BENGT OHLSSON: KOLKA

Bengt Ohlsson (1963-):
Kolka

Utgiven 2010
270 sidor
Bonniers

Kolka är Bengt Ohlssons elfte roman.

En icke namngiven lettisk ung flicka från enklare förhållanden flyttar till England då hennes far träffat, Katrina, en engelsk överklasskvinna. De flyttar till ett stort elegant hus med tjänare, stor trädgård, gamla möbler och tavlor. Kontrasten i flickans liv kunde inte vara större. Dessutom får hon en styvsyster, Sarah, på köpet.

På nätterna sitter hon på nätet och skriver långa mejl till ”Ensamvargen”, en person som hon träffat på i något obskyrt chat-room. De berättar sina plågsamma historier, i flickans fall helt fiktiva, som leder till att flickan föranleder till att styvmamman kommer att fara mycket illa. Det är obehaglig läsning och en bild av du nya sköna värld med de möjligheter som internets anonymitet ger.

Romanen är som en lång inre monolog där följer hur flickan försöker förstå sitt nya liv, hennes försök att  komma in i ett nytt språk, en ny kultur och att nu ha blivit en del av överklassen. Även om det finns scener med dialog upplevde jag det som ett ett inre samtal, som om hon satt i en dykarklocka. Hon når inte världen utanför sig och världen kommer inte in till henne.
De övriga romangestalterna blir lite vaga i konturen men det är inte en svaghet utan en konsekvens av berättarperspektivet.

Skulden och skammen som finns där hela tiden. Att inte höra till, att inte räcka till, att vara ”fel”, en del av gemenskapen men ändå alltid utanför.

Jag blev helt fascinerad av Ohlssons förmåga att tränga in i en tonårig flickas psyke. Han följer varenda tanke och känslosvall som en lyhörd musiker. Språket är mjukt, böjligt och en njutning att läsa. Jag bara flöt fram över sidorna, både gripen och fascinerad och fick mig också en hel del skratt.

I slutet av boken så finns en dialog som jag tolkar som bokens tema:
”Hon säger att det är så lätt med snällhet och vänlighet. Vi utgår från att det är något som alla tar emot med öppna armar. Men så är det inte. Att vara snäll mot en, säger hon, kan vara det svåraste som finns. Snällhet kan kännas som ett slag i ansiktet.
– Varför det, säger jag.
Hon skakar långsamt på huvudet. Hon ser ut som ett blött lejon.
– Jag vet inte, säger hon. Det kanske påminner oss som sånt vi har saknat. Sånt som vi hade rätt till men aldrig fick”

Det är en mycket bra bok Ohlsson skrivit som rekommenderas varmt.

/Reviderad 200229

 

AUGUSTPRISET 2002 – LARS-OLOF LARSSON : GUSTAV VASA – LANDSFADER ELLER TYRANN

Lars-Olof Larsson (1934-):
Gustav Vasa – Landsfader eller tyrann

Utgiven 2002
380 sidor
Prisma

Lars-Olof Larsson är en av Sveriges största kännare av denna perioden i svensk historia. Larsson har skrivit en mycket läsvärd bok om Gustav Vasas (1496-1560) liv och politiska gärning. Larsson sätter honom i ett europeiskt sammanhang och avfärdar en hel del myter om honom.

Fram växer bilden av mycket skicklig, totalt skrupelfri politiker, utan högre utbildning och finess. Gustav Vasa hade liten förståelse för nyare tankar och intellektuell skolning. En realpolitiker som gjorde vad som behövdes för att få och behålla makten. Dessutom samlade han på sig mer tillgångar än någon senare furste  genom att konfiskera egendom, framför allt från kyrkan, och ta ut höga skatter.

Gustav Vasa inleder den centralisering som fortfarande är utmärkande för Sverige.
Han var betydligt skickligare som inrikespolitiker än som utrikespolitiker. Larsson har flera exempel på hur hans agerande utomlands inte ledde till önskade resultat.

Det är inte en smickrande bild av vår landsfader som växer fram. Det är snarare tyrannen jag minns efter avslutad läsning, ett porträtt av en maktmänniska per excellens.

Det är en fascinerande porträtt Lars-Olof Larsson tecknar på en mycket smidig och elegant prosa. Absolut en bok för den historiskt intresserade lekmannen som vill veta mer om denna period.
Boken belönades med Augustpriset 2002.

/Reviderad 200229

 

EN LYSANDE ESSÄSAMLING – PETER ENGLUND: BREV FRÅN NOLLPUNKTEN

Peter Englund (1957-):
Brev från nollpunkten
Utgiven: 1996
280 sidor.
Atlantis

Brev från Nollpunkten är den första bok jag läser av Peter Englund. Och det var en stor läsupplevelse. Detta är ingen annat än en briljant essäsamling om det mest hemska och blodiga av alla sekel, 1900-talet.
Englund är en elegant stilist som bär sin lärdom lätt och och får mig som läsare att se helt nya sammanhang. Han blandar de stora svepen med gripande och intressanta berättelser på individnivå. Han visar hur mycket av historien som beror på slump, hur många skeenden tar helt andra och betydligt mer förskräckliga vändor än de som de från början var tänkt.

Första essän handlar om seklets ur-katastrof, det första världskriget, där fältherrarna modellerade sina strategier på 1800-talets stridsideal, men missade att teknikutvecklingen tagit sådana språng att den individuella insatsen inte längre spelade lika stor roll.
Det var det första mekaniserade kriget med vapen som kunde döda många människor på en gång. Det var en missbedömning som kostade miljontals människor livet.

Sedan går Englund vidare och berättar om Stalins utrensningar på 30-talet, Jezjovsjtjinan, som var så omfattande att hela riket höll på att bryta samman. Ett skeende som likt koncentrationslägren är bortom vår fattningsförmåga.

Likheten mellan de två totalitära systemen i Sovjet och Tyskland  framkommer i essän om arkitektur och konst under andra världskriget då likheterna var större än skillnaderna. De bombastiska, storvulna byggnader och skulpturer som framställdes under denna epok var besläktade, bärare av en totalitär vision och frukter av megalomana utopier.

Koncentrationslägrens uppkomst är ämnet för nästa essä. Han utgår från historien om Kurt Gerstein, SS-mannen som försökte få omvärlden att förstå vad som hände i lägren men talade för dova öron.  Det gick inte att få in det i en någorlunda normal världsbild. Detta gjorde att det tog tid innan sanningen om den fruktansvärda tragedin kom fram

Boken avslutas med essäer om de engelska bombflygningarna och om bombningen av Hiroshima och Nagasaki. Intressanta även de men de tidigare fångade min uppmärksamhet mer.

Det är inga roliga ämnen Englund tar upp, men det är ämnen som inte går att komma förbi i vår blodiga historia. Och som det är viktigt att vi inte glömmer. Englund skriver så bra och underhållande att jag ibland nästan inte ser vilka fruktansvärda berättelser som kommer fram.

Boken var nominerad till Augustpriset 1996, och jag var tvungen att undersöka vilken bok det var som kunde slå denna gnistrande bok! Det var Spåren av kungens män av Maja Hagerman. Det är också en fantastisk bok, om kristnandet av Sverige.
Så om du inte läst någon av dessa böcker har du några spännande timmar framför dig!

/Reviderad 200227

 

EN VARM OCH UNDERFUNDIG ROMAN – LARS GUSTAFSSON: FRU SORGEDAHLS VACKRA VITA ARMAR

Lars Gustafsson (1936-2016) :
Fröken Sorgedahls vackra vita armar
Utgiven 2010
285 sidor
Bonniers

För över år ett år sedan så gick vi till Musikens hus i Göteborg för en kväll med Forum för poesi och prosa där ett antal författare skulle läsa ur sina verk. Vårt mål var att få höra min norske favorit Jan Kjaerstad läsa ur sin kommande bok Jag är bröderna Walker. Men det var en annan författare som stal showen, Lars Gustafsson.
Mitt tidigaste minne av Lars Gustafsson var när han en sommar under mina tonår satt och läste sin roman Tennisspelarna i tv. Kan ni tänka er, att låta en författare sitta rätt upp och ned och läsa ur en roman. Otänkbart idag. Jag minns att jag var fascinerad både av honom och boken.

När jag sedan läste litteraturvetenskap på mitten av 80-talet så var det en person som vi älskade att imitera då det går inte att förneka att han lätt låter mycket pompös. Det var väl under den tiden som han satt i USA och talade om hur hemskt allt var i Sverige och lierade sig med Per Ahlmark, den gamle folkpartiledaren som med åren blev allt mer fanatisk. Jag läste ett par romaner av honom men inget som jag minns så mycket av i dag förutom möjligtvis Yllet.

Döm om min förvåning när han läste ur denna roman och fram kommer en underfundig, varm och humoristisk man. Den sidan mindes jag inte.
Nu ett år senare har jag läst romanen och det är en underbar bok. En skimrande roman skriven på en njutbar och musikalisk prosa.

Huvudpersonen är en svensk professor i Oxford i 70-årsåldern med tydliga drag av Gustafsson själv som sitter och ser tillbaka på sitt liv. Han minns och berättar historier, skrönor, blandat med filosofiska & teologiska resonemang och djupsinnigheter. Vi möter ett svunnet Sverige, ett Västerås under 50-talet, en ung man som möter kärleken, litteraturen, musiken och filosofin.
Boken verkar det närmaste förströdd i sin komposition. Läsaren kastas fram och tillbaka i tid och rum, mellan romanens olika komponenter.
Men för mig finns där en sammanhängande tråd. Frågan är hur vi blir de vi är, hur vi blir till genom våra minnen och våra berättelser och hur de kan tolkas och förändras och vi därigenom också blir något annat.

Jag kan inte annat än att varmt rekommendera  Fröken Sorgedahls vackra vita armar.

/Reviderad 200227

 

VINNARE AV GLASNYCKELN – JO NESBÖ: FLADDERMUSMANNEN

Jo Nesbö (1960-):
Fladdermusmannen
”Flaggermusmannen”
Utgiven: 1997
350 sidor
Översatt av Per Olaisen
Bonniers

 

Jo Nesbö och hans Harry Hole-figur  behöver ingen introduktion. Nesbö är en storsäljare internationellt.
Själv läste jag Rödhake för ett år sedan.E n mycket bra deckare med ett spännande tema. Om norrmännen som kämpade för Hitler. 
Fladdermusmannen är hans debut och når inte upp till de höjder som Rödhake gjorde, men det är en mycket bra deckare som också fick Glasnyckeln, priset för årets bästa nordiska deckare.

Boken utspelar sig i Sydney dit Harry beger sig för att bistå australienska polisen i ett mord på en norska ung kvinna och halv-kändis. Sakta dras han in i stadens undre värld bland knarkare, horar, hallickar m.m. Men det är inte det som är det intressanta med boken. Nesbö har läst på en hel del om aboriginer och deras mytologi och väver in det fint i historien vilket ger en dimension till.

Tyvärr finner jag inte att Harry Hole är en speciellt intressant person. Han bli mer en av dessa deckarfigurer som vi kan stapla på hög.
Annars är det en mycket spännande, skickligt konstruerad och gedigen deckare. Det är mycket imponerande för att vara en debutroman.

/Reviderad 200227

I FÖLJETÅG MED EN LÄRDOMSGIGANT – STURE LINNÉR: SICILIEN STRÖVTÅG I TIDEN OCH RUMMET

Sture Linnér (1917-2010)
Sicilien – Strövtåg i tiden och rummet
Utgiven 1991
350 sidor
Norstedts

Inför sommarens resa till Sicilien ville jag bekanta mig något med ön. Att ha Sture Linnér som ciceron på denna ö är inte det sämsta. Han kombinerar en enorm lärdom med en lätthet i det litterära handlaget och en varm humor. Att läsa honom är som att komma i kontakt med en gammal typ av akademiker som jag undrar finns kvar. Djup lärdom, humanism och renässansmänniskans utblick.

Med säker hand för han oss igenom Siciliens mycket komplicerade historia från 750 f.Kr och framåt. Sicilien ligger ju mitt medelhavet och därför varit i korselden många gånger. Greker, araber och normander har satt sin tydliga prägel på denna ö.
Själv fanns jag stort intresse i de kapitel som handlade om normandernas period mellan 1072-1282 som var en kulturell guldålder på ön då mycken fin byggnadskonst skapades.

Linnèr blandar de stora svepande historiska skildringar med nedslag vid vissa historiska intressanta tempel och byggnader som Seghesta, Selinute, Katedralerna i Cefalu och Palermo m.m. Man inte kan bli annat än imponerad av hans kunskaper i historia, konst och religion.

Insprängd i texten finns dikter av den sicilianske nobelpristagaren Qusimodo, vår egen Anders Österling m.fl som bidrar till att ge en bild av Sicilien och hur vi uppfattat, och vissa fall romantiserat, denna ö vars historia till stor del är mycket brutal.

När vi närmar oss modern tid så bli Linnér mindre intressant och det är ju inte där hans styrka ligger. Detta förringar inte på något sätt denna fina bok som gav mig stor läsglädje.

/Reviderad 200227