ROBERT HARRIS: MÜNCHEN

Publicerat den 07/04/2018 av Patrik Enander

Robert Harris (1957- )
München
”Munich”
Utgiven 2017
På svenska 2018
Översättning: Svante Skoglund
330 sidor
Bookmark Förlag
Recensionsexemplar

Robert Harris anses vara en av den historiska thrillerns mästare. Med lång erfarenhet som politisk journalist har han mycken kunskap och insikt om det politiska livet och spelet. Hans roman The Ghost, var underlag för Roman Polanskis mästerliga film. Jag har tidigare läst Archangel som jag tyckte om, En officer och en spion som var mycket, mycket bra och senast Konklaven som jag tyckte var riktigt trist och tråkig.

Nu har den kommit på svenska, München, hans senaste alster som förlaget vänligen skickade till mig. Den har blivit väl mottagen i både England och USA med fina recensioner i tex Guardian, New York Times, Washington Post och höga betyg på Amazon. Efter bottennappet med Konklaven hoppades jag på att åter få en lika stor upplevelse som vid läsningen av En officer och en spion.

München utspelar sig under några dagar under 1938 då Neville Chamberlain, den nu så bespottade premiärministern, sluter ett avtal med Hitler:
Jag tar mig friheten att citera Wikipedia:
”Münchenöverenskommelsen är det avtal rörande Tjeckoslovakien, som ingicks den 30 september 1938 mellan Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien. Avtalet innebar bland annat att Tjeckoslovakien skulle avträda det tyskspråkiga så kallade Sudetlandet till Tyskland.

Avtalet föregicks av Münchenkonferensen den 29–30 september 1938 med Adolf Hitler som värd. Vid hemkomsten visade Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain upp avtalet. Han menade att avtalet hade ”blidkat” Nazityskland och därmed garanterat freden i Europa. Då Tyskland i strid med överenskommelsen införlivade hela Tjeckien och gjorde Slovakien till en formellt självständig satellitstat, valde Storbritannien och Frankrike att ge Polen en försvarsgaranti. Den 1 september 1939 utbröt andra världskriget, då Tyskland invaderade Polen och västmakterna svarade med att förklara krig mot Tyskland.”

Som Robert Harris sade i den trevliga intervjun i Babel, har han länge varit intresserad av överenskommelsen men inte hittat någon historia som skulle få det till en roman eller thriller

Nu efter 20 år fick han en idé. Runt alla toppolitiker och tjänstemän både i den brittiska och tyska förvaltningen som faktiskt funnits, har han skapat en historia om Hugh Legat och Paul Hartmann, båda två lägre tjänstemän i sina respektive länder. De lärde känna varandra och var mycket goda vänner under sina år i Oxford. Nu är Hartmann involverad i motståndsrörelsen och vill få hjälp av Legat att förhindra Chamberlain att skriva på en överenskommelse som han visste att Hitler ändå skulle ignorera. Hartmann ville ha engelsmännens hjälp att sätta käppar i hjulet vilket kunde leda till att armén avsatte Hitler.

Harris vill med denna bok visa på en annan Chamberlain. Han var inte en feg politiker, utan en man som präglad av första världskriget ville undvika ett krig till varje pris. Han gjorde allt som han trodde vara rätt. Men en gentleman med ett handslag man kan lita på har inte en chans mot en manipulativ lögnare som Hitler.

Harris har skrivit en bok där han väl beskriver stämningarna den tiden. Rädslan och klaustrofobin. Och som Jessica Gedin sade kan han göra miljöerna levande.

Men för denna läsare var detta en tråkig läsupplevelse. Harris ligger så när det som faktiskt hände att jag många gånger tänkte att jag hellre läst en bok av en välskrivande historiker än denna roman. Figurerna är ganska platta och det blir inte alls varken spännande eller gripande. Historian om Legat och Hartmann är ganska tunn och får tyvärr aldrig liv.

Jag lade ifrån mig boken med en gäspning. Ja visst jag lärde mig en del, då Harris har gjort mycket gedigen research, men som thriller och eller som roman var detta ett sömnpiller för mig. Denna gång känns det som ett misslyckat äktenskap mellan två genrer.

Det verkar som att skall man läsa Harris är det de tidigare böckerna man skall läsa. Genombrottet Fatherland och böckerna som utspelar sig i det antika Rom. och om du inte läst En officer och en spion rekommenderar jag den varmt.

/reviderad 210727

ATT VANDRA I DRÖMMEN – ANTONIO TABUCCHI: REQUIEM – EN HALLUCINATION

Publicerat den 30/03/2018 av Patrik Enander

Antonio Tabucchi (1943-2012):
Reqiuem – en hallucination
”Requiem: uma alucinação”
Utgiven 1991
På svenska 2017
Översättning: Hans Berggren
140 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Att läsa Antonio Tabucchis kortroman Requiem är som att falla, att falla in i en dröm. Världen är undanglidande och mystisk, svår att både gripa och begripa. Det draget fanns i den första romanen jag läste av honom, den postuma Till Isabel – en mandala, men det är ännu starkare här.

En stekhet dag i juli har berättelsens huvudperson stämt möte med en man kl. 12.00. Först tror han att det är kl. 12 på dagen men då mannen inte kommer inser han att det troligen var menat kl. 12 på natten. Den person som han skall träffa är Portugals store författare Fernando Pessoa (1888-1935), författaren till Orons bok, och en av Tabucchis husgudar.

När han inser att han har tolv timmar att slå ihjäl ger sig vår huvudperson ut på en tur runt i det stekheta Lissabon och träffar både levande och döda. Det är både för honom kända och okända personer. Det är taxichauffören som inte kan några gatunamn men ändå hittar överallt, det är bartendern i baren på Museu Nacional de Arte Antiga som arbetat på Harry´s bar i Paris med att servera exklusiva drinkar till celebriteter, men nu mest får sälja lemonad till muséets besökare, det är läkaren som inte trivdes med sitt arbete och nu försörjer sig på att gå runt och berätta berättelser för folk på gatan, det är kyrkogårdsvaktmästaren som sitter och äter bönsoppa varje dag för det enda hans fru kan laga, det är vännen som på dödsbädden lämnar över en lapp som han inte förstår och nu vill han han reda på vad vännen menade. Alla har de en historia att berätta eller en insikt som livet givit dem. För de flesta ha det inte gått bra för i livet, det har inte tagit den vändning de hoppats på.

Trots att Lissabon är, antar jag, en myllrande storstad är scenerna ofta tomma på andra individer än berättaren och den han möter. Jag som läsare trampar runt i en ovisshet om vad som är vad samtidigt som min fantasi berikas med bilder skriven på en oerhört vacker och musikalisk prosa. Det är som sagt drömlikt och mycket suggestivt.

När han till slut möter Pessoa och försöker få honom att berätta vad som är sant om hans barndom och inte vad andra skrivit och trott. Han vill ha ett ärligt svar. Då svarar Pessoa:
”Hör här, ni skall veta att jag inte är ärlig i den mening ni ger ordet. Min känsla uppstår genom den sanna fiktionen och jag betraktar den sortens ärlighet som en form av fattigdom, den suveräna sanningen har alltid varit att låtsas, det har alltid varit min övertygelse” (sid 119–120).
Dessa ord kan ses som ett credo över denna ljuvliga lilla roman.

Hans Berggren, en av våra mest meriterade översättare från portugisiska och engelska, har fört över Tabucchis portugisiska till en mycket njutbar svenska. Ja du läste rätt. Italienaren Tabucchi skrev denna bok på portugisiska som en hyllning till det landet som han i bodde under många år vars kultur han älskade djupt.
Även om Tabucchis Portugal säkerligen har lite att göra med det verkliga Portugal har jag genomläsningen av hans två böcker en oerhört stor lust att boka biljett på nästa plan till Lissabon, en stad som framstår i ett vackert melankoliskt skimmer.

Om inte Tabucchi avlidit i cancer 2012 var det många som trodde han skulle fått Nobelpriset i litteratur. För Reqiuem – en hallucination fick han italienska Pen-priset och nominerades till International Man Booker Award. Men tro inte att det är svår pretentiös litteratur. Långt ifrån. Det finns en sinnlig berättarglädje som gör att detta inte blir det sista jag läser an denna lysande författare. Om du inte läst honom är kan jag inte annat än att hoppas du unnar dig att läsa denna underbara bok.

/reviderad 210727

VINNARE AV PRIX DU LIVRE EUROPÉEN 2011 – MAXIM LEO: RÖD KÄRLEK – EN ÖSTTYSK FAMILJEHISTORIA

Publicerat den 14/03/2018 av Patrik Enander

Maxim Leo (1970-)
Röd kärlek – en östtysk familjehistoria
”Haltet euer Herz bereit”
Översättning: Nina Katarina Karlsson
285 sidor
Historiska Media

Efter avslutad läsning av David Youngs utmärkta Stasi Child släppte inte DDR, detta märkliga land nära i tid men ändå mycket långt borta, sitt grepp om min fantasi. Från bokhyllan plockade jag ned Maxim Leos prisbelönta bok Röd Kärlek, inhandlad på bokrean för två år sedan.

Maxim Leo föddes i det som var Östtyskland 1970. I dag bor han i fortfarande i Berlin, nära där han är uppvuxen- Men det landet som han föddes i finns inte längre. Det är försvunnet som en hägring. (Jag minns från min läsning av Jan Mosanders fina bok om Berlin hur östtyska högt uppsatta diplomater på väg till viktiga konferenser vaknade upp och upptäckte att under en natt hade deras land försvunnit.)

Maxim Leo har skrivit en berättelse om detta land men inte utifrån de stora händelserna utan utifrån tre generationer av sin egen familj.

Gerhard Leo, fänrik i franska armén 1943

Han farfar Gerhard var av judisk bakgrund och fick som barn fly till Frankrike. Gerhard arbetade i den franska motståndsrörelsen under kriget. Han återvände efter kriget och var med om att bygga upp DDR. Han blev en framstående journalist och makthavare i DDR. Men Leo upptäcker att där finns en hel del hemligheter begravna.

Hans dotter Annette (Anne), Maxims mor, arbetade först som journalist och efter murens fall som historiker. Anne var en regimtrogen men ändå mycket kritisk partimedlem som älskade sitt DDR. För henne var partiet allt. Enskilda partimedlemmar kunde ha fel, men partiet hade rätt. Därför blev det svårt för henne att när hon som intellektuell ville kritisera partiet, med syfte att förbättra det, ansågs som en förrädare.

Anette Leo

Inom partiet var de så rädda för de kritiska rösterna att de inte vågade lyssna på dem. Även om deras kritik inte hade annat mål än att anpassa partiet efter den verklighet landet befann sig i.

Annes man Wolf var till skillnad mot Anette en rebell. Hans far, Werner var trogen nazist som sedan blev rättrogen kommunist. Wolf var på ständig kollisionskurs med honom. Werner lämnade tidigt familjen. Wolf hade inte mycket kontakt med honom för att till slut byta den helt. Därför får vi redan på mycket mer om Maxims familj på mödernet.

Det fanns även en annan

Wolf Leo

dimension. Annes familj var högborgerlig och umgicks med framstående intellektuella och konstnärer. Wolfs far var arbetarklass som till slut blev lärare. Wolf arbetade som formgivare och senare som konstnär, relativt framgångsrik, men var ändå en katt bland hermelinerna.

Leo skriver att hans familj var ett Östtyskland i miniatyr. De politiska diskussionerna var högljudda och ledde ofta till konflikter, avstånd och brott i relationerna.

Det är lätt för oss historiskt okunniga att undra hur en stat och en hård diktatur som DDR kunde uppstå. Leo gör det mycket mer begripligt. Han beskriver DDR som ett svar både för hans farfar och morfars drömmar. Att bygga en anti-fascistisk stad, som ett sätt att göra upp och glömma det förflutna. Det var bara framtiden som räknades. ”Ny tro för gammalt lidande var dealen för grundandet av DDR” (sid 190).

Detta gällde för Gerhard och Walter. Wolf och Anne såg däremot hur diskrepansen mellan dröm och verklighet blev större. För Maxims generation fanns bara de tomma gesterna kvar och till slut gick luften ur.

Leos bok är en ömsint skildring av ett liv i ett land som inte finns längre. Allt var självfallet inte av ondo, där fanns en vardag med mycket glädje. Och när muren föll var det inte okomplicerad att anpassa sig till ett nytt liv. Det visade sig vara mycket svårare för Wolf, den regimkritiske, än för Anne att anpassa sig.
För Maxim var det inga problem. Det var som om det östtyska rann av honom och så blev han tysk.

Maxim Leo blandar skickligt det personliga och det politiska i en mitt tycke en lättläst, mycket välskriven och underbar bok. Jag rekommenderar den mycket varmt.

Till Leos stora förvåning var det många som kände igen sig i hans liv trots han särpräglade familjs historia. För er som förstår lite tyska kan ni höra honom prata om sin bok i detta lilla klipp:
https://www.youtube.com/watch?v=_AjYVZ00xGQ

/reviderad 210727

THE CWA ENDEAVOUR HISTORICAL DAGGER 2016 – DAVID YOUNG: STASI CHILD

Publicerat den 02/03/2018 av Patrik Enander

David Young (1958-):
Stasi Child
Utgiven 2015
400 sidor
Twenty7 Books

Stasi Child är David Youngs hyllade debut och den första i en serie av böcker om Oberleutnant Karin Müller i Der Volkspolizei (Folkets polis) i forna Östtyskland. För den vann Young det mycket prestigefulla THE CWA ENDEAVOUR HISTORICAL DAGGER.

Berlin mitten av 70-talet. En flicka hittas sexuellt utnyttjad och mördad invid Berlin-muren eller den antifascistiska skyddsmuren som den också kallades. Detta är ett polisärende men Karin blir förvånad när en höjdare från Stasi, Oberstleutnant Klaus Jäger, dyker upp och har intresse för fallet. Den offentliga bilden är att den unga kvinnan flytt från Väst till öst. Müller och hennes assistent Tilsner uppmanas att ta fram bevis som stödjer detta. Müller, som är mycket stolt över det östtyska samhället, ser dock att detta är en mycket osannolik förklaring. Det visar sig att Jäger har en egen agenda. Han vill att de skall ta fram vad som egentligen hänt även om det går tvärs emot den officiella förklaringen. Och att ta fram den korrekta sanningen kan vara förenat med mycket stor fara. Framförallt när fallet har konsekvenser för personer högt upp i hierarkin.

Müller och Tilsner blir oroliga och undrar över Jägers agenda men vågar inte gå emot honom. Och Müller vill komma åt den som utfört det hemska dådet. Frågan är dock, hur skall de få reda på sanningen i ett system där sanningen är förenad med livsfara? Där du inte kan lita på någon. Kan Müller lita på Jäger? Kan hon lita på Tilsner som har kläder och klockor som en enkel polis knappast kan unna sig?

Samtidigt får vi följa tre unga människor, 14 år, som är inspärrade på en ”korrigeringsanstalt” på Rügen. De arbetar med att snickra möbler under slavlika förhållanden. Och en av dem är har en plan på hur de kan fly.

Det är inte tu tal om detta är en imponerande debut. Även om slutet kanske är lite osannolikt har Müller skickligt vävt ihop trådarna. Den stora fascinationen är skildringen av livet i den diktatur där Young uppenbarligen gjort mycket bra research. Stoltheten över sitt land jämfört med det tomma kapitalistiska väst. Samtidigt paranoian, vem kan du lita på när alla kan vara informatörer. Alla ni som sett Weissensee eller Deutschland 83 kommer känna igen sig.

Romanfigurerna är vältecknade och det är en spännande bok. Ni som tycker om att läsa välskrivna spionthrillers behöver inte tveka. Jag kommer fortsätta läsa om Karin Müllers äventyr.

Young har efter denna bok skrivit två till, Stasi Wolf och A darker state.

/reviderad 21-06-20

EN FEMINISTISK KLASSIKER – MARGARET DRABBLE: THE MILLSTONE

Publicerat den 28/02/2018 av Patrik Enander

Margaret Drabble (1939-)
The Millstone
Utgiven 1965
160 sidor
Penguin

I julklapp 1981 fick jag av min anglofila moster Ann-Sofie, som visste att jag delade hennes böjelse, tre romaner av Margaret Drabble. De har stått olästa sedan dess. Trodde jag. Döm om min förvåning när upptäckte att jag läste The Millstone (Kvarnstenen) redan i januari 1982. Min kommentar på sista sidan var ett kort och koncist ”Bra”.
Nu frågar jag mig hur mycket jag egentligen tog in av romanen som den ungdom jag var då? En roman om moderskap som anses vara en feministisk klassiker i Storbritannien.

När det var klart att bokcirkeln skulle läsa Kvarnstenen plockade jag fram romanen för att titta lite i den. Jag fastnade direkt. En roman från 60-talet om en ung kvinna som när hon har sex första gången, mer för att fått det gjort än av attraktion, med en ung radiopresentatör i umgängeskretsen, blir gravid och bestämmer sig för att behålla barnet. Hur kunde den fånga mig så? För det gjorde den.

“My career has always been marked by a strange mixture of confidence and cowardice: almost, one might say, made by it. Take, for instance, the first time I tried spending a night with a man in a hotel. I was nineteen at the time, an age appropriate for such adventures, and needless to say I was not married. I am still not married, a fact of some significance, but more of that later. The name of the boy, if I remember rightly, was Hamish. I do remember rightly. I really must try not to be deprecating. Confidence, not cowardice, is the part of myself which I admire, after”

Så inleds romanen. På en gång fångades jag av Drabbles språk och hennes intelligens. Det är en resa tillbaka i tiden till 60-talet då unga människor inte visste mycket om sex och hade ännu mindre erfarenhet. The Millstone fick mig att tänka On Chesil Beach av Ian MacEwan som skildrar hur okunskapen hos det ogifta unga paret förstår inte bara bröllopsnatten utan påverkar hela deras liv. Länk till min recension.

Rosamund Stacey, bokens huvudperson är verkligen ”strange mixture of confidence and cowardice”. Hennes föräldrar är akademiker som bor utomlands. Hon bor i deras fina lägenhet i centrala London och är framgångsrik forskarstudent i engelsk litteratur. Samtidigt är hon mycket rädd för att ta plats, att någon skall behöva ta hänsyn till eller hjälpa henne.
När Rosamund blir gravid så går hon mot strömmen och bestämmer sig, mot tidens konventioner, för att behålla barnet. Men det är knappast ett aktivt val. Det mer bara blir så.

Det är en roman där det egentligen inte händer så mycket utåt. För det mesta är vi Rosamunds huvud, men hennes utveckling och väg till ökad självförståelse och social medvetenhet är både gripande och spännande att följa. Dessutom är Drabble en rolig författare.

Kvarnstenen är en kort roman som är präglad av sin tid, ett tidsdokument. Men den lever som sagt i kraften av sin intelligens och humor. Den fortsätter att komma ut i nya upplagor och får nya hängivna läsare. Det förstår jag. När jag väl hade börjat läsa den kunde jag som sagt inte sluta, längtade till att åter få krypa upp i läsfåtöljen för att följa hennes berättelse. Och medlemmarna i bokcirkeln tyckte mycket, ja några väldigt mycket om den. En stark läsrekommendation mao.

Drabble var endast 26 år när hon publicerade denna hennes tredje roman. Redan då var hon en mycket säker författare. I dag är hon en av de mest uppburna namnen i Storbritannien.

Den finns återutgiven på Modernista

/reviderad 21-06-20

EN LYSANDE BOK OM TYSKLAND – NEIL MACGREGOR: GERMANY – MEMORIES OF A NATION

Publicerat den 25/02/2018 av Patrik Enander

Neil MacGregor:
Germany – Memories of a nation
Utgiven 2014
624 sidor
Penguin

Låt inte bokens tjocklek avskräcka dig! Typsnittet är stort och den har många och fina illustrationer. Med Germany – Memories of a nation har den mycket begåvade museimannen och konsthistorikern Neil MacGregor skrivit en elegant, kunnig och intelligent bok om det märkliga land som heter Tyskland.

Att den inte finns översatt är mig ytterligare ett exempel på det ointresse vi betraktar det viktigaste landet i Europa med. Efter andra världskriget vände vi naturligtvis blicken åt ett annat håll. Men tyvärr har den anglosaxiska världen hållit oss i sådant grepp att vi missar att hålla oss à jour med det land som historiskt och kulturellt ligger oss närmre. Det är självfallet inte okomplicerat. Som MacGregor skriver finns det ingen historiker som riktigt kunnat förklara hur det kulturellt högtstående Tyskland kunde förvandlas till ett barbariskt helvete under Hitler.

Vad är egentligen Tyskland, var ligger det? Det är inte en helt okomplicerad fråga. För Tyskland har inte ”naturliga” gränser som tex Storbritannien där geografin hjälper till. Sedan har Tyskland inte heller haft en stark centralmakt utan det bestått av över 200 olika furstendömen som både har samarbetat och bekämpat varandra. De har till skillnad från andra länder svårt att bygga monument som hela nationen kan känna samhörighet med. MacGregor nämner bla Fredrik den store. ”A hero in Berlin, a villain in Dresden”.

Andra exempel på svårigheten att fånga var Tyskland är visar det faktum att ett av de viktigaste tyska universiteten under 1300-talet var det i Prag där många hundra år senare en av de största tyskspråkiga författarna Franz Kafka levde. Den store filosofen Immanuel Kant levde hela sitt liv i Königsberg, en viktig tysk stad under 1800-talet som nu är ryska Kaliningrad. MacGregor skriver att tysk idéhistoria inte går att skriva utan inkludera franska Strasbourg, vars katedral Goethe såg ett av de främsta exemplen på tysk arkitektur.

Vad MacGregor visar in sin mycket stimulerande bok är hur Tyskland under de senaste 600 åren skapats genom gemensamma föreställningar, språket och objekt i vardagen. Här finns intressanta kapitel om Martin Luthers mycket stora betydelse för det tyska språkets enhet och hur det fogade samman landet, om det tyska ölen och korvens betydelse, skogen som symbol för det tyska, Albrecht Dürers konst, Goethe, Bauhaus m.m. Han skriver självfallet en hel del om de stora trauman i Tysklands under förra seklet med andra världskriget och delningen av landet 1949.

Jag skall inte ge mig på att i denna lilla enkla bloggtext försöka de mig på att beskriva rikedomen i denna mycket lättlästa och spännande bok. Den gavs ut i samband med en utställning på British Museum som MacGregor var chef för då. Till denna serie finns det en podcast. Jag har inte hört hela men det är som en förkortad version av boken där han även intervjuar andra forskare.
Om denna text får dig nyfiken rekommenderar jag att lyssna lite och du kommer få en känsla av vad som väntar dig.
https://www.bbc.co.uk/programmes/b04dwbwz/episodes/downloads

Vad jag har förstått har boken blivit en succé i Tyskland. Tyska professorer får inga poäng på att skriva populärt, det är inte fint att underhålla! Även den tv-serie som den store historikern och tysklandskännaren Sir Christopher Clark, från Australien men verksam i Cambridge, gjort har blivit en succé. Hans tyska är lätt att förstå och den är väl värd att se. Här har ni första avsnittet.

Det är för mig ofattbart att inte ett svenskt förlag givit ut boken. Om du har det minsta intresse för Tyskland och/eller tycker om att läsa välskriven historisk bok tveka inte. Du kommer bli rikligt belönad! Den finns nu även som pocket!

https://www.adlibris.com/se/bok/germany-9780241008331

/reviderad 21-06-20

NOMINERAD TILL INTERNATIONAL MAN BOOKER AWARD 2017 – AMOS OZ: JUDAS

Publicerat den 15/02/2018 av Patrik Enander

Amos Oz (1939-):
Judas
”HaBesora al pi Jehuda Ish Kariot”
Översatt från Nicholas Langes
engelska översättning av Rose-Marie Nielsen
Utgiven 2014
På svenska 2017
320 sidor
Bonniers

Tänk om det är tvärtom? Tänk om det är Judas, den föraktade svikaren med sina silverpenningar, förrädaren, som är den som vi skall tacka för att kristendomen finns.
Eller tänk om det är så att Shealtiel Abrabanel (en fiktiv person i romanen) hade rätt. Judarna skall inte ha en egen stad som David Ben-Gurion, hans vän och senare motståndare, förespråkade och lyckades skapa. Abrabanel som tyckte alla nationsgränser är av ondo och att det finns möjligheter till en fredlig samexistens mellan judar och araber. Abrabanel som sparkades ut ur Judiska världskongressen som en förrädare när han ventilerade sina åsikter.
Amos Oz har skrivit en vacker och vindlande idéroman om det som verkar vara en olöslig konflikt. Det är också en roman om kärlek och åtrå.

Romanen inleds med att den unge Shmuel Ash, en vinddriven existens med astma, krulligt hår, förstorat hjärta och lätt till tårar, lämnas av sin fästmö för en torrboll till hydrolog. Samtidigt går hans far som finansierat han studier i konkurs.
Shmuel håller på med, eller snarare försöker komma igång med, en uppsats om judiska aspekter på Judas, ser sin försörjning försvinna. På en anslagstavla ser att det finns ett arbete hos en äldre man. Arbetet innebär att konversera lärdomsgiganten Gershom Wald. Fri bostad och mat ingår. Ett erbjudande som passar Shmuel som handen i handsken. Schmuel söker och får det. I bostaden finns även den vackra, mystiska och undanglidande Atalia, dotter till Abrabanel, som varit gift med Gershoms son. Sonen mördades i kriget mellan israeler och palestinier.

Romanen utspelar sig till stor del i det huset, som känns nästan som ett hus i en saga. Samtalen mellan Shmuel och Gershom slingar sig fram, parallellt med att Schmuls åtrå och förälskelse i den mystiska och vackra Atalia växer. Det låter inte som en bladvändare, men det är det. Oz lyckas bygga upp en spänning både i resonemangen och i relationerna mellan romanfigurerna som gör det svårt att lägga ifrån sig boken när man avslutat ett av de föredömligt korta kapitlen.

Oz prosa är mycket vacker. Han tecknar ett svunnet Jerusalem från slutet av 50-talet. Karaktärerna är mångfacetterade, udda men fullt trovärdiga. Oz blick på sina karaktärer är fyllda av värme, ömhet och en lättsam humor. De historiska och filosofiska resonemangen mycket intressanta att följa. Oz kamp för fred i Mellanöstern ligger under och bultar i texten hela tiden.

Judas var nominerad till ett av de stora litterära prisen International Man Booker Award.

/reviderad 21-06-20

DEN TREDJE BOKEN OM JOHN REBUS – IAN RANKIN: TOOTH AND NAIL

Publicerat den 11/02/2018 av Patrik Enander

Ian Rankin (1961-)
Tooth and Nail
Utgiven 1992
304 sidor
Orion

Jag tyckte om de två första böckerna om John Rebus, Ian Rankins bufflige detektiv från Edinburgh, Rankins hemstad.

I Tooth and Nail får Rebus i uppgift att åka till London för att hjälpa till i en utredning av en seriemördare ”Wolfman”. Men det är bara att konstatera att Rankin skulle stannat i Edinburgh. Jag blir förvånad när jag ser att goda betyg på Goodreads och Amazon för för denna läsare fungerade inte denna bok. Visst Rankin kan skriva, även om det finns brister lite här och där. Men det kändes att det inte var hans territorium. London lever inte på samma sätt som hans Edinburgh gjorde.
Det blir inte bättre av att historien aldrig blir riktigt spännande, har en ganska fånig intrig med några sammanträffanden och vändningar som bara är orealistiska och i mitt tycke som sagt lite larviga.

Jag kommer dock fortsätta läsa om Rebus trots detta lilla bottennapp. Rankins genombrott kom med den femte boken om Rebus The Black Book som han fick en CWA Gold Dagger för. För en massa år sedan läste med stort nöje den nionde boken i serien The hanging garden. Han blir mao bättre med åren!

/reviderad 21-06-20

TREDJE DELEN I NEAPELSVITEN – ELENA FERRANTE: DEN SOM STANNAR, DEN SOM GÅR

Publicerat den 15/01/2018 av Patrik Enander

Elena Ferrante:
Den som stannar, den som går
”Storia di chi fugge e di chi resta. L’amica geniale volume terzo, ”
Utgiven 2013
På svenska 2017
425 sidor
Norstedts

Det är bara att konstatera att jag antagligen är ganska typisk. En medelålders man som främst läser böcker skrivna av män. Trots alla utmärkta kvinnliga författare är det inte tu tal om att marknaden ändå domineras av männen. Se på Nobelpristagarna t.ex. Och att män oftast och kanske helst, medvetet och/eller omedvetet, läser manliga författare. När jag nu gav mig i kast med tredje delen av Ferrantes globala succé insåg jag hur få romaner som behandlar kvinnliga relationer jag läst. Spontant kommer jag att tänka på Claire Messuds mästerliga Kvinnan på övervåningen. Annars är det nog ganska tunt med det.

Det var nu ett tag sedan jag avlutade den andra delen. Som tur är så finns det en personförteckning i början av varje bok. För det är både en roman om vännerna Elena och Lina och en roman som en stadsdel i Neapel. Det är många öden att hålla reda på.

Jag var mycket förtjust i de båda första delarna, även om det fanns en svacka i del 2. Hur skulle det bli i den tredje?
Nu är de ungdomen över och de börjar på allvar etablera sig i vuxenlivet. Elena avancerar socialt upp i överklassen medan Lila arbetat på en fabrik och hamnar mitt i det politiska och mycket våldsamma tumultet under 70-talet i Italien. Något som jag är gammal nog för att ha vaga minnen av.

Romansviten har ridit på en global framgångsvåg. Jag såg fram mot att läsa boken men efter ett tag började intresset falna. Jag saknade en spänning, ett driv i handlingen och Ferrantes prosa är ibland lite platt. Jag var nästa på väg att ge upp när hon efter hundra sidor börja beskriva den politiska kampen mellan komminister och fascister och hur det påverkar samhället och de två vännerna. Då kom glöden och energin i texten och de resterande 300 sidorna flyter på med allt ökande spänning även om det finns små svackor för denna läsare.

Jag kände mig efter ett tag lite irriterad på huvudpersonerna och deras kontinuerliga kamp där de närmar sig varandra för att senare fjärma sig, ibland under lång tid. Jag började kanske tröttna på dem.
När jag sade den till en mig närstående person, som är en stor fan av Ferrante fick jag en blick som närmast kan liknas vid en idiotförklaring… ”Ni män förstår ingenting…” ..

För mig är den stora behållningen är att jag som man från insidan se de krav på anpassning, underkastelse, frånvaron av vissa valmöjligheter och i vissa fall våld som en kvinna av idag måste leva med. Det som gällde i Italien under 70-talet finns även här även om den kan se annorlunda ut från utsidan. Och det är stundtals ingen rolig läsning. Elena och Lina kämpar var för sig på väldigt olika sätt för att få leva de liv de vill leva.

Till slut, under stigande spänning, avslutar Ferrante romanen på topp vilket gör att jag måste läsa vidare. Efter närmare 1000 sidor med dessa kvinnor vill jag jag trots allt veta vet hur det går för dem. Det är en stark berättelse, inget snack om det. Och en mycket intressant inblick i Italiens nutidshistoria från olika delar av samhället.

/reviderad 21-06-20

EN MYCKET IMPONERANDE DEBUT – ALAN PARKS: BLOODY JANUARY

Publicerat den 31/12/2017 av Patrik Enander

Alan Parks:
Bloody January
Utgiven 2017
320 sidor
Cannongate

Detta är Alan Parks debutroman. Boken skapade en hel del uppmärksamhet på London Book Fair. Det är inte svårt att förstå. Parks har redan beskrivs som näste Ian Rankin och jämförs med andra kända tartan-noir författare som William McIlvanney.

Bloody January utspelar sig i Glasgow under ett par mörka dagar i januari 1973. Huvudpersonen är Harry McCoy, en 30-årig polis med ett trasigt förflutet. Han har ihop det med en narkoman och prostituerad, använder gärna och ofta droger själv och dricker mängder av öl.

Boken inleds med att Harry blir uppkallad till Barlinnie-fängelset i Glasgow. Där träffar han fängelsekunden Howie Nairn som berättar för honom att en flicka som heter ”Lorna någonting” och som jobbar på restaurang Ferrari troligen kommer bli mördad. McCoy tar det inte riktigt på allvar, åker hem och drogar ned sig med sin flickvän. Harry kan dock inte släppa tanken och börjar undersöka. Han får reda på när och var Lorna bör åka till sitt jobb. och väntar på en busshållplats. Där hamnar han och kollegan Wattie, som gör sin första dag i Glasgow, i ett skottdrama och finner Lorna mördad av en ung man som sedan skjuter sig själv.

De får uppdraget att utreda. Wattie är nybliven polis som ansetts för begåvad för att vara på en liten station på landsorten har blivit omplacerad till Glasgow. McCoy tvingas av sin hårdföre chef Murray ta sig an honom.

De har inga ledtrådar att gå på. Det finns inget som binder Lorna och gärningsmannen samman. Det visar sig dock snart att Lorna har raggat upp kunder hon serverat och erbjudit sexuella tjänster där bl.a. olika sexuella avarter ingått. Historien tar sedan många vändor som inte skall avslöjas här.

Har man läst ett par deckare så kan man inte säga att detta är en speciellt originell roman. Polisen som lever på gränsen till det lagliga. Polisen som har en osäker nybörjarpartner, polisen som tampas med sina överordnade. Polisen som underdog och som hatar överklassen. Kvinnorna är med ett undantag prostituerade, kopplerskor eller före detta flickvänner. Undantaget en feministisk forskare som skall doktorera på sexhandeln och som McCoy förstås har en liten flört med. Något malplacerat kanske.

Men det är bara att konstatera att jag är mycket imponerad av denna debut. Det är en resa ned i ett mörkt hårt och skitigt Glasgow på 70-talet och en riktigt, riktigt, bra noir-deckare. Klyschor och schabloner undviker Parks med säker hand.

Stilistisk är det imponerande att Parks redan har en så säker ton. Romanen är mycket dialogdriven men han har också en förmåga att i beskrivande passager måla upp Glasgow underifrån, med allt knark, prostitution, vapenhandel m.m.

När jag hade läst 20 sidor kunde jag inte sluta utan jag slukade boken hel och hållen. Den är välkomponerad, har inga döda punkter utan det finns ett driv i både text och berättelse.

Jag tror Alan Parks är ett namn det kommer pratas mycket om. Och jag läser gärna mer om McCoy, Wattie och Glasgow.

/reviderad 21-06-20

MER FRANSK NOIR – FRÉDÉRIC DARD: HISSEN

Publicerat den 17/12/2017 av Patrik Enander

FRÉDÉRIC DARD (1921–2000)
Hissen
”Le Monte-charge”
Utgiven 1961
På svenska 2017
Översättning: Fredrik Ekelund
152 sidor
Absint Noir

Nyligen läste jag Frédéric Dards Jänkarna som jag tyckte mycket om. (Läs mer om den och Dard här).Nu sög jag tag i den tunna lila boken Hissen. Och den var ännu ett snäpp vassare.

Vi får följa Albert som återvänder till sitt barndomshem som stått tomt i flera år. Han blir deprimerad av mötet med den tomma lägenheten och minnena av hans sedan flera år avlidna mor. Det är julafton. Albert går ut för att äta. På restaurangen möter han en kvinna som påminner om hans gamla kärlek Anna. Det mötet får oanade konsekvenser. Albert har en stor hemlighet han bär på men hon visar sig ha en lika stor och skrämmande.

Dard är en mycket skicklig författare. Med små, enkla och effektiva medel målar han upp romanfigurerna och miljöerna. Berättelsen utspelar sig under ett dygn. Det är som att stiga in i en tryckkokare. Obehaget kryper in på kroppen direkt och orosmolnen hopar sig. Dard har komprimerat berättelsen så att bara det absolut mest nödvändiga som finns kvar. Den är elegant komponerad och med en oväntad avslutning. Det gick inte att sluta när jag väl börjat. Det riktigt bra noir helt enkelt!

Jag läser inte franska så jag vet inte hur han klingar i original men Fredrik Ekelunds översättning är en njutning att läsa. Deckarfantaster, missa inte Frédéric Dard.

/reviderad 210405

MÄSTERLIGT OM MÄSTERSPIONEN – BEN MACINTYRE: A SPY AMONG FRIENDS: PHILBY AND THE GREAT BETRAYAL

Publicerat den 17/12/2017 av Patrik Enander

Ben Macintyre (1963-):
A Spy Among Friends: Philby And The Great Betrayal
Utgiven 2014
368 sidor
Bloomsbury Publishing

Kim Philby är den mest omtalade av de spionernas som blev kända som The Cambridge four. De andra var Guy Burgess, Donald Maclean och Anthony Blunt. Fyra unga män ur överklassen som på 30-talet började spionera. Philby var den som gick längst och som orsakade mest skada.

Kim Philby 1912-1988

En duktig spion måste vara en person som skapar förtroende och som får folk att berätta om saker de egentligen inte borde. Philby var en mästare på detta. Han var en enastående charmör som hur lätt som helst fick vänner och beundrare. Han hade hela den engelska överklassen lätthet och självklarhet i mötet med sin omvärld.
Philby gjorde en enastående karriär fram till han avslöjades 1963 och flydde från sin dåvarande stationeringsort Beirut för att sluta sitt liv, olycklig, i Moskva. Philby svek många människor och orsakade oerhört många människors död. Han gjorde att det spionage som MI6 ägnade sig åt i princip var helt meningslöst.
Avslöjandet av att det funnits en sovjetisk spion högt upp i MI6 som dessutom varit verksam i USA under många år, skapade en förtroendekris och ett tillstånd av förlamning som tog lång tid att komma över.
I USA startade CIA en paranoid av jakt på mullvadar som höll på att bryta ned hela dess verksamhet.

Nicholas Elliott (1916-1994)

Om dessa spioner och ffa Philby har det skrivits hyllmeter. Det är ett trauma i Storbritannien. Hur en av ”de våra” kunde svika oss. Nu har Ben Macintyre är en engelsk journalist och historiker verksam på The Times och författare till ett antal böcker om spioneri, dragit sitt strå till stacken.

Det är bara att konstatera att det är en mästerlig bok. Hans skriver oerhört väl och spännande om Philby, hans medmänniskor och kolleger och det klassamhälle som England är.
Fokus ligger på hur han svek sina vänner och framför allt den briljante spionen Nicholas Elliot. De följde varandra i vått och torrt. Elliot ställde alltid upp när Philby hade problem. Hans fru som var psykiskt mycket instabil vilket inte underlättades av Philbys falska livsstil, togs många gånger om hand av Elliot och hans fru oavsett var de befann sig i världen. Det var Elliott som konfronterade Philby 1963 när de rykten som hade funnits länge om The Third Man visade sig vara sanna. (Vid det laget hade Burgess och Maclean flytt till Sovjet. Blunt avslöjades långt senare.)

Det är en fascinerade värld som Macintyre målar upp. Spionerna, som inte kunde berätta utåt vad de sysslande med, levde i en sluten värld med många briljanta män och några få kvinnor som hela tiden befann sig i den politiska hetluften. De arbetade oerhört hårt, drack kopiösa mängder alkohol, Philby var hela sitt liv en högfungerande alkoholist, och utbytte förtroenden som de trodde skulle stanna där. Men Philby utnyttjade dem skamlöst. För honom var ”saken” viktigare än alla mänskliga hänsyn. En sann och helt livsfarlig dubbelnatur.

Boken finns även på svenska. Har du det minsta intresse för ämnet, tveka inte en sekund. Du kommer bli rikligt belönad. En av årets stora läsupplevelser för mig. Under läsningen får påminna sig att det inte är en av den bästa spionromaner à la John Le Carré jag läst. När jag väl börjat kunde jag inte sluta. Trots att jag visste hur det skulle gå.

/reviderad 210405

EN ÄRERÄDDNING – HILARY SPURLING: ANTHONY POWELL – DANCING TO THE MUSIC OF TIME

Publicerat den 06/12/2017 av Patrik Enander

Hilary Spurling (1940-)
Anthony Powell: Dancing to the music of time
Utgiven 2017-10-05
528 sidor
Hamish Hamilton

En äreräddning. Det är vad Hilary Spurling vill göra med denna stora biografi om Anthony Powell, främst känd för sin stora roman A dance to the music of time. Nyligen skrev jag i mitt inlägg om A question of Upbringing, den första av de 12 delarna som romanen består av, att Powell hamnat i skuggan av sina idag mer berömda generationskamrater. Dels ses han som en äkta konservativ Tory som bara skildrar en överklass som nu är passé och dels som en gammal sur gubbe som bodde på landet i Somerset och var ganska oförskämd mot de journalister som besökte honom.

Inget av detta kan vara mer felaktigt förstår man efter läsningen av den rika, ja nästan överrika, och mycket välskrivna biografi. Hilary Spurling är mest känd för sin stora biografi över konstnären Henri Matisse. Den belönades med Whitbread Book Award. Spurling har bla även skrivit biografier om författarna Ivy Compton-Burnett och Paul Scott, också en Powell-fan. Spurling anses i Storbritannien vara av de främsta i sin genre.

Spurling hade vid tidig ålder blivit helt begeistrad av romansviten. Senare blev hon god vän med Powell, som bad henne att skriva hans biografi. Spurling försökte under hans livstid men kom ingenstans då både hennes varma vänskap och stora respekt kom i vägen.

Nu, 17 år efter hans död, efter många års arbete är den äntligen här. Ja, jag säger äntligen, för att för mig som hade som honom som en av mina husgudar på tidigt 80-tal ville gärna veta mer. Powell var en diskret person, likt berättaren Nicholas Jenkins i A dance to the music of time. Jag läste om författare i hans närhet men det var sällan han dök upp.

Efter sviten publicerade Powell en serie av fyra memoarer under samlingstiteln To keep the ball rolling. Även om det var länge sedan jag läste dem minns jag att mycket mer om Powell visste man inte efter avslutad läsning, hur välskrivna och underhållande de än var. Som sagt en återhållen man. Dock fick man det yttre ramverket för hans liv och mycket känns igen i Spurlings bok.

Anthony Powell
Anthony ”Tony” Powell föddes 1905 som enda barnet till militären Philip Powell och hans betydligt äldre fru Maud Wells-Dymoke. Fadern hade ett fruktansvärt temperament och gjorde genom hela sitt liv sig ovän med de flesta han träffade på. Han var helt ointresserad av att vara far och hans son var mest i vägen.
Det osäkra livet som militär gjorde att Tony tillbringade sin uppväxt på en mängd olika orter med endast sin mor och hembiträde som sällskap.
Spurling skriver:
Tony grew up in extreme, inward-looking, almost monastic seclusion (sid.15) He was sustained by her warmth, but also impressed on him her lack of spontaneity in even the simplest transactions with other human beings … To people who didn´t know him he seemed cool, critical, aloof (Sid. 16)

Tony, som var ett oerhört intelligent barn, levde mycket i sin fantasivärld, läste och tecknade mycket .
Han var en mycket god tecknare och blev med tiden en gedigen konstkännare.
Hans barndom grundlade hos honom en osäkerhet som ledde till ett stort intresse för hur människor fungerar. Han blev en observatör.

Eton var väl både en räddning och en förbannelse då Tony inte trivdes riktigt bra där. Redan där började dock den blyge mannen lära känna namn som skulle höra av sig i den litterära världen.

Balliol College Oxford

Efter Eton kom sedan Powell till Oxford och studerade historia på Balliol College. Han avskydde tiden i Oxford:
He was dismayed by the undergraduate’s relentless snobbery and unremitting emphasis on money (sid 62). Och pengar var inget Tony hade gott av. Det som Oxford förde med sig var dock ett bra kontaktnät.

Tony hade ingen riktning i livet men genom en armé-vän till fadern, Thomas Balston, samma man som fick Tony att söka sig till Oxford, fick han ett enklare arbete på förlaget Duckworths i London där Balston arbetade
Ett litet förlag med en förläggare som verkade innerligt hata både att ge ut böcker och de författare som skrev dem. Detta visar sig gälla för mer än ett av förlag Tony kom att ha kontakt med genom livet. Tony blir efter ett tag redaktör på förlaget och ansvarig för en stor del av utgivningen.

Genom Duckworths kom Tony in i litterära och konstnärliga kretsar i 30-talets London. Under denna perioden får Powell också en impuls att börja skriva. Egentligen förstår jag inte varför. I boken finns inget som tyder på att han tidigt, förutom att han läste oerhört mycket, hade författarambitioner. Hans ensamhet hade hjälpt honom att utveckla en rik fantasi, men att han skulle bli författare fanns det inga tecken på. Jag får intrycket av att det var för att han hamnat i en litterär miljö som gjorde att hans började skriva eftersom alla andra gjorde det. Hade Tony inte fått arbetet på förlaget hade han lika gärna kunnat bli tecknare.

Hans debut kom 1931 med Afternoon Men, en komisk roman om det unga vackra folket i 30-talets London. Powll skrev sammanlagt fem romaner före andra världskriget som etablerade honom som en skicklig satiriker, analytiker av sociala sammanhang och mänskliga svagheter. Han fick goda recension av rätt personer men slog men aldrig igenom.

Mycket av detta känns igen från självbiografierna, men Spurling visar också att den blyge och oerfarne Tony ändå var lite av en ladies man. Med olika affärer i detta bohemiska London där alla verkade känna alla och byta partner med varandra. Men en dag 1934 träffade han Violet Pakenham (1912-2002) som kom från en mycket litterär familj. Det tog inte många månader innan de var gifta. Deras äktenskap blev både långt och lyckligt.

Bilden av att Powell skulle vara överklass motbevisas gång på gång. Han kom från medelklassen. Violet var förvisso överklass men när det slog ihop sina påsar var Powell ett mycket osäkert kort på arbetsmarknaden, en man utan utsikter. När han blev uppsagd från Duckworths försörjde han sig och familjen, de fick två söner, genom att recensera en oerhörd mängd böcker. Inte det mest lukrativa arbetet. Det gick självfallet ut över hans skrivande. Powells levde under större delen av sitt liv under stark ekonomisk press.

The Chantry i Somerset som Powells köpte det billigt. Här skrev han större delen av DMT

När andra världskriget kom stal det viktiga år då hans generation skulle ha kunnat komma igång som författare. I Tonys fall tog det 12 år mellan What’s become of Waring till han kom ut med första delen i A dance to the music of time 1951.
Powell började efter kriget fundera på varför man skulle skapa en hel värld i en bok för att sedan slänga borta bort den för att i nästa bok skapa en ny. Som hängiven läsare av Proust så han att det fanns andra möjligheter.
När Powell började skriva sin långa svit anande han inte att det skulle bli tolv delar. Han räknade på tre delar. Det var först halvvägs som han insåg hur lång den skull bli.

Powell publicerade en roman vartannat år. Samtidigt arbetade han som redaktör på bla tidskriften Punch och recensent på Daily Telegraph. Spurling skriver att Powell var en utmärkt redaktör. Han var oerhört nyfiken och en stor läsare, Han skannade av tidskrifter och böcker och fann okända namn som han bad skriva eller såg till att de recenserades. VS Naipaul mer eller mindre räddade han livet på när han erbjöd honom jobb. Även ändra i Sverige okända författare som Jocelyn Brooke och Julian Maclaren-Ross har Powell att tacka för mycket

När romansviten avslutades 1975 med Hearing Secret Harmonies var Powell ett stort och aktat namn. Han hade i denna svit skapat en av de mest särpräglade litterära figurer, strebern Kenneth Widmerpool.

Tony och Violet med en av deras älskade katter

Tony, den vänsälle
Han blev sin fars motsats, Tony hade ett kraftfullt temperament men han höll det i schack. Han var en person med mycket stor umgängeskrets och många nära vänner i den litterära världen som Graham Greene, Evelyn Waugh, Kingsley Amis och som tidigare nämnts V.S. Naipaul.
Hans kanske bästa vän var paradoxalt nog George Orwell som trots deras olika utgångspunkter hade en både djup och varm vänskap. Orwell är ju knappast en konservativ ”toff”.

Tyvärr var det flera av dessa vänner som i början älskade hans romansvit men sedan vände sig mot honom. Det kanske mest kända exemplet är Naipaul (Läs mer i hans bok En författares krets.) Spurling förklarar det, kanske lite för enkelt, med avundsjuka. När det såg vilket storverk som växte fram ur Powells penna och den uppmärksamhet han fick.

Tiden efter A dance to the music of time
Tony publicerade som tidigare nämnt sina memoarer, ytterligare två romaner O ´How the wheels become it (1983) och The Fischer King (1986), några samlingar av recensioner och tre band av hans dagböcker. Men hans namn var inte längre lika stort.
Han avled efter en tids sjukdom våren 2000, 94 år gammal.

Eftermäle
Powells rykte började som sagt dala under senare delen av hans liv. Spurling skriver om häftiga diskussioner mellan beundrare och belackare. Många läste honom inte och hade enligt Spurling ändå synpunkter på honom. Men det finns som sagt många beundrare som knappast kan anklagas för att vara helylle-Tories eller snobbar. Tony var för övrigt helt ointresserad av politik. Ett exempel är Christopher Hitchens. http://www.nybooks.com/articles/1998/05/28/powells-way/
Ett annat Tariq Ali: Anthony Powell was the most European of twentieth-century British novelist” Tariq Ali wrote, responding to Naipaul in an essay that places Powell alongside his peers, Stendhal, Balzac, Musil and Proust. ” We need to dispense with the blinkered view that his Dance to the music of time is a novel sequence that can be enjoyed only by English “toffs” or readers of the Daly Telegraph” (Sid. 425)

En kanske lite oväntad beundrare är deckarförfattaren Ian Rankin. ”Reading it is like a great creative masterclass. I re-read it every couple of years.” (sid 425)

Var Powell en surgubbe? Att ha arbetat stenhårt i 25 år med romansviten, och parallellt som redaktör och recensent, hade slitit mycket hårt på Tony. Då han fick ett långt liv var han snart den siste representanten för en gyllene generationen med Greene, Waugh m.fl. Powell tröttnade på alla obegåvade och likartade frågor från journalister.

Hilary Spurling 2010

Det är en mycket läsvärd bok Spurling har givit oss. Prosan är njutbar och här finns många spännande saker för oss Powellianer. Dock finns det en paradox. Powell var som sagt en återhållen person. Trots romansviten, som följer hans liv relativt nära, memoarerna och denna utmärka biografi är han på något sätt ändå undanglidande. Även om jag har en mycket större kunskap om hans liv och om de människor han kände så är personen Tony Powell förfarande märkligt okänd. Det enda som är verkligen nytt var de återkommande mycket svåra och närmast förlamande depressioner Tony hamnade i.

Han sade själv när någon påpekade att han knappt förekommer i sina egna memoarer. I have absolutely no picture of myself, he said when someone asked him why, “never have had.(sid. 419) Lite märkligt uttalande från en person som var en mästare på att läsa andra människor.
En av recensionerna som jag läst om denna bok skrev att det snarare var en biografi om hans romansvit än över författaren själv. Det ligger något i det.

/reviderad 210405

NOBELPRISET 2017 – KAZUO ISHIGURO: BEGRAVD JÄTTE

Publicerat den 04/12/2017 av Patrik Enander

KAZUO ISHIGURO: (1954- )
Begravd jätte
”Buried Giant”
Utgiven 2015
På svenska 2016
Övers: Rose-Marie Nielsen
335 sidor
Wahlström & Widstrand

När Kazuo Ishiguro fick Nobelpriset var det ytterligare en av Svenska Akademins överraskningar under de senaste åren. Doris Lessing, Mario Vargas Llosa, båda långt efter deras storhetstid, Patrick Modiano, för att inte tala om Bob Dylan och nu den i sammanhanget unge Ishiguro. De flesta av oss känner nog till honom genom den underbara filmatiseringen av Återstoden av dagen i James Ivorys regi. Själv hade jag läst När var föräldralösa (When we were orphans). Minns dock inte mycket mer än att det var en något mystisk och fascinerande bok.

I den bokcirkel som jag är med i försöker vi läsa pristagaren varje år. Jag var inte med på vår senaste träff då de valde hans senaste Begravd Jätte. Jag hade förstått att det var en fantasyroman, som hyllats av en del men också sågats av tunga kritiker. Men det var inte det som var skälet. Fantasy är inte något som intresserar mig. Tro mig, jag har försökt. Jag såg med stor entusiasm fram emot första Sagan om ringen-filmen i tron att jag skulle hitta något nytt som kunde fascinera mig. Men jag blev så uttråkad att jag storknade. Har sett några Harry Potter filmer men de har överhuvudtaget inte lämnat några spår. Försökt mig på två eller tre gånger att börja se Game of Thrones men givit upp efter et par avsnitt då jag bara tyckte det varit fånigt och ointressant.

Med andra ord var det med blandade känslor jag började läsa romanen i mycket fin översättning av Rose-Marie Nielsen, som nu för tredje gången får klä upp sig för Nobelfesten. Hon är även V S Naipuals och Alice Munros svenska översättare.

Historien utspelar sig i England på 500-talet i ett magiskt landskap. Det finns en dimma som spridit sig som gör att människorna har tappat sina minnen. I centrum finns Beatrice och Axl och deras sökande efter en försvunnen son som de knappt minns.

Jag försökte verkligen. Ishiguro skriver utsökt fint. Han målar upp miljöer och bilder som jag efter avslutad läsning kommer ihåg. Problemet är bara att det inte intresserar mig. Deras yttre och inre resa går för mig vilse bland drakar, demoner och riddare.

Jag hade även tillgång till den engelska utgåvan och läste delar av romanen i den. Tyckte mycket om den arkaiskt klingande engelskan men föredrog trots det den smidiga och eleganta översättningen.
Jag kan villigt erkänna att allt eftersom boken började närma sig sitt slut så läste jag snabbare och snabbare och började till slut skumma. Jag hade nog lagt av om det inte var för bokcirkeln.
Trots det blev jag berörd av slutet och såg skönheten i hans språk. Upplevelsen blev till slut lite paradoxal. Att jag både tyckte om det jag läste mot slutet men i grunden var uttråkad.

Det är svårt att säga att du inte skall läsa den om du är intresserad av Ishiguro. Du kanske tycker helt annorlunda.

/reviderad 210404

TAG OCH LÄS! – KJELL WESTÖ: DEN SVAVELGULA HIMLEN

Publicerat den 12/11/2017 av Patrik Enander

Kjell Westö (1961-)
Den svavelgula himlen
Utgiven 2017
475 sidor
Bonniers

När jag härförleden lade till ytterligare en årsring på livets träd fick jag den nyligen utkomna romanen av Kjell Westö, Den svavelgula himlen. Och för en gångs skull ställde jag inte den i hyllan där den skulle försvinna bland alla andra olästa böcker. Jag började läsa omgående. Det är jag mycket glad för.

Jag har självfallet känt till Westö i många år. På en filmfestival för massa år sedan såg jag filmatiseringen av hans genombrott Drakarna över Helsingfors. Hägring 38, som stått i hyllan flera år, fick Sveriges Radios romanpris och Nordiska rådets litteraturpris 2013.

Den svavelgula himlen är en stor och episkt berättad roman med relativt stort persongalleri. Det är det bästa jag läst på mycket länge. Westö är mycket skicklig på att skapa stämningar och det känns nästan som om jag befinner mig i Helsingfors under läsningen.

Romanen börjar sommaren 1969 då den namnlösa berättaren, som kommer från relativt enkla förhållanden, träffar och blir god vän med Alex och Stella Rabell, från en mycket rik överklassfamilj. Det mötet kommer att förändra hans liv. Alex och Stella och deras familj kommer berättaren ha nära sig eller på avstånd i under hela livet fram till idag. Stella blir hans livs stora och omöjliga kärlek, den kan inte vara ihop och de kan inte vara isär.

Det är en bok med många lager. En skildring av klass och en skildring av ett Finland i förändring, en roman om en uppväxt och en stor kärleksroman. Westö fångar skickligt barndomens dofter och färger, hur barndomen övergår till livet som ung vuxen med massa förhoppningar och drömmar för att till slut landa i ett vuxenliv som kanske inte alls blev som de tänkt sig. Westö bygger mycket trovärdiga figurer som jag var riktigt ledsen att få säga hejdå till.
Jag tror att romanen träffar mig djupt för Westö är bara 2 månader äldre än jag och han skildrar i romanen miljöer som påminner om de som fanns i min barndom. Trots att det är ett annat land och det inte är mycket i handlingen jag känner igen så väcker han många minnen hos mig.

Titta gärna på den suveräna Jessica Gedins intervju med Westö. Hon har fångat boken mycket bra.
https://www.svtplay.se/video/14986380/babel/babel-sasong-26-avsnitt-2

Under läsningen tänkte jag inte på det, men i intervjun nämner Westö att han influerats av Evelyn Waughs Brideshead Revisited (En förlorad värld), F.Scott Fitzgerald The Great Gatsby och Alan Hollinghurst The Line of Beauty. Jag råkar ha läst alla tre och förstår vad han menar. De har också blivit mer en mindre lyckade tv-serier eller filmer. Även om det skulle bli en helt annan upplevelse så skull Den svavelgula himlen i rätt händer bli en riktigt bra tv-serie. Så mycket dramatik och fina miljöer som den skulle kunna skildra. Men som alltid skulle det löna sig att läsa boken först för att få djupet i Westös människoskildringar.

Även om det är lite vågat att säga det efter endast en läst bok, men frågan är om jag inte fått en ny favoritförfattare. Han är en gudabenådad berättare.

/reviderad 210404

ENGLANDS SVAR PÅ MARCEL PROUST? – ANTHONY POWELL: A QUESTION OF UPBRINGING

Publicerat den 04/11/2017 av Patrik Enander

Anthony Powell (1905-2000)
A question of upbringing
Utgiven 1951
220 sidor
Fontana

Charles Stringham, huvudpersonen Nicholas Jenkins bästa vän

Hur många svenskar har läst Anthony Powell, som ofta kallats Englands svar på Marcel Proust? Inte många skulle jag tro. Anthony Powell är författaren till romansviten A dance to the music of time på 12 böcker som kom ut mellan 1951 och 1975. Anglofilen Johan Hakelius har i alla fall läst dem. Han skriver om Powell i sin nördiga essäsamling Döda vita män.

Powell (uttals pool) är omdiskuterad i England. Av en del höjd till skyarna som en av de finaste författare på det engelska språket. Bland hans stora beundrare finns så olika temperament som Evelyn Waugh, Kingsley Amis, PG Woodhouse, Philip Larkin och Christopher Hitchens. Time Magazine hade med den i listan TIME 100 Best English-language Novels from 1923 to 2005.

Av andra är Powell nedsablad som en ganska tråkig och pretentiös författare som beskriver den lilla slutna värld som den engelska överklassen är. När VS Naipaul i sin En författares krets (A Writer’s People: Ways of Looking and Feeling från 2007) sågade Powell som varit en hans bästa vänner och hjälpare i England, väckte det viss uppmärksamhet.
Hans bejakare är lika övertygade om hans storhet som hans belackare om att han är mycket överskattad,

Även i England är Powell numer relativt bortglömd skulle jag tro. Hans namn har jag inte sett många gånger i den engelska press jag följer. Men nu kanske det blir ändring på det. I början av oktober 2017 kom det ut en ny biografi skriven av en av Englands främsta inom genren, Hilary Spurling. Den har fått mycket goda recensioner i engelsk press.

En artikel i SvD 1981 av Frank Bergå gjorde att denne unge anglofil fick upp ögonen för Powell. Under de kommande två-tre åren läste jag alla tolv delarna, hans memoarer i fyra delar och några till av hans romaner.
Sedan gick jag vidare till annan läsning. Tappade intresset. Jag gjorde något försök senare att läsa honom men då fastnade jag inte. Inspirerad av att ha läst om Spurlings bok plockade jag för ett par veckor sedan fram första delen A question of upbringing och började läsa. Och tyckte mycket om det.

Den mycket konstkunnige Powell fick idén till sin romansvit när ha såg en tavla av Nicholas Poussin (1594-1665). Poussin vill i sin målning skildra tidens gång, hur vi dansar fram och tillbaka och in och ut i varandras liv.

Målningen som inspirerade Powell

Romansviten ligger nära Powells eget liv. Hans alter ego är Nicholas Jenkins. I den första romanen följer vi honom under de första ungdomsåren. När Nicholas går på en skola som påminner om Eton, åker till Frankrike på sommaren för att studera franska, tiden i Oxford och hur han lämnar universitet för att ta sina första steg i vuxenvärlden.
Vi möter några av de karaktärer som kommer bli viktiga för honom. Hans bästa vän på skolan Charles Stringham, en intellektuell och lätt depressiv ung man, och hans mer framfusige business-like kamrat Peter Templar. Men framförallt allt möter han Kenneth Widmerpool, som är seriens mest minnesvärda figur, en på många sätt socialt hopplös person men med en enorm vilja till makt. Denna löjliga figur får vi följa genom hela romansviten ända fram till att han bli minister i en regering. Flera kritiker har beskrivit att Widmerpool är som en av de stora skapelserna i 1900-talet engelska romankonst.

Om Nicholas får vi inte veta mycket och det gäller hela romanen igenom. Han är mer av en observatör, en kamera som med stort intresse försöker förstå hur människor fungerar och interagerar med varandra. Jag minns från förra läsningen att jag inte visste mycket mer om honom när jag var klar än när jag började.

Powell är känd för sin skarpa blick och för sin humor, som en av de främsta sociala satirikerna från den generationen. Somligt går nog mig förbi men det är inte tu tal om att han är en rolig författare. Powell har en klar blick för mänskliga svagheter och ett stort intresse för hur människor utövar makt mot varandra.

Powell har ofta beskrivits som en riktig konservativ Tory, men jag håller med Spurling som säger att visst var han borgerlig, men i grunden helt ointresserad av politik. Däremot är han helt fascinerad av maktspelet bland människor.
Hans prosa är inte alltid lättläst men han är en fantastisk stilist. En och annan gång lite överarbetat, men ofta mycket elegant och mycket vackert. Att Powell var en hängiven tecknare i sin ungdom kan man förstå på hans visuella sätt att skriva.

Om jag minns rätt så är alla böckerna, likt den första, indelade i fyra längre kapitel (böckerna är runt 200 sidor styck). Det är inte romaner där det händer mycket, utan varje kapitel skildrar en händelse eller en kortare period som Powell borrar sig ned i. Sakta mejslar han ut en värld med ett mycket stort antal karaktärer och ger en bild av en del av det engelska samhället under den tiden.

Det är lite orättvist att säga att Powell bara ägnade sig åt överklassen för det finns karaktärer från många olika samhällsskikt. Samtidigt har ju den värld som Powell beskriver försvunnit och det kanske förklarar det minskande intresset för hans verk.

Powell har jämförts med Marcel Proust, det var en läsning av På spaning av den tid som flytt som gav Powell idén. Det var alltför länge sedan jag läste Proust för att bedöma om det stämmer, många kritiker säger att det snarare är längden på sviten och den värld han skildrar som påminner om Proust, att de i övrigt är olika.

Det är fascinerande att återvända till något som betytt så mycket för mig som ung. Jag minns de små böckerna, hur de kändes i handen, hur typsnittet såg ut och alla dessa underbara omslag av tecknaren Marc (Marc Boxer). Jag undrar vad jag egentligen förstod som ung man. Det som framstår mycket tydligare för mig nu är den melankoli över tidens flykt som finns i romanen. När Nicholas Jenkins inser att det dråpliga mötet med Stringham och Templar i Oxford troligen är det sista på länge, då olikheter i personligheter och livsval syns så klart, finns det en sorg i texten samtidigt som ett hopp om ett bättre liv. Maktperspektivet är klarare i dag än vad jag kunde förstå då. Och humorn går djupare.

Powell såg själv hela sviten som en roman, inte 12 olika. Det känns väldigt tydligt när jag avslutat boken att det bara är en första början. Kommer jag att fortsätta? Time will tell.

/reviderar 210404

Anthony Powell som ung man målad konstnären Henry Lamb 1934

ABSINT NOIR – FRÉDÉRIC DARD: JÄNKARNA

Publicerat den 21/10/2017 av Patrik Enander

FRÉDÉRIC DARD (1921–2000)
Jänkarna
”Les Scélérats”
Utgiven 1959
På svenska 2017
Översättning: Fredrik Ekelund
182 sidor
Absint Noir
Recensionsexemplar

Jag blev lite förvånad när jag såg att Nilsson förlag skulle börja ge ut klassiska deckare på ett sidoförlag under det smakrika namnet Absint Noir. Men vid närmare eftertanke är det inte så märkligt. Henrik B. Nilsson, förlagets grundare, låg bakom förlaget Minotaur som i deckarvågens början introducerade nu mycket kända namn för oss läsare som t.ex Denise Mina, Peter Robinson och Ian Rankin.

När jag träffade förlaget på bokmässan passade jag på att förskansa mig de tre första romanerna som de nu ger ut. De är skrivna av en för mig helt okänd förrättare Frédéric Dard som var ett stort namn i Frankrike. Han var en oerhörd produktiv och skrev över 300 böcker som såldes i oerhört stora upplagor.

Boken utspelar sig i en sliten industristad på 50-talet. Louise, en 17-årig fattig fabriksarbetare, bor med en marterad mamma och en aggressiv alkoholiserad styvfar i ett fattigt område.
Louise upptäcker att det flyttat in ett amerikanskt par, Roolands, i en villa ganska nära dem. I ett finare område. Paret sitter utanför sitt lilla hus och dricker drinkar i hammocken. De är så eleganta och världsvana. De har dessutom en stor bil som väcker en stark längtan hos Louise. Hon blir helt betagen av paret och lyckas med att bli deras hembiträde.
Detta sätter igång ett psykologiskt drama som sätter hela deras både Roolands och Louise värld i gungning och som får katastrofala följder,

Frédéric Dard

Dard bygger skickligt upp karaktärerna, miljöerna och spänningen. Jag blev helt fångad av berättelsen som tog sig lite andra vägar än jag trodde den skulle göra. Jänkarna är helt enkel en mycket välskriven och spännande psykologisk deckare översatt till en njutbar svenska av författaren Fredrik Ekelund.
Jag är glad att jag har två till av hans böcker i bokhyllan.

/reviderad 210228

EN STIGANDE STJÄRNA PÅ DEN LITTERÄRA HIMLEN – EKA KURNIAWAN: SKÖNHET ÄR ETT SÅR

Publicerat den 23/09/2017 av Patrik Enander

Eka Kurniawan (1975-)
Skönhet är ett sår
”Cantik Itu Luka”
Utgiven 2002
På svenska 2017
Översättning: Stefan Danerek
530 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

När jag hörde att Nilsson förlag skulle ge ut en indonesisk författare höjde jag på ögonbrynen. Men Eka Kurniawan är en tydligen en stjärna är i stigande. Skönhet är ett sår var nominerad till prestigefyllda International Man Booker Award 2006.

Indonesien är ett gigantiskt land på många sätt. Jag citerar Wikipedia.
Indonesien består av över 13 000 öar och 33 provinser. Med över 252 miljoner invånare är det världens fjärde folkrikaste land och har världens största muslimska befolkning. Jag har läst att de ha en stark muntlig tradition men att antalet erkända författare från regionen inte är stort till antalet. Den enda indonesiska författare jag kände till före Kurniawan är Pramoedya Ananta Toer (1925–2006) som var en ständig nobelpriskandidat fram till sin död.

Eka Kurniawan föddes 1975 i västra Indonesien. Har ett förflutet som journalist. Han skriver romaner, noveller, filmmanus, essäer och bloggar. Han är hyllad som den största författaren som kommit efter Toer. Att Kurniawan är sprungen ur muntlig tradition är något som verkligen märks i han sätt att berätta sin historia.
Tre av hans böcker finns översatta till engelska. Skönhet är ett sår blev hans stora internationella genombrott. Det är inte svårt att förstå varför.

På omslaget till romanen citerar förlaget New York Review of Books: ”Kurniawan är på många sätt en litterär arvtagare till Günter Grass, Gabriel Garcia Marquez och Salman Rushdie.” Det är stora ord men jag tycker det finns täckning för det. Skönhet är ett sår är likt några av deras romaner tegelstenar som kopplar stora grepp om det land och den tid boken utspelar sig i. Det är en myllrande berättelse, fylld av karaktärer och utvikningar. Romanen ligger hela tiden nära sagan och myten. Fantastiska och i en normal värld obegripliga saker kan hända och händer.

I den fiktiva staden Halimunda reser sig Dewi Ayu upp ur graven efter att ha varit död i 21 år. Dewi var Halimundas mest berömda prostituerade, känd för sin skönhet. Hon valde att dö efter att först ha fött 3 oerhört vackra döttrar, vars pappor hon inte hade en aning vilka de är.
Döttrarnas skönhet har ställt till det för dem och de har på olika sätt försvunnit ut ur hennes liv. Nu har hon till sin sorg blivit gravid igen och vill ha en riktigt ful dotter. En dotter som inte skulle få de problem som vackra flickor får. Hon fick sin önskan uppfylld:
Hon var till exempel inte säker på att bebisens näsa verkligen var en näsa, eftersom den påminde mer om ett eluttag än de näsor hon sett sedan barnsben: munnen såg mer ut som myntinkastet på en spargris och öronen liknade ett par grythandtag.(sid 26)
Dewi blir så deprimerad att hon vägrar titta på henne när hon fötts. Bestämmer sig dock att ge henne ett namn ”Skönhet”. Därefter dör hon. Nu är hon tillbaka, 21 år senare och denna vindlande berättelse drar igång.

Jag skall inte försöka återge mer av handlingen i denna oerhört rika roman. Berättelsen om Dewi Ayus familjs öden och äventyr är på många sätt en underhållande och uppsluppen berättelse fylld av sagans mystik. Det är samtidigt en mycket brutal berättelse om Indonesiens moderna och mycket blodiga historia. Den holländska kolonialtiden, den japanska ockupation efter andra världskriget, en misslyckad kommunistisk revolution till den nuvarande indonesiska diktaturen.
(Jag skall sent glömma Joshua Oppenheimer skakande dokumentär The Look of Silence om den brutala jakten på kommunister i 60-talets Indonesien)

Eka Kurniawan har skrivit en hela tiden fascinerade underhållande, upprörande, humoristisk släktberättelse med en mörk fond i bakgrunden. Låt dig inte bli avskräckt av att den är på över 500 sidor. Den är lättläst och det finns inte en svacka i hela romanen.

Romanen är översatt till en smidig svenska av Stefan Danerek. Är det inte fantastiskt att i ett litet land som Sverige finns det en person som kan översätta direkt från ett för oss mycket ovanligt språk.
Vi får hoppas att denna roman får många läsare.

/Reviderad 200915

EN SPÄNNANDE THRILLER – LINWOOD BARCLAY: PARTING SHOT

Publicerat den 11/09/2017 av Patrik Enander

Linwood Barclay (1951-)
Parting Shot
Utgiven 2017
448 sidor
Orion

Linwood Barclay är en kanadensisk författare född i USA. Efter några år som journalist lyckades ha förverkliga en dröm att bli utgiven deckarförfattare. Han har nu publicerat över 12 deckare som blivit internationella succéer. På svenska finns det några av hans tidigare alster.

Romanen utspelar sig i Promise Falls, nära Albany, USA, en fiktiv småstad som Barclay tidigare beskrivit i tre böcker, Promise Falls Trilogin. Parting Shot har sålts in som No 4 fast den egentligen inte hör till trilogin enligt vad jag läst mig till. Några karaktärer återkommer tydligen men det var inget jag märkte utan fick vetskap om efter avslutad läsning.

Lite kort om berättelsen:
Privatdetektiven Cal Weaver blir kontaktad av Madeleine Plimpton som tillhör en av de mest prominenta familjerna i Promise Falls. Hon vill att Cal skall skydda, Jeremy, den 19-årige sonen till hennes systerdotter Gloria. När Cal inser vem det är blir han tveksam. Jeremy är den unge man som i fyllan på en fest körde ihjäl en ung kvinna.
Gloria har en vän som är framstående advokat och som tog sig an fallet. Hans försvar var att Jeremy, som den överklasspojke han är, var så bortskämd att han är som en bebis. Han förstod inte vad han gjorde när han full som ett ägg satte sig, utan att kunna köra i en Porsche 911 och dödar en ung kvinna.
Nu har Jeremy blivit frikänd men nu är en mobb efter honom och familjen anser att ha behöver skydd.
Cal är tveksam, ffa när han träffat den trulige, bortskämde och djupt deprimerade ynglingen. Men tar på sig uppdraget då det är bra betalt och det verkar vara en bra kille under ytan.

Det andra spåret handlar om Brian som inte den mest begåvade person vår herres skapat. Han vaknar upp efter att ha varit på puben. Brian har varit bort borta i 2 dygn. Han har en teori som han säger till polisen Barry Duckworth att han har blivit nedsövd av ufon! Det visar sig dock inte vara fallet att han varit utsatt av UFO:n!! för när han undersöks på sjukhuset ser de att någon amatör tatuerat in något som jag inte vill berätta om du vill läsa boken.

En bit in i handlingen kommer Barry Duckworth på att det funnits ett tidigare fall med en kille, Craig, som också blivit nedsövd och gjort något hemskt med. Kan de hänga ihop?
Utredningen runt Brian och hans tatuering snirklar sig sakta framåt ändå till Barry inser att det hänger ihop med det händer Jeremy. Detta leder till en mycket dramatisk och oväntad final. Både familjen och den lilla staden visar sig ha många hemligheter!

Detta är en tegelsten på 400 sidor. Ändå läste jag den i ett huj. Jag har bara skisserat handlingen för persongalleriet var stort och det finnas avstickare och fördjupningar. Trots det blir det aldrig spretigt.
Hans stil är anonym och därför effektiv. Prosan är rak och enkel utan att vara för enkel. Personteckningarna är tillräckligt djuplodande för att var intressanta, men det är handlingen och spänningen som står i fokus. Det är så långt ifrån tex Gianrico Carofiglios långsamma och filosofiska deckare jag nyligen läst. Men det är ett fint hantverk och en väl berättad historia som höll mig fången hela vägen och levererades på en följsam prosa som aldrig var i vägen.

Ett intressant och obehagligt tema i boken som bara för ett par år sedan hade känts som Science Fiction är hur sociala medier påverkar våra liv och hur de har blivit en kanal för aggressivitet och hat. Den maktlöshet som en individ har gentemot ett drev i social medier. Hur de kan förstöra ett liv

Att Barclay säljer som smör är jag inte ett dugg förvånad över. Jag återvänder mer en gärna till en av hans böcker om jag vill ha god deckarunderhållning av bra kvalitet. Det var riktigt kul att läsa Barclay!

/reviderad 201224

EN MAGIKER – LEO PERUTZ: NATTETID UNDER STENBRON

Publicerat den 03/09/2017 av Patrik Enander

Leo Perutz (1882-1957)
Nattetid under stenbron
”Nachts unter der steinernen Brücke”
Utgiven 1975
På svenska 1983
Översättning Sven Christer Swahn
292 sidor
Nilsson Förlag

Jag trodde jag hade koll på kända tyskspråkiga författare. Men när jag öppnade ett kuvert från Nilsson förlag och en roman av Leo Perutz ramlade ur såg jag ut som ett stort frågetecken. Va, vem? Leo Perutz?!

Några stunders googlande gav vid handen att det är ett stort namn i den österrikiska litteraturen. Perutz föddes i Prag 1882. Flyttade som ung till Wien. Perutz, som var jude, emigrerade sedan till Palestina 1938 i samband med Anschluss. Han skrev 11 romaner och bland hans beundrare fanns tungviktare som Jorge Luis Borges, Italo Calvino och Graham Greene. Flera av han böcker har filmatiserats.

Nu när Nilsson förlag återutger Nattetid under Stenbron I Sven Christer Swahns fina översättning från 1983, är det början på en utgivning av hans mest kända romaner. Återigen en kulturgärning av det lilla förlaget.

Denna roman, om man nu kan kalla boken det, liknar inget jag läst tidigare Det är en vindlande berättelse som främst utspelar sig i Prag och dess judiska getto under 1600-talet, men med trådar framåt till författarens nutid. Det är ett Prag befolkat av krigare, trashankar, gycklare, handelsmän, rabbis, skräddare, tiggare och annat löst folk. Men vi är också uppe i höjderna hos den lätt galne kejsaren Rudolf den II som utan verklighetsförankring kör landets ekonomi i botten i jakten på sköna ting.

Det gå knappast att tala om en berättelse eller handling. I början framstår boken som en novellsamling, en samling vilda, roliga, intelligenta, gripande och spännande berättelser, ja nästan skrönor, fyllda av magiska realism. Människor pratar med de döda, i en novell kan en fånge pratade med hundar som han sitter inspärrad med och de berättar om en stor skatt som är hans om han kommer ur finkan.
När du minst anar hur berättelserna hänger ihop så dyker små tecken upp och till slut knyter Perutz ihop det mycket elegant. Du skall inte tro att det är en svår experimentell roman. Absolut inte. Jag läste om de första 70 sidorna efter en litet uppehåll och jag njöt och skrattade lika mycket som första gången. Och det är en bok som jag skulle kunna läsa om bara för läsglädjen.

Perutz är en god berättare med ett stramt språk och nära till skrattet och sorgen. Det är både vildvuxet och återhållet berättat. Och sagan ligger alltid nära.
Jag rekommenderar Perutz varmt till alla nyfikna bokmalar i vårt avlånga land.

/reviderad 210228

”JAG TROR INTE ATT DET UNDER DETTA ÅRHUNDRADE FUNNITS EN FAMILJ I TYSKLAND SOM VARIT MER BETYDELSEFULL ORIGINELL OCH INTRESSANT ÄN FAMILJEN MANN.” – TILLMAN LAHME: FAMILJEN MANN

Publicerat den 20/08/2017 av Patrik Enander

Tilmann Lahme (1974-)
Familjen Mann
”Die Manns”
Utgiven 2015
På svenska 2017
Översättning: Linda Östergaard
Bonniers

Min förvåning var stor när jag såg att Bonniers skulle ge ut Tillman Lahmes lovordade grupporträtt över familjen Mann. Vem i Sverige läser Thomas Mann i dag?
Bonniers har, vilket jag tycker är helt enastående, de senaste åren givit nyöversättningar av Buddenbrooks, Bergtagen och senast Doktor Faustus. Tre tegelstenar i bokhyllan. De två förstnämnda läste jag för många år sedan. Minns att de kräver sin insats men att jag fick rikligt tillbaks. Jag trodde inte att det fanns en publik för litteratur som tar både väldigt mycket tid och intellektuellt arbete i anspråk. Jag har tydligen fel.

I Tyskland däremot verkar inte Thomas Mann och hans familj släppt sitt grepp om läsarna trots att Mann varit död sedan 1955. Tillman Lahme som är professor i kulturvetenskap på Universitet Lüneburg och har ägnat mycket tid åt familjen Mann ffa om sonen Golo Mann vars biografi han skrivit. Lahme har nu fått ta del av 3 000 nyfunna brev som familjemedlemmarna skickade till varandra
Utifrån dem och sin enorma kunskap om familjen Mann tecknar Lahme ett storartat porträtt av familjen, i USA kallad The Amazing Family.

Vi får följa familjen Mann från 1922 kronologiskt till alla har gått bort 2002.
Efter avslutad läsning kan jag konstatera att det är en enastående bok om en enastående familj. Välskriven, spännande och fördomsfri. Han dömer dem inte utan sätter in deras stundtals märkliga handlingar i sitt sammanhang.

Thomas Mann (1875-1955) och hans fru Katia (1883-1980) född Pringsheim och dotter till en mycket rik industriman, får sex barn. Erika (1905-1969), Klaus (1906-1949), Golo (1909-1994), Monika (1910-1992), Elisabeth (1918-2002) och Michael (1919-1977). Alla mycket begåvade men plågade över att leva i skuggan av sin berömde far. En far som var känslomässigt oåtkomlig och favoriserade Erika och Elisabeth och var likgiltig inför Michael som han helt enkelt inte tyckte om. Klaus begravning gick han inte ens på.

Thomas Mann

När Thomas Manns dagböcker började publiceras fann läsarna att bakom den mycket kontrollerade och konservativa fasaden fanns en författare som undertryckte sin homosexualitet och förälskelser i småpojkar (Döden I Venedig!) och servitörer. Han sublimerade sin sexuella läggning i konsten, men var samtidigt själsligen mycket plågad vilket också ledde till somatiska problem.

För även om detta är fascinerande och intressanta människor var det en förskräckligt självupptagen skara på många sätt. Erika och Klaus, det självutlämnande radarparet, som kastar sig in i den ena relationen efter den andra, Erika bisexuell, Klaus homosexuell. De far världen runt. Klaus bodde under större delen av sitt liv på hotell och drogar och super ned sig. Han påbörjar det ena mer eller mindre lyckade teater- eller bokprojektet efter det andra. Hela tiden skriver de till mamma Katia och begär pengar för att klara sin utsvävande livsstil.

Klaus är i dag mest känd för romanen Mephisto, som bla är ett nidporträtt av den homosexuelle teaterregissören Gustaf Gründgens som blev framgångsrik under tredje riket. Gründgens hade varit Klaus svåger då han varit gift med Erika. Mephisto filmatiserades 1981 av den ungerske mästerregissören Istvan Szábo, med en enastående Klaus Maria Brandauer som Gründgens. Rekommenderas varmt.

Golo är deras motsats. Han är lite klumpig och tafatt. Även han homosexuell men till skillnad från Klaus oerhört plågad av detta. Den introverte och djupt intellektuelle Golo utvecklas till att bli en mycket framstående historiker, prisbelönt författare och politisk skribent som samarbetade med Willy Brandt.
Under perioder plågad av svåra depressioner men är ändå den enda i skaran som ger intrycket av att vara någorlunda normalfungerande och den som framstår som mest sympatisk.

Monika är det svarta fåret i familjen, Hon är också depressiv men helt utan handlingskraft och får ingen ordning på sitt liv. Illa omtyckt av alla inklusive föräldrar.

Elisabeth satsade stenhårt på en karriär som pianist men hade inte på länga vägar den begåvning som krävdes. Sadlade till slut om, gifte sig med en äldre italiensk professor och slutade sitt som en framstående förkämpe för att rädda våra hav.

Michael ville bli soloviolinist. Även här räckte begåvningen inte till med mer än en undanskymd plats i viola-stämman i en symfoniorkester. I ett utslag av hans hetsiga temperament attackerade han en med musikant vilket blev slutet på den karriären. Skolade om sig till germanist. Förmodligen var hans död ett självmord.
Hela sitt liv bad han om pengar från sina föräldrar för att klara av sitt lyxliv.

Mitt i allt detta finns föräldrarna. Thomas Mann, fjärran, sittandes på sitt arbetsrum där han, den store mannen, Trollkarlen (Der Zauberer), inte får störas. Katia styr familjen med järnhand och fördelar både kärlek och kyla.
Det är verkligen en helt enastående familj. Oerhört begåvad och oerhört destruktiv. Citatet i rubriken är från den tyska litteraturkritikens gigant Marcel Reich-Ranicki som hela sitt liv var fascinerad av dem.

Förutom att skildra The Amazing family blir också boken exposé över Europas historia. Mann går från att var en konservativ antidemokrat till den mest kända motståndaren till Hitler. Mann flydde landet för USA redan 1933 för att sedan inte bo där mer. De var en familj mitt i den politiska hetluften ffa det äldsta barnen Erika och Klaus som kämpade på barrikaderna för att fördöma Hitler och visa på att det fanns ett annat Tyskland.
Till slut återvänder Thomas och Katia till Europa men bosätter sig i Zûrich i Schweiz, kluvna inför det Tyskland som kommer efter kriget

Familjen var så flitig med pennan skrev så mycket brev och dagböcker så man kan undra hur det hann med något annat. Det kan vi vara glada för idag. Undan dem hade vi inte Lahme kunnat skriva denna helt fascinerande bok. Alla med det minsta intresse för tyska litteratur eller Europa under andra världskriget uppmanas att kasta sig över detta porträtt över en oändligt begåvad och oändligt dysfunktionell familj mitt den politiska och kulturella hetluften.

/reviderad 210228

EN VACKER ROMAN OM KÄRLEK OCH VÄNSKAP – SARAH WINMAN: TIN MAN

Publicerat den 30/07/2017 av Patrik Enander

Sarah Winman (1964-):
Tin Man
208 sidor
Utgiven 2017
Tinder Press

Sarah Winman debuterade 2011 med When God was a rabbit som blev en succé både hos läsare och kritiker. Innan hon blev författare arbetade Winman som skådespelare med en lång karriär inom film och tv.
Även hennes andra bok A Year of Marvellous Ways som kom 2015 blev en succé.
Nu kommer hennes tredje bok Tin Man och det har varit en hel del snack om den redan. Jag förstår varför efter avslutad läsning.

Tin man är en roman och kärleken och vänskapen mellan Ellis Judd, hans fru Annie och deras vän Michael. Det är svårt att skriva om boken utan att berätta om handlingen. Det vill jag inte göra då jag kommer förstöra mycket för dig som vill läsa den.

Det är en bok som är lätt att tycka mycket om. Om jag hade berättat handlingen hade ni kunnat tro att det är så mycket känslor, sorg och glädje i boken att det skulle vara alldeles kladdigt. Men Winman skriver en vacker, återhållen prosa, ofta i korta uttrycksfulla meningar som håller tillbaka intensiteten. Här smetas det inte på utan det ligger under ytan istället.
En bok som är lätt att läsa men utan att vara lättviktig.

Det är ingen rak berättelse utan vi under boken går fram och tillbaka i tiden och pusselbitarna läggs till. Hur hade livet kunde varit om inte om hade funnits.
Boken är väl konstruerad, med trovärdiga personskildringar. Hennes beskrivning av deras kärlek och vänskap är finstämt vacker och sentimental på rätt sätt.
Jag läser nästa bara manliga författare, inte ett medvetet val, men så blir det. Denna bok hade inte många män kunnat skriva. Hennes sätt att beskriva deras relationer och deras känsloliv är inget som jag ofta funnit hos någon manlig författare. Det är imponerade att hon så väl kan gestalta dessa två mäns känslor. Visst, en och annan kliché kan ligga farligt nära ibland, men hon girar undan det.

Winman skriver också mycket visuellt med en fin känsla för platsen både i Oxford och södra Frankrike med alla dess färger. Inte för att jag tror att den egentligen lämpar sig som en film eller tv-serie såg jag ofta mycket klara bilder och scener framför mig.

Tin Man är en mycket väl berättad historia och fin läsupplevselse.

/reviderad 210228

DET BÄSTA HON SKRIVIT? – EVA DOLAN: WATCH HER DISAPPEAR

Publicerat den 29/07/2017 av Patrik Enander

Eva Dolan
Watch her disappear
Utgiven 2017
432 sidor
Harvill Secker

Minnet kan lura mig men frågan är om inte detta är det bästa Eva Dolan har skrivit. Jag har blivit mer och mer förtjust i hennes böcker. Jag fastande dock inte riktigt lika mycket för den 3:e i serien men nu är hon enligt min mening i toppform igen!

I Watch her disappear har Eva Dolan tagit sig an ett svårt ämne och skriver känsligt, intressant och samtidigt mycket underhållande och mycket spännande! Och tro inte att du behöver läst de föregående. Det finns nästan inget som pekar på handlingen i tidigare böcker. Även om det självfallet är något annat att möta Zigic och Ferreira för fjärde gången.

Som vanligt befinner vi oss i Peterborough i östra England.
En morgon finner man kroppen av en kvinna mördad på ett populärt motionsspår. Det visar sig snart att kvinnan, Corinne, är en man vid namn Colin som sedan ett par år valt att gå ut som kvinna.
Zigic och Ferreira på hatbrottsenheten blir inkopplade. Samtidigt har ett par andra transvestiter blivit våldtagna och frågan är om det är en seriemördare eller om mordet på Corinne är en engångshändelse. En komplicerad väv börjar spinnas.

Corinne har varit gift och har tre barn. Hans förra fru hatar honom för vad han gjort. Och barnen har valt olika sidor. Nu är fadern mördad så rasar familjen samman allt eftersom utredningen visar på saker i det förflutna.

Förutom att var en mycket skickligt skriven deckare är det också en mycket respektfull och inkännande skildring, av en sub-kultur, av livet som transvestit. Hatet, fördomarna, sorgen, skammen och glädjen som de upplever.
Och beskrivningen av familjens våndor är mycket fängslande och gripande. Och Dolan lyckas hålla spänningen vid liv hela vägen ut. Imponerande!

Här kan du läsa vad jag skrivit om hennes tidigare böcker:
1. Lång väg hem
2. Döda talar inte
3. Efter din död

/reviderad 210228

FRÅN LÄSFÅTÖLJEN UT I VÄRLDEN – CLAES HYLINGER: TILL FRÄMMANDE LAND

Publicerat den 25/07/2017 av Patrik Enander

Claes Hylinger (1943-):
Till främmande land
Berättelser, dikter, anteckningar
130 sidor
Utgiven 1998
Bonniers

Helt plötsligt fann jag mig läsa Claes Hylinger igen. Det var inte alls planerat, men något drog mig till bokhyllan och fick mig att plocka ned Till främmande land där den stått i många år. En slump och tillfällighet, just som så mycket av det som händer hos Hylinger.
Jag läste om de inlägg jag redan skrivit om två av hans böcker och inser att jag där fångar mycket av det som tilltalar mig hos honom, denne vardagsmystiker med sinne för det absurda. En värld där saker och ting inte ser ut att vara som de är men just därför kanske är just vad de är. Jag vill inte upprepa mig så läs dem ifall du är intresserad.

Hylinger har en stor och ovanlig beläsenhet. Sällan har jag stått på en författare som skriver om så många kolleger som de flesta litteraturälskare aldrig har hört talas om. En av texterna i boken handlar Maurice Magre från Toulouse. Hört talas om honom? Nej, tänkte väl det! Hylinger citerar honom: ”Jag har observerat att de viktigaste händelserna i livet inte var de jag trodde. Ett obetydligt ord, mötet med någon man inte kommer att återse, en sorg eller förhoppning man trodde sig ha glömt, har ofta en stark återverkan på själens dolda liv. Jag har i dessa minnen uppehållit mig vid ytterst små händelser som spelat en större roll för mig än vad resor och ödets växlingar har gjort.” (sid 74)

Detta låter som om Hylinger beskriver sitt eget skrivande. Även om resor spelar en framträdande roll så är det inte de stora händelser som står i fokus, utan vardagen och det oväntade i den, som pekar på något annat, under ytan. Ofta berättat med en humoristisk vändning. Hylinger har en fin humor och känsla för den goda vitsen.

Som titeln antyder där det mycket resande i den lilla tunna volym. Både i läsfåtöljen och i verkligheten. London, hans älskade Frankrike, men även Hylingers allt större intresse för arabvärlden kommer fram i resor till bla till Damaskus och Tunisien. Han möter människor, situationer uppstår, ibland komiska ibland tragiska. De flesta texterna tycker jag mycket om. En och annan rinner ut i en antiklimax och någon fångar mig inte alls.

Det finns en mycket Hylingersk ton som genomsyrar allt jag läst av honom. Alla faller inte för den. Jag har vänner som tycker det är pretentiöst dravel.
Fastnar du inte för tonen och hans sätt att se på världen kan du lika gärna sluta läsa. På en gång. För oss fans blir det några fina stunder i läsfåtöljen med denna samling berättelser, dikter och anteckningar.

Här kan du läsa vad jag skrivit om honom tidigare:
Utan ärende
Hotell Erfarenheten

/reviderad 210228

HÖGOKTANIG SPÄNNING AV HÖG KLASS – DESMOND BAGLEY: THE ENEMY

Publicerat den 17/07/2017 av Patrik Enander

Demond Bagley (1923-1983)
The Enemy
Utgiven 1977
324 sidor
HarperCollins

Efter att ha läst några bra deckare var jag sugen på mer! I den överfyllda bokhyllan stod volymen med två deckare av den nu i Sverige bortglömde Desmond Bagley. Jag tog ju en ”walk down Memory Lane” för ett par år sedan och läste med stort nöje The Tightrope Men. Om jag läser den andra romanen får jag lite mer plats i hyllan, tänkte jag. Det var ett lyckat beslut för det var länge sedan jag hade så roligt i läsfåtöljen.

Desmond Bagley tillhör, som jag skrev i mitt förra inlägg, generationen med spänningsförfattare som Alistair MacLean och Len Deighton. Storsäljare när jag var liten. Nu läser jag att Bagley, som skrev 16 romaner, var en av väldens mest säljande författare. Och nu förstår jag varför.

Jag fullkomligt njöt av att kastas in i handfast 70-tals action. Bagley skriver oerhört effektivt, skapar mycket intressanta intriger och beskriver miljöer väl. Han är intelligent och mycket påläst.
Det finns ett driv berättelsen och han lyckas hålla spänningen vid liv ända till slutet. Om du vill ha riktigt spännande och välskrivna spionromaner behöver du inte leta längre. The Enemy var ännu bättre än The Tightrope Men.

Han lägger ofta delar eller hela handlingen i andra länder. I The Tightrope Men med var de i Norge och Finland. I The Enemy utspelar sig delvis i Stockholm med omnejd. Det var roligt att läsa om bla Gamla stan, hotell i Strängnäs och tåget till Åkers Styckebruk.

Eftersom vi alla är barn av vår tid så log jag lite för mig själv när jag nu ser att hans romaner ges ut på nytt. Det är inte bara jag som vill gå tillbaka. Och nästa generation kan upptäcka honom.
Kommer jag läsa fler Bagley? You bet!

/reviderad 210228

EN POSTUM PÄRLA – ANTONIO TABUCCHI: TILL ISABEL – EN MANDALA

Publicerat den 17/07/2017 av Patrik Enander

Antonio Tabucchi (1943-2012)
Till Isabel : en mandala
”Per Isabel. Un mandala”
Utgiven 2013
På svenska 2017
Översättare Viveca Melander
162 sidor
Nilsson förlag

Han hann inte få något nobelpris, Antonio Tabucchi, innan cancern tog honom. Många ansåg att Tabucchi, en av de främsta i den moderna italienska litteraturen, förr eller senare skulle få det. Hans produktion var rik med över 30 böcker. Den mest berömda bok är romanen Påstår Pereira.

När jag nu äntligen läste Tabucchi blev det den postumt utgivna Till Isabel som Nilsson förlag var vänliga nog att skicka mig. Jag är glad över att äntligen ha läst honom. Att det är en mycket spännande författare bekräftar romanen.

Kort handlar det om Tadeus, en polsk poet, som försöker få reda på vad som hänt hans ungdomskärlek Isabelle. Romanen utspelar sig till stor del i Portugal, ett land Tabucchi levde och arbetade i under långa perioder i sitt liv. Ett land han älskade.

Antonio Tabucchi

Romanen består möten med olika människor som passerat i hennes liv. Vad hände egentligen med den vackra exotiska Isabelle som sögs upp i kampen mot Salazar. Hon som officiellt dog men dök upp någon annan stans. Romanen börjar nästan som en deckare, en regelrätt undersökning, för att på slutet, när han kommer allt närmre sanningen, allt längre in i den heliga mandalan, bli alltmer mystisk och eterisk. Finner hans sin Isabelle? Och varför vill han finna henne? Det tycker jag du skall upptäcka själv.

För mig var Till Isabel en roman som sög tag i mig direkt. Tabucchis melankoliska, poetiska och musikaliska språk drog in mig. Det sjöng inom mig. Jag ville sätta mig på nästa plan till Lissabon.
Jag måste samtidigt erkänna att boken tappade lite för mig när den blev alltför eterisk. Samtidigt kunde jag njuta av den suveräna språkbehandlingen. För översättningen står Viveca Melander en av våra främsta översättare från italienska.

Oavsett min lilla invändning inser jag att Tabucchi är en författare man bör läsa. Nilsson ger samtidigt ut klassikern Påstår Pereira i pocket så om du vill hålla i plånboken börja med den. Sedan kan du ta denna.

/reviderad 210304

ÅTER I BARI – GIANRICO CAROFIGLIO: MED SLUTNA ÖGON

Publicerat den 13/07/2017 av Patrik Enander

Gianrico Carofiglio (1961-)
Med slutna ögon
”Ad occhi chiusi”
Översättning: Ulla Trenter
Utgiven 2003
På svenska 2011
216 sidor
Forum

Häromdagen tillbringade jag en kväll med Guido Guerrieri igen. Längre tid tog det inte att läsa den andra boken i serien om advokaten i Bari, skriven av den hyllade Gianrico Carofiglio, som tidigare arbetat som maffiaåklagaren. Bari, för den som inte känner till det, är huvudort i regionen Puglia, långt ned i södra Italien. Den första, På sannolika skäl, tyckte jag mycket om. Det gjorde jag även om denna.

Denna gång hamnar Guerrieri i en rättegång där han skall försvara en kvinna som blivit brutalt misshandlad och våldtagen av sin pojkvän. Det är inte okomplicerat då denne visar sig vara son till en höjdare inom rättsväsendet. Mao ett karriärmässigt självmord för Guerrieri.
Detta är ett ämne som kanske kan vara mer tabu i Italien? Även om det är förfärligt det som beskrivs, blir man lite förvånad över att Guerrieri förvåning av det han får se.

Det var trots det trevligt att återse advokaten och återigen flyttas till södra Italien. Men även denna bok, som jag tror vann ett pris i Tyskland, är lite av en anti-deckare. Det är som om Carofiglio tar historien om de olika brotten som en ursäkt för att få skriva om hur det är att vara en man i 40-års åldern, på ytan framgångsrik, men fylld av tvivel och existentiella funderingar, lite av en hobbyfilosof som gärna läser kvalificerad litteratur och lyssnar på musik. Carofiglio skriver om det på ett sådant sätt att det inte blir klyschigt, vilket det relativt ofta är i deckargenren. Ibland kan jag i och för sig tycka att psykologin är lite tillyxad, men andra gånger går det rätt in och griper tag.

Det är i grunden stillsamma böcker som sävligt flyter fram. När boken får ett mer traditionellt slut med en våldsam uppgörelse kändes det nästan lite trist för jag uppskattar den stilla lunken. Carofiglio är bra på dialog och på att bygga upp stämningar. Ja, välskrivet helt enkelt, och jag ser fram emot att läsa vidare om Guerrieri.

På svenska finns även den tredje boken i serier, Skälig misstanke. Sedan gav förlaget tyvärr upp. Carofiglio har skrivit ytterligare två böcker. De finns som tur är i engelsk översättning.
Den senaste A fine line är nominerad till årets Crime Writers Award.

/reviderad 210314

EN NY RÖST FRÅN MEXICO – YURI HERRERA: KROPPARNAS SJÄLAVANDRING

Publicerat den 01/07/2017 av Patrik Enander

Yuri Herrera (1970-)
Kropparnas själavandring
”La transmigración de los cuerpos”
Utgiven 2013
På svenska 2017
Översättare: Maria Cederroth
123 sidor
Nilsson förlag

Hur många mexikanska författare har du läst? Inte många antar jag. Det har i alla fall jag inte gjort. Jag tror att David Toscanas underfundiga roman Klagosång över Miguel Pruneda är den enda. En bok jag gärna rekommenderar.
Annars är väl de mest kända mexikanska författarna nobelpristagaren Octavio Paz (1914–1998) och giganten Carlos Fuentes (1928–2012) som många anser också skulle fått priset.
Nu har vi tack vare lilla nyfikna förlaget Nilsson möjligheten att upptäcka ytterligare en mexikan, Yuri Herrera. En spännande bok även om den inte riktigt föll mig helt i smaken.

Herreras första bok på svenska, Tecken som föregår jordens undergång, är vad jag förstår en prisbelönt succé hos kritiker och läsare. Nu skickade förlaget hans andra bok på svenska till mig, Kropparnas själavandring.

Herrera skriver om ett totalt laglöst land där någon form av pest har drabbat en namnlös mexikansk stad. Kaos och rädsla råder. I staden finns en märklig man, Budbäraren, vars verkliga namn vi aldrig får veta. Detta gäller även några andra av de märkliga figurer som figurerar i texten.
Budbäraren har en gåva i sin förmåga att kunna medla och mäkla fred i konflikter. Nu skall han in i en konflikt mellan de två maffiaklanerna Castro och Fonseca som kidnappat varandras barn men där saker gått överstyr.
Trots risken att bli smittad ger han sig ut på de tomma gatorna för att tillsammans med ett gäng bisarra medhjälpare försöka reda ut konflikten.

Herrera är på många sätt en elegant stilist som i precisa och effektiva meningar skapar en mycket obehaglig och intensiv stämning. Jag sögs verkligen in i bokens första kapitel. Det kryper in på kroppen. Han skildrar i en hårdkokt stil, som påminner mycket om deckargenren, ett samhälle i totalt sönderfall där våldet och machismon styr. Herrera har också en underfundig humor som fick mig att skratta flera gånger.

I denna korta roman, som snarare är vad engelsmännen kallar en novella, är det intensiva språket det som jag mest uppskattar. Maria Cederroth har så vitt jag kan bedöma gjort ett mycket fint jobb.
Som vanligt har förlaget satt översättarens namn på omslaget! Dessa för oss okända men helt oundgängliga grupp måste lyftas fram mer. Bravo!!

Det som jag inte uppskattar är att det blev, som någon kritiker skrev, lite för mycket av en serietidning. Det är hårdkokt, ibland poetiskt vackert, skickligt och fräckt men jag bryr mig inte riktigt, blir inte berörd.

Jag är trots det glad att ha läst Herrera. Det är alltid spännande med nya litterära kontinenter. Och jag får intrycket att den första boken kanske är något vassare?
Med tanke på hur goda recensioner boken fått och hur kort den är rekommenderar jag ändå dig som är en nyfiken att ge den en chans.

/reviderad 210314

DEN ANDRA BOKEN OM JOHN REBUS – IAN RANKIN: HIDE AND SEEK

Publicerat den 17/06/2017 av Patrik Enander

Ian Rankin (1960-):
Hide and Seek
Utgiven 1990
190 sidor
Orion Books

John Rebus, Ian Rankins älskade polis, fyller 30 år i år, Det firas med en festival https://www.ianrankin.net/rebusfest/. Inte illa.

Rankin är den författare som myntade uttrycket Tartan Noir, som många säger är ett av de smartaste marknadsföringsknep som en författare kommit på. För inte alla håller med att det finns något gemensamt med dem förutom att de är författare från Skottland Till de mest berömda vid sidan av Rankin kan nämnas William McIlvanney, Val MacDermid och Denise Mina.

Det var ett par år sedan jag läste Rankins första Rebus-deckare Knots & Crosses (1987). Jag tyckte det var ett bra första försök i genren. Nu blev det att jag gick vidare med Hide & Seek från 1990 som finns i samlingsvolymen Rebus: The early years.På svenska heter den Katt och råtta.

Boken inleds med att Ronnie, en nedknarkad husockupant, hittas mördad. Han ligger utsträckt på golvet i det förfallna huset utsträckt som en stjärna med två nedbrunna stearinljus bredvid sig och ett pentagram målat på väggen.
Polisen vill avfärda det, ytterligare en död knarkare med vilda fantasier, men fallet lämnar Rebus ingen ro. När det visar sig att hans död inte var en vanlig överdos utan något annat börjar Rebus nysta. Och trådarna sträcker sig åt många håll och till slut ändå upp de mest förmögna kretsarna i Edinburgh.

Nu var det länge sedan jag läste Knots & Crosses, men jag upplever att Rankin har utvecklats som författare. Han skriver en nyanserad prosa med bra dialog i en hårdkokt stil. Personteckningar är på det hela taget lyckade och historien välkonstruerad om än med några longörer.
Han visar sig åter igen som en deckarförfattare som man läser med nöje, men det är inte uppe på de höjder som jag förstått att han når senare. Jag sögs dock inte in i historien som man gör när en deckare är riktigt bra.

Låt inte detta avskräcka dig. Rebus är en intressant karaktär som jag kommer fortsätta att följa. Och då det roligt att göra det från början. Boken finns nu återutgiven på svenska av Modernista förlag.

Vill du veta mer om Scottish crime lyssna på detta trevliga samtal mellan författarna Ann Cleeves (Shetlands-serien) och Christopher Brookmyre: https://www.theguardian.com/books/audio/2017/jun/13/scottish-fiction-with-ann-cleeves-and-chris-brookmyre-books-podcast

/reviderad 210314

NOMINERAD TILL ÅRETS BÄSTA ÖVERSATTA DECKARE 2009 – GIANRICO CAROFIGLIO: PÅ SANNOLIKA SKÄL

Publicerat den 11/06/2017 av Patrik Enander

Gianrico Carofiglio (1961-):
På sannolika skäl
”Testimone inconsapevole”
Utgiven 2002
På svenska 2009
Översättning: Ulla Trenter
254 sidor
Telegram bokförlag

De flesta av den stora mängd olästa böcker som finns i mitt bibliotek vet jag varför jag en gång köpte. Men jag kan inte för mitt liv minnas när och varför jag köpte På sannolika själ av Gianrico Carofiglio. En deckare från södra Italien av en för mig helt okänd författare. Efter avslutad läsning är jag mycket glad över att den fanns i min samling.

Carofiglio är en mycket välrenommerad advokat från Bari i södra Italien där denna roman, hans debut, även utspelar sig. Carofiglio har vid detta laget skrivet ett större antal deckare och har blivit nominerad till många priser.

På sannolika skäl är den första av 5 böcker om advokaten Guido Guerrieri. På svenska finns denna och två till. Därefter han det tyvärr inte blivit något mer översatt. Kanske Ferrante-febern kan få upp intresset igen för Italiens litteratur?

Guerrieri är i 40 års åldern, deprimerad efter en skilsmässa och han plågas av både ensamhet och ångestattacker. En dag kommer det en afrikansk kvinna till hans advokatbyrå och ber hon ta åt sig ett fall. En senegalesisk strandförsäljare, Abdou Thiam, har blivit häktad för att ha mördat en liten pojke. Bevisen pekar tydligt i den riktningen, men kvinnan säger att han är oskyldig. Trots att de inte kan betala tillräckligt antar han uppdraget. Guerrieri är inte övertygad om hans oskuld och egentligen inte intresserad. Hans arbete är att ge honom de bästa försvar han kan få. Men allt eftersom har börjar gå vidare ser han att bevisen inte är självklara, det är mest indicier. Kanske är Abdou oskyldig?

Det är en mycket intressant deckare eller vad det nu är. För fokuset ligger egentligen inte på själva fallet och dess lösning. Boken har många fler kvaliteter. Jag kan tänka mig att flera av er gäspar när ni läser 40-årig advokat som skiljts sig, Det har väl alla i gjort i alla deckare!
Carofiglio arbetar inte alls med klichéer utan porträtterar en man mitt i livet som i en kris funderar på de val han gjort, vad de fått för konsekvenser och hur han går vidare. Han är mycket ömsint i sin skildring av Guerrieri och de personer som finns i hans närhet.
Boken är också en intressant och inte allt för insmickrande skildring av den italienska rättssystemet och rasismen i södra Italien.

Tro inte att detta inte är en spännande bok. Genom att Carofiglio redan i debuten skriver riktigt, riktigt bra och skapar romanfigurer som jag bryr mig om dras jag in i texten och vill inte att den skall ta slut.
Skildringen av Guerrieris kamp med sig själv är lika spännande som fallet med strandförsäljaren.
Carofiglio skriver med ett flyt och en lätthet som gör att jag snabbt kommit till slutet.

Gianrico Carofiglio

När jag slog igen boken visste jag att jag snart kommer läsa nästa bok i serien. Det bästa betyg den kan få.

/reviderad 210314

EN ROMANDEBUT DET GNISTRAR OCH SPRAKAR OM – JORDAN HARPER: SHE RIDES SHOTGUN

Publicerat den 11/06/2017 av Patrik Enander

Jordan Harper:
She rides shotgun
Utgiven 2017-06-06
272 sidor
Harper Collins

Jordan Harper är en amerikansk författare med en hyllad novellsamling, Love and other wounds (2015), och ett par tv-manus bakom sig. Harper har även arbetat som copywriter och som musikjournalist.

Romanen handlar om Polly, en brådmogen 11-årig flicka som en dag plötsligt bli hämtad utanför skolan av sin kriminelle far Nate. Polly har inte sett honom på flera år eftersom han suttit inne. Polly inser snabbt att bilen han hämtar henne i är stulen. Efter ett tag inser hon också att hennes mamma och styvfar är döda. De är mördade av medlemmar ur ett kriminellt gäng, Aryan Steel, som Nate lyckats komma i konflikt med. Det finns nu ett pris på både hennes och Nates huvud. Nate inser att för att få dem att ta tillbaka ordern om att döda Polly måste se till att skapa så mycket jävelskap för Aryan Steel att de lyfter förbannelsen. Han sätter igång en turné av olika överfall och rån som skall skada dem där det gör som mest ont, i deras plånbok.

Polly fattar snabbt galoppen. Även om hon har en nallebjörn som hon använder för att kommunicera med och förstå omvärlden, så har äpplet inte fallit lång ifrån äppelträdet.

She wore a loser’s slumped shoulders and hid her face with her hair, but the girl had gunfighter eyes. Gunfighter eyes just like her dad, her mom would tell her, usually after a few whiskey pops when Mom could talk about her ex-husband without the anger she carried for him poisoning her.

Jordan Harper

Polly visar sig vara en modig och värdig partner till sin far under deras resa.
En resa som jag följde med allt större intresse för detta är helt enkelt en lysande debutroman.

Harper skriver in en hårdkokt amerikansk tradition väl känd från allt ifrån Hemingway till Ellroy. Men han är ingen epigon. Här finns något eget tycker jag.
Boken är dialogdriven med fina beskrivande passager emellan. För mina svenska öron finns det inte en falsk ton i dialogen som är mycket musikalisk. Det sjunger om alla fraser.

Harper har en poets blick för detaljer. Han skapar en närmst hypnotisk stämning där man inte kan sluta. Det finns inte en sida eller ett stycke för mycket utan boken är verkligen helgjuten. Han tar ett stryptag på läsaren som han sedan inte släpper.

Det är mycket spännande. Men inte bara det. She rides shotgun är både en deckare men lika mycket en gripande roman om familjeband, kärlek och försoning. Harpers person- och miljöskildringar är mycket trovärdiga. Det var tråkigt att lämna Nate och Polly när boken är slut. Jag förstår verkligen varför den redan har sålts över hela världen.
Harper sitter nu och skriver på ett filmmanus efter boken.

Detta är en författare som kommer låta tala om sig. Det är jag helt övertygad om.
/reviderad 210411

EN MÄSTERLIG SAMLING – FERDINAND VON SCHIRACH: SCHULD

Publicerat den 04/06/2017 av Patrik Enander

Ferdinand von Schirach (1964-):
Schuld
Utgiven 2010
208 sidor
Piper Verlag

Sedan flera år tillbaka har jag haft som ambition få igång min tyska och jag kan svårligen tänka mig ett bättre sätt att göra det på än att läsa Ferdinand von Schirachs små mästerliga noveller. När jag på en Tysklandssemester för ett par år gick in i en bokhandel och bläddrade i Schuld blev jag förvånad över att jag med mina 6 års skoltyska förstod i stort sett allt. Nu fick jag äntligen läst den, min första tyska bok sedan 1981.

Jag hade tidigare läst och tyckt mycket om hans debut novellsamling Brott.
Även denna samling består av korta berättelser på allt ifrån 3–15 sidor (och boken är liten i formatet) där von Schirach har tagit berättelser ur sin gärning som försvarsadvokat och förvandlat dem till små pärlor.
Han skriver i korta och mycket pregnanta meningar. Prosan är glasklar. Trots det skissartade handlaget lyckas han ändå få mig att bli engagerad i de människor vars öden han beskriver. Det är människor som råkar illa ut eller som av olika mer eller mindre märkliga skäl begår ett brott. Människor som kommer undan fast de inte borde. Det finns fall där rättvisan säger en sak men det sunda förnuftet något annat. De små miniatyrerna är upprörande, gripande och ibland oerhört komiska. Och det visar att detta med skuld, rätt och fel inte alls är något svart-vitt, utan mycket mer mångfacetterat.

Ferdinand von Schirach uttalar sin inte i intervjuer om sitt privatliv, men som tysk och barnbarn till en mycket framstående nazist, Baldur von Schirach, kan man förstå att frågor kring skuld, rätt och fel är frågor som Ferdinand inte kommer undan

Böckerna har blivit stora succéer i hemlandet och även utomlands. Både hos kritikerna och hos publiken.
Han är en av Tysklands mest säljande författare och flera av hans berättelser har filmatiserats. Jag rekommenderar dem varmt. De finns förstås på svenska.

/reviderad 210411

EN KULTURGÄRNING AV NILSSON FÖRLAG – LION FEUCHTWANGER: OPPERMANNS

Publicerat den 03/06/2017 av Patrik Enander

Lion Feuchtwanger (1884-1958)
Oppenheimers
”Die Geschwister Oppermann”
Utgiven 1933
Översättning Karl Fägersten
466 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Det är inte mindre än en kulturgärning som det spännande förlaget Nilsson gör när de återutger Lion Feuchtwangers roman Oppermanns från 1933 i Karl Fägerstens i dag lite ålderdomliga men smidiga översättning. Feuchtwanger var en vida läst judisk författare i 30-talets Tyskland. Det är inget litterärt mästerverk, men en rappt skriven, fängslande och oerhört skrämmande bok som tyvärr ligger helt rätt i tiden.

Förlaget hade vänligen skickat mig ett recensionsexemplar. Eftersom boken gav min intrycket att vara högaktuell ville jag att fler skulle läsa och köpa den. Det var min tur att välja bok i vår bokcirkel så valet var lätt. Det blev ett mycket uppskattat val och flera av cirkelns medlemmar var skakade av läsningen.

Feuchtwanger skildrar familjen Oppenmann. Fyra bröder har fått ärva faderns möbelfirma som ger dem en god inkomst. Företaget drivs av en av bröderna medan de andra fyra ägnar sig åt andra mer eller mindre ekonomiskt förtjänstfulla banor. I centrum står bröden Gustav som firar sin 50 års dag. Han står på toppen av sitt liv. bor i en fin villa, smakfullt inredd, i den högborgeliga förorten Grünewald i Berlin. Gustav har ett ganska bekymmerslöst liv, lite kvinnor som kanske ställer till det lite för honom, men har stora fråga är om den bok han skriven om den tyske författaren Lessing kommer bli utgiven.
Runt honom och familjen börjar nu tecknen bli allt mer tydliga på att de folkliga, som nazisterna kallas i boken, kommer till makten och att det kan gå riktigt illa för landet. Detta oroar inte Gustav. Ett land som frambringat författare som Goethe och Schiller m.m., ett av de stora kulturländerna, kan väl inte hänfalla till barbari. Men det är just vad som sker.
Vi får följa ett antal individer inom och utan familjen som får allt svårare att leva allteftersom de folkliga tar makten och utöver sitt statligt sanktionerade våld.

: Lion Feuchtwanger

Det som är det mest skrämmande med boken är att den är skriven 1933. Hade den varit skriven efter kriget eller bara några år senare så hade inte varit förvånande. Feuchtwanger såg redan då vart det barkade hän. Han visar hur lätt de demokratiska instruktioner kan bryta samman, hur tunn fernissan kan vara. Alla tecknen finns där men vi lyssnar inte, tar dem inte på allvar. Kan inte se vilka nyheter som är sanna eller falska.
Förutom den uppenbara parallellen med vad som händer i delar av Europa så var det mer än en gång som jag kom att tänka hur Trump har tagit det republikanska partiet som gisslan och nu håller på att köra landet rejält i diket.

Oppermanns är som sagt rappt skriven. Ibland känns det mer som en tidningsreportage än en roman. Det är som att Feuchtwanger skriver ett långt nödrop till världen. Och måste få ut det snabbt.
Det är en bok som jag hoppas får många läsare. Gärna yngre. Med sitt driv i språk och handling kan den säkert tilltala lite yngre läsare också
Mao köp och läs!
https://www.adlibris.com/se/bok/oppermanns-9789188155221

Till sist
Om du åker till Berlin kan du få en nästan gratis sightseeing om du tar buss 29. Turen börjar i ruffiga, dynamiska och alternativa Kreuzberg och går till det burgna Grünewald där det finns många vackra villor att titta på. Rekommenderas.

Reviderad 21029

EN DEBUT DET SPRAKAR OM! – CIARAN MACMENAMIN – SKINTOWN

Publicerat den 06/05/2017 av Patrik Enander

Ciaran Mcmenamin (1975-)
Skintown
Utgiven 2017
228 Sidor
Penguin

Skintown är Ciaran MacMenamins debutroman. Och vilken debut. Den har skapat lite buzz och jämförts med Irvine Welsh Trainspotting.
Ciaran Mcmenamin är född i Enniskillen, Nordirland 1975 och varit verksam som skådespelare i 20 år på film, tv och teater.

Romanen utspelar sig 1994 i Enniskillen i Nordirland.
Vincent, eller Vinny, 19 år gammal, utslängd från skolan för att han är obstinat, arbetar tillsammans med sin bäste vän Jonty på en sunkig kinesrestaurang. Det blir inte bättre av att de är höga som hus och konsumerar mängder av öl samtidigt som de lyckas köra krogen i botten.

När Vinny och Jonty, som är katoliker, får ett erbjudande av två skumma figurer att sälja 300 ecstasytabletter som de stulit från i den protestantiska motståndsrörelsen nappar de på det. Vinny skulle få 500 pund. Det skulle vara biljetten bort från denna håla. Till ett nytt liv i Belfast.

Det är bara att konstatera att jag tycker detta är en enastående debut. En fartfylld och energisk resa, fullsmackad med droger. Det är svårt att göra boken rättvisa i denna korta text. Det händer så mycket, finns så många facetter. Det är en roman om manlig vänskap, om att bli vuxen, om kärlek och om Nordirland.

Mcmenamin har ett språk som det sprakar och gnistrar om. Det har så mycket energi att jag bara sugs med. Dialogen är lysande. Tät och intensiv fylld av vändningar och uttryck som fick mig att skratta högt många gånger.

Visst, det är en grabbig bok, kvinnor förekommer mest som objekt för männens fantasier och drömmar, men det är trots det en fin skildring av en manlig vänskap och manlig gruppgemenskap. En gemenskap så som många har i 20-årsåldern och som sedan inte kommer tillbaks. Det är bitterljuvt att läsa det.

Mcmenamin är redan en fullfjädrad författare som kan bygga en historia och växla stil och stämningsläge. Här finns rappt killsnack och kriminell jargong, fina beskrivningar av de känslor som finns i en tonårings kropp, lyriska skildringar av naturen runt Enniskillen. Jag har själv aldrig ägnat mig åt rave eller tagit droger, men efter att ha läst den här boken känns det nästa som jag upplevt det.

Eftersom det är en nordirländsk roman finns alltid The Troubles med, ibland manifest, ibland under ytan. Det finns en stark vrede och sorg igenom hela boken, en sorg över vad The Troubles ställt till med. Som tur är har jag lite koll på det men fick trots det söka en del på nätet för att veta vad alla dessa förkortningar stod för.

Efter avslutad läsning känner jag en melankoli och en saknad. Jag vill veta mer hur det går får Vinny.

Detta är en roman som bärs fram av det starka språket och skildring av deras vänskap är den som gjord för att filmatiseras. För historien är bra och dialogen som sagt lysande. Det skulle inte förvåna mig om BBC satte tänderna i den

Även om det var länge sedan jag läste den så fick den mig att tänka på en underbar roman från Nordirland jag läste för många år sedan och även såg som tv-serie: Robert McLiam Wilsons Eureka Street. Också en roman om Nordirland 1994 och om manlig vänskap. Och jag råkar veta att det är en MacMenamins favoritromaner. Tyvärr har McLiam Wilson tystnat efter denna bok. Det hoppas jag inte att Macmenamin gör för jag vill läsa mer av honom.

KONSTEN ATT VÄLJA EN PÅVE – ROBERT HARRIS: KONKLAVEN

Publicerat den 09/04/2017 av Patrik Enander

Robert Harris (1957- )
Konklaven
”Conclave”
Utgiven 2016
på svenska 2017
Översättning: Svante Skoglund
285 sidor
Bookmark Förlag
Recensionsexemplar

En av förra årets läsupplevelser var Robert Harris lysande historiska deckare om Dreyfuss-affären, En Officer och spion, en tegelsten på över 500 sidor som var omöjlig lägga ifrån sig. Mycket skickligt målade han upp tiden, fångade ett antal intressanta karaktärer och bar sin stora kunskap om ämnet med lätt hand.
Nu är Harris tillbaka med Konklaven. Det var med stor glädje jag tog emot recensionsexemplaret från Bookmark. Den har fått överlag mycket goda recensioner i engelskspråkig press. Det är en tät thriller som skildrar en konklav där 120 kardinaler skall utse den nye påven. Hela romanen utspelar sig i Vatikanen och under 72 timmar.

Robert Harris har kallats den politiska thrillerns mästare. Han har en lång karriär bakom sig journalist och tv-reporter. Efter ett par fackböcker började han skriva historiska thrillers som alla blivit bästsäljare. Han intresse är att skilda de politiska spelen, maktens män och deras intriger.

Kardinal Lomelli, som har fått uppdraget att leda konklaven, kämpar både med sin egen tro och motsättningarna mellan de olika kandidaterna. Den karismatiske kanadensaren Tremblay, den mycket konservative Tedesco och afrikanen Ademyo som om han valdes skulle bli den första svarte biskopen, men som har mycket kontroversiella åsikter om homosexualitet. Valet har djup påverkan på vilken väg kyrkan kommer gå. Åt det konservativa eller mot en mer öppen kyrka.
Vem skall få 2/3 majoriteten och bli påve? När skall världen få se den vita röken som visar att påven är vald. Om det tar för lång tid visar det på att det finns en splittring inom kyrkan vilket vore en katastrof. Kyrkan måste stå stark och enad. För de som kan katolska kyrkan finns det säkert likheter med verkliga personer i lätt förklädnad.

Vi får följa omröstningarna, intrigerna och spelen mellan dem när de olika aktörerna raggar röster och blidkar motståndare. Lomelli får intressant och farlig information som tvingar honom att agera och gå över gränsen för det tillåtna. Är det så att han själv egentligen vill bli påve?

Efter avslutad läsning måste jag tyvärr konstatera denna läsare föll inte i farstun för Konklaven. Jag blev inte fångad av personerna och deras maktspel. De borde vara mer spännande men jag kunde inte riktigt engagera mig i dem. De hemligheter som uppdagade var inte heller något som tillförde romanen en krydda. Synd då jag tycker mycket om politiska thrillers både i bok och på vita duken
För mig blev boken stundom intressant då jag lärde mig en del om katolicismen och om ett påveval men tyvärr blev passagerna där Harris skall ge oss bakgrundsinformation lite platta och mer redovisande.

Konklaven är dock generellt välskriven och gott stycke hantverk, men den fångade mig bara inte på riktigt.

/Reviderad 210102

LÄTTSAM LÄSNING OM ETT FASCINERANDE LAND – KRISTINA KAPPELIN: ITALIENSK DAGBOK

Publicerat den 26/03/2017 av Patrik Enander

Kristina Kappelin (1958-)
Italiensk dagbok
Utgiven 2014
232 sidor
Brombergs

Under en resa till underbara Florens och Arezzo nyligen var folkkära journalisten Kristina Kappelins ”Italiensk dagbok” en både rolig och passande lektyr. Italien är kanske det landet i Europa där flest svenskar, och engelsmän för den delen, förlagt sin längtan till det goda och sköna livet. Efter vår resa var vi lika bedårade av den fantastiska konsten, arkitekturen och maten som alla andra. Men hur är det när första kärleken övergått till en stadig relation?

Kappelin har bott i landet i sammanlagt över 20 år och har genom sitt arbete och sitt äktenskap kommit Italien in på livet som få andra. Kappelins första möte med landet blir inte okomplicerat. Samtidigt som hon bedåras av skönheten i Bologna, där hon är utbytesstudent, så uppstår det snart kulturkrockar.
För oss svenskar är det viktigt med rätt och fel, att det finns raka och tydliga svar, det verkliga är viktigare än det mytiska. Men icke för italienare. Kappelin inser efter ett tag att hon uppfattas som fantasilös, ja tom tråkig. Hon upptäcker också att hennes vänner, som klarat av de hårda gymnasiestudierna, har en djup bildning och förmåga att konversera om konst och litteratur som den jordnära svenskan saknar.

Kappelin fastnar som sagt i Italien. I boken vi får ta del av en serie berättelser, kåserier och reportage. Hon skriver om de tre stora religionerna i landet. Katolicismen, maten och fotbollen. Hon beskriver ett arbetsliv som är oerhört hierarkiskt och trögrörligt där den som är på nivån under får ta skiten från våningen ovanför. Inblickarna i byråkratin står, även om det är en klyscha, inte Kafka efter. Efter ett tag kände jag att hit vill jag resa, men bo, aldrig!

Samtidigt berättar hon om italienarnas stora kärlek till det sköna inom konst, arkitektur och klädsel. Där finns en familjesammanhållning och omtanke om sina nära som försvunnit i Sverige. Kappelin säger sig hellre stanna i Italien som gammal där hon uppskattas för sin ålder och tas hand om av familj, vänner och grannar än att sitta på ett kommunalt ålderdomshem. Hon säger sig blivit mer fördomsfri öppen och nyanserad genom bo i landet

De flesta kapitlen är hållen i en lättsam och kåserande ton. Men det finns undantag. När hon skriver om hur Italien hade en gyllene chans att komma på rätt köl efter rättegångarna mot ledande italienska politiker i börjar av 90-talet men försatte den. Då Italien som sagt är hierarkiskt och trögrörligt uppstod ett vakuum som Berlusconi utnyttjade och sedan körde staten i botten. Det är ingen vacker läsning. Och det bränns ännu mer när det finns en populistisk galenpanna i Vita Huset. (Perioden just före Berlusconi skildras i en mycket välgjord tv-serie ”1992″ som finns på HBO. http://www.imdb.com/title/tt2983290/) Det är också intressant att läsa om påvens betydelse i Italien, även för icke-troende som Kappelin.

Efter avslutad läsning begriper jag mer om det land Kappelin säger är bland de mest motsägelsefulla och komplicerade i Europa. En trivsam läsning och en perfekt följeslagare under ett par dagar i detta enastående vackra och fascinerande land.

/Reviderad 210102

MÅSTE DU GÅ? – ANTONIA FRASER: MITT LIV MED HAROLD PINTER

Publicerat den 06/03/2017 av Patrik Enander

Antonia Fraser (1932-)
Måste du gå
”Must you go”
Utgiven 2010
På svenska 2011
Översättning Margareta Eklöf
328 sidor
Bokförlaget Forum

Måste du gå skildrar relationen mellan den berömda författaren av historiska biografier Antonia Fraser och den ännu mer berömde pjäsförfattaren Harold Pinter som fick nobelpriset 2005. Boken består av delar av hennes dagbok från deras år tillsammans med inklippta passager som brygger över och förtydligar skeenden.
I en intervju berättade hon att hon alltid, varje dag, skrivit dagbok, men sedan aldrig läst dem. Men efter Harold hade dött i cancer under en lunch med en vän får hon idén att gå hem och skriva denna bok. Att behålla tiden de haft tillsammans. Det tar endast ett par veckor och några månader senare är den utgiven.

Det var ett möte det slog gnistor om! Antonia Fraser, djupt troende katolik, bördig från den berömda släkten Pakenham, gift med en tory-MP Hugh Fraser, möter den arbetarklasskillen Harold Pinter, jude men utan tro. Hon har sex barn. Han har ett. På en middag, första gången de egentligen ses, går hon fram till honom för första gången under kvällen för att tacka för en uppsättning. Antonia är på väg hem men han frågar henne: Måste du gå? Antonia tänker på alla förpliktelser som väntar men svarar nej. Det är inledningen till en i början turbulent men mycket lycklig relation som varade i 30 år.

Pinter som har ett rykte om sig att vara en mycket argsint konfrontativ person visar sig vara en stor romantiker som fyller huset med blommor och alla slags gåvor. Skandalen är dock ett faktum.
Genom hela boken finns det en innerlighet dem emellan även om Harold inte alltid är lätt att leva med. Slutet där han kämpar med sin cancer är mycket gripande

Samtidigt har jag lite svårt att förstå att denna bok blev översatt. Kan det vara Pinters Nobelpris? För det går inte att komma ifrån att det är många passager som är rena Svenska Damtidning. En bok för anglofiler om de intellektuella och besuttna. De verkar känna alla världens litterära potentater och kändisar. För att inte tala om alla skådespelare som spelar i Harolds pjäser. Man får inblick i ett litterärt jestsetliv, uppblandat med en del politiker och kungligheter.
Som tur är har denne gamle anglofil ett otroligt namnminne, fråga mina vänner. Hade jag inte haft det hade jag nog hela tiden fått slå upp den flera sidor långa listan på personer som nämns i boken. De få gånger jag behövde göra det visade det sig att de var så marginella att de inte fanns med.

Sir Ian McKellan och Sir Patrick Stewart i No Man´s Land på National Theatre

Jag har börjat boken flera gånger med sedan inte kommit vidare. Jag tog tag i den igen samma kväll som jag sett en underbar uppsättning av Ingenmansland från National Theatre med Patrick Stewart och Ian McKellan på Bio Roy i Göteborg. Det visar sig att det var när Pinter skrev Ingenmansland som de träffades vilket gav en krydda till läsningen. En rolig detalj är att Pinter som var helt galen i kricket döpt rollfigurerna efter kända kricketspelare.

Det som för mig var bokens behållning var porträttet av urkraften Pinter. Han skrev mängder av pjäser, regisserade och spelade i andra, läste och skrev stora mängder poesi. Ofta får vill följa hans kreativa processer som verkade vara korta urladdningar där han försvann in i på ett rum för att komma ut med en nästa färdig pjäs på att granska kort tid. Detta till skillnad från Frasers skrivande av historiska biografier som krävde mycket forskning och sedan sniglade sig fram.
Det var också roligt att läsa om hur de träffades och hur omgivning och samhälle reagerade. Det var som jag redan nämnt stark läsning om de sista åren i Harolds liv. Däremellan tappar boken ofta energi. Jag läste korta stunder innan jag somnade, lagom kravfull och lagom underhållande läsning.

Sammanfattningsvis är det mycket fint och hoppfullt att läsa om två människor som verkligen finner en gemensam kärlek men boken är kanske helt enkelt lite för engelskt väluppfostrad för att bli riktigt engagerande.

/Reviderad 210102

EN VACKER ROMAN OM KRIGETS FASOR – DOLA DE JONG: ÅKERN ÄR VÄRLDEN

Publicerat den 26/02/2017 av Patrik Enander

Dola de Jong (1911-2003)
Åkern är världen
”En de akker is de wereld”
Utgiven 1946
På svenska 2017
Översättning Per Holmer
284 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Åkern är världen. Den goda säden, det är rikets barn, men ogräset är ondskans barn.
Matteus 13:38

Mitt nya favorit-förlag Nilsson förlag var vänliga nog att skicka mig denna utmärkta roman. Jag har redan läst tre mycket bra böcker som de givit ut. Antal Szerbs reseskildring Det tredje tornet – en resa i Italien 1936, Eugen Ruges fascinerande DDR -roman Den tid då ljuset avtar och inte minst mästerverket Jag bekänner av Jaume Cabré.

Jag satte igång att läsa, men blev inte engagerad. Språket kändes stundtals platt trots att översättaren är den mycket välrenommerade Per Holmer som översatt högklassig holländsk litteratur så länge som jag varit läskunnig. Började undra lite hur de tänkte när de ville ge ut boken. Kom lite över 100 sidor. Sedan lade jag den åt sidan.
När jag åter fick möjlighet satte jag mig och läste om boken. Från början. Och en annan bok öppnades sig framför mina ögon. En mycket vacker bok.

Dola de Jong (1911-2003)

Dola de Jong
Dola de Jong föddes 1911 och växte upp i en assimilerad judisk familj i Arnheim, Holland. Hon ville bli balettdansös men fick inte för sina föräldrar. Istället genom faderns kontakter fick hon börja arbeta som journalist. Hon ger ut sin första roman 1939.
När de Jong märkte att situationen för judarna började bli ohållbar lämnar hon och hennes fästman 1940 Holland och hamnar till slut i Tangier. Där fastnar de och vågar inte åka vidare. De stannar till 1941. de Jong lyckades inte övertala resten av familjen att följa med och de förintades i lägren.
Romanen är baserad på hennes upplevelser i Tangier. Den kom ut 1946 och fick Amsterdams stads litteraturpris.
Efter kriget bor Dora huvudsakligen i USA där hon arbetar som journalist och författare bla till prisbelönta deckare. Hon dör 2003, 92 år gammal.

Åkern är världen
Åkern är världen är historien om det rotlösa paret Aart och Lies och deras lilla bebis Dolfje som flyr kriget i en liten husbil. De vill till Amerika men har fastnat i Nordafrika. På vägen har de plockat upp ett par barn av olika nationaliteter och åldrar som de vill rädda från kriget.
När romanen börjar så är vi redan framme i Afrika. De Jong skriver aldrig var de är men man listar efter tag ut att det är Marocko. Aart har lyckats arrendera en bit land. Hans projekt är att de skall kunna tjäna så mycket på åkern att de kan åka till USA. Men att Aart fick arrendera den berodde på att araberna, som kan sitt land, visste att den är i närmast obrukbar. Barnen arbetar så fort de kan gå och stå. Det är ett mycket hårt arbete med att hämta vatten, slita på åkern, handla mat och allt annat som behövs.
Förhållandena är vedervärdiga. De har det fattigt och lever på gränsen till svält. Ibland får de hjälp av den holländske konsuln som för att visa lite välvilja pytsar ut lite allmosor.Barnen är tacksamma för att blivit omhändertagna men samtidigt vilsna och ledsna.
Vi får följa denna ”familj” under ca ett år där berättelsen tar sig andra vägar än jag först anade.

Vad jag fann när jag läste om boken och kunde ge den min fulla koncentration var en vacker och gripande text. Porträtten av Aart och Lies, dessa tafatta drömmare, baserade på verkliga figurer, tar tag i mig. Men det är framförallt skildringen av barnen som gör denna bok så gripande och levande. Hur de, var för sig och i samspel med varandra, hanterar den svåra situation de hamnat i med både sorg och skratt, ilska och kärlek. Allteftersom blir det nästan som en kollektivroman där i några av kapitelna står ett av baren i centrum. Tillsammans målas en bild upp av hur det var att leva i denna förtvivlans håla.

De Jong lyckas verkligen måla upp livet i staden i all dess brokighet. Med flyktingar av olika nationaliteter som på alla de sätt, lagliga som olagliga, försöker ta sig fram. Flera gånger kom jag att tänka på gamla filmer som Casablanca, fast i boken utan allt den romantik som svävade över den typen av krigsfilm.
Språket är inte alls platt utan ömsint, prosan närvarande och visuell. Det är ingen tårdrypande text hon skrivit. De Jong håller en sådan distans så att du själv känner styrkan och vreden i hennes känslor. Det är inget som pådyvlas dig.

Det är klart att denna roman tyvärr har blivit oerhört aktuell. Den kamp för överlevnad som skildras, jakten på biljetter till en båt som skall ta dem därifrån, utelämnade till kriminella och byråkrater som kan pressa dem till vad som helst är just det som åter händer runt Medelhavet. Tyvärr visar denna roman att historien återupprepar sig. Det är inte identiskt men det är likartad. Och barnen är de som drabbas värst.

Som ni förstår är jag nu tacksam för att få läsa ytterligare en pärla som Nilssons lila modiga förlag givit ut. Om du inte har koll på deras utgivning så se till att få det. Det finns många intressanta böcker i deras utgivning som jag ser fram emot att läsa.

/Reviderad 210102

ZIGIC OCH FERREIRA ÄR TILLBAKA! – EVA DOLAN: EFTER DIN DÖD

Publicerat den 21/02/2017 av Patrik Enander

Eva Dolan:
Efter din död
”After you die”
Utgiven 2016
På svenska 2017
399 sidor
Modernista
Recensionsexemplar

Efter din död är den tredje fristående deckaren i den utmärkta serien om poliserna Zigic och Ferreira på hatbrottsenheten i Peterborough som Modernista ger ut i fin översättning av Carla Wiberg.

Fallet som utreds denna gång skiljer sig från de förra. Det är ingen gästarbetare och invandrare som råkat illa ut när han eller hon försöker överleva ett liv på botten av samhället. Nu utspelar sig handlingen i en liten välmående by utanför Peterborough. De mördade är Holly, en egensinnig och stark tonåring som blivit rullstolsbunden efter en klättringsolycka, och hennes frånskilda mor, Dawn. Anledningen till att hatbrottsenheten kopplats in är att Dawn har tidigare blivit hotad och anmält det.
Zigic och Ferreira börjar nysta och trådarna i den lilla byn visar sig spinna en intrikat väv. De riskerar att utredningen skall tas i från dem och kopplas till en vanlig mordutredning vilket de kämpar med näbbar och klor mot. Det blir inte mindre komplicerat när en tonårig pojke, placerad av det sociala hos en av Dawns och Hollys vänner, flyr byn. Han visar sig kunna vara ett viktigt vittne. När Zigic och Ferreira vill få mer information av sin kolleger läggs locket på från högre ort.

Som vanligt har Dolan skrivit en bladvändare med väl beskrivna karaktärer och miljöer. Zigic och Ferreira är två sympatiska huvudpersoner vars öden jag gärna delar. Förutom själva deckarintrigen finns i boken också en diskussion om det svåra ämnet dödshjälp. Men boken skiljer sig från de föregående. Den är mer av ett kammarspel med några få inblandade och inte den bredare duk hon brukar måla fram där samhällsproblemen gestaltas. Då jag är mer förtjust i den typen av deckare uppskattar jag inte Efter din död lika mycket som de tidigare.

Låt dock inte detta avskräcka dig. Dolan är en utmärkt deckarförfattare. Och jag hade nog inte haft denna invändning om jag läst de tidigare två! Det går att läsa denna som en fristående del. Hon bara antyder lite av vad som hänt i det mycket dramatiska slutet av Döda talar inte.

Du kan börja med denna men jag rekommenderar att du följer Zigic och Ferreira från början med boken Lång väg hem. Du kommer inte ångra dig. Nyligen kom den fjärde boken Tell no tales, ut. Den ser jag fram emot.

Här kan du läsa vad jag skrev om Lång väg hem
och Döda talar inte.

/Reviderad 210102

FÖRSTA VINNAREN AV PRIX DU LIVRE ETRANGER FRANCE INTER. – HISHAM MATAR: THE RETURN: FATHERS, SONS, AND THE LAND IN BETWEEN

Publicerat den 05/02/2017 av Patrik Enander

Hisham Matar: (1970-)
The Return: Fathers, Sons, And The Land In Between
Utgiven 2016
256 sidor
Random House

Hisham Matar är en libysk författare med en kosmopolitisk bakgrund.
Matar föddes i New York när fadern Jaballa Matar var FN-diplomat. Vid tre års ålder flyttade familjen tillbaka till Libyen. När Matar var 9 år flyttade familjen vidare till Egypten efter att pappan hamnat i onåd hos Khadaffi. Till London flyttade Matar 1986 där han senare studerade arkitektur.

Matar skriver sina böcker på engelska och har tidigare skrivit två romaner. Debuten The Country of men (Ingen i världen) kom 2006. Den var med på ”korta listan” till The Booker Prize och belönades med 2007 Royal Society of Literature Ondaatje Prize. Den andra romanen Anatomy of a Disappearance (Analys av ett försvinnande) kom 2011.

I somras kom The Return ut och fick mycket fina recensioner vilket väckte min nyfikenhet. Medan Matars första romaner, enligt vad jag kunnat läsa mig till, löst baserar sig på hans liv, är The Return en självbiografisk bok om hans livs stora trauma, en högt älskad faders försvinnande.

Jaballa Matar var en mycket sammansatt person. En stor organisatör, en man som älskade poesi och kunde recitera många dikter utantill och en fanatisk anhängare av Bayern München. Han var en mycket framstående person i Libyen, officer med hög rang. Detta förändrades under Khadaffi. Matar engagerade sig i motståndsrörelsen, blev en ledande figur och sågs som ett hot. Efter några år som affärsman var nämligen Jaballa mycket förmögen och använde sina resurser till att bygga upp militära förband.
1990, när sonen var 19 år, kidnappades Jaballa i sitt hem av den egyptiska underrättelse tjänsten. Han hamnade i det fruktansvärda fängelset Abu Selim i Tripoli. Även om det fanns personer som sade sig sett Jaballa 2002 är det troliga att han mördades i den fruktansvärda massaker som libyerna iscensatte 1996 då 1270 fångar i fängelset avrättades.

The Return skildrar Matars återkomst till Libyen 2012, året efter Khadaffi död. En återkomst han aldrig trodde skulle ske. Om detta har Matar skrivit en fullkomligt enastående bok. På en oerhört vacker och suggestiv prosa böljar berättelsen fram och tillbaka. Författarens eget liv och hans familjs historia blandas med partier om jakten på sanningen. Till slut tar jakten på sanningen sig nästan Kafka-artade uttryck när han lyckats lyfta frågan till en nivå det politiska etablissemanget inte kan undvika att agera. Scenerna med Khadaffis son är närmast surrealistiska.

Vi ser också revolten inifrån hans familj. Den kostade många familjemedlemmar livet eller ledde till långa fängelsestraff. Matars möten med sina släktingar är starka och berörande.

Boken är också ett porträtt av Libyen. Hans älskade hemland med dess färger och dofter. Ett land med en mycket våldsam och tragisk historia. Matar skriver bland annat om det sällan beskrivna förtrycket som det italienska styret stod för. En dansk journalist Knud Holmboe som skrev om detta i boken Desert encounter; An adventurous journey through Italian Africa (1931) försvann under mystiska omständigheter, troligen mördad av säkerhetstjänsten.

Det är paradoxalt att Matar, som självfallet har en enorm ilska för det som hänt, det lamslog hans liv under många år, har kunnat skriva en återhållen, vacker och skimrande bok. Jag skulle kunna fylla denna text med mängder av citat som visar vilken lysande stilist Matar är. Förutom att han fått Prix du Livre Etranger France Inter har The Return varit nominerad till Baile-Gifford Prize som hans vän Philippe Sands vann och The Costa Award som Sebastian Barry vann.

Hisham Matar

Till min glädje såg jag att den nu kommer på svenska i maj. Dock kan du läsa den i original gör gärna det för hans njutbara språk.
The Return är en av de bästa böckerna jag läst på mycket, mycket länge. En bok som klingar länge i kropp och själ efter avslutad läsning.
På omslaget citeras Colm Tóibin ”likely to become a classic” Och vem kan säga emot den gode Colm!

/Reviderad 210102

EN LÄSUPPLEVELSE AV RANG – JAUME CABRÉ: JAG BEKÄNNER

Publicerat den 18/01/2017 av Patrik Enander

jag-bekanner-fram-lr-ny Jaume Cabré (1947-)
Jag bekänner
”Jo Conesso”
Översättning: Jens Nordenhök
Utgiven 2011
På svenska 2016
840 sidor
Nilssons förlag

Omtumlad. Som om jag är inne i en liten bubbla. Efter läsningen av en tegelsten på över 800 sidor som inte vill inte släppa sitt grepp. Boken är romanen Jag bekänner av Jaume Cabré.

Jag hade aldrig hört talas om Cabré om det inte varit för det lilla och mycket spännande förlaget Nilssons förlag. När jag pratade med de sympatiska förläggarna Henrik och Erika på bokmässan i höstas övertalade de mig att ta emot ett recensionsexemplar. Den skulle komma ut 2 månader senare. Jag tvekade. Att läsa en bok på 850 sidor är jag väljer i första taget. Men Henriks och Erikas smittande entusiasm och deras övertygelse om att det skulle vara en bok för mig gjorde att jag trots allt tackade ja.
Det var med viss förfäran jag såg på den tunga volymen när den väl landade i mitt hem. Denna förfäran tog dock snart slut. Det är en lysande roman, en stor och mångfacetterad läsupplevelse. En roman jag hoppas får många läsare.

Jag bekänner handlar om Adrìa Ardèvol som har drabbats av en sjukdom och är på väg in i dimman. Romanen är hans efterlämnade brev.

Adrìa har oturen att födas i fel familj. En frånvarande far med oerhörda krav på sin son. Han skall bli lysande vad det än är han ägnar sig åt. Fadern åker land och rike runt och köper antikviteter som sedan säljs i hans butik i Barcelona. Pappans verksamhet visar sig allt eftersom vara mer och mer tvivelaktig och påverka sonens liv på oönskade sätt.

Adrìas känslokalla och också distanserade mor har andra krav. Hennes största önskan är att sonen skall bli en mycket framstående violinist. Adrìa tvingas under flera år ta lektioner av sadistiska lärare. Hans håg står dock till litteratur, språk och filosofi och han vill bara överge sitt spelande. Hans bästa vän Bernat Plensa däremot är en mycket fin violinist men som är avundsjuk på Adrìa då han hellre vill bli känd författare.

Adrìa blir en framstående forskare som behärskar över 10 språk. Bernat blir professionell musiker i Barcelonas symfoniorkester. Vi får följa dessa två män genom livet där deras vänskap får utstå många törnar: En fin skildring av en komplicerad relation.

Jaume Cabré

Förutom litteraturen, filosofin och språket är det centrala i Adrìas liv kärleken till Sara Voltes-Epstein som han träffar i 20 årsåldern. Men egentligen är huvudpersonen Vial, en fiol från 1700-talet byggd av mästaren Storioni. Och den griper in i Adrìas och Saras liv på ett förödande sätt. Adrias pappa har köpt den och den står i ett kassaskåp hemma hos familjen. Bernat är självfallet avundsjuk och får vid ett tillfälle låna den. Det får fruktansvärda konsekvenser för Adrìa.

Det är runt denna fiol om Cabré spinner sin mångfacetterade berättelse. Vi får följa den genom historien. Från 1700-talet via andra världskriget då den hamnar i händer på nazisterna för att till slut landa hos familjen Ardèvol. Men det är som sagt ett instrument vars närvaro ställer till det för de som begär den. Inte minst för Adrìa.

Cabrés lärdom är bedövande men han bär den lätt. Han skriver om de med de stora svepen parallellt med berättelser om vardagslivets stora och små bekymmer.
Romanen hoppar fram och tillbaka i tid och rum. Barcelona på 90-talet, andra världskriget, Girona på 1300-talet, Paris och Cremona på 1600-talet `
Han blandar fiktiva och verkliga personer. Det säger också en del om spännvidden i romanen. Här finns Rudolf Hess, filosofen Isaiah Berlin, storinkvisitorn Nicolai Emeric, lingvisten Eugenio Coșeriu m fl.

Boken är rik på både religions- och kulturhistoria. Trots sin längd blir det aldrig några longörer utan en intellektuell fest. Det är en stor roman om ondska, skuld, och försoning. Det är en roman om kärleken till litteraturen och musiken. Det är också en vacker kärleksroman som mot slutet rörde mig till tårar.

Jag bekänner är både lättläst och krävande. Mitt i en mening kan vi förflyttas allt i från några år till några hundra år tillbaka i tiden. Övergångarna flyter dock på lätt och det enda som behövs är lite närvaro och uppmärksamhet. Prosan är luftig och elegant. Det är en oerhört rik bok.

Jag hoppas istället att jag kan inspirera dig att läsa den. Det är inte lite imponerande att ett litet förlag som Nilssons har råd att översätta denna tegelsten. Översätt av en av de stora kanonerna, Jens Nordenhök.

Om man läser på om Jaume Cabré förstår man vilket stort namn han är med en rik produktion bakom sig. Henrik sade att han kan bli den första katalanske nobelpristagaren! Det är svårt att bedöma efter att ha läst endast en bok av honom men att detta är ypperlig litteratur är det ingen tveka om.

Mao köp och läs. Om du inte orkar läsa köp den i alla fall och ge bort den. Som en kulturgärning. Allt för att Nilssons förlag skall kunna fortsätta introducera spännande författare.

/Reviderad 201231

DEON MEYER: KOBRA

Publicerat den 26/12/2016 av Patrik Enander

Deon Meyer (1958-)
Kobra
”Cobra”
Utgiven 2015
På svenska 2016
Översättning från engelska: Mia Gahne
380 sidor
Weyler förlag

Kobra är Deon Meyers nionde roman och den fjärde med Benny Griessel i huvudrollen. De som följt min blogg vet att jag håller Meyer högt. Både som författare av riktigt spännande deckare och som skildrare av förändringarna i Sydafrika. Ett land med stora utmaningar och problem.

I Kobra tvinnas två historier samman. En framstående engelsk matematiker har tagit fram ett program som ger information om hur bankerna används för att mörka olämpliga transaktioner. Detta involverar både företag, kriminella och regeringar. Nu har han kidnappats. Han bör stoppas nu när han vill att allmänheten skall få kännedom om det.
Benny Griessel kopplas in och det visar sig bli ett fall som sträcker sina tentakler långt utanför Sydafrika.

Kidnappningshistorien tvinnas samman med berättelsen om föräldralöse Tyrone, en ficktjuv som har levt på detta i flera år och nu har som mål att hjälpa sin syster till att studera till läkare. Av misstag dras han in i det värsta han varit med om.

Meyer har som vanligt skrivit en bladvändare. Vi får följa vanliga inslag i deckare som Griessels kamp mot alkoholen och med sina relation till kvinnor. Hur han fastnar i polisbyråkratin och maktkamper och måste går sina egna vägar. Och som alltid i Sydafrika ligger rasproblematiken som ett raster över berättelsen.

Jag läste först med stort nöje, men allteftersom boken fick fart och han likt en mycket erfaren regissör av TV-deckare klipper mellan de olika händelseförloppen i boken märkte jag ett mindre engagemang från min sida. Det var kanske för välbekant, trots hantverksskickligheten? .
Meyer verkar ha blivit för förtjust i sin egen berättelse och låter farten ta över och jakten hålla på för länge. Visst, jag läste ut för att få reda på hur det gick, men slog igen boken med en tomhet som inte berodde på saknad.
Det känns lite tråkigt med tanke på hur mycket jag tyckt om hans tidigare böcker.

/Reviderad 201224

AUGUSTPRISET 2015 – JONAS HASSEN KHEMIRI: ALLT JAG INTE MINNS

Publicerat den 22/11/2016 av Patrik Enander

Jonas Hassen Khemiri (1978-)
Allt jag inte minns
Utgiven 2015
331 sidor
Bonniers

Allt jag inte inte minns vann Augustpriset men föll mig inte i smaken. Trots att det finns mycket som är bra i boken.

Historien om Samuel och Vandads vänskap och kärleken mellan Samuel och Laide står i centrum. Allt cirklar kring hur se skall förstå att Samuel är död. Var det en olyckshändelse eller var det ett självmord?

Romanen är både skickligt och flyhänt skriven med mycket humor. Han skildrar utanförskap hos de som inte är etniska svenskar, hur vi behandlar flyktingar som kommer hit. Det visar ett Sverige som vi i den trygga medelklassen inte kommer i kontakt med. Romanens karaktärer personer är på något plan är vuxna men ändå väldigt vilsna.

Även om det var historia som brände till ibland var det en bok som lämnade mig oberörd. Jag fick aldrig riktig kontakt med dem. Till viss dess är det Khemiris grepp att vi inte får känna dem, de bilder som de ger av varandra är fyllda av sprickor och motsägelser. Men jag blev aldrig engagerad. Ibland klickar det bara inte.

/Reviderad 201224

PAUL KENNET ÄR TILLBAKA! – H.-K. RÖNBLOM: HÖSTVIND OCH DJUPA VATTEN

Publicerat den 25/10/2016 av Patrik Enander

H.-K. RÖNBLOM (1901-1965)
Höstvind och djupa vatten
Utgiven 1955
Nyutgiven 2016
206 sidor
Modernista
Recensionsexemplar

Med Höstvind och djupa vatten slog H.-K. Rönblom igenom ordentligt. Det är den andra boken i serien om Paul Kennet som Modernista nu återutger. Jag citerar från deras hemsida:
”Höstvind & djupa vatten fick Expressens Sherlockpris när den först kom ut och röstades 1991 fram som »en av de 50 bästa kriminalromanerna genom tiderna« på Världsbibliotekets lista, en omröstning som bland annat Svenska Deckarakademin deltog i. 2015 utsågs den till »en av de 100 bästa deckarna genom tiderna« av Lotta Olsson i Dagens Nyheter.”

Paul Kennet är tillbaka som läroverkslärare i Sundborn efter sin tjänstledighet. Han har fått smak på att lösa gåtor. När Gerhard Bäck, medlem i nykterhetslogen Höstvind, mördas genom att vajer spänns upp över en väg väcks Kennets intresse. Polisen är inne på att det är ett vansinnesdåd men icke Kennet. Han tror att det är mer komplicerat. Men vem i den lilla staden kan ha velat den så anonyme Bäck något ont. Inte någon i logen väl?
Sakta börjar Paul Kennet applicera sin skarpa hjärna och den komplicerade historien rullas upp. Vid sin sida har nu sin syster Susanne som side-kick i vanligt deckarmanér.

Jag förstår varför den bok är omtyckt. Rönblom har vuxit en storlek som författare och stilist sedan första boken. En gammalmodig men elegant och ofta humoristisk prosa, pricksäkra personbeskrivningarna och skildringen av småstadslivet. Det är fascinerande att se ett till vissa delar svunnet Sverige.

Mitt problem är, som jag skrev om när jag läst första boken om Kennet, att jag insett att pusseldeckare inte är ”my cup of tea”. Jag tappar allt mer och mer intresset ju snirkligare det blir. När det trixiga lösandet av en gåta är så mycket i centrum blir jag till slut inte road. Men om du tillhör dem som tycker om pusseldeckare, avskräckes icke av dessa rader, Du har en högtidsstund framför dig.

/Reviderad 201205

NOMINERAD TILL TYSKA BOKPRISET 2016 – PETER STAMM: TA VÄGEN

Publicerat den 24/10/2016 av Patrik Enander

Peter Stamm (1963-)
Ta vägen
”Weit über das land”
Utgiven 2016
På svenska 2016
Översättning av Sofia Lindelöf
176 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar

”På dagen lade man knappt märke till buskarna som skilde tomten från grannens, de försvann i den allmänna grönskan, men när solen sjönk och skuggorna blev längre var det som om de växte till en mur som blev allt mer oöverstiglig tills det sista ljuset slutligen lämnat trädgården och hela den kvadratiska gräsmattan låg i en skugga, en mörk fängelsehåla som var omöjlig att ta sig ur.”

Det är inledningen till Peter Stamms senaste och helt nyutkomna roman som redan finns i en som vanligt fin översättning av Sofia Lindelöf. Ni som tidigare läst den hyllade schweiziske författaren känner igen säkra stilisten, den exakta beskrivningen och det klara språket. Kanske finns nyckeln till denna tunna lilla roman redan i första passagen? Förklaringen till det som aldrig förklaras.

Thomas och hans familj är hemkomna från två fina veckor i Spanien. Han hör hustrun Astrid ta hand om smutstvätten och försöka få barnen i säng. Thomas sitter på verandan, tar upp sitt vinglas, tvekar, sätter ned det och reser sig upp och går. Inte bara in i huset, utan ut på gatan och vidare och vidare för att försvinna helt.

Astrid vaknar nästan morgon och tror att Thomas gått till jobbet. Hon är lite förvånad men inte orolig. Dock, sakta börjar hon inse att Thomas är borta. Hon hittar på att Thomas är sjuk och meddelar hans arbetsgivare. Till slut går det inte att låtsas mer och hon kopplar in polisen. Astrid får hjälp av en polis vid namn Ruf (rop på tyska) men inte heller han lyckas finna Thomas.
Astrid försöker att normalisera livet för att till slut inse att det liv de hade hur tomt det än var är över.

Varför går Thomas sin väg? Thomas som var lyckligt gift, med två fina barn, ett bra jobb som ekonom på ett företag, några vänner som han spelade volleyboll med. Var hans liv ett fängelse som det antyds i inledningen. Vad gör vi när vi fått allt vi borde vilja ha?

Vi får aldrig några svar. Stamm ger oss några ledtrådar men inte mer. Vi följer Thomas vandring genom skogen, över bergen, genom byar och städer. Hela tiden håller han sig undan. Undviker kontakt. De kontakter han får släpper han inte in på livet.

Denna lilla roman är för mig också en beskrivning av Stamms hemland Schweiz. Byarna, städerna och hela landet känns som en kuliss, som om det inte är verkligt. Det finns en sugande tomhet mitt i texten.

Peter Stamm är för mig en skildrare av stumma män, män som saknar en kontakt med sitt känsloliv vilket gör att de fattar beslut som får stora konsekvenser Det är också ett tema romanen Sju år.

Jag känner igen mig från de tidigare böckerna och inser vilken skicklig författare han är. Men tyvärr blir Thomas till slut lite väl stum för denna läsare. Jag märker att jag lite grand tappar intresset för honom. Som tur är får Stamm till ett bra slut på romanen.

Även om jag inte var lika övertygad av denna bok som av Sju år så är det ett gott tecken att boken levde kvar i mig flera dagar efter avslutad läsning. Alla har vi väl någon gång funderat på hur det skulle vara att bara lämna allt och gå iväg.

Peter Stamm är en mycket fin författare väl värd att upptäckas.

/Reviderad 201205

EN FASCINERANDE OCH VÄLSKRIVEN HISTORIELEKTION – ELISABETH ÅSBRINK: 1947

Publicerat den 15/10/2016 av Patrik Enander

Elisabeth Åsbrink (1965- )
1947
296 sidor
Utgiven 2016
Natur och Kultur

1947 är ett år obemärkt i historien men där det visar sig finnas många trådar både bakåt och framåt i tiden. Kriget är slut och framtiden kan börja. Ett visst hopps finns. Man vill göra upp med det förflutna och samtidigt gå vidare. Men det förflutna lever självfallet kvar.

Om detta har Elisabeth Åsbrink skrivit en fascinerande bok. Jag slås av rikedomen i texten och det poetiska uttrycket mitt i allt det svåra hon skriver om. Åsbrink har valt att kronologiskt gå igenom året månad för månad. Varje kapitel består av små klipp med händelser från hela världen. Kända och okända personer blandas, politiker, författare, musiker och forskare. Det fragmentariska och kronologiska sättet att berätta känns igen från Peter Englunds böcker om första världskriget. Läsaren får själv skapa syntesen av det som författaren väljer ut.

Det är ett händelserikt år. Storbritannien abdikerar som stormakt, Nürnbergrättegångarna startar. För första gången används begreppet folkmord och man börjar skriva på FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna. Men vi ser också en värld som börjar slås itu. Begreppet det kalla kriget nämns för första gången och Muslimska brödraskapet våldsamma ideologi växer fram. George Orwell skriver 1984.

En viktig person i boken är Per Engdahl den svenska fascistledaren. Åsbrink visar tydligt att den fascistiska ideologin absolut inte försvann med kriget, Den gick under jorden, Engdahl hjälpte många nazister till Sydamerika, där de kunde fortsätta att verka. Det fanns övertygade fascister i alla europeiska länder och antisemitismen var fortsatt stark. Med den historieskrivningen kanske vi inte skall vara förvånade över den starka högerpopulistiska våg som sveper över Sverige och Europa. Det är tung läsning.
Vi ser också deprimerande paralleller till vår tider med dåtidens stora flyktingströmmar av judar som från Europa till Palestina och politikernas ovilja att hjälpa dem.
Storbritannien framstår inte i något bra ljus men tanke på det kaos de har varit medskyldiga till både i Palestina och i Indien.

Men det är inte bara mörker i boken. Vi får följa Simone de Beauvoir och Nelson Algrens passionerade kärlekshistoria, hur Christian Dior slår igenom och Thelonius Monk upptäcks.

En central episod mitt i boken och det som är det mest drabbande är historien om Åsbrinks egen familj i krigets Ungern. ´

Mina enkla rader kan inte göra denna lärda, hemska, vackra, välskrivna och viktiga bok rättvisa. Åsbrink har vunnit Augustpriset en gång. Det kan mycket väl bli ett till.

/Reviderad 201205

ETT SKRÄMMANDE PORTRÄTT AV EN MAFFIASTAT – LUKE HARDING: A VERY EXPENSIVE POISON: THE DEFINITIVE STORY OF THE MURDER OF LITVINENKO AND RUSSIA’S WAR WITH THE WEST

Publicerat den 08/10/2016 av Patrik Enander

Luke Harding :
A Very Expensive Poison: The Definitive Story Of The Murder Of Litvinenko And Russia’s War With The West
Utgiven 2016
432 sidor
Faber

Luke Harding är en engelsk journalist och rysslandskännare som skriver i The Guardian. Han har tidigare publicerat en bok Mafia State om sina år som korrespondent i Moskva, som slutade med att han blev utsparkad ur landet, och om Edward Snowdon. Harding var en av de journalister som var med i avslöjandet Panama-papperna.

Harding berättar historien om det upprörande mordet på Alexander Litvinenko 2006 utfört av två ganska klantiga spioner, Andrei Lugovoi och Dmitri Kovtun. De lyckades inte på första försöket. Det extremt giftiga gift de använde, polonium, lämnade spår efter sig över allt de var. Därför när läkare och polis till slut insåg vad det var som dödade Litvinenko kunde säkerhetstjänsten lätt följa i deras spår. Att det tog tid för läkarna att förstå var det var beror på att polonium är oerhört ovanligt. Det finns egentligen bara en fabrik i världen som kan tillverka det. Den ligger i Ryssland. Det i kombination med att två vanliga medborgare haft tillgång till ett av de farligaste radioaktiva ämnen som finns pekade bara åt ett håll… Vladimir Putin!

Litvinenko, som bodde i London sedan många år, trodde han var säker där och kunde bedriva regimkritik, men Putins långa arm nådde ända dit. Putin och Litvinenko var dödsfiender sedan Litvinenko försökt få Putin att göra något åt korruptionen inom säkerhetstjänsten FSB. Denna KGB: s arvtagare har blivit som ett rike i riket men inte med en socialistisk utopi som drivkraft utan egen vinning och rikedom. Putin kommer från den världen och är väl insyltad.

Harding målar upp en stat som leds av ledning helt inriktad på att berika sig själv. När nomenklaturan under tidigare ledare hade det bra eller mycket bra så har dagens makthavare det ofantligt mycket bättre med enorma rikedomar och fastigheter utomlands.

I Hardings bok beskriver han bakgrunden till konflikten, själva mordet och den långa polisundersökning som till slut ledde till att det gjordes en utredning av en tung engelsk jurist Sir Robert Owen. Owen kom fram till att det med mycket stor sannolikhet var Putin som lång bakom mordet. Hans rättframma utredningsresultat gjorde många häpna och fick dem att hoppas på politiska konsekvenser.

Blev det några? Nej David Cameron och Teresa May, som då var justitieminister, var mer intresserade av att inte stöta sig med ryssarna. Cameron var orolig för att Storbritannien blivit mer insulärt och tappat betydelse i Europa. De behövde de ryska pengarna. Frågan är om man i en historisk backspegel inte kommer ångra att man stampade ned foten mot Putin med tanke på vad som hänt sedan dess.
Förutom mordet på Litvinenko får även när besläktade fall med personer som röjts ut vägen utomlands då Putin funnit dem misshagliga.

Harding har skrivit en väldokumenterad spännande om än lite lång och pratig bok. Det går dock inte undvika att det är fascinerande läsning att se hur en av värdens stormakter styrs av en psykopat och djupt kriminell man som dessutom hejas på av populistiska politiker i västvärlden. Ibland påminner det om en Le Carré-deckare men det är inte lika roligt när man vet att sannolikheten att det han beskriver är sant. Då blir jag rädd …på riktigt

/Reviderad 201205

”HAN ÖPPNAS, GRAVENS PORT” – H.-K. RÖNBLOM – DÖD BLAND DE DÖDA

Publicerat den 17/09/2016 av Patrik Enander

H.-K. Rönblom (1961-1965)
Död bland de döda
Utgiven 1954
Återutgiven 2016
213 sidor
Modernista
Recension

Med två läckert formgivna volymer inleder Modernista återutgivningen av H.-K. Rönbloms deckare. Rönblom räknas bland de fyra stora i svensk kriminallitteratur från 50 och 60-talet tillsammans med Maria Lang, Stieg Trenter och Vic Suneson.

H.-K. (Hans-Krister) Rönblom (1901-1965) doktorerade i statsvetenskap och blev sedan publicist. Var politisk redaktör på Aftonbladet 1948-1956. Arbetade politiskt i Folkpartiet och var verksam i nykterhetsrörelsen.
Döda bland de döda (1954) är hans debut och den första i serien om amatördetektiven Paul Kennet, lärare och historiker.

Kennet kommer till den lila staden för att forska i ett arkiv. Har tar in på ett pensionat som styrs av änkan Fru Caspar. Bland de få gäster finns prästen Irenius med fru och barn, överste Brickfeldt, Fröken Blondin och hennes väninna sjuksköterskan fröken Jakobsson.

Kennet får ett rum som nyligen bebotts av en tjänsteman Odel som avlidit. Polisen har bedömt döden som naturlig men vissa omständigheter gör att Paul Kennet inte tror det stämmer. Han vill ha reda på hur det gått till:
”Vad som föranledde hans beslut var ingen åstundan att fånga en brottsling och överlämna denne i rättvisans händer. Paul ägnade i första ögonblicket ingen tanke åt att han kunde få med en brottsling att göra. Vad som drev honom var en önskan att veta hur det egentligen gått till, hans motvilja mot att en felaktig beskrivning av händelseförloppet skulle bli officiellt godkänd och fastslagen” (sid 24).
Kennet är fullt övertygad att om det är ett mord är det någon av gästerna som ligger bakom. Pusslandet kan börja!

Att läsa denna roman är som att stiga in i film från 50-talet. Jag kunde nästa höra en speaker-röst i huvudet vissa stunder under läsningen. Paul Kennet är en rättskaffens Kalle Blomqvist-figur. lagom ettrig och lagom besserwisseraktig.

H.K Rönblom Foto: Lennart Nilsson Scanpix Sweden

Själv är jag inte en älskare av pusseldeckare. De tråkar ofta ut mig. Det som gör att jag ändå uppskattar denna bok är trots all 50-tals patina är Rönblom en utmärkt, spirituell och lärd stilist. Han har fin blick på människornas starka och svaga sidor. Jag tror att Paul Kennet kommer utvecklas i kommande romaner.
Rönblom har också ett öga för småstadslivet och de hårda klasskillnaderna. Han målar upp det lilla Sverige på 50-talet. En tid som är väldigt nära men ändå långt borta, ja nästan exotiskt långt borta.

Kapitlen har underbara och poetiska namn som ”Förgäves ut din åsyn tagen” (sid 30) ”Trodde min broder rätt är döden ett bekymmer” (sid 94) ”Vad vill en hind i klyftan där vargarne grina ”(Sid 197)

Och kan man annat än älska rader som dessa: ”Sällskapslivet vid frukostbordet kännetecknades av nyvaknad verksamhetslust. Vädret var inbjudande och det rådde en stämning av termos och medhavda smörgåsar” (sid 24)

Rönblom och Paul Kennet gav mig en trevlig stund i läsfåtöljen.

/reviderad 201205

VINNARE AV TYSKA BOKPRISET 2011 – EUGEN RUGE: DEN TID DÅ LJUSET AVTAR

Publicerat den 09/09/2016 av Patrik Enander

Eugen Ruge (1952-):
Den tid då ljuset avtar
”In Zeiten des abnehmenden Lichts”
Utgiven 2011
På svenska 2016
Översättning Aimée Delblanc
437 sidor
Nilsson förlag
Recensionsexemplar

Lilla Skånebaserade Nilsson förlag framstår allt mer som ett nytt förlag att hålla koll på. Jag har tidigare läst Antal Szerb Det tredje tornet. Det är mycket imponerande att de nu ger ut den hyllade, men i Sverige helt okände författaren, Eugen Ruge i ett snyggt formgivet och tilltalande band. De har dessutom anlitat en av Sveriges mest erfarna översättare från det tyska språkområdet, Aimée Delblanc.

Är det på det viset att Tyskland börjar bli mer intressant för förlagen? Thorén & Lindskog har ju gått i bräschen med sin fina utgivning av bl.a. Uwe Timm och Peter Stamm. Weylers har givit ut hyllade Före Festen av Sasa Stanisic och Norstedts har nyligen publicerat Kruso av Lutz Seiler (Deutsche Buchpreis 2015). En tysk vår på gång? Kanske det. Vi som är intresserade av språkområdet kan bara lapa i oss än så länge.

Den tid då ljuset avtar är Ruges debut och för den fick han både Deutsche Buchpreis 2011 och Alfred Döblin-priset. Den har liknats vid Thomas Manns stora familjeroman Buddenbrocks, en för övrigt mycket läsvärd roman.
Likt Manns roman skildrar den en familjs gradvisa fall och undergång. Här här är det dock egentligen ett lands historia, DDR, som skildras genom en familjens vardag. Det är ingen hemlighet att mycket är hämtat från författarens egen familjehistoria.

Vi får träffa fyra generationen av släkten Umnitzer.
Boken inleds med att vi möter Alexander Umnitzer som har fått reda på att han har cancer. Alexander besöker sin senile far Kurt, historiker och trogen kommunist, som suttit i sovjetisk fängelse. Alexander är där för att ta avsked. Han är på väg till Mexiko för att gå i fotspåren av sin farmor Charlotte och hennes man Wilhelm den store kommunisten och frihetskämpen.
Kurt är gift med Irina som han träffade under åren i Sovjet. De bor tillsammans med Irinas mor Nadjeza Ivanova som trots alla år i Tyskland inte kan ett ord tyska. Alexander har en son, Markus, tillsammans med sin exfru Melitta.

Det är ingen rak roman, ingen rak berättelse utan snarare ett montage. Ruge hoppar i tid och rum enligt en egen logik. Varje kapitel har en berättare och förutom Alexander som återkommer. Varje kapitel har ett årtal. Den förste oktober 1989, strax före murens fall, återkommer sex gånger och 2001 fem gånger. De övriga kapitlen är nedslag från 1952 och framåt. Det kanske låter konstruerat med det känns helt naturligt under läsningen.

Genom kompositionen lyckas Ruge skickligt bygga upp en väv av händelser och en mångfald av röster. Han har en imponerande lyhördhet för sin gestalters tonfall och tankevärld. Genom dem följer vi den socialistiska utopins undergång och DDR:s sönderfall. Men tro inte att denna bok består av typer som får representera olika ideal. Nej det är en samling levande, tänkande och kännande människor med alla de goda och dåliga sidor vi alla bär.
Fascinerande att se hur nära banden är kulturellt och historiskt mellan Tyskland och Ryssland vilket jag inte kände till.

Det är spännande och skrämmande att få komma in i det totalitära samhället. Det kanske är så att tiden är mogen för tyskarna att bearbeta den delen av sin historia. Jag tänker på den fantastiska filmen De andras liv och dundersuccén Weissensee .

Ruge har skrivit en rik och intressant roman om ett folk och ett land som låg nära oss men ändå så långt borta. Vi som är intresserade av fin tysk litteratur skall vara glad för att Nilsson förlag ger oss möjligheten att läsa Den tid då ljuset avtar.

/reviderad 201205

SHAKESPEARE PÅNYTTFÖDD – JEANETTE WINTERSON: THE GAP OF TIME – A WINTER´S TALE RETOLD

Publicerat den 01/09/2016 av Patrik Enander

Jeanette Winterson (1959-)
The Gap of Time – A Winter´s Tale retold
Utgiven 2015
320 sidor
Vintage

Alla bokmalar har, antar jag, listor i huvudet över olästa författare som de verkligen vill läsa men aldrig kommer till. För mig har Jeanette Winterson varit en sådan författare. Nu var det äntligen dags.

The Gap of time är något så ovanligt som en ”cover-roman” ungefär som en coverlåt. Förlaget Hogarth Press har bett ett antal kända författare som Margaret Atwood, Edward St Aubyn, Jo Nesbö, Anne Tyler mfl skriva en roman utifrån en Shakespeare-pjäs. Winterson var den förste som fick uppdraget och valde den pjäs som stod henne närmast, A winter´s tale ( En vintersaga). Det är en historia om ett hittebarn, likt författaren. Winterson uppfostrades i ett starkt religiöst fosterhem som hon berättade om i Det finns annan frukt än apelsiner.

Judi Dench och Kenneth Branagh i A Winter´s Tale

Till skillnad från engelsmännen, som kan sin Shakespeare utan och innan, var det en obekant pjäs för mig ända tills i vintras då jag på National Theater Live såg Kenneth Branaghs underbara uppsättning.

Boken inleds med en beskrivning av pjäsens innehåll som gör att inte handlingen står i fokus utan hur det berättas. Och som det berättas! Winterson har skrivit en underbar roman.

Kung Leontes har blivit Leo, en maktfullkomlig paranoid aktiehandlare. Kung Polixines heter Xeno och är en introvert designer av fantasifulla videospel. Leo är övertygad att Xeno bedrar honom med hans fru Mi-mi. Förblindad av svartsjuka är han är övertygad at hans dotter Perditia egentligen är Xenos och ser till att barnet hamnar i New Bohemia (ett förtäckt sydstaterna i USA) och försvinner ur hans liv.

Skickligt väver och speglar Winterson Shakespeares pjäs. Flera gång skrattade jag till och njöt över hur listigt hon gjort det. Prosan sjunger, fylld av underbara formuleringar. Skickligt använder hon sig av olika stilnivåer i språket.
Winterson lyckas skapa en berättelse som är både spännande och gripande. En berättelse om svartsjuka, kärlek och försoning. Jag kunde inte kunde sluta läsa trots att jag kunde hela historien.

Winterson är en sprakande intelligent och insiktsfull författare. Jag kan verkligen rekommendera The Gap of Time. Den finns på svenska i översättning av rutinerade Lena Fries-Gedin på Wahlström och Widstrand.

/reviderad 201206

Ett hus utan böcker är som en kropp utan själ. – Cicero – Nu med över 300 recenserade böcker och 100 000 besök.

Deon Meyer (1958-) Kobra ”Cobra” Utgiven 2015 På svenska 2016 Översättning från engelska: Mia Gahne 380 sidor Weyler förlag

Deon Meyer (1958-)
Kobra
”Cobra”
Utgiven 2015
På svenska 2016
Översättning från engelska: Mia Gahne
380 sidor
Weyler förlag