Kategoriarkiv: Storbritannien

SHAKESPEARE PÅNYTTFÖDD – JEANETTE WINTERSON: THE GAP OF TIME – A WINTER´S TALE RETOLD

Publicerat den av

Jeanette Winterson (1959-)Gap
The Gap of Time – A Winter´s Tale retold
Utgiven 2015
320 sidor
Vintage

Alla bokmalar har, antar jag, listor i huvudet över olästa författare som de verkligen vill läsa men aldrig kommer till. För mig har Jeanette Winterson varit en sådan författare. Nu var det äntligen dags.

The Gap of time är något så ovanligt som en ”cover-roman” ungefär som en coverlåt.  Förlaget Hogarth Press har bett ett antal kända författare som Margaret Atwood, Edward St Aubyn, Jo Nesbö, Anne Tyler mfl skriva en roman utifrån en Shakespeare-pjäs. Winterson var den förste som fick uppdraget och valde den pjäs som stod henne närmast, A winter´s tale ( En vintersaga). Det är en historia om ett hittebarn, likt författaren. Winterson uppfostrades i ett starkt religiöst fosterhem som hon berättade om i Det finns annan frukt än apelsiner.

winters-tale-branagh-dench-large

Judi Dench och Kenneth Branagh i A Winter´s Tale

Till skillnad från engelsmännen, som kan sin Shakespeare utan och innan, var det en obekant pjäs för mig ända tills i vintras då jag på National Theater Live såg Kenneth Branaghs underbara uppsättning.

Boken inleds med en beskrivning av pjäsens innehåll som gör att inte handlingen står i fokus utan hur det berättas. Och som det berättas! Winterson har skrivit en underbar roman.

Kung Leontes har blivit Leo, en maktfullkomlig paranoid aktiehandlare. Kung Polixines heter Xeno och är en introvert designer av fantasifulla videospel. Leo är övertygad att Xeno bedrar honom med hans fru Mi-mi. Förblindad av svartsjuka är han är övertygad at hans dotter Perditia egentligen är Xenos och ser till att barnet hamnar i New Bohemia (ett förtäckt sydstaterna i USA) och försvinner ur hans liv.

Skickligt väver och speglar Winterson Shakespeares pjäs. Flera gång skrattade jag till och njöt över hur listigt hon gjort det. Prosan sjunger, fylld av underbara formuleringar. Skickligt använder hon sig av olika stilnivåer i språket.
Winterson lyckas skapa en berättelse som är både spännande och gripande. En berättelse om svartsjuka, kärlek och försoning. Jag kunde inte kunde sluta läsa trots att jag kunde hela historien.

Winterson är en sprakande intelligent och insiktsfull författare. Jag kan verkligen rekommendera The Gap of Time. Den finns på svenska i översättning av rutinerade Lena Fries-Gedin på Wahlström och Widstrand.

/reviderad 201206

EN LYSANDE ROMAN – IAN MCEWAN: DOMAREN

Publicerat den av

Ian McEwan (1948-) Domarenkappafinal.indd
Domaren
”The Children’s Act”
Utgiven 2014
På svenska 2015
Övers: Niclas Hval
258 sidor
Brombergs

De senaste månaderna har jag haft förmånen att läsa några riktigt fina romaner: Jennifer Johnston, Robert Seethaler, Elena Ferrante och Colm Tóibin. Men ibland ramlar man över en bok som bara går rätt in, en bok som griper tag både känslomässigt och intellektuellt.
Domaren av Ian McEwan är en sådan bok för mig. En lysande roman.
McEwan anses i Storbritannien vara den kanske främste författaren i sin generation tillsammans med Julian Barnes. Senast jag läste honom var 2010, en annan av hans höjdpunkter: Från Chesil Beach. Allt han skriver är inte bra, men när han är bra så är han riktigt bra.

Mycket kort om handlingen. Fiona Mays, överrättsdomare, gift med Jack, professor i antikens historia, båda närmare 60 år, inga barn. Fiona får en chock när Jack en dag deklarerar att han tycker att deras äktenskap går på tomgång. Han älskar Fiona fortfarande, vill ha henne kvar, men tänker inleda en relation med en 28-årig kollega från universitetet. Han vill uppleva passionen en sista gång. Hon visar honom dörren.

Fiona är en erkänt skicklig jurist inom familjerätt, känd för sin självständighet, sina välgrundade domar och intellektuella klarhet. I samma veva som Jack får lämna hemmet och Fiona hamnar i kris får hon ett svårt uppdrag. Adam, 17 år och 9 månader, är svårt sjuk i leukemi men vägrar ta emot en blodtransfusion som kan rädda hans liv. Som Jehovas vittne det går emot hans tro. Adam är inte myndig förrän om 3 månader. Då kan han tacka nej till vård, men nu? Är detta något Adam själv vill eller är det något som grupptrycket tvingar fram? Det åligger Fiona att döma i fallet. Fiona går utanför ramarna och besöker Adam på sjukhuset. Det mötet kommer att sätta hela hennes tillvaro i gungning.

I original heter boken The Children’s Act. Jag citerar från Wikipedia:
The Children Act 1989 allocates duties to local authorities, courts, parents and other agencies in the United Kingdom, to ensure children are safeguarded and their welfare is promoted. It centres on the idea that children are best cared for within their own families; however, it also makes provisions for instances when parents and families do not co-operate with statutory bodies.
Hur skall Fiona döma for att skydda Adams välmåga?

Man skall inte tolka denna bok som ett angrepp på Jehovas vittnen. McEwan är förvisso övertygad och välkänd ateist med stort  intresse för naturvetenskap. De åsikter som Adam och hans föräldrar hyser beskrivs med respekt och kunskap. Innan historien om Adam börjar får vi även ta del av andra svåra fall Fiona dömt, fall där ortodoxa sätt att leva krockar med det civila samhället. Det är det som intresserar McEwan. De moraliska och etiska dilemman som uppstår i mötet med dessa två världar.

Ian McEwan

Ian McEwan

För en juridisk okunnig person är det mycket intressant att förstå hur mycket av filosofiska, moraliska och etiska frågeställningar och diskussioner som domsluten består av. Skrivna på en elegant prosa som McEwan citerar från verkliga fall. Mycket spännande.

McEwan har i en intervju sagt att med Domaren ville han skriva om roman där en person arbete är i fokus. Det är inte många romaner jag läst där det som de flesta av oss sysslar med i vår vardag, 40-timmar i veckan, står i fokus. Det har han lyckats med. Jag fångades av miljöbeskrivningar och vardagsdramatiken i Fionas arbete. I hennes fall har det inneburit av hon avstått från att få barn då karriären varit krävande. Nu närmare 60, med ett äktenskap i kris, pockar frågorna om de val Fiona gjort på uppmärksamhet.

Jag är också förtjust i porträttet av den brådmogne Adam, en överbegåvad poesiskrivande ung man med hela livet framför sig men övertygad om att det är rätt att inte ta emot blod då det går emot Guds vilja. Skall Fiona låta honom avsluta det i förtid?  McEwan fångar hans pubertala och samtidigt genomtänkta tankevärld väl.

Som ni förstår finns det  flera skäl till att jag tycker om denna roman. McEwan är en stilist som skriver med en lätthet, elegans och precision som är enastående. Han väver skickligt en väv av de olika teman som jag nämnt ovan.
För mig var boken lika spännande som en deckare. Jag avslutade romanen mycket berörd.

/reviderad 201206

DOWNTON ABBEY MED KOKAIN – EDWARD ST AUBYN: ROMANERNA OM PATRICK MELROSE – DEL 1

Publicerat den av

melrose
Edward St Aubyn (1960-)
Romanerna om Patrik Melrose – Del 1 
Glöm det, Dåliga Nyheter & Visst hopp
Never Mind 1992 – Bad News 1992 – Some hope 1995
På svenska 2016
Översättare: Erik Andersson
398 sidor
Bonniers

När Bonniers katalog damp ned i lådan för ett tag sedan blev jag mycket förvånad när jag såg att de skulle ge ut Edward St Aubyns hyllade romaner om Patrick Melrose. Jag läste om dem för ett par år sedan och anglofilen i mig blev genast intresserad. En författare som jämförts med Evelyn Waugh, P G Woodhouse och den i Sverige lite kände Anthony Powell, vars långa romansvit ”A dance to the music of time” på tolv volymer jag, tro det eller ej, läste i början av 80-talet. (Powell har kallats Englands motsvarighet till Marcel Proust) Parallellt med nyfikenheten fanns också en liten rädsla då utgångspunkten för den mycket självbiografiska sviten är de övergrepp som hans sadistiska fader Roger St Aubyn utsatte Edward för mellan 5 och 8 års ålder. St Aubyn har sagt att hans terapi och att skiva romanerna hindrade honom för att ta sig av daga.

Jag frågade bokens översättare Erik Andersson, som jag känner, varför han trodde att förlaget ville ge ut böckerna. Han svarade något i stil med svenskarnas intresse och förtjusning över den engelska överklassen. Och den är väl bekant. Downton Abbey t.ex har ju trogna följeslagare i Sverige.

Sviten om Patrik Melrose består av 5 korta romaner. Bonniers har valt att ge ut de tre första i en volym. Det var så St Aubyn tänkte sig det från början. Som en triologi. Dock återkom han med två romaner som fullbordade sviten: Mother´s Milk (2005, nominerad till The Booker Prize) och At Last (2012).

Böckernas miljö är bland de rika och framgångsrika i överklass och adel. Men det är långt från det snälla Downtown Abbey, långt därifrån.
Alla tre romanerna utspelar sig under en dag eller två. I den första Glöm det (Never mind) är Patrick fem år. Romanen centreras till den fasansfulla scen då hans far förgriper sig på honom.
I andra delen Dåliga Nyheter (Bad News) är Patrick 22 år och en fullfjädrad och stenrik narkoman. Han åker till New York för att hämta askan efter sin bortgångne far. Under ett dygn lever han rövare och knarkar som en besatt, hör röster och beter sig mot de människor han möter. Båda kända och okända.
I tredje delen Visst hopp (Some Hope) möter vi Patrick, nu 28 år gammal, på en förskräcklig tillställning i brittiska överklassen. Nu är han ren från drogerna men fortfarande svårt traumatiserad av det som hänt honom. Men ett visst ljus börjar skönjas vid horisonten. Det ser ut som Patrick kan komma vidare i livet.

Efter avslutad läsning är denne läsare något kluven. St  Aubyn är en mycket god författare, inte tu tal om det. Trots det föll jag inte i farstun för denna annars mycket hyllade svit. De tre romanerna är ganska olika i sina tonfall. Glöm det skildrar mycket väl hans vedervärdiga föräldrar och deras lika vedervärdiga och snobbiga överklassvänner. Scenen med övergreppet är en stark och plågsam läsning. Det finns en svärta men också en komik och satir som lättar upp läsningen Jag skrattade flera gånger åt romanfigurernas manér. För Glöm det fick St  Aubyn The Betty Trask Award.

Den andra delen Dåliga nyheter var fascinerade som en beskrivning av en resa ned i droghelvetet. Vi får i detalj följa alla droger han tar, kokain, speed och heroin. Allt i en salig blandning och hela tiden. Och han måste hela tiden få mer och dessutom hitta sprutor.
I en stark scen är vi inne i Patricks huvud och hör alla de röster han hör under sina rus. Det var en skräckblandad och fascinerande läsning men tyvärr också lite tröttande till slut, trots romanens endast 140 sidor.

I den tredje delen, Visst hopp, har den sociala satiren, driften med den överklass St Aubyn känner så väl, fått mer utrymme. Vi presenteras för ett antal bekanta figurer från de två föregående böckerna men också en del nya. Det intrigeras, skvallras, hoppas in och ut ur sängar. Mitt i allt detta finns Patrick Melrose i en process där han äntligen verkar få styr på sitt liv.

De delarna som handlade om Patrick höll mig fastnaglad och berörd. Delarna med den sociala satiren var rolig i början men till slut tröttsam. Jag tyckte att romanen tyvärr kapsejsade. Jag hade gärna läst mycket mer om Patrick och mindre av det andra. Det kanske handlar om engelsmännen rädsla för allvar?

Edward St Aubyn är en mycket duktig stilist. Det finns många riktigt fina partier i romanen, mycket väl översatta av Erik Andersson. Samtidigt fanns det många passager där jag tänkte att det varit mycket roligare på engelska. Och det handlar inte om översättningen. Nej det handlar om skillnaden i våra språk och vår humor.
När jag hör St Aubyn läsa ur romanen, det finns massor av exempel på Youtube, njuter jag verkligen av hans engelska och där finns saker som ingen översättare kan få till på svenska, inte ens den mycket skicklige Erik Andersson!
Även om jag har mina reservationer kommer jag framöver att läsa de två resterande romanerna. Men det lär bli på engelska.

aubyn

Edward St Aubyn

Här finns en mycket fin artikel om St Aubyn från utmärkta The New Yorker
Inheritance – How Edward St. Aubyn made literature out of a poisoned legacy.

/reviderad  201206

VÄLKOMNA TILL BREXIT-LAND – EVA DOLAN: DÖDA TALAR INTE

Publicerat den av

 

dolan_doda_talar_inte_omslag_inbEva Dolan: Döda talar inte
”Tell no tales”
Utgiven 2014
På svenska 2016
Övers. Carla Wiberg
400 sidor
Modernista

Eva Dolans debut var den hyllade Lång väg hem. Jag läste den med stort nöje. Fast nöje är väl fel ord. Hon skildrar ett England från undersidan likt den svenska filmen Äta söva dö skildrar ett Sverige många av oss inte vill se. Temat i romanen var människohandel. Här kan du läsa vad jag skrev.

Nu har Dolans andra bok Döda talar inte kommit på svenska. Det visar sig att hennes talang inte var en tillfällighet. Hennes romaner utspelar sig i Petersborough som ligger i samma ”shire” som Cambridge. Men där slutar likheterna. Då Cambridge är fullt av välutbildade människor med en internationell utblick är Petersborough en stad präglad av arbetslöshet, låg utbildningsnivå och hög invandring. I Petersborough röstade de för Brexit.

I denna bok träffar vi återigen poliserna Zigic och Ferrara på hatbrottsenheten. De utreder några mycket brutala mord på invandrare. Zigic och Ferrara är själva barn till invandrare. På ytan verkar inget hänga ihop. Det är inte personer som rört sig illegala kretsat ihop men stämmer det?
Vi får samtidigt följa politikern Richard Shotton som jobbar hårt för att etablera sitt nystartade främlingsfientliga parti. Shotton jobbar stenhårt på att de rasitiska elementen i partier skall hålla på mattan. Det är inte svårt att se likheterna mellan Shotton och Nigel Farage.

Dolan målar skickligt upp det England där motsättningarna växer, hon ger kött och blod till de många artiklar jag läst i svenska och engelska medier om utvecklingen i landet, med större klyftor med ökad rasism och främlingsfientlighet. Vreden ligger och pyr under ytan hos Dolan.

Jag vet inte om jag var på dåligt humör när jag klagade över personbeskrivningarna i Lång väg hem. De kan jag inte göra med denna bok. Både person- och miljöbeskrivningarna är välskrivna och levande.
Dolan är definitivt en ”risning star” på deckarhimlen. Återigen har Dolan givit oss en tät och mycket spännande deckare. Alla ni med intresse för det som händer i Brexit-land kommer, tror jag, läsa den med stort utbyte.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200804

EN LYSANDE HISTORISK DECKARE – ROBERT HARRIS: EN OFFICER OCH SPION

Publicerat den av

En officerRobert Harris (1957-):
En officer och spion
”An officer and a spy”
Utgiven 2014
På svenska 2016
Översättning Svante Skoglund
494 sidor
Bookmark Förlag
Recensionsexemplar

Vinnare av 2014 Walter Scott Award för bästa historiska roman, 2014 CWA Ian Fleming Steel Dagger – Thriller of the Year och 2014 American Library in Paris Book Award

Allt som oftast får jag från de lite mindre förlagen frågor om jag vill läsa något ur deras utgivning. I 99,5 fall av 100 tackar jag nej pga. tidsbrist. Men när det för mig okända förlaget Bookmark erbjöd mig Robert Harris prisbelönta deckare tackade jag spontant ja. Harris är inte okänd för mig. Jag hade läst hans Archangel som jag tyckte var en bra bok.

Robert Harris
Robert Harris är engelsk journalist, född 1957. Harris har arbetat på Observer och BBC. Harris övergav journalistiken för att skriva historiska romaner. Den första Fatherland blev en stor succé. Han har nu skrivit nio romaner. The Ghost ligger bakom Roman Polanski lysande film Spökskrivaren, där Harris var med och skrev manuset.

En Officer och Spion är helt enkelt en magnifik historisk deckare, mycket väl researchad, flyhänt skriven och fint översatt av Svante Skoglund.

Alfred Dreyfuss 1859-1935

Alfred Dreyfuss 1859-1935

1894 arresterade den förmögne judiske officeren Alfred Dreyfuss för spioneri för tyskarna. Underlaget var minst sagt svagt men indicierna pekade åt det hållet. Och han var ju jude från Mulhouse i Alsace som i princip var Tyskland. Det var skäl nog. Dreyfuss dömdes till livstid fängelse på Djävulsön under de mest fasansfulla förhållanden.

Marie-Georges Piquard 1854-1914

Marie-Georges Piquard 1854-1914

Redan två år efter domen förstår överste löjtnant Georges Piquard, romanens huvudperson att Dreyfuss inte är den skyldige. Piquard älskar sin armé men vill att den skall vara rättvis och inte döma en oskyldig. Han börjar undersöka och driva fallet. Konsekvenserna blir mycket stora. Det finns inget intresse från varken militär eller politiker att erkänna sina fel och frige en jude. Det priset är för högt.
Detta leder till en rättsskandal som klyver den franska nationen. Emile Zolas berömda brev och  manifest ”J´Accuse (jag anklagar) var ett försvar för Dreyfuss.
Om detta har Harris skrivit sin roman.

Från första sidan kopplar Harris greppet. Jag var fast, kunde inte sluta läsa. Harris målar skickligt upp ett Frankrike sargat efter det fransk-tyska kriget 1870-1871 fram till tiden efter sekelskiftet. Vi lär lära känna både den militära, poetiska och sociala eliten under La Belle époque.

George Piqard är en bildad person som översätter Dostojevskij, älskar Wagner men samtidigt lite dubiös då han har en affär med en gift kvinna. Fram växer en bild av en högst älskvärd person med en moralisk kompass som för honom långt, men vars bångstyrighet håller på att kosta honom allt.

Vi förflyttas till en intressant period i Europa historia. Tyvärr är det lätt att dra paralleller till vår tid. Fascismens svarta spöke som drar fram över Europa. Antisemitismen, som hela tiden ligger i botten i romanen, har återkommit. De drev som gick då är lika lite baserade på kunskap och fakta som idag. Maktens starka intresse att behålla sin makt till varje pris känner vi också igen.

Som alla goda historiska berättelser sprider den ett ljus över nutiden. Att lyckas med det och dessutom skriva en mycket spännande berättelse med fina personteckningar som är oerhört underhållande är en bedrift. Det gav mer än mersmak. Det gav ett sug efter mer Robert Harris. Han är riktigt berättare.

/Reviderad 201115

EN ROMAN OM DMITRIJ SJOSTAKOVITJ – JULIAN BARNES: THE NOISE OF TIME

Publicerat den av

NoiseJulian Barnes (1946-):
The Noise of Time
Utgiven 2016
192 sidor
Jonathan Cape

När jag läste att Julian Barnes, en författare jag verkligen uppskattar, skrivit en roman om en kompositör jag verkligen uppskattar, beställde jag den omgående och satte genast tänderna i den.
Barnes roman, om det nu är en roman?, utgår från tre händelser, tre traumatiska möten med makten under Sjostakovitj liv. Ett liv som var en berg-och dalbana, ömsom var han förkastad, ömsom hyllad.

Alla tre kapitel börjar med meningen ”All he knew was that this was the worst time”. Utifrån dessa möten berättar Barnes om hur Sjostakovitj brottas med frågor om makt, mod och feghet och frågor om konstens roll i samhället.

Det första avsnittet är mycket starkt. Året är 1936. Sjostakovitj står utanför dörren till sin lägenhet nätterna igenom och väntar på att NKVD skall hämta honom. Han vill inte att barnen skall se det. Hans opera Lady Macbeth från Mtsensk som hade premiär 1934 och gjort succé både i Sovjet och utomlands, har efter att Stalin sett den, i Pravda beskrivits som ”muddle of music”. Det var inte musik för folket utan för borgarklassen. Sjostakovitj ser sina dagar som räknade. Men denna gång har han turen på sin sida och kommer undan.

Andra episoden skildrar en förnedrande propagandaresa till USA där den Sjostakovitj på direkt uppdrag av Stalin representerar Sovjetunion. Sjostakovitj håller ett tal som han självfallet inte skrivit själv och luras till att fördöma Igor Stravinskij, som han anser vara det störste kompositören under 1900.

Det tredje avsnittet utspelar sig när Stalin avlidit och under Chrusjtjovs töväder. Sjostakovitj, nu ansedd som den störste kompositören i landet, lever ett överklassliv med chaufför och datja. Makten gillrar en fälla som leder till att han till slut går med i partiet och förråder allt han innerst inne står för.

Boken berättas nästan bara som en inre monolog. Det finns några scener med dialog men till stor del får vi följa skeendena genom Sjostakovitj tankar. Texten består av korta stycken bland på en sida eller två, men många gånger kortare. Förutom det politiska och musikaliska får vi även inblickar i Sjostakovitj barndom, kärleks- och familjeliv. Han var gift tre gånger.

Jag började läsa boken med stor entusiasm. När jag kommit ca 130 sidor märkte jag att min intresse hade svalnat betydligt. Jag hade svårt att koncentrera mig.
Eftersom jag haft mycket omkring mig och inte fått någon kontinuitet i läsningen började jag läsa om den. Jag njöt. Första avsnittet är mycket skickligt skrivet. Dock, samma sak inträffade och vid sidan 130 i denna korta roman var jag återigen uttråkad. Jag saknade ett driv i berättelsen, en rörelse framåt. På slutet upplevde jag att han malde på och gick lite på tomgång.

Mina kunskaper om Sjostakovitj är inte stora. De få saker jag kunde om kompositören fanns med. Vad var historia och vad var fiktion? Den inre dialogen förstås, men allt det andra?
Jag kan undra varför Barnes skrivit romanen. Hans kärlek till klassisk musik är väl känd. Kan det vara det den kärleken som fick Barnes att ägna sig åt de gedigna studier som boken krävt. Men ändå?

Det är inte första gången som Barnes skriver romanen om verkliga personer. Flauberts papegoja, hans genombrott, är ett exempel. Ett annat är den betydligt mer omfattande Arthur & George, nominerad till Booker-priset, som jag läste med stort nöje i somras. Även om inte den heller riktigt höll hela vägen var det en mycket bra roman.  Är problemet att Barnes inte är ryss? Inte kan beskriva det inifrån som i Arthur & George? Barnes är en mycket engelsk författare med en elegant distans och hög integritet. I The Noise of Time är det som hans ”Englishness” kommer i vägen. Det blir lite hämmat. Det bränner inte till. På riktigt. Sjostakovitj blir inte levande för mig, trots allt.

Barnes är dock en lysande stilist. Han prosa är en njutning att läsa. Det finns många både roliga och djupgående iakttagelser som formuleras nästan som aforismer eller ”one-liners”. Men jag saknade romanen. Det blev för mycket av en historisk essä. Och det var inte det jag ville läsa. Och en besvikelse efter den underbara The Sense of an Ending, belönad med Bookerpriset,

DS

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ 1906-1975

För den musikintresserade finns den hel del att roas av. Ett roligt porträtt av Prokofjev, hans kluvna känslor inför geniet Stravinsky vars musik han älskar men vars moral han anser förkastlig. Och sågningen av dirigenten Artur Toscanini är för lång att citera men mycket rolig att läsa (Sid.82)

Barnes förlitar sig tungt på ett antal böcker, ffa en biografi av Elizabeth Wilson: Shostakovitch: A life remembered. Han skriver själv i sitt efterord: ”..if you haven´t liked mine, then read hers” (sid 184). Jag är tyvärr mer benägen att hålla med än jag egentligen vill erkänna. Det är inte Julian Barnes jag vänder mig till för att läsa om livet under Stalins ok. Då finns det många av mig olästa ryska författare jag skulle vända mig till istället.

Barnes har dock inspirerat mig till att ta fram mina gamla Sjostakovitj cd:s. För dig som inte hört hans gripande musik gå ut på Spotify och lyssna på stråkkvartetterna tex med Borodinkvartetten (Här är en youtubefilm där de spelar den kanske mest berömda kvartetten, den 8:e, vars inledningstoner är D-E-ESS-C–H ,Dimitri Sjostakovitj) eller Fitzwilliamkvartetten, en ensemble som var personliga vänner med honom och den första kvartett som spelade in alla 15 kvartetterna. Eller den 5:e symfonin eller den 10:e. Hans 24 preludier och fugor inspirerade av Bachs Wohltemperierte Klavier är också fin lyssning. Tatiana Nikolayeva eller Alexander Melnikov rekommenderas

Jag avslutar med en liten rolig episod. Våren 1982, långt innan jag börjat lyssna på klassisk musik, studerade jag en termin med Göteborgs Universitet i England, på University of Sussex i Brighton. En eftermiddag var en stråkkvartett på besök. Jag minns ett litet runt rum med studenter som satt på golvet. Själv satt jag vid cellistens fötter. Jag tycket att det lät väl ok. När sedan en av musikerna sade. ”When we played this for Shostkovitch…..” tappade jag hakan. Jag minns inte men det borde varit Fitzwilliamkvartetten jag hade hört.

/Reviderad 201101

 

EN BEGÅVAD DECKARDEBUT – GILLY MACMILLAN – BRÄND HIMMEL

Publicerat den av

Gilly Macmillan:
Bränd himmel
”Burnt Paper Sky”
Utgiven 2014
På svenska 2015
Översättning: Johan Nilsson
464 sidor
Modernista
Recensionsexemplar

När man är krasslig och inte i form, vad kan vara bättre än att stoppa ner näsan i en spännande deckare. Förra helgen tillbringades i sällskap av Gilly Macmillans välskrivna och begåvade debut Bränd Himmel. Det är en riktig bladvändare.

Rachel Jenner är på utflykt i skogen utanför Bristol. Hon är frånskild och är ute på promenad med sitt enda barn, sonen Ben, 8 år. Rachel låter Ben springa före. Det är det sista hon ser av honom. Polisen är snabbt på plats och letandet börjar. Men tiden går och inget händer. En katastrofal presskonferens gör att Rachel blir ifrågasatt. En hetsjakt mot henne på sociala medier tar fart. Det är skrämmande och väl beskrivet. Vad en internet-mobb gör och vilka konsekvenser det får.

Det är en imponerande debut. Vartannat kapitel beskriver Rachel och det helvete hon går igenom. Vart annat kapitel handlar om James Clemo, polisen som ledde utredningen och vars liv har slagits i spillror. Jag avslöjar inga hemligheter utan det står klart redan från början av boken.

Beskrivningen av polisens arbete är inte det som sticker ut. Det känns igen från annan deckarläsning. Det som är bokens styrka är det porträttet av Rachel och de fasor hon lever, hennes ångest, sorg, tankar, ifrågasättande av sitt liv. Det är mycket skickligt och gripande.

Med Macmillan har Modernista nosat fram en begåvad deckartalang. Bränd himmel har goda förutsättningar att bli en succé. Spännande och välskrivet om bland det värsta som kan hända en människa. Får den ett lyckligt slut? Njaa, läs själv får du se!

/Reviderad 201108

VINNARE AV CWA THE DAGGER IN THE LIBRARY – BELINDA BAUER: DET SLUTNA ÖGA

Publicerat den av

bauer_det_slutna_ogat_omslag_inb_0Belinda Bauer (1962-)
Det slutna ögat  
”The Shut Eye”
Översättning: Leif Janzon
Utgiven 2014
På svenska 2015
Antal sidor: 304
Modernista
Recensionexemplar

Att kalla Belinda Bauer för deckardrottning är inte att ta i. Sedan den hyllade debuten med Mörk jord, som belönades med Crime writers assiociations (Cwa) Gold Dagger för bästa roman har hon skördat stora framgångar. 2013 fick hon Dagger in the library (to the living author who has given the most pleasure to readers). Jag har länge funderat på att läsa henne och fick nu möjlighet när Modernista skickade mig Det slutna ögat.

Redan från första sidan stod det klart att detta är en utmärkt stilist. Här finns litterära kvaliteter som lyfter den över en hel del annat i denna genre. Det var med lust jag fortsatte min läsning. Tyvärr blev jag allt mer tveksam ju mer jag läste.

Historien cirklar kring två försvunna barn. David som försvann för ett par månader sedan och Edie som varit borta i ett år. Det senare olösta fallet har blivit en kvarnsten kring kommissarie Marwels nacke som han inte kan släppa.
Dessa två separata försvinnanden tvinnas samman i en historia som är ganska spretig, med lite fåniga och övernaturliga inslag, och som till slut, för denna läsare, faller samman.

Huvudperson Marwel är förvånansvärt endimensionellt tecknad, även om det tillkommer lite facetter på slutet. Med några av birollerna lyckas hon bättre. Dock allt eftersom berättelsen skruvas åt och skall bli mer spännande kände jag bara att jag blev mer och mer ointresserad av hur det gick. Och det är inte bra.

Att Bauer är en begåvad författare är det inte tu tal om. Men denna gång får hon inte ihop det. Inte för mig.

/Reviderad 201108

EN MYCKET FIN AVSLUTNING – PETER MAY: THE CHESS MEN

Publicerat den av

chess menPeter May (1951-)
The Chess Men
Utgiven 2013
370 sidor
riverrun

The Chess men är den tredje delen av Mays underbara thrillersvit som utspelar sig på Yttre Hebriderna.

Den första delen Svarthuset blev jag helt betagen av. En mycket spännande historia med djup i personteckningarna och fantastiska miljöbeskrivningar som fick mig att vilja boka nästa flyg till Stornoway. Jag köpte raskt de två efterföljande böckerna. Jag var inte riktigt lika förtjust i andra delen, The Lewis Man, men det kan beror på att jag läste dem för tätt.

Nu har det gått över ett år och jag blev sugen igen. Det är bara att konstatera att det är en mycket fin avslutning som May snickrat till. Det är en fristående berättelse men trådarna löper tillbaka och vissa fall knyter ihop de tre deckarna. Det finns ett bredd och ett djup i hans böcker som jag ofta kan sakna i deckare. Att läsa deckare kan vara som att äta en stor bakelse. Det är gott och smaskigt men en efteråt kan man undra om det gav mer än en sockerkick. Jag känner jag ofta en tomhet efter avslutad läsning. Men inte med Peter May, gestalterna och landskapet lever kvar flera dagar efter avslutad läsning.

I den sista delen är brottet som utreds nästan i bakgrunden. Som en ursäkt för att berätta om dessa människors liv, från barndom till vuxenhet, hur deras livsval får konsekvenser som de inte kunde ana och ställer dem inför svåra val både känslomässigt och moraliskt. Men tro inte att det inte spännande. Det är det,  mycket spännande.

Visst finns det longörer i boken men på hela taget är detta en mycket imponerade prestation i genren. Peter May rekommenderas varmt för er som inte funnit honom än.

Här kan du läsa vad jag skrev om
Svarthuset
The Lewis Man

/Reviderad 201108

VINNARE AV CWA THE DAGGER IN THE LIBRARY – SHARON BOLTON: EN MÖRK OCH FÖRVRIDEN FLOD

Publicerat den av

bolton_en_mork_och_forvriden_flod_omslag_inbSharon Bolton (1960-) 
En mörk och förvriden flod
”A Dark and Twisted Tide”
Översättning: Lilian & Karl G. Fredriksson
Antal sidor: 
480 sidor
Modernista
Recensionsexemplar

Sharon Bolton ett nytt namn för mig. En mörk och förvriden flod. är den fjärde delen i serien om Lacey Flint.
Lacey har hoppat av karriärstegen efter en traumatisk upplevelse och gått tillbaka till att bli vanlig polis. Hon arbetar nu på flodpolisen på Themsen och bor i en husbåt. Lacey är en hängiven simmare och ger sig ut på simturer i farliga Themsen. Under en av dessa simturer simmar hon på ett lik. Det insvepta liket är stadd i sådan upplösning att de är svårt att identifiera vem det kan vara. Sedan dyker det upp fler lik. Alla har det gemensamt att det är kvinnor från Asien, unga och vackra. Ett komplicerat utredningsarbete påbörjas. Varför är de mördade, varför är de insvepta i linnetyg? Är det människohandel som gått snett? Kvinnor som tvingats till prostitution? Utredningen leder i en värld som de flesta av oss inte vill veta något om.

 

En mörk och förvriden flod är en spännande och välskriven bok vars prosa flyter lugnt fram som själva Themsen. Karaktärsteckningarna är lyckade även om lite av genrens schabloner och förenklingar lyser igenom. Det mest fascinerade med boken är beskrivningen av floden, tidvattnet och den undre värld av gångar och kloaker som binder ihop den med resten av staden.
Fascinerande är också porträtten av människorna som lever på sin husbåtar och deras symbios med vattnet. För mig är det inte Lacey Flint som är huvudpersonen i boken utan Themsen.

Deptford Creek. Där många av hemskheterna utspelar sig...

Deptford Creek. Där många av hemskheterna utspelar sig…

Efter 480 lättlästa sidor kommer vi till en upplösning som i min smak känns lite konstruerad och raffinerad i överkant. Men det var mycket trevliga och kusliga timmar jag tillbringade i hennes sällskap.

/Reviderad 201108

DEN ENDA GÅNGEN SIR ARTHUR CONAN DOYLE SJÄLV VAR DETEKTIV – JULIAN BARNES: ARTHUR & GEORGE

Publicerat den av

aRTHURJulian Barnes (1946–)
Arthur & George
Utgiven 2005
512 Sidor
Jonathan Cape

Julian Barnes är en av Storbritanniens mest uppburna författare. 2011 fick han Bookerpriset för den utsökta lilla romanen The Sense of an Ending.
Arthur & George kom 2005 och är, tror jag, Barnes kanske mest ambitiösa litterära satsning, i alla fall till omfånget. Det är en tegelsten på 500 sidor. Den nominerades Bookerpriset men det knep John Banville med romanen The Sea.

Romanen är baserad på en verklig händelse i början av 1900-talet. George Edalji vars far är pars, ett folkslag från Indien, och mor skotska, blir dömd till fängelse i en rättegång som var en stor rättsskandal. Edalji anklagades för att deltagit och lett stympningar av boskap på olika gårdar i närheten av familjens bostad. Dessutom anklagades han för att ha skrivit hotfulla och halvgalna brev, bland annat till sin egen familj för att skydda sig. Det fanns egentligen inget att ta på utan byggdes helt på indicier.
Den mycket korrekte, stillsamme och halvt blinde Edalji var tillräckligt udda för att kunna bli den syndabock som behövdes när polisen inte lyckades finna förövarna. Skandalen är känd som The Great Wyrley Outrages.

När rättsskandalen kom till Sir Arthur Conan Doyles kännedom blev han så upprörd att han åtog sig att agera. Det blev det enda fallet där den berömde författaren själv agerade detektiv, trots mängder av förfrågningar.

George Edalji

George Adalji

Romanen är uppbyggd som en dubbel biografi, från vaggan till graven, där det ena kapitlet handlar om Edalji och andra om Arthur Conan Doyle, för att sedan tvinnas ihop när deras vägar korsas.
Vi följer den blide Edaljis väg från mycket enkla förhållande i prästhemmet på landsorten via studier till en ett fint arbete som advokat i Birmingham. Tills hans värld rasar.

Även Conan Doyle kommer från enkla förhållande. En barndom präglad av en moders starka kärlek och en alkoholiserad far som lämnar hemmet. Trots detta lyckades Conan Doyle studera till läkare, men misslyckades i sitt försök att etablera sig. Han fick så få patienter att han fick tid att skriva om Sherlock Holmes.
Conan Doyle lyckas framgångsrikt komma bort från den fattigdom som präglade hans uppväxt. Han blir tillsammans med Kipling den mest betydelsefulla författaren på den offentliga scenen vid denna tid.

Barnes är en mycket skicklig författare. Han bygger omsorgsfullt upp de två mycket olika huvudpersonerna i romanen. Jag blir som läsare mycket engagerad i dem. Barnes målar minutiöst upp miljön i England vid sekelskiftet. Hur de tänkte kring lag och rätt, ras, tro och otro, kärlek och äktenskap.

Det brukar sägas att Barnes stora tema är vad den innebär att vara engelsman, vilket även var tydligt i Sense of an Ending. Inte heller Conan Doyle är en ”riktig” engelsman utan av skotsk-irisk bakgrund.
Genom Arthur och George ser vi det edvardianska England utifrån två individer som står utanför samhället och från olika samhällsskikt. Det är ingen smickrande bild som målas upp. Ordning och reda, lugn och ro går före rätt och fel. Där rädslan för det främmande ligger under processen hela tiden.

Barnes har skrivit deckare under pseudonymen Dan Kavanagh. I Artur & George får han möjlighet att skriva en hybrid mellan en historisk roman och deckare. Till stor del tycker jag att han lyckats mycket bra, men inte riktigt hela vägen. Det är en fängslande historia med två fascinerade individer i centrum. Hans prosa är för det mesta strålande, fint utmejslad med mycket humor och med en känsla för detaljerna.
Dock blir det tyvärr lite för mycket och lite för långt. Barnes blir för noggrann och för utförlig. Och jag tappade tyvärr lite sugen på slutet.

Sir Arthur Conan Doyle

Sir Arthur Conan Doyle

Det är trots det en god roman som alla anglofiler bör ha stor glädje av.

/Reviderad 201108

EN MYCKET SPÄNNANDE ESSÄ FÖR ALLA CYKLISTER…. OCH ALLA ANDRA – JON DAY: CYCLOGEOGRAPHY – JOURNEYS OF A LONDON BICYCLE COURIER

Publicerat den av

cyclogeographyJon Day: Cyclogeography –
Journeys Of A London Bicycle Courier
Utgiven 2015
168 sidor
Notting Hill Editions

Notting Hill Editions är ett litet engelskt förlag som  ger ut essäer i mycket smäckert designade små volymer som väl pryder sin plats i bokhyllan.

Cyclogeography är en spännande essä om cykling men också om så mycket mer.

Efter avslutade litteraturstudier så prövade Jon Day ett antal olika kontorsjobb för brödfödan. Det passade honom inte. Till slut blev den cykelälskande akademikern under 3 år cykelbud. Day träder in en fascinerande värld. Han beskriver cykelbuden som personer som fallit igenom sprickorna i samhället. Det är ett udda persongalleri. Papperslösa, alkoholister, högfungerande narkomaner som ända klarar av att arbeta och andra udda existenser som det gått lite snett för och som gärna vill befinna sig under myndigheternas radar.

Det är ett tufft jobb. Det sliter på dig fysiskt. Trots det skriver Day lyriskt om de sköna känslan i kroppen av det hårda arbetet, hur han nästan hamnar i meditativa tillstånd under cyklandet. Det är arbetsdagar fulla av osäkerhet på hur mycket jobb och lön man kommer få, fulla av väntan på nästa uppdrag. Samtidigt är det ett jobb som allt mer fascinerar Day.
Han lär känna staden på ett sätt som få andra gör, fysiskt i sin kropp,  gatornas asfalt, dess bulor och hål, varje krön och avfart. Han får det som taxichaufförer kallar ”the knowledge” en närmast mystiskt uppgående i staden, bortom kartan. Day går inte bara ihop med staden utan får en närmast symbiotisk relation till sin cykel.
Day nämner Flann O´Brian i vars kultförklarade roman Den tredje polismannen cyklisterna genom utbyte av atomer börjar växa ihop med sina cyklar och cyklarna med sina cyklister!

Cykeln är historiskt förknippad med arbetet. När cykeln kom kunde saker transporteras och arbetarna cykla till sina arbetsplatser. Det blev samtidigt för första gången möjligt för arbetarklassen att upptäcka världen utan för sitt samhälle.
Många är de författare och intellektuella som sett cykeln som en symbol för det moderna samhället. Jon Day nämner bl.a. Patafysikerna (var store introduktör i Sverige är Claes Hylinger) och Marinetti och futuristerna. Cykeln blir enligt Day intimt förknippad med den kapitalistiska ekonomin och dess framväxt. Genom sitt arbete kommer Day i kontakt med ett London som de flesta inte ser, bakgatornas London, de områden där vara hämtas och lastas, stadens  pulsåder för varor både lagliga och olagliga.
Det finns i cykelbuds-världen en hel subkultur som bl.a. manifesteras i de helt vansinnigt farliga tävlingar som de arrangerar. Med fara för eget liv tävlar de runt i London mitt i den hetsiga trafiken.

Detta är en mycket rik bok. Förutom de ämnen som jag som hastigast berört här diskuteras bl.a.Tour de France framväxt och dess betydelse för den franska identiteten, om kartors betydelse i skapandet av ett geografiskt medvetande. Day åker runt och intervjuar olika intellektuella om cykeln och dess betydelse, historiskt och sociologiskt.
Ett intressant kapiltel handlar om konstnären Richard Long vars stora skulptur Cycling Sculpture, 1-3 December 1967 består av det skyltar han placerade ut en lång cykel tur i England. Det enda som finns kvar av denna är kartan över de ställen där han ställde de nu försvinna skyltarna.

jon-day_3329194b

Jon Day Foto: Selim Korycki

Jon Day skriver flyhänt och trots de akademiska referenserna till många tänkare och författare är det varken tung- eller svårläst. Och du behöver verkligen inte vara cyklist för att uppskatta denna nyfikna och välskrivna essä.

/Reviderad 201020

ÄCKEL, PÄCKEL – ALEX MARWOOD: GRANNE MED DÖDEN

Publicerat den av

granne-med-dodenALEX MARWOOD (1960-):
Granne med döden
”The Killer next door”
Utgiven 2013
På svenska 2014
Översättning: Carla Wiberg
350 sidor
Modernista

För ett par månader sedan en trave deckare av det både mycket generösa och intressanta förlaget Modernista. Som läsare av denna blogg vet är det ett förlag jag verkligen uppskattar. De har en imponerande och bred utgivning. Även böcker jag normalt inte skulle välja att läsa men har Modernista givit ut det gör jag det gärna. En kvalitetsstämpel!

Hittills har jag verkligen uppskattat det som de givit ut i deckargenren, men nu kom ett undantag. Granne med döden var inte något som föll mig i smaken. Eftersom jag ville vet hur det gick så läste ut den, men ångrade mig när jag gjort det. Det var inte värt tiden. Dock, alla delar inte min bedömning. Boken är en stor succé bland kritiker och läsare i England. Recensionerna på Amazon är många och mycket entusiastiska. But I beg to differ.

Alex Marwood är pseudonym för journalisten och författaren Serena Mackesy. Under det namnet har hon publicerat fyra romaner. Detta är hennes andra deckare under pseudonym. Den första Onda flickor finns även den utgiven av Modernista

Lisa arbetar på ett skumt diskotek i Spanien. En händelse får henne att rymma med en större mängd pengar. Hennes kriminelle arbetsgivare har sedan dess letat efter henne i 3 år medan hon flyr från land till land. Nu bor hon i London. Lisa, numera Colette, har hittat en lägenhet i ett mycket märkligt, slitet och sunkigt hus som är befolkat av ett antal udda existenser. De är alla på flykt från något. Hyresvärden själv är om möjligt ännu sunkigare och äckligare än huset, grymt överviktig, nergången och smutsig. Han utnyttjar att hans hyresgäster befinner sig underläge och är beroende av hans gunst.

Vi får tidigt reda på att en av grannarna ägnar sig åt att mörda och balsamera kvinnor som ha sedan har i sin lägenhet och umgås med! Och det är över 200 sidor kvar när vi faktiskt vet vem det är.

Runt dessa trådar har Marwood vävt en historia där jag tror hon vill beskriva en del av den engelska underklassen, människor som vi inte ser mycket av. Och det finns mycket i den skildringen som är väl fångat och som verkligen ger en annan bild av London och England. Men resten? Alla groteska scener där det i detalj beskrivs om balsamering och allt som följer med det. Det blir ett frossande som även för mig som inte är äckelmagad blir för mycket och till slut tråkigt. Har du en känslig mage, bör du undvika dessa kapitel.

Jag hade kunna förlåta mycket om det var så att boken någon gång blir riktigt spännande. Det blir den aldrig. Marwood har antagligen velat skriva en blandning av en deckare, lite gotisk skräck och samtidsskildring men boken faller mellan stolarna.

Personteckningarna är inte dumma alls, om än lite överdrivna. Marwood är tyvärr så förtjust i sin historia och sina karaktärer att hon drar på det alldeles för länge. Mitt intresse för dem hade tagit slut långt före romanen hade gjort det. Marwood är en driven skribent som skriver flyhänt men hade behövt haft en redaktör som tuktade materialet. Det kanske hade funnits en bra spänningsroman där någonstans. Vissa scener och ffa den konstruerade upplösningen får mig att tänka på Marwood hoppas på ett fett tv-kontrakt. Det hade nog kunnat bli en spännande tv-serie. Som litteratur är det väl platt.

/Reviderad 201027

HANDFAST SPÄNNING FRÅN 70-TALET – DESMOND BAGLEY: THE TIGHTROPE MEN

Publicerat den av

the-tightrope-men-and-the-enemyDemond Bagley (1923-1983)
The Tightrope Men
Utgiven 1973
300 sidor
Harper Collins

En man i en vinröd pyjamas ser med skräck i blicken på sig själv i en spegel. Det ansikte han ser är inte hans eget. Några dagar efter att ha somnat in i sin lägenhet i Hampstead, efter ett par glas för mycket, vaknar Giles Denison upp på ett elegant hotell i Oslo med en annan mans ansikte och nästan inget minne kvar. Hotellets receptionist hälsar glatt på Mr. Harold Meyrick! Vem är han, vad har hänt!?

Omslagsbilden och första scenen är ett starkt minne från tidiga tonår när jag första gången läste denna thriller på svenska under titeln Lindansarna. En av min första vuxenböcker. Jag ville läsa den igen för att se var det egentligen var jag läste och som fastnade så i mitt minne.

Desmond Bagley var en engelsk journalist som skrev sammanlagt 16 thrillers. Alla blev storsäljare.

Jag läste om denna bok med stort nöje. Det var verkligen att kasta sig tillbaka i tiden. Intrigen är fylld av spioner, vapenhemligheter, plastikkirurgi, minnesförluster, ryssar och amerikaner. Det var som hämtat ur vilken 70-tals deckare som helst.

Desmond Bagley

Desmond Bagley

Bagley skriver dialogdrivet och oerhört effektivt. Han har gjort bra research. Miljöbeskrivningarna är knappa, personbeskrivningar enkla och konkreta, inget onödigt tjafs. Psykologin är lite tillyxad, handlingen stundtals lite konstruerad. Men inte har man tråkigt, inte alls. Jag flög fram över sidorna när jag följde hur Giles Denison och hans medkämpar i den brittiska underrättelsetjänster far runt i hela Skandinavien för att lösa romanens gåta. Han kan sitt hantverk den gode Bagley!

Omslaget som jag fortfarande mindes efter 35 år

Omslaget jag fortfarande mindes efter 35 år

Inget ont om hederlig gammal spänning. Ingen stor litteratur, men jäklar vad kul att läsa.
 Och tänk hur annorlunda det hade varit om de hade haft en Iphone!

/Reviderad 201031

 

EN NY STJÄRNA PÅ DEN SKOTSKA DECKARHIMLEN – JAMES OSWALD: FLICKOFFRET

Publicerat den av

oswald_flickoffret_omslag_inb_0James Oswald:
Flickoffret
”Natural Causes”
Utgiven 2012
På svenska 2014
Översättning: Gunilla Roos
400 sidor
Modernista
Recensionsexemplar

Flickoffret är James Oswalds debut som deckarförfattare. En fårfarmare som blandar arbetet på sin gård med att skriva deckare.
När Oswald inte lyckades övertyga något förlag att ge ut boken så lade han ut den på Amazon för gratis nedladdning. Han bad också om £2.99 för stödja honom under skrivandet av hans nästa bok. Det blev en succé. Under en månad tankade 100 000 läsare ned den. Den recenserades av läsarna och fick många femstjärniga betyg. Då vaknade förlagen och han fick till slut ett fett kontrakt av Penguin.
Det säger en del om hur marknaden förändrats och hur svårt det är för förlagen att veta vad de skall satsa på. Han har hyttlats som den nye Ian Rankin och har utnämts till ”Crime fiction’s next big thing” i The Sunday Telegraph.

Boken utspelar sig i Edinburgh. Vid renoveringen av ett gammalt förfallet hus hittas kroppen av en ung mördad flicka. Brottet är uppenbarligen ett ritualmord och visar sig vara begånget tillbaka i tiden. Samtidigt utreder den nyutnämnde kommissarien Tom McLean en serie ritualmord. McLean börjar ana att det kan finnas ett samband mellan dem och flickan i källaren.

James_Oswald_foto_David_Cruickshanks

James Oswald Foto: David Cruickshanks

Oswald debut är en välskriven och välkonstruerad historia. Personerna är tillräckligt intressanta för att jag skulle vilja läsa vidare. Hos Oswald finns inte mycket av samhälls- eller miljöskildringar. Här är intrigen och lösningen i fokus. Läsningen gick väldigt lätt. Jag har dock lite svårt för de ockulta inslagen i boken men de är så liten del att jag störde mig inte så mycket på dem.

Det är bara att konstatera att detta är mycket lovande debut. Jag kan mycket väl tänka mig att följa Tom McLean och hans kolleger i de kommande böckerna.
På engelska finns det än så länge tre till och en fjärde på gång.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 201004

EN LOVANDE DEBUT – EVA DOLAN: LÅNG VÄG HEM

Publicerat den av

dolan_lang_vag_hem_omslag_inbEva Dolan:
Lång väg hem
”Long way home” 
Utgiven 2013
På svenska 2014
Översättning Carla Wiberg
413 sidor
Modernista förlag
Recensionsexemplar

Modernista framstår mer och mer som ett av Sveriges mest intressanta förlag. Ett förlag som ger ut Antonio Lobo Antunes, Cees Nooteboom, Ismail Kadare, Virginia Woolf m.m. förtjänar all respekt. Men de seglar mer och mer fram som förlaget med den mest intressanta deckarutgivningen. Själv blev jag helt betagen av Peter Mays Svarthuset, en strålande bok. Nu har Modernista givit ut en omtalad debut, Eva Dolans En lång väg hem. Den första i en serie om poliserna Zigic och Ferreira.

Dolan är copywriter och nominerades redan som tonåring för Crime Writers Award för outgivna författare. Hennes debut har blivit en stor succé i England.

Migration är ett tema som mer och mer står i fokus i den politiska debatten. Det sägs ofta att deckarlitteraturen ligger före vanlig skönlitteratur när det gäller att fånga samhällsförändringar. Temat i Dolans roman är just migration och människohandel, det fasansfulla slaveri som fattiga papperslösa flyktingar hamnar i när de flyr till Västeuropa för att skaffa sig ett bättre liv. Det är inte ett mysigt ”Morden i Midsomer- England” vi ser, utan ett skitigt, hårt samhälle där medelklassen är beroende av at det finns människor i slavliknande förhållanden som bygger deras bostäder och packar deras sallad.

Romanen inleds med att en immigrant hittas innebränd i ett trädgårdsskjul utanför en villa. Husets ägare säger att de inte känner honom, den mördade har ockuperat det och de har inte fått bort honom. De säger sig vara oskyldiga men Zigic och Ferreira anar ugglor i mossen. Undersökning leder oss in ett Englands mörka bakgårdar.

Det är en välskriven och snyggt uppbyggd deckare. Spänningen växer fram stilla och som läsare är det svårt att inte bli gripen av de förhållanden som hon beskriver. Dolan lyfter på locket till något som vi inte vill se. Ett samhälle vid sidan av med papperslösa, kriminella, prostituerade och de som profiterar på det.
Romanens svaghet är att personbeskrivningarna är ganska svaga och att Zigic och Ferreira är otydligt tecknade och därför lite ointressanta.

Det skulle inte förvåna mig ett dugg om detta blir en tv-serie för det mycket aktuella temat och den spännande historien skulle göra sig bra i det formatet. Mao inte alls oäven debut som både oroar och förströr.

Tack för recensionsexemplaret.
/Reviderad 201010

BOOKER-PRISET 2012 – HILARY MANTEL: FÖR IN DE DÖDA

Publicerat den av

for-in-de-dodaHilary Mantel (1952-)
För in de döda
Utkom 2012
På svenska 2014
Övers: Jesper Högström
412 sidor
Weylers förlag
Recensionsexemplar

På sommaren finns det tid till den lite längre läsningen, den som får ta tid. Två somrar på raken har jag befunnit mig i sällskap av en mycket sammansatt personlighet, Thomas Cromwell i Hilary Mantels tolkning. Sammanlagt uppåt 1000 sidor. Först Wolf Hall och i år För in de döda.
Hilary Mantel fick sitt stora genombrott både i Storbritannien och internationellt då hon lyckade med bedriften att för båda böckerna få det mycket prestigefyllda Bookerpriset. Läsarna har älskat böckerna. De har gått som teater på Royal Shakespeare Company och just nu håller BBC på att spela in en tv-serie med Damien Lewis i huvudrollen

Jag tyckte mycket om Wolf Hall som jag läste på engelska. Det var krävande. Mantel skriver egentligen inte en svår prosa, men tätheten i hennes språk gör att du kan inte slappna av. Varje mening av hennes utsökta prosa behöver du ta in för att texten inte skall glida dig ur händerna. Den andra delen har stått och tittat på mig i bokhyllan men har fått stå kvar.
Nu fick jag möjlighet att sätta tänderna i den svenska översättningen i stället. Vi kan konstatera att vi har fått en ny stjärna på översättarhimlen, Jesper Högström. Jag är mycket imponerad av hur han fört över Mantel engelska till svensk språkdräkt.

För engelsmännen är historien om Henrik VIII och hans fruar välkänd. Cromwell är också en känd person men vad jag förstått så vet vi egentligen så mycket om honom. I det tomrummet så kan Mantel använda sin mycket rika fantasi och skapa sin fascinerande historia.

I Wolf Hall får vi följda smedsonen och uppkomlingen Cromwells resa från fattigdom till att bli Englands mäktigaste man.

Nu har Cromwell har lyckas manipulera bort Katarina från Aragonien som drottning då hon inte kan få barn. Äktenskapet annulleras. England kommer på kant med hela den katolska världen och Henrik VIII hotas av bannlysning. Dock han kan Henry nu gifta sig med sin nya kvinna Anne Boleyn och förhoppningsvis säkra tronföljden. Den nya romanen tar vid där Wolf Hall slutar. Anne är nu krönt till drottning. Hon får ett barn men det är en flicka. De följande försöken att få henne gravid resulterar i intet. Hennes är öde är därmed beseglat. Henrik, en kärlekskrank och impulsiv kung har lagt ögonen på det som skall bli hans nästa fru, Jane Seymour. Cromwell får i uppdrag att få bort Anne.

För in de döda känns mer koncentrerad än den första boken. Romanen följer Cromwell under några korta månader då denna häxprocess mot Boleyn genomförs. Vi ser allt igenom Cromwells ögon trots ett mycket rikt persongalleri. Oerhört skickligt leder Mantel oss in i Cromwells komplicerade psyke och hans tankevärld. Hur de då såg på religion, sexualiteten och äktenskapet skiljer sig avsevärt från idag. Mantel lyckas göra dessa föreställningar begripliga i våra ögon.
Mycket skickligt målar Mantel upp miljöerna i 1500-talets England. Några pennstreck och du är där.

Gabriella Håkansson i DN skriver i sin intressanta recension att kvinnorna som knappt kommer till tals i boken är de egentliga huvudpersonerna. Deras kroppar är ett slagfält där politiken formas. En klok iakttagelse för det kroppsliga återkommer ofta i texten både i beskrivningar och metaforer.

Cromwell var ingen duvunge. Han gjorde många fula saker. Inte ens den synnerlige obehaglige Francis Underwood, Kevin Spaceys suveränt spelade rollfigur i House of Cards kommer upp i Cromwells klass. Trots det så gör hon honom mänsklig. Jag som läsare känner paradoxalt nog en sympati för honom. Hon får mig att bry mig om honom.

Mantel arbetar nu på den tredje och avslutande delen som handlar om Cromwells fall. Han är ju trots allt bara en uppkomling med starka fiender runt sig!
Vi är många som ser fram emot att följa honom till slut. Och jag kommer vänta på Högströms översättning!

/Reviderad 200818

EN KLASSIKER – VIRGINIA WOOLF: MOT FYREN

Publicerat den av

mot fyrenVirginia Woolf (1882-1941)
Mot fyren
”To the lighthouse”
Översättning:
Ingalisa Munck och Sonja Bergvall
Utgiven 1927
260 sidor
Bonniers

1927 kom Virginia Woolf ut med Mot Fyren. Fem år efter Joyces Ulysses och Proust På Spaning efter den tid som flytt. Woolf är ett av de stora namnen i den litterära modernismen. Märkligt nog fick vi inte läsa henne när jag studerade engelska på universitetet.

Jag började läsa den på engelska men insåg att det var så krävande att jag även tittade på den svenska översättningen.  Sedan växlade jag lite fram och tillbaka. Även om det är en fin översättning så fångar den inte riktigt Woolf briljanta prosa. Det är en text så rik att den troligen vinner på och håller för en omläsning.

Boken består av tre delar.
I den första delen möter vi familjen Ramsay med sina åtta barn i deras sommarhus på Isle of Skye fyllt av gäster, flera av dem prominenta intellektuella eller de som vill vara det. Sonen James vill åka ut till fyren men den patriarkale fadern Mr Ramsay, avstyr det pga. av vädret. I centrum finns den vackra, självlysande Mrs. Ramsey som är det prisma genom vilka hela historien speglas. En fascinerande kvinnoporträtt.

Den andra delen är kort men under den rör i oss fram 10 år i tiden, första världskriget slår världen i spillror. Huset förfaller och frågan är om det kommer stå kvar eller förfalla helt.

I sista delen så är den del av familjen dom fortfarande är i vid liv tillbaka till huset. Turen till fyren blir till slut av.

Det är en ganska enkel historia men det är inte den som gör romanen till en så spännande läsning. Woolf använder sig av ” stream of consciousness”-teknik. Vi är inne i personernas tankar och följer hur de trevande tar sig fram och försöker förstå sin omvärld. Likt en kamera som byter bild flyttar vi oss mellan personerna. Genom deras olika tankar vävs bilden fram.
Det är en historia om liv, kärlek, död, sorg, tillkortakommanden, krossade ambitioner och möjligheter de aldrig fick. Det är så mänskligt. Framförallt är det en historia om hur kvinnors svårighet att ta sig fram, hur hon endast finns i relation till mannen och mannens ambitioner.

Romanen har många självbiografiska drag. Paret Ramsey är modellerade på hennes föräldrar, Woolf hade själv 8 syskon och de hade liknade somrar fast i Cornwall.
Woolf skildrar en värld som hon älskade men också inte vill vara en del av, som historien hade dömt att gå under.

Jag är tacksam över att äntligen ha läst Woolf, för vilken skicklig författare hon är. Alla med det minsta intresse för romankonsten finner mycket att fördjupa sig i denna utmärkta roman.

/Reviderad 200727

ANDRA DELEN I ISLE OF LEWIS-TRIOLOGIN – PETER MAY: THE LEWIS MAN

Publicerat den av

lewisman300Peter May (1951-)
The Lewis Man
Utgiven 2012
400 sidor
rivierrun

Hur följer man upp en succé?
När Peter May efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckade få Svarthuset utgiven så blev det en internationell succé. Jag läste boken med mycket stort nöje.
Hur lyckas han? Ganska bra men det är inte en fullträff som den första. Läsningen av denna bok får mig att tänka på det som är deckargenrens möjlighet men som kan bli dess problem. I den första boken så blev jag helt betagen av skildringen av människorna och naturen. Det var en skickligt snickrad intrig, men kanske inte det som var den stora behållningen.

Att läsa del två är att återvända till något tryggt. Du känner karaktärerna dem och är intresserad hur det går för dem. Men den första upptäckarglädjen är nu passerad.
Genom att återanvända människor och miljöer finns stora möjligheter till fördjupning, men om författaren inte lyckas så blir det snarare lite ointressant. Mer av samma. Vilket för många läsare är gott nog.

Jag hade lite svårt att komma igång. Kände att nu är stigarna upptrampade. Historien fångade mig inte förrän en bit in i romanen. Sedan tar det fart och blir riktigt spännande och ganska gripande.

Eftersom det är en deckare tänker jag inte skriva något om handlingen. Jag kan säga att många av kvaliteterna finns kvar, ffa skildringarna av naturen och var religionen gör med samhället, men det är inte lika upphetsande som första boken. Men listan över hemskheter som begåtts i guds namn får ytterligare en både hemsk och upprörande post.
Missförstå mig inte, som deckare är den inte alls dum och jag har redan beställt den tredje delen. Men jag tror jag väntar lite med att läsa den. Så jag hinner bli sugen på att ge mig ut i fantastiska landskapet igen.

Här kan du läsa vad jag skrev om Svarthuset.

/Reviderad 200927

VINNARE AV THE BARRY AWARD FÖR BÄSTA DECKARE 2013. FÖRSTA DELEN I ISLE OF LEWIS-TRIOLOGIN. – PETER MAY: SVARTHUSET

Publicerat den av

may_svarthuset_omslagPeter May (1951-)
Svarthuset
”The Blackhouse”
Översättning: Charlotte Hjukström
Utgiven 2009
På svenska 2013
368 sidor
Modernista förlag
Recensionsexemplar

Underliga äro Herrens vägar. Peter Mays succé Svarthuset kom först kom ut på franska 2009. May hade fått den refuserad flera gånger. Det kanske berodde på Anne Cleeves hyllade serie om Shetlandsöarna?
Via hyllningarna i Frankrike har den nu vandrat tillbaka till Storbritannien och resten av världen. 2013 fick den The Barry Award som delas ut av den amerikanska tidskriften Deadly Pleasures. I höstas kom den på svenska i Charlotte Hjukstöms följsamma översättning. Alla som tycker om deckare han något att se fram emot!

Peter May är skotsk journalist, bosatt i Frankrike, med lång erfarenhet av arbete på tv och med en räcka deckare på sitt samvete. I denna bok åter vänder May till Isle of Lewis där han under flera år gjorde en TV-såpa, Machair, den första på gaeliska. Han känner ön väl vilket märks i denna mycket atmosfärrika bok.

Fin Macleod, polis i Edinburgh, får i uppdrag att åka till Isle of Lewis i Yttre Hebriderna för att utreda ett brott som påminner om ett fasansfullt mord i Edinburgh. Fin är egentligen oförmögen att arbeta efter en traumatisk händelse. Hans chef skickar dit honom för att helt enkelt få igång honom igen.

Fin kommer tillbaka till ön som han hals över huvud flydde vid 18-års ålder. Bort från mobbing, tristess, trångsynthet och kvävande religiositet.
Väl på ön så rullar en mycket spännande historia upp där Fin får möta sitt förflutna. Fin lär sig att allt var inte som hans minns det. Han får möta mycket sorg men också mycken glädje.

Bokens intrig är spännande och skickligt konstruerad, växlande mellan dåtid och nutid. Den är tack och lov befriad från många av de klichéer som ofta är legio i deckare. Men är inte det som är den stora behållningen. Det som gör att jag flera dagar efter avslutad läsning  fortfarande befinner mig kvar på Isle of Lewis är Mays skildring av människorna, deras relationer, deras historia och sätt att tänka. Hur det hårda klimatet och naturen på öarna påverkar deras sätt att leva  Det gör att den här boken lyfter sig över de flesta deckare jag läst.

Svarthus på Isle of Lewis

Svarthus på Isle of Lewis

Mer än en gång så var jag tvungen att gå ut på Google Maps och se på den fantastiska naturen. Det är nog inte bara jag som har börjat planera en semester i Yttre Hebriderna under läsningen! Det är ingen dock ingen idé att du letar efter orten Crobost, central i boken, för det är en fiktiv skapelse.

An sgeir

Sula Sgeir

Vad som däremot inte är fiktion och en riktig höjdpunkt i boken är skildring av årliga traditionen av jakten på ungar till havssulan. Det började för flera hundra år sedan då fattigdom och hunger drev män att med fara för eget liv landstiga på den lilla obebodda ön Sula Segir, på jakt efter denna delikatess. En gång om året åker 10 män ut och bor på ön under 2 veckor. De tillåts döda 2 000 fåglar, under mycket farliga omständigheter.. Det är ett hedersuppdrag för männen på Lewis.
Idag är dock jakten mycket ifrågasatt och ses av många organisationer som masslakt.

Jag har redan köpt The Lewis Man, del två i trilogin. Inte orkar jag vänta på den svenska översättningen. Det här är alldeles för bra för det!

Tack Modernista för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200927

peter_may_1_1

Peter May

BOOKERPRISET 2009 – HILARY MANTEL: WOLF HALL

Publicerat den av

wolf hall

Hilary Mantel (1952-)
Wolf Hall
Utkom 2009
650 sidor
Fourth Estate

Wolf Hall är en utmaning. 650 täta sidor på en engelska som är så avancerad att det inte var många meningar där jag kunde slappna av, en engelska som tom vållat problem för de som har det som modersmål. Samtidigt mycket välskriven. En bok så kompakt att jag någonstans efter 250 sidor var på väg att ge upp. En berättelse som är vardagsmat för en normalt bildad engelsman. Men okänd för mig, En berättelse fylld med en massa historiska gestalter som gjorde att jag allt som oftast fick gå tillbaka till registrerat över vem som var vem och vad.

Så var det för mig att läsa en av de mest hyllade engelska romanerna på senare år, Wolf Hall som Hilary Mantel fick Bookerpriset för 2009. Det fick Mantel även 2012 för uppföljaren Bring up the bodies vilket var inget mindre än en litterär sensation. Det är bara Coetzee och Peter Carey som fått det tidigare.

Var det värt det? Absolut. Som oftast när jag du får anstränga dig lite, ta i lite mer än vanligt, blir belöningen större, ibland mycket större. Du har vandrat uppför en slänt, kommer upp på krönet, trött av ansträngningen, för att upptäcka att runt hörnet fortsätter vägen och den är så spännande och vacker att du måste fortsätta.

Det lilla jag vet om Thomas Cromwell (ca 1485-1540) får mig att tro att engelska föräldrar skulle kunna skrämma sin barn med honom. Rasande intelligent, effektiv, en mästare på politiska intriger som inte skyr några medel. Han var sonen till en smed och gick från att vara bland de lägsta i samhället till att bli Henry VIII:s förtrogne och den näst viktigaste personen i England innan han, som många av hans motståndare, avrättades. I dag på dagen (!) 28 juli för 473 år sedan! En karriärist av Guds nåde.

Cromwell var mannen som skulle se till att det fruktlösa äktenskapet med Katrina av Aragonien annullerades och möjliggjorde ett äktenskap med den unga Anne Boleyn.  Anne som skulle ge Henrik en manlig arvinge vilket Katarina inte lyckades med. Det var den process som i sin förlängning ledde till att det djupt katolska England blev protestantiskt, en utveckling som nog Henrik inte insett. Cromwell blev reformationens ingenjör. Det är en fascinerande historia om ett England och Europa i en brytningstid mellan katolicism och protestantism.

cromwell.jpg

Thomas Cromwell 1485-1540 Målning av Hans Holbein

Det är en rik duk som Mantel målar. Mantel ägnade 5 år att läsa in sig på perioden. Men hon bär inte sin lärdom tungt. Hon har kokat ned det till miljö och personbeskrivningar som gör att jag efter avslutad läsning känt som jag varit på en längre resa i England på 1530-talet. Romanen är skriven i presens så det är inget som återberättas utan det upplevs här och nu. Det stora persongalleriet blir verkligt för mig, som personer jag mött.

Det är inte bara politikern Cromwell vi följer utan även den äkta mannen, familjefadern och vänner Cromwell. Hon har fabulerat fram en heltäckande bild av en troligen mycket komplex person. Den alltid mycket underhållande specialisten på engelsk renässanslitteratur Colin Burrow har skrivit en fin recension i London Review of Books där han med sina stora kunskaper pekar på hur Mantel använt sina källor. Rekommenderad läsning som du finner här.

Det är bara att sälla till sig till de andra recensenterna, bloggarna och läsarna som har hyllat denna roman. Det är en makalös prestation. Glädjande är att den äntligen kommer på svenska på Weylers förlag. Det måste varit en tuff utmaning för Jesper Högström som översatt den. Hoppas han gjort ett bra jobb så att den får den framgång som den så väl förtjänar.

/Reviderad 200818

MEDITATION OCH MAGONT – TIM PARKS: TEACH US TO SIT STILL: A SCEPTIC’S SEARCH FOR HEALTH AND HEALING

Publicerat den av

tim_parksTim Parks (1954-)
Teach Us to Sit Still: A Sceptic’s Search for Health and Healing
Utgiven 2010
330 sidor
Harville Secker
Tim Parks hemsida

Kan man skriva en rolig och tankeväckande bok om kroniska smärtor i underlivet och vipassana-medtitation? En som gjort det är Tim Parks.

Tim Parks är en engelsk författare och översättare med ett 20 tal böcker bakom sig, både romaner och annat. Han har varit nominerad till Booker-priset för romanen Europa.
Sedan 30 år tillbaka så bor han i Verona och undervisar i litteratur och översättning på ett universitet i Milano. I Sverige är han så vitt jag vet okänd. Jag har upptäckt honom genom essäer och recensioner han har skrivit i London Review of Books. Förra sommaren på semester i England sprang jag på denna bok i en bokhandel och blev nyfiken då jag hållit på mycket med qigong och även lite med meditation Det är inte var dag som man springer på en bok som man skulle kunna tro är en ”självhjälpsbok” som har rekommendationer från litterära storheter som Coetzee, Will Self, David Lodge m.m.

Tim Parks har ett bra liv. Fru, tre barn ett jobb han trivs med, fysiskt aktiv, springer, paddlar kajak, vandrar. Visst är arbetet som författare ansträngande men Parks är en man som lever i och av ord, hans upplevelser måste beskrivas med hjälp av ord för att bli verkliga för honom.

I 40-års åldern så får Parks kraftiga smärtor i underlivet och han har stora problem med att kissa. Han vänjer sig att leva med den konstanta smärtan, men när det har gått till en viss gräns så kan han inte ignorera det längre.

Sedan följer en beskrivning, fylld av komiska detaljer, över en rad besök hos läkare av olika specialiteter som alla efter undersökningarna konstaterar att allt är som det skall vara. Han är frisk, men smärtan och problemen kvarstår.  Denna del av boken tror jag de flesta män med viss oro i magen. Han sparar oss inga detaljer och den ena illustrationen efter den andra förhöjer effekten!

Parks börjar dra paralleller till andra författare. Troligen hade Coleridge, Thomas Hardy, Samuel Beckett samma åkomma. Inte att de skrivit det rent ut men utifrån sin egen upplevelse så tycker sig Parks kunna se det.
Parks tillbringar timmar på nätet för hitta information. Ibland hjälper det honom ibland stjälper det. Läkare rekommenderar en operation i prostatan med det finns ju inget fel så han vill inte ta ett steg som troligen inte hjälper honom.
Av en tillfällighet så springer han på en bok , ”Headache in the Pelvis: A New Understanding & Treatment for Chronic Pelvic Pain Syndromes” av David Wise och Rodney Anderson, två amerikanska forskare. För första gången känner han igen sig. De beskriver att smärtan kan var en konsekvens av stress och kan drabba personer med höga prestationskrav på sig. Och vilken författare har inte det. Det är inte heller något som bara drabbar män. De rekommenderas en anal massage som man kan få i Kalifornien!, men beskriver också en meditationsteknik som kan hjälpa även om den är krävande och det tar lång tid.

Parks pappa var anglikansk präst. Under hans uppväxt lästes bibeln vid varje måltid. Parks tog till sina föräldrars sorg starkt avstånd från tror och är oerhört skeptiskt mot allt vad meditation new-age m.m. heter. Men då boken för första gången beskriver hans egen upplevelse av sin sjukdom så kan han inte avfärda det. Med skepsis börjar han meditera och det tar inte lång tid innan han till sin stora förvåning för en reaktion i kroppen och smärta tillfälligt försvinner.

Detta leder honom in på en lång resa som slutar i han börjar åker på retreater och mediterar enligt Vipassana metoden. Med mycket humor och självdistans skildrar alla tankar, funderingar, motstånd, uppror och glädjeämnen som det detta väcker hos honom. Han börjar ifrågasätta hela sitt liv:. Om det är orden som gör att jag inte kan vara närvarande i livet varför skall jag då skriva, om skrivandet bara gör att jag fjärmar mig, blir spänd och i slutändan får smärtor?

Det här är inte en bok om hur Park till slut blir en hängiven buddist utan hur han genom meditationen kommer att omvärdera sitt liv och till slut gå vidare. Fast numera smärtfri.

Parks skriver i förordet att han aldrig trott att han skulle skriva en bok om något så pinsamt som problem med att kissa. Och han skulle inte skrivit en bok om hur han var sjuk och hur han efter en operation blev frisk. Men eftersom denna smärta ledde in honom på något som på djupet förändrade hans sätt att se på världen så ville han delge oss det.

Parks är en rolig, nyfiken och spänstig författare. Boken är fylld av komiska möten och roliga berättelser blandat med små spränglärda litterära essäer där Parks försöker förstå hur skall förhålla sig till sin smärta och sitt liv. En bok fylld av både glädje och smärta och mycket läsvärd. Jag är glad att han skrev den och rekommenderar den varmt.

/Reviderad 200724

GUARDIAN FIRST BOOK AWARD – EN MÄSTERLIG BOK OM VÅRT FÖRHÅLLANDE TILL BERGEN – ROBERT MACFARLANE: MOUNTAINS OF THE MIND, A HISTORY OF A FASCINATION

Publicerat den av

Robert Macfarlane (1976-)
Mountains of the mind –
A history of a fascination
Utgiven: 2003
280 sidor
Granta 

Robert Macfarlanes underbara bok är en blandning av historia, idéhistoria, memoar och reseskildring. Macfarlane är engelsk litteraturvetare som hela sitt liv ägnat sig åt att vandra och klättra i berg. Han vill med denna bok undersöka hur det kommer sig att vi har så starka känslor kring bergen. Att människor är beredda att riskera livet bara för att bestiga en ansamling av sten, en ansamling som egentligen är helt utan betydelse för oss men som vi tillskriver en mängd egenskaper.

Jag har aldrig varit en större naturmänniska och kommer aldrig klättra i berg. Men jag vet efter skidåkning och vandringar i Alperna att bergen har en stor dragningskraft.
Min gode vän T. tipsade mig om att det började komma författare som skrev intressanta böcker om natur av hög litterär kvalitet. Jag fastnade för denna bok.

Vad boken visar övertygande är att den fascination för berg som de flesta av oss känner inte på något sätt är självklar. Man såg tidigare på bergen med skräck, som farliga och ogästvänliga. Att riskera sitt liv för att nå en bergstopp var detsamma som vansinne. Det är ju som sagt bara en större ansamling sten.

Vad var det då som hände? På 1600 talet så kom den första teorin om bergens uppkomst: Thomas Burnets The Sacred Theory of Earth och geologin som vetenskap var född. De hisnande tidsperspektiven fascinerade 1700 och 1800 talets människor. Macfarlane skriver att på 1600-och 1700-talet så expanerades människor tänkande i rummet tack vare stjärnkikare och mikroskop. Under 1800-talet så expanderade tänkandet i tid genom geologin. Man förstod att ”terra firma” om du bara såg över en tillräckligt lång period blev ”terra mobilis”! Geologi blev högsta mode och fossilsamling en mycket populär hobby.
Under perioden så växer alpturismen kraftig. Många är de personer som bestiger Matterhorn och Mont Blanc under 1800-talet. Tyvärr är det även många som dör i bergolyckor!

Efter detta fascinerade kapitel går Macfarlane vidare och beskriver hur rädslan under 1700-talet blev en känsla inte att undvika utan möta och därigenom blir stärkt i kropp och själ! Det koppla ihop med begrepp sam manlighet och mod.
Macfarlane beskriver också att under 1800-talet så blir höjd något som är eftersträvansvärt. Ju högre du kan komma, tex genom klättring, desto bättre. Där fanns en frihet där själen kunde vandra fritt och vara nära Gud, något som passade väl in i romantikens världsbild.

Alla dessa förändringar i sättet att tänka, i kombination med viktorianernas längtan att upptäcka hela världen, blev som en drog för vissa personer. De var beredda att offra allt för att bestiga ett berg. Man vill även kolonisera världen. Det skulle inte finnas några vita fläckar.

Boken avslutas med den fascinerande berättelsen om George Mallorys tre misslyckade försök att bestiga ”bergens berg” Mount Everest. Trots att Mallory hade en fru han älskade djupt och tre barn så gav han sig ut 1921, 1922 och 1924, Men Mallory var helt bergtagen, det fanns inget som var så mycket värt som att försöka nå denna topp även om det skulle kosta honom livet. Under den sista expeditionen sågs han och en medarbetare försvinna bland molnen för att aldrig komma tillbaka.

Macfarlane är en strålande författare som bär sin enorma lärdom lätt och kan med stilistisk elegans underhålla läsaren. Insprängt i de historiska och idéhistoriska avsnitten finns det personliga berättelser, ofta spännande eller rörande, om Macfarlanes egna strapatser eller fantasier om berg.

Läs och se om ni blir lika bergtagna som jag!

/Reviderad 200819

 

Robert Macfarlane 1976-

EN FÖRLORAD VÄRLD SEDD GENOM TINGEN – EDMUND DE WAAL: THE HARE WITH AMBER EYES

Publicerat den av

 

Edmund De Waal (1964-):
The Hare with Amber Eyes –
A Hidden Inheritance
Utgiven: 2010
350 sidor
Vintage Books
Vinnare av Costa Biography Award 2010
Finns översatt på svenska

I en engelsk tidskrift läste jag en artikel om denna bok och dess osannolika resa. Ett antal förlag tackar nej till boken. När den till slut kommer i en liten upplaga börjar ryktet snabbt sprida sig. Upplaga efter upplaga får tryckas. Den är nu översatt till närmare 30 språk. Edmund de Waal har rest runt hela jorden flera gången för att prata om denna globala succé som boken nu är.
Det är bara att konstatera att det är en helt underbar bok, en ren njutning att läsa.

De Waal är en känd engelsk keramiker vars släkt tillhörde Europas rikaste judar med enorma tillgångar. Deras rötter är i Odessa men under 18- och 1900 talet så flyttar de till Paris och Wien. Allt slås i spillror under andra världskriget och släkten sprids över hela världen

De Waal ärver en samling japanska av 264 netsuke, små snidade figurer, av sin släkting Igge som bor i Japan. Dessa figurer har funnits i släkten sedan slutet av 1800 talet då Charles Ephrussi köpte dem i Paris. Charles Ephrussi var en konstkännare, samlare och mecenat. Han skall ha varit förebilden till Swann i Prousts På spaning efter den tid som flytt.
Proust är en författare som för övrigt betytt mycket för de Waal.

Under 1870-talet var fascinationen för Japan mycket stor och många samlare köpte på sig japanska konstföremål av mångahanda slag. Vi får följa de Waal när han spårar hur dessa figurer har vandrat genom seklerna och vad det har betytt för dess innehavare.
Resan går från Paris till Wien dit figurerna flyttar när Charles skänker dem som bröllopsgåva till de Waals farfarsfar Wictor Ephrussi. Hur de sedan försvinner under andra världskriget när nazisterna går bärsärkagång på alla judars tillhörigheter. Men de har inte sopats bort av kriget. Anna, deras hembiträde, vars öde inte går att spåra, hade smugglat undan dem så de hamnar i händerna på Edmunds farmor, juristen och poeten Elisabeth de Waal för till slut hamna hos hennes bror Igge som vid sin bortgång testamenterar dem till Edmund.

Boken är en blandning av självbiografi, historisk essä och reseskildring. Samtidigt som han berättar sin släkt fascinerande historia tecknar de Waal en kulturhistorisk bakgrund utifrån hur familjen och netsuke-figurerna rört sig. Odessa, Paris, Wien under första halvan av seklet, Tokyo på andra halvan av seklet.
De Waal åker runt och tittar på de palats och hus de har bott i, letar i arkiv, studerar tidningar, intervjuar släktingar. Vi följer både hans yttre resa och han inre när han lär sig mer om familjen och dess hemligheter och tystnader.

Det är en bok om minnet, om de hemligheter som rymmes i varje individ och i varje familjs liv skriven på prosa som känner varsamt känner sig fram, en prosa som försöker fånga  något som ständigt glider undan.

Det som slår mig gång på gång när jag läser är hans känsla för tingen. Hans förmåga att beskriva konst, miljöer och föremål.  Jag känner keramikerns varsamma hand, den sinnlighet med vilken han smeker tingen för att förstå dem, att locka av dem dess hemlighet. För De Waal så är de inte bara saker utan de är bärare en historia och ett sammanhang. Detta fångar han helt brilliant i boken.

För mig är det vissa delar av boken som jag framförallt fastnat för. Skildringen av Paris och livet runt Impressionisterna och Proust var fascinerande. Men det som verkligen fastnade var skildringen av de dagar då Tyskland annekterade Österrike. Antisemitismen är ju hela tiden ett spår i boken och jag förundrade flera gånger över exempel som de Waal lyfter fram. Men jag var oförberedd på kraften i de sidor som beskriver om hur judarna behandlades av tyskar och österrikare. Anti-semitismen var stark i Österrike och det utan någon större ansträngning som Hitler kunde annektera landet. Den våg av hat som släpps lös är fruktansvärd att läsa om. De är alltid lika obehagligt att påminnas om hur judarna behandlades, deras egendomar skövlades, hur de förnedrades, plågades.
Den skildringen är bokens klimax.  Allt det som släkten Ephrussi byggt upp förskingras, förstörs och konfiskeras. Generationers arv förintas på ett par dagar. Smärtsam läsning,

Det var länge sedan jag läste en bok som fascinerat mig så mycket som denna. Det är en rik läsupplevelse och jag vet redan nu att det är en bok jag kommer att läsa om.

/Reviderad 200818

 

 

 

JOHN LE CARRÉ: THE CONSTANT GARDENER

Publicerat den av

John Le Carré (1931-):
The Constant Gardener
Utgiven: 2000
560 sidor
Scribner

Efter att ha och njutit av filmatiseringen av John Le Carrés Tinker Tailor Soldier Spy tog jag ned denna roman från bokhyllan där den stått ett par år.

Romanen tar sin utgångspunkt i morden på diplomathustrun Tessa Quayle och hennes kompanjon Arnold Bluhm , en belgisk läkare verksam i Kenya. De håller tillsammans på att dokumentera hur ett läkemedelsbolag kör ut ett icke färdigt läkemedel till fattiga länder i Afrika. Länderna får vara försökskaniner för att läkemedlet skall komma ut på marknaden och börja generera vinst. Eventuella tillkortakommanden får korrigeras under resan gång så läkemedlet är helt fungerande när det skall ut på den amerikanska marknaden.
Tessa och Arnolds undersökning har fått dem att bli ett villebråd för läkemedelsbolagen som med full kraft och till vilket pris vill stoppa dem.

Tessas man Justin är engelsk diplomat i Nairobi. En välutbildad och lågmäld person som tror på det politiska systemet, det som Storbritannien står för och vill arbeta inom de befintliga strukturerna. Tessa undanhåller, för att inte utsätta sin älskade Justin för svårigheter, vad hon och Arnold sysslar med. När sedan Tessa och Arnold mördas kommer Justin successivt till insikt om att hans fru till en viss del varit en främling för honom, att han har levt i en kokong och i en naiv värld. Det blir ett hårt uppvaknande. Justins resa för att ta reda på sanningen om deras död för honom runt i världen, på flykt från dem som vill förhindra att sanningen kommer fram, både från läkemedelsbranschen och från brittiska utrikesförvaltningen.

Efter murens fall var det många som trodde att Le Carrés karriär som författare var över, att hans ämne var slutkört. Men Le Carré har visat sig ha en större palett. Nu är det den globala kapitalismen som står i centrum.
Det är ingen vacker bild som presenteras men Le Carré lyckas balansera så att det inte blir en politisk pamflett, utan jag som läsare får ta mig en funderare över den nästan religiösa tillbedjan som den fria marknaden bestås av i dag. Konsekvenserna för den fattiga värden är stora och visar sig bla på det sätt som läkemedelsbranschen använder kontinenten för att testa mediciner, dumpa gammal medicin, förhindra att de utveckla billigare kopior vilket gör att en massa människor dör, och att det inte forskas på mediciner för sjukdomar som fattiga svarta lider av. Är det en värld vi vill ha?

I boken finns också en diskussion om hur skall diplomatin verka, Skall diplomaterna bara verka för sitt lands goda eller har den en skyldighet att agera när de ser orättvisor i de länder som de verkar. Justin och Tessa står på olika sidor om det skranket.

Le Carré är inte en författare vars böcker du springer igenom. Handlingen meandrar sig fram och får ta sin tid. Karaktärer byggs upp mycket omsorgsfullt och växer till hela och komplexa individer. Det är en mångbottnad historia, stundtals mycket gripande och spännande. Dessutom är det en fin kärleksroman.

The Constant Gardener är, som alltid med Le Carrés böcker, väl värd att läsa.

/Reviderad 200802

 

EN LOVANDE BÖRJAN – IAN RANKIN: KNOTS AND CROSSES

Publicerat den av

Ian Rankin:
Knots and Crosses
Utgiven 1987
180 sidor
Orion

Knots and Crosses är den första boken i Ian Rankins hyllade serie om Edinburgh-polisen John Rebus. För många år sedan läste jag Den hängande trädgården med stort nöje.

Rankin skrev att Knots and Crosses var en roman med litterära pretentioner, men ville skriva en bok som nådde fler läsare än mer seriös litteratur. Rankin ville uppdatera Mr Jekyll & Hyde, välkända skotska figurer. Boken skulle bestå av en god och en ond person som skulle spegla varandra. Rankin blev mycket förvånad när han insåg att kritiker och läsare ansåg att han skrivit en who-dunnit och en polisroman, inte psykologisk skildring.
Jag blev i min tur förvånad när jag läste det. För mig är detta en mycket typisk deckare med många av de figurer och klichéer vi är vana vid. Kommissarien med ett förflutet som han har svårt att hantera, frånskild med en dotter, dricker för mycket och har ett komplicerat förhållande till överordnade och kvinnor. Och som dessutom har en relation med en kollega vilket ställer till det.

Jag var på väg att ge upp i början, tyckte att det var på gränsen till banalt. Det märktes tydligt att detta var en första roman i genren. Men han skriver in sig i matchen. Allt eftersom boken skrider fram som blir hans kondenserade språk mer nyanserat och personerna blir mer intressanta.

Boken utspelar sig i Edinburghs bakgård där en mördare stryper småflickor. Polisen står helt utan spår. Rebus kom till polisen efter att ha fått lämna den militära elitstyrkan SAS. Det är en en traumatisk upplevelse han inte pratar om. Nu ser Rebus hur hans förflutna kommer ikapp honom och knyter ihop honom och hans familj med mördarens groteska brott.

Det är en effektivt berättad och ganska spännande historia som visar på en begåvning. Men den känns mest intressant som ett första steg att lära känna karaktären John Rebus.
Fortsättning följer.

/Reviderad 200229

 

BOOKER-PRISET 2011 – JULIAN BARNES: THE SENSE OF AN ENDING

Publicerat den av

Julian Barnes (1946-)
The sense of an Ending
Utgiven: 2011
140 sidor
Jonathan Cape

Julian Barnes är tillsammans med Martin Amis och Ian McEwan de mest uppburna engelska manliga författarna som nu uppnått medelåldern.
Hans nyutkomna The Sense of an Ending är nominerad till Booker-priset och det har följaktligen stått en hel del om den. Jag blev nyfiken och läste den. Om du inte orkar att läsa mer än hit så säger jag bara: Läs den!! Det är en utsökt lite roman på 140 sidor, snarare ”a novella” som engelsmännen kallar det. Detta är en stillsam meditation över tiden, minnet och åldrandet.

Berättaren är Tony Webster, en pensionär som ser tillbaka på ett utåt sätt ganska normalt och lyckat liv. Universitetsstudier, en karriär inom kulturområdet, giftermål som ledde till en relativt avspänd skilsmässa och en dotter som det gått bra för i livet. Nu på livets höst så skall han njuta sitt otium. Men en händelse i ungdomen kastar sina skuggor in i ålderdomen och Tony tvingas reflektera över sitt liv.

Första delen skildrar Tonys ungdom. Han var med i kvartett intellektuellt snobbiga, boktokiga och tonårskåta pojkar. I den kretsen är Adrian den självklare ledaren med sin intellektuella stringens och förmåga att med filosofisk klarhet ta sig an livets problem. Några år senare tar dock Adrian livet av sig vilket finns kvar som ett ouppklarat sår.

Tonys har en viktig relation under tonårstiden, Veronica. Tony hyser egentligen inte några starka känslor för henne men stannar kvar tills hon lämnar honom. Relationen genomsyras av det faktum av att de aldrig har sex. Och Tony vet egentligen aldrig var han har henne, förstår sig aldrig på henne.

I romanens andra del, fyrtio år senare, så dras han åter in i de händelserna som påverkade honom så djupt när han av Veronicas mor testamenteras Adrians dagbok. Veronica vill dock inte ge den ifrån sig. Hon säger bara: ”You just don´t get it do you?”. Däremot får han ett brev av henne som han själv skrivit och sedan glömt av, ett brev som chockar honom.

Vad är egentligen sant, vad består minnet av, hur förändras det, skulpteras det om av tiden och hur påverkas det av att vi får kunskap om sådant som vi inte visste :”I need to return briefly to a few incidents that have grown into anecdotes, to some approximate memories which time has deformed into certainty. I can´t be sure of the actual events any more. I can at least be true to the impressions those facts left. That is the best I can manage” (Sid 4)

Ju mer Tony gräver i sitt förflutna desto mindre förstår han. Dessa “few incidents” leder till att Tony ifrågasätter hela sitt liv och de val han gjort. Han bara levt tryggt och säkert, aldrig likt Adrian tänkt en tanke och tagit dess konsekvenser. Adrian vill inte ta emot gåvan att få ett liv, utan gav den tillbaka. Tony har bara hängt med, varit lagom och anpassat sig till livets realiteter. Samtidigt har han inte förstått eller glömt vad hans handlingar innebär och vad de fick för konsekvenser.

Det finns en tvetydighet i titeln. Sense kan ju anspela både på känsla och på att något går att förstå, ”make sense”. En titel som fint fångar romanen. Det är en mycket gripande existentiell roman. Och när slutet kommer så tar det en oväntad och mycket gripande vändning.

Barnes är en skarpslipad stilist som med en avskalad men ändå detaljrik prosa frammanar sina karaktärer och skeenden. Det är också en mycket engelsk roman.  ”Stupidly English” är rubriken på Michel Woods recension i London Review of Books (länk) och det är bara att le instämmande. Boken påminde mig ibland om Ian McEwans mästerliga On Chesil beach. Hämningarna, låsningarna, den sexuella frustrationen kändes igen och kändes mycket engelska.

Barnes är född 1946 och detta är inte en bok som skulle kunna skrivas av en ung författare. Döden grep in i Barnes eget liv 2008 då hans fru Pat dog i hjärnblödning. Döden finns närvarande i romanen som en grundton som ligger där och surrar.

I mars 2011 fick Barnes ”Storbritanniens Nobelpris”, The David Cohen Prize som delas ut vartannat år. Tidigare pristagare är bla Harold Pinter, Doris Lessing &  V.S. Naipual. Alla Nobelpristagare.

/Reviderad 200530

Julian Barnes (från http://www.julianbarnes.com)

DET ÄR FARLIGT ATT LÄSA BÖCKER! – ALAN BENNETT: THE UNCOMMON READER

Publicerat den av

Alan Bennet (1934-):
The Uncommon Reader
Utgiven: 2007
120 sidor
Faber & Faber

För boknördar så har böcker som handlar om litteraturens kraft en speciell lockelse. Detta är en sådan bok.
Alan Bennett är en engelsk författare, komiker och dramatiker i Sverige kanske mest känd för pjäsen The Madness of King George som blev en prisbelönt film.

Hans roman The Uncommon Reader (den svenska titeln Drottningen vänder blad) kom ut 2007. Det är en liten pärla, en njutning att läsa. Boken är en hyllning till litteraturen och läsandet, den kanske finaste jag läst.

Av en tillfällighet så hamnar Drottningen på biblioteksbussen utanför slottet. Väluppfostrad som kan hon är kan hon inte gå därifrån utan att låna en bok. Ovan att läsa så finner hon till sin stora förvåning att det inte var så tokigt.
När hon lämnar tillbaka den boken så övertalas hon till att låna en till, Nancy Mitfords Love in a cold climate. Då är det klippt. Hon upptäcker tjusningen med att läsa. Drottningen lånar mer och mer böcker och fascineras av allt hon kan få ut av detta.

Omgivningen blir allt mer förundrad. Drottningen frågar franske ambassadören om Jean Genet, som ambassadören inte vet något om.  Pinsamma tystnader uppstår när hon på sina turnéer frågar sina undersåtar om deras läsvanor. Premiärministern blir allt med pressad av Drottningens önskemål om att han skall läsa vissa böcker. Drottningen bli mer intresserad av att dra sig tillbaka till sin läsfåtölj än att utföra sin plikter. Hennes läsning blir till ett stilla uppror, ett eget rum.
Romanens avslutning är förvånande och gav mig ett gott skratt,

The Uncommon Reader är skriven med så mycket humor och med så lätt hand.
Bennets kännedom om litteratur är uppenbarligen god. De små analyser som han gör av författarskapen är både stimulerade och aptitretande.

Så bokälskare missa inte denna tunna lilla pärla. Det några mycket underhållande timmar du har framför dig.

/Reviderad 210819

Alan Bennett

MARGARET YORKE: SYNDENS LÖN

Publicerat den av

Margaret Yorke (1924-2012):
Syndens lön
Org.titel: The Price of Guilt
Utgiven: 1999
Övers: Britt-Marie Bergström
270 sidor

För ganska många år sedan läste jag Margarets Yorkes Falska förespeglingar. En psykologisk deckare som jag hade stor behållning av.

Syndens lön börjar lovande med skildringen av Louise Widdows en mycket kuvad kvinna, vars man har försvunnit samma kväll som hon höll på att bli överkörd av en bil. Av vem är okänt, var det hennes man som ville ta henne av daga?

Ett slumpartat möte på ett tåg med den frånskild journalisten Andrew och hans son leder till en vänskap. Louise är som ett litet barn, en äldre kvinna som för första gången får ta ett eget ansvar för sitt liv. Hon blommar upp, säljer huset, flyttar till hemlig ort men hela tiden finns rädslan att mannen kanske skall komma tillbaka.
Andrew som tycker att det är något märkligt med mannens försvinnande börja så sakteliga gräva.

Det börjar lovande. Jag rycks med i skildringen även om jag reagerar på att den känns lite tillyxad ibland och språket lite platt.  Jag blir ändå engagerad i hennes liv.
Tyvärr allteftersom intrigen kompliceras och blir ganska invecklad så minskar mitt intresse mer och mer. Det som från början var en deckare med ett fint människoporträtt, som utspelar sig i den trevliga lilla byn som är så vanligt förekommande i böcker och i oändliga tv-serier, blir till slut helt ointressant. Lika ointressant som ett avsnitt av Morden i Midsomer. Det blir bara pussligare och pussligare utan att egentligen tillföra något.
Och då blir tålamodet med den lite svaga språkbehandlingen lite mindre.

Margaret Yorke må vara en ”grand lady” i engelska deckarlitteratur, men detta var tyvärr inte bra.

/Reviderad 200314

 

 

 

MORD PÅ SARDINIEN – MICHAEL DIBDIN: VENDETTA

Publicerat den av


Michael Dibdin (1947-2007):
Vendetta
Utgiven 1990
300 sidor
Faber & Faber

Michael Dibdin var en välrenommerad engelsk deckarförfattare som bla fick en CWA Gold Dagger för en av sina romaner Rat King. Han är mest känd för sina romaner om den italienske kommisarien Aurelio Zen.

Dibdin bodde ett par år i Perugia och undervisade i engelska vilket inspirerade honom till dessa deckare. Vendetta är den andra boken i serien.

Den mycket rike och kände byggherren Oscar Burolo har för sina pengar i avlägsen del av Sardinien byggt ett fort, en enorm rikemansvilla med alla bekvämligheter som tänkas kan och med en säkerhet som gör att det är helt omöjligt att ta sig dit och in utan att upptäckas. Själv tar han helikopter för att komma till sommarresidenset.
Burolo har för vana att spela in allt som händer i huset. Alla fester, middagar m.m finns bevarade i ett stort arkiv. Trots det så lyckas någon gå tas sig in i huset och mörda honom och hans gäster, utan att filmen fångar mer än skuggor. Något som måste anses som en omöjlighet. Aurelio Zen dras in i en härva av pengar, politik och maffian innan gåtan får sin lösning.

Det är en habil deckare som Dibdin har skrivit. Hans kännedom om Italien övertygar och scenerna från Sardinien är atmosfärrika och spännande. Han är klart en god stilist.
Men tyvärr blir Zen ytterligare en av dessa stereotypa kommissarier som har problem med överordnade, kvinnor och släktingar i detta fall hans mamma.
Upplösningen då Zen jagas av en förövare kändes också lite tråkigt traditionell.
Sammantaget en bra deckare som dock inte ger så mycket mersmak.

/Reviderad 210807

ETT GOTT SKRATT FÖRLÄNGER LIVET – P.G. WOODHOUSE: JEEVES IN THE OFFING

Publicerat den av

P.G. Woodhouse (1881-1975):
Jeeves in the offing
Utgiven 1960
170 sidor
Penguin 

Att läsa Johan Hakelius Döda vita män ledde till en lätt anglofil renässans hos mig och jag grep denna tunna Woodhouse-roman ur hyllan. Jag har inte läst honom på över 25 år. Den lilla kontakt jag har haft med rollfigurerna är genom de populära tv-serierna med den oförlikneliga Hugh Laurie och Stephen Fry som Jeeves och Wooster.
Och gud vilken fånig bok detta var. Och gud så underhållande!

Stackars Berite Wooster blir lämnad ensam när Jeeves åker på semester. Bertie åker till Tant Augusta på Brinkley Court och blir indragen i en härva som bland annat består av den vandrande vulkanen Roberta ” Bobbie”  Wickham som skapar kaos vart hon än går, Woosters hatade lärare från ungdomsåren Aubrey Upjohn MA, som ett antal gånger gav Bertie smaken av ”the juciest from a cane of the type that biteth like a serpent and stingeth like an adder”,  och en amerikansk deckarförfattarinna, vars son är misstänkt kleptoman. Denne står under bevakning av Sir Rodney Glossop, utklädd till betjänt. Glossop i sin tur avskyr Wooster från tidigare möten.
Mitt allt detta, hur skall det gå för Woosters gode vän Reginald ”Kipper” Herring, hur skall ha få ihop det med sin Roberta!? Bertie är i akut beråd och kallar in Jeeves för att lösa knuten….

Intrigen är mycket fånig, Personerna, deras reaktioner, hur könsrollerna beskrivs är stereotypt och engelskt överklassiskt. Och mot slutet liknar det mest en sängkammarfars där det slås i mängd dörrar. Det som räddar detta från att bli tramsigt är Woodehouse underbara torra brittiska humor, skickliga intrigbyggande och briljanta komiska språk. Det var många formuleringar som fick mig att allt ifrån le till att gapskratta. Mycket välgörande efter en lång och seg vinter!

För frågan är: Kan man motstå en bok med en formulering som:
”…and said it must have been unplesant for me, and I said that ‘unpleasant’ covered the facts like the skin on a sausage.”

/Reviderad 200229

NOMINERAD TILL BOOKER-PRISET – IAN MCEWAN: PÅ CHESIL BEACH

Publicerat den av

Ian McEwan (1948-):
På Chesil Beach
 ”On Chesil Beach”
”Utgiven 2007
170 sidor
Övers: Maria Ekman
Brombergs

Denna uppmärksammade roman av Ian McEwan är den näst senaste i hans vid det här laget ganska omfattande produktion. Jag har läst några av de tidigare romanerna och har tyckt mer eller mindre bra om dem.  Försoning (Atonement) var bra, jag var mycket förtjust i Kärlekens raseri (Enduring love) och undrade över hur tusan en medioker bagatell som Amsterdam kunde få Booker-priset. Och det var jag inte ensam om.

Frågan är om inte På Chesil Beach är den  av hans romaner som gripit mig starkast. Det är en oerhört slipad och välskriven roman, där vartenda ord känns som om det vägts på guldvåg flera gånger innan det till slut fastnat på papper.

Ett tema hos McEwan verkar vara hur en slumpartad händelse som tillsynes inte är speciellt uppseendeväckande får oerhörda konsekvenser i personernas liv. Brionys lilla lögn i Försoning,  den magnifika inledningsscenen i Kärlekens raseri där huvudpersonen möter Jed Perry, ett möte som kastar om hans liv.

Här möter vi  ett ungt par Florence och Edvard på sin bröllopsmiddag. Det är tidigt 60-tal före den sexuella revolutionen. För första gången kommer de vara riktigt intima med varandra. Edvard har längtat efter denna natt som Florence med allt mer skräck ser fram emot.

Romanen utspelar sig under middagen och dess dramatiska och katastrofala efterspel.
McEwan varvar romanen med tillbakablickar om hur de möttes, av en slumpartad tillfällighet förstås, med hur deras kärlek utvecklas samtidigt som skillnaderna dem emellan vad gäller bakgrund, klass & kön blir mer framträdande.McEwan låter oss gå in i deras tankar och känslor och se hur de fångade i tidens väv, lyssnar, tolkar och missförstår varandra. Hans detaljerade skildring av deras inre är inte annat än mästerlig.

Det är en sorglig roman om två människor som kunde delat ett liv som men som missade chansen.  Den är mycket gripande och virtuost välskriven. Översättningen är utmärkt. Rekommenderas varmt.

/Reviderad 200227

 

 

EN DECKARE OM ETT SOVJET I FÖRÄNDRING – ROBERT HARRIS: ARCHANGEL

Publicerat den av

Robert Harris (1957-):
Archangel
Utgiven 1998
420 sidor
Hutchinson

Christopher ”Fluke” Kelso är en engelsk historiker som är på en konferens i Moskva med anledning av att de öppnat Stalins arkiv. Fluke, vars karriär börjat lovande, är nu på nedgång. Han har försökt att upprepa succén med sin bok om rysk politik som nu har ett par år på nacken men fastnat och aldrig kommit vidare.

På konferensens första kväll blir hans kontaktad av en livvakt till Josef Stalin. Livvakten var med när Stalin dog och såg hur den ökände polischefen Lavrentij Beria tog med sig privata papper som tillhörde Stalin, bland annat en anteckningsbok som denne livvakt nu säger sig besitta. Fluke tror inte sina öron och vill först avfärda det hela, men inser samtidigt att detta är något unikt. Det kan ge honom en ingång till ett scoop och en återkomst i den akademiska världen.
Jakten kan börja men dock med den sovjetiska underrättelsetjänsten i hälarna som självfallet inte kan låta något från Stalin komma i fel händer.

Det är början på en resa som tar Fluke till det nyrika Moskva efter kommunismens fall, ned i den undre världen, bland prostituerade och andra skumraskfigurer, och till slut långt upp i det nordliga, vintriga och ödsliga Archangel och en dramatisk avslutning.

Harris är en habil berättare med en stil som är ovanligt litterär för att vara en deckare. Fram växer ett porträtt av ett land i förändring. Hur Stalin fortfarande kastar långa skuggor över Sovjet. Harris skriver om hur många som vill ha tillbaka Stalin och jämför det med att en stor del av den tyska befolkningen skulle vilja ha tillbaka Hitler.

Bokens styrka är att det ger en intressant inblick både i Stalin-tiden och hur det är i det post-kommunistiska Sovjet, ett land i konvulsioner. Jag upplever den som historiskt trovärdig. Dock tycker jag att den ibland att boken blev lite tempofattig och vissa av karaktärerna ffa en murvel vid namn O´Brien blir väl schabloniserade.
Boken blev helt enkelt inte tillräckligt spännande som deckare men har onekligen andra kvaliteter som gör den läsvärd.

/Reviderad 200227

OM SICILIEN OCH DESS MAT – MATTHEW FORT: SWEET HONEY, BITTER LEMONS

Publicerat den av

Matthew Fort (1947-)
Sweet Honey, Bitter Lemons:
Travels in Sicily on a Vespa.
Utgiven: 2009
350 sidor.
Ebury Press

Matthew Fort är engelsk matjournalist som skrivit bla för The Guardian.
Författaren var på Sicilien med sin bror för 25 år sedan och har sedan längtat tillbaka.

Vi får följa honom under två resor runt Sicilien. Denna gång reser han ensam på en vällastad vespa. Det är mycket trevligt att följa hans resa. På en avspänd prosa berättar Fort om siciliansk mat och hur den formats av att ön alltid varit en kulturell smältdegel. Vi får möta olika personligheter med ett passionerat förhållande till Sicilien och dess mat. Och vilka måltider. Jag blev proppmätt bara av att läsa om dem.

Förutom beskrivning av dessa läckerheter så målar Fort med lätt hand  upp det skiftande sicilianska landskapet och arkitekturen.
Boken var en utmärkt aptitretare inför sommarens resa till Sicilien.

/Reviderad 200227