HÅKAN NESSER: HIMMEL ÖVER LONDON

Håkan Nesser (1950-):
Himmel över London

Utgiven 2011
510 sidor
Bonniers

Till skillnad från stora delar av svenska folket har jag inte läst mycket av Håkan Nesser. Jag läste hans debut Det grovmaskiga nätet från 1993 för för ett par år sedan. Det var en bra och suggestiv deckare.

För första gången bestämde jag mig för att följa en sommarföljetång i DN. Det visade sig bli ett speciellt sätt att läsa. Du hinner aldrig riktigt försjunka i texten. Ibland sparade dem på hög för att få en längre lässtund. Nu har boken kommit ut och jag kan läsa i större sjok för det är en spännande och underhållande roman. Eller är det en ”roman”?
Nesser säger själv i en intervju i DN att han vill komma bort från deckarna. Men det tycker jag inte han gör. Visst en roman men den ligger i skärningsfältet roman/deckare/spionthriller. Hur karaktärerna byggs upp och hur deras personlighetsdrag lyfts fram är mer präglat av deckarens sätt att berätta.

Det är en mångfacetterad intrig med två parallella berättelser som byggs upp. Vi flyttar oss från London i nutid tillbaka till ”swinging London” på 60-talet där huvudpersonen dras in i det kalla kriget, Prag under 70-talet, en barndomsskildring från 40-talet i Sverige. Romanens karaktärer är ett antal särpräglade individer med sina olika kors som de bär genom livet, för det mesta trovärdigt sammansatta.

Men, det som jag har lite svårare för är när Nesser, vilket säkert är roligt för honom som författare, successivt skall binda ihop alla trådar mot slutet. Då blir det mer av en meta-roman med lite olika litterära grepp. En roman i romanen. Vem är berättaren, vem styr berättelsen? Litterära knep som bara känns lite trötta. Ja, ja jag har läst det förut när det var inne med post-modernism. Som om romanens grundberättelse inte skulle räcka utan vi måste ha en tvist också. Att göra den mer litterär.

Jag tycker inte det behövs för det är en bok med kvaliteter. Det är en spännande bok med ett driv i berättandet. Har finns fina delar. Kärlekshistorian mellan huvudpersonerna Leonard och Carla, som arbetar för den tjeckiska motståndsrörelsen, eller kanske för regeringen, vi vet inte, var fint skildrad och något som kommer stanna kvar. En kärlekshistoria i skuggan av kommunismen och diktaturen i Tjeckoslovakien. Skildringen av London då och nu. Dofterna av ett svunnet Sverige.

Nesser har ett lätt handlag i sitt språk och träffar för det mesta rätt. Ibland så kan det bli lite konstlade vändningar som känns att han behöver ha för att bygga sin historia. Då märks det att han trots allt inte lämnat deckarvärlden så långt bakom sig.

Jag tyckte detta var en rolig och trevlig bok att läsa. Inte en större litterär upplevelse men en bra historia väl berättad. Och man behöver inte konstra till det med litterära grepp som känns lite nattståndna. Det är bra som det är ändå.

/reviderad 210819

EN MAGNIFIK TRIOLOGI AVSLUTAS – JAN KJAERSTAD: UPPTÄCKAREN

Jan Kjaerstad (1953-): 
Upptäckaren
”Oppdagaren”
Övers: Inge Knutsson
Utgiven 1999
550 sidor
Atlantis

Med Wergeland-triologin skrev den norske författaren Jan Kjaerstad in sig i litteraturhistorien. Det är ett kraftverk i tre delar på över 1500 sidor där ett liv återberättas av tre olika berättare och där man får se samma händelser ut olika perspektiv. Vad är ett liv egentligen?

Trilogin inleddes 1997 med Förföraren, som är en underbar bok, den starkaste i trilogin och en bok som verkligen ”förför” läsaren. Vi möter Jonas Wergeland, en mega-stor tv-kändis som hemkommen från världsutställningen i Sevilla finner sin älskade fru Margrete död i deras villa. Det är utgångspunkten för en kaskad av berättelser. Romanen kastar sig fram och tillbaka i tid och rum när berättaren, vars identitet röjs först i andra delen, skall ge oss sin version av hur personen och myten Jonas Wergeland växte fram.
Hans berömmelse baserar sig på tv-serien ”Att tänka stort” där han porträtterar 20 norrmän som vidgat horisonterna och gått över gränser. När man läser Kjaerstads visuella beskrivningar av dessa program är det  önskar att de fanns. De är mycket fascinerande.

Kjaerstad har en förmåga att få läsaren att känna sig begåvad, han får oss att vidga vyerna, se sammanhang som vi inte visste fanns eller som vi helt enkelt inte såg.  Förföraren är en sprudlande roman. Varje kapitel är en liten fascinerande berättelse som i en mosaik ger oss en bild av den store förföraren Wergeland, men hur sann är den egentligen?

I Erövraren, som kom 1998, presenteras en annan Wergeland. Han har fallit, dömd för mordet på sin fru. Norge är chockat och många är hans belackare.
Berättaren är en professor som i hopp om att få lite framgång, att skriva om Wergeland bör ge honom uppmärksamhet, tagit på sig uppdraget att skiva hans biografi.  På nätterna får han besök av en mystisk person som kan berätta mycket om Wergeland både intima och ofördelaktiga historier.¨Men arbetet visar sig var nästan omöjligt, det svämmar över alla kanter, för hur skall man fånga fenomenet?
Vi ser nu Wergeland som en erövrare, en som tar för sig och förstör för att nå det han vill. Det som vi läste om i Förföraren framstår nu i ett annat ljus.
Erövraren var också spännande läsning, men det fanns klara transportsträckor, passager där de grepp och de beskrivningar som var nya och spännande i Förföraren nu var något som jag ibland något trött kände igen.

Det var nu några år sedan jag läste dem och det var hög tid att ta tag i tredje delen, Upptäckaren.
Nu är Jonas fri från fängelset och åker på en längre resa uppför norska kusten i fartyget ”Voyager” med sin dotter Kristin och hennes arbetskamrater som arbetar på ett multimediaprojekt. Efter att han varit besatt av att vara en ”förförare” och en ”erövrare” så är Jonas nu en ”upptäckare”. Boken är mer reflekterande, introspektiv än de föregående. Jonas går igenom sitt liv och de saker som han trodde var sanna och väsentliga, kanske inte var det.
Allt eftersom romanen framglider så blir det mer och mer en kärleksroman, en hyllning till Margrete. För vad är livet värt om man har allt men förlorar kärleken. Han blir en ”upptäckare” av sitt eget liv.

Även i denna roman finns det svagare partier där mycket känns igen från tidigare läsning, men allteftersom växer den sig starkare och starkare och det är med saknad man slår ingen boken efter avslutad läsning.

Efter 1500 sidor vet vi då vem Wergeland är?
Förföraren inleds med. ”Låt mig berätta en annan historia”. I slutet av Upptäckaren” skriver Kjaerstad att sanningen kanske fanns i andra berättelser! Och romanen slutar med ”Hittills har jag inte förstått någonting, tänkte han. Jag måste börja om från början.” Och jag känner att, å ena sidan vet jag oerhört mycket om denna människa och myt, men samtidigt är han okänd för mig, för det är en person som är större än livet.

Det finns en massa symboler i romanerna om att se saker ur olika vinklar, att det finns osynliga sammanhang, system för kunskap som inte är synliga vid en första anblick. Hos farmodern finns det en kristallkrona där ljuset bryts genom prismorna och bildar mönster, olika mönster beroende på var du står. Det finns en gripande scen på slutet där dottern i ett försök att förstå sin far tittar på alla 20 tv-programmen samtidigt på 20 tv-apparater och ser hur de hänger ihop, att det finns dimensioner som för inte var synliga.
Detta är bara två exempel av många. Så vad är då sanningen om ett liv, går det är fånga, finns det en berättelse som kan beskriva ett liv?

Romansviten är också en bild av Norges moderna historia, om ett Norge som går från att på rekordtid vara ett litet land med en liten jordbruksbaserad ekonomi till ett av världens rikaste länder. Ett land som blir ett ”Festung Norwegen” girigt, egocentriskt och främlingsfientligt.

Ett annat av glädjeämnena i denna romansvit är hur underbart Kjaerstad skriver om musik, ffa orgelmusik och Bach. Jonas far var organist och musiken spelar stor roll i böckerna. Men inte bara Bach utan även bla Duke Ellington och nu i sista boken Beatles ”Rubber Soul”.

Det finns som sagt longörer i denna romansvit, och konstigt vore väl det på 1500 sidor! Dock, det är ett kraftprov, en i vissa avseenden fullkomligt bländande romansvit som jag rekommenderar alla intresserad av romankonstens möjligheter att läsa.

Upptäckaren fick Nordiska rådets litteraturpris 2001, men jag antar att det var för hela sviten.

/Reviderad 200613

CLAES HYLINGER: HOTELL ERFARENHETEN

Claes Hylinger (1943-):
Hotell Erfarenheten
Utgiven: 2006
110 sidor
Bonniers

Antikvariat besöker jag inte ofta då bokhyllorna redan är mer än välfyllda, men jakten på en bok åt en norsk vän fick mig att besöka det trevliga och välsorterade antikvariatet Röde Orm i Haga. Jag fann boken min vän sökte, men jag sprang även på Hylingers Hotell Erfarenheten. Det var boken som föregick Utan ärende som jag läste för två veckor sedan. På vägen hem stannade jag på ett café, satt i solskenet och tittade lite i boken. Fastnade och läste ut den dagen efter. Det är inga tegelstenar den gode Hylinger presenterar. Lite över hundra sidor i ett format som är mindre än normalstora böcker.

Även denna bok är en samling av små berättelser, reseskildringar, drömmar, porträtt av författare som Erik Hermelin & Winston Churchill, anteckningar ur gamla dagböcker, små skrönor och roliga historier ur vardagen. Men tonen är mörkare än i ”Utan ärende”. Hylinger har blivit äldre, han talar om alla erfarenheter han gjort, men har han egentligen lärt sig något. Knappast, för vi förstår ofta inte på djupet vad det är som hänt oss.

Många frågor blir inte besvarade utan vi drar dem en gång till utan att komma vidare. I en fin drömliknande scen så vandrar han runt bland figurer som personifierar hans gamla frågor och de pockar på uppmärksamhet. Han lyckas komma undan dem och hamnar vid sitt skrivbord och kan ”åter fatta pennan”. Tillbaka till det invanda där han kan bearbeta frågorna!

Hylinger år ingen självutlämnande författare, inte de stora åthävornas man. De känslomässiga omvälvningarna eller stora förändringar i livet antyds, inte mer. Angelica, den stora kärleken i från Ett långt farväl dyker upp och försvinner lika snabbt. Andra kärlekar likaså.
Hylinger bryter upp från sitt ungkarls och bohemliv, blir sambo och villaägare, men det görs det ingen affär av. Han är som en belevad engelsman, med en faiblesse för det franska och arabiska. Och då vänder man inte ut och in på sig själv i det offentliga!

En sida hos Hylinger som jag tycker om är den sinnliga, hur han uppskattar sitt te, en smörgås, ett glas Talisker. Att han njuter av vardagen. Som jag skrev i recensionen av förra boken, bråttom verkar han aldrig ha haft, vardagsmystikern från Göteborg.

Jag funderade på om detta är lite av kris-bok, vad blev det egentligen av det hela. Hylinger milda humor finns där, men i ”Utan ärende”, var mycket lättare, mer uppsluppen och där fanns en annan livsglädje. Hylinger kom igenom krisen och ut på andra sidan?

En sak är klar jag är inte färdig med Hylinger. Jag har flera till hemma i hyllan att se fram emot.

/Reviderad 200519

DET LILLA FORMATETS MÄSTARE – CLAES HYLINGER: UTAN ÄRENDE

Claes Hylinger (1943-):
Utan ärende

Utgiven: 2009
170 sidor
Bonniers

Claes Hylinger var en husgud för mig i mitten av 80-talet. Hans roman Ett långt farväl fick mig att gå i hans fotspår och åka till Helsingfors och äta middag på legendariska restaurangen Kosmos där författarens alter ego ofta åt.

Sedan var det något som hände. Jag tröttnade på det balanserade och distanserade förhållningssättet i hans texter. För mycket flanörprosa. Vid en uppläsning på en bokhandel i Göteborg tyckte jag bara att han var dryg, vilket jag i dag många år senare tolkar som blyghet. Jag lade honom åt sidan och gick vidare till annan läsning.

I mars under en vistelse i metropolen Bollnäs fann jag hans bok Utan ärende på rean. Jag bläddrade i den och kände bara att denna vill jag ha. Boken utspelar sig i London, Paris och Istanbul. Städer jag besökt och som jag tycker om. Jag igen tonen som finns i hans böcker och jag var mottaglig igen.

Vad skall man kalla denna bok. För någon roman är det inte. De personer som porträtteras är inga fiktiva figurer så vitt jag vet. Det är en samling texter, intervjuer, reseberättelser, kåserier och iakttagelser som binds ihop av en bokpärm. Vi får besöka dervischer i Istanbul, lära oss mycket om patafysiken, Hylingers käpphäst, läsa en lång intervju med den store reseskildraren Wilfred Thesiger. Favoriten Mulla Nasruddin dyker återigen upp. Mycket känns alltså igen från tidigare Hylinger-läsning, men jag tycker att han mer och mer utvecklats till en vardagsmystiker, ett drag som fanns tidigare men nu blivit mycket mer påtagligt.

Många historierna kan upplevas som poänglösa, som ett litet västgötaklimax, men där finns hela tiden en känsla av att det finns något annat där under som jag inte kommer åt. En mening och en förståelse som finns intuitivt i texten. Det är som om Hylinger när han släntrar runt i tillvaron ser saker som vi andra bara hetsar förbi. För bråttom verkar han inte haft i hela sitt liv.

Hylinger är en stor resenär och därför kändes det rätt att jag läste hela denna lilla volym på planet Malaga-Göteborg. När jag mycket nöjd slog ihop boken så var det som om världen tedde sig lite annorlunda än det gjorde innan- Det fanns något litet skimmer.

Jag avslutar med en liten anekdot om Hylinger.
I en av hans romaner berättas historien om hur Osborne det var kom till en hattaffär. När expediten frågade vad han hade för storlek så svarade Osborne, det vet jag inte men jag har huvudet med mig om det kan vara till någon hjälp!!
I romanen så blev det en hälsningsfras bland patafysikerna. ”Och huvudet har han med sig”.

Under flera år så arbetade jag som biovaktmästare.. Första gången jag ryckte Hylingers biljett missade jag, men andra gången så klippte jag till med: – Och huvet har han med sig….. En förvånad och sedan glad blick gav han mig, innan han gick in i biosalongens mörker!

/Reviderad 210819

AUGUSTPRISET 2010 – SIGRID COMBÜCHEN: SPILL – EN DAMROMAN

Sigrid Combüchen (1942-):
Spill – En damroman

Utgiven: 2010
440 sidor
Norsteds

För romanen Spill fick Sigrid Combüchen 2010 Augustpriset.
Det är en mycket spännande roman väl förtjänt de lovord den fått.

Historien börjar med att författaren Sigrid Combüchen får ett brev av en läsare, Hedwig Langmark, som känner igen ett foto som Combüchen använt sig av i en tidigare roman. Hedwig får intryck av att författaren bor i hennes barndomshem, vilket hon inte gör, och en 10 år lång brevväxling påbörjas. 

Romanen består av brevväxlingen och den fiktiva berättelse som författaren skriver om Hedwig Carlsson, vars liv till viss del  baseras på Hedwig Langmarks liv. Så romanen blir en roman om att skriva en roman där vi glider in och ut ur berättelserna. Den är sinnrikt konstruerad och inte nog med att hon väver in sig själv, hon väver även in personer från några av sina tidigare romaner enligt vad jag läst mig till.
Vi får alltså parallellt med romanen följa en romans tillblivelse. Och boken blir en diskussion om liv och konst. Combüchen hävdar trots  många likheter med den verkliga författare Combüchen att även hon är ”påhittad”!!

Hedwig Carlsson växer upp i en patriarkal familj i 30-talets Lund. Hon har tre bröder vara en sjuklig. Hedwig är bra med händerna och hamnar på en  tillskärarskola i Stockholm medan hennes två äldre bröder blir läkare respektive arbetar inom filmbranschen.

Hedwig växer successivt in i en traditionell kvinnoroll där hon håller på med ytan, med kläder, trots både att henne potential och hennes drömmar var mycket större. Var hennes liv ett spill, ett misslyckande?
I kontrast till detta ställs vi mot den ”riktiga” Hedwig Langmarks som också gick den vägen, men som vägrar tillskrivas något misslyckande, som säger sig ha levt ett gott liv och tagit var på de möjligheter hon hade.

Genom att ställa de här historierna motsvarande så öppnar Combüchen upp för en intressant diskussion om kvinnor möjligheter och hur möjligheterna ser ut i dag jämfört med tidigare under seklet. Och vi får nära följa Hedwig Carlssons inre processer och hur hennes tankar och drömmar krockar, bråkar och stängas med livets realiteter och de förväntningar som finns på henne som kvinna.

Men det finns många andra själ till varför detta är en fin roman. Skildringen av uppväxten i en patriarkal överklassfamilj i Lund, relationerna mellan syskonen med all den kärlek och alla spänningar som finns mellan dem, den fantastiska skildringen av Stockholm på 30-talet, bilder av svenska filmindustrin under dess begynnelse, tillskärarutbildningen och alla de makalösa kläder de sydde där, Hedwigs möte med kärleken.

Allt detta skildrat med Combüchens lyriska språk stundtals mer poesi än prosa. Det var många gånger som hon fick mig att se romanen som en film producerad runt den tiden som romanen utspelar sig. Så pregnanta är hennes bilder.

Combüchen får visst kritik för att vara inte helt lätt och med detta kan jag bara instämma. Det är en bok med tuggmotstånd, tar tid att läsa och  som kräver uppmärksam läsning, men den ger mycket tillbaks.
Jag tror att det år en roman som definitivt tål omläsning, så mångbottnad är den.

/Reviderad 200314

 

DESSA ENGELSKA EXCENTRIKER – JOHAN HAKELIUS: DÖDA VITA MÄN

Johan Hakelius (1967-):
Döda Vita Män

Utgiven 2009
420 sidor
Atlantis

Johan Hakelius har gett anglofilin ett ansikte i Sverige, eller man kanske skall kalla det anglomanin. Han verkar besatt av det engelska och klär sig som han steg ut ur ett avsnitt av Brideshead Revisited, ofta på gränsen till det parodiska. Hakelius intressesfär är den engelska överklassen, det finns inget av arbetarklass, radhustristess, några ”Angry Young Men”,  kolgruvor eller annat som man kan förknippa med landet.

Själv var jag anglofil i början av 80-talet då jag studerade engelska och bodde i England ett par månader. Sedan gick jag vidare, kände ett det var lite passé med detta glamoriserande av en engelsk överklass. Kontrasten till det ganska fula, illa klädda och fult möblerade England jag mötte i verkligheten var slående.

Men en gång anglofil alltid anglofil. När jag väl satte tänderna i denna mycket underhållande bok så slukade jag den på ett par dagar. Den är full av en hel serie märkliga individer, begåvade, mångfacetterade, några av dem otrevliga, självupptagna och mycket destruktiva.

Essäerna handlar om allt från journalister, författare som Evelyn och hans son Auberon Waugh, andra skönandar till politiker som nazisten Oswald Mosley och den konservative Alan Clarke som skrev mycket självutlämnade dagböcker från sina år i politiken. Det slog mig var hur liten den världen i många avseenden är. Hur många namn jag kände igen från lektyren under 80-talet.

Alla personer är självfallet inte är lika intressanta att följa. Jag fann essäerna om den självförbrännande Jeffery Bernard och om esteten Stephen Tennant fascinerade. Andra höjdpunkter var essän om Alec Guinness, vars dagböcker verkar vara intressant läsning, och den om James Lees-Milnes, sekreterare i National trust. Andra avsnitt om fann jag mindre intressanta.

Anthony Powell

För mig var det speciellt att läsa essän om Anthony Powell. Min anglofili gjorde att jag nog är en av de få i Sverige som läst hans romansvit ”A dance to the music of time” i 12 delar (1951-1975)  En stillsamt framflytande fresk över den engelska övre medelklassen och överklassen från 30-talet fram till 70-talet som brukar jämföras med Proust. Dessutom läste jag hans memoarer ”To Keep the Ball Rolling” i 4 delar och några av de övriga sju romanerna han skrev. Men det var länge sedan och jag har inte många minnen kvar av det.

Powells status är omdiskuterad. En del jämför honom som sagt med Proust, medan andra anser att han inte riktigt når upp till sina stora ambitioner som författare

En utvikning:  För några år sedan publicerade Powells gode vän V.S. Naipaul en essä om honom i sin bok En författares krets  (A writer´s people”).  Powell, då i 50 årsåldern erbjöd den unge Naipaul sin vänskap. Naipaul talar med värme om honom och hans vänsällhet. Det blir aldrig av att Naipaul läser Tonys böcker under hans livstid. När han efter Powells död ombeds att uttala sig om hans romankonst inser han att han inget att säga. Naipaul griper sig an Powells romansvit och upptäcker att han är en medioker författare som inte hängt med i samhällsutvecklingen och som  dessutom skriver en alldeles för ordrik prosa. Han sågar även den av Powells övriga romaner som Hakelius uppskattar mest ”From A view to a death” från 1933.
Detta skapade en hätska kommentarer på engelska kultursidor.  Det sågs som ett exempel på Naipauls sedvanliga förmåga att okänsligt såra människor.  Bla skrev författaren A. N. Wilson att Naipaul är så uppfylld av sig själv så han inte ser Powells komiska talang.

Tillbaka till Hakelius. Det är en välskriven, mycket underhållande, fylld av en närmast encyklopedisk kunskap och är en guldgruva för dem med ett intresse för denna lilla skärva av världen. Jag kan dock inte rekommendera att läsa den i ett svep. Det blir lätt för mycket. Jag dränktes av alla dessa märkliga figurer och all information om dem.
Med lite besinning bör detta överfyllda smörgåsbord bäst avnjutas.

/Reviderad 200229

 

BENGT OHLSSON: KOLKA

Bengt Ohlsson (1963-):
Kolka

Utgiven 2010
270 sidor
Bonniers

Kolka är Bengt Ohlssons elfte roman.

En icke namngiven lettisk ung flicka från enklare förhållanden flyttar till England då hennes far träffat, Katrina, en engelsk överklasskvinna. De flyttar till ett stort elegant hus med tjänare, stor trädgård, gamla möbler och tavlor. Kontrasten i flickans liv kunde inte vara större. Dessutom får hon en styvsyster, Sarah, på köpet.

På nätterna sitter hon på nätet och skriver långa mejl till ”Ensamvargen”, en person som hon träffat på i något obskyrt chat-room. De berättar sina plågsamma historier, i flickans fall helt fiktiva, som leder till att flickan föranleder till att styvmamman kommer att fara mycket illa. Det är obehaglig läsning och en bild av du nya sköna värld med de möjligheter som internets anonymitet ger.

Romanen är som en lång inre monolog där följer hur flickan försöker förstå sitt nya liv, hennes försök att  komma in i ett nytt språk, en ny kultur och att nu ha blivit en del av överklassen. Även om det finns scener med dialog upplevde jag det som ett ett inre samtal, som om hon satt i en dykarklocka. Hon når inte världen utanför sig och världen kommer inte in till henne.
De övriga romangestalterna blir lite vaga i konturen men det är inte en svaghet utan en konsekvens av berättarperspektivet.

Skulden och skammen som finns där hela tiden. Att inte höra till, att inte räcka till, att vara ”fel”, en del av gemenskapen men ändå alltid utanför.

Jag blev helt fascinerad av Ohlssons förmåga att tränga in i en tonårig flickas psyke. Han följer varenda tanke och känslosvall som en lyhörd musiker. Språket är mjukt, böjligt och en njutning att läsa. Jag bara flöt fram över sidorna, både gripen och fascinerad och fick mig också en hel del skratt.

I slutet av boken så finns en dialog som jag tolkar som bokens tema:
”Hon säger att det är så lätt med snällhet och vänlighet. Vi utgår från att det är något som alla tar emot med öppna armar. Men så är det inte. Att vara snäll mot en, säger hon, kan vara det svåraste som finns. Snällhet kan kännas som ett slag i ansiktet.
– Varför det, säger jag.
Hon skakar långsamt på huvudet. Hon ser ut som ett blött lejon.
– Jag vet inte, säger hon. Det kanske påminner oss som sånt vi har saknat. Sånt som vi hade rätt till men aldrig fick”

Det är en mycket bra bok Ohlsson skrivit som rekommenderas varmt.

/Reviderad 200229

 

AUGUSTPRISET 2002 – LARS-OLOF LARSSON : GUSTAV VASA – LANDSFADER ELLER TYRANN

Lars-Olof Larsson (1934-):
Gustav Vasa – Landsfader eller tyrann

Utgiven 2002
380 sidor
Prisma

Lars-Olof Larsson är en av Sveriges största kännare av denna perioden i svensk historia. Larsson har skrivit en mycket läsvärd bok om Gustav Vasas (1496-1560) liv och politiska gärning. Larsson sätter honom i ett europeiskt sammanhang och avfärdar en hel del myter om honom.

Fram växer bilden av mycket skicklig, totalt skrupelfri politiker, utan högre utbildning och finess. Gustav Vasa hade liten förståelse för nyare tankar och intellektuell skolning. En realpolitiker som gjorde vad som behövdes för att få och behålla makten. Dessutom samlade han på sig mer tillgångar än någon senare furste  genom att konfiskera egendom, framför allt från kyrkan, och ta ut höga skatter.

Gustav Vasa inleder den centralisering som fortfarande är utmärkande för Sverige.
Han var betydligt skickligare som inrikespolitiker än som utrikespolitiker. Larsson har flera exempel på hur hans agerande utomlands inte ledde till önskade resultat.

Det är inte en smickrande bild av vår landsfader som växer fram. Det är snarare tyrannen jag minns efter avslutad läsning, ett porträtt av en maktmänniska per excellens.

Det är en fascinerande porträtt Lars-Olof Larsson tecknar på en mycket smidig och elegant prosa. Absolut en bok för den historiskt intresserade lekmannen som vill veta mer om denna period.
Boken belönades med Augustpriset 2002.

/Reviderad 200229

 

EN LYSANDE ESSÄSAMLING – PETER ENGLUND: BREV FRÅN NOLLPUNKTEN

Peter Englund (1957-):
Brev från nollpunkten
Utgiven: 1996
280 sidor.
Atlantis

Brev från Nollpunkten är den första bok jag läser av Peter Englund. Och det var en stor läsupplevelse. Detta är ingen annat än en briljant essäsamling om det mest hemska och blodiga av alla sekel, 1900-talet.
Englund är en elegant stilist som bär sin lärdom lätt och och får mig som läsare att se helt nya sammanhang. Han blandar de stora svepen med gripande och intressanta berättelser på individnivå. Han visar hur mycket av historien som beror på slump, hur många skeenden tar helt andra och betydligt mer förskräckliga vändor än de som de från början var tänkt.

Första essän handlar om seklets ur-katastrof, det första världskriget, där fältherrarna modellerade sina strategier på 1800-talets stridsideal, men missade att teknikutvecklingen tagit sådana språng att den individuella insatsen inte längre spelade lika stor roll.
Det var det första mekaniserade kriget med vapen som kunde döda många människor på en gång. Det var en missbedömning som kostade miljontals människor livet.

Sedan går Englund vidare och berättar om Stalins utrensningar på 30-talet, Jezjovsjtjinan, som var så omfattande att hela riket höll på att bryta samman. Ett skeende som likt koncentrationslägren är bortom vår fattningsförmåga.

Likheten mellan de två totalitära systemen i Sovjet och Tyskland  framkommer i essän om arkitektur och konst under andra världskriget då likheterna var större än skillnaderna. De bombastiska, storvulna byggnader och skulpturer som framställdes under denna epok var besläktade, bärare av en totalitär vision och frukter av megalomana utopier.

Koncentrationslägrens uppkomst är ämnet för nästa essä. Han utgår från historien om Kurt Gerstein, SS-mannen som försökte få omvärlden att förstå vad som hände i lägren men talade för dova öron.  Det gick inte att få in det i en någorlunda normal världsbild. Detta gjorde att det tog tid innan sanningen om den fruktansvärda tragedin kom fram

Boken avslutas med essäer om de engelska bombflygningarna och om bombningen av Hiroshima och Nagasaki. Intressanta även de men de tidigare fångade min uppmärksamhet mer.

Det är inga roliga ämnen Englund tar upp, men det är ämnen som inte går att komma förbi i vår blodiga historia. Och som det är viktigt att vi inte glömmer. Englund skriver så bra och underhållande att jag ibland nästan inte ser vilka fruktansvärda berättelser som kommer fram.

Boken var nominerad till Augustpriset 1996, och jag var tvungen att undersöka vilken bok det var som kunde slå denna gnistrande bok! Det var Spåren av kungens män av Maja Hagerman. Det är också en fantastisk bok, om kristnandet av Sverige.
Så om du inte läst någon av dessa böcker har du några spännande timmar framför dig!

/Reviderad 200227

 

EN VARM OCH UNDERFUNDIG ROMAN – LARS GUSTAFSSON: FRU SORGEDAHLS VACKRA VITA ARMAR

Lars Gustafsson (1936-2016) :
Fröken Sorgedahls vackra vita armar
Utgiven 2010
285 sidor
Bonniers

För över år ett år sedan så gick vi till Musikens hus i Göteborg för en kväll med Forum för poesi och prosa där ett antal författare skulle läsa ur sina verk. Vårt mål var att få höra min norske favorit Jan Kjaerstad läsa ur sin kommande bok Jag är bröderna Walker. Men det var en annan författare som stal showen, Lars Gustafsson.
Mitt tidigaste minne av Lars Gustafsson var när han en sommar under mina tonår satt och läste sin roman Tennisspelarna i tv. Kan ni tänka er, att låta en författare sitta rätt upp och ned och läsa ur en roman. Otänkbart idag. Jag minns att jag var fascinerad både av honom och boken.

När jag sedan läste litteraturvetenskap på mitten av 80-talet så var det en person som vi älskade att imitera då det går inte att förneka att han lätt låter mycket pompös. Det var väl under den tiden som han satt i USA och talade om hur hemskt allt var i Sverige och lierade sig med Per Ahlmark, den gamle folkpartiledaren som med åren blev allt mer fanatisk. Jag läste ett par romaner av honom men inget som jag minns så mycket av i dag förutom möjligtvis Yllet.

Döm om min förvåning när han läste ur denna roman och fram kommer en underfundig, varm och humoristisk man. Den sidan mindes jag inte.
Nu ett år senare har jag läst romanen och det är en underbar bok. En skimrande roman skriven på en njutbar och musikalisk prosa.

Huvudpersonen är en svensk professor i Oxford i 70-årsåldern med tydliga drag av Gustafsson själv som sitter och ser tillbaka på sitt liv. Han minns och berättar historier, skrönor, blandat med filosofiska & teologiska resonemang och djupsinnigheter. Vi möter ett svunnet Sverige, ett Västerås under 50-talet, en ung man som möter kärleken, litteraturen, musiken och filosofin.
Boken verkar det närmaste förströdd i sin komposition. Läsaren kastas fram och tillbaka i tid och rum, mellan romanens olika komponenter.
Men för mig finns där en sammanhängande tråd. Frågan är hur vi blir de vi är, hur vi blir till genom våra minnen och våra berättelser och hur de kan tolkas och förändras och vi därigenom också blir något annat.

Jag kan inte annat än att varmt rekommendera  Fröken Sorgedahls vackra vita armar.

/Reviderad 200227

 

VINNARE AV GLASNYCKELN – JO NESBÖ: FLADDERMUSMANNEN

Jo Nesbö (1960-):
Fladdermusmannen
”Flaggermusmannen”
Utgiven: 1997
350 sidor
Översatt av Per Olaisen
Bonniers

 

Jo Nesbö och hans Harry Hole-figur  behöver ingen introduktion. Nesbö är en storsäljare internationellt.
Själv läste jag Rödhake för ett år sedan.E n mycket bra deckare med ett spännande tema. Om norrmännen som kämpade för Hitler. 
Fladdermusmannen är hans debut och når inte upp till de höjder som Rödhake gjorde, men det är en mycket bra deckare som också fick Glasnyckeln, priset för årets bästa nordiska deckare.

Boken utspelar sig i Sydney dit Harry beger sig för att bistå australienska polisen i ett mord på en norska ung kvinna och halv-kändis. Sakta dras han in i stadens undre värld bland knarkare, horar, hallickar m.m. Men det är inte det som är det intressanta med boken. Nesbö har läst på en hel del om aboriginer och deras mytologi och väver in det fint i historien vilket ger en dimension till.

Tyvärr finner jag inte att Harry Hole är en speciellt intressant person. Han bli mer en av dessa deckarfigurer som vi kan stapla på hög.
Annars är det en mycket spännande, skickligt konstruerad och gedigen deckare. Det är mycket imponerande för att vara en debutroman.

/Reviderad 200227

I FÖLJETÅG MED EN LÄRDOMSGIGANT – STURE LINNÉR: SICILIEN STRÖVTÅG I TIDEN OCH RUMMET

Sture Linnér (1917-2010)
Sicilien – Strövtåg i tiden och rummet
Utgiven 1991
350 sidor
Norstedts

Inför sommarens resa till Sicilien ville jag bekanta mig något med ön. Att ha Sture Linnér som ciceron på denna ö är inte det sämsta. Han kombinerar en enorm lärdom med en lätthet i det litterära handlaget och en varm humor. Att läsa honom är som att komma i kontakt med en gammal typ av akademiker som jag undrar finns kvar. Djup lärdom, humanism och renässansmänniskans utblick.

Med säker hand för han oss igenom Siciliens mycket komplicerade historia från 750 f.Kr och framåt. Sicilien ligger ju mitt medelhavet och därför varit i korselden många gånger. Greker, araber och normander har satt sin tydliga prägel på denna ö.
Själv fanns jag stort intresse i de kapitel som handlade om normandernas period mellan 1072-1282 som var en kulturell guldålder på ön då mycken fin byggnadskonst skapades.

Linnèr blandar de stora svepande historiska skildringar med nedslag vid vissa historiska intressanta tempel och byggnader som Seghesta, Selinute, Katedralerna i Cefalu och Palermo m.m. Man inte kan bli annat än imponerad av hans kunskaper i historia, konst och religion.

Insprängd i texten finns dikter av den sicilianske nobelpristagaren Qusimodo, vår egen Anders Österling m.fl som bidrar till att ge en bild av Sicilien och hur vi uppfattat, och vissa fall romantiserat, denna ö vars historia till stor del är mycket brutal.

När vi närmar oss modern tid så bli Linnér mindre intressant och det är ju inte där hans styrka ligger. Detta förringar inte på något sätt denna fina bok som gav mig stor läsglädje.

/Reviderad 200227