VÄLKOMNA TILL ”BREXIT-LAND” – EVA DOLAN: DÖDA TALAR INTE

 

dolan_doda_talar_inte_omslag_inb

Eva Dolan: Döda talar inte
”Tell no tales”
Utgiven 2014
På svenska 2016
Övers. Carla Wiberg
400 sidor
Modernista

Eva Dolans debut var den hyllade Lång väg hem. Jag läste den med stort nöje. Fast nöje är väl fel ord. Hon skildrar ett England från undersidan likt den svenska filmen Äta söva dö skildrar ett Sverige många av oss inte vill se. Temat i romanen var människohandel. Här kan du läsa vad jag skrev.

Nu har Dolans andra bok Döda talar inte kommit på svenska. Det visar sig att hennes talang inte var en tillfällighet. Hennes romaner utspelar sig i Petersborough som ligger i samma ”shire” som Cambridge. Men där slutar likheterna. Då Cambridge är fullt av välutbildade människor med en internationell utblick är Petersborough en stad präglad av arbetslöshet, låg utbildningsnivå och hög invandring. I Petersborough röstade de för Brexit.

I denna bok träffar vi återigen poliserna Zigic och Ferrara på hatbrottsenheten. De utreder några mycket brutala mord på invandrare. Zigic och Ferrara är själva barn till invandrare. På ytan verkar inget hänga ihop. Det är inte personer som rört sig illegala kretsat ihop men stämmer det?
Vi får samtidigt följa politikern Richard Shotton som jobbar hårt för att etablera sitt nystartade främlingsfientliga parti. Shotton jobbar stenhårt på att de rasitiska elementen i partier skall hålla på mattan. Det är inte svårt att se likheterna mellan Shotton och Nigel Farage.

Dolan målar skickligt upp det England där motsättningarna växer, hon ger kött och blod till de många artiklar jag läst i svenska och engelska medier om utvecklingen i landet, med större klyftor med ökad rasism och främlingsfientlighet. Vreden ligger och pyr under ytan hos Dolan.

Jag vet inte om jag var på dåligt humör när jag klagade över personbeskrivningarna i Lång väg hem. De kan jag inte göra med denna bok. Både person- och miljöbeskrivningarna är välskrivna och levande.
Dolan är definitivt en ”risning star” på deckarhimlen. Återigen har Dolan givit oss en tät och mycket spännande deckare. Alla ni med intresse för det som händer i Brexit-land kommer, tror jag, läsa den med stort utbyte.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200804

EN IRLÄNDSK MÄSTARE – COLM TÓIBIN: NORA WEBSTER

nora-webster

Colm Tóibin (1955-)
Nora Webster
Utgiven 2014
På svenska 2015
Övers. Erik Andersson
350 sidor
Norstedts

Det var en förväntansfull bokcirkel som träffades på legendariska Gyllene Prag i måndags. En av bokcirkelns medlemmar hade till min glädje valt den irländske författaren Colm Tóibins hyllade roman Nora Webster. Jag har tidigare läst hans underbara roman om författaren Henry James, The Master, och flera långa och mycket välskrivna essäer i London Review of Books. Hans lärdom och esprit är imponerande.

Tanken var att vi skulle träffats på The Dubliner och dricka Guiness för att fullfölja det iriska temat, men lågmälda litterära samtal går illa ihop med fotbolls-EM. Framförallt när vi skulle få fint besök. Bokens översättare är ingen mindre än en av Sveriges mest etablerade översättare av engelskspråkig litteratur (James Joyce, Sagan om Ringen, James Ellroy m.m.) och en stor Irlandskännare, författaren Erik Andersson. Erik och jag pluggade litteraturvetenskap ihop i mitten av 80-talet. Sedan ett par år tillbaka har vi fått kontakt igen och det var med stor glädje jag tog emot beskedet att Erik gärna kom till vår lilla sittning. Jag vet inte om det berodde på att vi mutade honom med panerad ost och tjeckisk öl, men han kom i alla fall!

Nora Webster är en mycket fin och välskriven roman med starka självbiografiska inslag. Det är också en enastående kvinnoskildring. Nora förlorar sin man Maurice, en färgstark person som dominerat familjen. Nora står helt vilse i världen. Hon har två stora döttrar och två små pojkar. Flickorna har flyttat hem hemifrån men Donal (Toibins alter ego) och Conor finns kvar. Romanen skildrar Noras sorgeprocess och hennes vardagsliv i den lilla småstaden Enniscorthy på Irlands sydostkust där alla har koll på alla. Det är en skildring av hur en stark kvinna succesivt lyckas bygga upp ett liv och få en ny start i livet. Musiken är viktig. Mötet med den klassiska musiken frigör något hos Nora som har en slumrande talang och en fantastisk sångröst.
Flera cirkelns medlemmar blev djupt berörda av romanen.

Jag upplever ofta att romaner från Irland även blir porträtt av landet. Politiken och kyrkan är starkt närvarande överallt. Nora Webster är både en skildring av den lilla staden i slutet av 60-talet och början av 70-talet, då bara det faktum att du färgade håret var uppseendeväckande, ja nästan anstötligt, och ett porträtt av Irland i en brytningstid.

Tóibin har sagt att han skriver romanen ut moderns perspektiv för att en 12-åring har inte mycket intressant att säga. Tóibin förlorades sin far som 12 -åring och hade också problem med stamning. Donal får ett stort intresse för fotografering. Han är en observatör likt Tóibin som verkar ha lagrat många bilder och minnen som han kunnat väva in i texten.

Det är välskrivet och trots att väldigt lite egentligen händer oerhört spännande. När jag väl börjat var det svårt att sluta. Jag tänkte ofta på Robert Seethalers bok Ett helt liv som jag läste just före denna bok. Det händer lite på ytan men desto mer under. Likt Seethalers huvudperson är Nora en vardagslivets hjälte. Ömsint och vackert skildrad.

Mötet med Erik var spännande. Förutom alla frågor om översättning kunde Erik på sitt underfundiga sätt, som ni som läst hans egna, utmärkta!, romaner väl känner till, ge oss nycklar in i Toibins författarskap. Hur familjer är något som varit ett tema i flera av Tóibins böcker och även essäer (En av samlingarna heter New ways to kill you mother- Writers and their families…!). Erik berättade också att Tóibin flyttade från Irland till Spanien för att kunna leva ut sin homosexualitet. Men han författarskap gick i stå när han skulle skiva om det. Det var först när han återvände till Irland och började skiva om Enniscorthy, som han kommer ifrån, som det släppte.

Tóibin fick i år The Hawthornden Prize, en mycket prestigefull utmärkelse, för romanen. Har du inte läst Tóibin än har du något att se fram emot. Jag kan också rekommendera den utmärkta filmen Brooklyn som baseras på en av hans romaner. Den var nominerad till bästa film på senaste Oscarsgalan. Jag tyckte väldigt mycket om den.

Till sist ett stort tack till Erik som gjorde detta till en mycket minnesvärd kväll!

EN LYSANDE HISTORISK DECKARE – ROBERT HARRIS: EN OFFICER OCH SPION

En officerRobert Harris (1957-):
En officer och spion
”An officer and a spy”
Utgiven 2014
På svenska 2016
Översättning Svante Skoglund
494 sidor
Bookmark Förlag
Recensionsexemplar

Vinnare av 2014 Walter Scott Award för bästa historiska roman, 2014 CWA Ian Fleming Steel Dagger – Thriller of the Year och 2014 American Library in Paris Book Award

Allt som oftast får jag från de lite mindre förlagen frågor om jag vill läsa något ur deras utgivning. I 99,5 fall av 100 tackar jag nej pga. tidsbrist. Men när det för mig okända förlaget Bookmark erbjöd mig Robert Harris prisbelönta deckare tackade jag spontant ja. Harris är inte okänd för mig. Jag hade läst hans Archangel som jag tyckte var en bra bok.

Robert Harris
Robert Harris är engelsk journalist, född 1957. Harris har arbetat på Observer och BBC. Harris övergav journalistiken för att skriva historiska romaner. Den första Fatherland blev en stor succé. Han har nu skrivit nio romaner. The Ghost ligger bakom Roman Polanski lysande film Spökskrivaren, där Harris var med och skrev manuset.

En Officer och Spion är helt enkelt en magnifik historisk deckare, mycket väl researchad, flyhänt skriven och fint översatt av Svante Skoglund.

Alfred Dreyfuss 1859-1935

Alfred Dreyfuss 1859-1935

1894 arresterade den förmögne judiske officeren Alfred Dreyfuss för spioneri för tyskarna. Underlaget var minst sagt svagt men indicierna pekade åt det hållet. Och han var ju jude från Mulhouse i Alsace som i princip var Tyskland. Det var skäl nog. Dreyfuss dömdes till livstid fängelse på Djävulsön under de mest fasansfulla förhållanden.

Marie-Georges Piquard 1854-1914

Marie-Georges Piquard 1854-1914

Redan två år efter domen förstår överste löjtnant Georges Piquard, romanens huvudperson att Dreyfuss inte är den skyldige. Piquard älskar sin armé men vill att den skall vara rättvis och inte döma en oskyldig. Han börjar undersöka och driva fallet. Konsekvenserna blir mycket stora. Det finns inget intresse från varken militär eller politiker att erkänna sina fel och frige en jude. Det priset är för högt.
Detta leder till en rättsskandal som klyver den franska nationen. Emile Zolas berömda brev och  manifest ”J´Accuse (jag anklagar) var ett försvar för Dreyfuss.
Om detta har Harris skrivit sin roman.

Från första sidan kopplar Harris greppet. Jag var fast, kunde inte sluta läsa. Harris målar skickligt upp ett Frankrike sargat efter det fransk-tyska kriget 1870-1871 fram till tiden efter sekelskiftet. Vi lär lära känna både den militära, poetiska och sociala eliten under La Belle époque.

George Piqard är en bildad person som översätter Dostojevskij, älskar Wagner men samtidigt lite dubiös då han har en affär med en gift kvinna. Fram växer en bild av en högst älskvärd person med en moralisk kompass som för honom långt, men vars bångstyrighet håller på att kosta honom allt.

Vi förflyttas till en intressant period i Europa historia. Tyvärr är det lätt att dra paralleller till vår tid. Fascismens svarta spöke som drar fram över Europa. Antisemitismen, som hela tiden ligger i botten i romanen, har återkommit. De drev som gick då är lika lite baserade på kunskap och fakta som idag. Maktens starka intresse att behålla sin makt till varje pris känner vi också igen.

Som alla goda historiska berättelser sprider den ett ljus över nutiden. Att lyckas med det och dessutom skriva en mycket spännande berättelse med fina personteckningar som är oerhört underhållande är en bedrift. Det gav mer än mersmak. Det gav ett sug efter mer Robert Harris. Han är riktigt berättare.

/Reviderad 201115

EN ROMAN OM DMITRIJ SJOSTAKOVITJ – JULIAN BARNES: THE NOISE OF TIME

NoiseJulian Barnes (1946-):
The Noise of Time
Utgiven 2016
192 sidor
Jonathan Cape

När jag läste att Julian Barnes, en författare jag verkligen uppskattar, skrivit en roman om en kompositör jag verkligen uppskattar, beställde jag den omgående och satte genast tänderna i den.
Barnes roman, om det nu är en roman?, utgår från tre händelser, tre traumatiska möten med makten under Sjostakovitj liv. Ett liv som var en berg-och dalbana, ömsom var han förkastad, ömsom hyllad.

Alla tre kapitel börjar med meningen ”All he knew was that this was the worst time”. Utifrån dessa möten berättar Barnes om hur Sjostakovitj brottas med frågor om makt, mod och feghet och frågor om konstens roll i samhället.

Det första avsnittet är mycket starkt. Året är 1936. Sjostakovitj står utanför dörren till sin lägenhet nätterna igenom och väntar på att NKVD skall hämta honom. Han vill inte att barnen skall se det. Hans opera Lady Macbeth från Mtsensk som hade premiär 1934 och gjort succé både i Sovjet och utomlands, har efter att Stalin sett den, i Pravda beskrivits som ”muddle of music”. Det var inte musik för folket utan för borgarklassen. Sjostakovitj ser sina dagar som räknade. Men denna gång har han turen på sin sida och kommer undan.

Andra episoden skildrar en förnedrande propagandaresa till USA där den Sjostakovitj på direkt uppdrag av Stalin representerar Sovjetunion. Sjostakovitj håller ett tal som han självfallet inte skrivit själv och luras till att fördöma Igor Stravinskij, som han anser vara det störste kompositören under 1900.

Det tredje avsnittet utspelar sig när Stalin avlidit och under Chrusjtjovs töväder. Sjostakovitj, nu ansedd som den störste kompositören i landet, lever ett överklassliv med chaufför och datja. Makten gillrar en fälla som leder till att han till slut går med i partiet och förråder allt han innerst inne står för.

Boken berättas nästan bara som en inre monolog. Det finns några scener med dialog men till stor del får vi följa skeendena genom Sjostakovitj tankar. Texten består av korta stycken bland på en sida eller två, men många gånger kortare. Förutom det politiska och musikaliska får vi även inblickar i Sjostakovitj barndom, kärleks- och familjeliv. Han var gift tre gånger.

Jag började läsa boken med stor entusiasm. När jag kommit ca 130 sidor märkte jag att min intresse hade svalnat betydligt. Jag hade svårt att koncentrera mig.
Eftersom jag haft mycket omkring mig och inte fått någon kontinuitet i läsningen började jag läsa om den. Jag njöt. Första avsnittet är mycket skickligt skrivet. Dock, samma sak inträffade och vid sidan 130 i denna korta roman var jag återigen uttråkad. Jag saknade ett driv i berättelsen, en rörelse framåt. På slutet upplevde jag att han malde på och gick lite på tomgång.

Mina kunskaper om Sjostakovitj är inte stora. De få saker jag kunde om kompositören fanns med. Vad var historia och vad var fiktion? Den inre dialogen förstås, men allt det andra?
Jag kan undra varför Barnes skrivit romanen. Hans kärlek till klassisk musik är väl känd. Kan det vara det den kärleken som fick Barnes att ägna sig åt de gedigna studier som boken krävt. Men ändå?

Det är inte första gången som Barnes skriver romanen om verkliga personer. Flauberts papegoja, hans genombrott, är ett exempel. Ett annat är den betydligt mer omfattande Arthur & George, nominerad till Booker-priset, som jag läste med stort nöje i somras. Även om inte den heller riktigt höll hela vägen var det en mycket bra roman.  Är problemet att Barnes inte är ryss? Inte kan beskriva det inifrån som i Arthur & George? Barnes är en mycket engelsk författare med en elegant distans och hög integritet. I The Noise of Time är det som hans ”Englishness” kommer i vägen. Det blir lite hämmat. Det bränner inte till. På riktigt. Sjostakovitj blir inte levande för mig, trots allt.

Barnes är dock en lysande stilist. Han prosa är en njutning att läsa. Det finns många både roliga och djupgående iakttagelser som formuleras nästan som aforismer eller ”one-liners”. Men jag saknade romanen. Det blev för mycket av en historisk essä. Och det var inte det jag ville läsa. Och en besvikelse efter den underbara The Sense of an Ending, belönad med Bookerpriset,

DS

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ 1906-1975

För den musikintresserade finns den hel del att roas av. Ett roligt porträtt av Prokofjev, hans kluvna känslor inför geniet Stravinsky vars musik han älskar men vars moral han anser förkastlig. Och sågningen av dirigenten Artur Toscanini är för lång att citera men mycket rolig att läsa (Sid.82)

Barnes förlitar sig tungt på ett antal böcker, ffa en biografi av Elizabeth Wilson: Shostakovitch: A life remembered. Han skriver själv i sitt efterord: ”..if you haven´t liked mine, then read hers” (sid 184). Jag är tyvärr mer benägen att hålla med än jag egentligen vill erkänna. Det är inte Julian Barnes jag vänder mig till för att läsa om livet under Stalins ok. Då finns det många av mig olästa ryska författare jag skulle vända mig till istället.

Barnes har dock inspirerat mig till att ta fram mina gamla Sjostakovitj cd:s. För dig som inte hört hans gripande musik gå ut på Spotify och lyssna på stråkkvartetterna tex med Borodinkvartetten (Här är en youtubefilm där de spelar den kanske mest berömda kvartetten, den 8:e, vars inledningstoner är D-E-ESS-C–H ,Dimitri Sjostakovitj) eller Fitzwilliamkvartetten, en ensemble som var personliga vänner med honom och den första kvartett som spelade in alla 15 kvartetterna. Eller den 5:e symfonin eller den 10:e. Hans 24 preludier och fugor inspirerade av Bachs Wohltemperierte Klavier är också fin lyssning. Tatiana Nikolayeva eller Alexander Melnikov rekommenderas

Jag avslutar med en liten rolig episod. Våren 1982, långt innan jag börjat lyssna på klassisk musik, studerade jag en termin med Göteborgs Universitet i England, på University of Sussex i Brighton. En eftermiddag var en stråkkvartett på besök. Jag minns ett litet runt rum med studenter som satt på golvet. Själv satt jag vid cellistens fötter. Jag tycket att det lät väl ok. När sedan en av musikerna sade. ”When we played this for Shostkovitch…..” tappade jag hakan. Jag minns inte men det borde varit Fitzwilliamkvartetten jag hade hört.

/Reviderad 201101

 

EN UNDERBAR ROMAN FRÅN IRLAND – JENNIFER JOHNSTON: THE OLD JEST

IMG_0139Jennifer Johnston (1930-)
The Old Jest
Utgiven 1979
150 sidor
Flamingo

Efter att ha läst tre omfattande böcker som utspelar sig under första och andra världskriget (Hertmans, Englund och Aleksijevitj) kände jag, trots annan planering, att det var dags att ta en paus från krig. På måfå ryckte jag en tunn bok i hyllan där den stått och samlat damm sedan 2001. Det var romanen The Old Jest av Jennifer Johnston. Jennifer… vem sade du? Ja det var det jag tänkte när jag fick fyra av hennes romaner för 15 år sedan. Jag hade en viss koll på irländska författare på tiden men Johnston hade jag missat. På omslagen på böckerna fanns det lovordande citat från olika tidningar, det var nog det jag föll för.

Jennifer Johnston
jennifer

Jennifer Johnston föddes 1930 i Dublin och är idag alltså 86 år gammal. Under många år bodde hon i Derry (Londonderry) i Nordirland, men är nu åter bosatt i Dublin. Johnston har en lång verkslista med både romaner och pjäser. 2006 fick hon Irish Pen Award och 2012 Irish Book Awards Lifetime Achievement Award. För The Old Jest fick Johnston Whitbread Literary Award (som numer heter Costa Book Awards) och Yorkshire Post Award.

The Old Jest
The Old Jest kom ut 1979. Jag lyckades med den inte helt undkomma krig och elände. Romanen utspelar sig under några sommardagar 1920 mitt under irländska frihetskriget i en liten fiktiv by i Dublins närhet.

Den föräldralösa Nancy, som fyller 18 år när romanen börjar, har just gått ut skolan. Hon upplever sin sista sommar innan det verkliga livet, som hon tror och längtar efter, skall ta vid. Hon bor skyddat i ett relativt välstånd med sin moster Mary, deras egensinniga hembiträde Bridie och en senil morfar som hela dagarna sitter med kikare och tittar ut genom fönstret och minns boerkriget.

Nancy vet inte vem hennes far är men fantiserar hela tiden om vem det kan bara. Nancy, lite av en solitär, vandrar ofta runt i naturen. Under sina eskapader har hon hittat en hydda som hon gjort till sin. En dag finner hon en man boende i den. En man på flykt. Vem är den mystiske främlingen? Kan det vara hennes far? Deras möte får omfattande konsekvenser för Nancy och drar in henne i den konflikt som plågar landet.

Jag hade ingen aning om vad som skulle möta mig när jag öppnade denna roman. Redan på sidan två förstod jag att jag var i händerna på en strålande stilist. Det var länge sedan jag njöt så av att läsa en roman. Johnston har en tillbakahållen, lyrisk och luftig prosa med en stark känsla för detaljer. Hon har en förmåga att med några få ord få landskapet och människorna att leva. Det är något som ser skenbart enkelt ut som bara en som verkligen kan skriva lyckas med. Johnston har den fina förmågan att på några få sidor få väldigt mycket sagt. Alla hennes böcker verkar vara små tunna saker på 120-150 sidor.

Huvudpersonen Nancy är fint tecknad, denna både brådmogna och mycket naiva 18-åring fylld av alla de tankar som många av oss har när vi skall ut i livet. Hon är både oerhört charmig och ganska odräglig.
Johnston skildrar skickligt en ung kvinna men också en familj och ett land i ett förändringsskede. De sociala och politiska förändringar finns i bakgrunden hela tiden. Romanen blir både ett porträtt av en Nancy och Irland.

Mycket av handlingen berättas i dialogform. Den är så skickligt skriven att jag inte blev ett dugg förvånad när jag förstod att boken filmats. Det finns en klart filmisk kvalité i hennes berättande i kombination med dialogen och spänningen i berättelsen.

Jag är nu glad att jag i min ägo har ytterligare tre böcker av denna underbara författare. Hon är en mycket älskad i sitt hemland, Irlands bästa om man skall tro ingen mindre än Roddy Doyle.

Jag avslutar med ett citat från en artikel av Adrainne Levy i Irish Times om Johnston där hon sammanfattar hennes författarskap och som väl fångar även The Old Jest:

“Johnston is a chronicler of Irish families, and her imaginative preoccupation with family dynamics and relationships has resulted in a body of work that ranges across a century of Irish history. Individual life is often emblematic of national struggles, ranging from the Irish volunteers who fought alongside the British in the battlefields of the first World War, to the recent “Troubles” in Northern Ireland.

Very often in her work the past reshapes the present, and family secrets are shown to be just as damaging as a corrosive political legacy. Johnston’s fiction reminds us of the indeterminacy of the past, and the dangers of idealising any one version of Ireland’s recent history, or our own family history.”

/Reviderad 201101

EN BOK FÖR ALLA LITTERATURÄLSKARE – ELIF BATUMAN: DE BESATTA – ÄVENTYR MED RYSKA BÖCKER OCH MÄNNISKORNA SOM LÄSER DEM

besattaElif Batuman (1977-):
De besatta – Äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem.
”The Possessed Adventures with Russian Books and the People Who Read Them”
Utgiven 2010
På svenska 2012
Övers: Eva Johansson
Natur och Kultur

 

Elif Batuman är en ung och strålande begåvad amerikansk skribent född 1977 med turkiskt påbrå. Hon skriver regelbundet i New Yorker. Batuman har redan fått en bunt utmärkelser för sitt skrivande.

De besatta, hennes debut från 2010, är en rolig, stimulerande, spränglärd och fräck hyllning till litteraturen som ett sätt att förstå livet. Med ett schvungfullt språk får hon mig att flera gånger dra på smilbanden, ja tom skratta högt ibland. Samtidigt som jag lär mig en massa.
Boken är en blandning av en självbiografi om åren som doktorand på Stanford, en reseskildring och några nedslag i den ryska litteraturen. Författaren är själv är en av de besatta ffa för Babel och Tolstoj.

Boken består av fem essäer, varav en är delad i tre delar. Den första om Isak Babel är en hysterisk rolig beskrivning av en Babel-konferens i Stanford. (Visste ni att det finns förbindelser mellan Isak Babel och skapare av filmen King-Kong!?)
Efter att ha läst den och essän om mötet med en grupp Tolstoj-forskare på dennes gods, Jasnaja Poljana, i essän ”Vem mördade Tolstoj”, undrade jag stillsamt om det finns en enda normal människa som ägnar sig åt rysk litteratur? Är det bara lätt besatta halvgalningar? Batuman kryddar sin texter med ljuvliga små porträtt av de människor hon möter. (Essän finner du även här http://harpers.org/archive/2009/02/the-murder-of-leo-tolstoy/)

Elif Batuman Foto: Timothy Archibald

Elif Batuman
Foto: Timothy Archibald

Den tredelade essän handlar om en sommar i Samarkand där Batuman tillsammans med två lärare Muzzaffar och Dilorum studerar uzbekiska språket och litteraturen. Förutom att du får med dig en mängd kunskaper om ett helt okänt språkområde så tittar vi in i vardagslivet i okänd del av världen för oss.  Ett liv så annorlunda att jag tänkte på Erik Anderssons underfundiga roman Indialänderna.

I essän ”Ett hus av is” berättar hon om det ispalats som kejsarinnan Anna Ivanova uppförde 1740 och som återuppbyggdes för en kort period 2006.
Med den avslutande essän kommer hon till Dostojevskij en författare som hon inte verkar omfamna lika varmt som Babel och Tolstoj. Men hon drar elegant paralleller mellan Dostojevskijs Onda Andar, fransmannen René Girards mimetiska teori och sitt egna liv på studentkorridorerna i Stanford.

Ett exempel på hur hon skriver har jag hämnat från den essän jag tyckte mest om, den om Isak Babel.
”Andra gången jag läste Babel var på universitetet, på ett seminarium om författar biografier. Jag läste Babels dagbok från 1920 och hela Ryttararmén i ett enda svep en regnig lördag i februari, samtidigt som jag bakade en schwarzwaldtårta. Precis som Babel för eftervärlden förevigade Sovjets misslyckade fälttåg i Polen 1920, förevigade han för mig denna tårtas kulinariska katastrof. När jag tog ut den ur ugnen påminde den mest om en gammal hatt, och efter att jag optimistiskt hade behandlat den med halv falska billig Krischwasser luktade den och såg ut som en gammal hatt indränkt i hostmedicin!” (sid. 35)

Detta är bok till alla bokälskare från en sann bokälskare.
Låt inte det fåniga omslaget skrämma bort dig. Batuman rekommenderas varmt.

/Reviderad 201104

EN STOR AMERIKANSK FÖRFATTARE – MARILYNNE ROBINSON: LILA

lila

Marilynne Robinson (1943-)
Lila
Utgiven 2014
På svenska 2015
Översättning; Niclas Nilsson
316 sidor
Weyler förlag
Recensionsexemplar

Marylinne Robinsons namn har under de senaste åren hörts allt oftare och med allt större respekt. Hennes författarskap är inte omfattade för en 72-årig författare. Fyra romaner och några essäsamlingar.

Det första Housekeeping kom 1980. Gilead, som vann Purlitzerpriset, kom 24 år senare, 2004. Därefter har hon skrivit två romaner till. Home (2008) och Lila (2014) som nyligen kom i en ypperlig översättning av Niclas Nilsson.

Hennes tre senaste romaner cirklar kring den fiktiva byn med de bibliska namnet Gilead. Det är ingen trilogi har jag förstått. Det är snarare det att till viss del samma historia berättas ur olika perspektiv och med olika huvudpersoner, men att böckerna samtidigt står fria från varandra.

Lila är en oerhört vacker roman om en liten övergiven flicka som förs bort av en kvinna vid namn Doll.
Doll blir hennes modersgestalt. De lever ett nomadliv på vägarna i det oerhört fattiga Iowa på 20-30 talet. Lila blir senare lämnad ensam. Hon kommer till slut flera år senare Gilead där hon möter den betydligt äldre prästen John Ames, huvudpersonen i romanen Gilead, som hon gifter sig med.

Robinson är en djup troende författare. Religiösa och existentiella frågor genomsyrar romanen. Prästen, självklar i sin tro, möter en kvinnan med försöker förstå hur den värld hon kastat ut sig fungerar. Det är två sökare som från helt olika utgångspunkter möts och försöker närma sig varandra. Det är en mycket ovanlig och fin kärlekshistoria,

Språket är stundtals svindlande vackert. Det flyter långsamt fram över sidorna. Romanen är inte kronologiskt berättat utan vi flyttas fram och tillbaka i tiden. Successivt så lär vi känna denna komplexa kvinnas mycket gripande livshistoria.

Utan att vara svårläst så kräver boken en lugn och långsam läsning för att utvinna de många guldkorn som finns gömda i texten. Det är en roman om kärlek och tillit, ensamhet och övergivenhet, skuld och försoning. I Lila har Robinson skapat enastående kvinnoporträtt.

Marylinne Robinsons författarskap anses var en av de stora i nutida amerikansk litteraturen. Efter att ha läst denna bok börjar jag förstå varför.

/Reviderad 200928

 

NOT MY CUP OF TEA – LOUISE PENNY: ETT FÖRBUD MOT MORD

penny_ett_forbud_mot_mord_omslag_inb_0Louise Penny (1958-):
Ett förbud mot mord
”The Murder Stone / A Rule Against Murder”
Utgiven 2008
På svenska 2015
Översättning:
Charlotte Hjukström
384 sidor
Modernista förlag
Recensionsexemplar

Tack vare förlaget Modernista har jag bekantat mig med flera bra deckare som jag skrivit om. Nu kommer Louise Penny och hennes Ett förbud mot mord som jag sett fram emot att läsa.
Louise Penny är en kanadensisk författare som skrivit en hel svit av deckare om Armand Gamache. Sammanlagt 11 romaner.
Ett förbud mot mord är den fjärde i serien.
Penny har fått massor av bra recensioner och priser genom åren och har en trogen skara av fans. En god vän som läser mängder av deckare rekommenderade henne till mig. Det var med förväntan jag började läsa.
Armand Gamache är med sin fru på hotellet Manoir Bellechasse, i den kanadensiska vildmarken. Avskuret från samhället ligger detta magnifika gamla hotell dit de bättre bemedlade kommer. Bland gästerna finns en familj som har sin årliga återträff. Inget någon i familjen ser fram emot. Mer dysfunktionell familj får du leta efter. En dag hittas en av familjemedlemmarna mördad på ett spektakulärt sätt.
Ett klassiskt upplägg som känns igen från pusseldeckaren. En sluten och avlägsen plats, ett mord som är så märkligt att man inte kan förstå hur det gått till, endast några få potentiella misstänkta, alla lika osannolika, och en begåvad detektiv som till slut listar ut det. Och som under resans gång gräver fram en massa oväntade hemligheter.
Det är en välskriven roman men jag märkte allt eftersom jag läste det att pusseldeckare är inte något för mig. Mer eller mindre uppenbara ledtrådar läggs ut, individernas personligheter och relationer skruvas ett extra varv för att bli, tydliga och vissa fall osannolika.
Eftersom boken är ganska lång så han jag tyvärr tröttna på vägen, trots att hon skriver en bra prosa. Det blev aldrig riktigt spännande för mig, den tillyxade psykologin gjorde att jag inte kunde engagera mig i romanfigurerna.
Tycker du å andra sidan om om pusseldeckare har du säkerligen något att hämta här.

/Reviderad 201107

 

EN BEGÅVAD DECKARDEBUT – GILLY MACMILLAN – BRÄND HIMMEL

Gilly Macmillan:
Bränd himmel
”Burnt Paper Sky”
Utgiven 2014
På svenska 2015
Översättning: Johan Nilsson
464 sidor
Modernista
Recensionsexemplar

När man är krasslig och inte i form, vad kan vara bättre än att stoppa ner näsan i en spännande deckare. Förra helgen tillbringades i sällskap av Gilly Macmillans välskrivna och begåvade debut Bränd Himmel. Det är en riktig bladvändare.

Rachel Jenner är på utflykt i skogen utanför Bristol. Hon är frånskild och är ute på promenad med sitt enda barn, sonen Ben, 8 år. Rachel låter Ben springa före. Det är det sista hon ser av honom. Polisen är snabbt på plats och letandet börjar. Men tiden går och inget händer. En katastrofal presskonferens gör att Rachel blir ifrågasatt. En hetsjakt mot henne på sociala medier tar fart. Det är skrämmande och väl beskrivet. Vad en internet-mobb gör och vilka konsekvenser det får.

Det är en imponerande debut. Vartannat kapitel beskriver Rachel och det helvete hon går igenom. Vart annat kapitel handlar om James Clemo, polisen som ledde utredningen och vars liv har slagits i spillror. Jag avslöjar inga hemligheter utan det står klart redan från början av boken.

Beskrivningen av polisens arbete är inte det som sticker ut. Det känns igen från annan deckarläsning. Det som är bokens styrka är det porträttet av Rachel och de fasor hon lever, hennes ångest, sorg, tankar, ifrågasättande av sitt liv. Det är mycket skickligt och gripande.

Med Macmillan har Modernista nosat fram en begåvad deckartalang. Bränd himmel har goda förutsättningar att bli en succé. Spännande och välskrivet om bland det värsta som kan hända en människa. Får den ett lyckligt slut? Njaa, läs själv får du se!

/Reviderad 201108

VINNARE AV NATIONAL BOOK AWARD 1980 – WILLIAM MAXWELL: HEJ DÅ, VI SES I MORRON

maxwell_hej_da_vi_ses_i_morron_omslag_inbWilliam Maxwell (1908-2000)
Hej då, vi ses i morron
”So Long, See You Tomorrow”
Utgiven 1980
På svenska 1986
Översättning:
Staffan Holmgren
Antal sidor: 144
Modernista
Recensionexemplar

William Maxwell var till för några veckor sedan ett okänt namn för mig. Det var när jag hörde den framstående irländske historiken Roy Foster prata om hans roman The Chateau i det utmärkta radioprogrammet A good read som jag först hörde hans namn (här kan du lyssna på det http://www.bbc.co.uk/programmes/b04ntvv5 )

Modernista återutger nu Maxwells Hej då, Vi ses i morron, en roman som bl.a Michael Ondaatje och Richard Ford höjer till skyarna.

William Maxwell är vad jag nu läst inte känd som författare i USA. Däremot som en både ömsint och hårdhudad redaktör för den legendariska tidskrifter The New Yorker, som varje vecka har med en novell. Många stora namn har Maxwell arbetat med Updike, Salinger, Nabokov, Cheever m.fl. Hans egna, inte så omfattande, författarskap har kommit i skymundan.

Hej då vi ses i morron var det sista han skrev. Den kom ut när Maxwell var 72 år och belönades med National Book Award, det finaste litterära priset i USA. Det en liten roman till omfånget.
Det är en kondenserad berättelse, en blandning av roman och memoarer som ligger nära författarens eget liv. Det är en tragedi i 20-talets Illinois där en otrohetsaffär leder till ett mord. Huvudpersonen själv missar ett tillfälle att hjälpa sin vän som drabbats av katastrofen. Detta följer honom resten av livet. Nu sitter han och ser tillbaka på sitt liv.

William Maxwell (1908-1980) Foto: Brookie Maxwell

William Maxwell (1908-1980) Foto: Brookie Maxwell

Även om det är en tunn bok finns det så mycket i den. Maxwell har slipat denna diamant många gånger. Det är historia om att växa upp på landsbygden, ensamhet, förlust, minne, livsval.
På köpet får vi en levande gestaltning av livet hos arrendebönderna i Lincoln, Illinois.

Detta är inte en bok en ung författare kunnat skriva. Den är resultatet av ett långt liv, en författare som mejslat fram sitt egna skrivande. En tunn bok men med lång effekt.

/Reviderad 201108

VINNARE AV CWA THE DAGGER IN THE LIBRARY – BELINDA BAUER: DET SLUTNA ÖGA

bauer_det_slutna_ogat_omslag_inb_0Belinda Bauer (1962-)
Det slutna ögat  
”The Shut Eye”
Översättning: Leif Janzon
Utgiven 2014
På svenska 2015
Antal sidor: 304
Modernista
Recensionexemplar

Att kalla Belinda Bauer för deckardrottning är inte att ta i. Sedan den hyllade debuten med Mörk jord, som belönades med Crime writers assiociations (Cwa) Gold Dagger för bästa roman har hon skördat stora framgångar. 2013 fick hon Dagger in the library (to the living author who has given the most pleasure to readers). Jag har länge funderat på att läsa henne och fick nu möjlighet när Modernista skickade mig Det slutna ögat.

Redan från första sidan stod det klart att detta är en utmärkt stilist. Här finns litterära kvaliteter som lyfter den över en hel del annat i denna genre. Det var med lust jag fortsatte min läsning. Tyvärr blev jag allt mer tveksam ju mer jag läste.

Historien cirklar kring två försvunna barn. David som försvann för ett par månader sedan och Edie som varit borta i ett år. Det senare olösta fallet har blivit en kvarnsten kring kommissarie Marwels nacke som han inte kan släppa.
Dessa två separata försvinnanden tvinnas samman i en historia som är ganska spretig, med lite fåniga och övernaturliga inslag, och som till slut, för denna läsare, faller samman.

Huvudperson Marwel är förvånansvärt endimensionellt tecknad, även om det tillkommer lite facetter på slutet. Med några av birollerna lyckas hon bättre. Dock allt eftersom berättelsen skruvas åt och skall bli mer spännande kände jag bara att jag blev mer och mer ointresserad av hur det gick. Och det är inte bra.

Att Bauer är en begåvad författare är det inte tu tal om. Men denna gång får hon inte ihop det. Inte för mig.

/Reviderad 201108

EN MYCKET FIN AVSLUTNING – PETER MAY: THE CHESS MEN

chess menPeter May (1951-)
The Chess Men
Utgiven 2013
370 sidor
riverrun

The Chess men är den tredje delen av Mays underbara thrillersvit som utspelar sig på Yttre Hebriderna.

Den första delen Svarthuset blev jag helt betagen av. En mycket spännande historia med djup i personteckningarna och fantastiska miljöbeskrivningar som fick mig att vilja boka nästa flyg till Stornoway. Jag köpte raskt de två efterföljande böckerna. Jag var inte riktigt lika förtjust i andra delen, The Lewis Man, men det kan beror på att jag läste dem för tätt.

Nu har det gått över ett år och jag blev sugen igen. Det är bara att konstatera att det är en mycket fin avslutning som May snickrat till. Det är en fristående berättelse men trådarna löper tillbaka och vissa fall knyter ihop de tre deckarna. Det finns ett bredd och ett djup i hans böcker som jag ofta kan sakna i deckare. Att läsa deckare kan vara som att äta en stor bakelse. Det är gott och smaskigt men en efteråt kan man undra om det gav mer än en sockerkick. Jag känner jag ofta en tomhet efter avslutad läsning. Men inte med Peter May, gestalterna och landskapet lever kvar flera dagar efter avslutad läsning.

I den sista delen är brottet som utreds nästan i bakgrunden. Som en ursäkt för att berätta om dessa människors liv, från barndom till vuxenhet, hur deras livsval får konsekvenser som de inte kunde ana och ställer dem inför svåra val både känslomässigt och moraliskt. Men tro inte att det inte spännande. Det är det,  mycket spännande.

Visst finns det longörer i boken men på hela taget är detta en mycket imponerade prestation i genren. Peter May rekommenderas varmt för er som inte funnit honom än.

Här kan du läsa vad jag skrev om
Svarthuset
The Lewis Man

/Reviderad 201108

VINNARE AV CWA THE DAGGER IN THE LIBRARY – SHARON BOLTON: EN MÖRK OCH FÖRVRIDEN FLOD

bolton_en_mork_och_forvriden_flod_omslag_inbSharon Bolton (1960-) 
En mörk och förvriden flod
”A Dark and Twisted Tide”
Översättning: Lilian & Karl G. Fredriksson
Antal sidor: 
480 sidor
Modernista
Recensionsexemplar

Sharon Bolton ett nytt namn för mig. En mörk och förvriden flod. är den fjärde delen i serien om Lacey Flint.
Lacey har hoppat av karriärstegen efter en traumatisk upplevelse och gått tillbaka till att bli vanlig polis. Hon arbetar nu på flodpolisen på Themsen och bor i en husbåt. Lacey är en hängiven simmare och ger sig ut på simturer i farliga Themsen. Under en av dessa simturer simmar hon på ett lik. Det insvepta liket är stadd i sådan upplösning att de är svårt att identifiera vem det kan vara. Sedan dyker det upp fler lik. Alla har det gemensamt att det är kvinnor från Asien, unga och vackra. Ett komplicerat utredningsarbete påbörjas. Varför är de mördade, varför är de insvepta i linnetyg? Är det människohandel som gått snett? Kvinnor som tvingats till prostitution? Utredningen leder i en värld som de flesta av oss inte vill veta något om.

 

En mörk och förvriden flod är en spännande och välskriven bok vars prosa flyter lugnt fram som själva Themsen. Karaktärsteckningarna är lyckade även om lite av genrens schabloner och förenklingar lyser igenom. Det mest fascinerade med boken är beskrivningen av floden, tidvattnet och den undre värld av gångar och kloaker som binder ihop den med resten av staden.
Fascinerande är också porträtten av människorna som lever på sin husbåtar och deras symbios med vattnet. För mig är det inte Lacey Flint som är huvudpersonen i boken utan Themsen.

Deptford Creek. Där många av hemskheterna utspelar sig...

Deptford Creek. Där många av hemskheterna utspelar sig…

Efter 480 lättlästa sidor kommer vi till en upplösning som i min smak känns lite konstruerad och raffinerad i överkant. Men det var mycket trevliga och kusliga timmar jag tillbringade i hennes sällskap.

/Reviderad 201108

DEN ENDA GÅNGEN SIR ARTHUR CONAN DOYLE SJÄLV VAR DETEKTIV – JULIAN BARNES: ARTHUR & GEORGE

aRTHURJulian Barnes (1946–)
Arthur & George
Utgiven 2005
512 Sidor
Jonathan Cape

Julian Barnes är en av Storbritanniens mest uppburna författare. 2011 fick han Bookerpriset för den utsökta lilla romanen The Sense of an Ending.
Arthur & George kom 2005 och är, tror jag, Barnes kanske mest ambitiösa litterära satsning, i alla fall till omfånget. Det är en tegelsten på 500 sidor. Den nominerades Bookerpriset men det knep John Banville med romanen The Sea.

Romanen är baserad på en verklig händelse i början av 1900-talet. George Edalji vars far är pars, ett folkslag från Indien, och mor skotska, blir dömd till fängelse i en rättegång som var en stor rättsskandal. Edalji anklagades för att deltagit och lett stympningar av boskap på olika gårdar i närheten av familjens bostad. Dessutom anklagades han för att ha skrivit hotfulla och halvgalna brev, bland annat till sin egen familj för att skydda sig. Det fanns egentligen inget att ta på utan byggdes helt på indicier.
Den mycket korrekte, stillsamme och halvt blinde Edalji var tillräckligt udda för att kunna bli den syndabock som behövdes när polisen inte lyckades finna förövarna. Skandalen är känd som The Great Wyrley Outrages.

När rättsskandalen kom till Sir Arthur Conan Doyles kännedom blev han så upprörd att han åtog sig att agera. Det blev det enda fallet där den berömde författaren själv agerade detektiv, trots mängder av förfrågningar.

George Edalji

George Adalji

Romanen är uppbyggd som en dubbel biografi, från vaggan till graven, där det ena kapitlet handlar om Edalji och andra om Arthur Conan Doyle, för att sedan tvinnas ihop när deras vägar korsas.
Vi följer den blide Edaljis väg från mycket enkla förhållande i prästhemmet på landsorten via studier till en ett fint arbete som advokat i Birmingham. Tills hans värld rasar.

Även Conan Doyle kommer från enkla förhållande. En barndom präglad av en moders starka kärlek och en alkoholiserad far som lämnar hemmet. Trots detta lyckades Conan Doyle studera till läkare, men misslyckades i sitt försök att etablera sig. Han fick så få patienter att han fick tid att skriva om Sherlock Holmes.
Conan Doyle lyckas framgångsrikt komma bort från den fattigdom som präglade hans uppväxt. Han blir tillsammans med Kipling den mest betydelsefulla författaren på den offentliga scenen vid denna tid.

Barnes är en mycket skicklig författare. Han bygger omsorgsfullt upp de två mycket olika huvudpersonerna i romanen. Jag blir som läsare mycket engagerad i dem. Barnes målar minutiöst upp miljön i England vid sekelskiftet. Hur de tänkte kring lag och rätt, ras, tro och otro, kärlek och äktenskap.

Det brukar sägas att Barnes stora tema är vad den innebär att vara engelsman, vilket även var tydligt i Sense of an Ending. Inte heller Conan Doyle är en ”riktig” engelsman utan av skotsk-irisk bakgrund.
Genom Arthur och George ser vi det edvardianska England utifrån två individer som står utanför samhället och från olika samhällsskikt. Det är ingen smickrande bild som målas upp. Ordning och reda, lugn och ro går före rätt och fel. Där rädslan för det främmande ligger under processen hela tiden.

Barnes har skrivit deckare under pseudonymen Dan Kavanagh. I Artur & George får han möjlighet att skriva en hybrid mellan en historisk roman och deckare. Till stor del tycker jag att han lyckats mycket bra, men inte riktigt hela vägen. Det är en fängslande historia med två fascinerade individer i centrum. Hans prosa är för det mesta strålande, fint utmejslad med mycket humor och med en känsla för detaljerna.
Dock blir det tyvärr lite för mycket och lite för långt. Barnes blir för noggrann och för utförlig. Och jag tappade tyvärr lite sugen på slutet.

Sir Arthur Conan Doyle

Sir Arthur Conan Doyle

Det är trots det en god roman som alla anglofiler bör ha stor glädje av.

/Reviderad 201108

EN MYCKET SPÄNNANDE ESSÄ FÖR ALLA CYKLISTER…. OCH ALLA ANDRA – JON DAY: CYCLOGEOGRAPHY – JOURNEYS OF A LONDON BICYCLE COURIER

cyclogeographyJon Day: Cyclogeography –
Journeys Of A London Bicycle Courier
Utgiven 2015
168 sidor
Notting Hill Editions

Notting Hill Editions är ett litet engelskt förlag som  ger ut essäer i mycket smäckert designade små volymer som väl pryder sin plats i bokhyllan.

Cyclogeography är en spännande essä om cykling men också om så mycket mer.

Efter avslutade litteraturstudier så prövade Jon Day ett antal olika kontorsjobb för brödfödan. Det passade honom inte. Till slut blev den cykelälskande akademikern under 3 år cykelbud. Day träder in en fascinerande värld. Han beskriver cykelbuden som personer som fallit igenom sprickorna i samhället. Det är ett udda persongalleri. Papperslösa, alkoholister, högfungerande narkomaner som ända klarar av att arbeta och andra udda existenser som det gått lite snett för och som gärna vill befinna sig under myndigheternas radar.

Det är ett tufft jobb. Det sliter på dig fysiskt. Trots det skriver Day lyriskt om de sköna känslan i kroppen av det hårda arbetet, hur han nästan hamnar i meditativa tillstånd under cyklandet. Det är arbetsdagar fulla av osäkerhet på hur mycket jobb och lön man kommer få, fulla av väntan på nästa uppdrag. Samtidigt är det ett jobb som allt mer fascinerar Day.
Han lär känna staden på ett sätt som få andra gör, fysiskt i sin kropp,  gatornas asfalt, dess bulor och hål, varje krön och avfart. Han får det som taxichaufförer kallar ”the knowledge” en närmast mystiskt uppgående i staden, bortom kartan. Day går inte bara ihop med staden utan får en närmast symbiotisk relation till sin cykel.
Day nämner Flann O´Brian i vars kultförklarade roman Den tredje polismannen cyklisterna genom utbyte av atomer börjar växa ihop med sina cyklar och cyklarna med sina cyklister!

Cykeln är historiskt förknippad med arbetet. När cykeln kom kunde saker transporteras och arbetarna cykla till sina arbetsplatser. Det blev samtidigt för första gången möjligt för arbetarklassen att upptäcka världen utan för sitt samhälle.
Många är de författare och intellektuella som sett cykeln som en symbol för det moderna samhället. Jon Day nämner bl.a. Patafysikerna (var store introduktör i Sverige är Claes Hylinger) och Marinetti och futuristerna. Cykeln blir enligt Day intimt förknippad med den kapitalistiska ekonomin och dess framväxt. Genom sitt arbete kommer Day i kontakt med ett London som de flesta inte ser, bakgatornas London, de områden där vara hämtas och lastas, stadens  pulsåder för varor både lagliga och olagliga.
Det finns i cykelbuds-världen en hel subkultur som bl.a. manifesteras i de helt vansinnigt farliga tävlingar som de arrangerar. Med fara för eget liv tävlar de runt i London mitt i den hetsiga trafiken.

Detta är en mycket rik bok. Förutom de ämnen som jag som hastigast berört här diskuteras bl.a.Tour de France framväxt och dess betydelse för den franska identiteten, om kartors betydelse i skapandet av ett geografiskt medvetande. Day åker runt och intervjuar olika intellektuella om cykeln och dess betydelse, historiskt och sociologiskt.
Ett intressant kapiltel handlar om konstnären Richard Long vars stora skulptur Cycling Sculpture, 1-3 December 1967 består av det skyltar han placerade ut en lång cykel tur i England. Det enda som finns kvar av denna är kartan över de ställen där han ställde de nu försvinna skyltarna.

jon-day_3329194b

Jon Day Foto: Selim Korycki

Jon Day skriver flyhänt och trots de akademiska referenserna till många tänkare och författare är det varken tung- eller svårläst. Och du behöver verkligen inte vara cyklist för att uppskatta denna nyfikna och välskrivna essä.

/Reviderad 201020

ÄCKEL, PÄCKEL – ALEX MARWOOD: GRANNE MED DÖDEN

granne-med-dodenALEX MARWOOD (1960-):
Granne med döden
”The Killer next door”
Utgiven 2013
På svenska 2014
Översättning: Carla Wiberg
350 sidor
Modernista

För ett par månader sedan en trave deckare av det både mycket generösa och intressanta förlaget Modernista. Som läsare av denna blogg vet är det ett förlag jag verkligen uppskattar. De har en imponerande och bred utgivning. Även böcker jag normalt inte skulle välja att läsa men har Modernista givit ut det gör jag det gärna. En kvalitetsstämpel!

Hittills har jag verkligen uppskattat det som de givit ut i deckargenren, men nu kom ett undantag. Granne med döden var inte något som föll mig i smaken. Eftersom jag ville vet hur det gick så läste ut den, men ångrade mig när jag gjort det. Det var inte värt tiden. Dock, alla delar inte min bedömning. Boken är en stor succé bland kritiker och läsare i England. Recensionerna på Amazon är många och mycket entusiastiska. But I beg to differ.

Alex Marwood är pseudonym för journalisten och författaren Serena Mackesy. Under det namnet har hon publicerat fyra romaner. Detta är hennes andra deckare under pseudonym. Den första Onda flickor finns även den utgiven av Modernista

Lisa arbetar på ett skumt diskotek i Spanien. En händelse får henne att rymma med en större mängd pengar. Hennes kriminelle arbetsgivare har sedan dess letat efter henne i 3 år medan hon flyr från land till land. Nu bor hon i London. Lisa, numera Colette, har hittat en lägenhet i ett mycket märkligt, slitet och sunkigt hus som är befolkat av ett antal udda existenser. De är alla på flykt från något. Hyresvärden själv är om möjligt ännu sunkigare och äckligare än huset, grymt överviktig, nergången och smutsig. Han utnyttjar att hans hyresgäster befinner sig underläge och är beroende av hans gunst.

Vi får tidigt reda på att en av grannarna ägnar sig åt att mörda och balsamera kvinnor som ha sedan har i sin lägenhet och umgås med! Och det är över 200 sidor kvar när vi faktiskt vet vem det är.

Runt dessa trådar har Marwood vävt en historia där jag tror hon vill beskriva en del av den engelska underklassen, människor som vi inte ser mycket av. Och det finns mycket i den skildringen som är väl fångat och som verkligen ger en annan bild av London och England. Men resten? Alla groteska scener där det i detalj beskrivs om balsamering och allt som följer med det. Det blir ett frossande som även för mig som inte är äckelmagad blir för mycket och till slut tråkigt. Har du en känslig mage, bör du undvika dessa kapitel.

Jag hade kunna förlåta mycket om det var så att boken någon gång blir riktigt spännande. Det blir den aldrig. Marwood har antagligen velat skriva en blandning av en deckare, lite gotisk skräck och samtidsskildring men boken faller mellan stolarna.

Personteckningarna är inte dumma alls, om än lite överdrivna. Marwood är tyvärr så förtjust i sin historia och sina karaktärer att hon drar på det alldeles för länge. Mitt intresse för dem hade tagit slut långt före romanen hade gjort det. Marwood är en driven skribent som skriver flyhänt men hade behövt haft en redaktör som tuktade materialet. Det kanske hade funnits en bra spänningsroman där någonstans. Vissa scener och ffa den konstruerade upplösningen får mig att tänka på Marwood hoppas på ett fett tv-kontrakt. Det hade nog kunnat bli en spännande tv-serie. Som litteratur är det väl platt.

/Reviderad 201027

HANDFAST SPÄNNING FRÅN 70-TALET – DESMOND BAGLEY: THE TIGHTROPE MEN

the-tightrope-men-and-the-enemyDemond Bagley (1923-1983)
The Tightrope Men
Utgiven 1973
300 sidor
Harper Collins

En man i en vinröd pyjamas ser med skräck i blicken på sig själv i en spegel. Det ansikte han ser är inte hans eget. Några dagar efter att ha somnat in i sin lägenhet i Hampstead, efter ett par glas för mycket, vaknar Giles Denison upp på ett elegant hotell i Oslo med en annan mans ansikte och nästan inget minne kvar. Hotellets receptionist hälsar glatt på Mr. Harold Meyrick! Vem är han, vad har hänt!?

Omslagsbilden och första scenen är ett starkt minne från tidiga tonår när jag första gången läste denna thriller på svenska under titeln Lindansarna. En av min första vuxenböcker. Jag ville läsa den igen för att se var det egentligen var jag läste och som fastnade så i mitt minne.

Desmond Bagley var en engelsk journalist som skrev sammanlagt 16 thrillers. Alla blev storsäljare.

Jag läste om denna bok med stort nöje. Det var verkligen att kasta sig tillbaka i tiden. Intrigen är fylld av spioner, vapenhemligheter, plastikkirurgi, minnesförluster, ryssar och amerikaner. Det var som hämtat ur vilken 70-tals deckare som helst.

Desmond Bagley

Desmond Bagley

Bagley skriver dialogdrivet och oerhört effektivt. Han har gjort bra research. Miljöbeskrivningarna är knappa, personbeskrivningar enkla och konkreta, inget onödigt tjafs. Psykologin är lite tillyxad, handlingen stundtals lite konstruerad. Men inte har man tråkigt, inte alls. Jag flög fram över sidorna när jag följde hur Giles Denison och hans medkämpar i den brittiska underrättelsetjänster far runt i hela Skandinavien för att lösa romanens gåta. Han kan sitt hantverk den gode Bagley!

Omslaget som jag fortfarande mindes efter 35 år

Omslaget jag fortfarande mindes efter 35 år

Inget ont om hederlig gammal spänning. Ingen stor litteratur, men jäklar vad kul att läsa.
 Och tänk hur annorlunda det hade varit om de hade haft en Iphone!

/Reviderad 201031

 

EN NY STJÄRNA PÅ DEN SKOTSKA DECKARHIMLEN – JAMES OSWALD: FLICKOFFRET

oswald_flickoffret_omslag_inb_0James Oswald:
Flickoffret

”Natural Causes”
Utgiven 2012
På svenska 2014
Översättning: Gunilla Roos
400 sidor
Modernista
Recensionsexemplar

Flickoffret är James Oswalds debut som deckarförfattare. En fårfarmare som blandar arbetet på sin gård med att skriva deckare.
När Oswald inte lyckades övertyga något förlag att ge ut boken så lade han ut den på Amazon för gratis nedladdning. Han bad också om £2.99 för stödja honom under skrivandet av hans nästa bok. Det blev en succé. Under en månad tankade 100 000 läsare ned den. Den recenserades av läsarna och fick många femstjärniga betyg. Då vaknade förlagen och han fick till slut ett fett kontrakt av Penguin.
Det säger en del om hur marknaden förändrats och hur svårt det är för förlagen att veta vad de skall satsa på. Han har hyttlats som den nye Ian Rankin och har utnämts till ”Crime fiction’s next big thing” i The Sunday Telegraph.

Boken utspelar sig i Edinburgh. Vid renoveringen av ett gammalt förfallet hus hittas kroppen av en ung mördad flicka. Brottet är uppenbarligen ett ritualmord och visar sig vara begånget tillbaka i tiden. Samtidigt utreder den nyutnämnde kommissarien Tom McLean en serie ritualmord. McLean börjar ana att det kan finnas ett samband mellan dem och flickan i källaren.

James_Oswald_foto_David_Cruickshanks

James Oswald Foto: David Cruickshanks

Oswald debut är en välskriven och välkonstruerad historia. Personerna är tillräckligt intressanta för att jag skulle vilja läsa vidare. Hos Oswald finns inte mycket av samhälls- eller miljöskildringar. Här är intrigen och lösningen i fokus. Läsningen gick väldigt lätt. Jag har dock lite svårt för de ockulta inslagen i boken men de är så liten del att jag störde mig inte så mycket på dem.

Det är bara att konstatera att detta är mycket lovande debut. Jag kan mycket väl tänka mig att följa Tom McLean och hans kolleger i de kommande böckerna.
På engelska finns det än så länge tre till och en fjärde på gång.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 201004

EN LOVANDE DEBUT – EVA DOLAN: LÅNG VÄG HEM

dolan_lang_vag_hem_omslag_inbEva Dolan:
Lång väg hem
”Long way home” 
Utgiven 2013
På svenska 2014
Översättning Carla Wiberg
413 sidor
Modernista förlag
Recensionsexemplar

Modernista framstår mer och mer som ett av Sveriges mest intressanta förlag. Ett förlag som ger ut Antonio Lobo Antunes, Cees Nooteboom, Ismail Kadare, Virginia Woolf m.m. förtjänar all respekt. Men de seglar mer och mer fram som förlaget med den mest intressanta deckarutgivningen. Själv blev jag helt betagen av Peter Mays Svarthuset, en strålande bok. Nu har Modernista givit ut en omtalad debut, Eva Dolans En lång väg hem. Den första i en serie om poliserna Zigic och Ferreira.

Dolan är copywriter och nominerades redan som tonåring för Crime Writers Award för outgivna författare. Hennes debut har blivit en stor succé i England.

Migration är ett tema som mer och mer står i fokus i den politiska debatten. Det sägs ofta att deckarlitteraturen ligger före vanlig skönlitteratur när det gäller att fånga samhällsförändringar. Temat i Dolans roman är just migration och människohandel, det fasansfulla slaveri som fattiga papperslösa flyktingar hamnar i när de flyr till Västeuropa för att skaffa sig ett bättre liv. Det är inte ett mysigt ”Morden i Midsomer- England” vi ser, utan ett skitigt, hårt samhälle där medelklassen är beroende av at det finns människor i slavliknande förhållanden som bygger deras bostäder och packar deras sallad.

Romanen inleds med att en immigrant hittas innebränd i ett trädgårdsskjul utanför en villa. Husets ägare säger att de inte känner honom, den mördade har ockuperat det och de har inte fått bort honom. De säger sig vara oskyldiga men Zigic och Ferreira anar ugglor i mossen. Undersökning leder oss in ett Englands mörka bakgårdar.

Det är en välskriven och snyggt uppbyggd deckare. Spänningen växer fram stilla och som läsare är det svårt att inte bli gripen av de förhållanden som hon beskriver. Dolan lyfter på locket till något som vi inte vill se. Ett samhälle vid sidan av med papperslösa, kriminella, prostituerade och de som profiterar på det.
Romanens svaghet är att personbeskrivningarna är ganska svaga och att Zigic och Ferreira är otydligt tecknade och därför lite ointressanta.

Det skulle inte förvåna mig ett dugg om detta blir en tv-serie för det mycket aktuella temat och den spännande historien skulle göra sig bra i det formatet. Mao inte alls oäven debut som både oroar och förströr.

Tack för recensionsexemplaret.
/Reviderad 201010

EN MAGISK RESA FRÅN COLOMBO TILL LONDON – MICHAEL ONDAATJE: THE CAT´S TABLE

the-cats-tableMichael Ondaatje (1943-)
The Cat´s Table
Utgiven 2011
360 sidor
Vintage
Finns på svenska på
Natur & Kultur.

Michael Ondaatje, den lankesisk-kanadensiska författaren, vann internationell berömmelse med romanen Den engelske patienten. För den fick han Booker-priset 1992. Boken filmatiserades och fick en drös av Oscars.

Jag tror att första gången jag hörde talas om honom var på en resa till Irland. Jag träffade en familj från Sri Lanka som bott i Dublin i 25 år. Kvinnan, en psykolog, sade att Ondaatjes bok Running in the family (Resan hem) var en underbar beskrivning av livet på ön. Jag lade det på minnet men mer blev det inte.

Alla bokläsare känner nog igen underbara känslan av att redan på första sidan inse att detta är något bra. Lässuget kommer igång, den undrade och kanske kritiska blicken väjer undan, du känner att du är i trygga händer. Det var något i omsorgen om det vackra språket, blicken, ja, magin som fångade mig direkt. För det är en bok fylld av magi Ondaatje skrivit, barndomens magi.

Boken utspelar sig 1954, på en båtresa  på passagerarfartyget ”Oronsay” från Columbo till London. Den 11-årge Michael, eller som han kallas Mynah, reser för att återförenas med sin mamma som han inte sett på ett par år. På båten blir han vän med bråkstaken Cassius och den lågmälde hjärtsjuke Ramaddhin. De är alla placerade på Kattens bord, det bord som ha lägst status på båten. Runt det bordet finns en färgstark samling individer. Mazeppa, barpianisten som varit i alla världens hörn och var med om det mesta i världen, sant eller påhittat, vem vet?. Den hemlighetsfulla Miss Lasqueti, som transporterar hem duvor till England och visst har försänkning i Whitehall. Mr Daniels, en botaniker som tagit med sig en hel trädgård nere i fartygets botten där det finns många växter båda farliga o ofarliga. Ja, jag skulle kunna fortsätta. Men de blir inga lustigkurrar även om det finns mycket humor. Det finns en kärlek och omsorg om karaktärerna som smittar av sig på läsaren.

Michael Ondaatje

Michael Ondaatje

De tre små killarna är längst ned hierarkin och ingen bryr sig om dem. Mynah har i och för sig en moster i första klass som skall hålla ett öga på honom, men hon är mer intresserad av sin bridgepartier och ägnar honom ett förstrött intresse. De utforskar hela båten från botten och in i första klass, lyssnar, lär och får var med om små och stora äventyr. Bland det mest fascinerade för den är varje natt då en fånge, troligen vid namn Niemayer, tas ut i sin kedjor för en nattpromenad.

Ondaatje gestaltar verkligen barndomens magi, just innan vuxenheten bryter in. Helt plötsligt så visar det sig emellertid att detta inte bara är en barndomsskildring. Vi får möta Michael, författare boende i Kanada, i nutid och höra historierna om vad som hände efteråt med trion, hur denna resa påverkade deras liv, ja helt enkelt blev en upplevelse som formade dem. Skickligt väver Ondaatje ihop de olika tidsplanerna, romanen djupnar och tar verkligen tag i denna läsare. Ondaatje gjorde själv denna resa som 11-åring men hävdar att det mesta är glömt så det är allt igenom en roman, men så atmosfärrik som denna roman så är så var det nog en del som låg kvar.

Cat´s table är helt enkelt en mycket fin roman som jag varmt rekommenderar.

/Reviderad 201020

 

 

 

BOOKER-PRISET 2012 – HILARY MANTEL: FÖR IN DE DÖDA

for-in-de-dodaHilary Mantel (1952-)
För in de döda
Utkom 2012
På svenska 2014
Övers: Jesper Högström

412 sidor
Weylers förlag
Recensionsexemplar

På sommaren finns det tid till den lite längre läsningen, den som får ta tid. Två somrar på raken har jag befunnit mig i sällskap av en mycket sammansatt personlighet, Thomas Cromwell i Hilary Mantels tolkning. Sammanlagt uppåt 1000 sidor. Först Wolf Hall och i år För in de döda.
Hilary Mantel fick sitt stora genombrott både i Storbritannien och internationellt då hon lyckade med bedriften att för båda böckerna få det mycket prestigefyllda Bookerpriset. Läsarna har älskat böckerna. De har gått som teater på Royal Shakespeare Company och just nu håller BBC på att spela in en tv-serie med Damien Lewis i huvudrollen

Jag tyckte mycket om Wolf Hall som jag läste på engelska. Det var krävande. Mantel skriver egentligen inte en svår prosa, men tätheten i hennes språk gör att du kan inte slappna av. Varje mening av hennes utsökta prosa behöver du ta in för att texten inte skall glida dig ur händerna. Den andra delen har stått och tittat på mig i bokhyllan men har fått stå kvar.
Nu fick jag möjlighet att sätta tänderna i den svenska översättningen i stället. Vi kan konstatera att vi har fått en ny stjärna på översättarhimlen, Jesper Högström. Jag är mycket imponerad av hur han fört över Mantel engelska till svensk språkdräkt.

För engelsmännen är historien om Henrik VIII och hans fruar välkänd. Cromwell är också en känd person men vad jag förstått så vet vi egentligen så mycket om honom. I det tomrummet så kan Mantel använda sin mycket rika fantasi och skapa sin fascinerande historia.

I Wolf Hall får vi följda smedsonen och uppkomlingen Cromwells resa från fattigdom till att bli Englands mäktigaste man.

Nu har Cromwell har lyckas manipulera bort Katarina från Aragonien som drottning då hon inte kan få barn. Äktenskapet annulleras. England kommer på kant med hela den katolska världen och Henrik VIII hotas av bannlysning. Dock han kan Henry nu gifta sig med sin nya kvinna Anne Boleyn och förhoppningsvis säkra tronföljden. Den nya romanen tar vid där Wolf Hall slutar. Anne är nu krönt till drottning. Hon får ett barn men det är en flicka. De följande försöken att få henne gravid resulterar i intet. Hennes är öde är därmed beseglat. Henrik, en kärlekskrank och impulsiv kung har lagt ögonen på det som skall bli hans nästa fru, Jane Seymour. Cromwell får i uppdrag att få bort Anne.

För in de döda känns mer koncentrerad än den första boken. Romanen följer Cromwell under några korta månader då denna häxprocess mot Boleyn genomförs. Vi ser allt igenom Cromwells ögon trots ett mycket rikt persongalleri. Oerhört skickligt leder Mantel oss in i Cromwells komplicerade psyke och hans tankevärld. Hur de då såg på religion, sexualiteten och äktenskapet skiljer sig avsevärt från idag. Mantel lyckas göra dessa föreställningar begripliga i våra ögon.
Mycket skickligt målar Mantel upp miljöerna i 1500-talets England. Några pennstreck och du är där.

Gabriella Håkansson i DN skriver i sin intressanta recension att kvinnorna som knappt kommer till tals i boken är de egentliga huvudpersonerna. Deras kroppar är ett slagfält där politiken formas. En klok iakttagelse för det kroppsliga återkommer ofta i texten både i beskrivningar och metaforer.

Cromwell var ingen duvunge. Han gjorde många fula saker. Inte ens den synnerlige obehaglige Francis Underwood, Kevin Spaceys suveränt spelade rollfigur i House of Cards kommer upp i Cromwells klass. Trots det så gör hon honom mänsklig. Jag som läsare känner paradoxalt nog en sympati för honom. Hon får mig att bry mig om honom.

Mantel arbetar nu på den tredje och avslutande delen som handlar om Cromwells fall. Han är ju trots allt bara en uppkomling med starka fiender runt sig!
Vi är många som ser fram emot att följa honom till slut. Och jag kommer vänta på Högströms översättning!

/Reviderad 200818

ETT BORTGLÖMT MÄSTERVERK – JOHN WILLIAMS: STONER

StonerJohn Williams (1922-1994)
Stoner
Utgiven 1965
På svenska 2014
290 sidor
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Natur & Kultur
Recensionsexemplar

Kan man få in en hel människa liv i en relativt kort roman sparsmakad skrivet utan stora åthävor? En som lyckats med det är John Williams i vad som kanske är vårens mest hyllade roman. Det är dock ingen ny bok. Stoner kom ut 1965. Såldes i 2000 exemplar och var utgången året därpå. Outgrundliga äro litteraturen vägar för utan något pris eller filmatisering i ryggen så börja ryktet om boken spridas. Själv läste jag en artikel av Julian Barnes i The Guardian för över ett år sedan och köpte boken omgående.
Den var fortfarande oläst när jag fick ett recensionsexemplar av Natur och Kultur. Det var spännande att kunna växla mellan det engelska originalet och Rose-Marie Nielsens fina översättning.

Stoner är berättelsen om bondsonen fostrad av hårt arbete på åkern i början av 1900-talet. Han får möjlighet att studera och upptäcker en kärlek till litteraturen. Stoner börjar forska och slutar som lärare på University of Missouri där han arbetar i hela sitt liv. Har gifter sig med Edith. De får en dotter. Deras äktenskap blir synnerligen olyckligt. Han genomlever två krig. När han är död så är det knappt någon som kommer ihåg honom och det finns inte mycket kvar som påminner om honom

Det misslyckade äktenskapet är bara en av de stora påfrestningar som möter Stoner under hans liv, men överlåter jag dig till att upptäcka om du läser boken. Stoner härdar ut alla dem med moral, integritet och stoiskhet. De påminner om hur hans föräldrar kämpade för att överleva på den lilla lott av svårbrukad jord som var deras liv.

Är romanen en berättelse om en misslyckad människa och ett förspillt liv?  Det är en roman med mycken  tragik och stark att läsa, men det är också en roman om kärlek. Inte bara den romantiska kärleken, utan om kärleken till ett barn, till litteraturen, det goda arbetet, förmågan att ge sig hän, stoltheten över att leva efter sin egen moraliska kompass, även när det kostar på.

Det är svårt att tänka sig Stoner som en lycklig man men John Williams i en av de få intervjuer han gav beskrev honom som en lycklig man, en riktig hjälte. ”He had a better life than most people do, certainly. He was doing what he wanted to do, has some feeling for what he was doing, He was a witness to values that were important…” (Hämtat från John MacGaherns förord till utgåvan från NYRB Classics.)

Det är alltid svårt att förhålla sig till en bok som har hyllats så mycket som Stoner har. Det är dock bara för denna läsare att kapitulera. Den är som en välslipad diamant, så perfekt avvägd, så skimrande vacker. Williams har en självlysande prosa, rak och ganska enkel men vacker och melodisk. Det är inte en roman med stora åthävor utan de dramatiska händelser smyger sig på och den kraften i dem blir så mycket större. Det finns passager som tar andan ur mig men sin skönhet och tragik. Romanen är dessutom en klassisk skildring av universitetslivet i USA under första halvan av 1900-talet.

På omslaget till min amerikanska utgåva så finns en bild, något beskuren, av en målning av den amerikanske konstnären Thomas Eaking. Den heter The Thinker: Portrait of Louis N. Kenton och är från 1900. Jag tycker det är en perfekt bild illustration av romanen. Den introverta kraft och styrka men också blygsel som bilden utstrålar fångar Stoner på pricken.Stiner nyrb

Boken är en njutning att läsa i original, men i Rose-Marie Nielsens mycket säkra händer så blir det inte sämre att läsa på svenska, bara annorlunda.

Jag kan varmt rekommendera Stoner. John Williams är en bortglömd mästare.

/Reviderad 201004

 

”HUR FÖRBANNAD ÄR JAG? DET VILL DU INTE VETA. INGEN VILL VETA OM DET. ” – CLAIRE MESSUD – KVINNAN PÅ ÖVERVÅNINGEN

9789127135437_0_Clarie Messud (1966-):  
Kvinnan på övervåningen
”The Woman Upstairs”
Övers: Eva Johansson
Utgiven 2013
På svenska 2014
280 sidor
Natur & Kultur
Recensionsexemplar

”HUR FÖRBANNAD ÄR JAG? Det vill du inte veta. Ingen vill veta om det. ” Den som säger det är Nora Eldridge, en 42 årig lärare och huvudpersonen i Messuds roman.

Nora är en kvinna mitt i livet. Hon beskriver sig som ”kvinnan på övervåningen”. Den som inte är med i centrum. Hon blev aldrig den konstnär som hon drömt om, hon fick träffade aldrig rätt man och fick de barn som hon drömt om. Nej hon tog hand om sin sjuka, nu döda, mamma och gamla pappa, utbildade sig till lärare och är nu en grå medelålders kvinna. En sådan som ingen bryr sig om, en gammal ungmö som det hette en gång i tiden. Hon bor bra i en välmående del av östkusten, har ett fast jobb som mellanstadielärare, vänner och en och annan pojkvän. En kvinnas som utifrån sett har det ganska bra, men ett kanske ett något trist liv.

En dag förändras Noras liv. In i hennes klass kommer den lille pojken Reza Shahid, var föräldrar skall bo tillfälligt i staden under ett år. De är internationella och intellektuella globetrotters, Skandar, pappan är historiker och har fått ett stipendium på Harvard. Sirena, mamman, är en känd konstnär som arbetar med installationer. Nora blir helt betagen av dem, De släpper in Nora i deras liv. Hon blir barnvakt för Reza. Sirena (tänk på Odyssén) övertalar henne att dela ateljé så att de kan arbeta sida vid sida. Skandar tar henne på långa promenader där de diskuterar politik och samhälle. Nora blir som förälskad och besatt av hela familjen.

Sirena får Nora att bejaka sitt konstnärskap. Men skillnaden kunde inte var större. Sirena arbetar på en gigantiskt installation där Nora hela tiden assisterar henne. Nora arbetar samtidigt på sin egna konst, små dioramor, som är exakta avbildningar av några kända kvinnors hus bla Alice Neel, Edie Sedgewick och Virginia Woolf, kvinnor som begått självmord eller hamnat på hispan. Nora gör helt enkelt små dockhus. Där livet står stilla.

Claire Messud Fotograf: Derek Shapton

Claire Messud
Fotograf: Derek Shapton

Hela hennes liv cirklar runt och igenom familjen Shahid. Hon blir levande genom dem, livet går i färg helt plötsligt. Hon behöver inte vara ”kvinnan på övervåningen” längre.

Romanen är en lång monolog efter katastrofen. När Nora har fått en visshet om vad hon egentligen betydde för familjen. Det är en roman där det egentligen inte händer så mycket samtidigt som det är en mycket intensiv läsupplevelse. Prosan glider fram över sidorna i Eva Johanssons fina översättning.

Vi kommer in i Nora värld. Som en seismograf som registrerar Messud allt. Messud gör henne så mänsklig. Det är ingen huvudperson som du kommer tycka om. Hon kan vara odrägligt själcentrerad och otrevlig i sin narcissistiska självupptagenhet, klängig i sitt behov av bekräftelse och vild i sin ilska. Men också fylld av styrka, ömhet och litenhet. Vi får helt enkelt ta emot henne som hon är, även om det inte alltid är vackert.

Titeln anspelar förstås på det kända begreppet ”the mad woman in the attic”. Att kvinnliga författare på 1800-talet endast kunde beskriva kvinnor antingen som ljuva eller som galna.

Det är också en roman om vad du är beredd att offra för konsten. Nora vågar inte men Sirena gör. Men är det värt det priset?
Det är för övrigt fascinerade att läsa Messuds beskrivningar av de konstverk de båda gör. Oerhört fantasieggande.

Kvinnan på övervåningen är en stark läsupplevelse. Romanen tog ett strupgrepp på mig, tryckte upp mig mot väggen och släppte ned mig med en duns 280 sidor senare! Det var som en skarp psykologisk deckare. Skicklig så skruvar Messud åt snaran. Jag kippade efter andan när jag läste. Det var länge sedan jag läste något så här bra.

Har ni tänkt på att män skriver litteratur och kvinnor skriver kvinnolitteratur? Romaner skrivna av kvinnor recenseras nästan alltid av kvinnor om de inte nått Kerstin Ekman status. Som att de romaner som kvinnor skriver är till för kvinnor och förstås bäst av kvinnor.
I alla fall blev denna medelålders man djupt tagen av denna mycket mänskliga roman. Det är en modig, hjärtskärande och naken roman. Det är som om du tar en av Alice Munros fantastiska noveller och allt det som du känner finns under ytan lyfter Messud istället fram och får det att brännas i huden på läsaren.

Kvinnan på övervåningen är helt enkelt en riktigt bra roman.

/Reviderad 200929

 

 

 

EN KLASSIKER – VIRGINIA WOOLF: MOT FYREN

mot fyrenVirginia Woolf (1882-1941)
Mot fyren
”To the lighthouse”
Översättning:
Ingalisa Munck och Sonja Bergvall

Utgiven 1927
260 sidor
Bonniers

1927 kom Virginia Woolf ut med Mot Fyren. Fem år efter Joyces Ulysses och Proust På Spaning efter den tid som flytt. Woolf är ett av de stora namnen i den litterära modernismen. Märkligt nog fick vi inte läsa henne när jag studerade engelska på universitetet.

Jag började läsa den på engelska men insåg att det var så krävande att jag även tittade på den svenska översättningen.  Sedan växlade jag lite fram och tillbaka. Även om det är en fin översättning så fångar den inte riktigt Woolf briljanta prosa. Det är en text så rik att den troligen vinner på och håller för en omläsning.

Boken består av tre delar.
I den första delen möter vi familjen Ramsay med sina åtta barn i deras sommarhus på Isle of Skye fyllt av gäster, flera av dem prominenta intellektuella eller de som vill vara det. Sonen James vill åka ut till fyren men den patriarkale fadern Mr Ramsay, avstyr det pga. av vädret. I centrum finns den vackra, självlysande Mrs. Ramsey som är det prisma genom vilka hela historien speglas. En fascinerande kvinnoporträtt.

Den andra delen är kort men under den rör i oss fram 10 år i tiden, första världskriget slår världen i spillror. Huset förfaller och frågan är om det kommer stå kvar eller förfalla helt.

I sista delen så är den del av familjen dom fortfarande är i vid liv tillbaka till huset. Turen till fyren blir till slut av.

Det är en ganska enkel historia men det är inte den som gör romanen till en så spännande läsning. Woolf använder sig av ” stream of consciousness”-teknik. Vi är inne i personernas tankar och följer hur de trevande tar sig fram och försöker förstå sin omvärld. Likt en kamera som byter bild flyttar vi oss mellan personerna. Genom deras olika tankar vävs bilden fram.
Det är en historia om liv, kärlek, död, sorg, tillkortakommanden, krossade ambitioner och möjligheter de aldrig fick. Det är så mänskligt. Framförallt är det en historia om hur kvinnors svårighet att ta sig fram, hur hon endast finns i relation till mannen och mannens ambitioner.

Romanen har många självbiografiska drag. Paret Ramsey är modellerade på hennes föräldrar, Woolf hade själv 8 syskon och de hade liknade somrar fast i Cornwall.
Woolf skildrar en värld som hon älskade men också inte vill vara en del av, som historien hade dömt att gå under.

Jag är tacksam över att äntligen ha läst Woolf, för vilken skicklig författare hon är. Alla med det minsta intresse för romankonsten finner mycket att fördjupa sig i denna utmärkta roman.

/Reviderad 200727

ANDRA DELEN I ISLE OF LEWIS-TRIOLOGIN – PETER MAY: THE LEWIS MAN

lewisman300Peter May (1951-)
The Lewis Man
Utgiven 2012
400 sidor
rivierrun

Hur följer man upp en succé?
När Peter May efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckade få Svarthuset utgiven så blev det en internationell succé. Jag läste boken med mycket stort nöje.
Hur lyckas han? Ganska bra men det är inte en fullträff som den första. Läsningen av denna bok får mig att tänka på det som är deckargenrens möjlighet men som kan bli dess problem. I den första boken så blev jag helt betagen av skildringen av människorna och naturen. Det var en skickligt snickrad intrig, men kanske inte det som var den stora behållningen.

Att läsa del två är att återvända till något tryggt. Du känner karaktärerna dem och är intresserad hur det går för dem. Men den första upptäckarglädjen är nu passerad.
Genom att återanvända människor och miljöer finns stora möjligheter till fördjupning, men om författaren inte lyckas så blir det snarare lite ointressant. Mer av samma. Vilket för många läsare är gott nog.

Jag hade lite svårt att komma igång. Kände att nu är stigarna upptrampade. Historien fångade mig inte förrän en bit in i romanen. Sedan tar det fart och blir riktigt spännande och ganska gripande.

Eftersom det är en deckare tänker jag inte skriva något om handlingen. Jag kan säga att många av kvaliteterna finns kvar, ffa skildringarna av naturen och var religionen gör med samhället, men det är inte lika upphetsande som första boken. Men listan över hemskheter som begåtts i guds namn får ytterligare en både hemsk och upprörande post.
Missförstå mig inte, som deckare är den inte alls dum och jag har redan beställt den tredje delen. Men jag tror jag väntar lite med att läsa den. Så jag hinner bli sugen på att ge mig ut i fantastiska landskapet igen.

Här kan du läsa vad jag skrev om Svarthuset.

/Reviderad 200927

VINNARE AV THE BARRY AWARD FÖR BÄSTA DECKARE 2013. FÖRSTA DELEN I ISLE OF LEWIS-TRIOLOGIN. – PETER MAY: SVARTHUSET

may_svarthuset_omslagPeter May (1951-)
Svarthuset
”The Blackhouse”
Översättning: Charlotte Hjukström
Utgiven 2009
På svenska 2013
368 sidor
Modernista förlag
Recensionsexemplar

Underliga äro Herrens vägar. Peter Mays succé Svarthuset kom först kom ut på franska 2009. May hade fått den refuserad flera gånger. Det kanske berodde på Anne Cleeves hyllade serie om Shetlandsöarna?
Via hyllningarna i Frankrike har den nu vandrat tillbaka till Storbritannien och resten av världen. 2013 fick den The Barry Award som delas ut av den amerikanska tidskriften Deadly Pleasures. I höstas kom den på svenska i Charlotte Hjukstöms följsamma översättning. Alla som tycker om deckare han något att se fram emot!

Peter May är skotsk journalist, bosatt i Frankrike, med lång erfarenhet av arbete på tv och med en räcka deckare på sitt samvete. I denna bok åter vänder May till Isle of Lewis där han under flera år gjorde en TV-såpa, Machair, den första på gaeliska. Han känner ön väl vilket märks i denna mycket atmosfärrika bok.

Fin Macleod, polis i Edinburgh, får i uppdrag att åka till Isle of Lewis i Yttre Hebriderna för att utreda ett brott som påminner om ett fasansfullt mord i Edinburgh. Fin är egentligen oförmögen att arbeta efter en traumatisk händelse. Hans chef skickar dit honom för att helt enkelt få igång honom igen.

Fin kommer tillbaka till ön som han hals över huvud flydde vid 18-års ålder. Bort från mobbing, tristess, trångsynthet och kvävande religiositet.
Väl på ön så rullar en mycket spännande historia upp där Fin får möta sitt förflutna. Fin lär sig att allt var inte som hans minns det. Han får möta mycket sorg men också mycken glädje.

Bokens intrig är spännande och skickligt konstruerad, växlande mellan dåtid och nutid. Den är tack och lov befriad från många av de klichéer som ofta är legio i deckare. Men är inte det som är den stora behållningen. Det som gör att jag flera dagar efter avslutad läsning  fortfarande befinner mig kvar på Isle of Lewis är Mays skildring av människorna, deras relationer, deras historia och sätt att tänka. Hur det hårda klimatet och naturen på öarna påverkar deras sätt att leva  Det gör att den här boken lyfter sig över de flesta deckare jag läst.

Svarthus på Isle of Lewis

Svarthus på Isle of Lewis

Mer än en gång så var jag tvungen att gå ut på Google Maps och se på den fantastiska naturen. Det är nog inte bara jag som har börjat planera en semester i Yttre Hebriderna under läsningen! Det är ingen dock ingen idé att du letar efter orten Crobost, central i boken, för det är en fiktiv skapelse.

An sgeir

Sula Sgeir

Vad som däremot inte är fiktion och en riktig höjdpunkt i boken är skildring av årliga traditionen av jakten på ungar till havssulan. Det började för flera hundra år sedan då fattigdom och hunger drev män att med fara för eget liv landstiga på den lilla obebodda ön Sula Segir, på jakt efter denna delikatess. En gång om året åker 10 män ut och bor på ön under 2 veckor. De tillåts döda 2 000 fåglar, under mycket farliga omständigheter.. Det är ett hedersuppdrag för männen på Lewis.
Idag är dock jakten mycket ifrågasatt och ses av många organisationer som masslakt.

Jag har redan köpt The Lewis Man, del två i trilogin. Inte orkar jag vänta på den svenska översättningen. Det här är alldeles för bra för det!

Tack Modernista för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200927

peter_may_1_1

Peter May

EN DEBUT UTÖVER DET VANLIGA – TEJU COLE: ÖPPEN STAD

Öppen stadTeju Cole (1975-)
Öppen stad
”Open city”
Utgiven 2011
På svenska 2013
Övers: Erik MacQueen
300 sidor
Vinnare av Hemingway Foundation/PEN Award
Recensionexemplar

Tejo Coles debutroman har höjts tills skyarna ända sedan den publicerades 2011. Efter avslutad läsning är det bara att instämma i hyllningskören. Detta är en remarkabel debut. Att redan i sin första roman kunna skriva på denna nivå, då har vi förhoppningsvis mycket spännande att se fram emot ifall musan står honom bi.

Att beskriva romanen är både enkelt och svårt för det är inte en traditionell roman. Det är snarare en blandning av en roman, reseskildring och essä. Huvudpersonen Julius bor i New York där han gör sin specialistutbildning inom psykiatri. Julius kommer från Nigeria men hans mamma är tyska. Nyligen blev han dumpad av sin kvinna och lever ensam.

För att få en motvikt till de hetsiga dagarna på sjukhuset går han långa promenader i New York. Romanen består av dessa promenader, Julius tankar och iakttagelser, möten, blandat med tillbakablickar från barndomens Nigeria.
Mitt i romanen åker han fyra veckor till Bryssel där han gör att lamt försök att finna sin tyska mormor som troligen bor där. Julius har inte träffat henne på länge då hans mor brutit kontakten med mormor. Även i Bryssel vandrar han runt, pratar med människor…
Det är inte alltid lätt följa Cole. Har refererar ymnigt till litteratur, konst och musik, allt ifrån Cannonball Adderley till en lång utläggning om Mahler.

Romanen skildrar världen och ffa New York efter 9/11, men indirekt.
Julius möten och de situationer han hamnar i påminner oss om den globala värld vi lever i. De komplexa frågorna kring tillhörighet, etnicitet och klass som det väcker. Men tro inte att detta är en budskapsroman. Frågorna är alldeles för komplexa och mångfacetterade för det, men det får dig som läsare att reflektera.

Julius har som genom sitt yrke har hög social status men pga. av sin hudfärg och bakgrund inte helt accepteras i det samhälle han lever i. Julius är en ensam iakttagare som inte hör hemma någonstans. Han är inte nigerian, tysk eller amerikan. Han är både allt det och inget av det.
Jag känner igenom hela romanen hur han svävar. Cole har gjort honom till psykiater, ett yrke som så mycket handlar om att tolka och där det är så mycket som inte går att få en klarhet i till skillnad från om han varit kirurg.

Cole gör oss också hela tiden medvetna om historien. Vi kommer till delar av Manhattan och får glimtar ur de svartas plågsamma historia. Nutiden finns inte i ett vakuum utan är en fortsättning på det som skett och som vi måste förhålla oss till. Romanens huvudperson är egentligen inte Julius utan New York.

Vad är det som gör denna roman så bra? Cole har ett njutbart och vackert språk, i fin översättning av Erik MacQueen. Det flyter lätt över sidorna, men med så mycket innehåll på varje sida att du får inte ha för bråttom. I en intervju sade han att han var en stor poesiläsare. Det förvånar mig inte då hans bilder ofta är både pregnanta och har en lyrisk resonans. Cole tränade upp sin iakttagelseförmåga under sina konststudier. Han är också verksam inom ”street photography”. Denna skarpa iakttagelseförmåga har han förvaltat mycket väl i denna roman. Detta är en mycket rik bok som går att läsa mer än en gång.
Det var extra roligt för mig som var i New York i våras och hade varit på flera av de gator som Cole beskriver.

För mig handlar romanen om att 9/11 så kan vi inte ta något för givet, vi lever på ett gungfly där vi bästa fall försöker göra vad vi kan för att tolka och förstå en allt mer obegriplig värld. Och att vi egentligen famlar i mörkret hela tiden.

Öppen stad är en mycket bra roman som verkligen kan rekommendera.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200927

NOBELPRISET 2013 – ALICE MUNRO: BRINNANDE LIVET

9789173894210_200_brinnande-livetALICE MUNRO (1931- )
Brinnande livet
”Dear Life”
Utgiven 2012
På svenska 2013
Översättning Rose-Marie Nielsen
304 sidor
Atlas

Alice Munro nobelpris var ett mycket populärt val. En redan läst och älskad författare som nu får en ännu större och mycket välförtjänt läsekrets. Själv var min första kontakt med henne Kärlek, vänskap hat som jag tyckte mycket om.

Denna fina bok består av 14 noveller vara de fyra sista är självbiografiska, ”in feeling, though not, entirely so in fact” (sid 255).
En skillnad, om jag minns rätt, är att berättelserna i denna bok oftare utspelar sig under första halvan av 1900-talet, medan i Kärlek Vänskap Hat är det nutid. Det är kanske en naturlig konsekvens av att detta är hennes sista bok, att hon blickar tillbaka och hämtar sitt stoff.

Samlingen börjar starkt med några riktigt fina noveller fyllda av det som gör Munro till en mycket bra författare. Sedan fanns det någon novell mitt i som inte fångade mig lika mycket.
Det är de sista fyra självbiografiska novellerna, som jag tycker är bokens svagaste del. Det är lite anonyma berättelser som inte tog tag i mig trots att hon skriver: ”I I believe they are the first and last –  and the closest – thing I have to say about my life” (Sid 255). Munros lägstanivå är dock mycket hög, men sammantaget håller jag håller Kärlek Vänskap Hat högre än den här samlingen

Det är svårt att skriva något som inte redan skrivits om henne. Alla skriver om hennes fantastiska förmåga att få in en roman på 20-30 sidor, hur skicklig hon är på att expandera och komprimera tiden i sina elegant ihopsatta berättelser. Hur hon ger det vardagliga ett sällsynt djup.

Det som jag ofta tänkte på är att hon osäkrar verkligheten. Vad vet vi egentligen om våra liv och de människor vi delar vår vardag med. Det får mig att undra, med lätt oro, om jag en dag, oväntat och oombett, genom en blick, ett ord eller en händelse, inser att något var inte alls som jag trodde. Att under ytan fanns det något jag inte sett eller förstått. En både spännande och otäck tanke.

Jag läste större delen av boken i original. Munro är inte svår på engelska. Det finns troligen, eftersom hon är så subtil, nyanser som vi som inte har det som modersmål missar. Jag läste den andra halvan i Rose-Marie Nielsens sedvanligt pricksäkra översättning. Så känner du dig osäker på engelska så kan du lugnt njuta av Munro på svenska.
För läsa Munro det skall du!

/Reviderad 200920

NÄR HELA VÄRLDEN RÄMNAR – RICHARD FORD: KANADA

KanadaRICHARD FORD (1944-)
Kanada
Canada”
Publicerad 2012
Översättning: Nille Lindgren
460 sidor
Brombergs förlag
Recensionsexemplar

När jag såg Richard Ford komma upp på scenen under bokmässan för att intervjuas av radions Marie Lundström så var det första jag tänkte på hans ögon. De såg ut att ligga långt in och med en intensiv blick betrakta det som skedde runt honom. Under läsningen av boken tänkte jag ofta på hans blick. Hur han under ytan på det alldagliga kan finna hisnande djup.

Det finns ingen som skrivit om denna roman som inte citerat de första meningarna som säkerligen kommer bli klassiska: ”Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare. Rånet är viktigare eftersom det resulterade i att mitt och min systers liv leddes in på de banor de till slut tog .”

Den som säger det är Dell Parsons, romanens berättare, som ser tillbaka på sitt liv. Dell och hans tvillingsyster Berner är 15 år 1956 då deras föräldrar Bev och Neva begår brottet som kommer förändra deras liv, slå sönder familjen och skingra syskonen.

Föräldrarna var de mest osannolika bankrånare man kan tänka sig. Bev, en gladlynt och inte speciellt reflekterande man från Sydstaterna, som ett att ha tjänstgjort i andra världskriget, hade haft svårt att finna sig tillrätta och provat ett antal jobb. Neva, dotter till polska judar som flytt till USA, en intellektuellt präglad kvinna, arbetar som lärare men med ett mer intellektuellt och tyngre sinnelag. Ett omaka par som ändå lärt sig leva med sina olikheter.
Denna familj ser utifrån sett ut som vilken annan i den lilla staden Great Falls, Montana. Men till skillnad från andra familjer så rånar inte föräldrarna en bank. Något de var illa rustade för och som förstås slutar i katastrof. Det säger en del om Fords förmåga att gestalta sina romanfigurer att det blir helt trovärdigt i sin totala irrationalitet. Mer tänker jag dock inte skriva om handlingen för det skall du upptäcka själv.

Ford har skrivit en mästerlig roman om att bli vuxen när livet kastas på ända. Hur skall du förstå livet när det är helt oförutsägbart, när saker kan visa sig att vara dess exakta motsats. Hur kan jag då skapa mening? Dell är mycket fascinerad av schack, ett spel med oändliga möjligheter men inom en given ram. Men hur hanterar du det är hela schackbrädet välts och alla pjäser faller huller om buller.

Det är också en roman om gränser. Dell går över gränsen till Kanada, till en vuxenvärld befolkad av en samling mycket brokiga individer, skickligt tecknade av Ford. Det finns till ingen väg tillbaka. Dörren till ditt förflutna har stängs. Det liv du levt kan du inte komma tillbaka till och inte träffa de människor som betytt så mycket för dig.

Romanen är så skickligt konstruerad så att även om du vet vad som skall hända så bygger han upp en psykologisk spänning som ger ett bestämt men lågmält driv i berättelsen. Hans prosa är så klar, lätt och luftig. Med några lätta pennstreck har han ritat upp en scen, beskrivit en stad eller naturen. Orden är som stenar i en klar fjällbäck som slipats av under lång tid. Han kan konsten att få det att se så oerhört lätt ut. En utsökt prosa fint överförd till svenska av Nille Lindgren.

Det var länge sedan jag läste något som fångade mig så. Richard Ford är en oerhört skicklig författare som behärskar sitt instrument till fullo. För mig som läsare är det bara glida med och hänföras av ett möte med stor romankonst.

/Reviderad 200920

NOBELPRISET 1949 – WILLIAM FAULKNER: ABSALOM, ABSALOM

AbsalomWilliam Faulker (1897-1962)
Absalom, Absalom
Översättning Gunnar Barklund
Publicerades 1932
320 sidor
Brombergs

En nidbild av författare som får Nobelpriset är att de svåra och hopplösa att förstå för vanliga läsare. Det är bara böcker för pretentiösa litterära snobbar. De två senaste nobelpristagaren Mo Yan och Alice Munro motbevisar det. Det är författare som många läsare lätt kan ta till sig.

William Faulkner å andra sidan är just en sådan författare, en författarnas författare, en av de stora i den moderna romankonsten. Han nämns ständigt som en stor inspirationskälla för den latinamerikanska boomen, El Boom, med Garcia Marquez (Nobelpriset 1982), Julio Cortazar, Carlos Fuentes m.fl. och den nya franska romanen, Le Noveau Roman, med Alain Butor, Alain Robbe-Grillet, Nathalie Sarraute, Claude Simon (Nobelpriset 1985) m.fl.

Det var deras böcker som jag läste som ung och lätt pretentiös man i början av 80-talet. Det var inte lätt, med det skulle det inte vara, det var ju en del av hela grejen! Jag uppskattade det, men kan i efterhand undra hur mycket jag förstod.
När en av bokcirkelns medlemmar föreslog Absalom, Absalom så blev jag väldigt glad. Faulkner hade jag försökt mig på engelska på den tiden och inte kommit långt med. Nu skulle jag återvända till den typen av litteratur som sporrade mig för nästan 30 år sedan.

Redan på första sidan så började jag kippa efter andan. Texten är så tät och inte helt lätt att ta till sig. Så jag tog sats, läste och fick likt en upptäcktsresande ge mig in en tät djungel av ord. Faulkner skriver en exakt, elliptisk och kompakt prosa, fylld av omtagningar, parenteser och långa meningar. Sida upp och sida ned utan mycket dialog och med driv och flöde.  Ja visst, jag kände igen Garcia Marquez, Alejo Carpentier, Claude Simon men kom också att tänka på Thomas Bernhard lika kompakta prosa.

Handlingen utspelar sig i Söderns under det amerikanska inbördeskriget och handlar om en familjs uppgång och fall. I botten ligger Bibelns berättelse om Kung David och han son Absalom.
Thomas Sutpen som kommer från mycket fattiga förhållanden får en förnedrande upplevelse vilket får honom att inse att han måste bryta upp för att skapa sig en framtid. Han åker till Västindien. Där grundlägger han sin förmögenhet, gifter sig och får ett barn. När det framkommer att hon inte är helt vit, utan har negerblod i sig, överger han henne och åker tillbaka till Södern för att börja bygga upp sitt imperium. Han gifter sig igen och får två barn. Men där i Västindien så sås fröet som leder till Thomas Sutpen och hela hans familjs undergång.

Men det är lättare sagt än gjort att redogöra för denna roman för det är inte alls en rak berättelse, Den berättas i återblickar av olika personer ut olika vinklar, med olika tolkningar av händelseförloppet. Allt eftersom historien tätnade så kände jag som om jag slog mig fram med en lie i en allt tätare vegetation.

Romanen anses av många som den främsta i Faulkners produktion och den främsta romanen om det amerikanska Södern. Sutpens uppgång och fall är en symbol för plantageägarnas uppgång och fall i Södern på slutet av 1800-talet  Jag läste någonstans att för Faulkner var rasismen det som genomsyrade och förstörde Södern. Och den starka rasismen i Södern och dess konsekvenser är ett tydlig tema. På så sätt en mycket aktuell roman med tanke på det stora hatet som finns i delar av USA mot Barack Obama.

Går du in på Amazon och ser vad läsare har skrivit om boken så är det många som hyllar den. Men som också säger att du behöver läsa den 3 gånger för att förstå den. Det är en roman som har givit många litteraturvetare jobb!!

Det är en bok om är jobbig att läsa, men är det värt besväret?  Jag är faktiskt kluven. Jag fick kämpa mycket. Det var partier där jag bara ångade på över sidorna för att komma vidare och struntade i jag inte förstod alla vändningar och vridningar. Och det är egentligen en bok som behöver läsas mycket långsamt .
Mot slutet av boken tänkte jag skönt att det snart är över. Det här kommer jag aldrig läsa igen. Nu är jag inte så säker för den lever kvar i mig. Det är en mycket stark berättelse, som levandegör en hel landsbygd under ett historiskt skede, mångfacetterad, fylld av bilder som visar sitta fast hos mig. Jag känner redan nu ett sug att någon gång ge mig på den igen, lite som gåta som du inte kan släppa och som vill lösa.
För alla med intresse för den moderna romanen är det trots allt obligatorisk läsning.

Jag försökte mig på att läsa den på engelska, men det bara gick inte. Gunnar Barklund har gjort ett mycket fint arbete på att överföra den till svenska. Vad vore vi utan alla dessa fantastiska översättare.

Tack också till Brombergs för deras serie Nobelklassiker. Jag har tidigare läst Heinrich Bölls lilla pärla Ungdomens bröd i denna serie. En i Sverige nu sorgligt bortglömd författare.

/Reviderad 200907

EN AMERIKANSK KLASSIKER – HENRY DAVID THOREAU: WALDEN

WaldenHenry David Thoreau (1817-1862):
Walden
Utkom 1855
I nyöversättning av Peter Handberg  2006
410 sidor
Natur & Kultur

Detta är en av de märkligaste böcker jag läst. Den är både fascinerande och tröttande.
Att genrebestämma den är omöjligt, det är på samma gång en essäsamling, memoarer, en filosofisk text, ett naturlyriskt prosaverk.

Historien känner de flesta till. Thoreau bodde under 2 år på mitten av 1840-talet vid Walden Pond  nära staden Concord, på mark som tillhörde författaren Emerson. Under tiden byggde han själv sitt hus, levde på det som naturen gav, filosoferade, skrev och vandrade.

Thoreau levde inte som eremit Han hade mycket kontakt med folk som vandrade i skogarna och tog och sig ofta in till Concord. Det var inte det att ville leva utanför allt men han ville ”leva på djupet och suga all märg ur livet” (Sid 116). Han skulle göra det genom att leva enkelt, mycket enkelt.

Thoreaus civilisationskritik är lika relevant idag som när det skrevs. Redan 1840 skriver han om att livet förytligas av att allt skall gå fort och att vi behöver konsumera. Istället för att köpa nya kläder, förändra dig som människa och blir mer sann.
Thoreau går inte att stoppa in i ett fack för detta är han för motsägelsefull. Hos honom finns idéer som passar bra i det allt mer högervridna republikanske partier om individens frihet gentemot staten. Samtidigt var han en av slaveriets starkaste kritiker och vill inte betala skatt till en stat som inte såg alla som likvärdiga.

Han skriver hur vårt lönearbete förslavar oss och gör att vi inte hinner leva. Om vi arbetar mycket så måste vi äta mycket. Bättre då att inte arbeta, äta mindre och klara sig på det som naturen ger, fisk, bär och andra växter. Att vara fria. Varför lägga en massa pengar och arbete på att ha råd med ett hus. Bygg din enkla boning, det kostar inte mycket, själv så slipper du vara fjättrad vid arbete. Thoreau strävar efter en äkthet, struntar i konventioner, de gör mycken social samvaro meningslös!

Det som är mest äkta för honom är naturen och Thoreau är en naturromantiker och lyriker utan dess like. Det är väl det som boken är mest berömd för. I Handbergs översättning är det en njutning att läsa hans naturbeskrivningar, även för mig som inte kommer ut i skogen utan att bli ditsläpad. U Översättaren Peter Handberg har  gjort ett mycket fint jobb. Det finns ett mycket naturligt flöde i språket. Dock blir det samtidigt för mycket för mig och det fanns en hel del långa passager som jag skummade för han beskriver saker som jag inte har en aning om vad det är!

Thoreaus prosa är ordrik och tankarna far fram och tillbaka. Det är fascinerande att läsa om hans liv, hur han finner sig till rätta i naturen, bygger sitt hus, bakar sitt bröd, möter andra människor i skogen mm. Det finns många intressanta filosofiska tankar i den, ibland är han lite av en religiös mystiker. Det är flera citat som skulle kunna vara hämtade ur en bok om mindfullness. Även där är han modern. För en läsare med mer kunskap och passion för naturen så måste detta vara en underbar bok. Jag tröttnade dock efter ett tag kunde helt enkelt inte koncentrera mig på alla naturskildringar och promenader.

Thoreau är en stor inspirationskälla för miljörörelsen och det kan man verkligen förstå. Naturen är helig och den egentliga huvudperson i denna för mig på en gång mycket fascinerande och tröttande bok.

Rekommenderar jag den? Absolut. Ge den en chans! Det är inte för inte en klassiker….

/Reviderad 200820

Kopia av Thoreaus hus

Kopia av Thoreaus hus

BOOKERPRISET 2009 – HILARY MANTEL: WOLF HALL

wolf hall

Hilary Mantel (1952-)
Wolf Hall
Utkom 2009
650 sidor
Fourth Estate

Wolf Hall är en utmaning. 650 täta sidor på en engelska som är så avancerad att det inte var många meningar där jag kunde slappna av, en engelska som tom vållat problem för de som har det som modersmål. Samtidigt mycket välskriven. En bok så kompakt att jag någonstans efter 250 sidor var på väg att ge upp. En berättelse som är vardagsmat för en normalt bildad engelsman. Men okänd för mig, En berättelse fylld med en massa historiska gestalter som gjorde att jag allt som oftast fick gå tillbaka till registrerat över vem som var vem och vad.

Så var det för mig att läsa en av de mest hyllade engelska romanerna på senare år, Wolf Hall som Hilary Mantel fick Bookerpriset för 2009. Det fick Mantel även 2012 för uppföljaren Bring up the bodies vilket var inget mindre än en litterär sensation. Det är bara Coetzee och Peter Carey som fått det tidigare.

Var det värt det? Absolut. Som oftast när jag du får anstränga dig lite, ta i lite mer än vanligt, blir belöningen större, ibland mycket större. Du har vandrat uppför en slänt, kommer upp på krönet, trött av ansträngningen, för att upptäcka att runt hörnet fortsätter vägen och den är så spännande och vacker att du måste fortsätta.

Det lilla jag vet om Thomas Cromwell (ca 1485-1540) får mig att tro att engelska föräldrar skulle kunna skrämma sin barn med honom. Rasande intelligent, effektiv, en mästare på politiska intriger som inte skyr några medel. Han var sonen till en smed och gick från att vara bland de lägsta i samhället till att bli Henry VIII:s förtrogne och den näst viktigaste personen i England innan han, som många av hans motståndare, avrättades. I dag på dagen (!) 28 juli för 473 år sedan! En karriärist av Guds nåde.

Cromwell var mannen som skulle se till att det fruktlösa äktenskapet med Katrina av Aragonien annullerades och möjliggjorde ett äktenskap med den unga Anne Boleyn.  Anne som skulle ge Henrik en manlig arvinge vilket Katarina inte lyckades med. Det var den process som i sin förlängning ledde till att det djupt katolska England blev protestantiskt, en utveckling som nog Henrik inte insett. Cromwell blev reformationens ingenjör. Det är en fascinerande historia om ett England och Europa i en brytningstid mellan katolicism och protestantism.

cromwell.jpg

Thomas Cromwell 1485-1540 Målning av Hans Holbein

Det är en rik duk som Mantel målar. Mantel ägnade 5 år att läsa in sig på perioden. Men hon bär inte sin lärdom tungt. Hon har kokat ned det till miljö och personbeskrivningar som gör att jag efter avslutad läsning känt som jag varit på en längre resa i England på 1530-talet. Romanen är skriven i presens så det är inget som återberättas utan det upplevs här och nu. Det stora persongalleriet blir verkligt för mig, som personer jag mött.

Det är inte bara politikern Cromwell vi följer utan även den äkta mannen, familjefadern och vänner Cromwell. Hon har fabulerat fram en heltäckande bild av en troligen mycket komplex person. Den alltid mycket underhållande specialisten på engelsk renässanslitteratur Colin Burrow har skrivit en fin recension i London Review of Books där han med sina stora kunskaper pekar på hur Mantel använt sina källor. Rekommenderad läsning som du finner här.

Det är bara att sälla till sig till de andra recensenterna, bloggarna och läsarna som har hyllat denna roman. Det är en makalös prestation. Glädjande är att den äntligen kommer på svenska på Weylers förlag. Det måste varit en tuff utmaning för Jesper Högström som översatt den. Hoppas han gjort ett bra jobb så att den får den framgång som den så väl förtjänar.

/Reviderad 200818

EN MÅNGFACETTERAD BERÄTTELSE FRÅN ÖSTAFRIKA – ABDULRAZAK GURNAH: PARADISET

ParadisetAbdulrazak Gurnah (1948-):
Paradiset
Originaltitel: Paradise
Översättning av Helena Hansson
Utkom 1994
På svenska 2013
260 sidor
Celanders förlag

”Först pojken. Han heter Yusuf och under sitt tolfte levnadsår lämnade han plötsligt sitt hem. Han mindes att det var under torrtiden, när varje dag var likadan som den förra. Blommor slog oväntat ut och vissnade igen. Märkliga insekter kilade fram under stenar och pinades till döds i det brännande solskenet. Solen fick träden i fjärran att darra i luften och husen att skälva och kippa efter andan. Dammoln steg vid varje klampande steg och en kärv stillhet rådde under dagtid. Skarpt avgränsade ögonblick som dessa såg han framför sig från den tiden.”

Detta är första stycket i en mycket fin roman av Abdulrazak Gurnah, en författare från Zanzibar som sedan 20-års åldern bor i England. Gurnah har skrivit ett antal romaner på engelska och är professor i litteratur vid universitet i Kent.
Romanen var på ”the short list” både för Booker-priset och The Whitbread Award i England

Det är en bildningsroman om Yusuf som utspelar sig i Tanzania före första världskriget.
Yusuf blir hämtad av farbror Aziz som skall ta hand om honom. Farbrodern visar sig snart inte vara hans farbror utan Yusuf är betalningen för en skuld hans far har till den framgångsrike köpmannen. Han får bo hemma hos Aziz och arbeta tillsammans med en annan slav, Kahlil, i butiken. En varm vänskap uppstår.

Farbror Aziz har en trädgård som Yusuf mer och mer kommer att intressera sig för och där han försöker få trädgårdsmästaren att ge honom tillåtelse att hjälpa honom. Det är hans paradis.

Yusuf är en känslig person med stor fantasi, undrande och osäker inför världen runt honom. Efter att Yusuf har arbetat i butiken ett par år så tar Aziz med honom på en expedition inåt landet för att sälja och köpa varor. Det är en expedition fylld av fasor, sjukdom och elände. En förändrad Yusuf kommer tillbaka till sitt paradis. Men han är inte den samme och romanen får ett oväntat med samtidigt logiskt slut.

Jag hade aldrig dykt på denna om inte vi tagit upp den i bokcirkeln. Jag fastnade för romanen redan i första stycket som visar vilken språkbehandling och poetisk känsla Gurnah har. Helena Hansson har gjort ett mycket fint jobb och överfört romanen till en mjuk och följsam svenska.

Gurnah målar upp en hel kultur i Östafrika just när imperialismen börjar göra sitt intrång. En kultur rik på folkslag, olika religiösa riktningar, myter och berättelser och ett stort handelsutbyte med omvärlden ffa Indien. Vi möte många särpräglade karaktärer och helt unika miljöer. Naturbeskrivningarna är hänförande.
Han öppnar upp ett helt nytt landskap inför min blick och jag känner transporterad dit. Inte som en vit västerlänning som med kikare betittar de kuriösa människor i Afrika utan men en närhet och skönhet som känns i kroppen.

Det en mångfacetterad historia många vacker klangbotten. Han är inte på något sätt svårläst och det finns ett naturligt sug i berättelsen.

Det är en global värld som han visar upp, långt innan det begreppet fanns. Det visade sig konkret hur global världen kan vara när jag frågade min kollega född på Zanzibar om han hade hört talas om honom. Då svarade han. Jag känner honom, han var klasskamrat med min bror!!

Gurnah är en mycket fin författare och jag kommer säkerligen kommer återvända till hans författarskap  Det är glädjande att det finns förlag som Celanders som vågar satsa på författare som Gurnah. Hoppas han får många läsare.

/Reviderad 200912

Prof.-Abdulrazak-Gurnah-photo-300x282

Abdulrazak Gurnah

EN AMERIKANSK KLASSIKER – F. SCOTT FITZGERALD: THE GREAT GATSBY

Gatsby

F. Scott Fitzgerald: (1896-1940)
The Great Gatsby
Utgiven 1926
180 sidor
Penguin

Det är mycket Gatsby nu. Förra veckan hade Baz Luhrmans filmatisering premiär i USA och du kan läsa artiklar om Gatsby överallt.
Det är en av de stora, om inte den stora, amerikanska klassikern under 1900-talet.

Det är inte en mäktig roman utan en tunn liten sak som du kan läsa i 2 sittningar om du vill. Det också en ganska enkel handling och ändå har den något som fångat det amerikanska medvetandet under senare delen av 1900-talet.
Det var inte så när boken kom ut. Recensionerna var på det hela taget ljumma, även om TS Eliot lovordade den i ett brev. När Fitzgerald dog endast 44 år gammal, bla som en konsekvens av ett kraftigt alkoholmissbruk, så hade han kvar böcker från förlaget. Nu så finns den ständigt tillgänglig och jag har för mig att jag läste någonstans att den säljs i en halv miljon exemplar varje år.

Något kort om historien.
Nick Carraway, bokens berättare, lämnar det lantliga Mid-West och flyttar till östkusten för att arbeta. Han får tag på ett litet hus på Long Island. På en middag hos sin släkting Daisy Buchanan, som är gift med den stenrike buffeln Tom Buchanan, får han reda på att han är granne den mystiske Jay Gatsby. Gatsby ordnar de mest fantastiska fester, ditt alla, bjudna som objudna, kommer.

Nick bli inbjuden på dessa fester och lär känna den gåtfulle Gatsby, en person om står för allt som Nick avskyr, men Nick charmas.

”If personality is an unbroken series of successful gestures, then there was something gorgeous about him, some heightened sensitivity to the promises of life, as if he was related to one of those intricate machines that register earthquakes ten thousand miles away. This responsiveness had nothing to do with that flabby impressionability which is dignified under the name of “creative temperament” – it was an extraordinary gift for hope, a romantic readiness such as I have never found in any other person and which it its likely I shall never find again”.

Boken är en lång återblick och vi lär känna Gatsby allteftersom Nick lär känna honom. Men samtidigt så lär vi inte känna honom. Fitzgerald beskriver honom knappt. Han förblir lite av en mytisk gestalt. På direkta frågor om vem han är eller vad han gjort  ger han alltid undanglidande svar. Har han legat vid Oxford, har han varit i armén? 
Allt eftersom förstår vi att allt han skapar, den nya identiteten, hans förmögenhet, alla fester och all prålighet är för att vinna tillbaks sin ungdomskärlek Daisy.
Gatsby kommer från enkla förhållanden och hade inte möjlighet att gifta sig med henne i deras ungdom. När han kom hem efter att ha tjänstgjort i kriget finner han att Diasy gift sig med Tom. När de nu återigen träffas så sätts en kedja av händelser igång som leder till den djupaste tragedi för alla inblandade.

Gatsby är en roman om den amerikanska drömmen, om att du i varje ögonblick kan skapa dig själv, glömma ditt förflutna och bli en ny person, en self-made man. Jay Gatsby har gått från fattigdom till enorm rikedom. Gatsby är föregångare till Don Draper i Mad Men, en man med en påhittad och förljugen identitet som skapar den amerikanska drömmen.
Är Gatsby är ”great” kan man verkligen fråga sig? Knappast, hans rikedomar kommer från en smutsig kriminell verksamhet. I mina ögon är ingen hjälte men det som är stort hos honom är hans starka kärlek till Daisy.

Denna bok sägs ju vara den bäst fångar The Jazz Age, tiden efter första världskriget då jazzen kom, ungdomarna bröt sig loss från gamla konventioner, det var glamoröst, det fanns pengar, och depressionen 1929 fanns inte en som en möjlighet. Scenerna från olika fester är mycket väl gestaltade. Jag sveptes med som läsare, men kände hela tiden en vantrivsel. Det här var ju människor som inte brydde sig om något annat än sig själv och att vara på fest. Det som räknades var att du var där. Där fångar Fitzgerald något som gör att boken känns relevant även idag. En hysterisk kändiskultur, där man är känd utan att ha presterat något mer än att synas i rätt sammanhang. Att det är det som är något värt. Själv kände jag bara hur tragiken väntade runt hörnet. När den väl slår till så fanns endast Nick kvar. Alla andra lämnade det sjunkande skeppet.

Fitzgerald, som själv levde ett mycket glamoröst liv, var trots allt en socialt medveten författare. I romanen ser vi hur de rikas omedvetenhet och självgodhet drabbar de som inte är på rätt planhalva.

Det är paradoxalt att en historia som snarare beskriver den amerikanska drömmen som en illusion och en tragedi blivit den stora amerikanska romanen. Dess storhet ligger ffa är Fitzgeralds fantastiska språk. En elegant och mångskiftande prosa som beskriver med en poetisk precision både yttre och inre skeenden.

Det är en roman om en förgången tid men samtidigt aktuell. Vi kanske lever på 20-talet med det enorma överflöd och överkonsumtion som vi har i delar av världen, i en ytlig kändiskultur, som i allt högre grad handlar om att bli self-made, att vara ditt eget varumärke  och som inte tror att en ny crash à 1929 kan stå för dörren.

Romanen som är sagt en återblick och som sådan mycket skicklig konstruerad..Att fånga detta på film är inte enkelt. Att fånga det pråliga det är ingen konst. Men allt det som gör denna roman så läsvärd det kommer man inte åt på film. Den är så välskriven så jag skulle kunna läsa om den bara för att få njuta av språket igen.

/Reviderad 200912

 

EN DJUPDYKNING NED I MANHATTANS LOWER EAST SIDE – RICHARD PRICE: LUSH LIFE

Lush life

Richard Price (1947-)
Lush Life
Utgiven 2008
450 sdor
Som ljudbok 11 cd:s
Uppläsare Booby Cannavale
Bloomsbury

Richard Price är en amerikansk deckar- och manusförfattare. Price har ett par böcker bakom sig och är även verksam både inom film och tv. Han har skrivit flera filmmanus. I Sverige är han nog mest känd för Sea of Love med Al Pacino i huvudrollen.  Price har även skrivit avsnitt till klassikern The Wire.

Kort om handlingen:
Eric Cash, en ung man med kulturella ambitioner har inte riktig kommit rätt livet utan arbetar på ett restaurang i Lower East Side på Manhattan. En kväll går han och två bekanta på en krogsväng
. Väl runda under fötterna blir de utsatta för ett rånförsök. Det går snett och hans kamrat Isac Marcus skjuts till döds. Det är mitt i natten, det är mörkt, vittnena är få. Ett av vittnena pekar ut Eric som gärningsmannen.
Polisen Matty Clark har hand om utredningen. De utsätter de Eric för hårda förhör. Det framkommer snart är Eric inte gärningsmannen. Och nu står de där utan någon egentlig ledtråd. De börjar famla i mörkret. Hur skall de hitta gärningsmannen.

Boken Lush Life blev jag i flera gudieböcker rekommenderad som läsning inför min New York-resa. Jag fick dock problem när jag började läsa den. Att läsa polisslang á la New York är inte det lättaste. Om man skummar recensionerna på Amazon så ser man att även engelsktalande inte har det så lätt. Så jag lade ned boken.

Richard Price

Richard Price

Efter ett tag ville jag ville ge den en andra chans och undersökte om den fanns på svenska. Det gjorde den inte, men väl som ljudbok i uppläsning av Bobby Cannavale. Det var en märklig upplevelse. Eftersom jag sett timvis med deckare var idiomet bekant och det gick mycket lättare att lyssna. Jag fastnade inte i enstaka ord och Cannavales gestaltning gjorde att jag förstod mer än när jag läste. Cannavale har just den amerikanska engelska som vi är så vana vid från The Wire, Sopranos m.m. Han är ett klockrent val.

 

Bobby Cannavale

Bobby Cannavale

Price bok är rubricerad som en deckare men som sådan är den inte så lyckad. Price använder formen för att beskriva Lower East Side, en genom historien mycket invandrartät stadsdel som genomgått många förändringar och nu är på väg att gentrifieras.
Under utredningens gång möter många ur denna kulturella smältdegel med dess motsättningar. Afro-amerikaner, kineser, spansk-talande från olika regioner. .

Som i många andra deckare så är ett tema Matty Clarks kamp med hierarkierna. Han får kämpa för att hålla utredningen vid liv. Det finns så lite att gå på, den har så lite nyhetsvärde, så den bortprioriteras. Medan Matty som blivit djupt engagerad i fallet och Isac Marcus familj gör att l för att driva på den. Skildringen av sorgeprocessen hos offrets familj är en tongivande del av andra halvan av boken.

Price är en mycket skicklig författare. Price skriver fantastisk dialog som inte blir sämre av Cannavales mycket fina uppläsning. Price skapar trovärdiga och gripande gestalter som stannar kvar längre än vad de oftast lätt glömda deckarfigurerna brukar göra.
Price lyckas också levandegöra Lower East Side. Det var riktigt spännande för mig att för några dagar sedan att går runt bland gatorna är romanens centrum, Eldridge Street, Delancy m.m.

Men tyvärr så tappar han lite av fokus. Historien dras ett varv eller två för långt. Och han hade kunnat stryka några sidospår som inte känns relevanta.
Det är som om han tappar intresset för själva deckarhistorien mitt i skildringen av hur Isacs död präglar människorna i hans omgivning. När fallet till slut löses så är det som av en tillfällighet. På något sätt måste det ju historien avslutas!

Dessa kritiska anmärkningar fråntar dock inte boken många av dess fina kvaliteter. 

/Reviderad 200912

Platsen för brottet.27 Eldridge Street. Foto: Patrik Enander

Platsen för brottet. 27 Eldridge Street. Foto: Patrik Enander

OM DET PALESTINSKA FOLKETS ÖDE – SUSAN ABULHAWA: MORGON I JENIN

Morgon-i-Jenin-Susan-AbulhawaSusan Abulhawa (1970-):
Morgon i Jenin
Orginaltitel: Morning in Jenin
Översättning av Niclas NIlsson
Utkom 2010
380 sidor
Norstedts

Morgon i Jenin är en bred krönika över en palestinsk familjs öde under israeliskt styre från 40-talet och framåt. Det är Susan Abulhawas debut och är säkerligen löst kalkerad på hennes liv. Likt romanens huvudperson så lever hon numer i USA .

Det är en smärtsam berättelse fylld av så mycket krig, sorg, elände men även kärlek och gemenskap. Hon utgår ifrån verkliga händelser i det palestinska folkets öde, många av dem så fruktansvärda att det är omöjligt att inte bli berörd och förfasas. Det är en mycket viktig bok då sätter fokus på ett folks lidande.

Men det är en riktigt dåligt skriven bok. Den börjar lovande. De första sidorna tar tag i mig men sedan så börjar jag förtvivla mer och mer. Har hon inte haft någon redaktör? Boken är klichéfylld, överlastad med metaforer som inte handlar om att det är en annan kultur som jag inte begriper mig på utan att det helt enkelt inte är bra skrivet. Det finns passager som är så platta så jag kippade efter andan. Personskildringen fyrkantig och onyanserad. Något parti kändes som en tonårsbok för flickor. Ett annat som någons oredigerade dagboksanteckningar. Det finns flera intressanta teman som inte utforskas utan det kastas bort. Intressanta konflikter som inte tas om hand om av författaren. Boken spretar

Efter avslutad läsning finns det många bilder kvar och en ilska över den fruktansvärda situation det palestinska folket befinner sig i nu och hur närmast olöslig den konflikten verkar vara. Men som litteratur är det sekunda vara. Jag är mycket förvånad över de höga betygen som finns på boken omslag från en del kritiker.

Med en regissör som inte fastnar i det sentimentala så kan detta bli en riktigt bra tv-serie. För det finns många berättelser i boken att spinna på. Tyvärr är inte Abulhawa en författare som kan göra god litteratur av det. Att det ändå är en bok som behövs förstår jag då den översatts till 19 länder. Det finns vrede över det öde som drabbat och drabbar det palestinska folket som gör detta till en trots allt viktig bok.

/Reviderad 200912

ÄR VI ALLA FÖDDA TILL ATT SPRINGA ULTRAMARATON? – CHRISTOPHER MCDOUGALL: BORN TO RUN JAKTEN PÅ LÖPNINGENS SJÄL

born to runChristopher McDougall 1962-
Born To Run Jakten På Löpningens Själ
“Born to Run: The Hidden Tribe, the Ultra-Runners, and the Greatest Race the World Has Never Seen”
Utgiven 2009.
Översättning av Johan Nilsson
350 sidor
Månpocket

För 2 år sedan läste jag Murakamis bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”. Jag inledde den recensionen med ”Jag har aldrig ägnat mig åt löpning och kommer inte heller att göra det.” Och nu har jag läst denna bok.

Jag läste ett avsnitt av den i Filter för ett bra tag sedan och det fastnade. Jag tycker det är intressant med människor som visar på möjligheter utöver det vanliga, som spänner sin båge så högt att man tror att det är omöjligt.

Tesen i McDougalls bok är att vi är födda till att springa, långt och mycket, långt och mycket länge. Det var vår förmåga att göra detta som har gjort att just denna primat av alla primater har överlevt och blivit herre på täppan.

Christopher McDougall är journalist och har skrivit i olika tidningar som Runner´s World, Ment Health m.m. Han hade sådan problem med hälsporre m.m. så han hade givit upp löpningen. När han hörde tala om tarahumaris en indian stam som lever i norra México, i den mycket otillgängliga och ogästvänliga Kopparkanjonen, Barranca del Cobre, så avskild att delar av dem mexikanska knarkmaffian huserar där, som McDougall insåg att han hade kommit något på spåren

Detta folkslag springer längre än någon annan, umgås genom att springa, lever för att springa. Då talar vi inte om en mil eller två den kan vara 6 mil, 8 mil, 10 mil….. Och de verkar var outtröttliga.

Detta tar McDougal in i den säregna världen av ultramaratonlopp som tex Leadville 100 där man springer 16 mil över 2 bergstoppar under som bäst 15 timmar. Vi möter en serie säregna personer som vikt sitt liv. Den mest säregne i boken är ”Caballo Blanco” en amerikan som lever sitt liv bland de skygga tarahumaris och som endast lever för löpning.

Denna bok var det som gjorde barfotalöpning till en stor trend och McDougal till dess främsta profet. Hans argumentation är kraftfull. I dag har alla löpare oavsett nivå skadeproblem. Problemen dök upp och eskalerade ju ”bättre” och mer stötdämpande våra skor blev. De resulterade i fel löpteknik som ledde till skador. Flera undersökningar visade på att ju sämre skor desto bättre för fötterna. De behöver den belastningen och närhet till underlaget för att fungera optimalt. Människa har sprungit långt i flera tusen år men dessa problem är nya.
Tarahumarilöparen hade en helt annan löpteknik som sparade energi. De löpte av glädje inte för tävlingen och kunde hålla på länge.

Boken är en mycket rolig blandning. En bok om löpning förstås men också av reseskildring till en okänd del av världen, det fylld av roliga personporträtt, berättelser om lopp det ena värre än det andra, varvat med kapitel om forskning inom fysisk träning, antropologi, paleontologi, allt för att visa att vi är skapta för att springa.

McDougall är en flyhänt skribent som sitt reportage skriver med schvung och humor. Han är ingen stor stilist men jag läste med stort nöje, även om det ibland kändes som att läsa något av en före detta hippie som funnit sin nya religion.

Det var en trevlig stund i läsfåtöljen!

/Reviderad 200820

 

 

MEDITATION OCH MAGONT – TIM PARKS: TEACH US TO SIT STILL: A SCEPTIC’S SEARCH FOR HEALTH AND HEALING

tim_parksTim Parks (1954-)
Teach Us to Sit Still: A Sceptic’s Search for Health and Healing
Utgiven 2010
330 sidor
Harville Secker

Tim Parks hemsida

Kan man skriva en rolig och tankeväckande bok om kroniska smärtor i underlivet och vipassana-medtitation? En som gjort det är Tim Parks.

Tim Parks är en engelsk författare och översättare med ett 20 tal böcker bakom sig, både romaner och annat. Han har varit nominerad till Booker-priset för romanen Europa.
Sedan 30 år tillbaka så bor han i Verona och undervisar i litteratur och översättning på ett universitet i Milano. I Sverige är han så vitt jag vet okänd. Jag har upptäckt honom genom essäer och recensioner han har skrivit i London Review of Books. Förra sommaren på semester i England sprang jag på denna bok i en bokhandel och blev nyfiken då jag hållit på mycket med qigong och även lite med meditation Det är inte var dag som man springer på en bok som man skulle kunna tro är en ”självhjälpsbok” som har rekommendationer från litterära storheter som Coetzee, Will Self, David Lodge m.m.

Tim Parks har ett bra liv. Fru, tre barn ett jobb han trivs med, fysiskt aktiv, springer, paddlar kajak, vandrar. Visst är arbetet som författare ansträngande men Parks är en man som lever i och av ord, hans upplevelser måste beskrivas med hjälp av ord för att bli verkliga för honom.

I 40-års åldern så får Parks kraftiga smärtor i underlivet och han har stora problem med att kissa. Han vänjer sig att leva med den konstanta smärtan, men när det har gått till en viss gräns så kan han inte ignorera det längre.

Sedan följer en beskrivning, fylld av komiska detaljer, över en rad besök hos läkare av olika specialiteter som alla efter undersökningarna konstaterar att allt är som det skall vara. Han är frisk, men smärtan och problemen kvarstår.  Denna del av boken tror jag de flesta män med viss oro i magen. Han sparar oss inga detaljer och den ena illustrationen efter den andra förhöjer effekten!

Parks börjar dra paralleller till andra författare. Troligen hade Coleridge, Thomas Hardy, Samuel Beckett samma åkomma. Inte att de skrivit det rent ut men utifrån sin egen upplevelse så tycker sig Parks kunna se det.
Parks tillbringar timmar på nätet för hitta information. Ibland hjälper det honom ibland stjälper det. Läkare rekommenderar en operation i prostatan med det finns ju inget fel så han vill inte ta ett steg som troligen inte hjälper honom.
Av en tillfällighet så springer han på en bok , ”Headache in the Pelvis: A New Understanding & Treatment for Chronic Pelvic Pain Syndromes” av David Wise och Rodney Anderson, två amerikanska forskare. För första gången känner han igen sig. De beskriver att smärtan kan var en konsekvens av stress och kan drabba personer med höga prestationskrav på sig. Och vilken författare har inte det. Det är inte heller något som bara drabbar män. De rekommenderas en anal massage som man kan få i Kalifornien!, men beskriver också en meditationsteknik som kan hjälpa även om den är krävande och det tar lång tid.

Parks pappa var anglikansk präst. Under hans uppväxt lästes bibeln vid varje måltid. Parks tog till sina föräldrars sorg starkt avstånd från tror och är oerhört skeptiskt mot allt vad meditation new-age m.m. heter. Men då boken för första gången beskriver hans egen upplevelse av sin sjukdom så kan han inte avfärda det. Med skepsis börjar han meditera och det tar inte lång tid innan han till sin stora förvåning för en reaktion i kroppen och smärta tillfälligt försvinner.

Detta leder honom in på en lång resa som slutar i han börjar åker på retreater och mediterar enligt Vipassana metoden. Med mycket humor och självdistans skildrar alla tankar, funderingar, motstånd, uppror och glädjeämnen som det detta väcker hos honom. Han börjar ifrågasätta hela sitt liv:. Om det är orden som gör att jag inte kan vara närvarande i livet varför skall jag då skriva, om skrivandet bara gör att jag fjärmar mig, blir spänd och i slutändan får smärtor?

Det här är inte en bok om hur Park till slut blir en hängiven buddist utan hur han genom meditationen kommer att omvärdera sitt liv och till slut gå vidare. Fast numera smärtfri.

Parks skriver i förordet att han aldrig trott att han skulle skriva en bok om något så pinsamt som problem med att kissa. Och han skulle inte skrivit en bok om hur han var sjuk och hur han efter en operation blev frisk. Men eftersom denna smärta ledde in honom på något som på djupet förändrade hans sätt att se på världen så ville han delge oss det.

Parks är en rolig, nyfiken och spänstig författare. Boken är fylld av komiska möten och roliga berättelser blandat med små spränglärda litterära essäer där Parks försöker förstå hur skall förhålla sig till sin smärta och sitt liv. En bok fylld av både glädje och smärta och mycket läsvärd. Jag är glad att han skrev den och rekommenderar den varmt.

/Reviderad 200724

PAUL AUSTER: ATT UPPFINNA ENSAMHETEN

Paul Auster (1947-)
Att uppfinna ensamheten
”The Invention of Solitude”
Utgiven 1982
På svenska 1992
Översättning Aris Fioretos. 
240 sidor 
En bok för alla

Efter att ha avslutat Illusionernas bok så var jag intresserad av att läsa mer Auster. Det blev Att uppfinna ensamheten. Det är en lustig liten bok, undanglidande i formen. Är det  en memoar eller en roman eller en essä? Eller alltihop?

Boken består av två delar. Den första ”Porträtt av en osynlig man” handlar om Austers far, Boken inleds med att han har avlidit och att Auster skall ta hand om det som finns kvar efter honom. Det är ett mycket fascinerande porträtt över en man som aldrig ”var där”, aldrig närvarande i sitt liv eller i en relation, varken till sina barn eller till en annan vuxen. Sonen försöker beskriva honom men han inser att projektet är omöjligt, det bara glider ut händerna på honom.

Om sin fars historia vet han inte mycket. Av en ren tillfällighet, som absolut inte skall avslöjas här, så får Auster höra den fascinerande historien om hans far och dennes familj. Det är spännande, gripande och mycket välskrivet.

Den andra delen av boken heter ”Minnets bok”. En meta-text där författaren A. skriver texten ”Minnets bok” som vi både läser och får ta del dess tillblivelse.
Att ”A” är Auster själv står klart då de flesta fakta om honom som nämns finns i hans biografi eller refererar till händelser i bokens första del.

 Nu har perspektivet vänt. Nu handlar det om A:s relation till sin son Daniel. Den texten bli en lång meditation över livet, döden, föräldraskap, litteratur, språket, rummet, ensamheten och slumpen. Teman som känns väl bekant för alla som läst Auster. Även denna del oerhört välskriven men jag måste tyvärr tillstå att en del av dessa essäistiska partier för mig sköt över målet. Jag kände att jag inte riktigt hängde mer i svängarna, det blev stundtals lite för abstrakt och obegripligt. Språkfilosofiska resonemang som känns igen från hans romaner, men de fångade mig inte i denna form. 

Detta är en tidig bok i Austers produktion och det är intressant att se hur de teman som ha bearbetar där är de som fortfarande sysselsätter honom 30 år senare.

Så för alla som är intresserade av hans författarskap så är den bok självklart med på läslistan. För mig var behållningen den första delen av boken som verkligen höll mig fången.
Boken är fint översatt av Aris Fioretos.

/Reviderad 200724

 

IN I LABYRINTEN – PAUL AUSTER: ILLUSIONERNAS BOK

Paul Auster (1947-)
Illusionernas bok
”Book of Illusions”
2002, 380 sidor
Översättning av Ulla Roséen
Bonniers

Nyligen bokade jag äntligen min första resa till New York dit jag åker våren 2013. Naturligtvis så funderade jag omgående på om jag kunde läsa något med resan som inspiration. Jag tittade i min bokhylla och såg en oläst Paul Auster, vars spännande New York Trilogy jag läste med behållning för ett par år sedan. Jag har även läst Orakelnatten, även den tyckte jag om. Auster framstod för mig som en riktig New York författare och jag kastade mig över boken.

Inte hade denna roman något med New York att göra, men jag var tillbaka i Auster-land. Jag fångades in direkt. Samma känsla av osäkerhet, att slumpen styr, känslan av att befinna sig i labyrint, personer försvinner och dyker upp helt oväntat, en historia som aldrig tar den vägen du tror att den skall ta.

Lite kort om historian. David Zimmer, professor i litteratur, är djupt deprimerad efter att hela hans familj utplånats i en flygolycka. Han är en levande död på väg mot sin undergång. Av en tillfällighet så ser han en film av regissören och komikern Hector Mann, en stumfilm från 20-talet, och han skrattar för första gången på mycket lång tid. Mann var inte speciellt stor eller erkänd men Zimmer blir besatt och bestämmer sig för att skriva en bok om honom. Mann är ett mysterium. Han gick upp i rök efter att ha gjort ett par filmer och ingen vet vart.
Zimmer letar upp alla hans filmer, ser dem om och om igen. Letar efter fakta om Mann men det finns bra några få intervjuer och mycket av det är inte sant, i en intervju säger han en sak, i en nästa något annat.

Boken kommer ut och tas emot väl. Oförmögen att gå tillbaka till sitt gamla jobb så erbjuds Zimmer att översätta Chateaubriand (1768-1848) böcker  Minnen från andra sidan graven (Mémoires d’Outre-Tombe). Dessa memoarer skulle publiceras efter Chateaubriands död men pekuniära problem gjorde att de började publiceras redan under hans levnad. De består av över 40 volymer. Zimmer griper sig an uppgiften med stor energi, detta kan föra honom tillbaka till livet inser läsaren.

En dag får Zimmer ett brev där han får reda på att Mann lever och att han vill träffa Zimmer. Och cirkusen drar igång. Mer än så vill jag inte berätta om handlingen, för det får du läsa själv.

Auster är en mycket skicklig författare som verkligen kan skapa suggestiva stämningar och bygga intrikata historier som berättas med en ganska distanserad blick men som ändå tar tag i känslorna. Detta är en gripande roman om liv och död, kärlek, om konstnärligt skapande, om brott och försoning. Han skriver både lätt och komplicerat samtidigt. Boken är lätt att läsa men där finns stora djup och jag tror att den håller för omläsning.

Auster har ju själv varit inblandad i ett antal filmprojekt och att han hyser en stor kärlek till och stor insikt i film finns det inget tvivel om. Han beskriver ingående Hectors filmer och som läsare är jag fascinerad och samtidigt lite irriterad över att de inte finns, för dessa filmer vill jag ju se!

Även om jag uppskattar boken mycket så kände jag mot slutet att den kanske skulle mått bra av en liten förtätning. Den fascination inför Zimmers öde och för Hector Mann lyckas Auster inte riktigt hålla vid liv hela vägen ut. Och det kanske blir en krök för mycket längs vägen. Låt dock inte detta avhålla dig från att läsa denna fascinerande och välskrivna roman.

/Reviderad 200820

 

GUARDIAN FIRST BOOK AWARD – EN MÄSTERLIG BOK OM VÅRT FÖRHÅLLANDE TILL BERGEN – ROBERT MACFARLANE: MOUNTAINS OF THE MIND, A HISTORY OF A FASCINATION

Robert Macfarlane (1976-)
Mountains of the mind –
A history of a fascination

Utgiven: 2003
280 sidor
Granta 

Robert Macfarlanes underbara bok är en blandning av historia, idéhistoria, memoar och reseskildring. Macfarlane är engelsk litteraturvetare som hela sitt liv ägnat sig åt att vandra och klättra i berg. Han vill med denna bok undersöka hur det kommer sig att vi har så starka känslor kring bergen. Att människor är beredda att riskera livet bara för att bestiga en ansamling av sten, en ansamling som egentligen är helt utan betydelse för oss men som vi tillskriver en mängd egenskaper.

Jag har aldrig varit en större naturmänniska och kommer aldrig klättra i berg. Men jag vet efter skidåkning och vandringar i Alperna att bergen har en stor dragningskraft.
Min gode vän T. tipsade mig om att det började komma författare som skrev intressanta böcker om natur av hög litterär kvalitet. Jag fastnade för denna bok.

Vad boken visar övertygande är att den fascination för berg som de flesta av oss känner inte på något sätt är självklar. Man såg tidigare på bergen med skräck, som farliga och ogästvänliga. Att riskera sitt liv för att nå en bergstopp var detsamma som vansinne. Det är ju som sagt bara en större ansamling sten.

Vad var det då som hände? På 1600 talet så kom den första teorin om bergens uppkomst: Thomas Burnets The Sacred Theory of Earth och geologin som vetenskap var född. De hisnande tidsperspektiven fascinerade 1700 och 1800 talets människor. Macfarlane skriver att på 1600-och 1700-talet så expanerades människor tänkande i rummet tack vare stjärnkikare och mikroskop. Under 1800-talet så expanderade tänkandet i tid genom geologin. Man förstod att ”terra firma” om du bara såg över en tillräckligt lång period blev ”terra mobilis”! Geologi blev högsta mode och fossilsamling en mycket populär hobby.
Under perioden så växer alpturismen kraftig. Många är de personer som bestiger Matterhorn och Mont Blanc under 1800-talet. Tyvärr är det även många som dör i bergolyckor!

Efter detta fascinerade kapitel går Macfarlane vidare och beskriver hur rädslan under 1700-talet blev en känsla inte att undvika utan möta och därigenom blir stärkt i kropp och själ! Det koppla ihop med begrepp sam manlighet och mod.
Macfarlane beskriver också att under 1800-talet så blir höjd något som är eftersträvansvärt. Ju högre du kan komma, tex genom klättring, desto bättre. Där fanns en frihet där själen kunde vandra fritt och vara nära Gud, något som passade väl in i romantikens världsbild.

Alla dessa förändringar i sättet att tänka, i kombination med viktorianernas längtan att upptäcka hela världen, blev som en drog för vissa personer. De var beredda att offra allt för att bestiga ett berg. Man vill även kolonisera världen. Det skulle inte finnas några vita fläckar.

Boken avslutas med den fascinerande berättelsen om George Mallorys tre misslyckade försök att bestiga ”bergens berg” Mount Everest. Trots att Mallory hade en fru han älskade djupt och tre barn så gav han sig ut 1921, 1922 och 1924, Men Mallory var helt bergtagen, det fanns inget som var så mycket värt som att försöka nå denna topp även om det skulle kosta honom livet. Under den sista expeditionen sågs han och en medarbetare försvinna bland molnen för att aldrig komma tillbaka.

Macfarlane är en strålande författare som bär sin enorma lärdom lätt och kan med stilistisk elegans underhålla läsaren. Insprängt i de historiska och idéhistoriska avsnitten finns det personliga berättelser, ofta spännande eller rörande, om Macfarlanes egna strapatser eller fantasier om berg.

Läs och se om ni blir lika bergtagna som jag!

/Reviderad 200819

 

Robert Macfarlane 1976-

EN FÖRLORAD VÄRLD SEDD GENOM TINGEN – EDMUND DE WAAL: THE HARE WITH AMBER EYES

 

Edmund De Waal (1964-):
The Hare with Amber Eyes –
A Hidden Inheritance
Utgiven: 2010
350 sidor
Vintage Books
Vinnare av Costa Biography Award 2010
Finns översatt på svenska

I en engelsk tidskrift läste jag en artikel om denna bok och dess osannolika resa. Ett antal förlag tackar nej till boken. När den till slut kommer i en liten upplaga börjar ryktet snabbt sprida sig. Upplaga efter upplaga får tryckas. Den är nu översatt till närmare 30 språk. Edmund de Waal har rest runt hela jorden flera gången för att prata om denna globala succé som boken nu är.
Det är bara att konstatera att det är en helt underbar bok, en ren njutning att läsa.

De Waal är en känd engelsk keramiker vars släkt tillhörde Europas rikaste judar med enorma tillgångar. Deras rötter är i Odessa men under 18- och 1900 talet så flyttar de till Paris och Wien. Allt slås i spillror under andra världskriget och släkten sprids över hela världen

De Waal ärver en samling japanska av 264 netsuke, små snidade figurer, av sin släkting Igge som bor i Japan. Dessa figurer har funnits i släkten sedan slutet av 1800 talet då Charles Ephrussi köpte dem i Paris. Charles Ephrussi var en konstkännare, samlare och mecenat. Han skall ha varit förebilden till Swann i Prousts På spaning efter den tid som flytt.
Proust är en författare som för övrigt betytt mycket för de Waal.

Under 1870-talet var fascinationen för Japan mycket stor och många samlare köpte på sig japanska konstföremål av mångahanda slag. Vi får följa de Waal när han spårar hur dessa figurer har vandrat genom seklerna och vad det har betytt för dess innehavare.
Resan går från Paris till Wien dit figurerna flyttar när Charles skänker dem som bröllopsgåva till de Waals farfarsfar Wictor Ephrussi. Hur de sedan försvinner under andra världskriget när nazisterna går bärsärkagång på alla judars tillhörigheter. Men de har inte sopats bort av kriget. Anna, deras hembiträde, vars öde inte går att spåra, hade smugglat undan dem så de hamnar i händerna på Edmunds farmor, juristen och poeten Elisabeth de Waal för till slut hamna hos hennes bror Igge som vid sin bortgång testamenterar dem till Edmund.

Boken är en blandning av självbiografi, historisk essä och reseskildring. Samtidigt som han berättar sin släkt fascinerande historia tecknar de Waal en kulturhistorisk bakgrund utifrån hur familjen och netsuke-figurerna rört sig. Odessa, Paris, Wien under första halvan av seklet, Tokyo på andra halvan av seklet.
De Waal åker runt och tittar på de palats och hus de har bott i, letar i arkiv, studerar tidningar, intervjuar släktingar. Vi följer både hans yttre resa och han inre när han lär sig mer om familjen och dess hemligheter och tystnader.

Det är en bok om minnet, om de hemligheter som rymmes i varje individ och i varje familjs liv skriven på prosa som känner varsamt känner sig fram, en prosa som försöker fånga  något som ständigt glider undan.

Det som slår mig gång på gång när jag läser är hans känsla för tingen. Hans förmåga att beskriva konst, miljöer och föremål.  Jag känner keramikerns varsamma hand, den sinnlighet med vilken han smeker tingen för att förstå dem, att locka av dem dess hemlighet. För De Waal så är de inte bara saker utan de är bärare en historia och ett sammanhang. Detta fångar han helt brilliant i boken.

För mig är det vissa delar av boken som jag framförallt fastnat för. Skildringen av Paris och livet runt Impressionisterna och Proust var fascinerande. Men det som verkligen fastnade var skildringen av de dagar då Tyskland annekterade Österrike. Antisemitismen är ju hela tiden ett spår i boken och jag förundrade flera gånger över exempel som de Waal lyfter fram. Men jag var oförberedd på kraften i de sidor som beskriver om hur judarna behandlades av tyskar och österrikare. Anti-semitismen var stark i Österrike och det utan någon större ansträngning som Hitler kunde annektera landet. Den våg av hat som släpps lös är fruktansvärd att läsa om. De är alltid lika obehagligt att påminnas om hur judarna behandlades, deras egendomar skövlades, hur de förnedrades, plågades.
Den skildringen är bokens klimax.  Allt det som släkten Ephrussi byggt upp förskingras, förstörs och konfiskeras. Generationers arv förintas på ett par dagar. Smärtsam läsning,

Det var länge sedan jag läste en bok som fascinerat mig så mycket som denna. Det är en rik läsupplevelse och jag vet redan nu att det är en bok jag kommer att läsa om.

/Reviderad 200818

 

 

 

EN DEBUT UTÖVER DET VANLIGA – ELEANOR CATTON: REPETITIONEN

Eleanor Catton (1985-):
Repetitionen
”The Reharsal”
Övers: Johan Nilsson
Utgiven 2008
300 sidor
Wahlstöm & Widstrand

Äckligt begåvad!  Det är hon. Eleanor Catton född 1985 i Kanada och uppvuxen på Nya Zealand.
För denna hennes debutbok  hon The Betty Trask Award som The Society of Authors delar ut till den bästa engelskspråkiga debuten i samväldet av en författare under 35. Hon var även nominerad till The Guardian Frist Book Award

Det är en mycket säker debut skriven på en skarpslipad prosa som är fint översatt av Johan Nilsson. Det är inte en konventionellt uppbyggd roman utan den snirklar sig fram. Det är en låda med kinesiska askar där man öppnar en den ena än den andra och nya saker kommer fram.

Genom romanen så löper två trådar som till slut vävs samman.
Skandalen är ett faktum när relationen mellan eleven Victoria och hennes lärare Mr Saladin avslöjas. Det kastar långa skuggor över livet i den lilla skolan Abbey Grange. Victoras lillasyster Isolde hamnar oväntat och oönskat i centrum för allas uppmärksamhet.

Berättelsen kommer oss till liv under mötena mellan Saxofonläraren vars namn vi aldrig får reda och hennes lektioner med eleverna. Lektioner som blir mer som terapisamtal. Saxofonläraren blir en katalysator och sanningssägare för dessa elever.

Den andra tråden handlar om Stanley, en trulig tonåring som till sin stora förvåning lyckas komma in på den berömda teaterskolan på orten. Hans frånvarande far är psykolog, med försmak för sadistiska små skämt, och bor i London. De ses över middag en gång om året, middagar som alltid gör Stanley illa till mods. I ett försök att bli synlig för fadern så bli Stanley elev på teaterskolan.

Historierna vävs samman när Stanleys teaterklass får i uppdrag att skriva och framföra en egen föreställning i slutet av första läsåret. De väljer att gestalta skandalen från Abbey Grange och där finns samband mellan individerna, som jag inte avslöjar här, och saker ställs på sin spets för alla inblandade. Men vad är verklighet och vad är pjäsen.

Genom dessa berättelser och möten så behandlar Catton ämnen som makt, dominans, underkastelse, sexualitet, manligt/kvinnligt, vad är sanning, vad är lögn, hur bygger vi vår identitet, hur vi skapar vi de roller vi lever i. Frågor som är så starka hos oss i brytningen mellan barn och vuxen som Catton skildrar här.

De viktiga vuxna i berättelsen lär inte känna vid namn utan som Förste dramapedagogen, Förste rörelsepedagogen, Saxofonläraren. De är de vuxna som med sina livs drömmar och krossade förhoppningar blir som kontraster till de unga elevernas bräcklighet och sökande. Ett ganska effektivt grepp, men problemet är att de blir lite mer av typer än levande figurer.
Då är de eleverna skarpare tecknade med all sin ömtålighet och sin förvirring och jag blev ofta imponerad av känslan och handlaget.

Det är som sagt en otroligt imponerande debut, med mycket säker språkbehandling, men jag måste säga att jag tappade intresset mot slutet då jag kände att nu hade sagt det hon kunde säga i ämnet. Jag kände att hon drog ut på det och det gick längre mellan stunderna jag läste..

Men, läs gärna denna bok om du vill bekanta dig med ett nytt spännande namn.  Det skall bli intressant att se vad hon tar vägen.

/Reviderad 200804

 

Eleanor Catton 1985-

JOHN LE CARRÉ: THE CONSTANT GARDENER

John Le Carré (1931-):
The Constant Gardener
Utgiven: 2000
560 sidor
Scribner

Efter att ha och njutit av filmatiseringen av John Le Carrés Tinker Tailor Soldier Spy tog jag ned denna roman från bokhyllan där den stått ett par år.

Romanen tar sin utgångspunkt i morden på diplomathustrun Tessa Quayle och hennes kompanjon Arnold Bluhm , en belgisk läkare verksam i Kenya. De håller tillsammans på att dokumentera hur ett läkemedelsbolag kör ut ett icke färdigt läkemedel till fattiga länder i Afrika. Länderna får vara försökskaniner för att läkemedlet skall komma ut på marknaden och börja generera vinst. Eventuella tillkortakommanden får korrigeras under resan gång så läkemedlet är helt fungerande när det skall ut på den amerikanska marknaden.
Tessa och Arnolds undersökning har fått dem att bli ett villebråd för läkemedelsbolagen som med full kraft och till vilket pris vill stoppa dem.

Tessas man Justin är engelsk diplomat i Nairobi. En välutbildad och lågmäld person som tror på det politiska systemet, det som Storbritannien står för och vill arbeta inom de befintliga strukturerna. Tessa undanhåller, för att inte utsätta sin älskade Justin för svårigheter, vad hon och Arnold sysslar med. När sedan Tessa och Arnold mördas kommer Justin successivt till insikt om att hans fru till en viss del varit en främling för honom, att han har levt i en kokong och i en naiv värld. Det blir ett hårt uppvaknande. Justins resa för att ta reda på sanningen om deras död för honom runt i världen, på flykt från dem som vill förhindra att sanningen kommer fram, både från läkemedelsbranschen och från brittiska utrikesförvaltningen.

Efter murens fall var det många som trodde att Le Carrés karriär som författare var över, att hans ämne var slutkört. Men Le Carré har visat sig ha en större palett. Nu är det den globala kapitalismen som står i centrum.
Det är ingen vacker bild som presenteras men Le Carré lyckas balansera så att det inte blir en politisk pamflett, utan jag som läsare får ta mig en funderare över den nästan religiösa tillbedjan som den fria marknaden bestås av i dag. Konsekvenserna för den fattiga värden är stora och visar sig bla på det sätt som läkemedelsbranschen använder kontinenten för att testa mediciner, dumpa gammal medicin, förhindra att de utveckla billigare kopior vilket gör att en massa människor dör, och att det inte forskas på mediciner för sjukdomar som fattiga svarta lider av. Är det en värld vi vill ha?

I boken finns också en diskussion om hur skall diplomatin verka, Skall diplomaterna bara verka för sitt lands goda eller har den en skyldighet att agera när de ser orättvisor i de länder som de verkar. Justin och Tessa står på olika sidor om det skranket.

Le Carré är inte en författare vars böcker du springer igenom. Handlingen meandrar sig fram och får ta sin tid. Karaktärer byggs upp mycket omsorgsfullt och växer till hela och komplexa individer. Det är en mångbottnad historia, stundtals mycket gripande och spännande. Dessutom är det en fin kärleksroman.

The Constant Gardener är, som alltid med Le Carrés böcker, väl värd att läsa.

/Reviderad 200802

 

EN LOVANDE BÖRJAN – IAN RANKIN: KNOTS AND CROSSES

Ian Rankin:
Knots and Crosses
Utgiven 1987
180 sidor
Orion

Knots and Crosses är den första boken i Ian Rankins hyllade serie om Edinburgh-polisen John Rebus. För många år sedan läste jag Den hängande trädgården med stort nöje.

Rankin skrev att Knots and Crosses var en roman med litterära pretentioner, men ville skriva en bok som nådde fler läsare än mer seriös litteratur. Rankin ville uppdatera Mr Jekyll & Hyde, välkända skotska figurer. Boken skulle bestå av en god och en ond person som skulle spegla varandra. Rankin blev mycket förvånad när han insåg att kritiker och läsare ansåg att han skrivit en who-dunnit och en polisroman, inte psykologisk skildring.
Jag blev i min tur förvånad när jag läste det. För mig är detta en mycket typisk deckare med många av de figurer och klichéer vi är vana vid. Kommissarien med ett förflutet som han har svårt att hantera, frånskild med en dotter, dricker för mycket och har ett komplicerat förhållande till överordnade och kvinnor. Och som dessutom har en relation med en kollega vilket ställer till det.

Jag var på väg att ge upp i början, tyckte att det var på gränsen till banalt. Det märktes tydligt att detta var en första roman i genren. Men han skriver in sig i matchen. Allt eftersom boken skrider fram som blir hans kondenserade språk mer nyanserat och personerna blir mer intressanta.

Boken utspelar sig i Edinburghs bakgård där en mördare stryper småflickor. Polisen står helt utan spår. Rebus kom till polisen efter att ha fått lämna den militära elitstyrkan SAS. Det är en en traumatisk upplevelse han inte pratar om. Nu ser Rebus hur hans förflutna kommer ikapp honom och knyter ihop honom och hans familj med mördarens groteska brott.

Det är en effektivt berättad och ganska spännande historia som visar på en begåvning. Men den känns mest intressant som ett första steg att lära känna karaktären John Rebus.
Fortsättning följer.

/Reviderad 200229

 

NOBELPRISET 2013 – MÄSTERLIGA NOVELLER – ALICE MUNRO: KÄRLEK VÄNSKAP HAT

Alice Munro (1931-):
Kärlek vänskap hat
”Hateship, friendship, courtship, loveship, marriage”
Övers: Rose-Marie Nielsen
Utgiven:  2002
Atlas

Novellen är en konstform jag sällan tagit del av. Högst ett par samlingar under många års läsande. Nej, riktiga romaner skall det vara, som man i bästa fall kan sjunka in i och färdas långt bort.
Efter att ha läst alla extatiska hyllningar av denna författare,så ville jag ge henne en chans. Hon fick 2009 det ansedda International Man Booker Prize.

Jag kan bara konstatera att alla hyllningar är helt på sin plats. Det är en suverän författare. Jag vet inte hur hon gör det men dessa i vissa fall inte så långa noveller blir till hela romaner.
Alla dessa uppslag, som mindre begåvade författare hade tänjt ut till långa berättelser, blir till miniatyrer, små slipade diamanter. Jag har aldrig läst en författare där antydningarnas konst är så kraftfullt elegant. Med en enkel mening, en enkel scen blottlägger Munro ett helt livs historia med glädjeämnen, sorger och plågor. Det är inga stora scener utan i detaljen öppnar sig ett yttre och inre landskap upp.
Det finns en stark närvaro både på det inre planet och i det Kanada hon beskriver, i skärningspunkten mellan landsbygd och stad.

Att läsa Munro är som att sitta och lyssna på en oerhört klok person med stor livsvisdom och en säker blick för det mänskliga. Det blir ett sug i läsningen och det är svårt att inte bara fortsätta läsa. Jag vill inte lämna Munro-land utan bara ha mer.

Rose-Marie Nielsen har gjort såvitt jag kan bedöma ett mycket fint jobb när givit Munro svensk språkdräkt.. Det finns en lätthet och musikalitet i svenskan som är så njutbar.
Behöver jag säga mer. Läs Munro!

/Reviderad 200614

 

BOOKER-PRISET 2011 – JULIAN BARNES: THE SENSE OF AN ENDING

Julian Barnes (1946-)
The sense of an Ending
Utgiven: 2011
140 sidor
Jonathan Cape

Julian Barnes är tillsammans med Martin Amis och Ian McEwan de mest uppburna engelska manliga författarna som nu uppnått medelåldern.
Hans nyutkomna The Sense of an Ending är nominerad till Booker-priset och det har följaktligen stått en hel del om den. Jag blev nyfiken och läste den. Om du inte orkar att läsa mer än hit så säger jag bara: Läs den!! Det är en utsökt lite roman på 140 sidor, snarare ”a novella” som engelsmännen kallar det. Detta är en stillsam meditation över tiden, minnet och åldrandet.

Berättaren är Tony Webster, en pensionär som ser tillbaka på ett utåt sätt ganska normalt och lyckat liv. Universitetsstudier, en karriär inom kulturområdet, giftermål som ledde till en relativt avspänd skilsmässa och en dotter som det gått bra för i livet. Nu på livets höst så skall han njuta sitt otium. Men en händelse i ungdomen kastar sina skuggor in i ålderdomen och Tony tvingas reflektera över sitt liv.

Första delen skildrar Tonys ungdom. Han var med i kvartett intellektuellt snobbiga, boktokiga och tonårskåta pojkar. I den kretsen är Adrian den självklare ledaren med sin intellektuella stringens och förmåga att med filosofisk klarhet ta sig an livets problem. Några år senare tar dock Adrian livet av sig vilket finns kvar som ett ouppklarat sår.

Tonys har en viktig relation under tonårstiden, Veronica. Tony hyser egentligen inte några starka känslor för henne men stannar kvar tills hon lämnar honom. Relationen genomsyras av det faktum av att de aldrig har sex. Och Tony vet egentligen aldrig var han har henne, förstår sig aldrig på henne.

I romanens andra del, fyrtio år senare, så dras han åter in i de händelserna som påverkade honom så djupt när han av Veronicas mor testamenteras Adrians dagbok. Veronica vill dock inte ge den ifrån sig. Hon säger bara: ”You just don´t get it do you?”. Däremot får han ett brev av henne som han själv skrivit och sedan glömt av, ett brev som chockar honom.

Vad är egentligen sant, vad består minnet av, hur förändras det, skulpteras det om av tiden och hur påverkas det av att vi får kunskap om sådant som vi inte visste :”I need to return briefly to a few incidents that have grown into anecdotes, to some approximate memories which time has deformed into certainty. I can´t be sure of the actual events any more. I can at least be true to the impressions those facts left. That is the best I can manage” (Sid 4)

Ju mer Tony gräver i sitt förflutna desto mindre förstår han. Dessa “few incidents” leder till att Tony ifrågasätter hela sitt liv och de val han gjort. Han bara levt tryggt och säkert, aldrig likt Adrian tänkt en tanke och tagit dess konsekvenser. Adrian vill inte ta emot gåvan att få ett liv, utan gav den tillbaka. Tony har bara hängt med, varit lagom och anpassat sig till livets realiteter. Samtidigt har han inte förstått eller glömt vad hans handlingar innebär och vad de fick för konsekvenser.

Det finns en tvetydighet i titeln. Sense kan ju anspela både på känsla och på att något går att förstå, ”make sense”. En titel som fint fångar romanen. Det är en mycket gripande existentiell roman. Och när slutet kommer så tar det en oväntad och mycket gripande vändning.

Barnes är en skarpslipad stilist som med en avskalad men ändå detaljrik prosa frammanar sina karaktärer och skeenden. Det är också en mycket engelsk roman.  ”Stupidly English” är rubriken på Michel Woods recension i London Review of Books (länk) och det är bara att le instämmande. Boken påminde mig ibland om Ian McEwans mästerliga On Chesil beach. Hämningarna, låsningarna, den sexuella frustrationen kändes igen och kändes mycket engelska.

Barnes är född 1946 och detta är inte en bok som skulle kunna skrivas av en ung författare. Döden grep in i Barnes eget liv 2008 då hans fru Pat dog i hjärnblödning. Döden finns närvarande i romanen som en grundton som ligger där och surrar.

I mars 2011 fick Barnes ”Storbritanniens Nobelpris”, The David Cohen Prize som delas ut vartannat år. Tidigare pristagare är bla Harold Pinter, Doris LessingV.S. Naipual. Alla Nobelpristagare.

/Reviderad 200530

Julian Barnes (från http://www.julianbarnes.com)

DET ÄR FARLIGT ATT LÄSA BÖCKER! – ALAN BENNETT: THE UNCOMMON READER

Alan Bennet (1934-):
The Uncommon Reader
Utgiven: 2007
120 sidor
Faber & Faber

För boknördar så har böcker som handlar om litteraturens kraft en speciell lockelse. Detta är en sådan bok.
Alan Bennet är en engelsk författare, komiker och dramatiker i Sverige kanske mest känd för pjäsen The Madness of King George som blev en prisbelönt film.

Hans roman The Uncommon Reader (den svenska titeln Drottningen vänder blad) kom ut 2007.
Denna bok är en liten pärla, en njutning att läsa. Boken är en hyllning till litteraturen och läsandet, den kanske finaste jag läst.
Av en tillfällighet så hamnar Drottningen på biblioteksbussen utanför slottet. Väluppfostrad som kan hon är kan hon inte gå därifrån utan att låna en bok. Ovan att läsa så finner hon till sin stora förvåning att det inte var så tokigt.
När hon lämnar tillbaka den boken så övertalas hon till att låna en till, Nancy Mitfords Love in a cold climate. Då är det klippt. Hon upptäcker tjusningen med att läsa. Drottningen lånar mer och mer böcker och fascineras av allt hon kan få ut av detta.

Omgivningen blir allt mer förundrad. Drottningen frågar franske ambassadören om Genet, som inte vet något om, pinsamma tystnader uppstår när hon på sina turnéer frågar sina undersåtar om deras läsvanor. Premiärministern blir allt med pressad av Drottningens önskemål om att han skall läsa vissa böcker. Drottningen bli mer intresserad av att dra sig tillbaka till sin läsfåtölj än att utföra sin plikter. Hennes läsning blir till ett stilla uppror, ett eget rum.
Romanens avslutning är förvånande och gav mig ett gott skratt,

The Uncommon Reader är skriven med så mycket humor och med så lätt hand.
Bennets kännedom om litteratur är uppenbarligen djup. De små analyser som han gör av författarskapen är både stimulerade och aptitretande.

Så bokälskare missa inte denna tunna lilla pärla. Det några mycket underhållande timmar du har framför dig.

 

Alan Bennett

EN FÖRSTKLASSIG DECKARE – BENJAMIN BLACK: CHRISTINE FALLS

Benjamin Black
(John Banville 1945-) :

Christine Falls
Utgiven: 2006
Övers. Ulla Danielsson
400 sidor
Brombergs

Bakom den lite fåniga pseudonymen Benjamin Black återfinns John Banville, en av Irlands finaste pennor. Banville blev mer känd när han fick Booker-priset för sin roman The Sea.
Jag har läst två av hans tidigare romaner, Mefisto, från 1986 och The Untouchable från 1997. Den senare boken är en roman om Antony Blunt, som 1979 kom ut som ”den femte” av The Cambridge Four. Det var några engelsmän ur det övre samhällsskiktet som valde att spionera för Sovjet. Kim Philby är det mest kända namnet bland dem. En stor skandal när de avslöjades och såren revs upp igen när Blunt, som var ansvarig för Drottningens konstsamling, trädde fram som ex-spion.
Det var 1998 som jag läste den men jag minns det som en suverän roman och att han var en stilist utöver det vanliga. När jag några år senare läste Mefisto så kan jag i ärlighetens namn säga att jag egentligen inte förstod den, jag minns att det var undflyende, att jag aldrig fick grepp om den.

Det har stått lite om Banville i tidningarna under de senaste veckorna då han fick årets Kafka-pris, ett pris som tidigare gått till nobelpristagarna Elfride Jelinek och Harold Pinter.

Christine Falls kom ut året efter Banville fått Booker-priset och det var många höjda ögonbryn och diskussioner, att en så avancerad och högt ansedd författare som Banville började skriva deckare. Hur lyckas han? Utmärkt, det är en strålande deckare, en av de bästa jag läst. En grym historia om synd och försoning i som vanligt utmärkt översättning av Ulla Danielsson. Banville beskriver deckarskrivandet i en intervju i irländsk radio som ett hantverk till skillnad från hans vanliga romankonst som vetter mot poesin. Men vilket hantverk!!

Quirke, en storväxt man med små fötter, arbetar som patolog i 50-talets Dublin. Quirke  ser sin kollega Malachy Griffin trixa med en dödsattest för en prostituerad kvinna, Christine Falls. Hon har dött i barn säng och barnet sägs också var dött. Quirkes nyfikenhet väcks och han och han börjar rota.

Malachy är inte bara en kollega till Quirke. Nej han  är uppvuxen i Malachys familj, adopterad av Malchys far. Malachy och Quirke de gifte sig med ett par systrar som de träffade i USA som unga läkare. Quirke är dock änkeman sedan hans fru gått bort i barnsäng.

Spåren leder in till katolska ordern Riddarna av St Patrick och drar ned Quirke i en serie av händelser som kommer honom att upptäcka sidor både hos sig själv och de runt honom.

Banvilles prosa är skarpslipad, precis och elegant. Han bygger sakta upp karaktärerna och intrigen på ett mycket elegant sätt. Beskrivning av Dublin på 50-talet är atmosfärrik, man känner mörkret och fukten in på kroppen. Och överallt finns katolska kyrkan som griper in i människors liv ibland på gott, men för det mesta inte.

När berättelse flyttas över till USA som breddas perspektiven och det finns ett antal mycket fina scener som fick mig att tänka på amerikansk 50-tals film-noir när den är som bäst. Samma ödesmättade stämning, samma oförmåga för individerna att komma ut ur de predikament som de satt sig i. Det finns en scen som är en liten hommage till Raymond Chandlers ”The Big Sleep, den berömda scenen i växthuset med alla orkidéer.
Banville ville bli konstnär som ung och det visuella i han skrivande är tydligt. Boken lämnar flera starka bilder kvar i minnet.

Quirke är en spännande och sammansatt personlighet, Jag undrar om han inte valde namnet för att vi skulle associera till ”quirky”, besynnerlig. Överhuvudtaget så håller personbeskrivningar en högre nivå än jag är van vid hos deckare. Kvinnoporträtten är klart mer intressanta än vanligt.

Det är inte en bok som du läser för att få en stund förströelse utan det är en roman som tar tag i dig och som sakta kopplar sitt grepp och samtidigt har fina litterära kvaliteter. Det är en bok som stannar kvar i minnet vilket inte är en kvalitet jag ofta finner hos deckare. Vill du ha en stunds avkoppling, leta någon annanstans.

Banville har skrivit ett par till under pseudonymen, men ingen finns tyvärr på svenska. Brombergs skall ha tack för att de översatte denna!

Jag avslutar med att citera Michael Dibdins mycket uppskattande recension i Guardian som jag tycker har en rolig slutkläm:

”It would be absurd to suggest that Banville writing as Black is better than Banville writing as Banville, but in a different and yet fascinatingly similar way he is every bit as good, and deserves to win a new, broader readership with this fine book. Crime writers have been moaning for years that their stuff never gets considered for the big literary awards; the possibility of competition from the other direction has been less discussed. If there’s any justice, Banville should be able to add the CWA Gold Dagger to his heap of trophies, but I hope this doesn’t start a trend. Life is hard enough for those of us who labour away down in the potboiler room without the toffs from the penthouse suites showing up and acting like they own the place.”

Reviderad 20-04-18

 

John Banville

KÄRLEKENS KINESISKA ASKAR – NICOLE KRAUSS: THE HISTORY OF LOVE


Nicole Krauss (1974-):
The History of Love
Utgiven: 2005
380 sidor
Viking

The History of love är en mycket bra roman. Jag var fast från första meningen och hela boken igenom. För de som vill läsa mer om handlingen så gå till någon annan recension, eller gör helst inte det. För ju mindre du vet desto mer kan du njuta av den sinnrika kompositionen, av de små kinesiska askar, som romanen är uppbyggd av.

Det är en underbart välskriven bok, om kärlek, minne, förlust, livsval. Krauss är rasande skicklig och har en förmåga att gestalta de olika berättarnas röster, den gamle mannen som ser tillbaka på sitt liv, tonårsdottern som hanterar sin vilsenhet efter faderns död genom att försöka hitta en ny man till sin mamma, hennes bror som tror att han är slags religiös figur, en ”lamed wownik” m.m, och hon lyckas snickra ihop detta avancerat romanbygge utan att det riskerar att falla samman.
I romanens fond finns judarnas tragiska historia med andra världskriget, koncentrationslägren och diasporan. Den historia och de händelser som gör att romanens personer kastas ut i världen, som sätter bollarna i rullning.

 Jag har svårt att hålla igen min entusiasm över denna bok som jag varmt anbefaller. Det finns så mycket humor, klokskap och livsvisdom i boken. Hon är en synnerligen rikt begåvad. Att detta är den andra romanen en en ung författare är häpnadsväckande.
Frågan är hur långt hon kan gå?

Reviderad 200318

Nicole Krauss