Kategoriarkiv: FAVORITER

DEN STORE PROVOKATÖREN – MICHEL HOUELLEBECQ: PLATTFORM

Publicerat den av

Michel Houellebecq (1956-):
Plattform
”Platforme”
Utgiven: 2001
Övers: Anders Bodegård
300 sidor
Bonniers

Michel Houellebecq är en av den franska litteraturens ”enfant terrible”. Det jag har läst om honom har inte fått mig att vilja läsa hans romaner. Men personer i min närhet beskrev Plattform som en bok som man först avskyr men som mot slutet lämnar dig mycket gripen och berörd.

Romanens huvudperson, Michel, är ekonom och byråkrat inom kulturområdet där han han arbetar med den ekonomiska stöttningen av olika konstprojekt. Ett arbete som han är mer eller mindre likgiltig för. Samma likgiltighet som genomsyrar hela hans liv. Michel är utan relationer till sin omvärld, går till prostituerade utan betänkligheter, besitter mer eller mindre aparta politiska åsikter och är på det hela taget en ganska osympatisk person. Relationer för honom är helt instrumentella, han har inga band och inga känslor, det handlar om transaktioner mellan människor. Kärlek? Inte i denna värld!

På en resa till Thailand träffar han Valerie som han inleder en relation med. Hon arbetar inom turistindustin med att utveckla koncept för charterresor till exotiska platser. Tillsammans utvecklar det ett koncept som sätter människas  grundläggande behov i centrum – sex – och organiserar resor där sexuella tjänster ingår i paketet. För sexualitet handlar inte om känslor utan om transaktioner mellan människor.

Boken är fylld av sexskildringar, alldeles för många, som inte lämnar något kvar till fantasin. Men de är totalt befriade från känslor, rent pornografiska, som vilken trist herrtidning som helst. Se vart den sexuella frigörelsen tog oss, står Houellbecq och skanderar! Vi kastade ut barnet med badvattnet!

Jag vill inte skriva mer om handlingen som har flera oväntade vändningar, men jag kan konstatera att det är en av de mest provocerande och tankeväckande böcker jag läst på många år.
Houellebecq visar på ett samhälle där marknadsekonomin har krupit in i själen på alla människor, i alla relationer och i alla tankar. Vi vet för att travestera Oscar Wilde, priset på allt men ingentings värde. Vad händer med oss när inget är värt något? Hur behandlar vi våra med människor, hur ser vi på livet och arbetet som bara handlar om att ackumulera kapital ? Och till viken nytta? Vad gör ”ny-kolonialismen” i form av turismindustrin med vår syn på våra medmänniskor i andra länder? Människor som det är ok att bruka för att hantera vår ensamhet och vår sexuella frustration.

Romanen är skriven på en totalt glanslös och konstaterande prosa som väl och mycket skickligt speglar huvudpersonens inställning och liv. Det låter kanske inte som en roligt bok att läsa, men när jag väl satte igång så kunde jag inte släppa den. Det är helt fascinerande att gå in i denna mans värld. I någon mening är han helt öppen avskalad. En person vars tankevärld är helt befriad från all vad politisk korrekthet heter. Ibland blev det otroligt komiskt och helt förskräckligt samtidigt.

Houellebecqs analys är ofta knivskarp och träffar rätt i hjärtat på vår västerländska civilisation och vårt sätt att tänka. Dock har han en inställning till islam som framkommer mot slutet av romanen som är svår att smälta.
Om du vill läsa denna bok så måste du ta dig igenom de första sidorna. Klarar du det så har du en ovanlig och mycket intressant läsupplevelse framför dig.

/Reviderad 200412

NOBELPRISET 1974 – EN STRÅLANDE HISTORISK ROMAN – EYVIND JOHNSON: DRÖMMAR OM ROSOR OCH ELD

Publicerat den av

Eyvind Johnson (1900-1976):
Drömmar om rosor och eld
Utgiven 1949
400 sidor
Bonniers

1600-talets Frankrike under Richelieus tid. Katolicismens är statsreligion men ediktet i Nantes från 1598 gav hugenotterna en viss religionsfrihet.  Staten ville dock, trots ediktet, förhindra deras utbredning och beslutade att vissa städer skulle delar av dem rivas för att de inte skulle kunna bygga befästningar och bli starkare.

I staden Loudon i departementet Vienne lever och verkar den karismatiske prästen, Urbain Grandier. Grandier respekterar inte kyrkan krav på celibat och har inofficiellt sedan många år en intensiv relation med en kvinna, Madeleine. Hon föraktas av invånarna. Det var tänkt att hon skulle bli nunna, nu är hon i stället prästens hora. Madeleine inte heller den enda kvinna denne karismatiske präst lägrat.
Grandier stöttar stadens invånare som inte vill riva murarna och blir därigenom en bricka i ett politiskt spel.
Detta är i en tid av när kättare jagas, när djävulsutdrivning stod högt på agendan
I staden finns ett uruslin-kloster med ett några nunnor. Grandier anklagas för att ha förfört dessa kvinnor, gjort dem besatta av demoner och för detta bränns han till slut på bål 18 augusti 1634.

Detta är ingen påhittad historia.  Utifrån dessa historiska fakta har Eyvind Johnson skrivit en helgjuten roman. Den kom ut 1949 i skuggan av andra världskriget.

Historien är gripande och mycket intressant, men det är bara en liten del av behållningen av denna bok. Romanen berättas av ett antal olika röster. Grandier, själv, hans älskade Madeleine, klostrets prior Jeanne som blivit besatt av prästen, en av nunnorna, men framför allt av den lätt komiske ämbetsmannen Daniel Drouin, vars protokoll och anteckningar interfolierar de andra kapitlen. Drouin är en godmodig man med fru och mängder av barn, vinbonde på fritiden och regelbunden gäst på etablissemanget ”Hönan” där han sveper en bägare med sina vänner. Han är Grandiers vän och beundrar honom  men är en betraktare och vågar aldrig stå för sina åsikter.

De olika berättarrösterna ger möjlighet för Johnson briljera som stilist. De komiska passagerna med Drouin, de intensiva religiösa/sexuella tankarna hos nunnorna, besattheten hos djävulsutdrivarna och de intima kärlekssamtalen mellan Grandier och Madeleine. Allt är berättat med olika ”röster” i olika stilar. Mästerligt.
Hans skildring av bylivet fick mig att tänka på Emmanuel Le Roy Laduries klassiska Montalliou, som i och för sig utspelas 300 år tidigare i annan del av Frankrike, men den närheten och känslan av att befinna sig i byn som Johnson frammanar är lika intensiv.
Det är ingen rak berättelse utan det som en person har berättat återkommer i en annan belysning av en annan. Johnson var ju tidigt influerad av mer moderna berättartekniker.

Romaen skrevs efter andra världskrigets slut och det finns ingen enkel koppling, men jag kan tänka mig att nazismens härjningar går att spegla i vansinnigheterna som pågick under häxprocesserna. Hängivenheten till en ideologi, besattheten, medlöperiet, modet hos vissa, fegheten hos andra, det skändliga brännandet på bål. Det är en hemsk tid som Johnson gestaltar på ett suveränt sett.

Jag har läst Johnson tidigare men det var många år sedan. Det finns ju de som hävdar att han är en de mycket få, kanske den ende som verkligen kan hävda sig mot de stora europeiska författarna. Efter att ha läst denna bok så börjar jag förstå att det kan ligga något i det.

/Reviderad 210819

Eyvind Johnson 1900-1976

DET ÄR FARLIGT ATT LÄSA BÖCKER! – ALAN BENNETT: THE UNCOMMON READER

Publicerat den av

Alan Bennet (1934-):
The Uncommon Reader
Utgiven: 2007
120 sidor
Faber & Faber

För boknördar så har böcker som handlar om litteraturens kraft en speciell lockelse. Detta är en sådan bok.
Alan Bennett är en engelsk författare, komiker och dramatiker i Sverige kanske mest känd för pjäsen The Madness of King George som blev en prisbelönt film.

Hans roman The Uncommon Reader (den svenska titeln Drottningen vänder blad) kom ut 2007. Det är en liten pärla, en njutning att läsa. Boken är en hyllning till litteraturen och läsandet, den kanske finaste jag läst.

Av en tillfällighet så hamnar Drottningen på biblioteksbussen utanför slottet. Väluppfostrad som kan hon är kan hon inte gå därifrån utan att låna en bok. Ovan att läsa så finner hon till sin stora förvåning att det inte var så tokigt.
När hon lämnar tillbaka den boken så övertalas hon till att låna en till, Nancy Mitfords Love in a cold climate. Då är det klippt. Hon upptäcker tjusningen med att läsa. Drottningen lånar mer och mer böcker och fascineras av allt hon kan få ut av detta.

Omgivningen blir allt mer förundrad. Drottningen frågar franske ambassadören om Jean Genet, som ambassadören inte vet något om.  Pinsamma tystnader uppstår när hon på sina turnéer frågar sina undersåtar om deras läsvanor. Premiärministern blir allt med pressad av Drottningens önskemål om att han skall läsa vissa böcker. Drottningen bli mer intresserad av att dra sig tillbaka till sin läsfåtölj än att utföra sin plikter. Hennes läsning blir till ett stilla uppror, ett eget rum.
Romanens avslutning är förvånande och gav mig ett gott skratt,

The Uncommon Reader är skriven med så mycket humor och med så lätt hand.
Bennets kännedom om litteratur är uppenbarligen god. De små analyser som han gör av författarskapen är både stimulerade och aptitretande.

Så bokälskare missa inte denna tunna lilla pärla. Det några mycket underhållande timmar du har framför dig.

/Reviderad 210819

Alan Bennett

EN MAGNIFIK TRIOLOGI AVSLUTAS – JAN KJAERSTAD: UPPTÄCKAREN

Publicerat den av

Jan Kjaerstad (1953-): 
Upptäckaren
”Oppdagaren”
Övers: Inge Knutsson
Utgiven 1999
550 sidor
Atlantis

Med Wergeland-triologin skrev den norske författaren Jan Kjaerstad in sig i litteraturhistorien. Det är ett kraftverk i tre delar på över 1500 sidor där ett liv återberättas av tre olika berättare och där man får se samma händelser ut olika perspektiv. Vad är ett liv egentligen?

Trilogin inleddes 1997 med Förföraren, som är en underbar bok, den starkaste i trilogin och en bok som verkligen ”förför” läsaren. Vi möter Jonas Wergeland, en mega-stor tv-kändis som hemkommen från världsutställningen i Sevilla finner sin älskade fru Margrete död i deras villa. Det är utgångspunkten för en kaskad av berättelser. Romanen kastar sig fram och tillbaka i tid och rum när berättaren, vars identitet röjs först i andra delen, skall ge oss sin version av hur personen och myten Jonas Wergeland växte fram.
Hans berömmelse baserar sig på tv-serien ”Att tänka stort” där han porträtterar 20 norrmän som vidgat horisonterna och gått över gränser. När man läser Kjaerstads visuella beskrivningar av dessa program är det  önskar att de fanns. De är mycket fascinerande.

Kjaerstad har en förmåga att få läsaren att känna sig begåvad, han får oss att vidga vyerna, se sammanhang som vi inte visste fanns eller som vi helt enkelt inte såg.  Förföraren är en sprudlande roman. Varje kapitel är en liten fascinerande berättelse som i en mosaik ger oss en bild av den store förföraren Wergeland, men hur sann är den egentligen?

I Erövraren, som kom 1998, presenteras en annan Wergeland. Han har fallit, dömd för mordet på sin fru. Norge är chockat och många är hans belackare.
Berättaren är en professor som i hopp om att få lite framgång, att skriva om Wergeland bör ge honom uppmärksamhet, tagit på sig uppdraget att skiva hans biografi.  På nätterna får han besök av en mystisk person som kan berätta mycket om Wergeland både intima och ofördelaktiga historier.¨Men arbetet visar sig var nästan omöjligt, det svämmar över alla kanter, för hur skall man fånga fenomenet?
Vi ser nu Wergeland som en erövrare, en som tar för sig och förstör för att nå det han vill. Det som vi läste om i Förföraren framstår nu i ett annat ljus.
Erövraren var också spännande läsning, men det fanns klara transportsträckor, passager där de grepp och de beskrivningar som var nya och spännande i Förföraren nu var något som jag ibland något trött kände igen.

Det var nu några år sedan jag läste dem och det var hög tid att ta tag i tredje delen, Upptäckaren.
Nu är Jonas fri från fängelset och åker på en längre resa uppför norska kusten i fartyget ”Voyager” med sin dotter Kristin och hennes arbetskamrater som arbetar på ett multimediaprojekt. Efter att han varit besatt av att vara en ”förförare” och en ”erövrare” så är Jonas nu en ”upptäckare”. Boken är mer reflekterande, introspektiv än de föregående. Jonas går igenom sitt liv och de saker som han trodde var sanna och väsentliga, kanske inte var det.
Allt eftersom romanen framglider så blir det mer och mer en kärleksroman, en hyllning till Margrete. För vad är livet värt om man har allt men förlorar kärleken. Han blir en ”upptäckare” av sitt eget liv.

Även i denna roman finns det svagare partier där mycket känns igen från tidigare läsning, men allteftersom växer den sig starkare och starkare och det är med saknad man slår ingen boken efter avslutad läsning.

Efter 1500 sidor vet vi då vem Wergeland är?
Förföraren inleds med. ”Låt mig berätta en annan historia”. I slutet av Upptäckaren” skriver Kjaerstad att sanningen kanske fanns i andra berättelser! Och romanen slutar med ”Hittills har jag inte förstått någonting, tänkte han. Jag måste börja om från början.” Och jag känner att, å ena sidan vet jag oerhört mycket om denna människa och myt, men samtidigt är han okänd för mig, för det är en person som är större än livet.

Det finns en massa symboler i romanerna om att se saker ur olika vinklar, att det finns osynliga sammanhang, system för kunskap som inte är synliga vid en första anblick. Hos farmodern finns det en kristallkrona där ljuset bryts genom prismorna och bildar mönster, olika mönster beroende på var du står. Det finns en gripande scen på slutet där dottern i ett försök att förstå sin far tittar på alla 20 tv-programmen samtidigt på 20 tv-apparater och ser hur de hänger ihop, att det finns dimensioner som för inte var synliga.
Detta är bara två exempel av många. Så vad är då sanningen om ett liv, går det är fånga, finns det en berättelse som kan beskriva ett liv?

Romansviten är också en bild av Norges moderna historia, om ett Norge som går från att på rekordtid vara ett litet land med en liten jordbruksbaserad ekonomi till ett av världens rikaste länder. Ett land som blir ett ”Festung Norwegen” girigt, egocentriskt och främlingsfientligt.

Ett annat av glädjeämnena i denna romansvit är hur underbart Kjaerstad skriver om musik, ffa orgelmusik och Bach. Jonas far var organist och musiken spelar stor roll i böckerna. Men inte bara Bach utan även bla Duke Ellington och nu i sista boken Beatles ”Rubber Soul”.

Det finns som sagt longörer i denna romansvit, och konstigt vore väl det på 1500 sidor! Dock, det är ett kraftprov, en i vissa avseenden fullkomligt bländande romansvit som jag rekommenderar alla intresserad av romankonstens möjligheter att läsa.

Upptäckaren fick Nordiska rådets litteraturpris 2001, men jag antar att det var för hela sviten.

/Reviderad 200613

DET LILLA FORMATETS MÄSTARE – CLAES HYLINGER: UTAN ÄRENDE

Publicerat den av

Claes Hylinger (1943-):
Utan ärende
Utgiven: 2009
170 sidor
Bonniers

Claes Hylinger var en husgud för mig i mitten av 80-talet. Hans roman Ett långt farväl fick mig att gå i hans fotspår och åka till Helsingfors och äta middag på legendariska restaurangen Kosmos där författarens alter ego ofta åt.

Sedan var det något som hände. Jag tröttnade på det balanserade och distanserade förhållningssättet i hans texter. För mycket flanörprosa. Vid en uppläsning på en bokhandel i Göteborg tyckte jag bara att han var dryg, vilket jag i dag många år senare tolkar som blyghet. Jag lade honom åt sidan och gick vidare till annan läsning.

I mars under en vistelse i metropolen Bollnäs fann jag hans bok Utan ärende på rean. Jag bläddrade i den och kände bara att denna vill jag ha. Boken utspelar sig i London, Paris och Istanbul. Städer jag besökt och som jag tycker om. Jag igen tonen som finns i hans böcker och jag var mottaglig igen.

Vad skall man kalla denna bok. För någon roman är det inte. De personer som porträtteras är inga fiktiva figurer så vitt jag vet. Det är en samling texter, intervjuer, reseberättelser, kåserier och iakttagelser som binds ihop av en bokpärm. Vi får besöka dervischer i Istanbul, lära oss mycket om patafysiken, Hylingers käpphäst, läsa en lång intervju med den store reseskildraren Wilfred Thesiger. Favoriten Mulla Nasruddin dyker återigen upp. Mycket känns alltså igen från tidigare Hylinger-läsning, men jag tycker att han mer och mer utvecklats till en vardagsmystiker, ett drag som fanns tidigare men nu blivit mycket mer påtagligt.

Många historierna kan upplevas som poänglösa, som ett litet västgötaklimax, men där finns hela tiden en känsla av att det finns något annat där under som jag inte kommer åt. En mening och en förståelse som finns intuitivt i texten. Det är som om Hylinger när han släntrar runt i tillvaron ser saker som vi andra bara hetsar förbi. För bråttom verkar han inte haft i hela sitt liv.

Hylinger är en stor resenär och därför kändes det rätt att jag läste hela denna lilla volym på planet Malaga-Göteborg. När jag mycket nöjd slog ihop boken så var det som om världen tedde sig lite annorlunda än det gjorde innan- Det fanns något litet skimmer.

Jag avslutar med en liten anekdot om Hylinger.
I en av hans romaner berättas historien om hur Osborne det var kom till en hattaffär. När expediten frågade vad han hade för storlek så svarade Osborne, det vet jag inte men jag har huvudet med mig om det kan vara till någon hjälp!!
I romanen så blev det en hälsningsfras bland patafysikerna. ”Och huvudet har han med sig”.

Under flera år så arbetade jag som biovaktmästare.. Första gången jag ryckte Hylingers biljett missade jag, men andra gången så klippte jag till med: – Och huvet har han med sig….. En förvånad och sedan glad blick gav han mig, innan han gick in i biosalongens mörker!

/Reviderad 210819

EN FÖRSTKLASSIG DECKARE – BENJAMIN BLACK: CHRISTINE FALLS

Publicerat den av

Benjamin Black
(John Banville 1945-) :
Christine Falls
Utgiven: 2006
Övers. Ulla Danielsson
400 sidor
Brombergs

Bakom den lite fåniga pseudonymen Benjamin Black återfinns John Banville, en av Irlands finaste pennor. Banville blev mer känd när han fick Booker-priset för sin roman The Sea.
Jag har läst två av hans tidigare romaner, Mefisto, från 1986 och The Untouchable från 1997. Den senare boken är en roman om Antony Blunt, som 1979 kom ut som ”den femte” av The Cambridge Four. Det var några engelsmän ur det övre samhällsskiktet som valde att spionera för Sovjet. Kim Philby är det mest kända namnet bland dem. En stor skandal när de avslöjades och såren revs upp igen när Blunt, som var ansvarig för Drottningens konstsamling, trädde fram som ex-spion.
Det var 1998 som jag läste den men jag minns det som en suverän roman och att han var en stilist utöver det vanliga. När jag några år senare läste Mefisto så kan jag i ärlighetens namn säga att jag egentligen inte förstod den, jag minns att det var undflyende, att jag aldrig fick grepp om den.

Det har stått lite om Banville i tidningarna under de senaste veckorna då han fick årets Kafka-pris, ett pris som tidigare gått till nobelpristagarna Elfride Jelinek och Harold Pinter.

Christine Falls kom ut året efter Banville fått Booker-priset och det var många höjda ögonbryn och diskussioner, att en så avancerad och högt ansedd författare som Banville började skriva deckare. Hur lyckas han? Utmärkt, det är en strålande deckare, en av de bästa jag läst. En grym historia om synd och försoning i som vanligt utmärkt översättning av Ulla Danielsson. Banville beskriver deckarskrivandet i en intervju i irländsk radio som ett hantverk till skillnad från hans vanliga romankonst som vetter mot poesin. Men vilket hantverk!!

Quirke, en storväxt man med små fötter, arbetar som patolog i 50-talets Dublin. Quirke  ser sin kollega Malachy Griffin trixa med en dödsattest för en prostituerad kvinna, Christine Falls. Hon har dött i barn säng och barnet sägs också var dött. Quirkes nyfikenhet väcks och han och han börjar rota.

Malachy är inte bara en kollega till Quirke. Nej han  är uppvuxen i Malachys familj, adopterad av Malchys far. Malachy och Quirke de gifte sig med ett par systrar som de träffade i USA som unga läkare. Quirke är dock änkeman sedan hans fru gått bort i barnsäng.

Spåren leder in till katolska ordern Riddarna av St Patrick och drar ned Quirke i en serie av händelser som kommer honom att upptäcka sidor både hos sig själv och de runt honom.

Banvilles prosa är skarpslipad, precis och elegant. Han bygger sakta upp karaktärerna och intrigen på ett mycket elegant sätt. Beskrivning av Dublin på 50-talet är atmosfärrik, man känner mörkret och fukten in på kroppen. Och överallt finns katolska kyrkan som griper in i människors liv ibland på gott, men för det mesta inte.

När berättelse flyttas över till USA som breddas perspektiven och det finns ett antal mycket fina scener som fick mig att tänka på amerikansk 50-tals film-noir när den är som bäst. Samma ödesmättade stämning, samma oförmåga för individerna att komma ut ur de predikament som de satt sig i. Det finns en scen som är en liten hommage till Raymond Chandlers ”The Big Sleep, den berömda scenen i växthuset med alla orkidéer.
Banville ville bli konstnär som ung och det visuella i han skrivande är tydligt. Boken lämnar flera starka bilder kvar i minnet.

Quirke är en spännande och sammansatt personlighet, Jag undrar om han inte valde namnet för att vi skulle associera till ”quirky”, besynnerlig. Överhuvudtaget så håller personbeskrivningar en högre nivå än jag är van vid hos deckare. Kvinnoporträtten är klart mer intressanta än vanligt.

Det är inte en bok som du läser för att få en stund förströelse utan det är en roman som tar tag i dig och som sakta kopplar sitt grepp och samtidigt har fina litterära kvaliteter. Det är en bok som stannar kvar i minnet vilket inte är en kvalitet jag ofta finner hos deckare. Vill du ha en stunds avkoppling, leta någon annanstans.

Banville har skrivit ett par till under pseudonymen, men ingen finns tyvärr på svenska. Brombergs skall ha tack för att de översatte denna!

Jag avslutar med att citera Michael Dibdins mycket uppskattande recension i Guardian som jag tycker har en rolig slutkläm:

”It would be absurd to suggest that Banville writing as Black is better than Banville writing as Banville, but in a different and yet fascinatingly similar way he is every bit as good, and deserves to win a new, broader readership with this fine book. Crime writers have been moaning for years that their stuff never gets considered for the big literary awards; the possibility of competition from the other direction has been less discussed. If there’s any justice, Banville should be able to add the CWA Gold Dagger to his heap of trophies, but I hope this doesn’t start a trend. Life is hard enough for those of us who labour away down in the potboiler room without the toffs from the penthouse suites showing up and acting like they own the place.”

Reviderad 20-04-18

 

John Banville

KÄRLEKENS KINESISKA ASKAR – NICOLE KRAUSS: THE HISTORY OF LOVE

Publicerat den av


Nicole Krauss (1974-):
The History of Love
Utgiven: 2005
380 sidor
Viking

The History of love är en mycket bra roman. Jag var fast från första meningen och hela boken igenom. För de som vill läsa mer om handlingen så gå till någon annan recension, eller gör helst inte det. För ju mindre du vet desto mer kan du njuta av den sinnrika kompositionen, av de små kinesiska askar, som romanen är uppbyggd av.

Det är en underbart välskriven bok, om kärlek, minne, förlust, livsval. Krauss är rasande skicklig och har en förmåga att gestalta de olika berättarnas röster, den gamle mannen som ser tillbaka på sitt liv, tonårsdottern som hanterar sin vilsenhet efter faderns död genom att försöka hitta en ny man till sin mamma, hennes bror som tror att han är slags religiös figur, en ”lamed wownik”. Krauss lyckas snickra ihop detta avancerat romanbygge utan att det riskerar att falla samman.

I romanens fond finns judarnas tragiska historia med andra världskriget, koncentrationslägren och diasporan. Den historia och de händelser som gör att romanens personer kastas ut i världen, som sätter bollarna i rullning.

Jag har svårt att hålla igen min entusiasm över denna bok som jag varmt anbefaller. Det finns så mycket humor, klokskap och livsvisdom i boken. Hon är en synnerligen rikt begåvad. Att detta är den andra romanen en en ung författare är häpnadsväckande.
Frågan är hur långt hon kan gå?

Reviderad 210819

Nicole Krauss

ETT GOTT SKRATT FÖRLÄNGER LIVET – P.G. WOODHOUSE: JEEVES IN THE OFFING

Publicerat den av

P.G. Woodhouse (1881-1975):
Jeeves in the offing
Utgiven 1960
170 sidor
Penguin 

Att läsa Johan Hakelius Döda vita män ledde till en lätt anglofil renässans hos mig och jag grep denna tunna Woodhouse-roman ur hyllan. Jag har inte läst honom på över 25 år. Den lilla kontakt jag har haft med rollfigurerna är genom de populära tv-serierna med den oförlikneliga Hugh Laurie och Stephen Fry som Jeeves och Wooster.
Och gud vilken fånig bok detta var. Och gud så underhållande!

Stackars Berite Wooster blir lämnad ensam när Jeeves åker på semester. Bertie åker till Tant Augusta på Brinkley Court och blir indragen i en härva som bland annat består av den vandrande vulkanen Roberta ” Bobbie”  Wickham som skapar kaos vart hon än går, Woosters hatade lärare från ungdomsåren Aubrey Upjohn MA, som ett antal gånger gav Bertie smaken av ”the juciest from a cane of the type that biteth like a serpent and stingeth like an adder”,  och en amerikansk deckarförfattarinna, vars son är misstänkt kleptoman. Denne står under bevakning av Sir Rodney Glossop, utklädd till betjänt. Glossop i sin tur avskyr Wooster från tidigare möten.
Mitt allt detta, hur skall det gå för Woosters gode vän Reginald ”Kipper” Herring, hur skall ha få ihop det med sin Roberta!? Bertie är i akut beråd och kallar in Jeeves för att lösa knuten….

Intrigen är mycket fånig, Personerna, deras reaktioner, hur könsrollerna beskrivs är stereotypt och engelskt överklassiskt. Och mot slutet liknar det mest en sängkammarfars där det slås i mängd dörrar. Det som räddar detta från att bli tramsigt är Woodehouse underbara torra brittiska humor, skickliga intrigbyggande och briljanta komiska språk. Det var många formuleringar som fick mig att allt ifrån le till att gapskratta. Mycket välgörande efter en lång och seg vinter!

För frågan är: Kan man motstå en bok med en formulering som:
”…and said it must have been unplesant for me, and I said that ‘unpleasant’ covered the facts like the skin on a sausage.”

/Reviderad 200229

BENGT OHLSSON: KOLKA

Publicerat den av

Bengt Ohlsson (1963-):
Kolka
Utgiven 2010
270 sidor
Bonniers

Kolka är Bengt Ohlssons elfte roman.

En icke namngiven lettisk ung flicka från enklare förhållanden flyttar till England då hennes far träffat, Katrina, en engelsk överklasskvinna. De flyttar till ett stort elegant hus med tjänare, stor trädgård, gamla möbler och tavlor. Kontrasten i flickans liv kunde inte vara större. Dessutom får hon en styvsyster, Sarah, på köpet.

På nätterna sitter hon på nätet och skriver långa mejl till ”Ensamvargen”, en person som hon träffat på i något obskyrt chat-room. De berättar sina plågsamma historier, i flickans fall helt fiktiva, som leder till att flickan föranleder till att styvmamman kommer att fara mycket illa. Det är obehaglig läsning och en bild av du nya sköna värld med de möjligheter som internets anonymitet ger.

Romanen är som en lång inre monolog där följer hur flickan försöker förstå sitt nya liv, hennes försök att  komma in i ett nytt språk, en ny kultur och att nu ha blivit en del av överklassen. Även om det finns scener med dialog upplevde jag det som ett ett inre samtal, som om hon satt i en dykarklocka. Hon når inte världen utanför sig och världen kommer inte in till henne.
De övriga romangestalterna blir lite vaga i konturen men det är inte en svaghet utan en konsekvens av berättarperspektivet.

Skulden och skammen som finns där hela tiden. Att inte höra till, att inte räcka till, att vara ”fel”, en del av gemenskapen men ändå alltid utanför.

Jag blev helt fascinerad av Ohlssons förmåga att tränga in i en tonårig flickas psyke. Han följer varenda tanke och känslosvall som en lyhörd musiker. Språket är mjukt, böjligt och en njutning att läsa. Jag bara flöt fram över sidorna, både gripen och fascinerad och fick mig också en hel del skratt.

I slutet av boken så finns en dialog som jag tolkar som bokens tema:
”Hon säger att det är så lätt med snällhet och vänlighet. Vi utgår från att det är något som alla tar emot med öppna armar. Men så är det inte. Att vara snäll mot en, säger hon, kan vara det svåraste som finns. Snällhet kan kännas som ett slag i ansiktet.
– Varför det, säger jag.
Hon skakar långsamt på huvudet. Hon ser ut som ett blött lejon.
– Jag vet inte, säger hon. Det kanske påminner oss som sånt vi har saknat. Sånt som vi hade rätt till men aldrig fick”

Det är en mycket bra bok Ohlsson skrivit som rekommenderas varmt.

/Reviderad 200229

 

NOBELPRISET 2010 – HERTHA MÜLLER: ANDNINGSGUNGA

Publicerat den av

Hertha Müller:
Andningsgunga
”Atemschaukel”
Övers: Karin Löfdahl
Utgiven 2009
280 sidor
Bonniers

Hertha Müller var inte otippad när hon förra året fick Nobelpriset i litteratur. Även om flera av hennes böcker var översatta så tror jag inte att hon var läst i någon större utsträckning i Sverige. Müller var mer av ett aktat namn bland kritikerna. Det är roligt när priset drar fram en eminent författare i ljuset. För att detta är en mycket bra författare är det ingen tvekan om efter att ha läst romanen.

Bakgrunden till historien:  En stor mängd tysktalande rumäner, bland dem Hertha Müllers mor,  skickades 1945 till arbetsläger i Ryssland. Det var en bestraffning för den rumänska fascistiska regeringens samarbete med Hitler. När ryssarna tagit över Rumänien fick dessa fångar hjälpa till med återuppbyggnaden av landet.

Romanen skulle varit ett samarbete med författaren Oskar Pastior som själv satt i ett läger under några år. Pastior hann dock att avlida innan de var klara. Till slut skrev Müller romanen på egen hand. Då hade de tillsammans gjort vad jag förstår ett omfattande researcharbete och intervjuat ett stort antal tidigare fångar.

Romanen skildrar Leo som skickas till lägret i början av 1945. Leo, en ung homosexuell, ser det nästan som en befrielse att få lämna hemmet och komma ut i världen. Detta kommer på skam. Leo kommer att tillbringa fem hårda, förnedrande och hungriga år i lägret innan han kommer tillbaka.

Müller skriver inte en rak berättelse utan vi får ett antal scener, ibland mycket korta, som beskriver det nedbrytande livet i lägret och vad det gör med människorna.
Flera av kapitlen handlar inte människor och händelser utan om tingen som de kommer i kontakt med. Kapitlen kan heta ”Cement”, ”Om kolen”, ”Om de kemiska substanserna”, ”Om slaggen” m.m. Detaljrika beskrivningar om hur dessa saker påverkar, nöter ned och sliter ut individerna som tvingas arbeta med dem. Jag kan tänka mig att mycket av romanens konkretion kommer från det digra intervjuarbetet. Vi känner i kroppen hur det är att gå med de värdelösa träskor som de tilldelas eller att kämpa med kolen i källaren om nätterna som Leo får göra.

Det var länge sedan jag läste en roman där språket som fenomen står så i centrum. Det är som en besvärjelse. Genom att benämna tingen med sina riktiga eller några påhittade namn så har du en chans att överleva. För den nakna verkligheten går inte att ta in. Språket blir ett skydd.

Vi möter olika personer i lägret. Tur Prikulitj, uppsyningsmannen bland fångarna, ryssarnas förlängda arm, hans Bea Zakel , älskarinnan med särskilda förmåner, den förståndshandikappade Planton-Kati som aldrig förstår var hon är, Fenja som delar ut brödransonen varje dag m.fl. De känns ändå som sekundära jämfört med huvudpersonen, Hungerängeln. Hungern går som en röd tråd genom hela romanen och ängeln blir symbolen för lidandet. Hungern som pressar ned dig till nollpunkten, hungern som får människor att begå hemskheter, hungern som aldrig släpper.  Leo känner samma hunger 30 år senare. Hungerängeln har gått in i hans själ och aldrig lämnat den.

Leo blir aldrig fri från lägret. När han kommer hem till Rumänien vill ingen prata om det och Leo tror inte heller att han kan bli förstådd.  Lägret har märkt honom för livet och dömt honom till ett utanförskap som han aldrig övervinner.

Det här är en roman som kräver långsam läsning. Boken som är på 280 sidor och har 64 kapitel. Några är på endast en sida eller på några rader, mer som prosalyrik. Ibland är hon lättläst och konkret, ibland så fann jag vissa meningar och metaforer svåra att förstå.
Müller har dock en fantastisk språklig behandling som är en njutning att läsa. Jag måste sjunka in i texten annars missar jag nyanserna.

Andningsgunga har legat kvar i mitt huvud sedan jag avslutade den. Leos öde, det fantastiska språket och tanken att det finns mer att utvinna i texten gör att den inte vill släppa sitt grepp.

/Reviderad 200229

BÄSTA ÖVERSATTA DECKARE 2010 – DEON MEYER: DEVILS PEAK

Publicerat den av

Deon Meyer (1958-):
Devils Peak
”Infanta”
Utgiven 2007
420 sidor
Övers från engelska:
Mia Gahne
Weyler förlag
Mitt i läsningen av en annan bok hörde jag att Deon Meyer fått Svenska Deckarakademins pris för bästa översatta deckare för Devils peak. Trots att jag var lite besviken på Jägarens hjärta blev jag nyfiken. Efter min resa till Sydafrika 2003 har jag en fascination för landet och insåg att jag ändå fastnat mer för karaktärerna än jag trodde. Lånade boken på biblioteket, tittade på första sidan och sedan var jag fast.
Devils peak är en suverän deckare. Den har Meyers otroliga driv, han vet hur man skriver en bladvändare. Detta går emellertid inte ut över karakteristiken av människorna och beskrivningen av miljöerna. Och det ger en extra dimension när han nämner Kloof Street. Jag minns att där satt jag och fikade en hel del under min vistelse i det fascinerande Kapstaden, en stad med ett speciellt ljus och speciell atmosfär.
I denna roman så vävs livsödena för Christine van Rooyen, en prostituerad vit kvinna, Bernie Griessel, en alkoholiserad polis och Tobela Mpayipheli, som vi känner från de tidigare böckerna, samman.
Boken inleds med att Tobelas adoptivson som han älskar högt blir mördad och förövarna kommer undan rättvisan. Tobela ger då sig ut på ett korståg och mördar personer som förgripit sig på barn.
Bernie Griessel är polisen som leder utredningen. Han är utsparkad från sitt hem, hans fru har givit honom ett ultimatum. Är du inte nykter 6 månader så blir det skilsmässa och adjö till barnen.
Visst vi har läst eller sett detta förut, men Meyers skicklighet som författare gör att det inte blir klichéfyllt utan det är mycket gripande. Det är med engagemang man följer hans kamp med sin inre djävul.
Mycket gripande är också skildringen av Christine och hennes väg in i prostitutionen och livet som ensamstående mamma och sexarbetare
Dessa öden vävs samman till en otroligt spännande historia med ett crescendo som nästan tar andan ur läsaren. Utan att ha läst några av de andra nominerade så inser jag att denna bok är väl värd sitt pris!

EN SUVERÄN ROMAN OM ANDRA VÄRLDSKRIGET – HARRY MULISCH: ÖVERFALLET

Publicerat den av

Harry Mulisch (1927-2010)
Överfallet
”De Aanslag”
Utgiven1982
200 sidor
Övers: Ingrid Wikén Bonde

Harry Mulisch avled för ett par veckor sedan, 83 år gammal. Mulisch har under flera år nämnts som möjlig nobelpristagare. Jag köpte Överfallet våren 2003 för 5 kr då den kasserades från ett bibliotek här i Göteborg.

Från första sidan var jag fast i denna mästerliga berättelse. Anton Steenwijks hela familj utraderas  en kväll i januari 1945 i samband med att några motståndsmän mördar en polischef på deras gata. Denna händelse är förstås livsavgörande för Anton och påverkar hela livet framöver.

Vi får följa Anton under hans liv, genom studier, äktenskap och familjeliv fram till 1981 då han till slut får reda på vad som egentligen hände. Det som från början var en hemsk och fruktansvärd händelse där skuldbördan var självklar, växer under romanens gång fram till något mycket mer komplext och mångfacetterat. Ven är skyldig, vem är egentligen offer, vem är mest drabbad? Det finns inga självklara svar på den frågan.

Mulisch är en mycket skicklig författade som på en lätt genomskinlig prosa för läsaren varsamt framåt. Det första kapitlet skrivet så Anton var barn är mycket drabbande. Å andra sidan är hela boken det och det är bara att gå till närmaste bibliotek och låna den

Jag har inte läst många holländska författare. Maarten t`Haart,  Jan Wolkers och Anna Enquist kommer fram i minnet. Enquists roman Hemligheten kan verkligen rekommenderas. Det var flera år sedan jag läste dem, men det var något i Överfallet som påminde om de andra författarna. I både stil och stämningar, de kändes ”holländska” för mig. Det kan troligen bero på att den tunga religiositeten, andra världskriget och den tyska ockupationen är outtömliga ämnen för de holländska 1900-tals författarna. 

Harry Mulisch skrev många böcker men det finns bara två till översatta. Siegfried, en roman om Hitlers barndom, och hans stora genombrott, Upptäckten av himlen, en bok som visst ”alla” i Holland läste.

Missa inte den pärla.

/Reviderad 200227

EN LYSANDE ESSÄSAMLING – PETER ENGLUND: BREV FRÅN NOLLPUNKTEN

Publicerat den av

Peter Englund (1957-):
Brev från nollpunkten
Utgiven: 1996
280 sidor.
Atlantis

Brev från Nollpunkten är den första bok jag läser av Peter Englund. Och det var en stor läsupplevelse. Detta är ingen annat än en briljant essäsamling om det mest hemska och blodiga av alla sekel, 1900-talet.
Englund är en elegant stilist som bär sin lärdom lätt och och får mig som läsare att se helt nya sammanhang. Han blandar de stora svepen med gripande och intressanta berättelser på individnivå. Han visar hur mycket av historien som beror på slump, hur många skeenden tar helt andra och betydligt mer förskräckliga vändor än de som de från början var tänkt.

Första essän handlar om seklets ur-katastrof, det första världskriget, där fältherrarna modellerade sina strategier på 1800-talets stridsideal, men missade att teknikutvecklingen tagit sådana språng att den individuella insatsen inte längre spelade lika stor roll.
Det var det första mekaniserade kriget med vapen som kunde döda många människor på en gång. Det var en missbedömning som kostade miljontals människor livet.

Sedan går Englund vidare och berättar om Stalins utrensningar på 30-talet, Jezjovsjtjinan, som var så omfattande att hela riket höll på att bryta samman. Ett skeende som likt koncentrationslägren är bortom vår fattningsförmåga.

Likheten mellan de två totalitära systemen i Sovjet och Tyskland  framkommer i essän om arkitektur och konst under andra världskriget då likheterna var större än skillnaderna. De bombastiska, storvulna byggnader och skulpturer som framställdes under denna epok var besläktade, bärare av en totalitär vision och frukter av megalomana utopier.

Koncentrationslägrens uppkomst är ämnet för nästa essä. Han utgår från historien om Kurt Gerstein, SS-mannen som försökte få omvärlden att förstå vad som hände i lägren men talade för dova öron.  Det gick inte att få in det i en någorlunda normal världsbild. Detta gjorde att det tog tid innan sanningen om den fruktansvärda tragedin kom fram

Boken avslutas med essäer om de engelska bombflygningarna och om bombningen av Hiroshima och Nagasaki. Intressanta även de men de tidigare fångade min uppmärksamhet mer.

Det är inga roliga ämnen Englund tar upp, men det är ämnen som inte går att komma förbi i vår blodiga historia. Och som det är viktigt att vi inte glömmer. Englund skriver så bra och underhållande att jag ibland nästan inte ser vilka fruktansvärda berättelser som kommer fram.

Boken var nominerad till Augustpriset 1996, och jag var tvungen att undersöka vilken bok det var som kunde slå denna gnistrande bok! Det var Spåren av kungens män av Maja Hagerman. Det är också en fantastisk bok, om kristnandet av Sverige.
Så om du inte läst någon av dessa böcker har du några spännande timmar framför dig!

/Reviderad 200227

 

NOMINERAD TILL BOOKER-PRISET – IAN MCEWAN: PÅ CHESIL BEACH

Publicerat den av

Ian McEwan (1948-):
På Chesil Beach
 ”On Chesil Beach”
”Utgiven 2007
170 sidor
Övers: Maria Ekman
Brombergs

Denna uppmärksammade roman av Ian McEwan är den näst senaste i hans vid det här laget ganska omfattande produktion. Jag har läst några av de tidigare romanerna och har tyckt mer eller mindre bra om dem.  Försoning (Atonement) var bra, jag var mycket förtjust i Kärlekens raseri (Enduring love) och undrade över hur tusan en medioker bagatell som Amsterdam kunde få Booker-priset. Och det var jag inte ensam om.

Frågan är om inte På Chesil Beach är den  av hans romaner som gripit mig starkast. Det är en oerhört slipad och välskriven roman, där vartenda ord känns som om det vägts på guldvåg flera gånger innan det till slut fastnat på papper.

Ett tema hos McEwan verkar vara hur en slumpartad händelse som tillsynes inte är speciellt uppseendeväckande får oerhörda konsekvenser i personernas liv. Brionys lilla lögn i Försoning,  den magnifika inledningsscenen i Kärlekens raseri där huvudpersonen möter Jed Perry, ett möte som kastar om hans liv.

Här möter vi  ett ungt par Florence och Edvard på sin bröllopsmiddag. Det är tidigt 60-tal före den sexuella revolutionen. För första gången kommer de vara riktigt intima med varandra. Edvard har längtat efter denna natt som Florence med allt mer skräck ser fram emot.

Romanen utspelar sig under middagen och dess dramatiska och katastrofala efterspel.
McEwan varvar romanen med tillbakablickar om hur de möttes, av en slumpartad tillfällighet förstås, med hur deras kärlek utvecklas samtidigt som skillnaderna dem emellan vad gäller bakgrund, klass & kön blir mer framträdande.McEwan låter oss gå in i deras tankar och känslor och se hur de fångade i tidens väv, lyssnar, tolkar och missförstår varandra. Hans detaljerade skildring av deras inre är inte annat än mästerlig.

Det är en sorglig roman om två människor som kunde delat ett liv som men som missade chansen.  Den är mycket gripande och virtuost välskriven. Översättningen är utmärkt. Rekommenderas varmt.

/Reviderad 200227

 

 

EN VARM OCH UNDERFUNDIG ROMAN – LARS GUSTAFSSON: FRU SORGEDAHLS VACKRA VITA ARMAR

Publicerat den av

Lars Gustafsson (1936-2016) :
Fröken Sorgedahls vackra vita armar
Utgiven 2010
285 sidor
Bonniers

För över år ett år sedan så gick vi till Musikens hus i Göteborg för en kväll med Forum för poesi och prosa där ett antal författare skulle läsa ur sina verk. Vårt mål var att få höra min norske favorit Jan Kjaerstad läsa ur sin kommande bok Jag är bröderna Walker. Men det var en annan författare som stal showen, Lars Gustafsson.
Mitt tidigaste minne av Lars Gustafsson var när han en sommar under mina tonår satt och läste sin roman Tennisspelarna i tv. Kan ni tänka er, att låta en författare sitta rätt upp och ned och läsa ur en roman. Otänkbart idag. Jag minns att jag var fascinerad både av honom och boken.

När jag sedan läste litteraturvetenskap på mitten av 80-talet så var det en person som vi älskade att imitera då det går inte att förneka att han lätt låter mycket pompös. Det var väl under den tiden som han satt i USA och talade om hur hemskt allt var i Sverige och lierade sig med Per Ahlmark, den gamle folkpartiledaren som med åren blev allt mer fanatisk. Jag läste ett par romaner av honom men inget som jag minns så mycket av i dag förutom möjligtvis Yllet.

Döm om min förvåning när han läste ur denna roman och fram kommer en underfundig, varm och humoristisk man. Den sidan mindes jag inte.
Nu ett år senare har jag läst romanen och det är en underbar bok. En skimrande roman skriven på en njutbar och musikalisk prosa.

Huvudpersonen är en svensk professor i Oxford i 70-årsåldern med tydliga drag av Gustafsson själv som sitter och ser tillbaka på sitt liv. Han minns och berättar historier, skrönor, blandat med filosofiska & teologiska resonemang och djupsinnigheter. Vi möter ett svunnet Sverige, ett Västerås under 50-talet, en ung man som möter kärleken, litteraturen, musiken och filosofin.
Boken verkar det närmaste förströdd i sin komposition. Läsaren kastas fram och tillbaka i tid och rum, mellan romanens olika komponenter.
Men för mig finns där en sammanhängande tråd. Frågan är hur vi blir de vi är, hur vi blir till genom våra minnen och våra berättelser och hur de kan tolkas och förändras och vi därigenom också blir något annat.

Jag kan inte annat än att varmt rekommendera  Fröken Sorgedahls vackra vita armar.

/Reviderad 200227

 

EN MYCKET BRA DECKARE FRÅN SYDAFRIKA – DEON MEYER: DÖD I GRYNINGEN

Publicerat den av

Deon Meyer (1958-):
Död i gryningen
”Orion”
Utgiven: 2000
Översatt från engelska
av Jesper Högström
405 sidor
Weyler förlag
Sydafrika är ett fascinerande land som jag besökte 2003 och som jag gärna skulle åka tillbaka till. De sydafrikaner som jag tidigare läst är den suveräne J. M. Coetzee, Andre Brink och Nadime Gordimer, men aldrig någon deckare. Nu var det dags.
Deon Meyer är den förste deckarförfattaren med internationell framgång som skriver på afrikaans.
Zatopek van Herden är en fd polis, numer något nedgången privatdeckare, som får i uppdrag att undersöka ett brott, ett mord på en antikvitetshandlare som polisen gått bet på att lösa. Jag vet, ni tänker så klyschigt, det har vi läst förr! Men Meyer skapar trots alla klyschor en trovärdig och mångfacetterad karaktär som läsaren bryr sig om.
Vartannat kapitel är en skildring av van Heerdens märkliga barndom, uppväxt och liv fram till nu och vartannat kapitel är själva mordgåtan.
Kriminalhistorien, som är mycket spännande, för oss successivt in läsaren i Sydafrikas mörka traumatiska förflutna. Samtidigt kommer vi djupare in i van Heerden´s mörka inre.
Det är skickligt, välskrivet och mycket underhållande, en riktigt bladvändare. Absolut en författare att läsa mer av.

EN LATINAMERIKANSK GIGANT – ALEJO CARPENTIER: DETTA UPPLYSTA TIDEVARV

Publicerat den av

Alejo Carpentier (1904-1980)
Detta upplysta tidevarv
”El siglo des luces”.
Utgiven 1962
På svenska 1965
Översättning av Jan Sjögren
310 sidor
Bonniers

Alejo Carpentier? Vem är det är det nog många bokläsare som undrar. När Carpentier dog i cancer 1980 beskrevs han som ständig nobelpristagarkandidat. Förutom romaner skrev han pjäser, essäer, journalistik och var dessutom musikhistoriker. Carpentier räknas som en av de stora inom latinamerikansk litteratur.
Det var länge sedan jag läste honom men jag räknar fortfarande hans bok Den förlorade porten (Los pasos perdidos) som en av mina stora böcker.
Mycket Carpentier skrev inte finns tyvärr på varken svenska eller engelska. Somligt finns på tyska och franska men mycket endast på spanska.

Carpentier är en spränglärd kosmopolit. Han räknas som kubansk författare, men föräldrarna var från Frankrike respektive Ryssland och han levde i olika delar av Europa och Sydamerika under sitt liv.
Carpentier är känd för att han skapade begreppet ”den magiska realismen” som blivit kännetecknande för den litterära rörelse som kallas El Boom med bla Garcia Marquez som den kanske den mest kände representanten.
Här kan du läsa mer om Carpentier.

Detta upplysta tidevarv är en stor historisk roman som utspelar sig i Karibien under franska revolutionen. Det var okänt för mig att den påverkade hela denna övärld.
Carpentier visar hur stort inflytande tankevärlden i Europa hade även i denna delen av världen. Politiska traktat, romaner och tidningar spreds hit och påverkade det politiska tänkandet och utvecklingen.
Runt den verklige Victor Hughes har författaren skapat syskonen Carlos och Sofia och deras kusin Esteban.
En kväll, efter att deras far, den rike affärsmannen, begravts, och under en period av hämningslöst festande och lekande,  klappar det på dörren och Victor Hughes tränger in i deras liv och vänder upp och ned på det.

Vi följer Victor går från att vara en affärsmän till att bli en diktator som skapar rättvisa med giljotinen som främsta hjälpmedel. Vi följer den skrupelfrie figuren genom hela franska revolutionen, en revolution som till slut slår tillbaka, Hur allt går tillbaka till det som revolutionärerna en gång från början ville bekämpa. De fria slavarna tas tillfånga och setts i straffarbete, den förkättrade kyrkan får tillbaka sin kraft och position i samhället och allt har egentligen varit förgäves.

Vi ser Victor genom de öden och äventyr som Esteban och senare Sofia hamnar i. De är våra berättare. Carpentier tar sig läsaren med till mängd för mig okända länder, öar och städer i Karibien, över till Frankrike och Spanien. Det är en roman fylld av historisk kunskap, färger, ljud, extatiska beskrivningar, fester, krigsscener, lyriska partier, naturbeskrivningar, konsthistoriska och arkitektoniska iakttagelser som vittnar om en enorm beläsenhet. Carpentier barocka språk firar många triumfer och den är en njutning att läsa.

Enligt efterordet av Carpentier så vet man inte vad som hände med Victor Hughes, hur han slutade sina dagar. Han klarade sig det vet man men Sofia och Esteban gick det tyvärr sämre för. Revolutionen äter sina barn är ju ett gammalt uttryck.

Jag håller inte denna bok lika högt som Den förlorade porten, men det är en mycket bra bok. Om det är något som jag saknar lite är att karaktärerna ibland försvinner i de stora episka rundmålningar som Carpentier skapar. Jag kommer dem inte riktigt nära. Carpentier är dock  en strålande författare. Det är synd att han inte fick priset.

/Reviderad 200227