Kategoriarkiv: 2023

ÄNNU EN FIN ROMAN AV JOHNSTON – JENNIFER JOHNSTON: THE GATES

Publicerat den av

Jennifer Johnston (1930-2025): The Gates
Utgiven 1973
Denna utgåva 1983
160 sidor
Fontana

För ett par år sedan skrev jag om en underbar liten roman av den nu 93-åriga(!) i Sverige helt okända irländska författaren Jennifer Johnston, The Old Jest. Där skrev jag även en kortare presentation av henne som om du är intresserad kan läsa här.

Trots att jag under många år följt med i den anglosaxiska litteraturen hade denna fina författare gått mig helt förbi. Har velat läsa mer av henne men nu först nu blev det av. Återigen är jag riktigt förtjust i vad jag läst. The Gates, som är hennes andra roman, var inte lika stark som The Old Jest, men är en mycket njutbar liten roman. Hennes böcker är generellt korta så om du tycker om dem kan du läsa dem i en sittning eller två.

Även denna roman handlar om en liten självständig tonårig flicka som lever hos släktingar. Vi är på Irland under 50-talet. Boken inleds med att Minnie kommer hem från England efter att ha studerat. Hon kommer att bo hos sin farbror och hans husa. Minnie har i England bott hos sin mer framgångsrike andra farbror men hon kände sig aldrig hemma i det för henne snobbiga England.

Mille är just som Nancy i The Old Jest på väg ut i livet. Hennes familj har en gång varit mäktig och haft hög social status men nu är både de och familjens stora hus på fallrepet. Det är ett tema som är vanligt i irländsk litteratur. De har t.o.m. en genre uppkallad efter det, ”Big House-novels”.

Minnie lär känna och blir betuttad i Kevin. Han kommer från i familj i social misär och han vill bara komma bort från Irland och drömmer om att tjäna stora kovan. Tillsammans kommer de på hur de skall tjäna stora pengar och det involverar porten till det huset där Mille bor… Men historien tar sig andra vändor än vad Mille hade väntat sig.

I The gates har vi återigen en för mig mycket trovärdig skildring av en ung kvinna i brytningstid i livet. Det som är fascinerande med Johnston hur hon med sin berättelser så väl fångar flera dimensioner. De skarpa och inkännande människoskildringarna, henne känsla för miljöer och landskapet som elegant vävs ihop med Irland och dess historia med sina stora sociala och politiska motsättningar. Men inget skrivs på näsen. Johnston är en subtil författare med känsla för nyanser.

2012 fick hon Irish Book Awards Lifetime Achievement Award. Bland andra i Sverige mer kända pristagare finns Seamus Heaney, Colm Toibin och John Banville. Johnston är alltså i mycket gott sällskap.

Det var ett nöje att återvända till hennes njutbara prosa. Jag är glad att jag har många böcker kvar att läsa av Johnston. Och ett tecken på henne popularitet är det faktum att det fortfarande går att få tag på många av dem.

ANTIDEPRESSIV MEDICIN!! – P.G WOODHOUSE: LEAVE IT TO PSMITH

Publicerat den av

P.G. Woodhouse (1881-1975):
Leave it to Psmith
Utgiven 1923
270 sidor
Denna utgåva
Penguin 1979

Varför läser jag inte mer P.G. Woodhouse? Under mina tonår läste jag en del. Efter ett långt uppehåll skrev jag 2011 om hans bok Jeeves in the offing som jag läste med stor glädje. Det var en utsökt bagatell. Att läsa Leave it to Psmith var ett ännu större nöje. Ja visst en bagatell men ännu mer genomarbetad och elegant.

Jag vet inte hur många yngre läsare idag som känner till eller läser Woodhouse. Han är den kanske främste “comic writer” som funnits i det engelska språkområdet, älskad över hela världen. Woodhouse var oerhört produktiv. Skrev över 90 romaner, massa noveller men även musikaler. Men jag undrar om han är ett namn för lite yngre generationer. Det hoppas jag för att läsa Woodhouse är en humörhöjare av rang, antidepressiv medicin helt enkelt. Och vem behöver inte det som det ser ut i världen nu?

Den värld Woodhouse målar upp är som en saga, en komisk Downton Abbey, en idyllisk överklassvärld med en stor samling mer eller mindre excentriska individer. Woodhouse arbetade länge på att snickra ihop intrigerna så de skulle vara vattentäta innan han satte sig att skriva. Han hade ofta flera romaner på gång samtidigt.

Romanen utspelar sig på Blandnings Castle, som var ett av de ställen, och individer, som Woodhouse återvände till. Jag tänker inte ge mig på att beskriva intrigen men här finns som vanligt en lätt bisarr samling karaktärer. Slottsägaren Lord Emsworth som inte förstår mycket om vad som händer, mest intresserad av sin stora trädgård och i ständigt krig med sin buttre skotske trädgårdsmästare. Hans son Freddie Threepwood som inte får ordning på något. En moster vars värdefulla halsband skall stjälas. Psmith (P:et är stumt) som utger för att vara en kanadensisk poet för att komma i närheten av Miss Halliday som skall arbeta på slottet och katalogisera biblioteket. Och där finns The Efficient Baxter, Emsworths bistre privatsekreterare som misstänker att Psmith är nog inte den han utger sig för att vara.

Ja nog om detta. Persongalleriet är som sagt rikt och stolligt. Att Woodhouse arbetade hårt med intrigen märks för den flyter på elegant med både väntade och oväntade vändningar. Men det som gör det till en så underbar läsning är, förutom det komiska i alla dråpliga scener och de snärtiga dialogerna, Woodhouse fantastiska språk. Han vrider och vänder på engelskan, pepprar det med underbara understatements och kluriga metaforer. Hur många böcker läser jag och skrattar högt på var och varannan sida?

Att läsa Woodhouse är en ren njutning. Jag får helt enkelt skylla mig själv som inte läst med av denna gigant inom engelsk humor. Unna dig glädjen att läsa Woodhouse. Du kommer inte ångra dig.

Och förresten, detta är 4e boken om Psmith men som vanligt med Woodhouse kan man dyka ner var som i hans produktion. Det är bara att hoppa i!

NOBELPRISET 2023 – JON FOSSE: DET ANDRA NAMNET (SEPTOLOGIN I-II)

Publicerat den av

Jon Fosse: Det andra namnet
”Det andre namnet – Septologien I-II”
Utgiven 2021
På svenska 2022
477 sidor
Översättning: Lars Andersson
Bonniers

Ja, då var det min tur att skriva lite om Jon Fosse. Av en slump är det dagen före Nobeldagen.
Mitt första möte med Fosse var efter ett samtal för ett år sedan med min gode vän Thomas som älskar Fosses romankonst. Kort därefter fann jag Det andra namnet, som är de två första delarna i Septologien, i bokhandeln. Jag öppnade romanen och läste 1-2 sidor. Jag fastnade direkt och köpte den. Det fanns ett starkt sug i texten. Det ändlösa flödet påminde mig om en annan favorit, österrikaren Thomas Bernhard som tyvärr aldrig fick priset. I Bernhards romaner går också texten sida upp och sida ned i ett flöde utan stycken och kapitel. Jag har läst att Fosse skall vara påverkad av Bernhard. Fosse bor ju delar av året i Österrike. Men förutom den språkliga behandlingen finns det inget av Bernhards iskalla svartsyn. Fosse är djupt troende katolik och Bernhard som avskyr kyrkan, för att ta ett exempel.

Tyvärr kom annat på vägen och jag läste inte boken. När Fosse, inte helt oväntat, fick priset fann jag för gott att ta upp boken igen.
Jag ska inte ge mig på att berätta om handlingar eller analysera Fosse. Alla som är intresserade har redan läst det annorstädes. Jag nöjer mig med några iakttagelser.

Det händer inte mycket på de 470 sidorna. Persongalleriet är litet och består ffa huvudperson Asle, en framgångsrik konstnär, änkling, nykter alkoholist och katolik, och hans namne (en dubbelgångare? eller är det samma person?) Asle, gravt alkoholiserad och inte framgångsrik som konstnär och lever i misär med sin hund Brage. Där finns också Asleik, Asle no.1:s granne som han för ändlösa samtal med om vardagens trivialiteter. Runt dem och några andra figurer väver Fosse en tät väv.

Berättelsen och själva texten flyter fram utan stopp med massa repetitioner både i själva meningarna och de händelser som berättas. Samma saker kommer igen och igen i ett ständigt flöde men varje gång lite annorlunda, på ett litet annat sätt. Det är fyllt med vardagliga händelser men Fosse får det att bli så spännande att man bara inte kan sluta läsa.
Den musikaliska prosan är en njutning av Guds nåde, för att använda Fosses terminologi. Det ljuset i konsten som Asle pratar om finns i Fosse prosa. Det är en diamant som strålar med ett lågintensivt ljus.

Till skillnad från Bernhard ser Fosse på människa men sådan värme och kärlek, djupt förankrad i sin katolska tro (något som är främmande för denna läsare). Det är djupt berörande. Första boken i Septolgin är en helt enkelt en underbar bok om liv, kärlek vänskap, konst och tro.

Är Fosse värd sitt pris? Kanske förmätet att att ha en åsikt efter endast 470 sidor men svaret är ett rungande ja då resten av hans produktion skall hålla samma klass. Detta är stor litteratur.

Fosse är ju notoriskt blyg och nervös. Men Ann Petrén .som brukar göra porträtten av Nobelpristagarna i litteratur för SVT, måste fått mycket god kontakt med Fosse. Det är ett mycket fint porträtt som finns på SVT Play:
https://www.svtplay.se/video/85oy2Bd/nobel-portratten/litteraturprisportrattet?id=85oy2Bd

När den helt väsensskilde Patrick Modiano fick Nobelpriset upptäckte jag en författare som blev en stor favorit. Jag tror att det kommer att bli fallet även med Fosse. Jag längtar att läsa vidare i Septologin. Tack för det Svenska Akademin!

Till sist. Min gode vän Thomas har återvänt till bloggande efter att ha haft en längre paus. På hans nya blogg https://ordochmeningar.blog/ finns två texter om Fosses böcker. Rekommenderas.

ANDRA BOKEN AV SYDAFRIKAS DECKARKONUNG – DEON MEYER: DEAD AT DAYBREAK

Publicerat den av

DEON MEYER: DEAD AT DAYBREAK
 ”Orion”
 Översatt från afrikaans av Madeleine van Biljon
 Utgiven 1998
 På engelska 2000
 400 sidor
 Hodder & Stoughton
Vinnare av Prix Mystère de la critique

Det var en bra dag i våras när jag efter flera år återupptäckte Deon Meyer. Hans debut Dead before dying var mycket imponerande.
Jag ville läsa mer och köpte den andra boken han gav ut. Med stor glädje började jag läsa den. När jag kommit en bra bit in i romanen ville jag se vilken som skulle bli nästa bok jag kunde läsa av honom. Om jag tog dem kronologiskt.
Jag tittade på vilka böcker jag redan läst. Döm om min förvåning när jag ser att jag läste Dead at Daybreak på svenska 2011. Min första Meyer-bok, Död i gryningen, i översättning från engelska. Dock fanns det inte ett spår kvar i mitt minne….

När jag läste vad jag skrev då insåg jag att min upplevelse av boken är densamma. Så att i stället för att uppfinna hjulet på nytt tar jag mig friheten att, som Johann Sebastian Bach gjorde många gånger, återanvända något jag redan skrivit.

”Sydafrika är ett fascinerande land som jag besökte 2003 och som jag gärna skulle åka tillbaka till. De sydafrikaner som jag tidigare läst är den suveräne J. M. Coetzee, Andre Brink och Nadime Gordimer, men aldrig någon deckare. Nu var det dags.

Deon Meyer är den förste deckarförfattaren med internationell framgång som skriver på afrikaans.

Zatopek van Herden är en fd polis, numer något nedgången privatdeckare, som får i uppdrag att undersöka ett brott, ett mord på en antikvitetshandlare som polisen gått bet på att lösa. Jag vet, ni tänker så klyschigt, det har vi läst förr! Men Meyer skapar trots alla klyschor en trovärdig och mångfacetterad karaktär som läsaren bryr sig om.

Vartannat kapitel är en skildring av van Heerdens märkliga barndom, uppväxt och liv fram till nu och vartannat kapitel är själva mordgåtan.

Kriminalhistorien, som är mycket spännande, för oss successivt in läsaren i Sydafrikas mörka traumatiska förflutna. Samtidigt kommer vi djupare in i van Heerdens mörka inre.

Det är skickligt, välskrivet och mycket underhållande, en riktigt bladvändare. Absolut en författare att läsa mer av.”

Om du tycker om deckare och inte läst Deon Meyer, har du verkligen något att se fram emot.

 

 

 

 

 

 

VINNARE AV CWA GOLD DAGGER FÖR BÄSTA DECKARE 2023 – GEORGE DAWES GREEN: THE KINGDOMS OF SAVANNAH

Publicerat den av

George Dawes Green (1954-)
The Kingdoms of Savannah
304 sidor
Utgiven 2022
Headline Book Publishing

George Daws Green är en amerikansk författare från Savannah, Georgia.
The Kingdoms of Savannah är hans fjärde bok sedan debuten med The Caveman’s Valentine (1994). Den belönades med det mycket prestigefyllda brittiska priset Crime Writers’ Association Golden Dagger för årets bästa deckare 2023.

En lugn kväll på den lokala baren Bo-Peep mördas den unge, vänlige och bipoläre Luke och hans vän ”Stony” en hemlös arkeolog försvinner. Man hittar liket av Luke innebränd i en hyresfastighet som ägs av en ökänd och illa sedd affärsman, Archie Guzman.

Alla antar att Guzman bränt ned huset för att få ut försäkringen, men inte kollat att det fanns någon i huset. Luke som också är en av de hemlösa i Savannah brukade få sova i hans tomma hus som en delbetalning för småjobb som han gjorde för Guzman.

På andra halvan i det segregerade Savannah finns Morgana Musgrove, är en av de mest respekterade och kanske fruktade kvinnorna i staden. Släkten Musgrove är högt upp i hierarkin i staden. Morgana är en fixstjärna i det översta skiktet i Savannah känd för sina stora tillställningar och sitt arbete med välgörenhet
Morgana är numera änka och hennes man efterlämnade ett antal olika företag, bland annat en liten knappast fungerande detektivbyrå med en anställd som inte är någon större stjärna.

Guzman kontaktar henne och erbjuder henne 200.000 dollar om hon tar på sig uppdraget att bevisa att han är oskyldig (vilket ingen tror, så hatad som han är av många) och 300.000 till om hon löser fallet med Luke och Stony.. Det är pengar som skulle göra gott för änkans ekonomi.
Morgana åtar sig uppdraget till familjens stora ilska. Morgana har fyra barn som alla har en svår relation med sin mor. Och den dysfunktionella familjen dras in i detektivarbetet.

Jag vill inte avslöja för mycket mer om intrigen och förstöra din läsglädje men kan lägga till att titeln The Kingdoms of Savannah anspelar på en lite känd episod från 1700-talet i Södern. Den är sann och inget som Dawes Green hittat på.

Ett av många pampiga hus i Savannah

Att läsa The Kingdoms of Savannah har varit ett nöje. Dawes Green är en utmärkt författare med en elegant prosa kryddad med slanguttryck och dialekter som ger färg till berättelsen. Han får Savannah att leva upp så det nästan kännas som om jag varit där.
Det är en stad som är ett populärt turistmål med känd för sin fina arkitektur och intressanta historia. Men Dawes Green visar inte upp det vackra turistiska Savannah. Han skildrar staden i hela dess komplexitet från genuina överklassmiljöer till livet bland de hemlösa.

Och historien är inte vacker trots alla försök att putsa på den. Som en röd tråd går Savannahs mörka historia med sin slavhandel. Att Savannah blev så rikt på sin bomull berodde på att de fick så mycket slavar från Afrika som gjorde att de konkurrerade ut de andra länderna.
Allt eftersom familjen Musgrove gräver kommer obehagliga sanningar fram.

Romanen har ett mycket stort persongalleri och det är en spännande samling individer han har skapat. Ffa porträttet av den dysfunktionella familjen Musgrove har många höjdpunkter. Dawes Green skriver utmärkt dialog och karaktärerna är trots deras många egenheter trovärdiga.

För mig är detta egentligen inte en deckare. Ja visst, deckarintrigen finns där som berättelsens motor, men är inte speciellt framträdande och blir aldrig riktigt spännande.
Boken är i stället en mycket välskriven och mångbottnad berättelse med ett färgstarkt persongalleri och med, som engelsmännen säger, “a great sense of place ”. Och som använder deckargenren som ett verktyg.

Över hela romanen finns ett hemlighetsfullt skimmer, som jag inte vet vad det är, men som ligger kvar efter avslutad läsning. Och på så sätt är det en spännande roman!

EN ROMAN OM THOMAS MANN – COLM TÓIBÍN: MAGIKERN

Publicerat den av

Colm Toibin (1955-):
Magikern
”The Magician”
Utgiven 2021
På svenska 20220810
Översättning: Erik Andersson
Norstedts

När jag såg att den fine irländske romanförfattaren och essäisten Colm Tóibín skulle komma ut med en roman om Thomas Mann (1875-1955) blev jag mycket nyfiken. Min läsning av Mann ligger långt tillbaka i tiden, men allteftersom mitt intresse för tysk litteratur ökat har jag tänkt på att återvända till honom. Men flera av böckerna är avskräckande tjocka och jag vet att det inte är lätt läsning, vilket gjort att jag inte kommit till skott.

Läsningen av Tóibín ligger närmre i tiden han underbara roman Nora Webster läste jag för ett par år sedan, men det är främst som en lysande essäist i London Review of Books som jag kommit i kontakt med hans skrivande de senaste åren.
Den första recensionen av det engelska originalet jag läste var mycket negativ så jag tappade intresset. När den sedan vann The Folio Prize blev jag åter sugen på att läsa den.

Magikern är roman där vi följer hela Thomas Manns liv. Från den mycket burgna uppväxten i Lübeck, genombrottet vid 25 års ålder med mästerverket Buddenbrooks (rekommenderas!) och Nobelpriset 1929. Äktenskapet med Katia Pringsheim som han får 6 barn med. Hur Mann går från att vara en mycket konservativ tänkare och krigsförespråkare till att i påtvingad exil bli den viktigaste rösten mot Hitler. Mann blev en symbol för det som var bra med Tyskland för resten av världen.
Magikern är också en intressant historisk exposé över de intellektuella som tvingades lämna Tyskland under andra världskriget. Persongalleriet är rikt.

Fokuset i romanen ligger mer på hans politiska engagemang och livet i hans kaotiska familj än på hans litterära bana. Och som en underström finns hela tiden Manns djupt instängda homosexualitet, hans dragning till unga vackra män. Något som var omöjligt att bejaka.,

Mann blev under sin livstid förmögen då hans böcker sålde bra. Och att intresset för hans verk finns kvar visar sig bland annat genom att Buddenbrooks, Bergtagen och Doktor Faustus har de senaste åren kommit ut i nyöversättning på svenska.

Efter avslutad läsning är jag kluven till denna roman.Tóibín är en mycket skicklig författare. Hans språk, i Erik Anderssons eleganta översättning, är en njutning att läsa. Med några enkla penseldrag skapar han trovärdiga scener. Han har ett suveränt öra för dialog och allt det som ligger under ytan. Tóibín har ett stort intresse för familjer och syskon och vad de gör med varandra. Och hos Manns finns det mycket att hämta

Men romanen ligger snubblande nära biografin. Jag läste med stort nöje Tillmans Lahmes bok om familjen Mann  (Jag tänker inte berätta mer om familjen utan läs inlägget ifall du är intresserad, https://entravebocker.com/2017/08/20/jag-tror-inte-att-det-under-detta-arhundrade-funnits-en-familj-i-tyskland-som-varit-mer-betydelsefull-originell-och-intressant-an-familjen-mann-tillman-lahme-familjen-mann/)
Jag fann att romanen inte tillförde så mycket när de gällde de delarna. Och genomgående kände jag att jag läste med av en biografi än en roman.
Även om Manns dagböcker finns tillgängliga så var han en privat person som ingen verkar komma nära. Det borde ge författaren mycket spelrum, men i Magikerns så ligger Tóibín så nära det som är känt av Mann. Det blev nästan så att jag som läsare börjar undra hur vet han att Mann tänkte så? Vad är källhänvisningen? Och det är ju inte bra.

Dock, det var många partier i boken som jag tyckte mycket om, framför allt de om hans ungdomsår. Så det har varit en givande läsning trots allt. Jag har lärt mig mycket om Mann, hans liv och hans tid. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på att om att jag istället för att läsa Magikern skulle läst någon av Manns romaner och någon av de många biografier som finns om honom. Nu känns det, tyvärr, som om jag hamnat mellan två stolar.

 

EN MODERN KLASSIKER – MIHAIL SEBASTIAN: I TVÅTUSEN ÅR

Publicerat den av

Mihail Sebastian (1907-1945):
I tvåtusen år
”De două mii de ani”
Utgiven 1934
På svenska 2023
Översättning: Inger Johansson
Förord: Sinziana Ravini
320 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Det var ett par år sedan jag först hörde talas om den rumänske författaren Mihail Sebastian. Jag tror det var när hans dagbok skriven mellan 1935-1944 publicerades på engelska och hyllades stort. Till min stora förvåning översattes den även till svenska och gavs ut av det lilla H:ströms förlag. Jag förundrades över att det skulle finnas en marknad för den i Sverige. Den står oläst i bokhyllan men min nyfikenhet på den har blivit mycket större nu när jag läst I två tusen år, Sebastians berömda roman från 1934, i en mycket fin översättning av Inger Johansson.
Romanen har de senaste åren översatts till flera språk och blivit mycket uppmärksammad.

Mihail Sebastian heter egentligen Iosef Hechter. Han var advokat som även skrev pjäser och romaner. Han tillhörde en litterär krets i Bukarest med bland andra religionshistorikern Mircea Eliade och författaren E.M. Cioran. Sebastian överlevde kriget men blev påkörd av en lastbil 1945 på väg till en föreläsning han skulle hålla om Balzac.

I I två tusen år får vi följa den namnlöse huvudpersonens liv under 1920-talet då antisemitismen växer starkt i Rumänien. Jag läste någonstans att Hannah Arendt sagt att Rumänien var det mest antisemitiska landet i Europa före kriget.
Romanen består av hans dagbok under perioden.

Huvudpersonen är i början av boken en ung universitetsstuderande i Bukarest. Han längtar efter att stå fri. Han är mycket ambivalent till det judiska (som Sebastian själv). Han vill inte vara en del av traditionen. Han slår bakut när hans vänner på universitet vill att han skall vara med och ge igen på de som attackerar judiska studenter .
”Denna judiska gemenskap, jag hatar den. Jag frestas av tanken att vid första bästa tillfälle häva ur mig ett brutalt ord för att visa mig sådan som jag är bland dessa tio människor som betraktar mig som sin ”lidandes broder”, Jag som är ensam, absolut och definitivt ensam.” (sid 32)

Men det visar vara jude det är ett kors han inte kommer undan, och som han inser att heller inte heller vill vara utan. Men han vill också vara rumän och från Donau, identiteter som de rumänska fascisterna inte vill ge honom rätten att ha.

Denna subtila roman är som en filosofisk meditation över judendom och antisemitismens olika ansikten under ”två tusen år”. Det är även en lyhörd utvecklingsroman om en ung mans resa till självkännedom och acceptans. Och en skildring av ett land där våldet växer fram med stor kraft.

Mihail Sebastian 1907-1945

Det finns så många fina passager och kloka tankar i denna mycket vackra text. Min bok är efter två genomläsningar fylld av understrykningar. Starka scener blandas med diskussioner om judendom och antisemitismen, om den revolution eller världsbrand som en del tror på och en del längtar efter. Persongalleriet är stort och spännande.

Allt är nedtecknat av en lysande penna man gärna läser mer av.
Den svenska översättningen är mycket njutbar. Inger Johansson måste vara vår främsta översättare från rumänska. Hon är den som översätter bl.a. den allt annat än lätte Mircea Cartarescu.
Sinziana Ravini har skrivt ett fint och insiktsfullt förord.

Romanen får oss, utan att skriva läsaren på näsan, att reflektera över vår tid när rasismens otäcka huvud återigen stiger upp från de mörka källarutrymmen där den frodas.

Återigen har Nilsson förlag hittat en litterär pärla som jag hoppas får många läsare.

ALAN PARKS LEVERERAR IGEN – ALAN PARKS: TO DIE IN JUNE

Publicerat den av

Alan Parks:
To die in june
Utgiven 230525
320 sidor
Cannongate

A woman enters a Glasgow police station to report her son missing, but no record can be found of the boy. When Detective Harry McCoy, seconded from the cop shop across town, discovers the family is part of the cultish Church of Christ’s Suffering, he suspects there is more to Michael’s disappearance than meets the eye.
Meanwhile reports arrive of a string of poisonings of down-and-outs across the city. The dead are men who few barely notice, let alone care about – but, as McCoy is painfully aware, among this desperate community is his own father.
Even as McCoy searches for the missing boy, he must conceal from his colleagues the real reason for his presence – to investigate corruption in the station. Some folk pray for justice. Detective Harry McCoy hasn’t got time to wait.

To Die in June blir den sjätte i Alan Parks serie om Harry McCoy i Glasgow på 70-talet. Alan Parks har genom åren blivit en riktig favorit. Och denna köpte och läste jag så fort den kom ut. Det är ingen annan författare jag gör det med.
Varje bok utspelar sig under ett par dagar i månaden som finns med i titeln.

Även To Die in June håller hög klass. Det som vanligt spännande och med en intrig som fångar läsaren. Som ni kan se av beskrivningen är det flera trådar som Parks arbetar med och boken är kanske något spretig. Trots detta läser jag med stort nöje. För Harry McCoy är en spännande karaktär som jag blir mer och mer fäst vid. Denna barnhemspojke som växte upp under hårda förhållanden. Harry vars bäste vän är en Glasgow värsta kriminella som Harry har känt sedan tiden på barnhemmet. Som får honom att ofta gå över gränsen när han behöver hjälp att lösa sina fall.

Harry är en väl beskriven karaktär som utvecklas genom böckerna. Så gör även den andra figurerna i romanen och det är ett nöje att återse dem bok efter bok.

Parks prosa är effektiv och hårdkokt men med fina kvaliteter. Med lätt hand ritar han upp stämningar och miljöer. Det stökiga, skitiga och segregerade Glasgow växer fram under hans penna. Jag börjar känna mig riktigt hemma i de allt annat än inbjudande miljöerna efter sex romaner.

Det bästa betyget jag kan ge är att jag redan ser fram emot boken som kommer heta något med Juli. Det kanske kommer hetta till ännu mer i sommarvärmen. Om det finns i Glasgow…

Tyvärr finns bara den första översatt till svenska men jag rekommenderar denna hyllade serie till alla som uppskattar en bra deckare. Man kan läsa denna fristående men du missar förstås många lager då du inte känner karaktärerna och deras historia. Så börja från början. Du kommer inte bli besviken.

En extra bonus. Här skriver Alan Parks om sin egna favoriter,
https://www.theguardian.com/books/2023/may/24/top-10-cops-in-fiction-alan-parks

Alan Parks tidigare böcker:

EN MÄSTERLIG DECKARE – S.A: COSBY: ALL SINNERS BLEED

Publicerat den av

S.A Cosby:
All sinners bleed
Utgiven 230606
352 sidor
Flatiron Books

S.A Cosby är ett relativt nytt namn på den amerikanska deckarhimlen. All Sinners bleed är hans fjärde bok och den tredje jag läser. Hans stjärna är i rakt stigande och denna lysande deckare bara bekräftar det. Jag hade förmånen att få ett förhandsexemplar och läste den för några månader sedan.

Jag gör det lätt för mig och kopierar vad Goodreads skriver om romanens innehåll.:
“Titus Crowne is the first Black sheriff in the history of Charon County. A former FBI agent and security expert, Titus came home to take care of his father and look out for his troubled younger brother. He ran for Sheriff to make a difference, especially in the Black community, which has so often been treated unfairly by the police.

But a year to the day after his election, a school shooting rocks the town. A beloved teacher is killed by a former student, and as Titus attempts to deescalate and get the boy to surrender, his deputies fire a fatal shot.

In the investigation, it becomes clear that the student they shot had been abused by the dead teacher, as well as by unidentified perpetrators. The trail leads to buried bodies—and secrets. While Titus tries to track down a killer hiding in plain sight, while balancing daily duties like protecting Confederate pride marchers, he must face what it means to be a Black man wearing a police uniform in the American South.”

Det är bara att konstatera att med All the Sinners bleed har Cosby nått ytterligare en nivå i
sitt författarskap. Det är en mycket spännande och välskriven bok med många bottnar. Det
finns en säkerhet och lugn i texten när han driver handlingen framåt. Han tar sig tid och det
vinner berättelsen på i både bredd och djup.
Cosby är en utmärkt stilist, skriver fin dialog och skapar mycket trovärdiga karaktärer, ned till
minsta biroll.

Till skillnad från de två tidigare jag läst är huvudpersonen inte en f.d. brottsling, en underdog,
som kämpar för att få rätsida på livet. Nej Titus är sheriff med tung meritlista från FBI. Det
ger Cosby möjligheten att skildra rasismen, den endemiska rasismen, i Södern ut en annan
synvinkel.

I grunden är boken en berättelse om de fruktansvärt brutala morden. En berättelse om gott och
ont. Om kärlek och hat.
Det är också berättelsen om Titus och hans trasiga familj. Titus som mördat en man under ett uppdrag men klarade sig genom att FBI skyddade honom. Fadern har genomgått en höftoperation och som bor med och tar hand om honom. Titus mamma dog för 25 år sedan och fadern sörjer fortfarande. Titus bror Marquis har mer eller mindre försvunnit även om han bor i Charon county. En sorg både för fadern och Titus

Cosby skildrar mycket skickligt livet i en djupt segregerad småstad i Virginia. I ett Södern där
religion på gott och ont mycket påtagligt påverkar de som bor där. Staten Virginia och det
fiktiva Charon County är lika mycket en huvudperson som Titus.

För mig börjar Cosby bli en framstående krönikör av livet i Södern. Där rasismen har djupa
rötter och priset för de svarta oerhört högt. Hans böcker blir tillsammans en sorgesång över
södra USA.

Ja detta är det bästa jag läst av Cosby och bland det bästa jag läst på ett bra tag.

Mer om Cosbys böcker. De finns på svenska.

EN MYCKET BRA DECKARE – DEON MEYER: DEAD BEFORE DYING

Publicerat den av

Deon Meyer (1958-)
Dead before dyiing
”Feniks”
Översatt från afrikaans av
Madeleine von Biljon
Utgiven 1996
På engelska 1998
450 sidor
Little, Brown and Company

Det var många år sedan jag, ofta med mycket stor glädje, läste den sydafrikanske deckarförfattaren Deon Meyer. Den senaste boken jag läste för sex år sedan, Kobra, fastnade jag dock inte riktigt för. Sedan glömde jag nästan av honom.

I min bokhylla har dock en av hans böcker, Dead before dying, stått och samlat damm under många år. Fråga mig inte varför jag plockade fram den nu. Kanske för att jag den senaste tiden läst, eller inte kommit igenom, flera mer seriösa romaner som inte fångat mig och som jag inte fått lust att skriva om. Jag ville nog ha bok som skulle ge mig läsglädje. Och Meyer brukade vara ett säkert kort en gång i tiden.

Det blev ett mycket kärt återseende. Det tog inte många sidor förrän glädjen av att läsa Meyer infann sig. Dead before dying är en mycket driven deckare. Jag blev förvånad när det visade sig vara hans debut. Att redan vid första försöket kunna skiva en så fullödig berättelse. Inte en sekund under läsningen av dessa intensiva 450 sidor fanns det någon svacka.

En seriemördare går lös i Kapstaden. Med ett gammalt Mausergevär mördas en serie individer. Polisen kan finna inte något samband mellan offren.
Samtidigt rånas en serie banker som alla tillhör samma koncern av en skickligt maskerad bankrånare. Kan det var samma person?

Mat Joubert, känd från andra böcker av Meyer, leder utredningen. Mat plågas av minnen av hans fru, en kollega som mördades i tjänsten. Mat missköter sig. Han röker en massa och äter dålig mat vilket gör att hans hälsa är usel. In kommer en ny chef som meddelar att om Joubert inte gör något åt det så kan hans dagar på Murder and Robbery Squad vara räknade.
Det extremt svåra polisarbetet, pressen både från ledningen och media, sorgearbetet och hans tafatta försök att leva mer hälsosamt pressar Joubert. Han håller på att gå i bitar helt enkelt. Dessutom måste ha försöka rädda sin kollega Bernie Griessel, som kommer att bli huvudperson i många av Meyers framtida romaner, från att supa ihjäl sig.

Det som gör att jag tycker så mycket om Deon Meyer är, förutom att han helt enkelt skriver mycket bra, hans förmåga att teckna människor. Trots att det kan verka som att det är de vanliga klichéerna upplever jag inte det under läsningen. Karaktärerna i boken lever och är mycket trovärdiga.
Elegant bygger Meyer upp handlingen och vrider och vänder på den till det dramatiska och mycket oväntade slutet. Det är helt enkelt mycket skickligt gjort.

Det som skiljer denna bok från de jag läst tidigare är att den är inte skildrar det komplexa landet och dess politik så som han gjort i senare böcker och som ger en dimension till. Men man kan inte få allt i en debut.

De flesta av Meyers vid det här laget 14 böcker finns på svenska men inte denna. Med tanke på hur bra den är är det mycket förvånande.

Att återvända till Deon Meyer har som sagt givit mig en mycket lustfylld läsupplevelse. Jag längtar redan efter nästa bok av honom. Ett mycket gott betyg.

Tidigare lästa:
Meyer, Deon: Blood Safari
Meyer, Deon: Devils Peak
Meyer, Deon: Död i gryninen
Meyer, Deon: Jägarens hjärta
Meyer, Deon: Kobra
Meyer, Deon: Spåren

EN LITTERÄR PÄRLA – ARTHUR SCHNITZLER: EN SENKOMMEN BERÖMMELSE

Publicerat den av

Arthur Schnitzler (1862-1931)
En senkommen berömmelse
”Später Ruhm”
Översättning: Jens Christian Brandt
160 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Författaren och dramatikern Arthur Schnitzler antar jag inte är ett känt namn hos oss i dag. Desto mer glädjande att Nilsson förlag ger ut denna kortroman. Här kan du läsa mer om författaren.

En dag förändras Edvard Saxbergers liv. Herr Saxberger, en tjänsteman nära sin pensionering, denna präktige småborgare som regelbundet träffar likasinnade på café och ibland spelar lite biljard, en ständig ungkarl som lever ett inrutat och stillsamt liv.
Cirklarna rubbas dock när han en dag får herr besök av författaren Wolfgang Meier, en ung man som är en av medlemmarna i det unga litterära sällskapet ”Entusiasterna”. Herr Maier har funnit och läst Strövtåg, en diktsamling Saxberger skrev i sin ungdom och som ingen brydde sig om och som Saxberger själv mer eller mindre glömt. Saxberger blir närmast chockad över alla lovord som Maier öser över hans ungdomsalster.
När Saxberger letar fram några av de exemplar som själv sparat inser han att han tittat på dem utan att se dem. Inte ens deras färg minns han rätt.

Meier ber Saxberger komma till den restaurang där Entusiasterna varje dag träffas och diskuterar. Smickrad, men lite motvilligt, går han dit. Snart är han en återkommande gäst hos dem. Saxberger blir upplivad av att ungdomen upptäckt honom. Han fylls av en sällan känd livsglädje och energi.
Saxberger börjar sakta identifiera sig mer och mer med dem. Är inte även han en konstnär som ingen upptäckt eller som tigits ihjäl? En man vars liv kunde sett helt annorlunda ut om han bara hade setts av det kulturella etablissemanget, ja setts av någon!
Saxberger är inte van att reflektera över sig själv, men när han nu oväntat lyfts till skyarna som en stor författare dras han med i det. Problemen kommer när Entusiasterna vill ha nya dikter av den store Saxberger…..

Ömsint skildrar Schnitzler en man, som inte verkar vara speciellt begåvad, som börjar ifrågasätta hela sitt liv. Vi som läsare förstår ju att gruppen Entusiasterna består mest skrävlande medelmåttor som troligen inte kommer bli något. Schnitzler skildrar denna självupptagna grupp av unga litteratörer och skådespelare med en glimt i ögat. Han raljerar inte med någon i berättelsen utan karaktärerna är skildrade med värme och en stillsam ironi.

Mer tänker jag inte säga om handlingen i denna lilla pärla som kanske aldrig sett dagens ljus om inte Schnitzlers kvarlåtenskap inte hade räddats undan nazisterna. Där fanns denna kortroman. Om jag förstått det hela rätt publicerades denna text som skrev på slutet av 1800-talet först 2014.

En senkommen berömmelse är en fin, humoristisk, sorglig och välkomponerad historia. Mycket av romanen utspelar sig på olika kaféer. Det märks att Schnitzler är dramatiker då hans dialog är mycket säker och ett nöje att läsa. Romanen blir en skildring bohemlivet i Wien på slutet av 1800-talet.

Romanen är översatt till en mycket njutbar svenska av Jens Christian Brandt.

Återigen har lilla Nilsson förlag givit mig en läsupplevelse. När jag efter avslutad läsning skulle gå igenom texten som en förberedelse för min recension så blev resultatet att jag med lika stor behållning läste romanen en gång till! Inget dåligt betyg.

Jag hoppas denna lilla pärla för många läsare. Det är den värd. Och de frågor den väcker är inte på något sätt passé.