JAG LIGGER I SÄNGEN OCH GAPSKRATTAR! – MARC-UWE KLING: KÄNGURUKRÖNIKORNA

Marc-Uwe Kling (1982-):
Kängurukönikerna
Die Kanguru-chroniken
Utgiven 2009
På svenska 2021
240 sidor
Översättning Linus Kollberg
Bokförlaget Thorén och Lindskog
Recensionsexemplar

I vårt avlånga land är ju inte Tyskland ett land känt för sin humor. Snarare som ett land utan humor, sant eller falskt. Den humor som kommer till Sverige är ju nästan uteslutande anglosaxisk, sällan från andra språkområden.
Men nu vet jag att det finns i alla fall en riktigt rolig tysk, författaren och kabaréartisten Marc-Uwe Kling.

Jörn Lindskog på Thorén och Lindskog frågade mig om jag vill läsa och skriva om Kängurukrönikorna som han gav ut 2021 men som inte fått den uppmärksamhet han tycker den förtjänar. Det inte en bok som denna kultursnobb på något sett kände sig sugen på att läsa när den kom ut…. Men Jörn trodde tydligen att jag skulle tycka om den. Och så rätt han hade!

Kängurukrönikorna är historien om hur den letargiske och anarkistiske författaren Marc-Uwe Kling som en dag får besök av sin nya granne, en känguru. En pratglad känguru och en råbarkad kommunist av det mindre nyanserade slaget. Han vill laga pannkakor men det fattas lite ingredienser som han frågar om han kan få av Marc-Uwe. Det hela slutar med att kängurun flyttar in till Marc-Uwe. Och mer eller mindre tar över hans liv.

Boken består av korta små satiriska berättelser på 1-3 sidor som kan läsas oberoende av varandra, huller om buller. De är ofta burleska och mycket komiska. Kängurun försätter Marc-Uwe i den ena hopplösa situationen efter den andra. Kängurun är stridslysten, vill argumentera och dra sig inte för att slå ned sina motståndare med en boxhandske.
Och mitt i all galenskap pratas det om Marx, Nietzsche, Schopenhauer, Zizek och andra tänkare och de gör många pricksäkra observationer om vår samtid.

Det är en helt sprudlande, rolig och anarkistisk bok. Jag som är svårflörtad vad gäller komik har kväll efter kväll legat i sängen och gapskrattat åt detta radarpar. Som en nutida Abbot och Costello eller Helan och Halvan.

Kling har skrivit 4 böcker om Kängurun, ett antal barnböcker och romaner. På svenska finns romanen Qualityland.
Han är mycket stor i Tyskland och uppträder ofta och läser ur sina böcker. Jag har läst många som säger att böckerna är mycket roliga, men när han läser ur dem är det ännu bättre. Här ett exempel: https://www.youtube.com/watch?v=qhiS17jf9bI

Tack Jörn för att du gav mig denna underbara bok som fått mig att skratta mer än något jag läst sedan P G Wodehouse. Om du inte ger ut fler känguru-böcker har jag ytterligare ett skäl till att ta tag i min tyska!
Och om detta inte är bra julklappstips vet jag inte vad som skulle vara det!

NÄR LIVET VÄNDER – CHRISTIAN MUNTHE: REJÄL POLSK FROTTÉ OCH ANDRA NOVELLER

Christian Munthe (1962-)
Rejäl polsk frotté och andra noveller
Utgiven 2024
Bokförlaget Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

Rejäl polsk frotté är Christian Munthes andra novellsamling. När Christian skickade mig en vänlig e-post till mig och frågade om jag ville läsa och skriva om den på ”min ypperliga blogg” föll jag till föga. Med alla olästa böcker är jag restriktiv till nya och oetablerade författare men Christians spännande bakgrund gjorde mig intresserad. Och med smicker kan man ju komma en bit! Dessutom är vi Masthuggs-pojkar, båda två.

Munthe är professor i filosofi och har vid sidan av detta sysslat med frijazz på hög nivå. Har bl.a samarbetat med Mats Gustafsson, en gigant inom svensk frijazz. Konserten med Gustafssons Fire Orchestra med ca 30 man på Nefertitis lilla scen, bestående av gräddan av svensk och norsk jazzelit, skall jag sent glömma.
När det sedan visade sig att det är Bokförlaget Thorén och Lindskog som ger ut boken blev jag än mer intresserad. Den trevlige förläggaren Jörn Lindskog har jag lärt känna via bloggandet. Jörn har givit mig många fina läsupplevelser inom det tyskspråkiga området. Angelika Klüssendorff, den store Uwe Timm, Peter Stamm och senast Ralf Rothmann, som verkligen inte fått det genomslag i Sverige som han förtjänar, för att nämna några namn.

Rejäl polsk frotté är en mycket brokig samling av sammanlagt nio berättelser. Vi rör oss brett i både tid och rum, som små tidskapslar från 70-talet och framåt. Vi förs tillbaka till kalla kriget, till tiden på Palme var statsminister och det hat som fanns gentemot honom, till Polen ett land som blir alltmer genomkorrumperat, till Aidsepidemin på 80-talet. Vi är i Stockholm, eller i en icke namngiven småstad, en sommaridyll, eller långt upp i Vännäs för att ta några exempel. Alla miljöer skildrade med säker penna.

När jag funderade på om det fanns någon röd tråd i denna mycket disparata samling insåg jag att alla novellerna handlar om när livet vänder. Det kan vara en liten eller stor händelse som vänder och upp ned livet för en person. Eller en stor händelse som påverkar betydligt fler. Det enda vi vet är att livet blir aldrig som man tänkt sig och att vi måste hitta sätt att hantera det.

Munthe är en lurig berättare. Det är ofta inga raka berättelser utan flera gånger häpnade jag över vilken vändning berättelsen tog. En del berättelser har egentligen inget tydligt slut utan Munthe gestaltar ett tillstånd, en känsla eller ett skeende.

Jag måste säga att jag är imponerade av hans mycket fina prosa. Han gestaltar scener och fördjupar de så fint. Dessutom bromsar han ibland upp och beskriver sinnligt naturen eller miljön i berättelsen. Flera gånger stannade jag upp av skönheten i dessa små stycken.

Det finns återkommande en mild humor också. Det var först vid en omläsning som jag insåg hur rolig novellen Tarmrörelser var mitt i all existentiell ångest som finns i den.

Under läsningen kom jag att tänka att detta inte är en samling en yngre författare kunnat skriva. De psykologiska insikter och iakttagelser som finns i boken kräver att man har varit med ett tag. Det finns både djup och trovärdighet i hans figurer.

Det var roligt att för en gångs skull läsa något svenskt, vilket jag är dålig på. Dessutom är Christian och jag i princip jämnåriga. Detta tillsammans gjorde att många saker ur minnets arkiv flöt upp under läsningen och gjorde läsningen än starkare

När en samling sträcker sig så vitt och brett som denna är inte allt fullträffar. Men lägsta nivån är mycket hög med ett undantag för en novell som jag bara inte kom igenom. Vilken det var tänker jag inte skriva för du kanske tycker om den.

Låt inte denna randanmärkning skrämma dig. Jag kan varmt rekommendera denna stimulerande läsupplevelse.

På sociala medier kan vi läsa att Christian håller på med sin första roman. Det skall bli spännande att följa detta intressanta författarskap när han växlar upp!

På Bokmässan 2024. Från vänster: undertecknad, författaren Magnus Cadier, Christian Munthe och Jörn Lindskog.

EN LYSANDE BOK OM DET ANDRA TYSKLAND – KATJA HOYER: BEYOND THE WALL: EAST GERMANY 1949-1990

Katja Hoyer (1985-)
Beyond The Wall: East Germany 1949-1990
Utgiven: 230406
496 Sidor
Allen Lane

En resa till Berlin för några veckor sedan fick mig att ta ned den tysk-engelska historiken Katja Hoyers mycket omtalade bok Beyond the wall från bokhyllan där det stått sedan den gavs ut. Under tiden har en svensk översättning hunnit komma.

En av kamraterna som var med på resan är från DDR men har bott i Sverige i 25 år. Allt eftersom mitt intresse för Tyskland vuxit har jag ibland frågat om saker som rör DDR. T.ex Har du sett hyllade Weissensee? Eller något annat som har med landet att göra. Då har jag känt att när han svarat har han samtidigt lagt huvudet på sned och tänkt att du har inte fattat något… Det är mycket mer komplext och mångfacetterat än så.

För mig som är uppvuxen under kalla kriget så minns jag DDR. Detta konstiga land som är insprängt i det “riktiga” Tyskland. Ingen naturlig stat utan ett barn av andra världskriget. Sprungen ur den sovjetiska ockupationen som var mycket brutal och lämnade djupa spår i östtyskarnas liv.
När DDR rasade samman 1990 så minns jag hur vi i väst tänkte att nu var den här anomalien över. Nu har de fattat hur knäppt deras system var och nu blir de riktiga tyskar igen. Nu blir allt bra och alla får som de vill ha det. Men så enkelt är det förstås inte.

DDR fanns under 40 år. Det är en lång tidsperiod för Tyskland som faktiskt bildades så sent som 1815. Under de 40 åren hade DDR utvecklas åt ett annat håll än Västtyskland, skapat sig en egen identitet och kultur som många av dess invånare var stolta över. Det hade rest sig ur askan från andra världskriget och skapat ett jämlikt samhälle där många efter ett tag fick det relativt bra materiellt sett och ett arbetsliv som var mycket mer jämställt än i väst. Antalet kvinnor i förvärvslivet var mycket högre än i resten av världen. Antalet kvinnor som som studerade på universitet var mycket högre än i Västtyskland. En chock för östtyska kvinnor när muren föll var att i väst fanns inte en barnomsorg som gjorde att de kunde kombinera arbete och familj.

Hoyer väljer verkligen inte för hur hård diktaturen var. Landets ledning var paranoid och såg sig alltid över axeln mot för att se om något kunde hota dem och landet. Och de måste hålla sig väl med Sovjet och den ombytlige Stalin för utan deras hjälp med energiförsörjningen skulle landet rasa samman som ett korthus.
Stasi (Ministerium für Staatssicherheit), underrättelsetjänsten, under den oerhört paranoide Erich Mielke (1907-2000) hade betydligt fler anställda än någonsin Gestapo hade. Stasi smög sig in i varandra skrymsle i invånarnas liv.

Trots det hävdar Hoyer att livet var inte grått utan många östtyskar levde ett bra “Svensson-liv” med familj, arbete och fritid. Många var stolta över att genom olika organisationer tillsammans bygga en jämlik socialistisk stat.

Problemet var att välståndet kom inte lika snabbt i den reglerade ekonomin. Västtyskland fick genom Marshallplanen ett rejält lyft och fart på ekonomin. Detta gjorde att mängd av välutbildade människor flyttade till Väst. Situationen blev ohållbar och ledde till ledde till att Berlinmuren byggdes och definitiv stoppade massflykten till väst.

När landet till slut föll samman var den bla en konsekvens av en ålderstigen och rigid ledning under Erich Honecker. Folket ville inte att landet skulle upphöra utan att man skulle utveckla det. Men det var för hotfullt för den åldrande Honecker som var allt mer oförmögen att läsa av vad landets befolkning vill ha och lösa deras problem.

Som hon skriver så är det segraren som skriver historia och i Västtyskland har man helt ignorerat DDR. Det ses som ointressant. Många östtyskar känner sig fortfarande om icke-sedda och som andra klassens medborgare. Att det fanns något gott i DDR, det här är inget som tas upp. Men frågan är om det nu har gått så lång tid att man kan börja prata om DDR igen. På den enastående bokhandeln Dussmann Kulturkaufhaus i Berlin (i 4 våningar) fanns det när vi besökte den flera rykande färska böcker om Östtyskland.

Det finns ett begrepp, ostalgie, längtan till DDR. Motsvarande ord finns inte i något av de andra östländerna. Hoyer skriver att det handlar inte om längtan tillbaka det politiska systemet utantill minnen och dofter från ett svunnet land där allt inte var svartvitt.
Och Östtyskland har inte “försvunnit”. Hoyer skriver :There has always been a quiet hope that lingering differences in lifestyles,expectations and attitudes would naturally fade as the first generation of East germans born and raised after the unification play their part in society. And yet old faultlines are not disintegrating. Take a map showing patterns of almost anything in Germany and more often than not the old East-West faultlines will appear from voting, vaccine acceptance and obesity to language use, attitudes towards Russia och wine consumption. Like an afterimage that will not fade, the GDR´s imprint on Germany refuses to dissipate. (sid 418)

Men för västtyska kritiker och historiker är det inte okomplicerat. Både Katja Hoyers bok och Jenny Erpenbecks roman Kairos, som vann International Booker Prize, har hyllats runt om i världen men inte i Tyskland. I en intressant artikel i Guardian skriver den tyska journalisten Caroline Würfel om Erpenbeck och Hoyer.
https://www.theguardian.com/commentisfree/article/2024/aug/20/east-germany-culture-divide-socialist-republic

Some of the accusations made against Erpenbeck have been quite severe. One newspaper article described her work as offering “a benevolent, sometimes even loving view of socialism”. Another pointed out that Erpenbeck “grew up in a communist parallel world with all kinds of privileges” and would therefore portray the GDR as a “place of longing and hope”. None of it was meant as a compliment, but as proof of her delusional perspective.

Erpenbeck is not the only female writer accused of having a naive and deluded view of the GDR. The author and historian Katja Hoyer, 39, whose book, Beyond the Wall, was an international bestseller, received almost no praise in Germany, where the book was viewed as a work of fundamental ignorance and “not only disappointing but a real nuisance”. It has also been a shock for some that an ardent socialist such as Reimann and her story Siblings received a euphoric review last year in the New Yorker.

Jag kan verkligen inte göra denna mycket intressanta bok rättvisa med några få rader. Boken är spännande politisk historia. Det är också ett fint porträtt av landets invånare. Nästan vare kapitel börjar med en lite berättelse om en “vanlig” människas liv som skickligt vävs ihop i den stora politiska berättelsen. Hoyer som också är journalist skriver med en lätthet som gör att läsningen flyter på. Och boken är så intressant att jag hade svårt att lägga ifrån mig den. Och jag förstår min vän mycket bättre..=:)

Är du intresserad av Europas 1900-tal kan jag inte nog rekommendera denna mångfacetterade och oupphörligen intressanta bok.

EN FÖRSTKLASSIG DECKARE – SHARON BOLTON: NOW YOU SEE ME

Sharon Bolton (1960-): Now you see Me
Utgiven 2012
432 sidor
Corgi Books

För många år sedan läste jag Sharon Boltons utmärkta deckare En mörk och förvriden flod. Sedan dess har jag tänkt på att läsa mer av henne. Och nu, äntligen får jag säga efter avslutad läsning, blev det av. En resa till London inspirerade mig till att läsa en deckare som utspelar sig där och valet föll på Now you see me.
Det är den första i serien om Lacey Flint som var huvudperson även i En mörkt och förvriden flod.

Lacey är en ung oerfaren polis med en trasslig bakgrund, bl.a. med drogmissbruk och hemlöshet. Det är något som hennes kolleger vill ha nytta av när de skall försöka lösa en serie mord som verkar vara inspirerade av den legendariska seriemördaren Jack The Ripper som under sommaren 1888 mördade minst 5 prostituerade. Brottet har fortsatt att fascinera och det finns en hel industri kring detta om man skall tro Bolton.
Lacey har själv varit besatt av Jack The Ripper och har djupa kunskaper om de mord som begåtts. Kunskap som nu gör att Lacey mot sin vilja för en framträdande roll i utredning av dessa oerhört brutala mord.

Now you see me är en mycket välskriven och ganska ruggig deckare där historien långsamt får breda ut sig i över 400 sidor. Men Bolton håller mig på sträckbänken hela tiden. Intrigen tätnar och vi kommer närmre de olika personerna i berättelsen. Jag blir under läsningen gång allt mer fäst vi Lacey och berörd av hennes öde.

Historien tar sig många oväntade vändningar och slutet är just så spännande och gripande som man vill att deckare skall vara på slutet. Och den oväntade upplösningen är tillfredsställande. Så skönt när det inte slutar med ett jaså efter 400 sidor som de flesta deckarläsare varit med om.

Sharon Bolton har skrivit en hel drös böcker varav några till om Lacey Flint. Bolton har fått en hel hög utmärkelse också. Välförtjänt skulle jag säga även om jag bara läst två av hennes böcker.
Nu vill jag läsa fler!! Hur kommer det att gå för Lacey….?

Den finns på svenska utgiven av Modernista
https://modernista.se/bocker/nu-ser-du-mig

THERE IS SOMETHING ROTTEN IN THE STATE OF THE UNITED KINGDOM – ANDREW O´HAGAN: CALEDONIAN ROAD

Andrew O´Hagan:
Caledonian Road
Utgiven 2024
656 sidor
Faber & Faber

Caledonian Road är Andrew O´Hagans stora ”state-of-the nation”-roman som han arbetat med i många år. En bok jag sett fram emot att läsa och köpte så fort den kom ut.
Så här skrev jag om O’Hagan när jag läst hans föregående roman Mayflies, som jag inte kan förstå att inget svenskt förlag givit ut. En riktigt bra roman!
Den skotske författaren Andrew O’Hagan är inte välkänd i Sverige. I sitt hemland är han ett mycket etablerat namn. Tre av hans romaner har varit nominerade till Bookerpriset och han är editor-at-large på London Review of Books. Det var där jag upptäckte honom. Hans välskrivna och underhållande essäer i olika ämnen är ett av de stora glädjeämnena i tidskriften. En av hans romaner finns på svenska. Våra fäders hus kom ut 2000.

Huvudperson är den framgångsrike kritikern och akademikern Campbell Flynn. Han har ett gott liv med en begåvad fru, två barn det går mycket bra för, ett fint hus och rika vänner. Men är det så lyckat som det ser ut? Campbell är i skuld till sin barndomsvän, en vän som nu visar sig vara något en helt annan person än den Campbell känner. Vännen är på väg att åka dit för ekonomiska oegentligheter och sexuellt våld. Campbell har inga pengar att betala skulden med.
Hans ekonomiska kris har lett till att han skrivit en självhjälpsbok för män, bara för att tjäna pengar. Det heter Why Men Weep in Their Cars. (O´Hagan måste haft roligt när han kom på den titeln!) Men då han egentligen skäms för boken får Campbell den briljanta idén att låta en skådespelare utge sig för att vara och spela författaren. Det är det första av många misstag Campbell gör…

Campbell är mitt i livet och livet har inte blivit det han hoppats på. Han är en katt ibland hermelinerna. Campbell är, som författaren själv ,från enkla förhållande i Glasgow och är nu verkligen uppe i smeten. Men medan det verkar gå mycket bra för O’Hagan så skildrar Caledonian Road ett år då Campbell går under.

Men egentligen är det inte Campbell som är huvudpersonen Det är London. O´Hagan tar ett stort grepp och romanen rör sig mellan yppersta adeln, det korrupta politiska systemet, ryska oligarker som pumpar in pengar i London, unga rappare i Brixton, människosmugglare…. Och hur de på många sätt hänger ihop och är beroende av varandra.
Det London han skildrar stinker. Det håller på att ruttna inifrån. På samma sätt som Campbell är i en kris så är London det, med all korruption, kriminalitet, Brexit, fattigdom och sociala motsättningar…

Persongalleriet är omfattande och tack och lov finns det en förteckning i början av boken som jag fick gå tillbaka till flera gånger. Romanen är fylld av fart och energi. Vi hoppar fram och tillbaka mellan de olika personerna och temana i boken. O’Hagans prosa är elegant och han har ett bra flyt. Många scener är mycket välskrivna och jag har skrattat en del. Dialogerna är ofta klockrena. Ofta tänkte jag att detta känns som en tv-serie. Och det är inte negativ menat.
Men då han skildra så många olika grupperingar är det inte konstigt att vissa av dem inte riktigt funkar. Han är bäst när han beskriver överklassen, akademierna och politikerna. Han beskrivning av de ungas värld känns inte lika övertygande och dialogerna där inte lika klockrena.

Jag har läst mest mycket positiva recensioner i engelska tidningar.  Och romanen var med i slutomgången i det prestigefyllda Orwell Prize, som den fine författaren Hisham Matar vann.
Men när jag tittade på Goodreads är det många som höjer boken till skyarna men minst lika många som är mer eller mindre negativa.

Tyvärr måste jag sälla mig till de mindre positiva. Under långa stunder hade jag riktigt roligt under läsningen och drogs med i handlingen. Men över 600 sidor är mycket långt och mot slutet var jag ganska trött på boken och skummade texten. Det är för många trådar och för många teman.

När jag tänkt på boken efteråt så inser jag att även om inte gäller alla romanfigurer så var det många som var mer typer än verkligt levande. Klichéer är för starkt ord men kanske lite förutsägbara. Och O`Hagan säger egentligen inte så mycket nytt om sakernas tillstånd för dem som följt med utvecklingen i England de senaste åren.

Caledonian Road är dock på många sätt en rolig läsupplevelse men saknar det djupet som gör det till en riktigt bra roman. Likt en tv-serie som är bra på att berätta en historia men inte har det djupet som riktigt god litteratur har.

EN NY STARKT LYSANDE STJÄRNA PÅ DEN AMERIKANSKA LITTERÄRA HIMLEN – JOHN VERCHER: DEVIL IS FINE

John Vercher:
Devil is Fine
Utgiven 2024
272 sidor
Celadon Books

John Vercher är en amerikansk författare med två romaner bakom sig. Jag läste hans roman After the lights go out med stor behållning.

Jag är lat och snor förlagets sammanfattning av handlingen;
”Our narrator is haunted. Haunted by panic attacks, a failed relationship, alcoholism, an academic career that wants to define him by his Blackness, and the trauma of the recent death of his seventeen-year-old son, Malcolm. When a letter arrives informing him that his maternal grandfather has left Malcolm a plot of land, our narrator leaves his life behind and heads to the seaside of the Northeast, where his identity is shaken by the dark and haunting secret that lies beneath this inherited land.”

Romanen inleds med Malcolms begravning. Berättaren, som är namnlös, sitter i kön bakom likbilen. Framför honom sitter Vanessa, Malcolms mor. De var aldrig ett kärlekspar men bestämde sig för att behålla Malcolm som var ett resultat av en engångsföreteelse. Berättaren älskar Vanessa men det är obesvarat vilket gjort deras relation svår för Malcolm att hantera. I bilen sitter han i en inre dialog med Malcolm. Och det fortsätter han med hela boken. Han gör det för att försöka första och förklara allt som hänt, allt som gått fel trots den enorma kärleken han hyste för sin son. När den första av bokens många panikattacker kommer upprepar Berättaren ”I can’t breathe. I can’t sit up. We’re going to be late!Det återkommer och jag undrade vad det stod för ändå till det dramatiska slutet.

Däremellan har vi denna mycket intensiva roman om hur Berättaren ärver en plantage vilket fullkomligt knockar honom. Att kan skulle bli ägare till en plantage där ett antal skelett från några slavar hittas. Att dras in i USA svåra koloniala historia. Varför har hans far, som han har en mycket svår relation med, testamenterat det till Malcolm? Men då Malcolm är död så ärver Berättaren det. Hans värld är i gungning.

Inte nog med det. Han håller på att förlora sin anställning på universitet då han inte lyckas komma med en ny roman efter hans första som nominerades till ett tungt pris. Hans agent ligger på honom också: Du kanske skall överge idéen du har nu och börja skriva på något mer utifrån ras-perspektivet säger hon. För det är det som publiken vill ha. Det gör Berättaren oerhört arg. Han börjar dricka för första gången på 17 år vilket ställer till det och ökar hallucinationerna och attackerna. Hans liv är helt enkelt i upplösning.

Vercher skriver så det känns kroppen när jag läser det. Och finns så många facetter och vinklingar i den här historien som jag inte kan ta upp. Men han knyter ihop det mycket fint.

Vercher förra bok tyckte jag var mycket bra. Med Devil is fine har ha tagit ytterligare ett steg till en annan nivå. Det finns mycket att tycka om. Vercher är en mycket skicklig författare och en utmärkt stilist med en förmåga att beskriva mänskliga beteenden och tillkortakommanden. I scen efter scen gestaltar han de små rörelser och skeenden som gör att vi inte kommunicerar med varandra, inte klarar att visa den kärlek som finns, utan hamnar i låsta positioner.
Liksom i förra boken är persongalleriet mycket övertygande och dialogerna klockrena.

Huvudpersonen är en komplex figur som det inte alltid är lätt att känna sympati för då han ofta beter sig klumpigt och självupptaget. Men den empati som Vercher har med sina karaktärer gör att man tar dem till sitt hjärta.

After the lights go out hade lite anstrykning av att vara en deckare och bedömes av många kritiker som sådan. Det finns inte här. Visst finns upptäckten av skeletten men vi får aldrig någon förklaring till varför de hamnat där och tystnaden runt det. Vercher vill inte skriva en spännande historia utan denna berättelse blir ett redskap för att diskutera de teman som fanns i förra boken. Rasismen och kolonialismen i den amerikanska historien och i samhället i dag. Att vara mulatt, varken svart eller vit, i ett land där du definieras utifrån ras. Om den ofta svåra relationen mellan far och son, både hans och hans egen far och hans och Malcolms. Svårigheten att nå fram till de som är oss nära och kära.

Vercher bygger upp berättelsen mycket skickligt. Texten är oerhört tät och har ett sug i sig hela tiden. Det är inte mycket till miljöbeskrivningar utan det mesta skildras genom Berättarens ögon, hans tankar och fantasier varvas med dialogscener med de han möter. Och det finns en befriande humor mitt i allt det mörka som lättar upp.

Att den är en roman med kvalitet visade sig för mig när jag läst säg 70% av den men insåg att jag pga. stress och andra åtaganden läst den för slarvigt. Så jag började om från början och romanen bara växte av det.

Det är bara att konstatera att jag är helt tagen av denna roman. Mot slutet så kände jag hur tårarna kom. Inte för att det är sentimentalt utan för styrkan i berättelsen och att hans sätt att skriva grep mig så starkt.

Fortsätter John Vercher att utvecklas i den här takten kommer han vara ett stort namn i amerikansk litteratur framöver.

EN MAGNIFIK BOK OM UPPTAKTEN TILL DET AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET – ERIK LARSON: THE DEMON OF UNREST: A SAGA OF HUBRIS, HEARTBREAK, AND HEROISM AT THE DAWN OF THE CIVIL WAR

Erik Larson:
The Demon Of Unrest: A Saga Of Hubris, Heartbreak, And Heroism At The Dawn Of The Civil War
Utgiven 2024
592 sidor
Harper Collins

Den amerikanske journalisten Erik Larson har skrivit ett antal populär-historiska bästsäljare. Jag läste hans lysande bok om Winston Churchill, The splendid and the vile (översatt till svenska, Det praktfulla och det onda, Modernista förlag).
Någon beskrev hans skrivande som ”narrative non-fiction”. Jag vet inte om vi har motsvarande uttryck på svenska men det fångar på pricken vad Larson sysslar med. Han är en riktig berättare och en god sådan.

När nu Larson återvänder med en tegelsten om tiden mellan Abraham Lincolns utnämning till president och slaget vid Fort Sumter (november 1860 – april 1861), som var startskottet till det amerikanska inbördeskriget (1861-1865), kastade jag mig över den. Min kunskap om amerikansk historia är obefintlig, men intresset har vaknat till liv av allt det som händer USA just nu.
Min historieintresserade far brukade citera filosofen Santayanas berömda ord ”Those who do not remember the past are condemned to repeat it”. Även om det är mycket som skiljer så påminner tudelningen och framförallt oförsonligheten och våldsamheten i det politiska klimatet mycket om perioden som Larson skildrar. Och han började skriva boken före stormningen 6:e januari skriver han i sitt förord.

Det finns hur mycket som helst skrivet om den har perioden. Det finns också mängder av av dagböcker och brev skrivna av politiker, militärer och vanliga människor. Ur dessa rika källor öser Larson och väver en väv på ett par hundra sidor. Persongalleriet är omfattande och flera av karaktärerna blir lika levande som i vilken bra roman som helst.

Även om boken primärt handlar om dessa få månader är första delen av boken en oerhört intressant och levande beskrivning av livet i South Carolina och ffa staden Charleston perioden före Lincoln blev vald till president. Charleston var slaveriets centrum i centrum. Larson skriver små minibiografier över några av de framträdande förespråkarna för slaveriet.

Slaveriet var förutsättningen för det enorma välstånd som de vita plantageägarna hade skapat. Och som de inte hade några moraliska betänkligheter mot. Ordningen var given av naturen och av vår herre. De hade stöd av många forskare och kyrkans män. Den svarta rasen var underlägsen men väl lämpad, till skillnad från de vita, för det hårda och förnedrande arbete som de utsattes för.
För de vita i Södern så var deras samhälle det mest lyckade på jorden. Och de såg med förakt på ”the Yankees” i norr.
De var oerhört stolta och kändes sig mycket kränkta av att inte respekteras. Och respekterade du inte slaveriet så respekterade du inte sydstaterna. Dessutom var de övertygade om att de klarade sig utan resten av USA då alla var beroende av deras bomull. De var både stora och stöddiga i sin kontakter med Norr.

I norr var motståndet mot slaveriet stort även om det självfallet fanns många som stödde det även där.
De ansåg att folk i Södern var barbarer. En engelsk journalist skriver om Lincolns inrikesminister Seward att has sade om att Sydstaterna var ”in every respect behind the age, with fashion, habits, level of thought and modes of life, belonging to the worst part of the last century.
Sedan lägger han till. But still he has never been there himself”!! (sid 384)

Båda sidorna avskydde mao varandra djupt.

När Lincoln valdes till president så fruktade Södern att han skulle avskaffa slaveriet, vilket Lincoln inte alls hade planer på. Det spreds massa falska rykten.Temperaturen steg till kokpunkten.
Lincoln var inte för slaveriet men accepterade faktiskt att de stater som hade slaveri skulle kunna fortsätta ha det. Däremot ville han inte att slaveriet skulle sprida sig till fler stater. Dessa nyanser gick sydstaterna förbi.

Rädslan för att inte få behålla slaveriet ledde till att flera stater bröt sig ut och bildade Confederate States of America.
(Till slut var South Carolina, Mississippi, Florida, Alabama, Georgia, Louisiana, Texas, Virginia, Arkansas, Tennessee, och North Carolina.)

Fort Sumter

I berättelsens centrum är Fort Sumter som ligger i vattnen utanför Charleston. Där var Robert Anderson befälhavare och han är bokens huvudperson. Fortet är federal egendom och inget som South Carolina har att göra med. Men South Carolina, uppfyllt av stolthet sedan de lämnat unionen, vill att Anderson kapitulerar. Men inget kunde vara Anderson mer främmande. Fortet skulle försvaras till det yttersta. Men all hjälp som Lincoln skulle kunna ge Fort Sumter, mannar, vapen och förnödenheter, skulle ses som en krigsförklaring. Lincoln befinner sig i en rävsax!
Lincoln var oerhört rädd för att dra in landet i ett krig. Han räknar med att det som man i söder trodde skulle bli en liten skärmytsling troligen skulle bli ett mer omfattade krig. Och så blev det. Inte i något annat krig har så många amerikaner dödats som i det amerikanska inbördeskriget.

Mina enkla rader kan bara ge er en glimt av rikedomen i denna bok. Larson väver skickligt ihop det politiska livet, det militära livet och skildringar av slavägarnas liv. Det var oerhört intressant att läsa om deras sätt att leva och deras tankevärld. Jag förstår så mycket mer om det USA jag läser om tidningarna nu. Tanken att den endemiska rasismen i USA skulle försvunnit på denna korta tid är en naiv tanke. Denna ”Demon of unrest” som ligger i botten på så många konflikter i USA.

Larson är en säker stilist och prosan flyter elegant fram. Personerna och miljöer miljöerna blir verkligen levande. Även om det självfallet är år av studier bakom så känns det inte som en tung läsning. Kapitlen är ofta korta och han håller för det mesta ett bra tempo i berättelsen.

Min enda reservation är att ibland blir han lite väl förtjust i sin berättelse. Larsons noggranna beskrivning av alla steg fram till slaget om Fort Sumter gjorde att jag stundtals drunknade i detaljerna och lite tappade intresset. Men det är bara en radanmärkning. Detta är en mycket intressant och välskriven bok som jag verkligen kan rekommendera alla historeintresserade.
Och den är bara 470 sidor Resten är litteraturlistor m.m!

Nöjsam läsning!

EN PSYKOLOGISK DECKARE AV HÖGSTA KLASS – EVA DOLAN: THIS IS HOW IT ENDS (TILL DET BITTRA SLUTET)

Eva Dolan:
This is how it ends
Utgiven 2018
320 Sidor
Raven books
Svensk översättning: Till det bittra slutet (Modernista)

Longlisted For The Theakston Old Peculier Crime Novel Of The Year
Sunday Times Crime Book Of The Month
The Times Crime Book Of The Month
Mail On Sunday Thriller Of The Week

Eva Dolan upptäckte jag när Modernista gav ut hennes första roman Lång väg hem. Jag blev mycket förtjust och läste de tre efterföljarna. Mycket bra ffa, den fjärde boken Watch her disappear (Se henne försvinna).
Sedan glömde jag av henne. Köpte trots det This is how it ends när den kom men den har bara blivit stående i hyllan. Kanske för att det inte var en i serien med hennes två sympatiska detektiver Zigic och Ferreira, kanske för att en roman om husockupanter och politiska aktivister inte kändes så spännande för mig.
Så fel jag hade. Rejält fel.

Kort om intrigen:
Ella är en ung kvinna som rör sig bland politiska aktivister. De protesterar mot att staden exploateras, att hus rivs för att ersättas av lyxbyggen som bara rika kan bo i. Hon ockuperar ett av husen som skall rivas tillsammans med ett gäng udda individer. Med sorg ser hon hur många som lockas av erbjudanden att flytta för att huset skall kunna exploateras. Men Ella står fast i kampen och gör allt vad hon kan för att öka engagemanget genom att delta i olika insatser och vara aktiv på nätet. Hon skriver även om bok om det som sker.
Ella, till skillnad från många andra i den löst sammansatta rörelsen, har en medelklassbakgrund, och är doktorand. Hon har svårt att bli accepterad av kärnan bland aktivisterna.

Hennes vän Molly är, till skillnad från Ella en äldre (60!) kvinna med lång erfarenhet av politisk aktivism och har deltagit i en mängd demonstrationer. De har inte känt varandra länge men blivit nära vänner. Molly har varit viktig för Ella då hon hjälpt henne att bli accepterad i aktivisternas kärntrupp. Molly å sin sida har utvecklat nästan moderliga känslor för Ella och ser det som sin uppgift att hjälpa Ella och stötta henne så hon inte går fel i denna djungel.

Romanen inleds med att Ella har mingelparty inför lanseringen av hennes bok. Tyvärr slutar kvällen med att en man avlider och att Ella och Molly kastar ned liket i ett hisschakt. Nu står de där med ett lik på halsen och är panikslagna. Hur skall de komma undan lagens långa arm? Ella och Mollys liv har vänds upp och ned.

Boken är uppdelad i två delar. This is how it began och This is how it ends. Den första delen, som är större delen av boken, är mycket skickligt uppbyggd. I vartannat kapitel är vi i nutid och Molly för talan i jag-form. Vartannat kapitel är det Ellas berättelse vi läser, skriven i i tredje person. Men om Molly är i nutid så går berättelsen om Ella för varje kapitel ett steg bakåt i tiden tills vi når Ellas smärtpunkt. Det är oerhört elegant och skickligt gjort
När sedan Dolan knyter ihop det hela i andra delen gör hon det med oväntade vändningar och ett dramatiskt slut som fick mig att ha tårar i ögonen när jag stängde boken.

Jag blev förvånad när jag började läsa boken. Var hon verkligen så här bra?? Det minns jag inte. Hennes prosa är helgjuten. Med mycket säker hand målar hon upp miljöer och människor. Hennes insikt i denna subkultur, inte alltid fredlig, känns genuin och trovärdig. Deras sätt att tänka, motivera det de gör, även om andra kommer till skada, hur de tänker när de planerar aktioner. Lärorikt och intressant.

Men bokens absolut största behållning är de psykologiskt mycket inkännande och trovärdiga porträtten av Ella och Molly och deras komplexa vänskap. Långsamt mejslar Dolan fram dem. Och vi inser snart att allt inte är som vi tror. Båda två har hemligheter för varandra, båda två har saker de vill gömma undan. Men de är nu helt beroende av varandra om de skall undvika att åka i fängelse. Och deras vänskap som varit så stark börjar bli allt mer invecklad. Saker dyker upp som blir allt svårare att hantera. Misstron börjar sippra in. Är saker verkligen vad de utger sig för att vara?

Det var längesedan jag läste en bok där jag kom karaktärerna så nära. Ella och Molly är levande för mig och kommer att finnas kvar. Trots bokens långsamma tempo sitter jag som läsare helt fast i berättelsen. This is how it ends är helt enkelt en psykologisk deckare av högsta klass. Som vanligt fylld av Dolans starka engagemang för de som tillhör samhället lägre skikt. De som ingen bryr sig om. Dolan är en politisk deckarförfattare, inte tu tal om annat!

Alla hennes böcker fram till denna roman finns på svenska. Det har kommit två till men de har Modernista valt att inte översätta. Synd för Eva Dolan är en deckarförfattare i den högsta divisionen.

EN FANTASTISK ROMAN – VINNARE AV INTERNATIONAL BOOKER AWARD: GIORGI GOSPODINOV: TIDSTILLFLYKT

Georgi Gospodinov (1968-)
Tidstillflykt
”Времеубежище”
Utgiven 2020
På svenska 2024
Översättning: Hanna Sandborgh
315 sidor
Ersatz förlag

När jag först hörde talas om att en bulgarisk roman av en Giorgi Gospodinov vunnit International Man Booker Award tänkte jag att den kommer nog aldrig på svenska. Som tur är hade jag fel. Ola Wallin och hans Ersatz, som gör ett enastående arbete med att översätta litteratur från Östeuropa till svenska, lyckades att hitta en översättare som med denna roman debuterar som översättare från bulgariska. Och det skall vi vara glada för. Hanna Sandborgh som vanligtvis översätter från ryska gjort ett mycket fint arbete med denna finurliga roman.
Gospodinov har publicerat ett par romaner och diktsamlingar före denna bok. Och fått en drös av utmärkelser. För utom Bookerpriset fick han det mycket prestigefyllda italienska priset Premio Strega Europeo.

Det är den första roman som översätts från bulgariska till svenska på 47 år. Bulgarien må va ett stort land geografiskt men med endast 7,1 miljoner invånare är det ju ett litet språk. Jag har läst en roman från Bulgarien tidigare, Nikolai Groznys härligt vildvuxna Wunderkind, men den tog vägen via engelska.

Tidstillflykt är en roman om minnet, om nostalgi, om framtiden och vårt förflutna. Det är en synnerligen rik roman. Sällan har jag strukit under och markerat så mycket i en roman. Så många kloka sentenser. Ja det kallas roman men skulle också kunna ses som en filosofisk betraktelse och i vissa delar en samling skrönor.
Allt hålls ihop av Gospodinovs fina penna, skarpa blick och milda humor. Det är inte på något sätt en svårläst bok utan en njutning från början till slut.

Romanens huvudperson möter den mystiska Gaustin, en undflyende figur som kommer och går i romanen. Tillsammans med honom skapar han ett sjukhem för dementa där de kan leva i sitt förflutna. Han bygger upp olika lägenheter där allt kommer från säg 60-talet. Patienterna på dessa hem mår mycket bättre när de lever i sin egen tid.
Det blir en succé och Gaustin inser att behovet är mycket större. Vi lever allt längre och allt fler blir dementa. Och med en framtid i Europa som ser allt annat än ljus ut så längtar många tillbaka.

“Det kommer en tid då allt fler vill gömma sig i det förflutnas grotta. Vända tillbaka. Inte av goda skäl för övrigt. Vi måste var beredda med tillflyktsorter med det förflutna. Kalla dem tidstillflykter om du vill.” (sid 45)

Längtan efter att slippa framtiden och leva i ett förflutet tar fart och sprider sig som en löpeld över Europa. Folk börjar lyfta fram gamla seder och klä sig i kläder från förr allt för att fly nutiden. Till slut blir det omröstning inom Europas länder vilket tid de vill leva i. Alla länder blir små bubblor som lever i sin egen tid…..
Samtidigt kämpar romanens berättare med att han börja tappa minnet och vad det innebär för honom..

Jag kan säga att jag känner mig lite vanmäktig när jag kastar ned mina tankar kring denna underbara roman. Jag känner mig så otillräcklig när jag försöker få tag i dess rikedom. Det har varit en mycket givande läsning som fått mig att reflektera mycket kring minne och glömska. Jag är själv inte purung och med en mamma på ett äldreboende, där hon sitter och är glad, men inte minns något alls, så kommer texten nära på ett helt annat sätt än den gjort för mig som ung.
För vad är vi om vi inte har våra minnen, om vi inte har ett förflutet. Vad händer med oss när vi tappar det, när slutar jag vara mig själv?

Förutom att vara en oerhört stimulerande och rolig bok om minnet och det förflutna är det också en skarp analys av det som händer i Europa nu. Boken kom ut 2020 och man kan säga att Gospodinov har varit obehagligt pricksäker när vi ser vad som hänt sedan dess. När den nostalgiska högerpopulismen grepp om Europa blir allt starkare och farligare.

Jag hade förmånen att lyssna på Gospodinov när han var i Göteborg och frågades ut av UKON, Ulf Karl Olov Nilsson. Det var ett varmt och humoristisk samtal. Samma varma röst och humor finns i denna helt fascinerande roman.

Så köp den eller låna på bibliotek så att Ersatz fortsätter ge ut Gospodinov.
Jag läste en intervju med Hanna Sandborgh där hon pratade om att i Bulgarien finns det en mycket spännande litteratur, okänd för oss. De två romaner jag läst från landet gör mig sugen på mer från denna vita fläck i vårt litterära landskap.

Giorgi Gospodinov och UKON i samtal på Stadsbiblioteket i Göteborg 240408

GEORGES SIMENON: MAIGRET PÅ NATTKLUBB

Georges Simenon (1903-1989):
Maigret på nattklubb
”Maigret au Picratt´s”
Utgiven 1951
På svenska 1954
Denna utgåva 2016

Översättning: Gunnel Vallquist
Reviderad av Carl-Otto Werkelid
Bokförlaget Atlantis

Detta är den 36:e (!) boken i serien om kommissarie Maigret som den oerhört produktive Georges Simenon skrev. Jag är ingen hängiven Simenon-läsare men har läst ett par tidigare och det är en författare som det är roligt att återvända till.

I boken så möter vi strippan Arlette som hör ett par gäster prata om att nu skall de mörda en grevinna. Arlette tar sig till polisen som knappt tar det på allvar. Någon grevinna i området känner man inte till. Kort därefter finner man Arlette mördad och inte långt därefter den okända grevinnan.

Simenon tar oss runt i det solkiga Montparnasse bland strippor, nattklubbar och morfinmissbrukare. Simenons böcker är korta och effektivt berättade historier. De jag har läst har kanske inte varit så spännande som deckare men det finns så mycket annat att glädja sig åt. Maigrets illusionslösa syn på människorna som inte fråntar honom empati och tolerans inför de mänskliga beteendena. Hur Simenon får Paris att kännas levande för läsaren. De välskrivna dialogerna.
Även om det är hemska saker han skriver om så har man trivsamt i hans sällskap.

Boken är översatt av ingen mindre än Gunnel Vallquist, vår stora Proust-översättare, till en mycket njutbar svenska.

Ja som vanligt med Simenon har man en trevlig stund i läsfåtöljen. Och jag kommer komma tillbaka.

Jag har tidigare skrivit om:
Kommisarie Maigrets första fall
Maigret gillrar en fälla

EN STOR AMERIKANSK ROMAN – PHILIP ROTH: KONSPIRATIONEN MOT AMERIKA

Philip Roth (1933-2018)
Konspirationen mot Amerika
”The Plot Against Amerika”
Utgiven 2004
På svenska 2005
408 sidor
Bonniers förlag

Det var länge sedan jag läste något av Philip Roth, en gigant i amerikansk 1900-talslitteratur. Uppemot 20 års sedan. Så synd inser jag.
Många var de som ansåg att han borde fått Nobelpriset. Samtidigt var han en omdiskuterad författare som en del kritiker uppfattade om misogyn. Inget av detta finns dock i denna roman om en amerikansk familj vars liv vänds upp och ned av historiens vingslag.

Roth har en mycket lång produktion bakom sig. Jag läste för många, många år sedan den intrikata Operation Shylock (1993) som jag tyckte mycket om. Men den stora Roth-upplevelsen är Amerikansk Pastoral (1997). Det anses vara hans mästerverk och det är en bok jag håller mycket högt. Den inledde hans storartade trilogi där Gift med en kommunist (1998) och Skamfläcken (2000) ingår. Den triologin vill jag nu läsa om efter att jag avslutat denna roman.

När Roth fick The Man Booker International Award skrev de “For more than 50 years Philip Roth’s books have stimulated, provoked and amused an enormous, and still expanding, audience. His imagination has not only recast our idea of Jewish identity, it has also reanimated fiction, and not just American fiction, generally. His career is remarkable in that he starts at such a high level, and keeps getting better.”

När jag öppnade Konspirationen mot Amerika så slogs jag omgående av vilken oerhört skicklig författare Roth är. Han tar mig i handen och drar mig in i berättelsen. Prosan är mjuk och böljande. Jag bara sugs med. Det ser så enkelt ut och därför förstår jag hur oerhört svårt det är.

Romanen är en kontrafaktisk berättelse där den berömde flygaren Charles A. Lindbergh (1902-1974), nazist och isolationist, vinner det amerikanska presidentvalet och slutar ett avtal med Hitler.

Berättarperspektivet är den vuxne Philips som minns hur det var för 8-årige Philip och hans föräldrar och bror. Roth skildrar den skräck som sprider sig i Newark, i den judiska arbetarklass och lägre medelklass-område där han är uppvuxen. Successivt börja Lindbergh införa företeelser hämtade från Nazi-Tyskland och många är det judar som vill flytta till Kanada. Philips pappa vägrar dock. Han vill inte att Lindbergh skall besegra honom.
Men Philip och hans familj bli allt mer påverkad av de politiska skeendena på sätt som jag inte skall berätta för att förstöra läsglädjen för er som vill läsa denna utmärkta roman.

När Trump valdes till president så var det många som sade att Roth hade varit profetisk som förutspådde detta. Vi trodde kanske att faran var över när Biden valdes men så det inte ut..än som vi vet…De som kanske tror att USA är landet som alltid satt friheten i första rummet har missat att i den amerikansk historia och inom de republikanska partiet länge har funnit antidemokratiska drag.

Dagens Nyheters utmärkte korrespondent Martin Gelin (få svenskar kan väl så mycket om USA i Gelin) skrev i veckan om två böcker som skildrar det draget i amerikansk politik. Jag tar två citat:
“Men i Jacob Heilbrunns nya bok ”America last” gör han ett övertygande argument för att rötterna till dagens nationalistiska höger tog form redan på 1920-talet, i reaktion mot USA:s roll i första världskriget och det tidiga 1900-talets historiska migrantvåg. Just kombinationen av isolationistisk utrikespolitik och främlingsfientlighet på hemmaplan formade det som då kallades ”America first”, en öppet fascistisk rörelse vars paroll återupplivats av Donald Trump.”…..

”Det som gör årets presidentval så riskabelt är att den auktoritära falangen av republikanerna, länge en högljudd minoritet i partiet, nu blivit en klar majoritet. Genom våldshot och trakasserier har de även tystat den minoritet av konventionella republikaner som finns kvar. Republikanen Liz Cheney, som tvingades lämna kongressen efter att ha kritiserat Trump, varnade nyligen för att USA ”går i sömnen mot diktatur.
Det enda som kan förhindra det är att varningarna tas på allvar.”
DN 24-04-15

Boken har sått i min bokhylla i många år. Och jag har inte velat läsa den så trött som jag varit på allt om Trump. Nu när jag gjorde det är jag glad. För den handlar om så mycket mer och har så många bottnar och är en stilistik njutning att läsa.
Roth har helt enkelt skrivit en mycket välskriven, berörande, intressant, otäck, skrämmande och, eftersom det är Roth, rolig bok. Hans-Jacob Nilsson har överfört hans elliptiska prosa till en svenska som är så fin att jag inte alls funderar på att läsa den i original.

Den har även en resonansbotten när vi ser vad som händer med politiken både i Europa och Sverige. Med en svensk borgerlighet som har tappat sin själ och säljer sig billigt till det Sverigedemokraterna så ger det extra nerv åt läsningen.

EN IMPONERANDE DECKARDEBUT – NIKLAS TURNER OLOVZON: ISBERG

Niklas Turner Olovzon (1976-): Isberg
Utgiven 2022
534 sidor
Bokförläget Polaris

I Jultomtens säck kom en bok som jag inte kände till överhuvudtaget. Niklas Turner Olovzons debut, Isberg. En tegelsten till deckare som vunnit debutantpriset på Crimetime Awards. Jag vet inte om tomten visste att jag skulle tillbringa en vecka i Dalarna (på härliga Music weeks in Sweden, www.mwis.se) och behövde lämplig semesterlektyr. Isberg utspelar sig nämligen till stor del i i Dalarna i den fiktiva byn Tassby. Ett litet samhälle i Siljansnäs där alla känner alla.

En thailändsk bärplockare försvinner och polisen hittar inga spår. Den veke ungkarlen Lars-Inge har setts i skogen när han är ute på en kvällspromenad med sin hund och byns matriark Liss-Kulla är övertygad att Lars-Inge är mördaren. Liss-Kulla har ett horn i sidan till Lars-Inge.
Liss-Kulla lever i ett dött äktenskap med Sören. De har två barn varav ett Andreas alltid varit lite eljest och har i princip kapat banden med familjen till Liss-Kullas sorg. Andreas bor nu i i Luleå och kör taxi.
Hennes menlöse man verkar inte bry sig. Han är mest var intresserad av hur det går för Leksand i hockey. Han har årskort tillsammans med Lars-Inge och deras gemensamma barndomskamrat Lennart. Lennart var en översittare i skolan. Nu har nu en stor firma som de andra är beroende av för sitt leverne och hierarkier från tonåren lever kvar hos dem.
I Luleå finns också sjuksköterskan Elin som lever ensam med Eliot som är i förskoleåldern. Ingen förutom Elin vet vem som är Eliots pappa.
Jakten på den förvunna bärplockaren sätter i gång en kedja av händelser som får katastrofala konsekvenser för romanfigurerna. Många är de hemligheter som uppdagas längs vägen.

Turner Olovzon har skrivit en tjock och lång bok. Han tar tid på sig. I varje kapitel är det en av huvudrollsinnehavarna som för ordet. Sakta tvinnas en alltmer intrikat väv fram. Det är mycket skickligt gjort.

Personskildringarna är trovärdiga och han ger varje invid en egen röst. Det är en samling trasiga människor vars liv inte har blivit så som de tänkt. Och som bär på ett stort mörker. Med empati och värme ger han oss bit för bit deras komplexa liv. Som läsare blir jag riktigt engagerad i dem
Även hans miljöbeskrivningar är gedigna. Skogen i Tassby blir som ett eget väsen.både inbjudande och skrämmande. Och kylan i Luleå kryper in under skinnet.

Detta är en imponerande debut, välskriven och mycket spännande. Turner Olovzon har spänt bågen högt men genomför det med bravur. Som med alla goda deckare gick det inte att sluta när man väl kommit in i den.

Det skall bli spännande att se vart Turner Olovzon tar vägen. Nästa fristående del kommer i april.