ÅTERBESÖK HOS EN MÄSTARE – ANTONIO LOBO ANTUNES: TÅRKOMMISSIONEN

Publicerat den 22/05/2015 av Patrik Enander

Antonio Lobo Antunes (1942-)
Tårkommissionen
”Comissäo des lagrimas”
Utgiven 2011
På svenska 2015
Översättning: Örjan Sjögren
330 sidor
Forum
Recensionsexemplar

Kan man har en favoritförfattare som man knappast läser några böcker av? Ja, det kan man. Antonio Lobo Antunes är det för mig. Denna ständigt nobelpristippade portugis, som vunnit mängder av priser bl.a. Camoespriset ,som ges till de främsta portugisiskspråkiga författarna, är en sådan. Jag upptäckte honom på mitten av 90-talet via lyriska recensioner i svenska tidningar. 1997 läste jag Tingens Naturliga ordning. Några år senare tegelstenen Fado Alexandrino och ytterligare några år senare hans första De förrådda.
Jag fångades av Antunes musikaliska stil, hans driv och poesin i hans språk. Visst det var svårläst men helt fascinerande. Jag fick vara koncentrerad men hängde ändå med i svängarna när han mitt i en mening kunde byta berättare, tid och rum. Jag har ständigt velat läsa mer men också vetat att det är så krävande. Jag måste ha tiden och engagemanget. Alla som läst William Faulkner eller Claude Simon som jag tycker påminner om honom vet jag talar om. Jobbigt men belöningen är stor. Men också skälet till att jag inte återkommer till honom ofta.

Jag är helt fascinerad över att Forum kontinuerligt ger ut honom, det kan inte var några lättsålda böcker. Det är kanske ett eventuellt Nobelpris som hägrar! På svenska finns tretton av denne mycket produktive författares romaner. Nu senast kom Tårkommissionen som Forum vänligen skickade mig när jag bad dem.

Det var med spänning jag åter gav mig in i hans värld. Alla som vet något om Antunes vet att han är läkare/psykiater och tjänstgjorde nere i Angola när portugiserna var där och krigade. Denna traumatiska upplevelse har påverkat honom och hans författarskap djupt. Tårkommissionen utspelar sig till stor del där.

Romanens berättare Cristina sitter på ett mentalsjukhus och minns. Det är genom hennes fragmentariska ord som vi får oss det lilla som finns av berättelse. Hon var fem år när familjen tvingades lämnade Angola men det har etsats sig fast. Mamman vit dansös/prostituerad och pappan, om han nu är det, en svart präst som blir medlem i terroristmilisen Tårkommissionen som torterar och mördar.

Att tala om handling i denna roman är svårt. Genom de berättelser bilder, fragment som Cristina, mamman eller pappen ger oss ser vi en familj i upplösning, ett land i förödelse, misär, rasism, tortyr och övergrepp. Vi dras ned i en virvelvind av språkliga bilder. Å ena sidan så behöver man läsa långsamt för att inte tappa bort sig helt å andra sidan så finns flödet och drivet i hans språk som gör det är lätt att ryckas med. Detta är verkligen krävande läsning. Jag kände ofta att det snarare var modernistiska dikter jag läste, som ibland var dunkla, ja nästan obegripliga. Och jag blev förvånad var det så här att läsa Antunes?

När jag efter avslutad läsning gick tillbaka till de romaner jag tidigare läst ser jag att stilen är likartad men inte alls lika komprimerad och hetsig. Det fanns något som liknar romanprosa. Det gör det inte i så ofta Tårkommissionen, vilket gjorde att jag till slut tappade den. Det är som Antunes kokat ned sin stil ytterligare, det är svårt att veta vem som pratar, vad som refereras till, även om vissa uttryck och metaforer återkommer. Det kändes som att han i vissa fall kunde byta plats på vissa kapitel och jag hade inte märkt något för det var mer tillstånd som skildrades än att det fanns en berättelse att följa.

Lobo Antunes är en på många sätt gudabenådad författare och språklig trollkonstnär men i den har boken har skruvat åt det ett steg för långt för mig. Vår eminente översättare från portugisiska Örjan Sjögren måste haft ett mycket mastigt pensum med denna bok.

Antonio Lobo Antunes

Jag vill dock inte avråda någon från att läsa denne fascinerande författare men kanske inte att börja inte här. Varför inte med den tunna och utmärkta romanen ”De förrådda” och gå vidare om det tycker om det. För här finns mycket att upptäcka.

/Reviderad 200918

VARDAGSLIV I DIKTATURENS ALBANIEN – ISMAEL KADARE – DEN HÅRDA VINTERN

Publicerat den 19/04/2015 av Patrik Enander

ISMAEL KADARE (1936-)
Den hårda vintern

”Dimri i madh”

Utgiven 1978
På svenska 1980
Denna utgåva 2014
Översättning:

Marianne Eyre

624 sidor
Modernista förlag

”Jag har redan börjat på nästa roman av honom!”
Med de orden avslutade jag i mitten av slutet av december min entusiastiska recension av Drömmarnas palats som du kan läsa här. Då hade jag satt tänderna i en tjockaste av de tre volymerna Modernista nu återutger, Den hårda vintern. Den tredje är Krönika i sten.

Den hårda vintern är en kollektivroman på lite över 600 sidor. Kadaré vill spegla hur det politiska påverkar det privata, hur som samhället som en kropp är sammanvuxen med en individs liv.
Romanen tar sin avstamp vintern 1961 då Albanien och dess hårdföre diktator Enver Hoxha, den kanske värste av alla diktatorer i östblocket, bryter med Sovjetunionen, utesluts ur Warsawapakten och närmar sig Kina. Det var en oerhörd händelse i den kommunistiska världen och fick långtgående konsekvenser för Albanien och dess folk.

Vi får följa förhandlingarna i detalj, sedd genom den figur som närmast kan ses som romanens huvudperson i detta myller av röster, tolken Besnik Struga. Enligt uppgift satt Kadaré i arkiven i 3 år och forskade när han skrev romanen och dialogerna skall vara autentiska. Romanen, med sitt positiva porträtt av Hoxha, blev Kadarés räddningsplanka. Kadaré fick Hoxha på sin sida och kunde uttrycka sig relativt fritt inom de stränga ramar som fanns.

I ett initierat förord berättar Kajsa Ekis-Ekman att denna roman finns i tre versioner. 1973 kom den första versionen ut under namnet Den stora ensamhetens vinter. Nästa version kom ut 1978 med titeln Den hårda vintern. Den kom på svenska 1980 i Marianne Eyres översättning (via franskan). I den versionen säger Ekis-Ekman att bilden av Hoxha är än mer positiv. Efter murens fall kom på franska ut en tredje version med originaltiteln som återigen är mer kritisk emot Hoxha.

Kadare är en mycket omstridd författare och har sina förespråkare och belackare. Kadaré var socialist och verkade inom systemet. Han blev inte dissident utan stannade kvar och skrev sina romaner. Den som är intresserad så kan man läsa Barry Baldwins hätska kritik av Kadarés gärning här http://www.readysteadybook.com/Article.aspx?page=onkadare.

Kadarés främste försvarare är den australienske litteraturprofessorn Peter Morgan som skriven intressant och nyanserat om Kadaré och denna roman i essän Writing under dictatorship. http://openjournals.library.usyd.edu.au/index.php/ART/article/viewFile/5718/6389.
Morgan målar kort upp den historiska kontext som Kadaré verkar inom och hur Kadaré navigerar sig fram inom systemet. Kadaré är för sitt skapande så knuten till landet och språket att han behöver det för att utöva sin konst. När Kadaré blir Albaniens intellektuella omslagspojke och alibi använder han det för att försöka bidra till en demokratisk process.

Nog om detta. Nu till själva boken. Kadarés grepp är stort. Som jag tidigare nämnt är den fylld av en mängd olika personer ur olika samhällsklasser med betoning på den intellektuella medelklass som Kadaré själv kommer från.

Det var intressant att krypa in i det albanska vardagslivet och mötet med romanfigurernas starka tro på ideologin. De berättar om de krig och strider de utkämpat för att nå dit det är idag. Även om de lever i ett samhälle där de hela tiden får koda tecknen för att trampa rätt, tror många av dem på den socialistiska utopin. Det är övertygande beskrivet.

Romanens centrum är mötet i Moskva då Hoxha tar sitt pick o pack och går. Besnik påverkas djupt av sammanbrottet. När han kommer hem till Tirana kan han inte under lång tid prata om det oerhörda som hänt. En av konsekvenserna blir att han isolerar sig vilket leder till att hans relation med sin älskade Zana rinner ut i sanden. Genom myllret av röster får vi följa processen fram till att det oerhörda blir känt för allmänheten. Det föregås av rykten spekulationer, locket ligger på men fantasin är fri. Hur skall vi tolka alla tecken, alla signaler, vem kan vi lita på, vad gör vår store ledare!?

Efter att ha med intresse läst om det albanska vardagslivet och det politiska spelet på högsta nivå inom östblocket så har vi ca 400 sidor kvar. Det är här mina problem med romanen börjar. Tyvärr blir det till slut en ganska långtråkig läsning. Vardagen blir för mycket vardag, figurerna lyfter inte från bladet, blir inte levande utan snarare pappfigurer. Psykologin är ofta platt och förenklad, lite av plakatprosa. Till slut så skummade jag delar för att se hur romanen slutade.

Är man intresserad av forna östblocket och av Kadares författarskap är det en självfallet en bok som bör läsas. För andra måste det vara en prövning. Även om det självfallet finns många fina partier i romanen så blir det alldeles för lång och platt. Det kan inte vara denna roman givit Kadare alla priser och gjort honom till Nobelpriskandidat.

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 201031

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: DE YTTRE BOULEVARDERNA

Publicerat den 07/01/2015 av Patrik Enander

Patrick Modiano (1945-):
De yttre boulevarderna
”Les boulevards de ceinture”
Utgiven 1972
På svenska 1974 och 2014
Översättning: Anne-Marie Edéus
164 sidor
Norstedts

De yttre boulevarderna är den fjärde romanen av Modiano som jag läser på kort tid. Är det sant som en del säger att han skriver samma bok om och om igen? Både ja och nej. Mycket är bekant, men ändå olikt. Modiano vrider på prismat och ljuset faller på ett annat sätt men det är ändå samma glasbit.

De yttre boulevarderna är Modianos tredje roman efter Place de l´Etoile (1968), som finns på svenska, och Ronde de la nuit (1969). Tillsammans bildar de hans trilogi om ockupationsåren.

Akademins motivering var: Modiano tilldelas Nobelpriset i litteratur år 2014 ”för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld.

Med denna roman träffar motiveringen mitt i prick. En mycket dunkel värld med allt mer antisemitiska stämningar, befolkade av tveksamma individer som försöker ta sig fram i den förvirrade tid som är ockupationen.

”Baronen minns väl våra promenader. Från Paris centrum drevs vi som av en hemlighetsfull ström mot de yttre boulevarderna. Det är här staden vräker ut sitt slam. Soult, Masséna, Davout, Kellermann. Varför har man givit segrares namn åt dessa konturlösa kvarter. Det var där det låg, vårt fosterland. (Sid 138)

Romanen är en berättelse om en ung man som söker sanningen om sin far. De träffades för första gången när han var 17 år. Fadern inviger honom i sitt skumraskliv, somligt av det självbiografiskt. Efter en traumatisk händelse skiljs deras vägar.
Efter 10 år letar sonen upp sin pappa, med fantastiska namnet Chavla Deykeckecaire. Han bor i en by i utkanten av Fontainebleu, omgiven av en serie mycket tvivelaktiga herrar och damer. De är alla inbegripna i mer eller mindre skumma affärer. Fadern är en hunsad underhuggare som är med på en nåder, en jude. Vem är egentligen fadern, hur har han hamnat där. Sonen letar efter svar men får egentligen inte några.

Som vanligt så slås jag vid läsningen av det oerhört vackra språket, den undanglidande stämningen, perspektivskiftena, det skenbart enkla och filmiska berättandet och den deckarliknande intrigen. Ja det är svårt att hitta på ett nytt sätt att beskriva Modiano efter tre recensioner, det är en helt fascinerande och sorglig värld han målar upp i romanen. Det som för mig är skillnaden är att denna bok bränner till mer. Temat med det övergivna barnet, saknaden efter en fader som berättaren inte vet vem det egentligen är, känns på huden. Sorgen är naknare.
Per-Arne Tjäder skriver i sin bok Gare d’Austerlitz : en bok om Patrick Modiano att han hade inte sett sin fader på 6 år när den skrevs. De skulle aldrig mer ses. Jag kan tänka mig att romanen skrevs under en period av intensiv saknad.

Modiano fick det mycket prestigefyllda Grand Prix du roman de l’Académie française för boken.

De yttre boulevarderna är en mycket bra roman som jag rekommenderar både till er som har läst och inte läst honom.
Det är Norstedts som givit ut denna och De dunkla butikerna gata, fint översatta till svenska av Anne-Marie Edéus och läckert formgivna av Sara R. Acedo. Små pärlor i bokhyllan!

Tack för recensionsexemplaret.

Här kan du läsa vad jag skrivit om:

/Reviderad 201031

DEN STÄNDIGE NOBELPRISKANDIDATEN – ISMAIL KADARE: DRÖMMARNAS PALATS

Publicerat den 25/12/2014 av Patrik Enander

Ismail Kadare (1938-)
Drömmarnas palats
”Nëpunësi i pallatit të ëndrrave”
Översatt från franska av Agneta Rehder
Utgiven 1981
På svenska 1992
192 sidor
Modernista

Är det Nobelpriset i litteratur som gör att vi i en förlagsvärld dominerad av kokböcker och deckare ändå får en hel del intressant litteratur utgiven? Då är det självfallet de små förlagen jag tänker främst på, vars utgivning kännetecknas av ett häpnadsväckande mod.

Se scenen framför dig: Förläggaren pratar med den som är ansvarig för ekonomin på förlaget. Förläggaren säger. ”Jag har fått en bra idé. Det finns en albansk författare, 76 år gammal, som fått en mängd litterära priser. Han kanske lever ett par år till så vi kan få draghjälp av ett Nobelpris. Hans namn nämns ofta i de sammanhangen. Så jag föreslår att vi återutgiver, i vackra utgåvor, tre av hans böcker varav en är på 600 sidor och en skildring av det albanska samhället vintern 1961 då diktatorn Enver Hoxha byter banden med Sovjet och närmar sig Kina.” …. Knappast… Eller vad säger du?

Men det är just vad som hänt. Modernista har nu givit ut tre böcker av Ismael Kadaré. Drömmarnas palats, Krönika av sten och De hårda vintern.
Kadaré var den första som 2005 vann International Man Booker Award. 1992 fick han Prix mondial Cino Del Duca som senare givits både till Mario Vargas Llosa och Patrick Modiano.

Det var med viss förskräckelse jag öppnade paketet och fann att Modernista skickat alla tre böckerna till mig. Eftersom jag inte visste så mycket om Kadaré var jag rationell och började med denna tunnaste boken, Drömmarnas palats. Det tog inte många sidor förrän jag var helt inne i en denna underbara roman som jag hoppas får många läsare.

Romanen utspelar sig i ett fiktivt land i det osmanska riket. Huvudperson är Mark-Alem. Han kommer från den berömda släkten Qyprili som varit med och styrt landet i sekler. Genom sin släkting Vesiren får han är arbete på Taraj Sabir, Drömpalatset. Han tror det knappt själv, att han får ett arbete på den viktigaste myndigheten i riket. Taraj Sabir samlar in alla drömmar i hela riket för urval, analys och arkivering.

”I sömnens nattliga rike finns nämligen såväl mänsklighetens ljus som dess mörker, dess honung och dess gift, dess storhet och dess nöd. Allt som är oklart eller olycksbringande eller som kommer var det om några år eller århundraden dyker först upp i människans drömmar. Varje osund lidelse eller idé, varje landsplåga eller brott, varje uppror eller katastrof kastar nödvändigtvis sin skugga långt innan den visar sig i verkligheten” (sid 29)

Att drömmar spelar en stor roll i den ottomanska kulturen kanske har att göra med myten om att grundaren Osman 1299 drömde om ett träd som växte ut ur hans navel. Osmans ledare berättade för honom att det betydde han skulle komma att härska över ett stort imperium och hans söner och sonsöner skulle föra det vidare. Och så blev det.

Att arbeta på Drömpalatset är med andra ord ett uppdrag av yttersta vikt för landets säkerhet och stabilitet. Mark-Alem närmar sig det med något som närmast liknar skräck. Han får inte göra fel.

Tabir Saraj visar sig var en dunkel arbetsplats fylld av gångar och okända rum, han kämpar förtvivlat med att förstå hur allt hänger ihop. Det är inte bara jag som under läsningen har påmints om Franz Kafka. Mark-Alem är lika anonym som Kafkas ”K” och lika maktlös i att försöka förstå vad som händer honom. Jag får samma sugande känsla i magen när jag läser om Mark-Alem irrande i palatset gångar som när ”K” irrar runt i jakten på svar.

Till Mark-Alems förvåning så stiger han i graderna. Trots det kan han inte hindra katastrofen för sin familj. Han kan inte tyda alla tecknen. Under resan gång så deformeras han av att arbete i en skuggvärld.

”Sedan han börjat arbeta på Drömpalatset var det en av de få ting som hade bevarat hela sin skönhet för honom medan världen i övrigt tyckte slocknad i hans ögon”. (Sid 148-149)

Ismail Kadare Foto: Lars Haefner

Det är en mycket suggestiv dystopi som Kadaré skrivit. Mark-Alem är en ”man utan egenskaper”, som förs med i händelserna och registrerar dem. Hela världen är undanglidande, spöklik och människorna skuggor.

Det som gör romanen ännu mer spännande är alla de myter och berättelser ur den rika kulturen i området som Kadaré elegant väver in i texten. Det blir inte något folkloristiskt kitsch utan breddar romanen mot sagan. Det finns säkerligen många fler tolkningsnycklar för den som är mer bekant med området.

I sitt kunniga men lätt pretentiösa förord skriver Henrik C. Ehnbom att boken totalförbjöds kort efter den givits ut. Även om Kadaré var regimens gunstling och fick röra sig fritt så var han samtidigt en nagel i ögat (hans ställning är fortfarande mycket omdebatterad).
Att denna dystopi skulle passera omärkt förbi var inget Kadaré själv trodde. Han beskrev boken själv som den ”modigaste” och ”litterärt sätt bästa”. ( sid 10).

I en tid då kalla kriget återvänt och USA:s paranoida fantasier har lett till NSA får boken tyvärr en ökad aktualitet. Det är inte därför du skall läsa den utan för att det är mycket välskriven, sugande, spännande och lättläst roman av hög kvalitet.

/Reviderad 201004

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: DE DUNKLA BUTIKERNAS GATA

Publicerat den 11/12/2014 av Patrik Enander

Patrick Modiano (1945-)
De dunkla butikernas gata
“Rue des boutiques obscures”
Utgiven 1978
På svenska 1980
Översättare: Anne-Marie Edéus
252 sidor
Norstedts
Recensionsexemplar

”Jag är ingenting”. Det är första meningen i De dunkla butikernas gata.
I Modianos värld består vi av våra minnen, vår historia, de berättelser som vi konstruerar om våra liv. Om vi inte minns vilka vi är, finns vi då?

Huvudpersonen Guy Rolland förlorade sitt minne för 15 år sedan i en olycka. Han adopterades av en privatdetektiv Hutte, som han fick arbeta hos. När Hutte går i pension och flyttar till Nice så börjar Guy försöka ta reda på vem han är.

Han får en ledtråd som leder till en annan, han tror sig ibland var en person men sedan får han indicier på att han är han är en annan. Heter han Pedro Stern eller McEvoy? Vad heter kvinnan på bilden som han uppenbarligen kände, varför flydde de Paris, vad hände när de skulle över till Schweiz? En massa frågor men svaren glider undan, går i olika riktningar.
Guy famlar fram i en, som ofta hos Modiano, närmast filmiskt drömlik värld, befolkad av en mängd mer eller mindre märkliga figurer. Modiano har dessutom givit dem ofta helt underbara namn: Paul Sonasjitjse, Stioppa de Djargogjeff, Guy Orloff m.m. Det fick mig att tänka på gamla Tintin-album.

Utifrån den knapphändiga information som Guy får ihop så börjar han berätta en historia, men är det verkligen vad som hände, eller berättar han den för att skapa sin egen historia.

Detta är den tredje romanen av Modiano som jag läser på relativt kort tid. Detta är den mest intrikata av dem. Berättad i brottstycken, omkastad kronologi, ibland dyker andra berättarröster upp. Det är dock mycket som känns igen. Det finns en deckarliknande intrig. Modiano stack ju ut hakan på 70-talet när han sade att han var mer influerad av George Simenon än den litterärt mycket avancerade och svårlästa ”nya franska romanen” som firade triumfer på 70-talet med namn som Claude Simon, Nathalie Sarraute, Alain Robbe-Grillet m.fl.

De dunkla butikernas gata fick mig mer än en gång att associera till Paul Auster och hans New York-trilogi, med dess frågor om identitet och historien som kinesiska askar.
Som vanligt skriver han med en gudomligt lätt hand. Jag fick bromsa mig för att inte bara glida över sidorna och riskera att missa alla små underbara detaljer i språket och miljöbeskrivningarna. Han är ju besatt av de detaljer som vi kan haka upp minnena på, ffa gatuadresser. Några kapitel är på en knapp sida och består av uppräkningar av namn, adresser och telefonnummer, men även dem ger en han en poetisk lyster. De sjunger i språket när jag läser dem.

Romanen utspelar sig som så ofta hos Modiano under kriget med skumraskaffärerna, lurendrejeriet och sveket som fanns där.
Detta är en av Modianos mest kända romaner som belönades med Goncourtpriset, det kanske finaste litterära priset i Frankrike.

Jag kan bara säga att efter att ha läst dessa romaner så vill jag bara läsa mer av denna både försåtligt lättlästa och spännande författare!

/Reviderad 201031

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: VILLA TRISTE

Publicerat den 12/11/2014 av Patrik Enander

Patrick Modiano (1945-)
Villa Triste
”Villa Triste”
Utgiven 1975.
På svenska 1977
Översättning:
Ann-Marie Edéus
Pan/Norstedts

Villa Triste är den fjärde romanen Patrick Modiano publicerade. Den vann Prix de Libraires. Jag läste den 1981 och har noterat betyget ”Bra”, men minns inget av den. Efter Nobelpriset ville jag friska upp det bedrägliga minnet. Minnet är som de flesta kritiker påpekat ett av hans viktigaste teman.

Till min stora förvåning utspelar sig romanen inte i Paris utan på en semesterort nära den schweiziska gränsen under tiden för Algerkriget (1954-1962). En liten småstad död på vintern men som lever upp på sommaren när alla fashionabla kändisar och turister dyker upp för baler, skönhetstävlingar, tennismatcher och en massa champagne.

I centrum för berättelsen finns en ung man 18 år, Victor Chmara, med ett påhittat namn och en konstruerad historia. Han har flytt från Paris, vi vet inte riktigt varför, då han vill komma undan sin rädsla. På ett hotell lär han känna den unga sköna skådespelerskan Yvonne Jacquet och hennes udda vän Reine Meinthe, som visst är läkare, eller är han det? Hans göromål är höljda i dunkel. Victor dras in i denna demi-monde av eleganta hotell, fina middagar och galanta fester. Victor och Yvonne blir ett par och han börja planera för en gemensam framtid.
Nu, tolv år senare, undrar Victor vad som hände och var Yvonne, hans stora kärlek, finns. Greppet känns igen ifrån Nätternas gräs, den första Modiano jag läste.

Det händer egentligen inte mycket i boken. Modiano beskriver livet på den fashionabla orten, men inga händelser av större tyngd. Ändå dras jag fullständigt in i boken. Han skriver så mästerligt, inte lika koncentrerat som 37 år senare, men med samma undflyende och sinnliga kvalitet. Trots alla exakta detaljer som gatunamn, byggnader och personer upplever jag det ändå som nästan som en dröm.
Det fanns mycket som jag kände igen ifrån Nätternas gräs. Modiano har självfallet utvecklats som författare, men grunden fanns redan här. Modiano har en anmärkningsvärd förmåga att vara oprecist precis. Efter avslutad läsning så inser jag att jag känner personerna, men vet egentligen fortfarande lika lite om dem. De försvinner in i skuggorna.

Har finns teman som tydligen återkommer hos Modiano, den frånvarande fadern, skumraskaffärerna under kriget, men boken kan nog lätt avfärdas som en nostalgisk bagatell. Hotet från Algerkriget känns inte speciellt påtagligt, nästan pålagt.
Det är så lätt att läsa Modiano snabbt, så flyhänt som han skriver, men då kan man missa livskänslan och poesin i hans konst. Hur han fångar ett ögonblick, en gest. Det är så vackert! Han har också den goda smaken att skriva korta böcker. Inte ett onödigt ord!

Efter att ha läst två av hans böcker så väntar jag bara på att sätta tänderna i nästa bok. Inget dåligt betyg åt Modiano och Svenska Akademin! Bra val!

Vi får hoppas att Norstedts även ger ut denna lilla roman igen. Annars får du gå på bibliotek!

/Reviderad 201010

NOBELPRISET 2014 – PATRICK MODIANO: NÄTTERNAS GRÄS

Publicerat den 12/10/2014 av Patrik Enander

Patrik Modiano (1945-)
Nätternas gräs
”L’herbe des nuits”
Utgiven 2012
På svenska 2013
Översättning Anna Säflund-Orstadius
125 sidor
Elisabeths Grates förlag

Det kanske var något som låg i luften och surrade lite tyst och stilla. Hur kom det sig annars att jag ganska nyligen plockade ut en tunn roman från bokhyllan som jag läste 1980 och tänkte att den skulle jag vilja läsa om. Det var Patrick Modianos Villa Triste. Några veckor senare på bokmässan köper jag Nätternas gräs i Elisabeths Grates monter. Sedan får han nobelpriset, vilket var lika oväntat för mig som för de flesta andra.
Att jag först läste honom berodde på att min klassföreståndare på gymnasiet, Solveig Walfridsson var frankofil. Modiano var hennes favorit, vilket inspirerade mig att läsa honom.

Under helgen har jag nu njutit av en riktigt bra bok för det är nämligen Nätternas gräs. Och för alla som läst något de senaste dagarna om hur Modiano skriver, hans tematik m.m. kan jag bara säga att det stämmer det ni läst.

På en suggestiv, mycket vacker och precis prosa med korta meningar så målar han upp ett Paris med exakta gatunamn och adresser som finns men som samtidigt är så undflyende som i en dimma eller i en dröm. Vi får följa Jean som 40 år efter en sin korta förälskelse i Dannie försöker rekonstruera vad som egentligen hände och vem hon var. Till sin hjälp har han en anteckningsbok med en massa exakta uppgifter, men de hjälper honom föga. Spåren är otydliga, går ibland inte att tolka eller förstå, minnet spelar honom spratt. Händelser som verkade vara oväsentliga, information som verkade vara ointressant skulle kanske givit honom de nycklar han behöver. Han ångrar alla frågor han inte ställde eller inte var envis nog att få ett svar på.

Romanen börjar som en kärleksroman men som tydligen ofta hos Modiano så dyker ett brott upp, ett hot glider in och romanen får ett deckarelement, men tro inte på att du får ett svar. Hela romanen svävar fram i en poetisk ovisshet som är så tilltalande.

Nattens gräs är en tunn liten volym, oerhört kondenserad och fylld av melankoli. Men trots det inte en nostalgiskt bok. Det är inga trevliga miljöer han målar upp. Dannie rör sig bland divierse skumraskfigurer vars verksamhet vi aldrig får grepp om. Modianos filmiska prosa fick mig att känna mig som i en svartvit fransk film från 40-talet där Jean Gabin skulle komma in på kaféet vilken sekund som helst.

Modiano skriver förrädiskt enkelt om svåra saker. Dessutom har han den goda smaken att skriva korta böcker. Hur många av de tjocka klumpar till romaner som vi ofta läser i dag håller den spänning vid liv som Modiano lyckas med på 130 sidor.

Om du har det minsta kärlek till Paris så kommer du som jag vilja beställa en flygbiljett till i morgon. Som ofta påpekats så är Paris egentligen huvudpersonen i Modianos romaner och det är ett njutning att följa med honom på dessa vandringar. Rekommenderas varmt.

/Reviderad 201010

ÄNNU EN INTRESSANT NY RÖST FRÅN BRASILIEN – DANIEL GALERA: MED BLOD I SKÄGGET – ROMAN

Publicerat den 15/09/2014 av Patrik Enander

Daniel Galera: (1979-)
Med blod i skägget
”Barba ensopada de sangue”
Utgiven 2012
På svenska 2014
Översättning: Örjan Sjögren
415 sidor
Norstedts
Recensionsexemplar

Vinnare av São Paulo Prize for Literature 2013

Daniel Galera är också en relativt ung och ny röst på brasilianska litterära scenen. Han är född 1979, uppvuxen i Porto Alegre och är även verksam som förläggare. Han anses var en av den mest inflytelserika författarna i den unga brasilianska litteraturen. Med Blod i skägget fick Galera sitt genombrott.

Romanen inleds med att huvudpersonen, vars namn vi aldrig får reda på, så låt oss kalla honom ”H”, träffar sin lätt nedgångne far. Fadern berättar att han kommer ta livet av sig och det är inget sonen kan göra för att hindra honom. Innan de skiljs för sista gången så pratar de om farfadern Gaudério som mördades i staden Garopaba under mystiska omständigheter, någon kropp fann man aldrig, ”H” har aldrig träffat sin farfar men får en fotografi på honom. ”H” har en märklig sjukdom prosopagnosi. Han kan inte komma ihåg ansikten, Han minns människor på deras händer, gången, doften, rösten, ja de detaljer som fångar hans uppmärksamhet. Jag trodde först att detta var ett litterärt påhitt men icke, sjukdomen finns!

”H” är en solitär som vill, komma bort från staden, sin familj och sitt liv för att vara själv och nära havet. ”H ” har tidigare varit professionell triatlet och har ett nära och sinnligt förhållande till vatten och havet. Han får jobb som simlärare och hittar en bostad nära vattnet där han slår sig till ro.

Daniel Galera

Utan att egentligen veta varför så börjar ”H” fråga efter sin farfar som han förövrigt är mycket lik till utseendet. Han möter ett kompakt motstånd och en rädsla. Successivt börjar han förstå att farfadern var en illa omtyckt och mycket aggressiv person. Det som med hände honom vill hela staden glömma. Många har pratar med säger att i Garopabo kan man få den bästa livskvaliteten, men under ytan finns det mycket mörker och våld.

Garopaba

”H”:s letande efter farfadern är den tråd på vilken Galera spinner sin berättelse, men där finns så mycket mer. Det är inte en thriller även om det finns ett spänningsmoment.
När ”H” flyttar till staden så är det slutet på badsäsongen, Garopaba är en känd turistort, men som många andra orter kämpar den med att få verksamheten att gå runt året om. Det småskaliga fisket håller på att ersättas av ett industriellt utfiskande av vattnen. Staden håller på att somna in.
”H” lär känna staden, blir förälskad, gör slut eller bli dumpad Vi följer hans arbete som tränare, alla hans simturer och träningsrundor. Det flödar sida upp och sida ned och jag började undra vart alla utvikningar och möten skulle leda till. Jag tänkte att boken kanske skulle mått bra att av koncentreras lite. Men efter ett tag så inser jag hur skickligt han har tecknat en hel stad, ett sätt att leva, en kultur bortanför samba, glitter och bortom det exotiska, det är ett litet våldsamt, vidskepligt och spännande land han visar upp.

Galeras språk är oerhört visuellt, fullt av detaljer och skärpa. Engelsmännen brukar säga att en roman har ”a sense of place” något som jag inte vet att översätta. Sällan har jag läst en bok där platsen är så närvarande. Hans förmåga att gestalta naturen och livet i havet är häpnadsväckande. Galera måste var en mycket erfaren simmare själv. Hans förhållande till vattnet och havet är rent sensuellt.

Romanen utvecklar sig till att få närmast mytiska drag, en historia om en hjälte som trots sitt handikapp oförtröttligt fortsätter med sin kamp att förstå sin bakgrund, vem han är och till slut lär sig att han måste hantera den hand som ödet givit honom.

Slutet i romanen är kraftfullt och när jag lade med boken var jag lätt bedövad av att ha läst en så välskriven, rik och mångskiftande roman, full av intryck och bilder.

Tack för recensionsexemplaret.
/Reviderad 2010

ETT NYTT SPÄNNANDE FÖRFATTARSKAP FRÅN BRASILIEN – MICHEL LAUB: ATT FALLA – ROMAN

Publicerat den 29/08/2014 av Patrik Enander

Michel Laub (1973-)
Att falla
”Diaorio de queda”
Utgiven 2011
På svenska 2014
176 Sidor
Översättning: Fredrik Ekelund
Bonniers
Recensionsexemplar

Det är väl ingen som kunnat undvika att Brasilien är i fokus i år. Först fotbolls-VM som trots alla domedagsprofetior blev en stor fest. Förutom för det brasilianska laget, förstås, som Tyskland fick att framstå som ett pojklag. Sedan i slutet av september är det bokmässa i Göteborg och då är Brasilien i fokus. En av de författare som kommer hit är den uppmärksammade Michel Laub. Han är journalist och har givit ut 5 romaner. Att falla, från 2011, är den senaste. Den har fått några litterära pris i hemlandet och är översatt till flera språk.

När tidskriften Granta hösten 2012 publicerade sitt nummer om med The Best of Young Brazilian Novelists, så var Laub en av de 20 utvalda. Hans lilla text gav mig mersmak så det var med förväntan som jag öppnade boken utan att veta något om den. Jag blev förvånad. Inte hade jag trott att en modern brasiliansk roman skulle handla om Auschwitz och judisk identitet. Brasilien är ett land präglat av invandring och etnisk mångfald. Det finns bland annat en stor judisk kommunitet i landet. Ur den är Laub sprungen.

Berättaren, vars namn vi inte får reda på, är 13 år gammal. När en judisk pojke fyller 13 år så uppnår han religiös myndighetsålder. Alla på hans skola firar detta, sin bar mitzvah. Under festen så ingår det att födelsedagsbarnet kastas upp i luften 13 gånger.
Berättaren har en klasskamrat, João, som inte är jude, den enda. Han kommer till skillnad från sina klasskamrater från enkla förhållanden. João, som mobbas hårt, bjuder trots detta in alla till en födelsedagsfest. Även om det inte är en bar mitzvah så skall han kastas upp i luften av några av sina klasskamrater, berättaren inkluderad. Vad han inte vet är att 13:e gången så kommer de vika undan. João faller på det hårda stengolvet och skadas svårt.

Detta blir det personliga trauma som präglar berättarens liv. Nu, 30 år senare, skriver han en dagbok för att förstå. Men det är inte det enda i traumat i hans familj. Hans farfar är en överlevare från Auschwitz och den enda i sin släkt som klarade sig. Farfadern emigrerar till Brasilien och skapar sig ett liv. Efter pensioneringen låser han in sig i ett rum för att skriva om livet. Inte hur det har varit han skriver bara om hur det borde vara. Allt han skriver om är det perfekta med betoning på renhet och hygien. Om det han upplevt, vad han kände när hans släkt utplånades, om detta finns inte ett ord. Han skriver flera volymer text, men inget om det viktigaste.

Sonen, berättarens far, hanterar detta på ett helt annat sätt. Han tjatar hela tiden på sin son om judarnas situation, om Auschwitz, om att en jude aldrig kan vara säker, det finns alltid någon som är beredd att sticka kniven i ryggen på en. För berättaren är detta bara tröttsamt tjat och konfrontationen dem emellan blir kraftfull.

Romanen är en självrannsakan. Hur blev berättaren den han blev. Hur påverkade farfaderns tystnad fadern, hur påverkades fadern av berättarens revolt och hur har han själv formats när han sett vilken ond handling har är kapabel till. Egentligen är det inte en text berättaren vill skriva. För vad kan man skriva om Auschwitz som inte redan skrivits, som inte redan är dokumenterat. Efter Primo Levis Är detta en människa?, vad finns att tillägga? Men det som hänt finns kvar, även två generationer senare.

”Skulle det göra någon skillnad ifall de detaljer jag berättar är sanna mer än ett halvt århundrade efter Auschwitz, när ingen längre orkar höra talas om det, när det till och med för mig framstår som överspelat att skriva om det, eller är de sakerna bara viktiga i förhållande till hur de påverkade livet hos alla i min omgivning.”

Laub har skrivit romanen i små korta stycken, här finns ingen dialog. Kapitlen heter till exempel ”Några saker jag vet om min farfar”, eller ”Några saker jag vet om mig själv”. Han har inte helheten, han har minnen, fragment, ibland kanske förvridna av tiden. Berättaren prövar sig fram, försöker hitta förklaringar. Många händelser och tankar återkommer flera gånger, han snurrar och vrider på prismat. Prosan flödar fram över sidorna.

Det är en tunn liten roman, tät och med emotionell sprängkraft. En gripande skildring av tre generationer män i skuggan av det mest våldsamma århundradet i världshistorien. En berättelse om hur det privata och politiska skär in i varandra, om kärlek och vänskap, om hur våra minnen både bryter ner och skapar vår värld och om hur man skall förhålla sig till det oerhörda, den abnormitet som heter Auschwitz.

Romanen är översatt av författaren och Braslien-kännaren Fredrik Ekelund som överfört den till en spänstig svenska. Vi har fått ytterligare ett intressant författarskap presenterat för oss. Låt oss hoppas på en fortsättning.

/Reviderad 201013

BOOKER-PRISET 2012 – HILARY MANTEL: FÖR IN DE DÖDA

Publicerat den 01/08/2014 av Patrik Enander

Hilary Mantel (1952-)
För in de döda
Utkom 2012
På svenska 2014
Övers: Jesper Högström
412 sidor
Weylers förlag
Recensionsexemplar

På sommaren finns det tid till den lite längre läsningen, den som får ta tid. Två somrar på raken har jag befunnit mig i sällskap av en mycket sammansatt personlighet, Thomas Cromwell i Hilary Mantels tolkning. Sammanlagt uppåt 1000 sidor. Först Wolf Hall och i år För in de döda.
Hilary Mantel fick sitt stora genombrott både i Storbritannien och internationellt då hon lyckade med bedriften att för båda böckerna få det mycket prestigefyllda Bookerpriset. Läsarna har älskat böckerna. De har gått som teater på Royal Shakespeare Company och just nu håller BBC på att spela in en tv-serie med Damien Lewis i huvudrollen

Jag tyckte mycket om Wolf Hall som jag läste på engelska. Det var krävande. Mantel skriver egentligen inte en svår prosa, men tätheten i hennes språk gör att du kan inte slappna av. Varje mening av hennes utsökta prosa behöver du ta in för att texten inte skall glida dig ur händerna. Den andra delen har stått och tittat på mig i bokhyllan men har fått stå kvar.
Nu fick jag möjlighet att sätta tänderna i den svenska översättningen i stället. Vi kan konstatera att vi har fått en ny stjärna på översättarhimlen, Jesper Högström. Jag är mycket imponerad av hur han fört över Mantel engelska till svensk språkdräkt.

För engelsmännen är historien om Henrik VIII och hans fruar välkänd. Cromwell är också en känd person men vad jag förstått så vet vi egentligen så mycket om honom. I det tomrummet så kan Mantel använda sin mycket rika fantasi och skapa sin fascinerande historia.

I Wolf Hall får vi följda smedsonen och uppkomlingen Cromwells resa från fattigdom till att bli Englands mäktigaste man.

Nu har Cromwell har lyckas manipulera bort Katarina från Aragonien som drottning då hon inte kan få barn. Äktenskapet annulleras. England kommer på kant med hela den katolska världen och Henrik VIII hotas av bannlysning. Dock han kan Henry nu gifta sig med sin nya kvinna Anne Boleyn och förhoppningsvis säkra tronföljden. Den nya romanen tar vid där Wolf Hall slutar. Anne är nu krönt till drottning. Hon får ett barn men det är en flicka. De följande försöken att få henne gravid resulterar i intet. Hennes är öde är därmed beseglat. Henrik, en kärlekskrank och impulsiv kung har lagt ögonen på det som skall bli hans nästa fru, Jane Seymour. Cromwell får i uppdrag att få bort Anne.

För in de döda känns mer koncentrerad än den första boken. Romanen följer Cromwell under några korta månader då denna häxprocess mot Boleyn genomförs. Vi ser allt igenom Cromwells ögon trots ett mycket rikt persongalleri. Oerhört skickligt leder Mantel oss in i Cromwells komplicerade psyke och hans tankevärld. Hur de då såg på religion, sexualiteten och äktenskapet skiljer sig avsevärt från idag. Mantel lyckas göra dessa föreställningar begripliga i våra ögon.
Mycket skickligt målar Mantel upp miljöerna i 1500-talets England. Några pennstreck och du är där.

Gabriella Håkansson i DN skriver i sin intressanta recension att kvinnorna som knappt kommer till tals i boken är de egentliga huvudpersonerna. Deras kroppar är ett slagfält där politiken formas. En klok iakttagelse för det kroppsliga återkommer ofta i texten både i beskrivningar och metaforer.

Cromwell var ingen duvunge. Han gjorde många fula saker. Inte ens den synnerlige obehaglige Francis Underwood, Kevin Spaceys suveränt spelade rollfigur i House of Cards kommer upp i Cromwells klass. Trots det så gör hon honom mänsklig. Jag som läsare känner paradoxalt nog en sympati för honom. Hon får mig att bry mig om honom.

Mantel arbetar nu på den tredje och avslutande delen som handlar om Cromwells fall. Han är ju trots allt bara en uppkomling med starka fiender runt sig!
Vi är många som ser fram emot att följa honom till slut. Och jag kommer vänta på Högströms översättning!

/Reviderad 200818

I FÖRVANDLINGARNAS SPEGELSAL – CEES NOOTEBOOM: FÖLJANDE HISTORIA

Publicerat den 21/05/2014 av Patrik Enander

Cees Nooteboom (1933-)
Följande historia
”Het volgende verhaal”
Utgiven 1991
Denna utgåva 2014
Översättning: Ingrid Wikén Bonde
96 sidor
Modernista
Recensionexemplar

Den holländske författaren Cees Nooteboom utgavs flitigt för ganska många år sedan. Han nämndes i Nobelsprissammanhang år efter år, men sedan har det varit tyst. Nu satsar ett av Sveriges mest intressanta förlag Modernista på en återlansering av Nooteboom genom att ge ut tre av hans romaner med mycket eleganta och aptitretande omslag. Dock att kalla Följande historia roman är egentligen att ta i. På engelska talar man om ”novella” . Texten ryms på ca 80 sidor.

Herman Mussert är före detta latinlärare. Han gick under smeknamnet Sokrates. Herman fick avsked från sin arbete efter en skandal i samband med en otrohetsaffär med en kollega. Herman har efter avskedet ägnat sig åt ett yrke han föraktar. Han skriver resguider under pseudonymen, Dr. Strabo, guider som han själv tycker är vämjeligt ytliga. Herman är mao en person med tre identiteter. Romanen inleds med att Herman vaknar upp på ett hotell i Portugal som han 20 år tidigare har besökt med sin kvinnliga kollega. Problemet är att han somnade i sin lägenhet i Amsterdam kvällen före. Herman vaknar sakta till liv och börjar fundera vem är det egentligen som är där? Och hur kom han dit?

Cees Nooteboom. Foto Simone Sassen

Herman är besatt av Ovidius Metamorfoser och ägnar sin fritid åt att översätta dem. Han funderar mycket på människans förvandlingar. Att vi alltid finns i relation till något annat, att allt egentligen flyter. ”Det är skillnad mellan gudar och människor, Gudar kan förvandla sig själva, människor kan bara förvandlas.” (Sid 12) I den meningen är människan ett objekt. Det är inte vi som förvandlas vi blir förvandlade.

Vi försöker förstå och tolka våra liv. Antingen genom konsten och litteraturen eller som Musserts älskarinna, som ärlärare i naturvetenskapliga ämnen, genom att förstå biologin och kemin i livet. En förklaringsmodell som Mussert inte ger mycket för. Likt Sokrates predikar han själens eviga liv som han egentligen innerst inne, visar det sig, inte tror på. Och kärleken den tror han inte på heller. Den är ” till för småborgare” och han blir så valhänt när den drabbar honom. Den kunskap han skaffat sig genom livet ger honom inga redskap.

Det är en tragisk person som Nooteboom målar fram. Självgod, intellektuellt briljant och stundtals pretentiös men samtidigt fylld av självförakt. Jag kom flera gånger att tänka på att han skulle kunna dyka upp i en roman av den mycket rolige österrikiske dysterkvisten Thomas Bernhard.
En nyckelmening i boken. ”Ibland kan man se en hund som försöker bita sig i svansen. Då uppstår en slag hundig virvelvind som slutar med att framträder ur stormen som hund”.
Herman har inte genom alla sina studier, resor eller olika gestalter (Sokrates, Mussert & Dr Strabo) kommit fram till en djupare förståelse av livet som han kan hålla fast vid. För det flyttar sig, förvandlas blir något annat. Allt är fast förflyktigas. Och runt hörnet väntar döden.

Följande historia är text fylld av tankar, infall, djup lärdom och humor. Nooteboom är en oerhört skicklig stilist. Hans meningar är balanskonster på hög nivå med precision även i partier som är mer drömska. Det finns inte mycket till handling. Romanen är en läsvärd litterär meditation över livet och döden.

Tack för recensionsexemplaret.
/Reviderad 201002

NOBELPRISET 2010 – MARIO PÅ BERÄTTARHUMÖR – MARIO VARGAS LLOSA: DEN BLYGSAMME HJÄLTEN

Publicerat den 12/05/2014 av Patrik Enander

Mario Vargas Llosa (1936-)
Den blysamme hjälten
”El héroe discreto”
Utgiven 2013
På svenska 2014
Översättning: Peter Landelius
364 sidor
Norstedts
Recensionsexemplar

Alla som läst mer än en bok av Mario Vargas Llosa har märkt att han har en stor bredd i sitt författarskap. Vargas Llosa skriver stora historiska romaner, erotiska bagateller och humoristiska skrönor. När jag för första gången skrev om Vargas Llosavar i samband med att han fick nobelpriset 2010 vilket ledde till att jag läste Berättaren, en bok som inte föll mig i smaken. Då sammanfattade jag tidigare läsning av Vargas Llosa så här:
Det har ju framgått i media att hans författarskap är ojämnt och det är något jag håller med om. Min första kontakt med honom var för tio år sedan då jag läste den underbart komiska Tant Julia och författaren, som varmt rekommenderas. Detsamma gäller den magnifika Bockfesten, en oerhört spännande och välskriven roman om diktatorn Trujillo. Det är en roman som tränger in i diktaturens psykopatologi och ett mästerverk. Jag har även läst den magnifika Kriget vid världens ände, som räknas som en av hans topprestationer och Till styvmoderns lov. Den senare hör till den serie av erotiska bagateller som han skrivit ett antal av. Om den tyckte jag inte. Mest fånig vad jag minns.

Vargas Llosa böcker har efter mästerverket Bockfesten inte fått ett inte alltför positivt mottagande. Nu kommer det en ny roman av denne gigant och var hamnar den? Jo, åt det lättsammare hållet skulle jag säga. Det är roman fylld av berättarlust. Jag tror Vargas Llosa har haft mycket roligt när han skrev den och det smittar av sig på denne läsare.

Vargas Llosa tvinnar ihop två historier. I Piura i norra Peru bor Felicíto Yangquan som driver en bussfirma med sina två söner. Yangquan kommer från mycket enkla förhållanden men har nu byggt upp en firma som ger honom stabilitet och anseende, Hans värld rasar samman när han blir utsatt för ett hot av maffian, När han vägrar betala så bränner de ned delar av firman. Polisen och sergeant Lituma, känd från tidigare romaner av Vargas Llosa, kommer in för att lösa fallet.

I den andra historien som utspelar sig i överklassen i Lima möter vi Don Rigoberto från Till Styvmoderns lov och Don Rigobertos anteckningsböcker. Han skall nu går i pension och njuta av livets goda. Konst, musik litteratur resor till Europa där hans skall bilda sin son Fonchito. Inget skall störa hans jämvikt.
När Rigobertos åldrige chef ber honom vara bröllopsvittne när han gifter om sig vid 80-års ålder så regerar hans söner kraftfullt och vänder upp och ned på Don Rigobertos liv.
På ett lättsamt sätt tvinnar Vargas Llosa ihop denna deckarliknande historia som till slut får ett lyckligt slut.

Vargas Llosa skriver så flyhänt och elegant, prosan glider över sidorna och jag bara åker med. På vägen lyckas han fint gestalta miljöerna och glimtar av det peruanska samhället. Den är filmiskt berättad och skulle lätt kunna föras över till det mediet.

Mario Vargas Llosa Foto: Cato Lein

Den blygsamme hjälten är en moralitet, med glimten i ögat, om girighet, trohet, otrohet och kärlekens irrgångar. Det är som att en roman från 1800-talet, en roman före Freud. Att personerna är mer typer än hela människor, vars inre liv beskrives snarare utifrån än gestaltas inifrån. Typer som spelade olika roller i detta skådespel.

Vargas Llosa har ofta beskyllt för att ha svårt att skildra kvinnor och att det finns en ”machismo” som inte passar våra kynnen. Och tyvärr måste jag hålla med. Kvinnorna är lite mer fyrkantigt beskrivna, lite av antingen madonna eller hora.

Den blygsamme hjälten har dock givit mig några mycket trevliga timmar i läsfåtöljen. Detta kommer inte räknas till en av hans stora romaner men det är väl inte hela världen!
Peter Landelius har som vanligt gjort ett fint arbete med att överföra romanen till svensk språkdräkt.

Tack Nostedts för recensionsexemplaret.

/Reviderad 210529

VINNARE AV PRIX DE FLORE 2010 – FEBRIGT OM VÄNSKAP, KLASS OCH IDENTITET – ABDELLAH TAÏA: KUNGENS DAG

Publicerat den 15/03/2014 av Patrik Enander

Abdellah Taïa (1973-)
Kungens dag
Le jour du roi
Utkom: 2010
På svenska 2014
Översättning: Håkan Lindquist & Davy Prieur
173 sidor
Elisabeth Grate förlag
Recensionsexemplar

Elisabeth Grates förlag är ett de små förlag som öppnar ett fönster mot den litterära världen och släpper in ny luft. Hon hjälper till att bryta den anglo-saxiska dominansen genom utgivingen av författare som Patrick Modiano, nobelpristagaren J.M.G. Le Clézio, Nina Bouraoui och Abdellah Taïa. Vad skulle vi gör utan dessa små förlag när de stora kanonernas utgivning blir allt mer ointressant och inriktade på bestsellers och deckare.
Dessutom är hennes böcker kanske de snyggast formgivna i branschen. De får mig att tänka på det tyska skivbolaget ECMs legendariska design. Stram, elegant, vacker och lätt igenkännlig. Omslagen blir ett kvalitetstecken och kännetecken för god litteratur.

Ett av de författarskap som Grate introducerat är Abdellah Taïa. Född 1973. Den första öppet homosexuella författaren från Marocko. Det har tvingat honom att lämna landet och han bor sedan flera år i Paris och skriver på franska. Hans stjärna har varit i kraftigt stigande de sista åren.

Hans två första romaner på svenska, Ett arabiskt vemod och Frälsningsarmén, är enligt vad jag läst självbiografiska. Det är inte Kungens dag. Jag har varit nyfiken på hans författarskap. Efter avslutad läsning så kan jag konstatera att jag upptäckt en mycket läsvärd författare.

Handlingen är enkel. Omar och Khalid är oskiljaktiga vänner i början av sina tonår. Deras bakgrund kunde dock inte skilja sig mer. Omar, romanens berättare, kommer från ett mycket fattigt hem. Mamman har flytt ifrån dem med hans lillebror. Omar bor nu ihop med en sörjande alkoholiserad far. Khalid däremot kommer från den yppersta överklassen, uppvuxen i ett hem där pengar inte är ett problem, omgiven av mängder av tjänstefolk.

Omar och Khalid delar alla sina upplevelser, tankar och drömmar med varandra. Tills den dagen det tillkännasges att Khalid blivit utsedd till Marockos bästa student. Khalid kommer nu få möte Marockos store ledare Hassan II, varje marockans dröm. Omar förstår att Khalid redan visste att det skulle ske men inte berättat. Omar känner sig bortstött, förnedrad och en avgrund öppnar sig mellan dem. Detta sätter igång en serie händelser som tar en ände med förskräckelse.

Om handlingen är enkel så är det långt ifrån en enkel bok. Inte i meningen svårläst, utan i det fascinerande sätt som han beskriver deras drömmar, tankar och upplevelser. Meningarna är ofta korta. Det finns en intensitet i språket som allt eftersom handlingen drivs framåt blir mer och mer intensiv och febrig. Det är prosa fylld av värme, sensualitet men också svärta och desperation. Drömmen, myten och sagan ligger hela tiden nära. Successivt dras läsaren in i handlingen med all dess melankoli och när slutet kommer så kippade denna läsare efter andan.
Samtidigt som Taïa berättar om dessa två pojkar lyckas han skickligt skildra ett mycket ojämlikt, hårt och patriarkalt samhälle med en despot som folket tvingas att hylla.

Fast slutet av berättelsen om Omar och Khalid är inte romanens slut. Taïa avslutar med ett kapitel om en av tjänarna i Khalids hus. Det är oerhört vackert skrivet och jag kan se hur hans tanke är panorera berättelsen, visa att det han vill berätta når längre bort och djupare. Jag kan dock inte låta bli att känna att det är ett lite väl konstruerat påhäng på en i övrigt mycket fin roman.

Jag tror inte jag läst någon marockansk roman sedan Tahar Ben Jellouns Sandbarnet på slutet av 80 talet. Minnet kan spela mig ett spratt men även hos Taïa fanns den sagans melankoli som jag minns hos Ben Jelloun. Även om det var mycket olika böcker. Och det ger mig mersmak.
Jag kan varmt rekommendera denna roman.

En rolig detalj. Det pris som Taïa fick, Prix de Flore, ger författaren förutom 6 000 Euro även möjligheten att var dag under ett års tid dricka ett glas Pouilly-Fumé på legendariska Café de Flore. I ett glas med sitt namn ingraverat. Inte illa.

Här kan jag också tänka mig ett glas!!

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200929

VINNARE AV THE BARRY AWARD FÖR BÄSTA DECKARE 2013. FÖRSTA DELEN I ISLE OF LEWIS-TRIOLOGIN. – PETER MAY: SVARTHUSET

Publicerat den 25/01/2014 av Patrik Enander

Peter May (1951-)
Svarthuset
”The Blackhouse”
Översättning: Charlotte Hjukström
Utgiven 2009
På svenska 2013
368 sidor
Modernista förlag
Recensionsexemplar

Underliga äro Herrens vägar. Peter Mays succé Svarthuset kom först kom ut på franska 2009. May hade fått den refuserad flera gånger. Det kanske berodde på Anne Cleeves hyllade serie om Shetlandsöarna?
Via hyllningarna i Frankrike har den nu vandrat tillbaka till Storbritannien och resten av världen. 2013 fick den The Barry Award som delas ut av den amerikanska tidskriften Deadly Pleasures. I höstas kom den på svenska i Charlotte Hjukstöms följsamma översättning. Alla som tycker om deckare han något att se fram emot!

Peter May är skotsk journalist, bosatt i Frankrike, med lång erfarenhet av arbete på tv och med en räcka deckare på sitt samvete. I denna bok åter vänder May till Isle of Lewis där han under flera år gjorde en TV-såpa, Machair, den första på gaeliska. Han känner ön väl vilket märks i denna mycket atmosfärrika bok.

Fin Macleod, polis i Edinburgh, får i uppdrag att åka till Isle of Lewis i Yttre Hebriderna för att utreda ett brott som påminner om ett fasansfullt mord i Edinburgh. Fin är egentligen oförmögen att arbeta efter en traumatisk händelse. Hans chef skickar dit honom för att helt enkelt få igång honom igen.

Fin kommer tillbaka till ön som han hals över huvud flydde vid 18-års ålder. Bort från mobbing, tristess, trångsynthet och kvävande religiositet.
Väl på ön så rullar en mycket spännande historia upp där Fin får möta sitt förflutna. Fin lär sig att allt var inte som hans minns det. Han får möta mycket sorg men också mycken glädje.

Bokens intrig är spännande och skickligt konstruerad, växlande mellan dåtid och nutid. Den är tack och lov befriad från många av de klichéer som ofta är legio i deckare. Men är inte det som är den stora behållningen. Det som gör att jag flera dagar efter avslutad läsning fortfarande befinner mig kvar på Isle of Lewis är Mays skildring av människorna, deras relationer, deras historia och sätt att tänka. Hur det hårda klimatet och naturen på öarna påverkar deras sätt att leva Det gör att den här boken lyfter sig över de flesta deckare jag läst.

Svarthus på Isle of Lewis

Mer än en gång så var jag tvungen att gå ut på Google Maps och se på den fantastiska naturen. Det är nog inte bara jag som har börjat planera en semester i Yttre Hebriderna under läsningen! Det är ingen dock ingen idé att du letar efter orten Crobost, central i boken, för det är en fiktiv skapelse.

Sula Sgeir

Vad som däremot inte är fiktion och en riktig höjdpunkt i boken är skildring av årliga traditionen av jakten på ungar till havssulan. Det började för flera hundra år sedan då fattigdom och hunger drev män att med fara för eget liv landstiga på den lilla obebodda ön Sula Segir, på jakt efter denna delikatess. En gång om året åker 10 män ut och bor på ön under 2 veckor. De tillåts döda 2 000 fåglar, under mycket farliga omständigheter.. Det är ett hedersuppdrag för männen på Lewis.
Idag är dock jakten mycket ifrågasatt och ses av många organisationer som masslakt.

Jag har redan köpt The Lewis Man, del två i trilogin. Inte orkar jag vänta på den svenska översättningen. Det här är alldeles för bra för det!

Tack Modernista för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200927

Peter May

NOBELPRISET 2013 – ALICE MUNRO: BRINNANDE LIVET

Publicerat den 22/12/2013 av Patrik Enander

ALICE MUNRO (1931- )
Brinnande livet
”Dear Life”
Utgiven 2012
På svenska 2013
Översättning Rose-Marie Nielsen
304 sidor
Atlas

Alice Munro nobelpris var ett mycket populärt val. En redan läst och älskad författare som nu får en ännu större och mycket välförtjänt läsekrets. Själv var min första kontakt med henne Kärlek, vänskap hat som jag tyckte mycket om.

Denna fina bok består av 14 noveller vara de fyra sista är självbiografiska, ”in feeling, though not, entirely so in fact” (sid 255).
En skillnad, om jag minns rätt, är att berättelserna i denna bok oftare utspelar sig under första halvan av 1900-talet, medan i Kärlek Vänskap Hat är det nutid. Det är kanske en naturlig konsekvens av att detta är hennes sista bok, att hon blickar tillbaka och hämtar sitt stoff.

Samlingen börjar starkt med några riktigt fina noveller fyllda av det som gör Munro till en mycket bra författare. Sedan fanns det någon novell mitt i som inte fångade mig lika mycket.
Det är de sista fyra självbiografiska novellerna, som jag tycker är bokens svagaste del. Det är lite anonyma berättelser som inte tog tag i mig trots att hon skriver: ”I I believe they are the first and last – and the closest – thing I have to say about my life” (Sid 255). Munros lägstanivå är dock mycket hög, men sammantaget håller jag håller Kärlek Vänskap Hat högre än den här samlingen

Det är svårt att skriva något som inte redan skrivits om henne. Alla skriver om hennes fantastiska förmåga att få in en roman på 20-30 sidor, hur skicklig hon är på att expandera och komprimera tiden i sina elegant ihopsatta berättelser. Hur hon ger det vardagliga ett sällsynt djup.

Det som jag ofta tänkte på är att hon osäkrar verkligheten. Vad vet vi egentligen om våra liv och de människor vi delar vår vardag med. Det får mig att undra, med lätt oro, om jag en dag, oväntat och oombett, genom en blick, ett ord eller en händelse, inser att något var inte alls som jag trodde. Att under ytan fanns det något jag inte sett eller förstått. En både spännande och otäck tanke.

Jag läste större delen av boken i original. Munro är inte svår på engelska. Det finns troligen, eftersom hon är så subtil, nyanser som vi som inte har det som modersmål missar. Jag läste den andra halvan i Rose-Marie Nielsens sedvanligt pricksäkra översättning. Så känner du dig osäker på engelska så kan du lugnt njuta av Munro på svenska.
För läsa Munro det skall du!

/Reviderad 200920

NOBELPRISET 1949 – WILLIAM FAULKNER: ABSALOM, ABSALOM

Publicerat den 27/10/2013 av Patrik Enander

William Faulker (1897-1962)
Absalom, Absalom
Översättning Gunnar Barklund
Publicerades 1932
320 sidor
Brombergs

En nidbild av författare som får Nobelpriset är att de svåra och hopplösa att förstå för vanliga läsare. Det är bara böcker för pretentiösa litterära snobbar. De två senaste nobelpristagaren Mo Yan och Alice Munro motbevisar det. Det är författare som många läsare lätt kan ta till sig.

William Faulkner å andra sidan är just en sådan författare, en författarnas författare, en av de stora i den moderna romankonsten. Han nämns ständigt som en stor inspirationskälla för den latinamerikanska boomen, El Boom, med Garcia Marquez (Nobelpriset 1982), Julio Cortazar, Carlos Fuentes m.fl. och den nya franska romanen, Le Noveau Roman, med Alain Butor, Alain Robbe-Grillet, Nathalie Sarraute, Claude Simon (Nobelpriset 1985) m.fl.

Det var deras böcker som jag läste som ung och lätt pretentiös man i början av 80-talet. Det var inte lätt, med det skulle det inte vara, det var ju en del av hela grejen! Jag uppskattade det, men kan i efterhand undra hur mycket jag förstod.
När en av bokcirkelns medlemmar föreslog Absalom, Absalom så blev jag väldigt glad. Faulkner hade jag försökt mig på engelska på den tiden och inte kommit långt med. Nu skulle jag återvända till den typen av litteratur som sporrade mig för nästan 30 år sedan.

Redan på första sidan så började jag kippa efter andan. Texten är så tät och inte helt lätt att ta till sig. Så jag tog sats, läste och fick likt en upptäcktsresande ge mig in en tät djungel av ord. Faulkner skriver en exakt, elliptisk och kompakt prosa, fylld av omtagningar, parenteser och långa meningar. Sida upp och sida ned utan mycket dialog och med driv och flöde. Ja visst, jag kände igen Garcia Marquez, Alejo Carpentier, Claude Simon men kom också att tänka på Thomas Bernhard lika kompakta prosa.

Handlingen utspelar sig i Söderns under det amerikanska inbördeskriget och handlar om en familjs uppgång och fall. I botten ligger Bibelns berättelse om Kung David och han son Absalom.
Thomas Sutpen som kommer från mycket fattiga förhållanden får en förnedrande upplevelse vilket får honom att inse att han måste bryta upp för att skapa sig en framtid. Han åker till Västindien. Där grundlägger han sin förmögenhet, gifter sig och får ett barn. När det framkommer att hon inte är helt vit, utan har negerblod i sig, överger han henne och åker tillbaka till Södern för att börja bygga upp sitt imperium. Han gifter sig igen och får två barn. Men där i Västindien så sås fröet som leder till Thomas Sutpen och hela hans familjs undergång.

Men det är lättare sagt än gjort att redogöra för denna roman för det är inte alls en rak berättelse, Den berättas i återblickar av olika personer ut olika vinklar, med olika tolkningar av händelseförloppet. Allt eftersom historien tätnade så kände jag som om jag slog mig fram med en lie i en allt tätare vegetation.

Romanen anses av många som den främsta i Faulkners produktion och den främsta romanen om det amerikanska Södern. Sutpens uppgång och fall är en symbol för plantageägarnas uppgång och fall i Södern på slutet av 1800-talet Jag läste någonstans att för Faulkner var rasismen det som genomsyrade och förstörde Södern. Och den starka rasismen i Södern och dess konsekvenser är ett tydlig tema. På så sätt en mycket aktuell roman med tanke på det stora hatet som finns i delar av USA mot Barack Obama.

Går du in på Amazon och ser vad läsare har skrivit om boken så är det många som hyllar den. Men som också säger att du behöver läsa den 3 gånger för att förstå den. Det är en roman som har givit många litteraturvetare jobb!!

Det är en bok om är jobbig att läsa, men är det värt besväret? Jag är faktiskt kluven. Jag fick kämpa mycket. Det var partier där jag bara ångade på över sidorna för att komma vidare och struntade i jag inte förstod alla vändningar och vridningar. Och det är egentligen en bok som behöver läsas mycket långsamt .
Mot slutet av boken tänkte jag skönt att det snart är över. Det här kommer jag aldrig läsa igen. Nu är jag inte så säker för den lever kvar i mig. Det är en mycket stark berättelse, som levandegör en hel landsbygd under ett historiskt skede, mångfacetterad, fylld av bilder som visar sitta fast hos mig. Jag känner redan nu ett sug att någon gång ge mig på den igen, lite som gåta som du inte kan släppa och som vill lösa.
För alla med intresse för den moderna romanen är det trots allt obligatorisk läsning.

Jag försökte mig på att läsa den på engelska, men det bara gick inte. Gunnar Barklund har gjort ett mycket fint arbete på att överföra den till svenska. Vad vore vi utan alla dessa fantastiska översättare.

Tack också till Brombergs för deras serie Nobelklassiker. Jag har tidigare läst Heinrich Bölls lilla pärla Ungdomens bröd i denna serie. En i Sverige nu sorgligt bortglömd författare.

/Reviderad 200907

BOOKERPRISET 2009 – HILARY MANTEL: WOLF HALL

Publicerat den 28/07/2013 av Patrik Enander

Hilary Mantel (1952-)
Wolf Hall
Utkom 2009
650 sidor
Fourth Estate

Wolf Hall är en utmaning. 650 täta sidor på en engelska som är så avancerad att det inte var många meningar där jag kunde slappna av, en engelska som tom vållat problem för de som har det som modersmål. Samtidigt mycket välskriven. En bok så kompakt att jag någonstans efter 250 sidor var på väg att ge upp. En berättelse som är vardagsmat för en normalt bildad engelsman. Men okänd för mig, En berättelse fylld med en massa historiska gestalter som gjorde att jag allt som oftast fick gå tillbaka till registrerat över vem som var vem och vad.

Så var det för mig att läsa en av de mest hyllade engelska romanerna på senare år, Wolf Hall som Hilary Mantel fick Bookerpriset för 2009. Det fick Mantel även 2012 för uppföljaren Bring up the bodies vilket var inget mindre än en litterär sensation. Det är bara Coetzee och Peter Carey som fått det tidigare.

Var det värt det? Absolut. Som oftast när jag du får anstränga dig lite, ta i lite mer än vanligt, blir belöningen större, ibland mycket större. Du har vandrat uppför en slänt, kommer upp på krönet, trött av ansträngningen, för att upptäcka att runt hörnet fortsätter vägen och den är så spännande och vacker att du måste fortsätta.

Det lilla jag vet om Thomas Cromwell (ca 1485-1540) får mig att tro att engelska föräldrar skulle kunna skrämma sin barn med honom. Rasande intelligent, effektiv, en mästare på politiska intriger som inte skyr några medel. Han var sonen till en smed och gick från att vara bland de lägsta i samhället till att bli Henry VIII:s förtrogne och den näst viktigaste personen i England innan han, som många av hans motståndare, avrättades. I dag på dagen (!) 28 juli för 473 år sedan! En karriärist av Guds nåde.

Cromwell var mannen som skulle se till att det fruktlösa äktenskapet med Katrina av Aragonien annullerades och möjliggjorde ett äktenskap med den unga Anne Boleyn. Anne som skulle ge Henrik en manlig arvinge vilket Katarina inte lyckades med. Det var den process som i sin förlängning ledde till att det djupt katolska England blev protestantiskt, en utveckling som nog Henrik inte insett. Cromwell blev reformationens ingenjör. Det är en fascinerande historia om ett England och Europa i en brytningstid mellan katolicism och protestantism.

Thomas Cromwell 1485-1540 Målning av Hans Holbein

Det är en rik duk som Mantel målar. Mantel ägnade 5 år att läsa in sig på perioden. Men hon bär inte sin lärdom tungt. Hon har kokat ned det till miljö och personbeskrivningar som gör att jag efter avslutad läsning känt som jag varit på en längre resa i England på 1530-talet. Romanen är skriven i presens så det är inget som återberättas utan det upplevs här och nu. Det stora persongalleriet blir verkligt för mig, som personer jag mött.

Det är inte bara politikern Cromwell vi följer utan även den äkta mannen, familjefadern och vänner Cromwell. Hon har fabulerat fram en heltäckande bild av en troligen mycket komplex person. Den alltid mycket underhållande specialisten på engelsk renässanslitteratur Colin Burrow har skrivit en fin recension i London Review of Books där han med sina stora kunskaper pekar på hur Mantel använt sina källor. Rekommenderad läsning som du finner här.

Det är bara att sälla till sig till de andra recensenterna, bloggarna och läsarna som har hyllat denna roman. Det är en makalös prestation. Glädjande är att den äntligen kommer på svenska på Weylers förlag. Det måste varit en tuff utmaning för Jesper Högström som översatt den. Hoppas han gjort ett bra jobb så att den får den framgång som den så väl förtjänar.

/Reviderad 200818

VÄRLDEN ENLIGT QUICO – MIGUEL DELIBES: DEN DETRONISERADE PRINSEN

Publicerat den 02/06/2013 av Patrik Enander

Miguel Delibes 1920-2010:
Den detroniserade prinsen
El principe destronado
Översättning av Djordje Zarkovic och
Eva M Ålander
Utkom 1973
På svenska 2013
150 sidor
Gavrilo Förlag
Recensionsexemplar

Miguel Delibes är ett mycket stort namn i den spanskspråkiga litteraturen med en lång verkslista. Delibes satt i Spanska Akademin under många år. Han mottog många litterära priser bla det stora Cervantespriset som belönar författarskap från den spanskspråkiga världen. Bland andra pristagare kan nämnas giganter som nobelpristagarna Vargas Llosa och Cela.

I Sverige är Delibes inte så känd, men trots det fanns det något bekant över namnet. Det visade sig att det legendariska förlaget Coeckelberghs, som under 70-80-talet gav ut högklassig litteratur från ffa Östeuropa,1978, gav ut hans roman Fem timmar Med Mario. Jag följde deras utgivning med stort intresse och beklagar förfarande att René Coeckelberghs gick bort i så unga år. (Här kan du läsa min recension av en liten pärla ur förlagets mångfacetterade utgivning, Mircea Eliades Den gamle mannen och officeren.)

Redan 1965 så kom den första romanen av Delibes på svenska, Råttorna. Vår främsta introduktör av litteratur under 1900-talet, enmans-universitetet Artur Lundkvist, tog med den i sin Tellus-serie där han valde ut litteratur från hela världen. Många fina romaner som du nu hittar på antikvariat
Nu har förlaget Gavrilo från Göteborg givit ut denna lilla roman. Jag kände inte till förlaget sedan tidigare men det är uppenbart ett förlag att hålla ögonen på.

Den detroniserade prinsen är Quico, 3 år gammal. Nu när hans lillasyster fötts inte längre är i centrum. Förutom henne är han dessutom omgiven av tre större syskon, föräldrar och två hembiträden. Det är inte lätt att få uppmärksamhet och denna lille illbatting gör var han kan.

Vi får följa honom under ett dygn, från klockan 10 på morgonen till 10 på kvällen. då han utmattad somnar efter en intensiv dag. Varje kapitel motsvara en timma.
Perspektivet är nästan uteslutande Quicos. Vi ser världen underifrån, tex så beskrivs hans mamma i början bara genom den kjol hon bär när hon sveper in i rummet.
Vi stiger in i hans tankevärld och följer alla hans glädjeämnen och fasor, hur hans fantasi drar iväg med honom och gör hans värld både mer spännande och mer otäck. Starka tankar kring liv och död, djävlar och spöken far runt i Quicos huvud när han försöker orientera sig i världen. En kontinuerlig rädsla för att kissa ned sig och inte vara duktig lever med honom hela tiden.

Allt eftersom vill följer denna ömsom charmiga och ömsom odrägliga lille kille så växer berättelsen och visar upp en välbeställd men dysfunktionell familj i Francos Spanien. Quicos föräldrars äktenskap är dött. Fadern är en förtryckande patriark som finns i bakgrunden. Hembiträdena har mer närhet till barnen än vad deras mor har, men är samtidigt under ständig rädsla för att inte blidka sin arbetsgivare. Det pågår ett krig, som en av sönerna går ut i, för att blidka sin stränge far. Det går inte att isolera en allt mer svårbegriplig omvärld.

Det är en tunn lite bok främst uppbyggd på dialog. Hans beskrivningar av lägenheten där i stort sett hela romanen utspelar sig är exakt och gör den mycket konkret för läsaren. Sakta vävs vi in i familjens liv och det är synd att romanen slutar efter 150 sidor för jag skulle gärna följt denna familj under ett par dagar till.

Den stora behållningen är hur Delibes gestaltar ett barns inre liv och fantasivärld. Det var många gånger jag kastades tillbaka i tanken till barndomen och kändes igen tankar eller påmindes om händelser tidigt i livet.. Det är både skickligt och välskrivet.
Jag har inte läst mycket spansk litteratur så det var givande att bekanta sig med en ett författarskap från ett nytt område!

/Reviderad 200820

MIGUEL DELIBES

EN LITEN BOK OM DEN STORA KÄRLEKEN OCH DEN STORA SORGEN – LAURENCE TARDIEU: EFTERSOM INGENTING VARAR

Publicerat den 20/02/2013 av Patrik Enander

Laurence Tardieu (1972-):
Eftersom ingenting varar
Orginaltitel: Puisque rien ne dure
Översättning av Thérèse Eng
Utgiven 2006. På svenska 2012
127 sidor
Oppenheim förlag
Recensionsexemplar

”Jag dör, skriver hon till mig. Vincent, jag dör, kom till mig, kom till mig igen, en sista gång, så att jag får se dig, röra vid dig, höra dig, kom till mig igen Vincent, jag dör.”

Den som skriver är Geneviève, Vincents stora kärlek. De har inte haft kontakt på 15 år. Då, i januari för 15 år sedan, försvann deras 8-åriga dotter Clara spårlöst för att aldrig mer återfinnas. Sorgen tar knäcken både på dem och deras relation.

Laurence Tardieu är en fransk författarinna som har givit ut 6 romaner. Detta var hennes tredje. För den fick hon 2007 ”Prix Le Prince-Maurice du roman d’amour” och ”Prix Alain-Fournier”.

Det är en tunn liten roman som Tardieu har skrivit. Smäckra 120 sidor som lyser som en svart diamant. En liten roman om stor kärlek och stor sorg. Och gripande att läsa.

Den är uppbyggd i tre delar. I första delen så följer vi Vincent när han kör i vansinnesfart till Geneviève. Under den resan kastas han tillbaka till allt det han har tryckt undan under 15 år.
Andra delen består av Genevièves dagboksanteckningar för veckorna efter Claras försvinnande.
”Jag köpte den här boken i morse. Om jag klarar att skriva regelbundet, om än så bara några meningar, kommer det att hjälpa mig. Jag är rädd att bli galen annars”
I sista delen skildras deras sista möte som leder fram till någon form av förlösning och livsbejakelse.

Jag blev mycket tagen av denna bok. Tardieu skriver så sinnligt och levande i korta meningar om kärleken och sorgen. Orden faller ned som små regndroppar. Hennes sensibilitet är inte svensk. Jag vet inte om hade antagit att det var en fransk bok om jag läst den utan att veta var författaren kom ifrån. Utan att kunna sätta fingret på varför så känns den fransk till sin karaktär på det sättet som den behandlar dessa stora ämnen. Jag är imponerad över hur skickligt hon tecknar Vincent och Geneviève. Hon hur gestaltar deras olika temperament och hur de på var sitt sätt hanterar att de drabbats av det värsta du kan drabbas av.

Efter de första sidorna var jag rädd att det skulle vara lite banalt med den blev bara starkare och starkare. Det är en liten bok med lång eftersmak.

Utan att kunna franska så måste översättaren Therese Eng gjort ett fint jobb som fört över denna text till så fin svenska.

Det låter kanske inte som årets hetaste bok, en okänd fransk roman utgiven på ett litet förlag, om ett barn försvinnande, men jag kan inte nog rekommendera den. Köp och läs!

Tack för recensionsexemplaret.

/Reviderad 200920

NOBELPRISET 2012 – MO YAN: XIMEN NAO OCH HANS SJU LIV

Publicerat den 27/12/2012 av Patrik Enander

Mo Yan (1955-)
Ximen Mao hans sju liv
Utgiven 2006 På svenska 2012
Översättning: Anna Gustafsson Chen
650 sidor
Bokförlaget Tranan

Så länge som jag kan minnas så har jag suttit klistrad vid radion den torsdagen i oktober när dörren går upp i Börshuset och den ständige sekreteraren kommer ut och meddelar världen vem som fått nobelpriset. Det är inte många gånger som jag läst författarna men jag känner ofta till dem. I år var det inte så. Mo Yan vem är det? En förvåning som jag delade med många.

Sedan kommer den sedvanliga debatten igång om det är rätt vinnare. Och eftersom våra journalister är på Gert Fylking-nivå i litteraturkännedom så kommer det en massa pseudo-debatter om att t.ex. Göran Malmqvist otillbörliga påverkan då han känner Mo Yan! De var ingen så ställde de frågorna när Tranströmer fick priset. Nej, då var det bara ren och skär litterär kvalitet som fick pris.

Nidbilden av nobelpristagare är att det är svåra författare som är krävande att läsa, bara för eliten. Mo Yan är långt därifrån. Han är en riktig berättare, han sitter vid brasan och spinner sina historier. Denna roman är burlesk krönika fylld av saga, myt, med massa rå humor och fylld av både komiska scener och scener av stor tragik

En annan lite svårare debatt är den om hur han förhåller sig till censur och makt. Det har jag inte kunskap att bedöma, men efter ha läst denna tegelsten så kan jag säga att den innehåller svidande kritik riktad mot Kina och de kinesiska samhällets utveckling under de senaste 50-åren. Kollektiviseringen på femtiotalet, svältkatastrofen slutet av femti-och början av sextiotalet, utnyttjande av arbetare inom stål-industrin, inkompetensen karriärismen och opportunismen bland de politiska skikten som leder byarna fram till den hårdföra övergången till kapitalismen i kinesisk tappning som sker nu.

Romanens inte mest framträdande men ändå viktigaste person är Lan Lian, en fribonde som trots alla förskräckliga konsekvenser vägrar att inrätta sig och gå in i kollektivet och som i slutet av romanen står som den ende med sin heder i behåll.

Kort om romanen: Ximen Mao är en rik godsägare som 1949 avrättas och kommer till Kung Yamas dödsrike. Han är mycket förorättad över att ha mist livet och lyckas övertala kung Yama att han skall få återvända. Och det får han men först som åsna, sedan i tur och ordning som tjur, gris, hund och apa innan han bli människa igen
Han återföds hela tiden i samma by med samma människor. Ximen följer livets upp och nedgångar för sina fruar, barn och vänner men ur djurets perspektiv. Och varje djur ser ju livet ur sin synvinkel eller hur. Det finns framförallt många scener när han är Ximen Gris som fick mig att gapskratta i läsfåtöljen.

En viktig person i romanen som återkommer ofta är en ganska osympatisk och mycket opålitlig person som heter Mo Yan. Han är författare och har ofta beskrivit samma skeenden som i roman, men han är absolut inte att lita på:,
”Nu min vän, ska jag berätta om vad som hände 1958. Mo Yan har skrivit flera noveller om det året, men det mesta är strunt med mycket låg trovärdighet. Jag berättar om sådant som jag själv har varit med om och som har ett historiskt värde.”
Det är som att Mo Yan på detta sätta skapa sig ett utrymme för den starka samhällskritik som finns i boken.

Det är en myllrande rik berättelse han skrivit, med massa karaktärer. Jag vet inte hur många gången jag fick gå tillbaka till förteckningen över personerna innan jag fick koll på vem som var vem, ungefär som i en av de gamla ryssarna. Romanen blir med som en stor tavla av Brueghel där du ser en massa personer och händelser utan att förutom i vissa undantag komma dem nära. Men du lär känna en ny del av världen Det är en lång roman, mycket lång och även om jag tycker att det är en bra roman så var den ojämn och för lång. Ibland flödar berättelsen bägare väl ymnigt.

Jag har inga kunskaper i kinesiska men det kan inte vara annat än ett stordåd att överföra denna prosa till en så smidig svenska som Anna Gustavsson Chen gjort.

Även om jag hann tröttna lite på boken på slutet så är det ändå en bok jag kan rekommendera då den öppnar en ny dörr in i en annan litterär värld. Jag kan gott tänka mig att läsa mer av denna författare.

/Reviderad 200820

AUGUSTPRISET 2012 – GÖRAN ROSENBERG: ETT KORT UPPEHÅLL PÅ VÄGEN FRÅN AUSCHWITZ

Publicerat den 08/12/2012 av Patrik Enander

Göran Rosenberg (1948-)
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
Utgiven 2012
290 sidor
Bonniers

Det var nog många som undrade hur det kom sig att denna bok både blev nominerad och sedan kunde vinna den skönlitterära klassen när Augustpriset delades ut i år. Någon roman är det inte. En storartad bok som måste läsas är det däremot. Och i så måtto är priset en fullträff. För många behöver läsa denna bok i en tid då fascismens spöke åter sticker upp på olika ställen i Europa inte minst i form av Jimmie Åkesson slipade och hala tryne.

I somras läste jag årets hittills starkaste roman Den tidigare Augustprisvinnaren av Steve Sem-Sandberg, De fatttiga i Lodz. Det var samtidigt som Rosenbergs bok kom ut. Jag blev så på djupet berörd av Sem-Sandbergs bok att när jag förstod att även denna bok utgick från Lodz, som Rosenbergs föräldrar kom ifrån, så köpte jag den. Samtidigt är det så krävande att läsa om detta mörka kapitel i vår historia att jag inte kom mig för när jag väl köpt den. Nu fick jag anledning att ta tag i den.

Rosenberg skriver ”Jag tar alla tillfällen i akt att fråga efter vägen från Auschwitz eftersom varje väg från Auschwitz är ett individuellt mirakel i sig, till skillnad från vägen till Auschwitz som är ett kollektivt helvete lika för alla.” (Sid 91)

VI har alla läst mycket om fasorna under andra världskriget i någon form. Men vad hände sedan, hur gick det för dem. Gick det att komma tillbaka till någon form av normalitet när man tittat djupt in i det mest omänkliga?
Boken handlar om Rosenbergs far, David Rozenberg, hans turliga väg från fasorna i Auschwitz och hur slumpen för honom till Södertälje. Där får David jobb på Scania och stannar.
Efter par år senare så lyckas Hala Staw, som kommer bli Hanna Rosenberg och Görans mamma, att ta sig till Sverige genom lögner och tur.
Rosenberg skildrar hur de försöker komma in i det svenska samhället och bli en del av det moderna projektet när välfärdsstaten byggs upp. Göran blir en del av det projektet. Han får ett svenskt namn. >De arbetar hårt på att han skall bli bra på svenska så bra att han idag inte kan sina föräldrars modersmål, polska. Göran blir svensk men fadern lyckas aldrig bli en del av det livet, skuggorna kommer ikapp. Hur skall man kunna glömma, hur skall man kunna hantera det som inte går att hantera, hur skall man kunna prata om det som det inte finns något språk för.

Vi får följa Göran Rosenbergs resa i sin faders fotspår. Han besöker många av de ställen som fadern varit som fånge, slav och tvångsarbetare. Det är lika skrämmande som vanligt att läsa om dessa fasor. Hur ofantligt många som dog, svalt och frös ihjäl. Hur hårt de plågades, hur hårt de tvingas arbeta, vilka ofantliga umbäranden. Hur kunde de få ske? Vad vad det för människor som utsatte sina medmänniskor för detta?
Och inte nog med att de skedde, hur fort ville vi inte glömma!?
Vi ville inte ta in det som skett. Skildringen av hur David försöker få ut ersättning för nedsatt arbetsförmåga efter kriget är en beskrivning av en serie förnedringar där läkare hävdar att det finns inget som tyder på att hans trauman har något med Auschwitz att göra!

Rosenberg väver en text av sina barndomsminnen, brev som föräldrarna skickade till varandra och till sina släktingar och historiska fakta. Det är ett ömsint porträtt av en far, en far vars öde han försöker få någon form av klarhet över.
Det är också en skildring av Sverige i brytningstiden efter andra världskriget, när det gamla skulle ut och det nya in och välfärdsstaten skall byggas

Rosenberg spelade mycket fiol som liten och vad jag kan förstå på en ganska avancerad nivå. Att han är musikalisk tycker jag märks i hans mjuka, melodiska och mycket läsvärda prosa. Ett litet minus är att han ibland vill bli mer litterär än innehållet egentligen kräver. Det är en så stark och berörande berättelse med en helt egen röst och det räcker långt, mycket långt.
Missa inte denna bok!

/Reviderad 200724

GUARDIAN FIRST BOOK AWARD – EN MÄSTERLIG BOK OM VÅRT FÖRHÅLLANDE TILL BERGEN – ROBERT MACFARLANE: MOUNTAINS OF THE MIND, A HISTORY OF A FASCINATION

Publicerat den 23/08/2012 av Patrik Enander

Robert Macfarlane (1976-)
Mountains of the mind –
A history of a fascination
Utgiven: 2003
280 sidor
Granta

Robert Macfarlanes underbara bok är en blandning av historia, idéhistoria, memoar och reseskildring. Macfarlane är engelsk litteraturvetare som hela sitt liv ägnat sig åt att vandra och klättra i berg. Han vill med denna bok undersöka hur det kommer sig att vi har så starka känslor kring bergen. Att människor är beredda att riskera livet bara för att bestiga en ansamling av sten, en ansamling som egentligen är helt utan betydelse för oss men som vi tillskriver en mängd egenskaper.

Jag har aldrig varit en större naturmänniska och kommer aldrig klättra i berg. Men jag vet efter skidåkning och vandringar i Alperna att bergen har en stor dragningskraft.
Min gode vän T. tipsade mig om att det började komma författare som skrev intressanta böcker om natur av hög litterär kvalitet. Jag fastnade för denna bok.

Vad boken visar övertygande är att den fascination för berg som de flesta av oss känner inte på något sätt är självklar. Man såg tidigare på bergen med skräck, som farliga och ogästvänliga. Att riskera sitt liv för att nå en bergstopp var detsamma som vansinne. Det är ju som sagt bara en större ansamling sten.

Vad var det då som hände? På 1600 talet så kom den första teorin om bergens uppkomst: Thomas Burnets The Sacred Theory of Earth och geologin som vetenskap var född. De hisnande tidsperspektiven fascinerade 1700 och 1800 talets människor. Macfarlane skriver att på 1600-och 1700-talet så expanerades människor tänkande i rummet tack vare stjärnkikare och mikroskop. Under 1800-talet så expanderade tänkandet i tid genom geologin. Man förstod att ”terra firma” om du bara såg över en tillräckligt lång period blev ”terra mobilis”! Geologi blev högsta mode och fossilsamling en mycket populär hobby.
Under perioden så växer alpturismen kraftig. Många är de personer som bestiger Matterhorn och Mont Blanc under 1800-talet. Tyvärr är det även många som dör i bergolyckor!

Efter detta fascinerade kapitel går Macfarlane vidare och beskriver hur rädslan under 1700-talet blev en känsla inte att undvika utan möta och därigenom blir stärkt i kropp och själ! Det koppla ihop med begrepp sam manlighet och mod.
Macfarlane beskriver också att under 1800-talet så blir höjd något som är eftersträvansvärt. Ju högre du kan komma, tex genom klättring, desto bättre. Där fanns en frihet där själen kunde vandra fritt och vara nära Gud, något som passade väl in i romantikens världsbild.

Alla dessa förändringar i sättet att tänka, i kombination med viktorianernas längtan att upptäcka hela världen, blev som en drog för vissa personer. De var beredda att offra allt för att bestiga ett berg. Man vill även kolonisera världen. Det skulle inte finnas några vita fläckar.

Boken avslutas med den fascinerande berättelsen om George Mallorys tre misslyckade försök att bestiga ”bergens berg” Mount Everest. Trots att Mallory hade en fru han älskade djupt och tre barn så gav han sig ut 1921, 1922 och 1924, Men Mallory var helt bergtagen, det fanns inget som var så mycket värt som att försöka nå denna topp även om det skulle kosta honom livet. Under den sista expeditionen sågs han och en medarbetare försvinna bland molnen för att aldrig komma tillbaka.

Macfarlane är en strålande författare som bär sin enorma lärdom lätt och kan med stilistisk elegans underhålla läsaren. Insprängt i de historiska och idéhistoriska avsnitten finns det personliga berättelser, ofta spännande eller rörande, om Macfarlanes egna strapatser eller fantasier om berg.

Läs och se om ni blir lika bergtagna som jag!

/Reviderad 200819

Robert Macfarlane 1976-

P.O. ENQUIST: MAGNETISÖRENS FEMTE VINTER

Publicerat den 08/08/2012 av Patrik Enander

Per Olov Enquist (1934-2020):
Magnetisörens femte vinter
Utgiven 1964
250 sidor
Bra böcker

Peo Enquist är en av våra mest lästa författare. Själv hade jag fram till för några år sedan bara läst något litet på 70-talet och sett pjäsen Tribadernas Natt i en underbar filmatisering med bla Ernst-Hugo Järegård.

När jag väl satte tänderna i Livläkarens besök 2009 så blev jag närmast chockad över hur bra den var. Jag förstod omgående vilken stor författare vi har i Enquist. Nu var det dags att återvända till honom med Magnetisörens femte vinter, hans tredje roman från 1964.

Det är likt Livläkarens besök en historisk roman. Den handlar om magnetisören Friedrich Meisner, lärjunge till den store Paracelcus, som under 1790-talet med hjälp av magnetism botade människor. Efter att ha blivit utslängd från bla Nürnberg och Paris efter misslyckade behandlingar som kommer han till orten Seefond. Där blir hans lycka gjord när han botar läkaren Selingers dotters blindhet.

Meisner startar en storskalig verksamhet. Han får med sig läkaren Selinger som efter dotterns tillfrisknande ser att det finns något mer, kanske något större, än den läkekonst som hans själv är utbildad i. Selinger blir hans assistent och medicinska kontrollant. Det blir också Selinger som genomskådar Meisner vilket leder till dennes undergång.

Selinger är fascinerad av Meisner, ser honom som en konstnär, en person som kan leda människor in i hängivelsen och extasen. En person som kan föra dem till en högre och kanske en sannare verklighet. Selinger får konfrontera sina föreställningar om vad som läker, om vad människor vill ha. Även när Meisner fallit så kan inte Selinger sluta fascineras av det han står för, något bortom vår rationella värld. Selinger brottas med komplexiteten och får inte ihop det. Han botade trots allt hans dotter.

I detta är boken lika aktuell nu idag som när den kom. Traditionell medicin kontra alternativa behandlingar, självhjälpsböcker, meditationsretreater. Det rationella kontra det icke rationella, det empiriska kontra det icke empiriska, tro kontra vetande.
Enquist kommer ju själv från en djup frireligiös bakgrund och jag kan tänka mig att boken är en del av hans brottning med dessa problem, hur skall vi förstå verkligheten, genom vilka glasögon. Vad är sant, vad är påhittat?

Det kan man även undra när man läser denna bok. Jag har då och då googlat för att se om personer och böcker som nämns finns. Ibland gör de det ibland inte. Han har kokat en fiktiv sopa med en massa riktiga fakta. Av en tillfällighet så läser jag att Enquist är uppvuxen i Sjöbotten vilket ju är Seefond på tyska.

Jag kan villigt erkänna att det tog ett tag att komma in i boken. Enquist konstrade till det, skrev lite för litterärt. Det är främst i början när Meisner för talan och vi lär oss om hans bakgrund. När de väl kommit till Seefond så är det genom Selingers ögon, genom hans dagboksanteckningar, som större delen av romanen berättas. Då berättar han rakare och det kommer närmre och romanen är mer gripande.

Diskussionen om tro och vetande, de berättartekniska knep och förmågan att trovärdigt gestalta ett historiskt skeende påminner mycket om en bok jag läste för ett tag sedan. Eyvind Johnsons Drömmar om Rosor och Eld som är en mästerlig bok. På den nivån är inte Enqvist 1964 men väl med Livläkarens besök.

Magnetisörens femte vinter är en välskriven och fascinerande historia om tro och vetande. Det är också oerhört spännande att läsa om de olika behandlingar som patienterna utsattes för både av Meisner och den traditionella medicinen. Om jag minns rätt så sade Enquist i ett sommarprogram att det var livsfarligt att gå till läkaren före 1850. Med tanke på de resultat som den traditionella medicinen på den tiden hade så kanske det inte var så konstigt att en magnetisör erbjöd ett alternativ.

Reviderad 200819

AUGUSTPRISET 2009 – ETT IMPONERANDE MÄSTERVERK – STEVE SEM-SANDBERG: DE FATTIGA I LODZ

Publicerat den 06/08/2012 av Patrik Enander

Steve Sem-Sandberg (1958-):
De fattiga i Lódz
Utgiven: 2009
640 sidor
Bonniers

” Det hade varit den dag för evigt inpräntad i ghettos minne, då ordförande inför alla låtit meddela att han inte hade något annat val än att låta ghettots barn och åldringar gå.”
Så inleds den roman som Steve Sem-Sandberg 2009 fick Augustpriset för. Sedan två år tillbaka har den stått och tittat på mig i bokhyllan. En bok jag ”måste läsa”. Men att läsa en över sexhundra sidor lång bok om ghettot i Lodz? En historiskt fenomen som jag egentligen inte visste något om, men som jag insåg inte skulle vara lätt läsning.

När jag läst de Waal underbara bok Haren med bärnstensögonen”och blivit så tagen och förfärad av beskrivningen av hur judarna behandlades när Österrike ganska lättvindigt och utan större motstånd annekterades av Hitler tänkte jag att det kanske var dags att läsa denna så hyllade roman. Jag är mycket glad över att ha gjort det. Boken är inget annat än ett mästerverk. Utan att vara tillräckligt beläst i modern svensk romankonst så skulle det förvåna mig om det finns många böcker av den kalibern. Att en svensk författare kopplar ett stort grepp över en viktig händelse i Europas moderna historia och skapar stor konst av det.

Den som pratar i inledningen är Mordechai Chaim Rumkowski (1877-1944), ordföranden, judeäldsten, som styr över ghettot i Lodz. Själv barnlös så har han skattat sig en mission att rädda så många barn som möjligt undan förintelsen. ”I sextiosex år har jag levat och ännu inte begåtts lyckan av att kallas far och nu begär myndigheterna av mig att jag skall offra mina barn”. När han pratar är det 1942 och ghettot har funnit i två år.

Mordechai Chaim Rumkowski

Efter denna prolog så för vi följa Rumkowski, den misslyckade affärsmannen, som bestämmer sig för att rädda så många barns som möjligt och som blir ordförande i ghettot. En slipad karriärist och en mycket komplex karaktär.
Rumkowski är en mycket omtvistad figur. Somliga ser honom som en räddade många judar undan förintelsen medan andra ser honom som en av nazisterns främsta hantlangare. Rumkowskis tro var att om judarna blev oumbärliga för nazisterna så blev de fria, om de kunde tillverka så mycket, vara så nyttiga för dem så skulle de heller inte att bli mördade. En slags ”Arbeit macht frei”.
Det är kring denna knutpunkt som romanen vrider sig

Så Rumkowski styr med järnhand över ghettot som är som ett litet samhälle för sig själv med sin egen ledning, administration och polis. Med kraft slår han tillbaka på allt som kan hota dess existens. Men Rumkowski missbedömde nazisterna och lägret kom att existera under 4 år under vilka stora mängder människor transporterades ur lägret till en säker död..

Sem-Sandberg har studerat en mängd källor och blandar fakta och fiktion. Det är en myllrande kollektivroman där man både har ett helikopterperspektiv och samtidigt får följa en mängd individer och livsöden. Det är en av romanens styrkor hur han blandar distans och närhet. Att vi ser både ghettot och individen.

Sem-Sandberg skriver förstås om de mest fasansfulla händelser och det var många gånger jag kippade efter andan. Det är inget vältrande utan han har en lätthet i prosan, en luftighet som gör att det går att andas. Något som är nödvändigt för att kunna ta till sig det som du läser.

Jag kan inte nog rekommendera den mycket välskrivna och mycket gripande roman. Det är nog så viktig läsning nu när nynazismen fula tryne sticker fram allt oftare. Det är vår förbannade plikt att aldrig glömma det som skedde.

Ghettot i Lodz rensades ut 1944 och Rumkowski tillsammans med många andra från ghettot mördas i koncentrationslägren.

/Reviderad 200818

EN DEBUT UTÖVER DET VANLIGA – ELEANOR CATTON: REPETITIONEN

Publicerat den 29/02/2012 av Patrik Enander

Eleanor Catton (1985-):
Repetitionen
”The Reharsal”
Övers: Johan Nilsson
Utgiven 2008
300 sidor
Wahlstöm & Widstrand

Äckligt begåvad! Det är hon. Eleanor Catton född 1985 i Kanada och uppvuxen på Nya Zealand.
För denna hennes debutbok hon The Betty Trask Award som The Society of Authors delar ut till den bästa engelskspråkiga debuten i samväldet av en författare under 35. Hon var även nominerad till The Guardian Frist Book Award.

Det är en mycket säker debut skriven på en skarpslipad prosa som är fint översatt av Johan Nilsson. Det är inte en konventionellt uppbyggd roman utan den snirklar sig fram. Det är en låda med kinesiska askar där man öppnar en den ena än den andra och nya saker kommer fram.

Genom romanen så löper två trådar som till slut vävs samman.
Skandalen är ett faktum när relationen mellan eleven Victoria och hennes lärare Mr Saladin avslöjas. Det kastar långa skuggor över livet i den lilla skolan Abbey Grange. Victoras lillasyster Isolde hamnar oväntat och oönskat i centrum för allas uppmärksamhet.

Berättelsen kommer oss till liv under mötena mellan Saxofonläraren vars namn vi aldrig får reda och hennes lektioner med eleverna. Lektioner som blir mer som terapisamtal. Saxofonläraren blir en katalysator och sanningssägare för dessa elever.

Den andra tråden handlar om Stanley, en trulig tonåring som till sin stora förvåning lyckas komma in på den berömda teaterskolan på orten. Hans frånvarande far är psykolog, med försmak för sadistiska små skämt, och bor i London. De ses över middag en gång om året, middagar som alltid gör Stanley illa till mods. I ett försök att bli synlig för fadern så bli Stanley elev på teaterskolan.

Historierna vävs samman när Stanleys teaterklass får i uppdrag att skriva och framföra en egen föreställning i slutet av första läsåret. De väljer att gestalta skandalen från Abbey Grange och där finns samband mellan individerna, som jag inte avslöjar här, och saker ställs på sin spets för alla inblandade. Men vad är verklighet och vad är pjäsen.

Genom dessa berättelser och möten så behandlar Catton ämnen som makt, dominans, underkastelse, sexualitet, manligt/kvinnligt, vad är sanning, vad är lögn, hur bygger vi vår identitet, hur vi skapar vi de roller vi lever i. Frågor som är så starka hos oss i brytningen mellan barn och vuxen som Catton skildrar här.

De viktiga vuxna i berättelsen lär inte känna vid namn utan som Förste dramapedagogen, Förste rörelsepedagogen, Saxofonläraren. De är de vuxna som med sina livs drömmar och krossade förhoppningar blir som kontraster till de unga elevernas bräcklighet och sökande. Ett ganska effektivt grepp, men problemet är att de blir lite mer av typer än levande figurer.
Då är de eleverna skarpare tecknade med all sin ömtålighet och sin förvirring och jag blev ofta imponerad av känslan och handlaget.

Det är som sagt en otroligt imponerande debut, med mycket säker språkbehandling, men jag måste säga att jag tappade intresset mot slutet då jag kände att nu hade sagt det hon kunde säga i ämnet. Jag kände att hon drog ut på det och det gick längre mellan stunderna jag läste..

Men, läs gärna denna bok om du vill bekanta dig med ett nytt spännande namn. Det skall bli intressant att se vad hon tar vägen.

/Reviderad 200804

Eleanor Catton 1985-

KARL-OVE KNAUSGÅRD: MIN KAMP 1

Publicerat den 31/12/2011 av Patrik Enander

Karl-Ove Knausgård (1968-) :
Min kamp 1
Utgiven 2009
Övers: Rebecca Alsberg
430 sidor
Norstedts

Ingen litteraturintresserad person har kunnat undvika att höra om Karl-Ove Knausgård och hans mastodontprojekt. En roman på över tretusen sidor, skriven nästan i realtid. En roman som samtidigt skall vara sann, så sann att flera av Knausgårds släktingar blivit mycket upprörda av det de läst. Är det en roman? Eller är det en självbiografi, kanske i romanens kostym?

Jag undrade innan jag läste del 1 om detta inte var en ultimata machoromanen, en medelålders författare som i 6 volymer utgjuter sig över sitt liv. När jag läste mer och mer positiva kommentarer både från män och kvinnor, kvinnor som blivit helt betagna av hans text, ville jag ge boken en chans.

Redan på sidan 1 så hade han mig i ett strupgrepp. Han kastar oss rätt in i döden, hans fars död. Döden som vi gärna med eufemismer vill försköna, men som är rå, kall och obehaglig.
Sedan följer en mycket gripande roman om en uppväxt i 70–talets Norge med en fruktad far. En far som Karl-Ove alltid måste förhålla sig till, alltid måste läsa av för att inte råka illa ut. En stark människa som vid 40-års ålder, efter skilsmässan, tappar greppet och blir gravt alkoholiserad.
Vi får vara med om tonårsfyllor, förälskelser, vänskaper, upptäckten av litteraturen som ett rum att vistas i när verkligheten blir för svår.

Vi möter även den vuxne författaren som står mitt i livet med 3 barn och de mödor som författarskapet innebär.

Romanen avslutas med en lång berättelse om hur Karl-Ove och hans bror Yngve får städa upp i farmoderns hus, efter faderns död. Fadern har förvandlat hela huset till en svinstia. Det är en skildring av ett möte som inte kan lämna någon läsare oberörd i sin öppenhet, sårbarhet och smärta
Döden inramar hela romanen.

Knausgård har sagt i intervjuer att han ville skriva på privat som möjligt för att ni in i kärnan. Han trodde det bara skulle beröra honom och han har blivit chockad över att så många känt igen sig i det som är hans mest innersta. Knausgård har även sagt att skrivit fort för att inte självkritiken skall hinna mer och göra texten litterär. Annars kunde han ägna 1 månad åt en halvsida.

Vad är det som gör att denna bok är så bra? Jag tycker han lyckats med sitt uppsåt. Det finns en sådan närhet i texten, han prosa flyter fram, glimrande och vacker, samtidigt fylld av många av vardagens trivialiteter. Det är en prosa som öppnar upp mina minnen från min egen tonårstid. Även om en uppväxt i Göteborg några år tidigare skiljer sig mycket från uppväxten på den norska landsbygden så fanns det så många beröringspunkter. Upplevelser av skolmiljön, alla grupprocesser som sker i tonårstiden. Hur man skapar sig identitet genom sina vänner, sin musiksmak, sina intressen m.m
Genom boken finns det en total ärlighet. Knausgård försöker aldrig skönmåla utan alla känslor även de förbjudna, icke-politiskt korrekta lyfts fram.
Det är en på djupet existentiell roman om hur man blir en människa och den ständiga referenspunkt som finns för oss alla nämligen döden.

En lång episod handlar om ett nyårsfirande där man först ägnar en oerhört mängd energi för att gömma spriten inför den stora festen. För att sedan uppleva hur kvällen blir ett misslyckande. Den där festen som man egentligen ville vara på, där de skolkamraterna som man vill hänga med är, den festen där kvinnan som du är intresserad av finns, festen som du till slut aldrig kommer till.
Den passagen var så lång så jag tyckte den till slut blev lite tråkig. Då inser jag att han fångade något just genom att skiva så, hur briljant han egentligen är. Som läsare tvingas du att genomleva det igen i all sin tråkighet!

Sammanfattningsvis är det en mycket lovande början på en lång serie romaner.

/Reviderad 200229

NOBELPRISET 2013 – MÄSTERLIGA NOVELLER – ALICE MUNRO: KÄRLEK VÄNSKAP HAT

Publicerat den 27/10/2011 av Patrik Enander

Alice Munro (1931-):
Kärlek vänskap hat
”Hateship, friendship, courtship, loveship, marriage”
Övers: Rose-Marie Nielsen
Utgiven: 2002
Atlas

Novellen är en konstform jag sällan tagit del av. Högst ett par samlingar under många års läsande. Nej, riktiga romaner skall det vara, som man i bästa fall kan sjunka in i och färdas långt bort.
Efter att ha läst alla extatiska hyllningar av denna författare,så ville jag ge henne en chans. Hon fick 2009 det ansedda International Man Booker Prize.

Jag kan bara konstatera att alla hyllningar är helt på sin plats. Det är en suverän författare. Jag vet inte hur hon gör det men dessa i vissa fall inte så långa noveller blir till hela romaner.
Alla dessa uppslag, som mindre begåvade författare hade tänjt ut till långa berättelser, blir till miniatyrer, små slipade diamanter. Jag har aldrig läst en författare där antydningarnas konst är så kraftfullt elegant. Med en enkel mening, en enkel scen blottlägger Munro ett helt livs historia med glädjeämnen, sorger och plågor. Det är inga stora scener utan i detaljen öppnar sig ett yttre och inre landskap upp. Det finns en stark närvaro både på det inre planet och i det Kanada hon beskriver, i skärningspunkten mellan landsbygd och stad.

Att läsa Munro är som att sitta och lyssna på en oerhört klok person med stor livsvisdom och en säker blick för det mänskliga. Det blir ett sug i läsningen och det är svårt att inte bara fortsätta läsa. Jag vill inte lämna Munro-land utan bara ha mer.

Rose-Marie Nielsen har gjort såvitt jag kan bedöma ett mycket fint jobb när givit Munro svensk språkdräkt.. Det finns en lätthet och musikalitet i svenskan som är så njutbar.
Behöver jag säga mer. Läs Munro!

/Reviderad 200614

BOOKER-PRISET 2011 – JULIAN BARNES: THE SENSE OF AN ENDING

Publicerat den 25/09/2011 av Patrik Enander

Julian Barnes (1946-)
The sense of an Ending
Utgiven: 2011
140 sidor
Jonathan Cape

Julian Barnes är tillsammans med Martin Amis och Ian McEwan de mest uppburna engelska manliga författarna som nu uppnått medelåldern.
Hans nyutkomna The Sense of an Ending är nominerad till Booker-priset och det har följaktligen stått en hel del om den. Jag blev nyfiken och läste den. Om du inte orkar att läsa mer än hit så säger jag bara: Läs den!! Det är en utsökt lite roman på 140 sidor, snarare ”a novella” som engelsmännen kallar det. Detta är en stillsam meditation över tiden, minnet och åldrandet.

Berättaren är Tony Webster, en pensionär som ser tillbaka på ett utåt sätt ganska normalt och lyckat liv. Universitetsstudier, en karriär inom kulturområdet, giftermål som ledde till en relativt avspänd skilsmässa och en dotter som det gått bra för i livet. Nu på livets höst så skall han njuta sitt otium. Men en händelse i ungdomen kastar sina skuggor in i ålderdomen och Tony tvingas reflektera över sitt liv.

Första delen skildrar Tonys ungdom. Han var med i kvartett intellektuellt snobbiga, boktokiga och tonårskåta pojkar. I den kretsen är Adrian den självklare ledaren med sin intellektuella stringens och förmåga att med filosofisk klarhet ta sig an livets problem. Några år senare tar dock Adrian livet av sig vilket finns kvar som ett ouppklarat sår.

Tonys har en viktig relation under tonårstiden, Veronica. Tony hyser egentligen inte några starka känslor för henne men stannar kvar tills hon lämnar honom. Relationen genomsyras av det faktum av att de aldrig har sex. Och Tony vet egentligen aldrig var han har henne, förstår sig aldrig på henne.

I romanens andra del, fyrtio år senare, så dras han åter in i de händelserna som påverkade honom så djupt när han av Veronicas mor testamenteras Adrians dagbok. Veronica vill dock inte ge den ifrån sig. Hon säger bara: ”You just don´t get it do you?”. Däremot får han ett brev av henne som han själv skrivit och sedan glömt av, ett brev som chockar honom.

Vad är egentligen sant, vad består minnet av, hur förändras det, skulpteras det om av tiden och hur påverkas det av att vi får kunskap om sådant som vi inte visste :”I need to return briefly to a few incidents that have grown into anecdotes, to some approximate memories which time has deformed into certainty. I can´t be sure of the actual events any more. I can at least be true to the impressions those facts left. That is the best I can manage” (Sid 4)

Ju mer Tony gräver i sitt förflutna desto mindre förstår han. Dessa “few incidents” leder till att Tony ifrågasätter hela sitt liv och de val han gjort. Han bara levt tryggt och säkert, aldrig likt Adrian tänkt en tanke och tagit dess konsekvenser. Adrian vill inte ta emot gåvan att få ett liv, utan gav den tillbaka. Tony har bara hängt med, varit lagom och anpassat sig till livets realiteter. Samtidigt har han inte förstått eller glömt vad hans handlingar innebär och vad de fick för konsekvenser.

Det finns en tvetydighet i titeln. Sense kan ju anspela både på känsla och på att något går att förstå, ”make sense”. En titel som fint fångar romanen. Det är en mycket gripande existentiell roman. Och när slutet kommer så tar det en oväntad och mycket gripande vändning.

Barnes är en skarpslipad stilist som med en avskalad men ändå detaljrik prosa frammanar sina karaktärer och skeenden. Det är också en mycket engelsk roman. ”Stupidly English” är rubriken på Michel Woods recension i London Review of Books (länk) och det är bara att le instämmande. Boken påminde mig ibland om Ian McEwans mästerliga On Chesil beach. Hämningarna, låsningarna, den sexuella frustrationen kändes igen och kändes mycket engelska.

Barnes är född 1946 och detta är inte en bok som skulle kunna skrivas av en ung författare. Döden grep in i Barnes eget liv 2008 då hans fru Pat dog i hjärnblödning. Döden finns närvarande i romanen som en grundton som ligger där och surrar.

I mars 2011 fick Barnes ”Storbritanniens Nobelpris”, The David Cohen Prize som delas ut vartannat år. Tidigare pristagare är bla Harold Pinter, Doris Lessing & V.S. Naipual. Alla Nobelpristagare.

/Reviderad 200530

Julian Barnes (från http://www.julianbarnes.com)

DEN STORE PROVOKATÖREN – MICHEL HOUELLEBECQ: PLATTFORM

Publicerat den 18/09/2011 av Patrik Enander

Michel Houellebecq (1956-):
Plattform
”Platforme”
Utgiven: 2001
Övers: Anders Bodegård
300 sidor
Bonniers

Michel Houellebecq är en av den franska litteraturens ”enfant terrible”. Det jag har läst om honom har inte fått mig att vilja läsa hans romaner. Men personer i min närhet beskrev Plattform som en bok som man först avskyr men som mot slutet lämnar dig mycket gripen och berörd.

Romanens huvudperson, Michel, är ekonom och byråkrat inom kulturområdet där han han arbetar med den ekonomiska stöttningen av olika konstprojekt. Ett arbete som han är mer eller mindre likgiltig för. Samma likgiltighet som genomsyrar hela hans liv. Michel är utan relationer till sin omvärld, går till prostituerade utan betänkligheter, besitter mer eller mindre aparta politiska åsikter och är på det hela taget en ganska osympatisk person. Relationer för honom är helt instrumentella, han har inga band och inga känslor, det handlar om transaktioner mellan människor. Kärlek? Inte i denna värld!

På en resa till Thailand träffar han Valerie som han inleder en relation med. Hon arbetar inom turistindustin med att utveckla koncept för charterresor till exotiska platser. Tillsammans utvecklar det ett koncept som sätter människas grundläggande behov i centrum – sex – och organiserar resor där sexuella tjänster ingår i paketet. För sexualitet handlar inte om känslor utan om transaktioner mellan människor.

Boken är fylld av sexskildringar, alldeles för många, som inte lämnar något kvar till fantasin. Men de är totalt befriade från känslor, rent pornografiska, som vilken trist herrtidning som helst. Se vart den sexuella frigörelsen tog oss, står Houellbecq och skanderar! Vi kastade ut barnet med badvattnet!

Jag vill inte skriva mer om handlingen som har flera oväntade vändningar, men jag kan konstatera att det är en av de mest provocerande och tankeväckande böcker jag läst på många år.
Houellebecq visar på ett samhälle där marknadsekonomin har krupit in i själen på alla människor, i alla relationer och i alla tankar. Vi vet för att travestera Oscar Wilde, priset på allt men ingentings värde. Vad händer med oss när inget är värt något? Hur behandlar vi våra med människor, hur ser vi på livet och arbetet som bara handlar om att ackumulera kapital ? Och till viken nytta? Vad gör ”ny-kolonialismen” i form av turismindustrin med vår syn på våra medmänniskor i andra länder? Människor som det är ok att bruka för att hantera vår ensamhet och vår sexuella frustration.

Romanen är skriven på en totalt glanslös och konstaterande prosa som väl och mycket skickligt speglar huvudpersonens inställning och liv. Det låter kanske inte som en roligt bok att läsa, men när jag väl satte igång så kunde jag inte släppa den. Det är helt fascinerande att gå in i denna mans värld. I någon mening är han helt öppen avskalad. En person vars tankevärld är helt befriad från all vad politisk korrekthet heter. Ibland blev det otroligt komiskt och helt förskräckligt samtidigt.

Houellebecqs analys är ofta knivskarp och träffar rätt i hjärtat på vår västerländska civilisation och vårt sätt att tänka. Dock har han en inställning till islam som framkommer mot slutet av romanen som är svår att smälta.
Om du vill läsa denna bok så måste du ta dig igenom de första sidorna. Klarar du det så har du en ovanlig och mycket intressant läsupplevelse framför dig.

/Reviderad 200412

NOBELPRISET 1974 – EN STRÅLANDE HISTORISK ROMAN – EYVIND JOHNSON: DRÖMMAR OM ROSOR OCH ELD

Publicerat den 04/09/2011 av Patrik Enander

Eyvind Johnson (1900-1976):
Drömmar om rosor och eld
Utgiven 1949
400 sidor
Bonniers

1600-talets Frankrike under Richelieus tid. Katolicismens är statsreligion men ediktet i Nantes från 1598 gav hugenotterna en viss religionsfrihet. Staten ville dock, trots ediktet, förhindra deras utbredning och beslutade att vissa städer skulle delar av dem rivas för att de inte skulle kunna bygga befästningar och bli starkare.

I staden Loudon i departementet Vienne lever och verkar den karismatiske prästen, Urbain Grandier. Grandier respekterar inte kyrkan krav på celibat och har inofficiellt sedan många år en intensiv relation med en kvinna, Madeleine. Hon föraktas av invånarna. Det var tänkt att hon skulle bli nunna, nu är hon i stället prästens hora. Madeleine inte heller den enda kvinna denne karismatiske präst lägrat.
Grandier stöttar stadens invånare som inte vill riva murarna och blir därigenom en bricka i ett politiskt spel.
Detta är i en tid av när kättare jagas, när djävulsutdrivning stod högt på agendan
I staden finns ett uruslin-kloster med ett några nunnor. Grandier anklagas för att ha förfört dessa kvinnor, gjort dem besatta av demoner och för detta bränns han till slut på bål 18 augusti 1634.

Detta är ingen påhittad historia. Utifrån dessa historiska fakta har Eyvind Johnson skrivit en helgjuten roman. Den kom ut 1949 i skuggan av andra världskriget.

Historien är gripande och mycket intressant, men det är bara en liten del av behållningen av denna bok. Romanen berättas av ett antal olika röster. Grandier, själv, hans älskade Madeleine, klostrets prior Jeanne som blivit besatt av prästen, en av nunnorna, men framför allt av den lätt komiske ämbetsmannen Daniel Drouin, vars protokoll och anteckningar interfolierar de andra kapitlen. Drouin är en godmodig man med fru och mängder av barn, vinbonde på fritiden och regelbunden gäst på etablissemanget ”Hönan” där han sveper en bägare med sina vänner. Han är Grandiers vän och beundrar honom men är en betraktare och vågar aldrig stå för sina åsikter.

De olika berättarrösterna ger möjlighet för Johnson briljera som stilist. De komiska passagerna med Drouin, de intensiva religiösa/sexuella tankarna hos nunnorna, besattheten hos djävulsutdrivarna och de intima kärlekssamtalen mellan Grandier och Madeleine. Allt är berättat med olika ”röster” i olika stilar. Mästerligt.
Hans skildring av bylivet fick mig att tänka på Emmanuel Le Roy Laduries klassiska Montalliou, som i och för sig utspelas 300 år tidigare i annan del av Frankrike, men den närheten och känslan av att befinna sig i byn som Johnson frammanar är lika intensiv.
Det är ingen rak berättelse utan det som en person har berättat återkommer i en annan belysning av en annan. Johnson var ju tidigt influerad av mer moderna berättartekniker.

Romaen skrevs efter andra världskrigets slut och det finns ingen enkel koppling, men jag kan tänka mig att nazismens härjningar går att spegla i vansinnigheterna som pågick under häxprocesserna. Hängivenheten till en ideologi, besattheten, medlöperiet, modet hos vissa, fegheten hos andra, det skändliga brännandet på bål. Det är en hemsk tid som Johnson gestaltar på ett suveränt sett.

Jag har läst Johnson tidigare men det var många år sedan. Det finns ju de som hävdar att han är en de mycket få, kanske den ende som verkligen kan hävda sig mot de stora europeiska författarna. Efter att ha läst denna bok så börjar jag förstå att det kan ligga något i det.

/Reviderad 210819

Eyvind Johnson 1900-1976

EN MAGNIFIK TRIOLOGI AVSLUTAS – JAN KJAERSTAD: UPPTÄCKAREN

Publicerat den 17/07/2011 av Patrik Enander

Jan Kjaerstad (1953-):
Upptäckaren
”Oppdagaren”
Övers: Inge Knutsson
Utgiven 1999
550 sidor
Atlantis

Med Wergeland-triologin skrev den norske författaren Jan Kjaerstad in sig i litteraturhistorien. Det är ett kraftverk i tre delar på över 1500 sidor där ett liv återberättas av tre olika berättare och där man får se samma händelser ut olika perspektiv. Vad är ett liv egentligen?

Trilogin inleddes 1997 med Förföraren, som är en underbar bok, den starkaste i trilogin och en bok som verkligen ”förför” läsaren. Vi möter Jonas Wergeland, en mega-stor tv-kändis som hemkommen från världsutställningen i Sevilla finner sin älskade fru Margrete död i deras villa. Det är utgångspunkten för en kaskad av berättelser. Romanen kastar sig fram och tillbaka i tid och rum när berättaren, vars identitet röjs först i andra delen, skall ge oss sin version av hur personen och myten Jonas Wergeland växte fram.
Hans berömmelse baserar sig på tv-serien ”Att tänka stort” där han porträtterar 20 norrmän som vidgat horisonterna och gått över gränser. När man läser Kjaerstads visuella beskrivningar av dessa program är det önskar att de fanns. De är mycket fascinerande.

Kjaerstad har en förmåga att få läsaren att känna sig begåvad, han får oss att vidga vyerna, se sammanhang som vi inte visste fanns eller som vi helt enkelt inte såg. Förföraren är en sprudlande roman. Varje kapitel är en liten fascinerande berättelse som i en mosaik ger oss en bild av den store förföraren Wergeland, men hur sann är den egentligen?

I Erövraren, som kom 1998, presenteras en annan Wergeland. Han har fallit, dömd för mordet på sin fru. Norge är chockat och många är hans belackare.
Berättaren är en professor som i hopp om att få lite framgång, att skriva om Wergeland bör ge honom uppmärksamhet, tagit på sig uppdraget att skiva hans biografi. På nätterna får han besök av en mystisk person som kan berätta mycket om Wergeland både intima och ofördelaktiga historier.¨Men arbetet visar sig var nästan omöjligt, det svämmar över alla kanter, för hur skall man fånga fenomenet?
Vi ser nu Wergeland som en erövrare, en som tar för sig och förstör för att nå det han vill. Det som vi läste om i Förföraren framstår nu i ett annat ljus.
Erövraren var också spännande läsning, men det fanns klara transportsträckor, passager där de grepp och de beskrivningar som var nya och spännande i Förföraren nu var något som jag ibland något trött kände igen.

Det var nu några år sedan jag läste dem och det var hög tid att ta tag i tredje delen, Upptäckaren.
Nu är Jonas fri från fängelset och åker på en längre resa uppför norska kusten i fartyget ”Voyager” med sin dotter Kristin och hennes arbetskamrater som arbetar på ett multimediaprojekt. Efter att han varit besatt av att vara en ”förförare” och en ”erövrare” så är Jonas nu en ”upptäckare”. Boken är mer reflekterande, introspektiv än de föregående. Jonas går igenom sitt liv och de saker som han trodde var sanna och väsentliga, kanske inte var det.
Allt eftersom romanen framglider så blir det mer och mer en kärleksroman, en hyllning till Margrete. För vad är livet värt om man har allt men förlorar kärleken. Han blir en ”upptäckare” av sitt eget liv.

Även i denna roman finns det svagare partier där mycket känns igen från tidigare läsning, men allteftersom växer den sig starkare och starkare och det är med saknad man slår ingen boken efter avslutad läsning.

Efter 1500 sidor vet vi då vem Wergeland är?
Förföraren inleds med. ”Låt mig berätta en annan historia”. I slutet av Upptäckaren” skriver Kjaerstad att sanningen kanske fanns i andra berättelser! Och romanen slutar med ”Hittills har jag inte förstått någonting, tänkte han. Jag måste börja om från början.” Och jag känner att, å ena sidan vet jag oerhört mycket om denna människa och myt, men samtidigt är han okänd för mig, för det är en person som är större än livet.

Det finns en massa symboler i romanerna om att se saker ur olika vinklar, att det finns osynliga sammanhang, system för kunskap som inte är synliga vid en första anblick. Hos farmodern finns det en kristallkrona där ljuset bryts genom prismorna och bildar mönster, olika mönster beroende på var du står. Det finns en gripande scen på slutet där dottern i ett försök att förstå sin far tittar på alla 20 tv-programmen samtidigt på 20 tv-apparater och ser hur de hänger ihop, att det finns dimensioner som för inte var synliga.
Detta är bara två exempel av många. Så vad är då sanningen om ett liv, går det är fånga, finns det en berättelse som kan beskriva ett liv?

Romansviten är också en bild av Norges moderna historia, om ett Norge som går från att på rekordtid vara ett litet land med en liten jordbruksbaserad ekonomi till ett av världens rikaste länder. Ett land som blir ett ”Festung Norwegen” girigt, egocentriskt och främlingsfientligt.

Ett annat av glädjeämnena i denna romansvit är hur underbart Kjaerstad skriver om musik, ffa orgelmusik och Bach. Jonas far var organist och musiken spelar stor roll i böckerna. Men inte bara Bach utan även bla Duke Ellington och nu i sista boken Beatles ”Rubber Soul”.

Det finns som sagt longörer i denna romansvit, och konstigt vore väl det på 1500 sidor! Dock, det är ett kraftprov, en i vissa avseenden fullkomligt bländande romansvit som jag rekommenderar alla intresserad av romankonstens möjligheter att läsa.

Upptäckaren fick Nordiska rådets litteraturpris 2001, men jag antar att det var för hela sviten.

/Reviderad 200613

EN FÖRSTKLASSIG DECKARE – BENJAMIN BLACK: CHRISTINE FALLS

Publicerat den 16/06/2011 av Patrik Enander

Benjamin Black
(John Banville 1945-) :
Christine Falls
Utgiven: 2006
Övers. Ulla Danielsson
400 sidor
Brombergs

Bakom den lite fåniga pseudonymen Benjamin Black återfinns John Banville, en av Irlands finaste pennor. Banville blev mer känd när han fick Booker-priset för sin roman The Sea.
Jag har läst två av hans tidigare romaner, Mefisto, från 1986 och The Untouchable från 1997. Den senare boken är en roman om Antony Blunt, som 1979 kom ut som ”den femte” av The Cambridge Four. Det var några engelsmän ur det övre samhällsskiktet som valde att spionera för Sovjet. Kim Philby är det mest kända namnet bland dem. En stor skandal när de avslöjades och såren revs upp igen när Blunt, som var ansvarig för Drottningens konstsamling, trädde fram som ex-spion.
Det var 1998 som jag läste den men jag minns det som en suverän roman och att han var en stilist utöver det vanliga. När jag några år senare läste Mefisto så kan jag i ärlighetens namn säga att jag egentligen inte förstod den, jag minns att det var undflyende, att jag aldrig fick grepp om den.

Det har stått lite om Banville i tidningarna under de senaste veckorna då han fick årets Kafka-pris, ett pris som tidigare gått till nobelpristagarna Elfride Jelinek och Harold Pinter.

Christine Falls kom ut året efter Banville fått Booker-priset och det var många höjda ögonbryn och diskussioner, att en så avancerad och högt ansedd författare som Banville började skriva deckare. Hur lyckas han? Utmärkt, det är en strålande deckare, en av de bästa jag läst. En grym historia om synd och försoning i som vanligt utmärkt översättning av Ulla Danielsson. Banville beskriver deckarskrivandet i en intervju i irländsk radio som ett hantverk till skillnad från hans vanliga romankonst som vetter mot poesin. Men vilket hantverk!!

Quirke, en storväxt man med små fötter, arbetar som patolog i 50-talets Dublin. Quirke ser sin kollega Malachy Griffin trixa med en dödsattest för en prostituerad kvinna, Christine Falls. Hon har dött i barn säng och barnet sägs också var dött. Quirkes nyfikenhet väcks och han och han börjar rota.

Malachy är inte bara en kollega till Quirke. Nej han är uppvuxen i Malachys familj, adopterad av Malchys far. Malachy och Quirke de gifte sig med ett par systrar som de träffade i USA som unga läkare. Quirke är dock änkeman sedan hans fru gått bort i barnsäng.

Spåren leder in till katolska ordern Riddarna av St Patrick och drar ned Quirke i en serie av händelser som kommer honom att upptäcka sidor både hos sig själv och de runt honom.

Banvilles prosa är skarpslipad, precis och elegant. Han bygger sakta upp karaktärerna och intrigen på ett mycket elegant sätt. Beskrivning av Dublin på 50-talet är atmosfärrik, man känner mörkret och fukten in på kroppen. Och överallt finns katolska kyrkan som griper in i människors liv ibland på gott, men för det mesta inte.

När berättelse flyttas över till USA som breddas perspektiven och det finns ett antal mycket fina scener som fick mig att tänka på amerikansk 50-tals film-noir när den är som bäst. Samma ödesmättade stämning, samma oförmåga för individerna att komma ut ur de predikament som de satt sig i. Det finns en scen som är en liten hommage till Raymond Chandlers ”The Big Sleep, den berömda scenen i växthuset med alla orkidéer.
Banville ville bli konstnär som ung och det visuella i han skrivande är tydligt. Boken lämnar flera starka bilder kvar i minnet.

Quirke är en spännande och sammansatt personlighet, Jag undrar om han inte valde namnet för att vi skulle associera till ”quirky”, besynnerlig. Överhuvudtaget så håller personbeskrivningar en högre nivå än jag är van vid hos deckare. Kvinnoporträtten är klart mer intressanta än vanligt.

Det är inte en bok som du läser för att få en stund förströelse utan det är en roman som tar tag i dig och som sakta kopplar sitt grepp och samtidigt har fina litterära kvaliteter. Det är en bok som stannar kvar i minnet vilket inte är en kvalitet jag ofta finner hos deckare. Vill du ha en stunds avkoppling, leta någon annanstans.

Banville har skrivit ett par till under pseudonymen, men ingen finns tyvärr på svenska. Brombergs skall ha tack för att de översatte denna!

Jag avslutar med att citera Michael Dibdins mycket uppskattande recension i Guardian som jag tycker har en rolig slutkläm:

”It would be absurd to suggest that Banville writing as Black is better than Banville writing as Banville, but in a different and yet fascinatingly similar way he is every bit as good, and deserves to win a new, broader readership with this fine book. Crime writers have been moaning for years that their stuff never gets considered for the big literary awards; the possibility of competition from the other direction has been less discussed. If there’s any justice, Banville should be able to add the CWA Gold Dagger to his heap of trophies, but I hope this doesn’t start a trend. Life is hard enough for those of us who labour away down in the potboiler room without the toffs from the penthouse suites showing up and acting like they own the place.”

Reviderad 20-04-18

John Banville

AUGUSTPRISET 2010 – SIGRID COMBÜCHEN: SPILL – EN DAMROMAN

Publicerat den 12/05/2011 av Patrik Enander

Sigrid Combüchen (1942-):
Spill – En damroman
Utgiven: 2010
440 sidor
Norsteds

För romanen Spill fick Sigrid Combüchen 2010 Augustpriset.
Det är en mycket spännande roman väl förtjänt de lovord den fått.

Historien börjar med att författaren Sigrid Combüchen får ett brev av en läsare, Hedwig Langmark, som känner igen ett foto som Combüchen använt sig av i en tidigare roman. Hedwig får intryck av att författaren bor i hennes barndomshem, vilket hon inte gör, och en 10 år lång brevväxling påbörjas.

Romanen består av brevväxlingen och den fiktiva berättelse som författaren skriver om Hedwig Carlsson, vars liv till viss del baseras på Hedwig Langmarks liv. Så romanen blir en roman om att skriva en roman där vi glider in och ut ur berättelserna. Den är sinnrikt konstruerad och inte nog med att hon väver in sig själv, hon väver även in personer från några av sina tidigare romaner enligt vad jag läst mig till.
Vi får alltså parallellt med romanen följa en romans tillblivelse. Och boken blir en diskussion om liv och konst. Combüchen hävdar trots många likheter med den verkliga författare Combüchen att även hon är ”påhittad”!!

Hedwig Carlsson växer upp i en patriarkal familj i 30-talets Lund. Hon har tre bröder vara en sjuklig. Hedwig är bra med händerna och hamnar på en tillskärarskola i Stockholm medan hennes två äldre bröder blir läkare respektive arbetar inom filmbranschen.

Hedwig växer successivt in i en traditionell kvinnoroll där hon håller på med ytan, med kläder, trots både att henne potential och hennes drömmar var mycket större. Var hennes liv ett spill, ett misslyckande?
I kontrast till detta ställs vi mot den ”riktiga” Hedwig Langmarks som också gick den vägen, men som vägrar tillskrivas något misslyckande, som säger sig ha levt ett gott liv och tagit var på de möjligheter hon hade.

Genom att ställa de här historierna motsvarande så öppnar Combüchen upp för en intressant diskussion om kvinnor möjligheter och hur möjligheterna ser ut i dag jämfört med tidigare under seklet. Och vi får nära följa Hedwig Carlssons inre processer och hur hennes tankar och drömmar krockar, bråkar och stängas med livets realiteter och de förväntningar som finns på henne som kvinna.

Men det finns många andra själ till varför detta är en fin roman. Skildringen av uppväxten i en patriarkal överklassfamilj i Lund, relationerna mellan syskonen med all den kärlek och alla spänningar som finns mellan dem, den fantastiska skildringen av Stockholm på 30-talet, bilder av svenska filmindustrin under dess begynnelse, tillskärarutbildningen och alla de makalösa kläder de sydde där, Hedwigs möte med kärleken.

Allt detta skildrat med Combüchens lyriska språk stundtals mer poesi än prosa. Det var många gånger som hon fick mig att se romanen som en film producerad runt den tiden som romanen utspelar sig. Så pregnanta är hennes bilder.

Combüchen får visst kritik för att vara inte helt lätt och med detta kan jag bara instämma. Det är en bok med tuggmotstånd, tar tid att läsa och som kräver uppmärksam läsning, men den ger mycket tillbaks.
Jag tror att det år en roman som definitivt tål omläsning, så mångbottnad är den.

/Reviderad 200314

NOBELPRISET 1988 – NAGUIB MAHFOUZ: MIDAQQ-GRÄNDEN

Publicerat den 27/03/2011 av Patrik Enander

Naguib Mahfouz (1911-2006):
Midaqq-gränden
Utgiven 1947
Övers: Kerstin Eksell
300 sidor
Norstedts

Under flera år har jag beklagat min närmast obefintliga kunskap om arabvärlden. Den bild media visar har ofta krig, terrorism, religiös fanatism och annat elände som bakgrund och anledning till rapporteringen. Samtidigt har den arabiska kulturen frambringat många av världens kulturella skatter.
Nu i detta nådens år 2011 när vi bevittnar hur historia skapas i arabvärlden så ville jag lära mig mer och beställde en bok av nobelpristagaren Naquib Mahfouz. Den anlände till mig samma dag som Mubarak störtades.

Midaqq-gränden, hans kanske mest berömda roman, publicerades 1947. Den skildrar ett mikrokosmos, en gränd sliten mellan tradition och modernitet, mellan väst och öst. Det är en roman med ett brokigt persongalleri. Här möter vi Umm Hamida, äktenskapsmäklaren, doktor Boushi, den enda tandläkare som fått sin titel av patienterna inte av universitet, Krisha, caféägaren som dåsar bort i haschdimmorna och gör sin fru förtvivlad genom att jaga unga män på kvällarna, Zita, krymplingsmakaren som ger sina kunder ett handikapp så att de kan tigga och få en inkomst.

I bakgrunden finns andra världskriget som i denna roman skildras som en möjlighet, drömmen om en bättre liv. Genom kriget kan de få arbete hos amerikanerna, tjäna pengar och bryta upp från gränden. När Hitler kapitulerar så blir besvikelsen stor.

Hamida, hittebarnet som tagits hand om Umm Hamida, blir allteftersom romanens motor. Som hittebarn tillhör hon inte gränden, men är ändå präglad av den. Hos Hamida finns paradoxen att hon vill lämna gränden, ser vad det kostar, men ändå vill hon gå vidare. Hennes dröm om ett annat liv gör dock att hon får betala ett mycket högt pris.

Ett oblitt öde drabbar alla de personer i romanen som vill bryta sig ut ur gränden, bryta sig ur dess mönster, ofta med kärleken som utlösande impuls. Det är som om gränden är ett öde de inte kommer undan. Gränden består och individerna förgår.

Mahfouz beskrivs som en realist i Balzacs och Dickens anda. Det var det jag oftast associerade till. Romaner med rika persongallerier och riktiga berättelser med en allvetande berättare.
Romanfigurerarna tecknas utifrån och in, vi tar del av deras liv snarare genom deras handlingar än genom en belysning av deras inre. Utan att för den skull bli förenklade. För det är en rik och spännande brygd som Mahfouz serverar oss.
Romanen befinner sig själv i det spänningsfält som den skildrar. Det finns där ett tonfall och en språkbehandling som inte är europeisk.

Efter avslutad läsning så är det bara att luta sig tillbaka och njuta av en ha läst välberättad roman. Mahfouz är en mycket läsvärd författare.

/Reviderad 200229

Naguib Mahfouz 1911-2006

NOBELPRISET 1962 – EN KLASSISK SKRÖNA – JOHN STEINBECK: RIDDARNA KRING DANNYS BORD

Publicerat den 23/01/2011 av Patrik Enander

John Steinbeck (1902-1968):
Riddarna kring Dannys bord
”Tortilla flat”
Utgiven 1935
Övers: Sven Barthel
200 sidor
Forum

”Det här är historien om Danny och Dannys vänner och Dannys hus ”.
Så inleds romanen Riddarnas kring Dannys bord. Romanen var Steinbecks genombrott. Den kom ut 1935 när Steinbeck var 32 år gammal.

Romanen handlar som sagt om Danny och några andra sorglustiga figurer och dagdrivare som bor i hans hus. Det är historien om hur dessa vintokiga vagabonder super, jagar kvinnor, stjäl, latar sig, slåss, berättar skrönor och slöar sig igenom dagarna. Det är en bok fylld av den ena berättelsen tokigare än den andra. Romanen blev en stor succé när den kom och är fortfarande en av de mesta kända böcker i Steinbecks stora produktion.

Det är en bok fylld av humor och värme. I början blev jag lite irriterad på dessa figurer och kunde inte låta bli att tänka på hur charmiga alkoholister är i verkliga livet. Men boken är modellerad på sagan om King Arthur och ju mer romanen framskrider så blir det mer och mer av en saga och en mytologisk berättelse. Mot slutet skruvas intensiteten upp och slutet är magnifikt.

Jag blev förtjust i hur Steinbeck målade upp landskapet och staden Monterey med en lätt penselföring
Du har verkligen inte tråkigt när du läser denna bok och efter ett tag så fastnade jag för alla dessa original. Jag tror att det är en perfekt bok för tonåringar som är på väg att upptäcka vuxenlitteratur.

Jag läste utgåvan i det klassiska Forumbiblioteket från 1950. Översättningen av Sven Barthel är fin och fångar det komiska i berättelsen.

/Reviderad 200229

AUGUSTPRISET 2002 – LARS-OLOF LARSSON : GUSTAV VASA – LANDSFADER ELLER TYRANN

Publicerat den 18/01/2011 av Patrik Enander

Lars-Olof Larsson (1934-):
Gustav Vasa – Landsfader eller tyrann
Utgiven 2002
380 sidor
Prisma

Lars-Olof Larsson är en av Sveriges största kännare av denna perioden i svensk historia. Larsson har skrivit en mycket läsvärd bok om Gustav Vasas (1496-1560) liv och politiska gärning. Larsson sätter honom i ett europeiskt sammanhang och avfärdar en hel del myter om honom.

Fram växer bilden av mycket skicklig, totalt skrupelfri politiker, utan högre utbildning och finess. Gustav Vasa hade liten förståelse för nyare tankar och intellektuell skolning. En realpolitiker som gjorde vad som behövdes för att få och behålla makten. Dessutom samlade han på sig mer tillgångar än någon senare furste genom att konfiskera egendom, framför allt från kyrkan, och ta ut höga skatter.

Gustav Vasa inleder den centralisering som fortfarande är utmärkande för Sverige.
Han var betydligt skickligare som inrikespolitiker än som utrikespolitiker. Larsson har flera exempel på hur hans agerande utomlands inte ledde till önskade resultat.

Det är inte en smickrande bild av vår landsfader som växer fram. Det är snarare tyrannen jag minns efter avslutad läsning, ett porträtt av en maktmänniska per excellens.

Det är en fascinerande porträtt Lars-Olof Larsson tecknar på en mycket smidig och elegant prosa. Absolut en bok för den historiskt intresserade lekmannen som vill veta mer om denna period.
Boken belönades med Augustpriset 2002.

/Reviderad 200229

NOBELPRISET 2010 – HERTHA MÜLLER: ANDNINGSGUNGA

Publicerat den 13/01/2011 av Patrik Enander

Hertha Müller:
Andningsgunga
”Atemschaukel”
Övers: Karin Löfdahl
Utgiven 2009
280 sidor
Bonniers

Hertha Müller var inte otippad när hon förra året fick Nobelpriset i litteratur. Även om flera av hennes böcker var översatta så tror jag inte att hon var läst i någon större utsträckning i Sverige. Müller var mer av ett aktat namn bland kritikerna. Det är roligt när priset drar fram en eminent författare i ljuset. För att detta är en mycket bra författare är det ingen tvekan om efter att ha läst romanen.

Bakgrunden till historien: En stor mängd tysktalande rumäner, bland dem Hertha Müllers mor, skickades 1945 till arbetsläger i Ryssland. Det var en bestraffning för den rumänska fascistiska regeringens samarbete med Hitler. När ryssarna tagit över Rumänien fick dessa fångar hjälpa till med återuppbyggnaden av landet.

Romanen skulle varit ett samarbete med författaren Oskar Pastior som själv satt i ett läger under några år. Pastior hann dock att avlida innan de var klara. Till slut skrev Müller romanen på egen hand. Då hade de tillsammans gjort vad jag förstår ett omfattande researcharbete och intervjuat ett stort antal tidigare fångar.

Romanen skildrar Leo som skickas till lägret i början av 1945. Leo, en ung homosexuell, ser det nästan som en befrielse att få lämna hemmet och komma ut i världen. Detta kommer på skam. Leo kommer att tillbringa fem hårda, förnedrande och hungriga år i lägret innan han kommer tillbaka.

Müller skriver inte en rak berättelse utan vi får ett antal scener, ibland mycket korta, som beskriver det nedbrytande livet i lägret och vad det gör med människorna.
Flera av kapitlen handlar inte människor och händelser utan om tingen som de kommer i kontakt med. Kapitlen kan heta ”Cement”, ”Om kolen”, ”Om de kemiska substanserna”, ”Om slaggen” m.m. Detaljrika beskrivningar om hur dessa saker påverkar, nöter ned och sliter ut individerna som tvingas arbeta med dem. Jag kan tänka mig att mycket av romanens konkretion kommer från det digra intervjuarbetet. Vi känner i kroppen hur det är att gå med de värdelösa träskor som de tilldelas eller att kämpa med kolen i källaren om nätterna som Leo får göra.

Det var länge sedan jag läste en roman där språket som fenomen står så i centrum. Det är som en besvärjelse. Genom att benämna tingen med sina riktiga eller några påhittade namn så har du en chans att överleva. För den nakna verkligheten går inte att ta in. Språket blir ett skydd.

Vi möter olika personer i lägret. Tur Prikulitj, uppsyningsmannen bland fångarna, ryssarnas förlängda arm, hans Bea Zakel , älskarinnan med särskilda förmåner, den förståndshandikappade Planton-Kati som aldrig förstår var hon är, Fenja som delar ut brödransonen varje dag m.fl. De känns ändå som sekundära jämfört med huvudpersonen, Hungerängeln. Hungern går som en röd tråd genom hela romanen och ängeln blir symbolen för lidandet. Hungern som pressar ned dig till nollpunkten, hungern som får människor att begå hemskheter, hungern som aldrig släpper. Leo känner samma hunger 30 år senare. Hungerängeln har gått in i hans själ och aldrig lämnat den.

Leo blir aldrig fri från lägret. När han kommer hem till Rumänien vill ingen prata om det och Leo tror inte heller att han kan bli förstådd. Lägret har märkt honom för livet och dömt honom till ett utanförskap som han aldrig övervinner.

Det här är en roman som kräver långsam läsning. Boken som är på 280 sidor och har 64 kapitel. Några är på endast en sida eller på några rader, mer som prosalyrik. Ibland är hon lättläst och konkret, ibland så fann jag vissa meningar och metaforer svåra att förstå.
Müller har dock en fantastisk språklig behandling som är en njutning att läsa. Jag måste sjunka in i texten annars missar jag nyanserna.

Andningsgunga har legat kvar i mitt huvud sedan jag avslutade den. Leos öde, det fantastiska språket och tanken att det finns mer att utvinna i texten gör att den inte vill släppa sitt grepp.

/Reviderad 200229

BÄSTA ÖVERSATTA DECKARE 2010 – DEON MEYER: DEVILS PEAK

Publicerat den 26/12/2010 av Patrik Enander

Deon Meyer (1958-):
Devils Peak
”Infanta”
Utgiven 2007
420 sidor
Övers från engelska:
Mia Gahne
Weyler förlag
Mitt i läsningen av en annan bok hörde jag att Deon Meyer fått Svenska Deckarakademins pris för bästa översatta deckare för Devils peak. Trots att jag var lite besviken på Jägarens hjärta blev jag nyfiken. Efter min resa till Sydafrika 2003 har jag en fascination för landet och insåg att jag ändå fastnat mer för karaktärerna än jag trodde. Lånade boken på biblioteket, tittade på första sidan och sedan var jag fast.
Devils peak är en suverän deckare. Den har Meyers otroliga driv, han vet hur man skriver en bladvändare. Detta går emellertid inte ut över karakteristiken av människorna och beskrivningen av miljöerna. Och det ger en extra dimension när han nämner Kloof Street. Jag minns att där satt jag och fikade en hel del under min vistelse i det fascinerande Kapstaden, en stad med ett speciellt ljus och speciell atmosfär.
I denna roman så vävs livsödena för Christine van Rooyen, en prostituerad vit kvinna, Bernie Griessel, en alkoholiserad polis och Tobela Mpayipheli, som vi känner från de tidigare böckerna, samman.
Boken inleds med att Tobelas adoptivson som han älskar högt blir mördad och förövarna kommer undan rättvisan. Tobela ger då sig ut på ett korståg och mördar personer som förgripit sig på barn.
Bernie Griessel är polisen som leder utredningen. Han är utsparkad från sitt hem, hans fru har givit honom ett ultimatum. Är du inte nykter 6 månader så blir det skilsmässa och adjö till barnen.
Visst vi har läst eller sett detta förut, men Meyers skicklighet som författare gör att det inte blir klichéfyllt utan det är mycket gripande. Det är med engagemang man följer hans kamp med sin inre djävul.
Mycket gripande är också skildringen av Christine och hennes väg in i prostitutionen och livet som ensamstående mamma och sexarbetare
Dessa öden vävs samman till en otroligt spännande historia med ett crescendo som nästan tar andan ur läsaren. Utan att ha läst några av de andra nominerade så inser jag att denna bok är väl värd sitt pris!

NOBELPRISET 2010 – MARIO VARGAS LLOSA: BERÄTTAREN

Publicerat den 13/11/2010 av Patrik Enander

Mario Vargas Llosa (1936-):
Berättaren
”El Hablador”
Övers: Annika Ernstsson
Utgiven: 1987
240 sidor
Norstedts

När Mario Vargas Llosa fick Nobelpriset blev jag positivt överraskad. Nog för att han nämnts i flera år, men jag trodde väl som många andra att han skulle bli förbigången.

Det har ju framgått i media att hans författarskap är ojämnt och det är något jag håller med om. Min första kontakt med honom var för tio år sedan då jag läste den underbart komiska Tant Julia och författaren, som varmt rekommenderas. Detsamma gäller den magnifika Bockfesten, en oerhört spännande och välskriven roman om diktatorn Trujillo. Det är en roman som tränger in i diktaturens psykopatologi och ett mästerverk. Jag har även läst den magnifika Kriget vid världens ände, som räknas som en av hans topprestationer och Till styvmoderns lov. Den senare hör till den serie av erotiska bagateller som han skrivit ett antal av. Om den tyckte jag inte. Mest fånig vad jag minns.

Nu plockade jag fram Berättaren som redan fanns hemma. Det är en märklig bok.
I början av romanen så möter vi författarens alter ego som är i Florens för att studera och skriva. På ett litet museum får han se foton från peruanska djungeln som kastar honom tillbaka i tiden och till vännen Saul Zuratas.
Saul var en jude med ett stort födelsemärke över halva ansiktet, gick under smeknamnet Mascarito, Ansiktsmasken. Märket gjorde honom till en udda figur, ställde honom vid sidan av.
Saul som studerade antropologi kommer under sina studieresor i kontakt med ett folkslag som heter Machigeungas. Detta folks öde griper honom och successivt dras han längre och längre in i deras värld. Ända tills att helt försvunnit in i denna nästan förhistoriska värld. Saul blir en ”berättare” som går runt och för machiguengas myter och historier vidare. Ett öde som fascinerar författaren.

Boken är upplagd med att vartannat kapitel handlar om författarens vänskap med Saul och sökandet både efter sin försvunne vän och efter kunskap om machiguengas. De andra kapitlen består av machiguengas historier och myter, deras kosmologi som vi mot slutet förstår att det är Saul som berättar för oss.
Jag fann dessa delar till viss del fascinerande men också lite svåra att förstå. Ibland var tvungen att läsa om ett kapitel för att få grepp om deras komplexa värld. Samtidigt kan jag erkänna att jag efter ett tag tappade sugen och fann att det nästan blev ett tröttsamt malande av mytologiskt innehåll.

Det mest intressanta i boken är nog diskussionen om hur vi skall förhålla oss de olika stamsamhällen som finns runt om på jorden. Skall de integreras in i det västerländska sättet att leva eller skall de få leva i sin egen värld? Blir deras liv bättre om de får tillgång till det som vi har, men som samtidigt innebär att deras sätt att leva eroderas?

Tyvärr håller romanen inte ihop för mig och jag upplever den mer om en antropologisk text än som en roman. Dessutom blir Saul en något vagt tecknad figur som inte kan hålla upp romanen.
Denna bok bekräftade Vargas Llosas ojämnhet. Läs istället någon av de som jag nämnde ovan.

/Reviderad 210529

VINNARE AV GLASNYCKELN – JO NESBÖ: FLADDERMUSMANNEN

Publicerat den 23/08/2010 av Patrik Enander

Jo Nesbö (1960-):
Fladdermusmannen
”Flaggermusmannen”
Utgiven: 1997
350 sidor
Översatt av Per Olaisen
Bonniers

Jo Nesbö och hans Harry Hole-figur behöver ingen introduktion. Nesbö är en storsäljare internationellt.
Själv läste jag Rödhake för ett år sedan.E n mycket bra deckare med ett spännande tema. Om norrmännen som kämpade för Hitler.
Fladdermusmannen är hans debut och når inte upp till de höjder som Rödhake gjorde, men det är en mycket bra deckare som också fick Glasnyckeln, priset för årets bästa nordiska deckare.

Boken utspelar sig i Sydney dit Harry beger sig för att bistå australienska polisen i ett mord på en norska ung kvinna och halv-kändis. Sakta dras han in i stadens undre värld bland knarkare, horar, hallickar m.m. Men det är inte det som är det intressanta med boken. Nesbö har läst på en hel del om aboriginer och deras mytologi och väver in det fint i historien vilket ger en dimension till.

Tyvärr finner jag inte att Harry Hole är en speciellt intressant person. Han bli mer en av dessa deckarfigurer som vi kan stapla på hög.
Annars är det en mycket spännande, skickligt konstruerad och gedigen deckare. Det är mycket imponerande för att vara en debutroman.

/Reviderad 200227

VINNARE AV CWA GOLDEN DAGGER AWARD 1998 – JAMES LEE BURKE: SUNSET LIMITED

Publicerat den 26/06/2010 av Patrik Enander

James Lee Burke (1936-)
Sunset Limited
Utgiven 1998
340 sidor
Orion

Amerikanen James Lee Burke är känd för sin serie om Dave Robicheaux och detta är den 10:e boken om honom.

Fyrtio år tillbaka i tiden korsfästes en lokal facklig aktivist, Jack Flynn. Mordet är fortfarande olöst. I början av romanen återkommer hans barn till New Iberia, Lousiana. Cisco, som arbetar inom filmbranschen och skall spela in en film i området, och hans syster Megan, nu framgångsrik fotograf som rest jorden runt och porträtterat orättvisor.
Ärren från upplevelsen fyrtio år tillbaka i tiden inte läkts. Syskonens återkomst sätter igång en lång serie händelser. Handlingen vindlar fram med ett antal olika intriger och ett stort persongalleri. Och slutet är tragiskt och innebär ingen försoning.

Jag känner mig kluven inför denna bok. Det som är styrkan och svagheten i dessa långa serier med med samma huvudperson är att om man följt dem behöver författaren inte bygga upp karaktären gång på gång, men för oss som kommer in en bit in märks det att karaktären kan bli lite schematiskt tecknad. Det upplever jag med huvudpersonen Dave Robicheaux, ex-alkoholist och sheriff i New Iberia, en man med ett stort patos och engagemang för de svagare i samhället. Vi får delar av hans historia under romanens gång. Fadern var kåkfarare, modern notoriskt otrogen, en tidigare fru mördad, men han blir inte riktigt en hel person för mig.

Jag upplevde att romanen som lite för lång och att en del karaktärer bli lite schablonartade. Spänningsmomentet var inte så framträdande, utan handlingen meandrade sig fram till ett tragiskt klimax. Fast å andra sidan sidan ett slut som stannar kvar i minnet.

Styrkan i romanen är hur Burke bygger upp stämningarna och miljöerna. Det är som om Louisiana har den viktigaste rollen i romanen, dess natur, färger, dofter och dess historia. Burke visar hur nära det förgångna och nutiden är varandra och hur mycket de påverkar varandra och hur de skapar och påverkar människors handlingar. Under ytan finns rasmotsättningar, sociala orättvisor, fattigdom, Ku Klux Klan, trauman både från inbördeskriget och från Vietnam.

Vad står då titeln för? Sunset Limited är ett tåg som går mellan Florida-Los Angeles och passerar Lousiana. I romanen är det tåget som Robicheauxs mor tar när hon åker i väg till älskare och lämnar Dave ensam. Det är också det tåg som förbinder Louisiana om omvärlden. Tåget blir både en symbol för förlust och förändring.

/Reviderad 200227

EN LATINAMERIKANSK GIGANT – ALEJO CARPENTIER: DETTA UPPLYSTA TIDEVARV

Publicerat den 13/06/2010 av Patrik Enander

Alejo Carpentier (1904-1980)
Detta upplysta tidevarv
”El siglo des luces”.
Utgiven 1962
På svenska 1965
Översättning av Jan Sjögren
310 sidor
Bonniers

Alejo Carpentier? Vem är det är det nog många bokläsare som undrar. När Carpentier dog i cancer 1980 beskrevs han som ständig nobelpristagarkandidat. Förutom romaner skrev han pjäser, essäer, journalistik och var dessutom musikhistoriker. Carpentier räknas som en av de stora inom latinamerikansk litteratur.
Det var länge sedan jag läste honom men jag räknar fortfarande hans bok Den förlorade porten (Los pasos perdidos) som en av mina stora böcker.
Mycket Carpentier skrev inte finns tyvärr på varken svenska eller engelska. Somligt finns på tyska och franska men mycket endast på spanska.

Carpentier är en spränglärd kosmopolit. Han räknas som kubansk författare, men föräldrarna var från Frankrike respektive Ryssland och han levde i olika delar av Europa och Sydamerika under sitt liv.
Carpentier är känd för att han skapade begreppet ”den magiska realismen” som blivit kännetecknande för den litterära rörelse som kallas El Boom med bla Garcia Marquez som den kanske den mest kände representanten.
Här kan du läsa mer om Carpentier.

Detta upplysta tidevarv är en stor historisk roman som utspelar sig i Karibien under franska revolutionen. Det var okänt för mig att den påverkade hela denna övärld.
Carpentier visar hur stort inflytande tankevärlden i Europa hade även i denna delen av världen. Politiska traktat, romaner och tidningar spreds hit och påverkade det politiska tänkandet och utvecklingen.
Runt den verklige Victor Hughes har författaren skapat syskonen Carlos och Sofia och deras kusin Esteban.
En kväll, efter att deras far, den rike affärsmannen, begravts, och under en period av hämningslöst festande och lekande, klappar det på dörren och Victor Hughes tränger in i deras liv och vänder upp och ned på det.

Vi följer Victor går från att vara en affärsmän till att bli en diktator som skapar rättvisa med giljotinen som främsta hjälpmedel. Vi följer den skrupelfrie figuren genom hela franska revolutionen, en revolution som till slut slår tillbaka, Hur allt går tillbaka till det som revolutionärerna en gång från början ville bekämpa. De fria slavarna tas tillfånga och setts i straffarbete, den förkättrade kyrkan får tillbaka sin kraft och position i samhället och allt har egentligen varit förgäves.

Vi ser Victor genom de öden och äventyr som Esteban och senare Sofia hamnar i. De är våra berättare. Carpentier tar sig läsaren med till mängd för mig okända länder, öar och städer i Karibien, över till Frankrike och Spanien. Det är en roman fylld av historisk kunskap, färger, ljud, extatiska beskrivningar, fester, krigsscener, lyriska partier, naturbeskrivningar, konsthistoriska och arkitektoniska iakttagelser som vittnar om en enorm beläsenhet. Carpentier barocka språk firar många triumfer och den är en njutning att läsa.

Enligt efterordet av Carpentier så vet man inte vad som hände med Victor Hughes, hur han slutade sina dagar. Han klarade sig det vet man men Sofia och Esteban gick det tyvärr sämre för. Revolutionen äter sina barn är ju ett gammalt uttryck.

Jag håller inte denna bok lika högt som Den förlorade porten, men det är en mycket bra bok. Om det är något som jag saknar lite är att karaktärerna ibland försvinner i de stora episka rundmålningar som Carpentier skapar. Jag kommer dem inte riktigt nära. Carpentier är dock en strålande författare. Det är synd att han inte fick priset.

/Reviderad 200227

VINNARE AV GONCOURTPRISET OCH FRANSKA AKADEMINS STORA ROMANPRIS – JONATHAN LITTELL: DE VÄLVILLIGA

Publicerat den 13/05/2010 av Patrik Enander

Jonathan Littell (1967-)
De välvilliga
”Les bienveillants”
Utgiven 2006.
På svenska 2008
Översättning: Cecilia Franklin
900 sidor.
Brombergs

De välvilliga är en mycket märklig och tjock bok på 900 sidor. Att läsa en bok av den magnituden tar sin lilla stund. Den tog två månader för mig att komma igenom. Jag kan ibland undra över författares önskan över hur mycket tid vi som läsare förväntas att ägna åt deras alster. Som när Tomas Mann i förordet till den stora romanen Bergtagen skriver att om vi tycker om den så läs den gärna en gång till så att struktur och tematik framkommer tydligare.

Var det värt det? Ja är svaret. Det är en fullkomligt hisnande roman. Littell har skapat en romanfigur, Max Aue, som är en människa vi kan identifiera oss med. Han är en bildad, beläst & musikälskande europé. Men, och det är det stort men, han begår samtidigt de mest monstruösa handlingar. Det är ingen dålig bedrift av Littell att få ihop det.

Vi följer Max under hela andra världskriget via slaget vid Stalingrad och slutuppgörelsen i Berlin, genom de mest fruktansvärda händelser. Skildringen av massakern i Babi Yar kommer jag sent att glömma, med sina fotografiska beskrivning. Sakta så förs han in i mörkret för att på sista sidorna begå ett brott som för honom in i totala tomheten.

Det som fascinerat Littell enligt en lång intervju med Pierre Nora, en fransk historiker, i tidskriften Atlas Litterära Tillägg no.1 är det byråkratiska systemet bakom de avskyvärda handlingarna. Att för att få dessa enorma krigsoperationer att fungera så krävs att en mängd administrativa och logistiska funktioner.
Max Aues roll i kriget är att försöka förbättra för fångarna i koncentrationslägren, inte av humanitära skäl utan för att de behövdes i krigsindustrin. Littell skildrar skickligt byråkratin, med sina karriärister, kohandlandet, de politiska trätorna, maktstriderna bakom själva krigsoperationerna. Det upptar en stor del av romanen och det kan nästan bli lite tröttande. Jag kan tro att det ligger en poäng i det, att det är Littells avsikt är att vi skall bli överväldigade av detta. Uttröttning som en litterär metod?
Boken växlar mellan intensiva och uppslitande scener från krigsområdena och långa passager om byråkratiska processer. Denna växelverkan är en av romanens styrkor.

Det andra temat i boken är det mytologiska som jag inte är insatt nog för att egentligen få grepp om. Daniel Mendelssohn har skrivit en mycket intressant i recension av boken i New York Review of Books. Titeln kommer ju från ett gammalt grekisk drama Eumeniderna som gav Littell en struktur att skriva inom enligt intervjun med Nora.
Max Aue har en försvunnen fader som han glorifierar och hatar, är homosexuell, har ett incestuöst förhållande till sin syster, mördar sina mamma och hennes nya man. Detta låter som en grekisk tragedi minst sagt. De delarna har jag svårare att ta till mig till och har lite svårt att se hur de fungerar i romanen.

Det som var min stora behållning av boken var skildringen av kriget och hur de ansvariga resonerade, hur övertygade de var om nationalsocialismens förträfflighet, hur blinda de var för att annat synsätt, hur de kunde stänga av sin moral för utföra de handlingar som utföres. Littell är ofta saklig i sin beskrivning och det gör det än värre.
Littell blandar fiktiva personer med verkliga som spelar framträdande roller i romanen som Göring, Himmler och Speer. Boken stundom känns dokumentär.

Det finns ett skäl till att jag tycker att boken inte är en fullträff. Littells prosa är ganska platt, mer funktionell än något annat. Det är kraften i berättandet och den historiska trovärdigheten som gör den läsvärd.

Mottagandet har varit mycket blandat världen över men i Frankrike fick den både Goncourtpriset och Franska Akademins stora romanpris.

/Reviderad 200227

Ett hus utan böcker är som en kropp utan själ. – Cicero – Nu med över 300 recenserade böcker och 100 000 besök.