språket och tanken att det finns mer att utvinna i texten gör att den inte vill släppa sitt grepp.

/Reviderad 200229